Förslag till avgörande av GENERALADVOKAT Szpunar – Mål C‑572/23 P Puigdemont i Casamajó m.fl. /parlamentet (Upphävande av parlamentarisk immunitet)
I. Inledning
1. Genom sitt överklagande har Carles Puigdemont i Casamajó och Antoni Comín i Oliveres samt Clara Ponsatí i Obiols yrkat upphävande av dom meddelad av Europeiska unionens tribunal den 5 juli 2023, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet ( T‑272/21, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2023:373), genom vilken tribunalen ogillade deras talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut P9_TA(2021)0059, P9_TA(2021)0060 och P9_TA(2021)0061 av den 9 mars 2021 om upphävande av deras immunitet (nedan kallade de omtvistade besluten).
2. Till stöd för sina yrkanden har klagandena anfört tio grunder. I enlighet med domstolens önskemål kommer jag i förevarande förslag till avgörande att inrikta mig på den tredje, den femte och den sjätte grunden för överklagandet. Dessutom kommer jag att föreslå domstolen att ex officio pröva frågan om ett bestående berättigat intresse för klagandena av att få saken prövad efter den 15 juli 2024, det vill säga efter det att deras mandat som parlamentsledamöter under den nionde mandatperioden har löpt ut.
II. Unionsrätt
3. I protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget (nedan kallat protokoll nr 7) föreskrivs i artikel 9 följande
”Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta
a) vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land,
b) vad avser alla andra medlemsstaters territorium, immunitet vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring.
Immuniteten ska även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.
Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.”
4. I protokoll nr 7 föreskrivs i artikel 18 i kapitel VII, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, följande:
”Unionens institutioner ska vid tillämpningen av detta protokoll samarbeta med de berörda medlemsstaternas ansvariga myndigheter.”
5. Parlamentets interna arbete regleras av dess arbetsordning. I artikel 5 i denna, som är tillämplig på den nionde mandatperioden (2019–2024) (nedan kallad arbetsordningen) och har rubriken ”Immunitet och privilegier”, föreskrivs följande:
”1. Ledamöterna åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med protokoll nr 7….
2. Parlamentet ska vid utövandet av sina befogenheter i frågor som rör immunitet och privilegier verka för att upprätthålla parlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och säkerställa ledamöternas oberoende när dessa utför sitt uppdrag. Parlamentarisk immunitet är inte en ledamots personliga privilegium, utan en garanti för hela parlamentets och dess ledamöters oberoende.
…”
6. I artikel 6 i arbetsordningen, som har rubriken ”Upphävande av immunitet”, föreskrivs följande:
”1. Varje begäran om upphävande av immunitet ska bedömas i enlighet med artiklarna 7, 8 och 9 i protokoll nr 7 … och med de principer som avses i artikel 5.2 i denna arbetsordning.
…”
7. I artikel 9 i arbetsordningen, som har rubriken ”Immunitetsförfaranden”, föreskrivs följande:
”1. Varje begäran ställd till [parlamentets] talman… från en i en medlemsstat behörig myndighet om upphävande av en ledamots immunitet, eller från en ledamot eller en före detta ledamot om fastställelse av immunitet och privilegier, ska tillkännages i kammaren och hänvisas till ansvarigt utskott.
…
3. Utskottet ska utan dröjsmål, men med hänsyn till hur komplicerade de olika ärendena är, pröva varje begäran om upphävande av immunitet och varje begäran om fastställelse av immunitet och privilegier.
4. Utskottet ska lägga fram ett förslag till motiverat beslut, i vilket utskottet ska rekommendera huruvida en begäran om upphävande av immuniteten eller en begäran om fastställelse av immunitet och privilegier ska bifallas eller avslås. Ändringsförslag är inte tillåtliga. Om ett förslag förkastas ska motsatt beslut anses fattat.
5. Utskottet får uppmana den berörda myndigheten att förse utskottet med alla upplysningar och preciseringar som det anser sig behöva för att kunna ta ställning till om immuniteten ska upphävas eller fastställas.
6. Den berörda ledamoten ska ges möjlighet att höras och att lämna in allt skriftligt material som han eller hon anser relevant för utskottets ställningstagande.
Den berörda ledamoten får inte vara närvarande då begäran om upphävande eller fastställelse av hans eller hennes immunitet diskuteras, förutom vid det möte då ledamoten hörs.
…
7. Om en begäran om upphävande eller fastställelse av immunitet hänför sig till flera gärningar, får var och en av dessa gärningar bli föremål för ett enskilt beslut. I utskottets betänkande får det i undantagsfall föreslås att upphävandet eller fastställelsen av immuniteten endast ska beröra åtalet och att ledamoten, så länge som det inte finns någon lagakraftvunnen dom varken kan gripas, anhållas, häktas eller utsättas för någon annan åtgärd som skulle förhindra honom eller henne att utföra sitt uppdrag som ledamot av Europaparlamentet.
8. Utskottet får avge ett motiverat yttrande om huruvida myndigheten i fråga kan anses behörig och huruvida den begäran myndigheten har ingett kan anses tillåtlig, men utskottet får under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan, eller på annat sätt yttra sig över det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet.
…
11. Utskottet ska vid behandlingen av dessa ärenden och eventuella handlingar det tar emot iaktta strikt sekretess. Utskottet ska alltid behandla begäranden som avser immunitetsförfaranden inom stängda dörrar.
…
13. Utskottet ska fastställa principer för tillämpningen av denna artikel.
14. Alla förfrågningar som en behörig myndighet gör beträffande omfattningen av ledamöternas immunitet och privilegier ska behandlas i enlighet med bestämmelserna ovan.”
III. Bakgrund, den överklagade domen, förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
A. Bakgrund
8. Bakgrunden till rättstvisten redovisas i punkterna 2–19 i den överklagade domen. De kan sammanfattas på följande sätt.
9. Carles Puigdemont i Casamajó (nedan kallad den förste klaganden) var ordförande för Generalitat de Cataluña (Kataloniens regionförvaltning, Spanien) och Antoni Comín i Oliveres (nedan kallad den andre klaganden) samt Clara Ponsatí i Obiols (nedan kallad den tredje klaganden) var ledamöter av Gobierno autonómico de Cataluña (den autonoma regionen Kataloniens regering, Spanien) vid den tidpunkt då Ley 19/2017 del Parlamento de Cataluña, reguladora del referéndum de autodeterminación (lag 19/2017 av Kataloniens parlament, om folkomröstning om självbestämmande) av den 6 september 2017, och Ley 20/2017 del Parlamento de Cataluña, de transitoriedad jurídica y fundacional de la República (lag 20/2017, av Kataloniens parlament, om republikens rättsliga och konstituerande övergång) av den 8 september 2017 antogs, samt då folkomröstningen om självbestämmande hölls, den 1 oktober 2017, enligt den förstnämnda av dessa båda lagar, vars bestämmelser under tiden hade upphävts enligt ett beslut av Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen, Spanien).
10. Till följd av att nämnda lagar antagits och denna folkomröstning hållits inledde Ministerio fiscal (åklagarmyndigheten, Spanien), Abogado del Estado (statsadvokaten, Spanien) och det politiska partiet VOX ett straffrättsligt förfarande mot flera personer, däribland klagandena. De ansåg att klagandena hade begått, bland annat, brotten ”uppror” och ”otillbörligt användande av allmänna medel”. I beslut av den 9 juli 2018 konstaterade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att klagandena hade lämnat Spanien och underlåtit att inställa sig vid rätten, varför denna vilandeförklarade brottmålet till dess att klagandena återfinns.
11. Klagandena kandiderade därefter i de parlamentsval som hölls i Spanien den 26 maj 2019 efter vilka den förste och den andre klaganden valdes med verkan från den 2 juli 2019.
12. Den 14 oktober 2019 fattade undersökningsdomaren på brottmålsavdelningen vid Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ett nationellt häktningsbeslut samt utfärdade en europeisk arresteringsorder och en internationell arresteringsorder mot Carles Puigdemont i Casamajó för lagföring av honom inom ramen för det aktuella straffrättsliga förfarandet. Den 4 november 2019 fattade samma domstol liknande beslut och utfärdade liknande arresteringsorder mot Antoni Comín i Oliveres och Clara Ponsatí i Obiols.
13. Den 13 januari 2020 översände ordföranden för Tribunal Supremo (Högsta domstolen) till Europaparlamentet en ansökan av den 10 januari 2020, framställd med stöd från ordföranden på högsta domstolens brottmålsavdelning till följd av ett beslut som undersökningsdomaren på denna avdelning meddelat samma dag, angående upphävande av den parlamentariska immuniteten för Carles Puigdemont i Casamajó och Antoni Comín i Oliveres.
14. Den 10 februari 2020 tillkännagav Europaparlamentet, till följd av Förenade konungarikets och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen, vilket ägde rum den 31 januari 2020, att Clara Ponsatí i Obiols hade valts till parlamentsledamot med verkan från den 1 februari 2020.
15. Samma dag översände ordföranden för Tribunal Supremo (Högsta domstolen) till Europaparlamentet en ansökan av den 4 februari 2020, framställd med stöd från ordföranden på högsta domstolens brottmålsavdelning till följd av ett beslut som undersökningsdomaren på denna avdelning meddelat samma dag, angående upphävande av Clara Ponsatí i Obiols immunitet.
16. Den 13 februari tillkännagav Europaparlamentets vice ordförande i kammaren ansökan om upphävande av Clara Ponsatí i Obiols immunitet och hänsköt den till Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor.
17. Klagandena ingav yttranden till parlamentet. Utskottet för rättsliga frågor hörde klagandena den 14 januari 2021.
18. Den 23 februari 2021 antog utskottet för rättsliga frågor betänkandena A 9–0020/2021, A 9–0021/2021 och A 9–0022/2021 angående ansökningarna om upphävande av klagandenas immunitet.
19. Genom de omtvistade besluten biföll parlamentet de ansökningar som avses i punkterna 13 och 15 i förevarande förslag till avgörande.
B. Den överklagade domen
20. Den 19 maj 2021 väckte klagandena talan vid tribunalen med ansökan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten.
21. Till stöd för sin talan har klagandena anfört åtta grunder. De fyra grunder som har relevans inom ramen för förevarande förslag till avgörande bygger i huvudsak på ett påstått åsidosättande från parlamentets sida av principerna om opartiskhet och ett rättvist förfarande (den tredje grunden), åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om lojalt samarbete, rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till försvar på grund av den otydlighet som präglar de omtvistade besluten (den femte grunden), ett åsidosättande av artikel 343 FEUF, artikel 9 i protokoll (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som fogats till EU- och EUF-fördragen, och artikel 5.2 i arbetsordningen genom att parlamentet överskridit gränserna för sin behörighet att upphäva ledamöternas immunitet (den sjätte grunden) samt åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och likabehandling genom att parlamentet utan motivering avvek från sin tidigare praxis eller gjorde en felaktig fumus persecutionis-bedömning (den sjunde grunden).
22. Genom beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022 i målet Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet och Spanien ( C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413), vilandeförklarades verkställigheten av de omtvistade besluten.
23. Genom den överklagade domen hade tribunalen underkänt de åtta grunder som åberopats av klagandena.
24. Vad avser den tredje ogiltighetsgrunden avvisade tribunalen i ett första steg de tre första delarna vilka avser utseendet av en enda föredragande för de tre immunitetsärendena (punkt 238 i den överklagade domen), bristande opartiskhet hos den utsedde föredraganden (punkt 257 i denna dom) samt bristande opartiskhet hos ordföranden för utskottet för rättsliga frågor (punkt 262 i samma dom). I ett andra steg fann tribunalen att det på grund av att dessa tre delgrunder underkänts inte krävdes någon prövning av den fjärde delgrunden av denna grund, vilken avser den konfidentiella karaktär som arbetet i utskottet för rättsliga frågor har (punkt 262 i samma dom).
25. Vad avser den femte ogiltighetsgrunden konstaterade tribunalen att de omtvistade besluten inte var otydliga vad avser de förfaranden som upphävandet av immuniteten gäller (punkt 97 i den överklagade domen) samt att artikel 9 andra stycket i protokoll nr 7 inte gav klagandena något skydd som var fristående i förhållande till det skydd som de åtnjöt enligt artikel 9 första stycket i nämnda protokoll (punkt 107 i domen).
26. Vad avser den sjätte och den sjunde ogiltighetsgrunden avvisade tribunalen i ett första steg i punkt 143 i den överklagade domen påståendet i den sjätte grunden att artikel 343 FEUF, artikel 9 i protokoll nr 7 och artikel 5.2 i arbetsordningen samt vissa av klagandenas grundläggande rättigheter hade åsidosatts. I ett andra steg avvisade tribunalen i punkt 187 i domen den sjätte grunden, och även den sjunde grunden, i den del de avser en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en felaktig rättstillämpning från Europaparlamentets sida vid dess tillämpning av kriteriet fumus persecutionis.
C. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
27. Den 15 september 2023 överklagade klagandena den angripna domen. Parlamentet och Konungariket Spanien, som i målet vid tribunalen tillåtits att intervenera till stöd för parlamentets yrkanden, har inkommit med svarsskrivelser. Genom beslut av domstolens ordförande får parterna inkomma med en replik och en duplik.
28. Genom sitt överklagande har klagandena yrkat att domstolen ska ogiltigförklara den överklagade domen, ogiltigförklara de omtvistade besluten eller, i andra hand, återförvisa målet till tribunalen, och förplikta parlamentet och Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna eller, i andra hand, låta frågan om rättegångskostnader anstå.
29. Parlamentet och Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska ogilla talan, och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
30. Domstolen har beslutat att döma i målet utan att hålla någon muntlig förhandling.
IV. Bedömning
A. Överklagandet
31. Till stöd för sitt överklagande har klagandena anfört tio grunder. Som jag redan har angett, och i enlighet med domstolens önskemål, kommer jag att inrikta mitt förslag till avgörande på den tredje, femte och sjätte grunden, vilka avser bristande opartiskhet och avsaknad av ett rättvist förfarande vid parlamentet för upphävande av immunitet (den tredje grunden), otydlighet i de omtvistade besluten (den femte grunden) samt felaktigheter vid tolkningen och tillämpningen av gällande regler för ett beslut om att upphäva den parlamentariska immuniteten, särskilt i fråga om parlamentets bedömning av fumus persecutionis (den sjätte grunden). Jag ska först undersöka den tredje grunden, sedan den sjätte grunden och slutligen den femte grunden.
32. Innan jag påbörjar min bedömning av de tre berörda grunderna tycks det mig nödvändigt att göra några påpekanden, dels vad gäller ett bestående berättigat intresse för klagandena av att få saken prövad efter det att den nionde mandatperioden har löpt ut, dels om parlamentarisk immunitet enligt artikel 9 i protokoll nr 7 och om domstolsprövningen av beslutet om att upphäva immuniteten.
B. Ett bestående berättigat intresse för klagandena av att få saken prövad
33. Det är vedertaget att domstolen inom ramen för ett överklagande ska pröva ex officio huruvida talan kan tas upp till prövning, vilket inbegriper ett bestående berättigat intresse för klagandena av att få saken prövad. I förevarande fall anser jag att domstolen ska utföra denna prövning ex officio med beaktande av klagandenas förändrade situation till följd av att deras mandat som parlamentsledamöter har löpt ut efter det att den nionde mandatperioden löpte ut, det vill säga den 15 juli 2024. Jag vill påpeka att denna fråga inte har kunnat tas upp av parterna inom ramen för det skriftliga förfarandet eftersom detta avslutades den 2 juli 2024, det vill säga innan den nionde mandatperioden hade löpt ut.
