Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑641/23 Dubers
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.4, artikel 9.1 d och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, samt tolkningen av artikel 2.4 och artikel 4 led 1 och artikel 5 led 3 i rådets rambeslut 2002/584/JAI av den 13 juni 2002 en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299.
2. Begäran har framställts inom ramen för ett verkställighetsförfarande i Nederländerna avseende en europeisk arresteringsorder som Sad Okręgowy w Jeleniej Górze Wydział III karny (Regiondomstolen i Jelenia Gora, tredje brottmålsavdelningen, Polen) utfärdade den 9 maj 2023 för lagföring av YM.
3. Genom artikel 4 led 6 och artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 ville unionslagstiftaren göra det möjligt för medlemsstaterna att – i syfte att underlätta en återanpassning till samhället för den person som begärs överlämnad – vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder eller som ett villkor för att överlämna personen i fråga kräva att han eller hon återsänds vid en fällande dom.
4. Det nu aktuella målet ger domstolen tillfälle att klargöra förhållandet mellan detta rambeslut och rambeslut 2008/909, för det fall dubbel straffbarhet inte föreligger och arrangemanget med ett överlämnande på villkoret att en garanti för återsändande lämnas, enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, tillämpas.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Rambeslut 2002/584
5. Artikel 2 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. Artikel 2.4 har följande lydelse:
”När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2 kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats skall utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.”
6. I artikel 4 led 1 och 6 i rambeslutet anges följande skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder
1. om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten, …,
…
6. om den europeiska arresteringsordern har u[t]färdats för ver[k]ställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.”
7. Artikel 5 i nämnda rambeslut har rubriken ”Garantier som skall lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall”. I artikel 5 led 3 anges följande:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av följande villkor:
…
3. När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.”
2. Rambeslut 2008/909
8. I skäl 12 i rambeslut 2008/909 anges följande:
”Detta rambeslut bör också i tillämpliga delar gälla vid verkställighet av påföljder i de fall som omfattas av artiklarna 4.6 och 5.3 i [rambeslut 2002/584/RIF]. Utan att det påverkar det rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande staten för att överväga huruvida personen bör överlämnas eller domen verkställas i de fall som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584/RIF kan kontrollera förekomsten av ett skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i det här rambeslutet, bland annat genom att kontrollera dubbel straffbarhet i den utsträckning den verkställande staten avger en förklaring enligt artikel 7.4 i det här rambeslutet.”
9. I artikel 3 i direktiv 2008/909, som har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. Syftet med detta rambeslut är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.
2. Detta rambeslut ska tillämpas om den dömda personen befinner sig i den utfärdande eller den verkställande staten.”
10. I artikel 7 i rambeslut 2008/909, som har rubriken ”Dubbel straffbarhet”, anges följande i punkterna 3 och 4:
”3. När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 1 får den verkställande staten låta erkännande av domen och verkställighet av påföljden förenas med villkoret att de gärningar som föranlett domen ska utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.
4. Varje medlemsstat får när detta rambeslut antas eller senare genom en förklaring till rådets generalsekretariat ange att den inte kommer att tillämpa punkt 1. En sådan förklaring får när som helst återkallas. Förklaringar eller återkallanden av dessa ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.”
11. I artikel 8 i rambeslutet, som har rubriken ”Erkännande av domen och verkställighet av påföljden”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska erkänna en dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet enligt artikel 9.”
12. Artikel 9 i nämnda rambeslut har rubriken ”Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd”. I artikel 9.1 d anges följande:
”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om
…
d) i fall som avses i artikel 7.3 och, såvida den verkställande staten har lämnat en förklaring enligt artikel 7.4, i fall som avses i artikel 7.1, domen avser gärningar som inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning. …”
13. Artikel 25 i samma rambeslut, som har rubriken ”Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder”, har följande lydelse:
”Utan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut [2002/584] ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten.”
14. Konungariket Nederländerna har genom en förklaring av den 20 september 2012, anmäld till rådets generalsekretariat i enlighet med artikel 7.4 i rambeslut 2008/909, angett att det inte kommer att tillämpa artikel 7.1 i rambeslutet.
B. Nederländsk rätt
1. Lagstiftning om den europeiska arresteringsordern
15. Rambeslut 2002/584 införlivades med nederländsk rätt genom Wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (lag om införlivande av Europeiska unionens råds rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) (lag om överlämnande) av den 29 april 2004, i dess lydelse enligt lag av den 3 mars 2021 (nedan kallad lagen om överlämnande).