34. Jag erinrar härvid om att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad utgör det väsentliga och främsta villkoret för att en fysisk eller juridisk person ska ha rätt att väcka talan vid domstol. Detta intresse ska föreligga när talan väcks, vid äventyr av att talan annars avvisas, och ska bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i saken. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den.
35. Jag vill i detta sammanhang framhålla dels att den förste och den tredje klaganden inte längre skulle åtnjuta de immuniteter som föreskrivs i artikel 9 i protokoll nr 7, på grund av utgången av deras mandat som parlamentsledamöter från och med den 16 juli 2024. Följaktligen skulle en eventuell ogiltigförklaring av de omtvistade besluten som berör dem inte ge dem någon fördel. Dels noterar jag att domstolens vice ordförande, inom ramen för förfarandet vid tribunalen, genom beslut av den 24 maj 2022 beslutade om uppskov med verkställigheten av de omtvistade besluten, att det beslutet inte var föremål för förhandling innan den överklagade domen avkunnades, och att de omtvistade besluten, efter avkunnandet av den överklagade domen, trots avsaknad av interimistiska åtgärder inom ramen för förfarandet vid domstolen i vart fall inte verkställdes före utgången av parlamentsledamöternas mandat.
36. Mot bakgrund härav anser jag att den förste och den tredje klaganden inte längre har intresse av att de omtvistade besluten som berör dem [beslut P9_TA(2021)0059 och P9_TA(2021)0061] ogiltigförklaras eftersom deras mandat som parlamentsledamöter har löpt ut och ändamålet med deras överklagande således har förfallit. Eftersom förevarande överklagande inte kan ge dessa klagande någon fördel genom ett utslag i domstolen ska det sålunda anses att det inte finns anledning till att döma i denna sak med avseende på dessa. Jag föreslår därför att domstolen i enlighet med artikel 149 i rättegångsreglerna ska fastställa att det saknas anledning att döma i saken vad avser den förste och den tredje klaganden.
37. Annorlunda förhåller det sig i fråga om den andre klaganden. Det framgår nämligen av tribunalens handlingar i målet Comín i Oliveres/parlamentet (T‑477/24) att denne den 9 juni 2024 hade omvalts som parlamentsledamot för den tionde mandatperioden. Hans namn återfinns dock inte i den förteckning över de kandidater som valts i Spanien, vilken av den centrala valkommittén i Spanien hade översänts till parlamentet. Denna kommitté hade för parlamentet angett att den andre klaganden inte hade avlagt ed eller löfte om att respektera Spaniens konstitution varför kommittén hade förklarat att den plats som denne tilldelats i Europaparlamentet var vakant och att alla de rättigheter som han skulle kunna ha på grund av sitt uppdrag skulle vilandeförklaras till dess att han hade avlagt eden eller löftet. Detta innebär med beaktande av domen i målet Junqueras Vies att den andre klaganden alltjämt ska anses åtnjuta immunitet i enlighet med artikel 9 i protokoll nr 7 och att denne alltjämt har intresse av att det omtvistade beslut som berör honom [beslut P9_TA(2021)0060] ogiltigförklaras.
38. Med hänsyn till att den andre klaganden har ett bestående berättigat intresse av att få saken prövad, samt för den händelse att domstolen inte skulle dela min ståndpunkt i fråga om att det för den förste och den tredje klaganden saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad kommer jag att pröva den tredje, femte och sjätte grunden.
C. Okränkbarhet och domstolskontroll av beslut om att upphäva denna
39. Inom den kontinentala tradition som har sina rötter i franska revolutionen föreskrivs i protokoll nr 7 en tudelad parlamentarisk immunitet bestående i befrielse från ansvar (vad under utövandet av ett parlamentariskt uppdrag gäller åsikter som framförts eller röstning om ett förslag) (artikel 8 i det protokollet) och okränkbarhet (vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring för varje annan gärning) (artikel 9 i det protokollet). Det är i förevarande mål denna andra form som berörs.
40. Trots att det i protokoll nr 7 uttryckligen föreskrivs att okränkbarhet, i motsats till befrielse från skadeståndsansvar, kan upphävas men dock inte anges vilka materiella kriterier som måste vara uppfyllda för antagande av ett sådant beslut, något som heller inte uttryckligen anges varken i primärrätten eller i rättsligt bindande akter inom sekundärrätten. Det enda som är säkert är att upphävande av parlamentarisk immunitet faller under parlamentets behörighet.
41. Därmed uppkommer frågan huruvida omfattningen av parlamentets befogenhet då detta mottagit en ansökan om upphävande av immuniteten för en av dess ledamöter och om omfattningen av domstolsprövningen av dess beslut. I avsaknad av vägledning härom i rättsakterna måste svaret sökas i ändamålet med den parlamentariska immuniteten, såsom detta har tolkats i rättspraxis.
42. Domstolen har härvid redan med stöd av Europadomstolens rättspraxis slagit fast att de immuniteter som föreskrivs till förmån för Europaparlamentets ledamöter avser att säkerställa att denna institution är oberoende vid fullgörandet av sin uppgift, såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har påpekat med avseende på de olika former av parlamentarisk immunitet som har införts i demokratiska politiska system. Som jag redan har angett i mitt förslag till avgörande i målet Junqueras Vies tar visserligen parlamentarisk immunitet skepnad av ett skydd för varje parlamentsledamot personligen men dess syfte är dock ett annat. Immunitet är inte ett privilegium för att en enskild ledamot ska undgå gemensam lag, utan en mekanism för att skydda hela parlamentet. I detta sammanhang framgår det också av Europadomstolens rättspraxis att immunitet mot rättsliga förfaranden utgör ett undantag från allmän rätt i fråga om lagföring och dom som avser förmodade överträdelser, varför staterna måste se till att denna har en avgränsad räckvidd som är väl definierad så att den inte kan användas av politiska företrädare som instrument för att undgå rättvisan.
43. Med tanke på ändamålet med okränkbarheten såsom mekanism för att skydda själva parlamentet, avsaknaden av vägledning inom primärrätten vad avser vilka materiella kriterier som måste vara uppfyllda för ett upphävande av den parlamentariska immuniteten samt den omständigheten att beslut om upphävande av immunitet omfattas av parlamentets behörighet bör man, enligt min åsikt, konstatera att parlamentet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller behandlingen av ansökningar om upphävande av immunitet. Detta för med sig såväl en befogenhet att fastställa vilka processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas och de materiella kriterierna för upphävande av immunitet som en befogenhet att fritt fatta beslut om ansökan som ingetts.
44. Visserligen utesluter inte det stora utrymme för skönsmässig bedömning som parlamentet har att dess beslut om upphävande av immunitet prövas i domstol. Ett sådant beslut påverkar nämligen dels den rättsliga situationen för den berörda parlamentsledamoten, vilken måste kunna få hävda sina rättigheter. Dels påverkar det den rätt till ett effektivt domstolsskydd för enskilda på vilken de gärningar som begåtts av parlamentsledamoten har inkräktat.
45. Med tanke på parlamentets stora utrymme för skönsmässig ansluter jag mig dock till tribunalens praxis att unionsdomstolen inom ramen för en domstolsprövning av ett beslut om att upphäva immuniteten i princip endast ska kontrollera att förfarandereglerna har iakttagits, att de faktiska omständigheter som institutionen har konstaterat är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det är nämligen endast parlamentet som har behörighet att bedöma huruvida upphävandet av immunitet, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, är till skada för dess oavhängighet då det utför sitt uppdrag.
46. Enligt min åsikt är det med beaktande av dessa principer som de tre grunderna för överklagandet ska bedömas.
D. Den tredje grunden
47. Genom den tredje grunden har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att fastställa att den rätt som de har till att deras ärenden behandlas opartiskt och rättvist av parlamentet inte hade kränkts. Denna grund består av fyra delgrunder, av vilka den första avser beslutet att utse en enda föredragande för de tre immunitetsärendena, den andra opartiskhet hos denne föredragande, den tredje opartiskhet hos ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och den fjärde den konfidentiella karaktären hos förfarandet i utskottet för rättsliga frågor.
48. Jag noterar inledningsvis att det förfarande som reglerar parlamentets behandling av ansökningar om upphävande av immunitet är fastställt i arbetsordningen, särskilt i artikel 9 som har rubriken ”Immunitetsförfaranden”. Enligt artikel 9.13 i arbetsordningen ska utskottet för rättsliga frågor fastställa principer för tillämpningen av denna artikel. Under den nionde mandatperioden återfinns dessa principer i skrivelsen till ledamöterna (11/2019) av den 19 november 2019 beträffande de principer som gäller ärenden om upphävande av immunitet (nedan kallad skrivelse nr 11/2019).
49. Jag noterar härvid att domstolen redan har slagit fast att en av de skrivelser som ersattes av skrivelse nr 11/2019, nämligen skrivelse nr 11/2003 av den 6 juni 2003, antagen av parlamentets utskott för rättsliga frågor och den inre marknaden, inte var rättsligt bindande. Jag anser att det förhåller sig på samma sätt med skrivelse nr 11/2019. Det rör sig nämligen om en intern arbetsplan inom utskottet för rättsliga frågor vilken inte är bindande för parlamentet. Detta utesluter emellertid inte att denna arbetsplan beaktas vid bedömningen av om det förfarande som ledde fram till antagandet av beslutet om upphävande av immunitet var regelrätt. I skrivelse nr 11/2003 anges nämligen den praxis som ska följas av utskottet för rättsliga frågor, vilket ansvarar för förundersökningen av ansökan om upphävande av immunitet och för utarbetandet av förslag till parlamentets beslut. Denna skrivelse är dessutom ställd till parlamentsledamöterna och är därför inte endast en informationskälla om hur utskottet för rättsliga frågor behandlar immunitetsärenden utan också en handling som kan ge upphov till legitima förväntningar hos dessa med avseende på deras processuella rättigheter.
50. De regler som föreskrivs i arbetsordningen och i skrivelse nr 11/2019, samt det sätt på vilket de tillämpas av parlamentet måste stå i överensstämmelse med primärrätten. Jag erinrar härvid om att rätten till god förvaltning, som stadfästs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), föreskrivs att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner. En tillämpning av denna bestämmelse på förfarandena för upphävande av immunitet får enligt min åsikt inte vara utesluten.
51. Vad avser kravet på opartiskhet omfattar denna dels den subjektiva opartiskheten, det vill säga att ingen av institutionens medarbetare som handhar ärendet får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, dels den objektiva opartiskheten, det vill säga att institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel..
52. I fråga om immunitetsärenden anser jag dock att man måste beakta ändamålet med förfarandet vid fastställelse av det exakta innehållet i rättigheten i syfte att ärenden ska behandlas opartiskt, samt också det förhållande som av naturliga skäl föreligger mellan de personer som ansvarar för handläggningen av ärendena och den person som är föremål för ett ärende. Det bör härvid först och främst noteras att det ligger i sakens natur att det i varje förfarande för upphävande av immunitet finns ett särskilt förhållande mellan den person som berörs och de personer som handlar på den behöriga institutionens vägnar för att ett beslut ska fattas. I dessa ärenden är nämligen parlamentet, vilket ska fatta beslut om en rättighet för en av sina ledamöter, en institution som agerar politiskt men inte juridiskt. Parlamentets arbete innebär med nödvändighet att dess ledamöter, vilka tillhör olika politiska grupper, tvistar med varandra på det ideologiska planet och i denna bemärkelse står i ett ständigt motsatsförhållande i politiska frågor. Vidare omfattas beslut om upphävande av parlamentarisk immunitet enbart av parlamentets behörighet. De ska därför fattas i enlighet med de bestämmelser som reglerar parlamentets beslutsfattande, det vill säga genom en omröstning där samtliga ledamöter deltar. Härav följer att även parlamentsledamöter som står i ett motsatsförhållande till varandra på ett annat plan än det politiska har möjlighet att delta i antagandet av det slutgiltiga beslutet om upphävande av immuniteten för en parlamentsledamot.
53. Följaktligen är det inte möjligt att på parlamentsledamöter som medverkar i handläggningen av immunitetsärenden tillämpa samma kriterium för opartiskhet som det kriterium som tillämpas på domstolar eller andra förvaltningsmyndigheter som ansvarar för ärenden som gäller enskilda. Om man på parlamentsledamöter som ansvarar för förberedelserna av ett beslut om upphävande av immunitet ställer krav i fråga om objektiv opartiskhet som är jämförbara med dem som ställs på domare eller på personer som agerar på förvaltningsmyndigheters vägnar beaktas nämligen inte parlamentets särart och den karaktär som förfarandet för upphävande av immunitet har.
54. Under dessa omständigheter finner jag att konflikter av rent politisk art mellan de personer som ansvarar för förfarandet för upphävande av immunitet och dem som är föremål för sådana förfaranden ska anses sakna relevans vid bedömningen av objektiv opartiskhet hos de förstnämnda. Samma sak gäller i fråga om de personer som ansvarar för förundersökningen av en ansökan om upphävande av immunitet eller för det inre arbetet inom utskottet för rättsliga frågor. Dessa ska nämligen inte fatta beslut om en sådan ansökan utan är tillsammans med övriga medlemmar i utskottet för rättsliga frågor ansvariga för beredningen av ett ärende, det vill säga ett förslag till beslut som senare ska bli föremål för debatt och omröstning i parlamentet. Om det inte föreskrivs att jäv ska anföras mot parlamentsledamöter som står i ett politiskt motsatsförhållande vid omröstningen i parlamentet om en ansökan om upphävande av immuniteten för en parlamentsledamot får en sådan konflikt av desto större anledning inte motivera ett jäv mot de parlamentsledamöter som ansvarar för förundersökningen av en sådan ansökan och för det inre arbetet inom utskottet för rättsliga frågor.
1. Den tredje grundens andra del
a) Parternas argument
55. Klagandena har kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning då den i punkterna 229–238 i den överklagade domen fann att opartiskheten och ett rättvist förfarande inte hade åsidosatts trots den omständigheten att en enda föredragande hade utsetts för de tre immunitetsärendena. Klagandena anser sålunda att parlamentet missuppfattade innehållet i punkterna 6 och 8 i skrivelse nr 11/2019 och åsidosatte artiklarna 41.1 och 39.2 i stadgan, särskilt vad avser en bristande opartiskhet hos den person som utsetts till föredragande. De har gjort gällande att den enda handling som bifogats skrivelse nr 1/2020 var Tribunal Supremos (Högsta domstolens) dom av den 14 oktober 2019 och att tribunalen missuppfattade bevisningen genom att kvalificera denna dom som ”följenot”. Klagandena har dessutom kritiserat tribunalens konstaterande i punkt 237 i den överklagade domen, att punkterna 6 och 8 i skrivelse nr 11/2019 inte ger parlamentsledamöterna någon fördel. De anför att om olika föredragande hade utsetts för varje immunitetsärende skulle åtminstone en av dem ha kunnat vara opartisk. De anser att i enlighet med artikel 52.1 i stadgan ger endast en uttrycklig bestämmelse som antagits i enlighet med artikel 9.13 i arbetsordningen parlamentet en möjlighet att utse en enda föredragande.
56. Parlamentet, som på denna punkt har stöd av Konungariket Spanien, har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna del av den tredje grunden och anser att den inte kan tas upp till prövning på grund av otillräcklig motivering, eftersom klagandena inte har angett vad som var fel i tribunalens resonemang och endast har redovisat sin egen tolkning. Parlamentet, anser att denna del är grundlös, även om den inte kan tas upp till prövning, eftersom tribunalen inte hade gjort någon oriktig bedömning. Dessutom anför parlamentet att tribunalens konstateranden i punkt 237 i den överklagade domen har anförts i andra hand och att det argument som rör denna punkt därför är verkningslöst.
b) Rättslig bedömning
57. Inledningsvis har tribunalen i punkt 232 i den överklagade domen redovisat innehållet i punkterna 6–8 i skrivelse nr 11/2019. Det framgår av punkt 6 i denna att det behöriga utskottet ska utse en föredragande för ”varje ansökan om upphävande av immunitet”. Enligt punkt 7 i denna skrivelse ankommer det på varje politisk grupp att utse en ledamot som ska fungera som ständig föredragande för immunitetsärenden och ska ha rollen som samordnare ”för att säkerställa att immunitetsärenden handläggs av erfarna ledamöter”. I punkt 8 i samma skrivelse föreskrivs i första meningen att för varje immunitetsärende ska uppdraget som föredragande roteras på ett jämlikt sätt mellan de politiska grupperna.
58. Därefter konstaterade tribunalen å ena sidan i punkt 236 i den överklagade domen att principen om jämlik rotation för rollen som föredragande, som föreskrivs i punkt 8 i skrivelse nr 11/2019, inte kan tolkas så, att den utgör hinder för att en enda föredragande utses för att pröva flera sammanhängande ärenden om immunitet när, såsom i förevarande fall, ansökningarna om upphävande av immunitet avser parlamentsledamöter som omfattas av samma straffrättsliga förfarande. Å andra sidan noterade tribunalen för fullständighetens skull i punkt 237 i domen att punkt 8 i skrivelse nr 11/2019 inte ger parlamentsledamöterna rätt till någon förmån.
59. I motsats till vad parlamentet har gjort gällande anser jag att den tredje grundens första del kan tas upp till prövning eftersom den avser en oriktig bedömning från tribunalens sida vad gäller tolkningen av punkterna 6 och 8 i skrivelse nr 11/2019. De rättsfrågor som prövades i första instans kan nämligen på nytt tas upp inom ett överklagande eftersom klaganden bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten. Däremot är denna del ogrundad eftersom tribunalens tolkning av dessa frågor är korrekt.
60. Jag framhåller att klagandena inom ramen för den första delgrunden bland annat gjort gällande att tilldelningen av deras ärenden till en enda föredragande har medfört att ett opartiskt förfarande har åsidosättas. Emellertid har klagandena i sitt överklagande inte åberopat något samband mellan utseendet av en enda föredragande och opartiskhet i förfarandet utan åberopar endast argumenten om bristande opartiskhet hos den person som utsetts, vilket inte är föremål för den tredje grundens första delgrund. Dessa argument är verkningslösa inom ramen för denna delgrund. Med hänsyn till ett rättvist förfarande finns det däremot inget som hindrar en prövning av beslutet om att tilldela en enda föredragande de tre ärendena.
61. Jag finner att tribunalen inte har gjort en oriktig bedömning i punkt 236 i den överklagade domen. Jag delar dess bedömning att punkterna 6 och 8 i skrivelse nr 11/2019 inte utgör hinder för utseende av en enda föredragande för flera ärenden som avser en ansökan om upphävande av immunitet. Eftersom det i dessa punkter föreskrivs att en föredragande ska utses för varje immunitetsärende och eftersom tilldelningen av ärenden till olika föredragande sker enligt principen om jämlik rotation fastställs inte ett strikt system för tilldelning av ärenden utan en allmän regel som gäller för det inre arbetet inom utskottet för rättsliga frågor. Särskilt följer det härav inte något förbud mot att tilldela samma föredragande flera immunitetsärenden som är förbundna med varandra genom sitt nära samband, och jag påpekar att den omständigheten att en och samma föredragande anförtros handläggningen av sådana ärenden gör det möjligt att inom ramen för förfarandet sörja för likabehandling av personer som befinner sig i en jämförbar eller till och med likadan situation.
62. Vidare, vad gäller den påstådda missuppfattning av bevisning som gjorts gällande inom ramen för denna del, anser jag att detta argument är verkningslöst, inte vad avser utseendet av en enda föredragande utan vad avser föredragandens opartiskhet. Som jag redan angett är det argument som avser bristande opartiskhet hos den person som utsetts till föredragande verkningslöst med avseende på denna delgrund.
63. Vad gäller det argument som avser punkt 237 i den överklagade domen ska detta inte bifallas eftersom det innehåller ett övervägande som angetts för fullständighetens skull. Domstolen underkänner nämligen helt invändningar mot tilläggsvis anförda skäl i en dom som meddelats av tribunalen, eftersom de inte kan medföra att domen blir ogiltig.
64. Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den tredje grundens första delgrund.
2. Den tredje grundens andra del
a) Parternas argument
65. Klagandena har kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning då den i punkterna 244–257 i den överklagade domen underkände deras argument avseende bristande opartiskhet hos föredragande som ogrundat och för att följaktligen ha åsidosatt artiklarna 41.1 och 39.2 i stadgan samt de principer som framgår av punkt 8 i skrivelse nr 11/2019. De har anfört fem invändningar inom ramen för denna delgrund.
66. Genom den första invändningen har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning då den i punkterna 245 och 246 i den överklagade domen fastställde att den omständigheten att föredragande tillhör samma politiska grupp som partiet VOX, som har inlett det straffrättsliga förfarandet mot dessa, inte räcker för att objektivt undanröja de legitima betänkligheterna beträffande en eventuell partiskhet hos föredraganden.
67. Genom sin andra invändning har klagandena anfört att tribunalen handlade fel då den i punkterna 247–251 i den överklagade domen vägrade erkänna att den omständigheten att föredraganden hade suttit ordförande vid ett offentligt sammanträde i parlamentet och därvid ställt sig bakom slogan ”I fängelse med Puigdemont!” och manifesterat sin partiskhet eller åtminstone väckt till liv legitima betänkligheter i fråga om denna. Denna vägran har framställts som en följd av en missuppfattning av bevisningen.
68. Genom den tredje invändningen har klagandena kritiserat tribunalen för att i punkterna 253 och 254 i den överklagade domen ha handlat felaktigt när den avfärdade ett bevis som omöjligt att ta upp till prövning, nämligen en intervju i en bulgarisk tidning med föredraganden, på grund av att klagandena inte hade motiverat varför intervjun åberopades för sent. På denna punkt skulle tribunalen också ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte ange skälet till att den slog fast att klagandenas förklaring var otillräcklig när de anförde att de inte hade kännedom om intervjun förrän efter det att de ingett sin ansökan om ogiltigförklaring.
69. Genom den fjärde invändningen har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning då den i punkt 255 i den överklagade domen fastställde att den genom de inslag som där nämndes, samt andra tidigare åberopade inslag, inte kunde fastställa en opartiskhet hos föredraganden, vilket också utgjorde en missuppfattning av bevisningen.
70. Genom den femte invändningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkt 256 i den överklagade domen ange att dessa inte hade åberopat ett ”personligt” intresse hos föredraganden.
71. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna del av den tredje grunden inte ska bifallas. Först och främst anser parlamentet att man inte utifrån föredragandens medlemskap i en grupp som på det politiska planet är motståndare till den parlamentsledamot som ansökan om upphävande av immuniteten avser kan ifrågasätta föredragandens opartiskhet. Vidare har parlamentet hävdat att den andra invändningen inte kan tas upp till prövning eftersom den egentligen avser en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och i alla händelser är grundlös. Parlamentet har dessutom anfört att den tredje invändningen inte kan bifallas, vilken gäller avvisning av den bevisning som utgörs av den berörda intervjun samt åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Slutligen anser parlamentet att inte heller den fjärde och den femte invändningen kan tas upp till prövning och att de i alla händelser är grundlösa.
b) Rättslig bedömning
72. För det första fastställde tribunalen i punkterna 245 och 246 i den överklagade domen, i fråga om den första invändningen, att föredragandens tillhörighet till den politiska gruppen Europeiska konservativa och reformister i princip inte inverkade på bedömningen av dennes opartiskhet, och detta trots att ledamöterna från det politiska partiet VOX, som stod bakom det straffrättsliga förfarande som låg till grund för ansökningarna om upphävande av immunitet, tillhör denna politiska grupp.
73. Jag anser att tribunalen inte gjorde en oriktig bedömning vid bedömningen av denna invändning. Å ena sidan har parlamentet nämligen inte åsidosatt någon intern regel om behandlingen av ansökningarna om upphävande av immunitet genom att utse en person till föredragande som tillhörde en annan politisk grupp än den till vilken de parlamentsledamöter som avses med en sådan ansökan hör. På ett mer grundläggande plan har genom detta utseende inte punkt 8 andra meningen i skrivelse nr 11/2019 åsidosatts, enligt vilken föredraganden i ett immunitetsärende, såsom framgår av den överklagade domen, inte får tillhöra samma politiska grupp som den parlamentsledamot som ansökan avser och heller inte ha invalts från samma medlemsstat. Denna regel innebär inte att det är förbjudet att utse en person till föredragande som tillhör en politisk grupp som står i ett motsatsförhållande till den som den berörda parlamentsledamoten hör. Om så är fallet skulle, med tanke på den politiska karaktär som konflikten mellan parlamentsledamöter som tillhör olika grupper av naturliga skäl har, i vissa fall ingen av de ständiga föredragandena anses lämpad att utöva sitt uppdrag.
74. Å andra sidan vilar klagandenas argument inte endast på föredragandens tillhörighet till en politisk grupp som står i motsatsställning till dennes egen utan också på dennes tillhörighet till samma grupp som partiet VOX som var en av initiativtagarna till det straffrättsliga förfarande mot klagandena som gav upphov till ansökningarna om upphävande av immunitet. Jag finner emellertid att tribunalen inte har begått något fel när den fann att denna omständighet inte i sig var tillräcklig för att fastställa att kravet på opartiskhet hos föredraganden hade åsidosatts. Det kan nämligen inte anses att det mellan olika nationella partier i samma politiska grupp i parlamentet, förekommer så starka band att hållningen till de klagande hos en föredragande som tillhör samma politiska grupp som partiet VOX måste uppfattas som avhängig av förhållandet mellan dessa och partiet VOX. Jag finner sålunda att det politiska intresse som partiet VOX har av att klagandena ska lagföras inte kan anses vara en omständighet som kan ge upphov till särskilda betänkligheter i fråga om föredragandens opartiskhet.
75. För det andra fastställde tribunalen i fråga om den andra och den fjärde invändningen dels, i punkt 249 i den överklagade domen, att föredraganden hade anordnat och deltagit i ett evenemang som ägde rum den 6 mars 2019 i Europaparlamentets lokaler och som bestod i ett anförande av generalsekreteraren för det politiska partiet VOX på temat ”Cataluña es España” (Katalonien är Spanien). Generalsekreteraren avslutade sitt tal med orden ”Viva España, viva Europa y Puigdemont a prisión” (Leve Spanien, leve Europa och fängelse för Puigdemont). Tribunalen konstaterade också i punkterna 250 och 251 i sin dom att (den blivande) föredraganden inte uttryckte sig muntligen under detta evenemang även om han satt vid samma bord som talarna och att denna manifestation av hans ståndpunkt i fråga om den politiska situationen i Katalonien inte var tillräcklig för att kunna betecknas som en kränkning av principen om opartiskhet. Dels fann tribunalen i punkt 255 i domen att de olika reaktioner som det politiska partiet VOX uttryckte efter antagandet av de angripna besluten samt att föredraganden hade blivit föremål för en administrativ sanktion inte visar att föredraganden brustit i opartiskhet.
76. Genom den andra och den fjärde invändningen lägger klagandena i huvudsak fram sin egen tolkning av vissa omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för fall där tribunalen har missuppfattat bevisningen, inte i sig en rättsfråga som ska prövas av domstolen. En missuppfattning av bevisningen föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart oriktig eller uppenbart strider mot dess lydelse utan att någon ny bevisning har beaktats. Det ska emellertid utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen behöver göra en ny bedömning därav.
77. Trots att klagandena i förevarande fall formellt sett kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat bevisningen måste det konstateras att de under täckmantel av detta påstående egentligen vill få till stånd en omprövning av de argument som lades fram mot dem i första instans utan att redovisa på vilket sätt som tribunalen skulle ha gjort en uppenbart felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Dessa invändningar kan därför inte tas upp till prövning.
78. Det framgår av fast rättspraxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt artikel 256 FEUF, behörig att pröva tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Jag anser att tribunalens kvalificering av de faktiska omständigheterna inte är behäftad med någon felaktighet. För det första är tillhörigheten till samma politiska grupp som partiet VOX i sig inte tillräcklig för att ifrågasätta föredragandens opartiskhet. För det andra vill jag, liksom parlamentet, framhålla att det berörda mötet ägde rum under den åttonde mandatperioden, mer än två månader före de val i vilka klagandena valdes och mer än sex månader före utfärdandet av de europeiska arresteringsorder som anges i ansökningarna om upphävande av immunitet. Utöver den omständigheten att föredraganden hade deltagit i ett möte om den politiska situationen i Katalonien, visserligen på grund av de omständigheter som avses i det straffrättsliga förfarande som gett upphov till ansökningarna om upphävande av immunitet, har det sammanhang i vilket mötet hölls inte samband med klagandenas ställning som parlamentsledamöter. Slutligen, för det tredje, anser jag i likhet med tribunalen att det genom reaktionerna från medlemmar i det politiska partiet VOX efter det att de omtvistade besluten hade antagits och heller inte på grund av den omständigheten att föredraganden ådrog sig en administrativ sanktion inte kan slås fast att denne inte var opartisk.
79. Vad för det tredje gäller den femte invändningen konstaterade tribunalen i punkt 256 i den överklagade domen att klagandena inte gjort gällande att föredraganden befann sig i en intressekonflikt. Mer allmänt har klagandena inte åberopat något personligt intresse hos föredraganden som skulle kunna påverka dennes opartiskhet vid utövandet av sina uppdrag. De har inte heller åberopat något uttalande från föredraganden som skulle kunna visa att denne tagit sig an sitt ämbete med utgångspunkt i en personlig förutfattad mening som kan särskiljas från dennes politiska ideologi.
80. Klagandena har inte lagt fram något argument till stöd för sin kritik utan anför att en bristande objektiv opartiskhet är tillräcklig för tillämpning av artiklarna 41.1 och 39.2 i stadgan och har hänvisat endast till de omständigheter som de angett inom andra invändningar. Den aktuella invändningen kan därför inte tas upp till prövning eftersom den inte är tillräckligt motiverad.