16. I artikel 6 i lagen om överlämnande anges följande:
”1. En nederländsk medborgare får överlämnas såvitt överlämnandet begärs för en brottmålsundersökning som riktar sig mot denna medborgare och såvitt den verkställande rättsliga myndigheten, för det fallet att vederbörande döms till ett ovillkorligt [fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd] i den utfärdande medlemsstaten för de gärningar för vilka överlämnandet får medges, anser det säkerställt att straffet kan avtjänas i Nederländerna.
…
3. Punkt 1 är även tillämplig på en utländsk medborgare som, vid förhandlingen i rechtbank [(domstol, Nederländerna)], visar att han eller hon lagligen har vistats oavbrutet i Nederländerna i minst fem år i den mening som avses i artikel 8 inledningen och leden a–e och l i Vreemdelingenwet 2000 (2000 års utlänningslag av den 23 november 2000), förutsatt att han eller hon kan lagföras i Nederländerna för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern och förutsatt att han eller hon inte förväntas förlora sin uppehållsrätt i Nederländerna som en följd av ett straff eller en annan åtgärd som utdöms mot honom eller henne efter överlämnandet. Eventuella styrkande handlingar måste ges in i god tid före domstolsförhandlingen.”
17. I artikel 7.1 i lagen om överlämnande föreskrivs följande:
”Överlämnande får medges för
a) en brottmålsutredning som inletts av den utfärdande medlemsstatens myndigheter eller av den europeiska åklagarmyndighet som avses i artikel 1 i [rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017, om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten] angående antagandet att den person som begärs överlämnad enligt den utfärdande rättsliga myndigheten har begått
1°) en gärning som i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning rubriceras som ett brott och som också finns upptagen på förteckningen i bilaga 1 till denna lag och som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning är förenad med [fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd] i minst tre år vid maximal straffutmätning, eller
2°) en annan gärning som är straffbar både enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning och enligt nederländsk lagstiftning och för vilken den utfärdande medlemsstatens lagstiftning föreskriver [ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd] i minst tolv månader vid maximal straffutmätning,
b) verkställighet [av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd] på fyra månader eller längre, som den person som begärs överlämnad ska avtjäna i den utfärdande medlemsstaten för en sådan gärning som avses i led 1 eller 2.”
2. Lagstiftning om erkännande och verkställighet av fällande domar
18. Rambeslut 2008/909 har genomförts i nederländsk rätt genom Wet wederzijdse erkenning en tenuitvoerlegging vrijheidsbenemende en voorwaardelijke sancties (lag om ömsesidigt erkännande och verkställighet av fängelsestraff och villkorliga straff) av den 12 juli 2012, i dess lydelse enligt lagen av den 3 mars 2021 (nedan kallad WETS).
19. Artikel 1:1 a WETS har följande lydelse:
”I denna lag och i de bestämmelser som grundar sig på den ska följande definitioner gälla:
a) Ministern: Nederländernas säkerhets- och justitieminister.”
20. I artikel 2:11 WETS anges följande:
”1. Ministern ska översända domstolsavgörandet och intyget till generaladvokaten hos åklagarmyndigheten vid Appellationsdomstolen, såvida inte ministern omgående anser att det finns skäl att vägra erkänna domstolsavgörandet.
2. Generaladvokaten ska omedelbart överlämna domstolsavgörandet till den särskilda avdelningen vid Gerechtshof Arnhem-Leeuwarden [(Appellationsdomstolen i Arnhem-Leeuwarden, Nederländerna)], vilken avdelning avses i artikel 67 i Wet op de rechterlijke organisatie [(lag om domstolsväsendet av den 17 maj 1827)]. Generaladvokaten ska lämna eventuella synpunkter på de ovan angivna handlingarna till den [särskilda avdelningen] senast fjorton dagar efter mottagandet av handlingarna.
3. Appellationsdomstolens särskilda avdelning ska bedöma
a) om det finns skäl att vägra att erkänna domstolsavgörandet i enlighet med artikel 2:13.1,
…
7. Senast sex veckor efter mottagandet av domstolsavgörandet och intyget ska appellationsdomstolens särskilda avdelning översända sin skriftliga och motiverade bedömning enligt punkt 3 till ministern.”
21. Artikel 2:12.1 WETS har följande lydelse: Ministern ska besluta om erkännande av domstolsavgörandet med beaktande av appellationsdomstolens särskilda avdelnings bedömning.
22. I artikel 2:13 WETS, som har rubriken ”Skäl för att ett domstolsavgörande inte ska erkännas”, föreskrivs följande i punkt 1 f:
”Domstolsavgörandet ska inte erkännas om
…
f) den gärning för vilken [fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd] har utdömts inte skulle ha varit straffbar enligt nederländsk lagstiftning om den hade begåtts i Nederländerna.”