81. För det fjärde och sista angav tribunalen i punkterna 253 och 254 i den överklagade domen att ett bevis inte kunde tas upp till prövning, nämligen en intervju med föredraganden i en bulgarisk tidning, och förklarade att det återfanns i repliken utan att klagandena hade angett godtagbara skäl till att det hade getts in för sent, trots att det var daterat dagen efter det att de omtvistade besluten antogs, och således innan repliken ingavs.
82. Jag framhåller att det, i motsats till vad klagandena gjort gällande, av artikel 85.1 och 85.2 i rättegångsreglerna för tribunalen framgår att det i händelse av att en part företer bevis för sent åligger denna att ange skälen för förseningen. Unionsdomstolen är behörig att pröva huruvida skälet för att bevisningen gavs in för sent är välgrundat och, om det inte finns tillräckliga eller välgrundade skäl för att den gavs in för sent, behörighet att avvisa bevisningen. Den motivering som den berörda parten tillhandahåller tillåter domstolen att företa denna prövning. I förevarande fall har klagandena i sin replik begränsat sig till att inom ramen för framställningen av innehållet i den skriftliga bevisningen förklara att den hade fått kännedom om den aktuella intervjun efter att talan om ogiltigförklaring väcktes. Även om denna förklaring ska anses utgöra tillräckliga skäl för att bevisningen i förevarande fall gavs in för sent, ska det konstateras att den inte innehåller några uppgifter som gör det möjligt att pröva huruvida skälet för förseningen är välgrundat. Det rör sig emellertid om bevisning som existerar sedan dagen efter antagandet av de omtvistade besluten och som är tillgänglig för allmänheten.
83. Jag finner därför att tribunalen inte handlade felaktigt när den fann att det framlagda beviset inte kunde tas upp till prövning. Såsom framgår av punkt 254 i den överklagade domen åsidosatte tribunalen inte heller sin motiveringsskyldighet när den angav att det inte hade anförts tillräckliga skäl för att denna bevisning hade getts in för sent och att tidpunkten för intervjun föregick tidpunkten för talans väckande.
84. Av det ovan anförda framgår att talan ska ogillas såvitt avser den tredje grundens andra delgrund.
3. Den tredje grundens tredje delgrund
a) Parternas argument
85. Klagandena har kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkterna 259–261 i den överklagade domen underkänna deras argument avseende bristande opartiskhet hos ordföranden för utskottet för rättsliga frågor. De hävdar att de i sin ansökan om ogiltigförklaring på tillräckligt sätt har angett alla relevanta faktorer i punkterna 144 och 145. De anser att tribunalen genom att ignorera de förhållanden som tas upp i bilagorna till ansökan om ogiltigförklaring, samt genom att inte exakt förklara vilka av klagandenas argument som inte kunde tas upp till prövning, missuppfattade bevisningen, åsidosatte rätten till ett effektivt domstolsskydd, samt rätten till försvar. och underlät att fullgöra sin motiveringsskyldighet.
86. Parlamentet har i fråga härom med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna delgrund i den tredje grunden inte ska bifallas och anser att argumenten inte kan tas upp till prövning eller är grundlösa. I andra hand har parlamentet uppmanat domstolen att inte bifalla klagandenas argument rörande tribunalens överväganden i punkt 261 i den överklagade domen, genom att byta ut motivering, och har, i motsats till vad tribunalen fann i punkt 260 i domen, gjort gällande att de argument som grundar sig på en strategi som, enligt vad som påståtts, har tillämpats av ordföranden för utskottet för rättsliga frågor i syfte att hindra klagandena från att ta plats i parlamentet inte var tillräckligt utvecklade i ansökan.
b) Rättslig bedömning
87. För det första förklarade tribunalen i punkt 259 i den överklagade domen att klagandenas argument om bristande opartiskhet hos ordföranden för utskottet för rättsliga frågor inte kunde tas upp till prövning. Dessa argument redovisas visserligen i bilagorna till ansökan men ingår inte uttryckligen i själva ansökan. Detta gäller särskilt i fråga om det argument som går ut på att ordföranden är spansk medborgare samt vissa argument rörande dennes handlande.
88. Jag anser att tribunalen härigenom inte gjorde någon oriktig bedömning.
89. Jag framhåller nämligen att klagandena i punkt 144 i ansökan om ogiltigförklaring endast har konstaterat att ordföranden för utskottet för rättsliga frågor inte kunde garantera opartiskhet på grund av skäl som utvecklats i det skriftliga yttrandet, i bilagorna A.31, A.32 och A.33, samt i punkterna 267–281 i bilaga A.44 till ansökan.
90. Med hänsyn till innehållet i denna punkt i ansökan om ogiltigförklaring vill jag erinra om att det av domstolens praxis framgår att begreppet kortfattad framställning av grunderna för talan som måste finnas med i alla ansökningar, i den mening som avses i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler, innebär att en ansökan klart ska uttrycka vad grunden för talan består i. För att en talan vid tribunalen ska kunna tas upp till sakprövning krävs det således bland annat att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Bilagorna ska enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning, vilket innebär att såvitt de innehåller rättsliga omständigheter som påstås utgöra stöd för vissa grunder som anges i ansökan ska dessa omständigheter återfinnas i själva ansökan eller åtminstone i tillräcklig grad ha identifierats i denna.
91. Eftersom klagandena inte i sin ansökan har angett skälen till varför ordföranden för utskottet för rättsliga frågor enligt deras uppfattning inte kunde garantera en opartisk handläggning handlade tribunalen i detta sammanhang rätt när den inte tog upp dessa argument till prövning. Inte heller bör de argument tas upp till prövning som avser missuppfattning av bevisningen, åsidosättande av klagandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd och rätt till försvar samt tribunalens underlåtenhet att fullgöra sin motiveringsskyldighet, vilka grundar sig på att de faktorer som återfinns i de berörda bilagorna inte hade prövats.
92. För det andra underkände tribunalen i punkt 261 i den överklagade domen det argument som avsåg påstådd fientlighet hos ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och avsåg den strategi som skulle ha tillämpats i syfte att hindra klagandena från att tillträda sina uppdrag i parlamentet. Tribunalen ansåg att dessa påstådda initiativ inte härrörde från ordföranden utan från hans parti.
93. Nämnda punkt i den överklagade domen gäller punkt 145 i ansökan om ogiltigförklaring, i vilken klagandena endast konstaterade att ordförråden för utskottet för rättsliga frågor och dennes parti hade ådagalagt blind fientlighet gentemot dem samt hävdade att ordföranden hade tillämpat en strategi som syftade till att hindra klagandena från att tillträda sina uppdrag som ledamöter av Europaparlamentet.
94. Jag delar parlamentets åsikt att klagandenas påståenden i punkt 145 i ansökan om ogiltigförklaring är mycket lakoniska och inte tillräckligt utvecklade för att kunna tas upp till prövning. Sålunda uppkommer frågan huruvida den ansökan om utbyte av motivering som lagts fram av parlamentet bör bifallas.
95. Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att en förutsättning för att ett yrkande om ändring av domskälen ska kunna prövas i sak är att den som framställt yrkandet har ett berättigat intresse av denna prövning, i den meningen att utgången av prövningen kan medföra en fördel för vederbörande. Detta kan vara fallet när yrkandet att domskälen ska ändras utgör ett försvar mot en grund som klaganden har åberopat.
96. Om ett sådant intresse föreligger hos parlamentet föreslår jag att domstolen ska byta ut motiveringen i den överklagade domen och fastställa att inte heller klagandenas argument i punkt 145 i ansökan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning eftersom de inte är tillräckligt utvecklade i ansökan. Följaktligen är den invändning som avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten på grund av att det saknas en precis angivelse om att argumenten ska underkännas såsom verkningslösa, eftersom inga delar kan tas upp till prövning.
97. Jag vill för den händelse att domstolen inte skulle instämma i mitt förslag på denna punkt tillägga att eventuella framställningar från ordföranden för utskottet för rättsliga frågor samt dennes parti i syfte att hindra klagandena från att tillträda sina uppdrag i parlamentet enligt min åsikt härrör från en rent politisk konflikt vars existens inte är tillräcklig för att fastställa ett åsidosättande av principen om opartiskhet.
98. Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den tredje grundens tredje delgrund.
4. Den tredje grundens fjärde del
a) Parternas argument
99. Klagandena har kritiserat tribunalen för att, genom att felaktigt tolka den tredje grundens fjärde delgrund i ansökan och därvid finna att den inte ska bifallas, ha gjort en oriktig bedömning, som även innefattar ett felslut och åsidosätter rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till försvar. Klagandena anser att denna delgrund är fristående från de två föregående delarna. De har nämligen hävdat att de i ansökan om ogiltigförklaring har angett dels att artikel 9.11 i arbetsordningen är lagstridig och oproportionerlig samt kränker de principer om offentlighet och öppenhet som föreskrivs i artikel 15 FEUF, dels att beslutet att hålla sammanträdena i utskottet för rättsliga frågor inom stängda dörrar hade gjort det omöjligt för dem att inhämta bevisning för maktmissbruk.
100. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att den fjärde grunden inte ska bifallas såvitt avser denna del. Parlamentet upprepar bland annat det argument som framfördes i dess svaromål vid tribunalen och har gjort gällande att bestämmelserna om sekretess i dessa förfaranden inte kan upphävas av den parlamentsledamot vars immunitet saken gäller, eftersom nämnda artikel syftar till att skydda inte bara denne parlamentsledamots intressen utan även intressena för tredje part, åklagarmyndigheten och övriga rättsliga myndigheter.
b) Rättslig bedömning
101. Tribunalen fann i punkt 262 i den överklagade domen att det, eftersom den tredje grundens tredje del ska underkännas på grund av att anklagelser om partiskhet som riktats mot föredraganden och ordföranden för utskottet för rättsliga frågor har underkänts, inte är nödvändigt att pröva den fjärde delgrunden om att utskottsarbetets konfidentiella karaktär kan utgöra hinder för inhämtandet av bevis för att dessa personer var partiska med avseende på de omtvistade besluten.
102. Jag konstaterar att den tredje grundens fjärde del har lagts fram i punkterna 147–162 i ansökan om ogiltigförklaring, i avsnitt IV.3.4 som har rubriken ”Effekterna av den konfidentiella karaktären i förfarandet. Åsidosättande av artikel 15 FEUF, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan. Rättsstridighet av artikel 9.11 i arbetsordningen”. Visserligen har klagandena i punkterna 147–151 i ansökan inte teoretiskt och allmänt tagit upp det konfidentiella förfarandet utan gjorde detta i samband med svårigheterna att fastställa vilket inflytande som ordföranden för utskottet för rättsliga frågor och föredraganden har haft på resultatet av förfarandet.
103. Emellertid har klagandena i de följande punkterna i ansökan lämnat allmänna kommentarer om giltigheten av artikel 9.11 i arbetsordningen och i punkt 162 andra meningen framhållit att sekretessen i förfarandet utgjorde ett åsidosättande av artikel 15 FEUF samt av artikel 47 i stadgan, i samband med rätten till försvar.
104. Tribunalen tog inte uttryckligen ställning till det argument som avsåg ogiltighet av artikel 9.11 i arbetsordningen. Eftersom det är fråga om en uteslutande rättslig grund är det i vilket fall som helst möjligt för domstolen att åtgärda detta förbiseende från förstainstansrättens sida.
105. Jag erinrar härvid för det första om att det i artikel 9.11 i arbetsordningen föreskrivs att det vid en prövning i utskottet för rättsliga frågor alltid ska beaktas sådana begäranden som avser immunitetsförfaranden inom stängda dörrar. Visserligen framgår det av artikel 15.1 FEUF, som behandlar principen om öppenhet att unionsinstitutionerna ska utföra sitt arbete så öppet som möjligt. Dock föreskrivs det inte genom denna bestämmelse en absolut transparens i allt arbete i institutionerna. Redan av artikel 15.2 FEUF framgår det att parlamentets sammanträden ska vara offentliga, vilket inte innebär att allt arbete i alla dess utskott ska vara offentligt. I artikel 232 FEUF fastställs parlamentets autonomi vad gäller dess interna arbete, Vilket innebär att denna institution har rätt att fastställa gränserna för offentlighet i fråga om utskottens arbete.
106. Såsom framgår av parlamentets svaromål är artikel 9.11 i arbetsordningen resultatet av dess avvägning mellan principen om öppenhet och andra legitima intressen som måste skyddas, bland annat skyddet för sekretess i fråga om straffrättsliga förfaranden i förundersökningsskedet. Parlamentet har särskilt framhållit att nämnda bestämmelse syftar till att inte endast skydda den berörda parlamentsledamotens intressen utan även intressena för tredje part, åklagarmyndigheten och övriga rättsliga myndigheter. I detta sammanhang noterar jag att den lösning som parlamentet valt bekräftas genom Venedigkommissionens rekommendationer, i vilka det förordas att ansökningar om upphävande av immunitet ska behandlas av behörigt utskott inom stängda dörrar och utan att den berörda ledamoten är närvarande. Mot denna bakgrund kan jag inte skönja någon faktor som påverkar giltigheten av artikel 9.11 i arbetsordningen med avseende på artikel 15 FEUF.
107. För det andra har klagandena i sin ansökan om ogiltigförklaring förklarat att artikel 9.11 i arbetsordningen är ett lagstridigt inkräktande i deras rättigheter enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan. De redovisar emellertid inte någon motivering för detta. Dessa argument bör därför underkännas.
108. För fullständighetens skull påpekar jag att även om det kan förstås att klagandena anser att deras rätt till försvar har åsidosatts genom artikel 9.11 i arbetsordningen bör detta argument underkännas såsom verkningslöst. Denna bestämmelse och artikel 15 FEUF begränsar nämligen inte rättigheterna för parterna i förfarandet för upphävande av immunitet utan rätten för den breda allmänheten att få tillgå information. Rätten till försvar för en part i förfarandet får således inte begränsas av de bestämmelser vari behandlingen av ärendet inom stängda dörrar föreskrivs, men får eventuellt begränsas genom de bestämmelser som reglerar förloppet i förfarandet och parternas deltagande, såsom i förevarande fall artikel 9.6 andra stycket i arbetsordningen, där det föreskrivs att den berörda parlamentsledamoten inte får närvara vid arbetet i juridiska utskottet utom vid själva förhandlingen. Klagandena åberopar denna bestämmelse första gången i överklagandet och utan att ge någon förklaring. Den ska således inte prövas.
109. Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den tredje grundens fjärde delgrund.
5. Slutsats beträffande den tredje grunden
110. Med beaktande av de resonemang som jag kommer att redovisa finner jag att talan ska ogillas såvitt avser den tredje grunden.
E. Den sjätte grunden
111. Genom sin sjätte grund har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att underkänna den sjätteoch den sjunde grunden för ogiltighetsförklaring, antingen genom att avvika från sin egen praxis eller genom att göra en oriktig bedömning.
112. Denna grund utgörs av två delgrunder. Genom den första har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha gjort felaktiga rättstillämpningar vid fastställelsen och tillämpningen av kriterierna för upphävande av immunitet och genom den andra för att ha gjort en oriktig bedömning då den fann att det inte förelåg någon oriktig bedömning från parlamentets sida av fumus persecutionis. I den första delgrunden har klagandena anfört nio specifika invändningar.
1. Den första och den andra invändningen i den första delen
a) Parternas argument
113. Den första invändningen inom den sjätte grundens första del avser ett åsidosättande av artikel 343 FEUF genom att tribunalen i punkt 122 i den överklagade domen fann att denna bestämmelse inte sätter någon som helst gräns för parlamentet vad avser dess rätt att upphäva immuniteten för dess ledamöter. Klagandena har anfört att ett fortsatt förfarande, inbegripet ett straffrättsligt förfarande, mot en parlamentsledamot i normalfallet visserligen inte hindrar denne från att utöva sitt uppdrag men att det förhåller det sig annorlunda i ärenden som avser ett tillfälligt frihetsberövande av berörda parlamentsledamöter, såsom i förevarande fall. Klagandena har gjort gällande att det är i detta sammanhang som de flera gånger har åberopat proportionalitetsprincipen, en princip som tribunalen skulle ha underlåtit att beakta.
114. Den andra invändningen i denna del avser ett åsidosättande av artikel 5.2 i arbetsordningen genom att tribunalen särskilt i punkterna 117–122 och 126 i den överklagade domen fastställde att förekomst eller avsaknad av fumus persecutionis var det enda kriterium som parlamentet måste beakta. Klagandena anser att det av denna bestämmelse framgår att parlamentet ska verka för att upprätthålla parlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och säkerställa ledamöternas oberoende när dessa utför sitt uppdrag.
115. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att dessa invändningar ska underkännas, vilka det ser än som grundade på en felaktig tolkning av den överklagade domen, än som omöjliga att ta upp till prövning, och än som ogrundade.
b) Rättslig bedömning
116. Stödd på punkt 76 i domen i målet Junqueras Vies slog tribunalen i punkt 122 i den överklagade domen fast att artikel 343 FEUF inte kan tolkas så, att immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet aldrig kan upphävas om ett fullföljande av det förfarande för vilket upphävande av immuniteten har begärts kan hindra honom eller henne från att utöva sitt mandat, eller till och med, efter det att förfarandet avslutats, kan leda till att mandatet går förlorat. En sådan tolkning skulle innebära att artikel 9 tredje stycket i protokoll nr 7 förlorade all ändamålsenlig verkan.
117. Vad gäller artikel 5.2 i arbetsordningen konstaterade tribunalen i punkterna 119 och 120 i den överklagade domen att eftersom parlamentet hade antagit kriteriet fumus persecutionis med beaktande av såväl målet att slå vakt om ett oavhängigt och välfungerande Europaparlament, som kravet av att iaktta principen om lojalt samarbete måste det anses att ett upphävande av immuniteten för klagandena genom undanröjande av ett fumus persecutionis inte skulle skada parlamentets intressen, och i synnerhet inte dess funktion och dess oavhängighet.
118. Jag finner att tribunalen inte har gjort sig skyldig till någon felaktighet i de angivna punkterna i den överklagade domen.
119. Vad dels gäller den invändning som avser punkt 122 i den överklagade domen finner jag, såsom framgår av min sammanfattning av denna punkt, att tribunalen, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte har angett att artikel 343 FEUF inte ålägger parlamentet någon begränsning i dess rätt att upphäva immuniteten för en av dess ledamöter eller att proportionalitetsprincipen inte är tillämplig på beslut om att upphäva immunitet. Däremot har tribunalen förklarat att risken för ett hinder för utövandet av mandat, och särskilt att detta till följd av det förfarande enligt vilket upphävandet av immuniteten har begärts går förlorat, inte står i strid med detta upphävande av immuniteten. Denna invändning härrör således från en felaktig tolkning av punkt 122 i domen och ska därför underkännas såsom ogrundad. Dessutom är tribunalens tolkning i detta avseende korrekt.
120. Dels konstaterar jag vad avser den andra invändningen att artikel 5.2 i arbetsordningen är en allmän bestämmelse genom vilken det fastställs vilka syften som eftersträvas av parlamentet i dess utövande av sina befogenheter vad avser privilegier och immunitet. I denna bestämmelse anges inte något kriterium som måste beaktas vid antagandet av beslutet om upphävande av immunitet. Ett sådant kriterium återfinns emellertid i punkt 43 i skrivelse nr 11/2019, där det föreskrivs att immuniteten ska upphävas såvida det inte visar sig att det ändamål som ligger till grund för lagföringen är att skada parlamentsledamotens politiska verksamhet, och därmed parlamentets oavhängighet (fumus persecutionis). Parlamentets tillämpning av detta kriterium ingår i det stora utrymme för skönsmässig bedömning som parlamentet har vad gäller upphävande av immunitet och rekommenderas dessutom av Venedigkommissionen. Enligt min åsikt bör detta förstås så, att antagandet av denna princip i utskottet för rättsliga frågor följer av konstaterandet att tillämpningen av kriteriet fumus persecutionis möjliggör ett förverkligande av syften som avses i artikel 5.2 i arbetsordningen. Mot bakgrund av det ovan anförda ska därför även den andra invändningen underkännas.
2. Den tredje invändningen i den första delen
a) Parternas argument
121. Klagandena har gjort gällande att tribunalen då den i punkterna 128–131 i den överklagade domen angav att de inte hade påvisat att de omfattades av den immunitet som ges genom artikel 9 första stycket a i protokoll nr 7 missuppfattade bevisning, gjorde en oriktig bedömning och åsidosatte rätten till ett effektivt domstolsskydd. Dessutom handlade tribunalen fel när den i punkterna 132 och 133 i domen slog fast att klagandena saknade grund för att göra gällande att de omtvistade besluten hade antagits i strid med artikel 9 andra stycket i protokollet.
122. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna invändning ska underkännas. Parlamentet anser att klagandena inte har något rättsligt intresse av att bestrida de överväganden som tribunalen lade fram i punkterna 128 och 131 i den överklagade domen. En eventuell felaktighet som behäftar dessa överväganden får emellertid inte medföra en ogiltighetsförklaring av de omtvistade besluten, vilka endast avser upphävandet av immuniteten för klagandena i enlighet med artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7. I andra hand anser parlamentet att klagandenas argument ska anses vara ogrundade.
b) Rättslig bedömning
123. Vad avser omfattningen och räckvidden av den immunitet som parlamentsledamöter åtnjuter på sin egen stats territorium slog tribunalen i punkt 130 i den överklagade domen fast att klagandena saknade grund för att hävda att parlamentet gjort en oriktig bedömning genom att hänvisa till nationell rätt, såsom denna tolkats av de nationella domstolarna. Enligt denna tolkning krävs inget tillstånd från parlamentet för att fortsätta handläggningen av ett straffrättsligt förfarande mot en person som åtalats innan denne blev spansk parlamentsledamot. Vad avser klagandenas argument att den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokollet inte får upphävas utan att även den immunitet som föreskrivs i artikel 9 andra stycket i detsamma upphävs fann tribunalen dessutom i punkt 133 i domen att klagandena under omständigheterna i det förevarande fallet, särskilt då Konungariket Spanien har erkänt klagandenas ställning som parlamentsledamöter, saknade fog för att göra gällande att de omtvistade besluten hade fattats i strid med artikel 9 andra stycket i protokollet.
124. Jag anser för det första i likhet med parlamentet att invändningen mot den tolkning som gjorts av artikel 9 första stycket a i protokoll nr 7 är verkningslös, eftersom den avser skäl i den överklagade domen som inte inverkar på domslutet i domen. De omtvistade besluten påverkar inte det upphävande av immuniteten som avses i artikel 9 första stycket a i protokollet.
125. För fullständighetens skull erinrar jag om att det i artikel 18 i kapitel VII i protokoll nr 7 föreskrivs att unionens institutioner vid tillämpningen av detta protokoll ska samarbeta med de berörda medlemsstaternas ansvariga myndigheter. Parlamentet har således handlat rätt när det grundade sig på den tolkning som gjorts av de spanska domstolarna för att fastställa att klagandena inte omfattades av den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket i protokollet, eftersom klagandena hade åtalats redan innan de valdes till ledamöter av parlamentet.
126. Vad för det andra gäller argumentet rörande artikel 9 andra stycket i protokoll nr 7 framgår det av domen i målet Junqueras Vies att det visserligen i artikel 9 första stycket i protokollet föreskrivs att parlamentsledamöter ska åtnjuta lika omfattande immunitet, under hela den tid som Europaparlamentets sessioner för en viss mandatperiod pågår anges det i artikel 9 andra stycket i protokollet däremot att de åtnjuter den aktuella immuniteten redan innan deras mandatperiod inleds. Första och andra stycket i protokollets artikel 9 har sålunda olika tidsmässig omfattning eftersom parlamentet enligt domstolens fasta rättspraxis ska anses hålla session, även om det faktiskt inte sammanträder. En parlamentsledamot som efter det att den första mandatperioden inletts redan faktiskt har påbörjat sitt uppdrag omfattas följaktligen av det enda skydd som föreskrivs i artikel 9 första stycket i protokoll nr 7. Härav följer att tribunalen inte gjorde någon oriktig bedömning då den slog fast att klagandena saknade grund för att göra gällande att de omtvistade besluten hade antagits i strid med artikel 9 andra stycket i protokollet.
127. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje invändningen underkännas.
3. Den fjärde invändningen i den första delen
a) Parternas argument
128. Inom den inledande invändningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkt 112 i den överklagade domen ha fastställt att parlamentet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller huruvida en ansökan om upphävande av immunitet lämpligen ska bifallas eller ej. Antagandet av de omtvistade besluten kan emellertid inverka menligt på flera olika grundläggande rättigheter.
129. Inom ramen för den fjärde invändningen i den sjätte grundens första del har klagandena gjort gällande dels att de omtvistade besluten i motsats till vad som anges i punkterna 135–143 i den överklagade domen inkräktar på deras grundläggande rättigheter enligt artiklarna 6, 39.2 och 45 i stadgan. Dels har de kritiserat tribunalen för att i punkterna 126 och 127 i den aktuella domen ha funnit att lagenligheten av de europeiska arresteringsorder som utfärdats mot dem inte påverkar prövningen av en ansökan om upphävande av immunitet som är avsedd att möjliggöra verkställighet av sådana order. Klagandena har gjort gällande att parlamentet i enlighet med rambeslut 2002/584/RIF måste bedöma riskerna för kränkning av deras grundläggande rättigheter vid överlämnande, i likhet med den verkställande rättsliga myndigheten.
130. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna invändning ska underkännas. Parlamentet har hävdat att vissa argument inte kan tas upp till prövning medan andra är verkningslösa och att alla i vart fall är ogrundade. Vad gäller det argument som avser punkterna 126 och 127 i den överklagade domen har parlamentet yrkat att det ska underkännas eftersom det vilar på en felaktig tolkning av dessa punkter.
b) Rättlig bedömning
131. Tribunalen har i punkt 112 i den överklagade domen framhållit att eftersom det i artikel 9 tredje stycket i protokoll nr 7 inte föreskrivs vilka förhållanden som parlamentet ska ta ställning till vid avgörandet av om det finns anledning till att upphäva immuniteten har denna institution ett mycket stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilken linje det avser att följa i ett beslut till följd av en ansökan om att upphäva immunitet, på grund av den politiska karaktären hos det beslut det ska fatta. Tribunalen har därefter i punkterna 113 och 114 i den aktuella domen angett att de materiella kriterierna för ansökningar om upphävande av immuniteten inte framgår av arbetsordningen, särskilt inte av artikel 5.2 i denna utan följer av punkterna 41–44 i skrivelse nr 11/2019, enligt vilka den immunitet som föreskrivs i artikel 9 i protokoll nr 7 ska upphävas utom då parlamentet konstaterar att det är fråga om fumus persecutionis. Dessutom erinrade tribunalen i punkt 115 i domen om att denna immunitet uteslutande beviljas i unionens intresse.
132. Såsom tydligt framgår av denna sammanfattning av punkterna 112–115 i den överklagade domen grundar sig den inledande invändningen på en felaktig tolkning av punkt 112. I motsats till vad klagandena hävdar framgår det på intet sätt av punkt 112 eller av de påföljande punkterna i domen att tribunalen ansåg att det mycket stora utrymme för skönsmässig bedömning som parlamentet har skulle innebära att dess beslut inte kan komma att kränka klagandenas grundläggande rättigheter. Det argument som avser att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen har skulle innebära att den inte måste respektera de grundläggande rättigheterna är således uppenbart felaktigt. Denna invändning ska därför enligt min åsikt underkännas eftersom den grundar sig på en felaktig tolkning av punkt 112 i den aktuella domen.
133. Tribunalen fann i punkt 138 i den överklagade domen att immunitet inte kan anses vara en grundläggande rättighet som tillerkänns Europaparlamentets ledamöter, eftersom den beviljas uteslutande i parlamentets intresse. Den omständigheten att ett beslut om upphävande av immunitet skulle ändra en parlamentsledamots rättsliga situation har härvid ingen inverkan. Tribunalen konstaterade därefter i punkterna 140 och 141 i domen att upphävandet av parlamentarisk immunitet inte i sig medför någon följdverkan på utövandet av mandatet och inte heller friheten, särskilt inte på fri rörlighet för de klagande, och inte åsidosätter deras rätt till att oskuldspresumtion iakttas Slutligen fann tribunalen i punkt 142 i domen att de argument som syftar till att visa att dessa ingrepp inte uppfyller kraven i artikel 52.1 i stadgan följaktligen är verkningslösa och därför ska underkännas.
134. Domstolen konstaterar att tribunalen inte gjorde någon oriktig bedömning i dessa punkter i den överklagade domen. Klagandena har inte åberopat något rättsligt argument som skulle kunna ifrågasätta tribunalens konstateranden och har begränsat sig till att bestrida dessa. Jag delar till fullo tribunalen ståndpunkt att upphävandet av parlamentarisk immunitet inte i sig medför att parlamentsledamotens mandat går förlorat och inte inverkar på dennes rörelsefrihet eftersom immuniteten i sig inte är någon grundläggande rättighet för en parlamentsledamot.
135. Tribunalen konstaterade i punkterna 126 och 127 i den överklagade domen att det inte ankommer på parlamentet att bedöma rättsenligheten av akter som antagits av de rättsliga myndigheterna under det förfarande som gett upphov till ansökan om upphävande av immunitet, eftersom denna fråga faller under de nationella myndigheternas exklusiva behörighet, och inte heller av nationella och europeiska arresteringsorder som antagits inom ramen för det berörda straffrättsliga förfarandet.
136. Som jag redan har erinrat om föreskrivs i artikel 18 i kapitel VII i protokoll nr 7 att unionens institutioner vid tillämpningen av detta protokoll ska samarbeta med de berörda medlemsstaternas ansvariga myndighet. Härav följer att parlamentet när detta mottar en ansökan om upphävande av immunitet där vissa uppgifter saknas eller är otydliga i princip ska grunda sig på de uppgifter som lämnats av den behöriga nationella myndighetens om syftet med och skedet i det rättsliga förfarande enligt vilket immuniteten ska upphävas. Däremot kan utskottet för rättsliga frågor av den behöriga myndigheten begära tillhandahållande av uppgifter och förtydliganden i enlighet med artikel 9.5 i arbetsordningen. Parlamentet är heller inte behörigt att pröva rättsenligheten av de beslut som fattats inom ramen för ett nationellt förfarande.
137. Parlamentet är inte heller behörigt att uttala sig om risken för att de grundläggande rättigheterna kränks till följd av verkställighet av europeiska arresteringsorder, vilket ankommer på de rättsliga myndigheter som ska fatta beslut om verkställigheten. Det förhåller sig inte enbart så att sådan behörighet inte har getts parlamentet utan också så att dess beslut inte kan frånta andra myndigheter befogenheten att utöva nödvändig kontroll av arresteringsorder. Ett beslut om upphävandet av parlamentarisk immunitet ersätter nämligen inte de rättsliga myndigheternas beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder, inom vars ram de ska pröva arresteringsordern och bland annat bedöma om det föreligger eventuella villkor som föreskrivs genom rambeslut 2002/584, i syfte att verkställa eller avslå ansökan om verkställighet. Inte heller parlamentets beslut ålägger de verkställande myndigheterna att verkställa en europeisk arresteringsorder. Härav följer att det inte tillkommer parlamentet att ifrågasätta en sådan order som utfärdats av de nationella myndigheterna och inte heller att pröva om verkställigheten av en sådan eventuellt skulle inverka på klagandenas grundläggande rättigheter.
138. Jag noterar i detta sammanhang att Venedigkommissionen i sin rapport betonar att det parlamentariska organ som prövar ansökan om upphävande av immunitet inte på ett genuint juridiskt sätt ska pröva ansökan och särskilt inte under några omständigheter uttala sig om huruvida straffrättsliga förfaranden ska inledas.
139. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde invändningen underkännas.
4. Den femte invändningen i den första delen
a) Parternas argument
140. Inom ramen för den femte invändningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att underkänna deras argument avseende proportionalitetsprincipen och genom att sålunda ha åsidosatt inte endast denna princip utan även sin motiveringsskyldighet.
141. Parlamentet har hävdat att detta påstående inte kan tas upp till prövning eftersom det inte är tillräckligt preciserat. Konungariket Spanien har anfört att invändningen inte har samband med någon punkt i den överklagade domen och därmed saknar relevans.
b) Rättslig bedömning
142. Den femte invändningen kan enligt min åsikt inte tas upp till prövning eftersom den avser ett påstått åsidosättandet av proportionalitetsprincipen från tribunalens sida. Invändningen är i så måtto omotiverad och hänvisar endast till ansökan om ogiltigförklaring.
143. Vad avser klagandenas påstående att tribunalen inte har besvarat deras argument rörande iakttagande av proportionalitetsprincipen erinrar jag om att den grund som avser ett uteblivet besvarande från tribunalens sida av argument som åberopas i första instans i enlighet med fast rättspraxis i huvudsak innebär ett åberopande av ett åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 117 i tribunalens rättegångsregler är tillämplig på tribunalen.
144. Det följer emellertid också av fast rättspraxis att motivationsskyldigheten inte innebär att tribunalen måste utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt, varvid tribunalens motivering således kan vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning.
145. Enligt min uppfattning råder det ingen tvekan om att tribunalen, även om detta gjordes på ett underförstått sätt, underkände invändningen avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom klagandena inom den sjätte ogiltighetsgrunden har hävdat att tillåtelsen till att de grips var oproportionerlig med tanke på, för det första, den kränkning av deras grundläggande rättigheter som skulle bli följden samt, för det andra, det skede i vilket det straffrättsliga förfarandet befann sig. Vad avser det första argumentet handlade tribunalen rätt då den underkände detta, vilket framgår av min bedömning av den fjärde invändningen. Vad avser det andra argumentet slog tribunalen i punkt 126 i den överklagade domen fast att det inte ankommer på parlamentet att bedöma lagenligheten av rättsakter som under det aktuella förfarandet antas av de rättsliga myndigheterna eftersom det i denna fråga endast är de nationella myndigheterna som har befogenhet att avgöra. Det måste därför konstateras att domen med avseende på den sjätte grunden inte är behäftad med någon underlåtenhet att fatta beslut och, mer allmänt, inte heller med någon bristande motivering härvid. Motiveringen i domen gör det möjligt för berörda parter att få kännedom om varför deras argument inte har godtagits.
146. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte invändningen underkännas.
5. Den sjätte invändningen i den första delen
a) Parternas argument
147. Inom ramen för den sjätte invändningen har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkterna 141–143 i den överklagade domen ange att ett beslut om att upphäva immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet, och det förfarande som har lett fram till antagandet av detta, i princip inte kränker – och inte kan kränka – ledamöternas rätt att omfattas av oskuldspresumtionen. I punkt B i de omtvistade besluten anges beslutet av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) av den 25 oktober 2018 trots att detta inte avsåg klagandena utan deras medtilltalade. Eftersom den enda handling som lades fram för medlemmarna i utskottet för rättsliga frågor var Tribunal Supremos (Högsta domstolens) dom av den 14 oktober 2019, genom vilken andra personer dömdes till ansvar, varvid antagandet av de omtvistade besluten, med åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion, skulle ha vilat på antagandet att klagandena var skyldiga. Samma slutsats gör sig gällande med avseende på att tribunalen enligt klagandena underlät att pröva deras argument avseende maktmissbruk och förekomst av ett dolt syfte, vilka åberopades inom den sjätte grunden för ogiltighetsförklaring, och därigenom underlät att fullgöra sin motiveringsskyldighet.
148. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna invändning ska underkännas. Parlamentet framhåller särskilt att invändningen vilar på en felaktig tolkning av punkt 141 i den överklagade domen, där tribunalen helt enkelt konstaterar att upphävandet av immuniteten för en parlamentsledamot såsom sådant inte kränker dennes rätt till att oskuldspresumtion iakttas. Dessutom anser parlamentet vad avser det argument som gäller åsidosättande av motiveringsskyldigheten att det inte kan tas upp till prövning och i alla händelser bör avvisas såsom grundlöst.
b) Rättslig bedömning
149. Tribunalen slog i punkt 141 i den överklagade domen fast att ett beslut om upphävande av immunitet inte kränker rätten att omfattas av oskuldspresumtionen. Tribunalen angav att frågan huruvida villkoren för att upphäva den parlamentariska immuniteten enligt artikel 9 i protokoll nr 7 är uppfyllda vid den tidpunkt då begäran framställs, skiljer sig från frågan huruvida de omständigheter som läggs de berörda ledamöterna till last är styrkta, vilken omfattas av den befogenhet som tillkommer medlemsstatens myndigheter.
150. Som parlamentet har angett grundar sig den sjätte invändningen på en felaktig tolkning av den överklagade domen och ska därmed underkännas såsom ogrundad.
151. Det tycks mig som att klagandena genom denna invändning egentligen kritiserar tribunalen för att inte ha bemött deras argument i ansökan om ogiltigförklaring vilka avser parlamentets beaktade av rättsliga avgöranden som kan tolkas som bevis på deras skuld trots att de inte berör dessa. Den omständigheten att parlamentet skulle ha grundat sig på dessa beslut skulle vara relevant med hänsyn till klagandens argument om maktmissbruk och förekomst av ett egentligt syftemål.
152. Som jag just har erinrat om går å ena sidan den grund som avser uteblivet bemötande från tribunalens sida av de argument som åberopades i första instans i sak ut på att åberopa ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, men å andra sidan ålägger inte motiveringsskyldigheten tribunalen att tillhandahålla en uttömmande redogörelse för alla de resonemang som framlagts av parterna i målet vart för sig.
153. Det bör i detta sammanhang konstateras att tribunalen faktiskt har prövat dels punkt B i de omtvistade besluten, dels den eventuella inverkan av de oriktiga formuleringar som där förekommer vad gäller beslutet om upphävandet av parlamentarisk immunitet. Detta argument är därmed ogrundat.
154. Vad gäller de argument som avser maktmissbruk och förekomst av ett egentligt syftemål ska dessa underkännas såsom omöjliga att ta upp till prövning, eftersom klagandena inte i överklagandet har lagt fram någon motivering som kan stödja dessa och på ett allmänt sätt till hänvisar till ansökan om ogiltigförklaring.
6. Den sjunde och den åttonde invändningen i den första delen
a) Parternas argument
155. Inom ramen för den sjunde och den åttonde invändningen i den sjätte grundens första del har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning i punkterna 147–161 i den överklagade domen då den prövade parlamentets oriktiga uttalanden i punkterna S och B i de omtvistade besluten vad gäller ändamålet med den parlamentariska immunitet som föreskrivs i protokoll nr 7 respektive frågan om i vilket skede det straffrättsliga förfarandet som berörde dessa befann sig. Dessa oriktiga uttalanden skulle ha haft en inverkan på beslutet att upphäva den parlamentariska immuniteten, eftersom de hade vilselett parlamentsledamöterna.
156. Klagandena anser nämligen dels att det skulle vara relativt rimligt att anta att parlamentsledamöternas röster för de omtvistade besluten skulle ha utfallit annorlunda om ledamöterna hade vetat att punkt S i dessa beslut, som gäller de immuniteter som föreskrivs i artikel 9 i protokoll nr 7, var uppenbart felaktig. Dels borde parlamentet om det, i motsats till vad som anges i punkt B i besluten, hade känt till att förundersökningen avseende klagandena inte var avslutad, ha övervägt att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder mot dessa innan förundersökningen hade avslutats var oproportionerlig. Dessutom skulle punkt 159 i den överklagade domen vara behäftad med en oriktig bedömning som gällde en missuppfattning av bestämmelserna i Spaniens straffprocesslag.
157. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att dessa båda invändningar ska underkännas. Parlamentet anser att det argument som avser att dess beslut att upphäva klagandenas immunitet var grundat endast på det skäl som anges i punkt S i de omtvistade besluten motsägs av dess påpekanden i punkterna T–W i besluten och ska underkännas såsom grundlöst. Dessutom ska det argument som avser en missuppfattning av bestämmelserna i Spaniens straffprocesslag underkännas såsom omöjligt att ta upp till prövning, eftersom det av klagandena anförs för första gången inom ramen för överklagandet. I alla händelser ska detta argument underkännas såsom grundlöst. Konungariket Spanien har gjort gällande att den åttonde invändningen är verkningslös eftersom det för beviljandet av ansökan om upphävande av immunitet saknar betydelse om förundersökningen har avslutats eller inte.
b) Rättslig bedömning
158. Tribunalen erinrade i punkt 148 i den överklagade domen om att punkt S i de omtvistade besluten återger den princip som anges i punkt 3 i skrivelse nr 11/2019, enligt vilken ”[s]yftet med den parlamentariska immuniteten är att skydda parlamentet och dess ledamöter från rättsliga förfaranden som rör verksamhet som bedrivs inom ramen för utövandet av det parlamentariska ämbetet och som inte kan skiljas från detta”. Tribunalen slog i punkt 149 i domen fast att det var ostridigt att klagandena omfattades av den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7, trots att det aktuella straffrättsliga förfarandet avsåg verksamhet som saknade samband med deras utövande av ämbetet som parlamentsledamöter. Det fastställs dock i punkt 152 i domen att det allmänna påståendet i punkt S i de angripna besluten inte har tillämpats som så att en ansökan om upphävande av en parlamentsledamots immunitet ska bifallas om den syftar till att möjliggöra fullföljandet av ett rättsligt förfarande som avser omständigheter som saknar samband med utövandet av ämbetet som parlamentsledamot.
159. Tribunalen erinrade därpå i punkt 155 i den överklagade domen om innehållet i punkt B i de omtvistade besluten och konstaterade i punkt 157 i domen att klagandena hade rätt i att punkt B i de angripna besluten innehåller en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eller åtminstone oklarheter, vad gäller frågan huruvida förundersökningsskedet av det aktuella straffrättsliga förfarandet hade avslutats vad gäller klagandena. Det konstateras dock i punkt 160 i domen att det inte framgår att felet, eller bristen på klarhet, i de angripna besluten skulle ha påverkat prövningen av ansökan om upphävande av immuniteten.
160. Tribunalen har därmed konstaterat att vissa formuleringar i punkterna B och S i de omtvistade besluten var oriktiga. Därefter konstaterade tribunalen däremot att dessa felaktigheter, i motsats till vad klagandena hade hävdat, inte kunde inverka på beslutet om upphävande av den parlamentariska immuniteten.
161. Jag finner att tribunalens slutsats inte är behäftad med någon felaktighet. Motiveringen i de omtvistade besluten återfinns nämligen inte enbart i punkterna B och S. För att bedöma inverkan av dessa oriktiga formuleringar bör man beakta sammanhang och motivering för dessa beslut i sin helhet. Inom ramen för den sjätte grunden har klagandena inte redovisat något argument med vilket det kan påvisas att felaktigheterna i formuleringarna i punkterna B och S var sådana att beslutet om upphävande av den parlamentariska immuniteten skulle ha blivit annorlunda om formuleringarna hade varit korrekta. Jag delar särskilt Konungariket Spaniens åsikt att det i fråga om beslutet om upphävande av immunitet saknar betydelse om förundersökningen inom det straffrättsliga förfarandet är avslutad eller inte.
162. Vad gäller klagandenas argument i andra hand, att parlamentet hade kunnat finna att utfärdandet av europeiska arresteringsorder mot berörda personer innan förundersökningen hade avslutats var oproportionerligt erinrar jag om att det under inga förhållanden faller under parlamentets behörighet att bedöma proportionaliteten av gripandet av de klagande vad avser skedet i det straffrättsliga förfarandet mot dessa.
163. Mot bakgrund härav finner jag att de argument som avser bestämmelser i Spaniens straffprocesslag är verkningslösa.
164. Av det ovan anförda följer att den sjunde och den åttonde invändningen ska underkännas.
7. Den nionde invändningen i den första delen
a) Parternas argument
165. Inom den nionde invändningen i den sjätte grundens första del har klagandena kritiserat tribunalen för att för det första ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkterna 162–172 i den överklagade domen slå fast att parlamentet inte hade åsidosatt principerna om likabehandling och god förvaltningssed. Parlamentet hade emellertid inte följt sin fasta praxis att i de fall som anges i punkterna 162 och 163 i domen avslå ansökan om att upphäva immuniteten för en parlamentsledamot. För det andra skulle tribunalen också ha gjort en oriktig bedömning genom att i punkt 166 i domen fastställa att de omständigheter som angavs inom ramen för den sjätte och den sjunde grunden för ogiltighetsförklaring, rörande parlamentets praxis och arbetssätt i fråga om immunitet, inte längre var relevanta, detta i enlighet med punkt 53 i skrivelse nr 11/2019 där det anges att den skrivelsen ersätter de föregående skrivelserna. För det tredje missuppfattade tribunalen bevisningen då den slog fast att klagandena inte hade visat ”på vilket sätt” som det genom de åberopade besluten kunde fastställas att det förekom en viss praxis. För det fjärde hade tribunalen också i punkterna 166–172 i domen missuppfattat bevisning och gjort en oriktig bedömning genom att inte beakta samtliga precedensfall som åberopades av klagandena och inte heller de därtill hörande argumenten för fastställelse av fumus persecutionis.
166. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna invändning ska underkännas såsom grundlös. Parlamentet hävdar att varken principen om god förvaltningssed eller principen om likabehandling hindrar detta från att anpassa och ändra sin tidigare praxis. Inte heller kan de argument som avser en missuppfattning av bevisningen från tribunalen tas upp till prövning eftersom klagandena inte exakt har angett vilka felaktigheter som begåtts eller vilken bevisning som missuppfattats. I alla händelser är dessa argument grundlösa.
b) Rättslig bedömning
167. Tribunalen har i punkterna 162 och 163 i den överklagade domen sammanfattat klagandenas uppgifter rörande inslag i påstådd praxis inom parlamentet vilka detta skulle ha åsidosatts.
168. Tribunalen framhöll i punkt 166 i den överklagade domen att klagandena har åberopat skrivelse nr 11/2003 av den 6 juni 2003 för att styrka att parlamentet har en praxis som består i att vägra att upphäva en ledamots immunitet när denne står åtalad på grund av sin politiska verksamhet, när denna lagföring har inletts av en politisk motståndare eller när de nationella myndigheterna i fråga har framfört flera krav på avskräckande straff för parlamentsledamoten. Nämnda skrivelse hade upprättats av parlamentets utskott för rättsliga frågor och den inre marknaden, vilket vid den tiden ansvarade för frågor om immunitet, och den utgör en sammanfattning av parlamentets tidigare beslutspraxis. Tribunalen har lagt fram en sammanfattning av de relevanta punkterna i denna skrivelse och därefter påpekat att skrivelsen den 19 november 2019 hade ersatts av skrivelse nr 11/2019.
169. Tribunalen förklarade i punkt 167 i den överklagade domen att parlamentet gjort gällande att man har gått ifrån den praxis som sammanfattats i skrivelse nr 11/2003 såtillvida att det skett en begränsning av de fall i vilka parlamentet vägrar att upphäva immuniteten.
170. Tribunalen noterade i punkt 168 i den överklagade domen att det vad gäller klagandenas åberopande av parlamentets praxis, enligt vilken detta vägrar att upphäva immuniteten om syftet med lagföringen är att hindra personen i fråga från att utöva sitt ämbete som parlamentsledamot, är ostridigt att denna praxis existerar. Tribunalen konstaterade därefter att klagandena i fråga om de fall där parlamentet vägrat att upphäva immuniteten för en av sina ledamöter endast åberopade några beslut från parlamentets sida utan att visa på vilket sätt det genom dessa kunde fastställas att en sådan praxis förekom. Dessutom angav tribunalen att flertalet av de beslut som åberopades av klagandena hade fattats under åren 1982–2003.
171. Jag anser att tribunalen inte har gjort någon oriktig bedömning i de berörda punkterna i den överklagade domen.
172. Såsom framgår av punkt 53 i skrivelse nr 11/2019 ersätter denna samtliga föregående skrivelser och samtliga handlingar från utskottet för rättsliga frågor rörande parlamentets praxis och arbetssätt i fråga om immunitet. Detta visar på parlamentets tydliga avsikt att ändra sin tidigare praxis. Med tanke på parlamentets utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller upphävandet av parlamentarisk immunitet anser jag att det hade fog för sitt handlande, framför allt som ändringen av dess praxis motiverades av en granskning av domstolens praxis.
173. Denna slutsats bekräftas av EU-domstolen som redan har haft tillfälle att fastställa att skrivelse nr 11/2003 inte längre var tillämplig efter offentliggörandet av skrivelse nr 11/2019 och att tribunalen således inte måste beakta denna. Eftersom klagandena grundar sin argumentation på parlamentets tidigare praxis, vilken sammanfattas i skrivelse nr 11/2003, gäller domstolens övervägande av desto större anledning för all praxis inom parlamentet som föregick skrivelse nr 11/2019.
174. Mot bakgrund av dessa omständigheter måste det konstateras att klagandenas argument är grundlösa vad avser parlamentets tidigare praxis.
175. Vad gäller de argument som avser en påstådd missuppfattning av bevisningen från tribunalens sida anser jag, i andra hand, att de inte kan tas upp till prövning eftersom klagandena inte har angett exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visat de bedömningsfel som de anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. De hänvisar nämligen bara på ett abstrakt och allmänt sätt till den bevisning som lagts fram till stöd för klagandenas ansökan om ogiltigförklaring. Härigenom ansöker de i själva verket om att domstolen ska bedöma den bevisning som åtföljde ansökan om ogiltigförklaring.
176. Mot bakgrund av ovanstående ska talan ogillas såvitt avser den nionde invändningen.
8. Den sjätte grundens andra del
a) Parternas argument
177. Den sjätte grundens andra del avser den oriktiga bedömning som tribunalen skulle ha gjort genom att fastställa att parlamentet inte gjorde en oriktig bedömning i bedömningen av fumus persecutionis.
178. För det första har klagandena kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet. De har än en gång bestritt den princip som anges i punkt 112 i den överklagade domen, att parlamentet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilken linje det avser att följa i ett beslut till följd av en ansökan om upphävande av immunitet.
179. För det andra skulle tribunalen ha underlåtit att fullgöra sin motiveringsskyldighet och ha åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd ”genom att inte ta ställning till det prövningskriterium som tillämpats” och genom att inte ha tillämpat prövningskriterierna i ansökan om ogiltigförklaring.
180. För det tredje skulle tribunalenen ha missuppfattat bevisning, gjort oriktiga bedömningar, underlåtit att fullgöra sin motiveringsskyldighet och ha åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd ”genom att inte ha prövat flertalet av de argument som klagandena anfört inom ramen för de sjätte, sjunde och åttonde grunden för ogiltighetsförklaring, på grund av deras relevans för fastställelse av fumus persecutionis”. Klagandena har härvid hänvisat till de argument som de lade fram i ansökan om ogiltigförklaring. De har gjort gällande att den oriktiga formuleringen av punkt S i de omtvistade besluten påverkade bedömningen av fumus persecutionis.
181. För det fjärde missuppfattade tribunalen bevisning i punkterna 174–186 i den överklagade domen och gjorde en oriktig bedömning när den fann att de fel som parlamentet enligt klagandena skulle ha begått förelåg inom ramen för dess påvisande av fumus persecutionis.
182. Särskilt har klagandena, i ett första steg, bestritt tribunalens bedömning att inget pekade mot fumus persecutionis, inte i fråga om datum för utfärdandet av europeiska arresteringsorder (punkt 174 i den aktuella domen) och heller inte i fråga om avsaknad av en europeisk arresteringsorder som var i kraft mellan juli månad 2018 och oktober eller november 2019 (punkterna 175–178 i domen) och, i ett andra steg bestritt tribunalens fastställelse i punkterna 179–182 i domen att de argument var verkningslösa vilka avsåg huruvida de gärningar som klagandena tillvitats faktiskt förelåg, hur dessa kvalificerades i den spanska strafflagen samt huruvida dessa omständigheter motiverade en lagföring samt, i ett tredje steg, bestritt tribunalens bedömning i punkterna 183–184 i den överklagade domen rörande relevansen av de faktorer som parlamentet hade beaktat i sin bedömning av fumus persecutionis och, i ett fjärde steg, bestritt tribunalens oriktiga bedömning där denna i punkt 185 i domen fann att det inte tillkom parlamentet att bedöma lagenligheten av de akter som de rättsliga myndigheterna antagit under det berörda straffrättsliga förfarandet. Vart och ett av dessa bestridanden från klagandenas sida åtföljs antingen av deras egen bedömning av relevansen av de angivna faktorerna för bedömning av om fumus persecutionis förelåg eller av en hänvisning till andra grunder för överklagandet, eller av det enkla konstaterandet att tribunalen gjorde en oriktig bedömning.
183. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att klagandenas argument inte kan tas upp till prövning eller är grundlösa.
b) Rättslig bedömning
184. Tribunalen konstaterade först, i punkt 183 i den överklagade domen, att parlamentet, för att finna att fumus persecutionis inte förelåg, hade grundat sig på flera faktorer som övervägts tillsammans, nämligen den omständigheten att de påtalade gärningarna begicks först år 2017 och att klagandena fick ställning som parlamentsledamöter först den 13 juni 2019, den omständigheten att klagandena lagfördes den 21 mars 2018, det vill säga vid en tidpunkt då förvärvet av ställning som ledamot av Europaparlamentet var osäkert, samt den omständigheten att det rättsliga förfarandet även inleddes mot andra personer som inte var parlamentsledamöter
185. Tribunalen fann därefter i punkt 186 i den överklagade domen, att klagandena inte hade fastställt någon uppenbart felaktig bedömning som parlamentet skulle ha gjort genom att grunda sig på de berörda omständigheterna (redovisade i föregående punkt) för att utesluta att fumus persecutionis förelåg. Enligt tribunalen påverkas inte denna slutsats av att 1) klagandena har lagförts på grund av sin nationella politiska verksamhet, 2) de riskerar att under eller efter det aktuella straffrättsliga förfarandet tillfälligt hindras från att utöva sina mandat eller till och med, i förekommande fall, förlora sina mandat, 3) det spanska partiet VOX har väckt åtal i det aktuella straffrättsliga förfarandet och, 4) klagandena har blivit föremål för vissa negativa offentliga uttalanden som uppmanar till avskräckande sanktioner mot dessa. Detsamma gäller klagandenas påståenden som syftar till att ifrågasätta opartiskheten hos de rättsliga myndigheter som spelat en roll i det straffrättsliga förfarandet i fråga. Slutligen kan klagandena inte, för att visa att parlamentet gjort en uppenbart oriktig fumus persecutionis-bedömning, med framgång åberopa händelser som inträffat efter antagandet av de omtvistade besluten, som till exempel att de spanska myndigheterna ska ha spionerat på klagandena och deras ombud och skrivelsen från den centrala valmyndigheten av den 3 november 2022.
186. Jag finner att tribunalen inte har gjort någon oriktig bedömning av parlamentets bedömning av fumus persecutionis. Jag delar särskilt tribunalens åsikt att parlamentet, med tanke på samtliga relevanta omständigheter, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställelse av förekomst av fumus persecutions och att dess beslut endast skulle kunna ogiltigförklaras i händelse av en uppenbart felaktig bedömning. Tribunalens bedömning att parlamentet inte har gjort en sådan är enligt min sikt inte behäftad med någon felaktighet.
187. För fullständighetens skull bör det vad för det första avser de argument från klagandenas sida som sammanfattats i punkt 178 ovan framhållas att dessa enligt min åsikt är grundlösa. Trots att klagandena formellt sett hävdar ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten anser jag att de med dessa argument egentligen bestrider den princip som anges i punkt 112 i den överklagade domen, på vilken tribunalen grundade sin bedömning. Jag har redan prövat dessa argument inom ramen för den sjätte grundens första del, i samband med den påstådda kränkningen av klagandenas grundläggande rättigheter. På ett mer övergripande plan är konstaterandet i punkt 112 i den aktuella domen korrekt, vilket jag redan har förklarat.
188. Vad för det andra avser de argument som sammanfattats i punkterna 179 och 180 ovan kan dessa enligt min uppfattning inte tas upp till prövning eftersom de brister i fråga om exakthet och syftar till en omprövning av de argument som återfinns i ansökan om ogiltigförklaring. Jag framhåller att i enlighet med fast rättspraxis uppfyller inte ett överklagande där endast de grunder och argument som anförts vid tribunalen upprepas eller återges ord för ord de krav på motivering som anges i artikel 256 FEUF, i artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt heller inte i artiklarna 168.1 d och 169 i rättegångsreglerna för domstolen, Denna brist föreligger emellertid i fråga om de argument som anges i punkterna 179 och 180 ovan genom att klagandena endast på ett allmänt sätt hänvisar till de argument som återfinns i ansökan om ogiltigförklaring.
189. Vad slutligen avser de argument som sammanfattats i punkterna 181 och 182 ovan begränsar sig klagandena antingen till att redovisa sin åsikt om inverkan av vissa inslag som parlamentet funnit relevanta eller icke relevanta (punkterna 174–182 i den överklagade domen) eller till att hänvisa till de grunder som anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring (punkterna 183–184 i domen), eller till att konstatera att tribunalen gjorde en oriktig bedömning (punkterna 185 och 186 i domen). Följaktligen kan heller inte dessa argument tas upp till prövning eftersom klagandena inte anger någon felaktighet i tribunalen resonemang.
190. Hur det därmed än förhåller sig ska dessa argument, om de inte kan tas upp till prövning, underkännas såsom ogrundade eftersom de inte kan ifrågasätta mitt konstaterande i punkt 186 ovan.
191. Mot bakgrund av ovanstående kan inte den sjätte grundens andra del bifallas.
9. Slutsats beträffande den sjätte grunden
192. Med hänvisning till det resonemang som jag redovisat anser jag att den sjätte grunden ska underkännas i sin helhet.
F. Den femte grunden
193. Genom sin femte grund har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning genom att inte bifalla den femte ogiltighetsgrunden, vilken avser ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen på grund av otydlighet i de omtvistade besluten. Tribunalen har här underlåtit att beakta den omständigheten att parlamentet dels aldrig behandlade en ansökan om upphävande av immunitet avseende ett överlämnandeförfarande i enlighet med kapitel 2 i rambeslut 2002/584, dels för första gången upphävde endast en av de immuniteter som föreskrivs i artikel 9 i protokoll nr 7. Denna grund utgörs av två delgrunder.
1. Den femte grundens första del
a) Parternas argument
194. Genom den femte grundens första del har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort en oriktig bedömning då den i fråga om de förfaranden med vilka immuniteten upphävdes fann att de omtvistade besluten inte var otydliga. Klagandena ifrågasätter härvid den tolkning av de omtvistade besluten som tribunalen gjorde i punkterna 94–97 i den överklagade domen, i fråga om vilken klagandena anser att den inte är den enda möjliga. Klagandena gör särskilt gällande att ansökningarna om upphävande av berördas personers immunitet hade som enda syfte att fullfölja de pågående förfarandena för överlämnande, nämligen förfarandena för verkställighet av europeiska arresteringsorder i Belgien och Förenade kungariket.
195. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att talan ska ogillas såvitt avser denna delgrund och har gjort gällande att berörda argument inte kan tas upp till prövning eller är verkningslösa och i alla händelser ogrundade.
b) Rättslig bedömning
196. I punkterna 95 och 96 i den överklagade domen analyserade tribunalen de omtvistade besluten. Den förklarade dels att det av punkt 1 i själva besluten framgår att dessa upphävde den immunitet för klagandena som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7, det vill säga den immunitet som beviljas på alla medlemsstaters territorium utom på Konungariket Spaniens, att parlamentet inte i dessa beslut väljer ut endast vissa av dessa stater. Dels angav tribunalen de moment i dessa beslut där det anges att ett upphävande av immunitet hade begärts i syfte att undanröja hindren för verkställighet av europeiska arresteringsorder som utfärdats mot klagandena. Tribunalen fann således att de omtvistade besluten, fristående eller i samband med ansökningarna om upphävande av immunitet, inte var otydliga.
197. Jag delar tribunalens slutsats. Den tolkning av ansökningarna om upphävande av immunitet som förordas av klagandena, nämligen att de endast avsåg utfärdandet av europeiska arresteringsorder i Belgien och Förenade kungariket, inte är försvarbar om man tar hänsyn inte endast till vissa delar som tagits ur sitt sammanhang, vilket klagandena gör, utan till de omtvistade besluten i deras helhet.
198. Visserligen föreskrivs i artikel 9.1 i rambeslut 2002/584 en möjlighet för den utfärdande rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder att översända denna direkt till den verkställande rättsliga myndigheten om det är känt var vederbörande person befinner sig. Genom denna skrivelse begränsas dock inte räckvidden av en europeisk arresteringsorder till den medlemsstats territorium där denna myndighet befinner sig. En europeisk arresteringsorder kan alltid verkställas i samtliga medlemsstater. I avsaknad av tydliga formuleringar i de berörda ansökningarna om upphävande av immunitet, av vilka det skulle framgå att immuniteten får upphävas av parlamentet endast i fråga om verkställighet av europeiska arresteringsorder i Belgien och Förenade kungariket, ska således klagandenas tolkning av dessa ansökningar och av de omtvistade besluten underkännas såsom felaktig. Följaktligen har inte tribunalen gjort någon felaktig bedömning då den fann att det av de omtvistade besluten framgår att parlamentet beslutade att upphäva klagandenas immunitet på samtliga medlemsstaters territorium utom på Spaniens.
199. Mot bakgrund av ovanstående finner jag att talan ska ogillas såvitt avser en femte grundens första del.
2. Den femte grundens andra del
a) Parternas argument
200. Den femte grundens andra del avser den oriktiga bedömning som tribunalen skulle ha gjort då den i punkterna 98–109 i den överklagade domen fann att de omtvistade besluten inte var otydliga vad avser vilka åtgärder som kunde vidtas inom ramen för verkställighet av de europeiska arresteringsorderna. Klagandena har sålunda gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning genom att felaktigt tolka räckvidden av de immuniteter som föreskrivs i artikel 9 första stycket a och artikel 9 andra stycket i protokoll nr 7 samt genom att hävda att endast den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokollet utgjorde ett hinder för gripandet av klagandena och överlämnandet av dem till de spanska myndigheterna. Därigenom missuppfattade tribunalen bevisning. Dessutom anför klagandena på nytt samma argument som dem som var föremålet för den tredje grundens fjärde delgrund.
201. Parlamentet har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att denna del ska underkännas och har framfört att de invändningar som gjorts av klagandena är verkningslösa eftersom ansökningarna om upphävande av immunitet endast avser den immunitet som anges i artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7. Parlamentet anser att de invändningar som avser punkterna 103 och 106–109 i den överklagade domen grundar sig på en felaktig tolkning av dessa punkter.
b) Rättslig bedömning
202. Tribunalen har i punkterna 101–105 i den överklagade domen redovisat innehållet i de omtvistade besluten samt parlamentets slutsats att endast den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7 utgör hinder för gripande av klagandena. Dessutom slog tribunalen i punkterna 106–108 i sin dom fast att artikel 9 andra stycket i protokollet inte ger klagandena ett skydd som är fristående från det som de omfattas av i enlighet med artikel 9 första stycket i detta.
203. Det bör inledningsvis anges att de invändningar som klagandena gjort mot eventuella påpekanden från tribunalen om räckvidden av deras immunitet är verkningslösa på Spaniens territorium, eftersom ansökningarna om upphävande av immunitet endast gällde den immunitet som avses i artikel 9 första stycket b i protokoll nr 7. Dessa invändningar är faktiskt riktade mot skäl som saknar inverkan på domslutet i den överklagade domen. Såsom parlamentet med rätta har framhållit har tribunalen dessutom i punkterna 100–105 i domen återgett innehållet i flera punkter i de omtvistade besluten samt parlamentets yrkanden, och där i inget fall angett sin egen tolkning av räckvidden av den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket a i protokollet.
204. Vad för det första gäller klagandenas argument avseende den immunitet som föreskrivs i artikel 9 andra stycket i protokoll nr 7, som skulle vara fristående från den immunitet som anges i artikelns första stycke ska dessa enligt min åsikt underkännas såsom grundlösa. Som jag förklarade i min bedömning av den sjätte grunden omfattas en parlamentsledamot endast av det skydd som anges i artikel 9 första stycket i protokollet när den första sessionen av en mandatperiod har inletts och ledamoten faktiskt har påbörjat sitt uppdrag som parlamentsledamot. I förevarande fall är den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokollet upphävd efter det att klagandena faktiskt har påbörjat sina uppdrag som parlamentsledamöter. I detta skede omfattas de inte längre jämsides av det skydd som anges i artikel 9 andra stycket i protokollet. För det skydd som föreskrivs i artikel 9 andra stycket i protokoll nr 7 krävs sålunda inte att det i de omtvistade besluten närmare anges vilka åtgärder som kan antas inom ramen för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.
205. Vad för det andra gäller de argument som avser missuppfattning av bevisningen anser jag att de ska underkännas. De argument som avser räckvidden av klagandenas immunitet enligt artikel 9 första stycket a i protokoll nr 7 är verkningslösa, eftersom den argumentation som utformats kring tribunalens påstått oriktiga bedömning är verkningslös, vilket jag just har visat. Dessutom är de argument som avser den immunitet som föreskrivs i artikel 9 första stycket b i protokollet ogrundade eftersom tribunalen inte har gjort någon oriktig bedömning i sin tolkning av domen i målet Junqueras Vies.
206. Det argument som avser sekretess i fråga om förfarandet i utskottet för rättsliga frågor har jag, för det tredje, redan prövat.
207. Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan ogillas såvitt avser den femte grundens andra del.
3. Slutsats beträffande den femte grunden
208. Av ovan anförda skäl anser jag att talan ska ogillas såvitt avser den femte grunden.
G. Rättegångskostnader
209. Vad avser det överklagande som ingetts av den förste och den tredje klaganden ska domstolen i enlighet med artikel 142 i rättegångsreglerna, vilken enligt artikel 184 i dessa är tillämplig, besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt. I förevarande fall medför omständigheterna att det saknas anledning att döma i saken eftersom varje part oberoende av sina yrkanden ska bära sina egna kostnader.
210. Vad avser det överklagande som ingetts av den andre klaganden lämnar jag inget förslag i fråga om rättegångskostnaderna, eftersom förevarande förslag till avgörande är begränsat till bedömning av den tredje, femte och sjätte grunden och eftersom avgörandet i enlighet med artikel 138 i rättegångsreglerna är avhängigt av hur de andra grunderna bedöms.
V. Förslag till avgörande
211. Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska slå fast att det saknas anledning att pröva det överklagande som ingetts av Carles Puigdemont i Casamajó och Clara Ponsatí i Obiols, med avseende på det överklagande som ingetts av Carles Puigdemont i Casamajó och Clara Ponsatí i Obiols, förplikta var och en av parterna att bära sina rättegångskostnader, underkänna den tredje, femte och sjätte grunden i den talan som väckts av Antoni Comín i Oliveres.
1 Originalspråk: franska.
2 Jag konstaterar sålunda att det av punkt 54 i en överklagande domen framgår att dessa tre beslut är nästan identiska, med undantag för namnen på berörda parlamentsledamöter och tidpunkten för antagandet av vissa rättsakter samt, i fråga om Clara Ponsatí i Obiols, omständigheterna kring valet av henne till ledamot av Europaparlamentet och den omständigheten att hon, inom ramen för det aktuella straffrättsliga förfarandet, endast har lagförts för uppror.
3 EUT C 326, 2012, s. 266.
4 EUT L 302, 2019, s. I den version som föregick den ändring som infördes genom parlamentets beslut av den 17 januari 2023.
5 DOGC nr 7449A av den 6 september 2017, s. 1.
6 DOGC nr 7451A av den 8 september 2017, s. 1.
7 Nämligen den tredje, femte, sjätte och sjunde grunden.
8 Dom av den 6 september 2018, Bank Mellat/rådet ( C‑430/16 P, EU:C:2018:668, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
9 Dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen ( C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
10 Dom av den 13 juli 2023, D & A Pharma/EMA ( C‑136/22 P, EU:C:2023:572, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
11 Dom av den 18 oktober 2018, Gul Ahmed Textile Mills/rådet ( C‑100/17 P, EU:C:2018:842, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
12 Se punkt 22 ovan.
13 Jag noterar härvid att den andre klaganden den 12 september 2024 väckte talan vid tribunalen grundad på artikel 263 FEUF och diarieförd med nummer T‑477/24, avseende ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut att inte erkänna honom som parlamentsledamot för mandatperioden 2024–2029. Detta mål avskrevs till följd av återkallelse från sökandens sida och efter beslut av ordföranden på tribunalens åttonde avdelning av den 14 november 2024, Comín i Oliveres/Parlamentet ( T‑477/24, EU:T:2024:836).
14 Dom av den 19 december 2019 ( C‑502/19, nedan kallad domen i målet Junqueras Vies ( EU:C:2019:1115, domslutet).
15 Se mitt förslag till avgörande i målet Junqueras Vies ( C‑502/19, EU:C:2019:958, punkterna 3 och 4).
16 Se Europadomstolens avgörande av den 17 maj 2016, Karácsony m.fl./Ungern (CE:ECHR:2016:0517JUD004246113, § 138), samt dess avgörande av den 20 december 2016, Uspaskich/Litauen (CE:ECHR:2016:1220JUD001473708, § 98), som EU-domstolen hänvisar till i domen i målet Junqueras Vies.
17 Domen i målet Junqueras Vies (punkt 84 och där angiven rättspraxis).
18 Se mitt förslag till avgörande i målet Junqueras Vies ( C‑502/19, EU:C:2019:958, punkt 5).
19 Europadomstolens dom av den 20 december 2016, Uspaskich/Litauen, CE:ECHR:2016:1220JUD001473708, § 91.
20 Se, bland annat, dom av den 17 januari 2013, Gollnisch/parlamentet ( T‑346/11 och T‑347/11, EU:T:2013:23, punkt 60), dom av den 8 november 2018, Troszczynski/parlamentet ( T‑550/17, EU:T:2018:754, punkt 44), dom av den 1 december 2021, Jalkh/parlamentet ( T‑230/21, EU:T:2021:848, punkt 24), samt dom av den 26 juni 2024, Fest/parlamentet ( T‑305/23, EU:T:2024:422, punkt 24).
21 Tribunalen betecknar beslut om att upphäva immunitet som ”beslut av politisk karaktär”. Härvid framgår av den rapport om omfattning och upphävande av parlamentarisk immunitet som antogs av Venedigkommissionen vid dess 98e plenarsammanträde (Venedig den 21 och den 22 mars 2014) (nedan kallad rapporten från Venedigkommissionen) att denna beteckning motsvarar den som förekommer i vissa nationella lagstiftningar (punkt 135 i rapporten från Venedigkommissionen). Oavsett vilken term som används för att beskriva karaktären av beslutet är det parlamentets stora utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet som är det viktigaste.
22 Dom av den 17 september 2020, Troszczynski/parlamentet ( C‑12/19 P, EU:C:2020:725, punkt 25).
23 Se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens vice ordförande av den 24 maj 2022, Puigdemont i Casamajó m.fl./parlamentet och Spanien ( C‑629/21 P(R), EU:C:2022:413, punkterna 193 och 194).
24 Dom av den 1 februari 2024, Scania m.fl./kommissionen ( C‑251/22 P, EU:C:2024:103, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
25 Den andra meningen i punkt 8 i skrivelse nr 11/2019 saknar relevans med avseende på den problemställning som är föremålet för den tredje grundens första del. Den är däremot inte utan inverkan på prövningen av denna grunds andra del och kommer att tas upp i följande avsnitt.
26 Dom av den 22 december 2022, parlamentet ( C‑246/21 P, EU:C:2022:1026, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
27 Se punkt 60 ovan.
28 Dom av den 7 mars 2024, Nevinnomysskiy Azot och NAK ”Azot”/kommissionen ( C‑725/22 P, EU:C:2024:217, punkt 94 och där angiven rättspraxis).
29 Dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
30 Dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
31 Dom av den 11 december 2019, Mytilinaios Anonymos Etairia – Omilos Epicheiriseon ( C‑332/18 P, EU:C:2019:1065, punkt 149 och där angiven rättspraxis).
32 Dom av den 16 september 2020, BP/FRA ( C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
33 Dom av den 16 september 2020, BP/FRA ( C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2022, WV/Europeiska utrikestjänsten ( C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkterna 67–69 och där angiven rättspraxis).
35 Dom av den 9 november 2017, TV2/Danmark/kommissionen ( C‑649/15 P, EU:C:2017:835, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
36 Se punkt 54 ovan.
37 Dom av den 9 september 2003, Kik/harmoniseringsbyrån ( C‑361/01 P, EU:C:2003:434, punkt 101).
38 Se punkt 194 i rapporten från Venedigkommissionen.
39 Avseende ett åsidosättande av den immunitet som föreskrivs i artikel 343 FEUF och i artikel 9 i protokoll nr 7, jämförda med artiklarna 6, 39.2 och 45 i stadgan samt med artikel 5.2 i arbetsordningen.
40 Avseende åsidosättande av principerna om god förvaltningssed och likabehandling.
41 De nio invändningarna i den första delen föregås av en inledande invändning om åsidosättande av klagandenas grundläggande rättigheter. Eftersom denna fråga är föremål för den fjärde invändningen behöver den inte behandlas som en separat invändning och jag kommer att pröva den inom ramen för den fjärde invändningen.
42 Se punkt 116 ovan.
43 Se punkt 43 ovan.
44 Se punkterna 162, 188 och 190 i rapporten från Venedigkommissionen.
45 Dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen ( C‑549/21 P, EU:C:2023:340, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
46 Domen i målet Junqueras Vies, punkt 78.
47 Domen i målet Junqueras Vies, punkt 80.
48 Domen i målet Junqueras Vies, punkt 79.
49 Dom av den 10 juli 1986, Wybot ( 149/85, EU:C:1986:310, punkt 27).
50 Se fotnot 41 ovan.
51 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).
52 Se punkt 125 ovan.
53 Se punkt 168 i rapporten från Venedigkommissionen.
54 Dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 185 och där angiven rättspraxis).
55 Dom av den 4 oktober 2024, Mylan IRE Healthcare/kommissionen ( C‑237/22 P, EU:C:2024:850, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
56 Punkterna 339–365 i ansökan om ogiltigförklaring.
57 Se punkterna 143 och 144 ovan.
58 Se följande avsnitt i förevarande förslag till avgörande.
59 Se punkterna 138 och 145 i förevarande förslag till avgörande.
60 Beslut av den 22 december 2022, Jalkh/parlamentet ( C‑82/22 P, EU:C:2022:1039, punkt 38).
61 Se dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
62 Se punkt 128 ovan.
63 Se avsnitt IV.C i förevarande förslag till avgörande, särskilt punkterna 43–45.
64 Se avsnitt IV.E.1 i förevarande förslag till avgörande.
65 Se avsnitt IV.C i förevarande förslag till avgörande, särskilt punkterna 43–45.
66 Dom av den 22 december 2022, Parlamentet/Moi ( C‑246/21 P, EU:C:2022:1026, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen ( C‑549/21 P, EU:C:2023:340, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
68 Se punkt 126 ovan.
69 Se punkt 203 ovan.
70 Se avsnitt IV.D.4 ovan.