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan
23. Sad Okręgowy w Jeleniej Górze Wydział III Karny (Regiondomstolen i Jelenia Gora, tredje brottmålsavdelningen, Polen) har utfärdat två europeiska arresteringsorder för lagföring av YM, en den 9 november 2020 och den andra den 9 maj 2023.
24. Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol, Nederländerna), hänskjutande domstol, ska i egenskap av verkställande rättslig myndighet avgöra om de båda europeiska arresteringsorderna ska verkställas.
25. Den hänskjutande domstolen har klargjort att begäran om förhandsavgörande endast rör den andra arresteringsordern. Denna arresteringsorder utfärdades för att den person som begärdes överlämnad skulle kunna lagföras för en enda gärning, underlåtenhet att fullgöra sin underhållsskyldighet gentemot sin underårige son, i enlighet med beslut av polska domstolar.
26. Den utfärdande rättsliga myndigheten har inte rubricerat gärningen som brott enligt artikel 2.2 i rambeslut 2002/584, som kan medföra överlämnande av den berörda personen utan kontroll av huruvida det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen. Den hänskjutande domstolen har konstaterat att gärningen inte utgör brott enligt nederländsk rätt, men överväger ändå att inte tillämpa det skäl till att verkställighet får vägras som anges i artikel 4.1 i nämnda rambeslut.
27. Den hänskjutande domstolen har nämligen framhållit att den person som begärs överlämnad, som är polsk medborgare, har varit lagligen bosatt i Nederländerna oavbrutet i mer än fem år och alltså har förvärvat permanent uppehållsrätt där. Den hänskjutande domstolen anser att personen i fråga följaktligen är ”bosatt” i Nederländerna i den mening som avses i artikel 5.3 i nämnda rambeslut.
28. Den hänskjutande domstolen har också konstaterat att den person som begärs överlämnad har en nära anknytning till Nederländerna, varför hans chans till återanpassning till samhället skulle öka om han fick avtjäna ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som kan komma att utdömas i Polen efter överlämnandet i Nederländerna. Den hänskjutande domstolen har framhållit att han har varit bosatt i Nederländerna i ungefär tolv år, att han haft en ansenlig inkomst de senaste åren, att han talar nederländska väl och att han, även om han för närvarande saknar sysselsättning, har för avsikt att utbilda sig till fitnessinstruktör.
29. Den hänskjutande domstolen ställde först tre frågor till EU-domstolen i sin begäran om förhandsavgörande men beslutade den 13 februari 2024 att dra tillbaka den första och den andra frågan. Den hänskjutande domstolen har förklarat att beslutet att dra tillbaka en del av begäran om förhandsavgörande fattades efter det att den nederländska regeringen den 21 december 2023 lade fram lagförslaget Wet herimplementatie Europees strafrecht (lag om nytt införlivande av unionens straffrätt), vilket när det antas kommer att leda till att de problem med införlivandet av rambeslut 2002/584 som var föremålet för de två första tolkningsfrågorna kan lösas.
30. Den tredje tolkningsfrågan, som nu är den enda fråga som EU-domstolen ska besvara, avser det fallet att en europeisk arresteringsorder utfärdas för en gärning som avses i artikel 2.4 i rambeslut 2002/584 och som inte utgör ett brott enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Den verkställande rättsliga myndigheten, som valt att inte göra gällande skälet till att verkställighet får vägras i artikel 4 led 1 i rambeslutet, vill använda sig av den möjlighet som ges i artikel 5 led 3 i rambeslutet och överväger att förena överlämnandet av den person som begärs överlämnad med villkoret att personen i fråga ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att avtjäna ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som han eventuellt döms till i den utfärdande medlemsstaten.
31. Den hänskjutande domstolen har klargjort att enligt tillämplig nederländsk lagstiftning vid tidpunkten för beslutet om hänskjutande, ska erkännande av en fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat automatiskt vägras om den gärning som fängelsestraffet eller annan frihetsberövande åtgärd utdömts för inte skulle utgöra ett brott enligt nederländsk rätt om det hade begåtts i Nederländerna.
32. Om en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring avseende gärningar som inte är straffbara i nederländsk rätt och denna arresteringsorder verkställs samtidigt som överlämnandet av den berörda personen underordnas villkoret om en garanti för återsändande i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, kan person i fråga följaktligen inte avtjäna ett fängelsestraff eller annan frihetsberövade åtgärd som eventuellt utdöms i den utfärdande medlemsstaten i Nederländerna.
33. Den hänskjutande domstolen anser att detta strider mot unionsrätten. Den hänskjutande domstolen anser att artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 föreskriver en fakultativ grund för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd. I samband med införlivandet av denna bestämmelse borde medlemsstaterna följaktligen ge de behöriga myndigheterna ett utrymme för skönsmässig bedömning och inte göra denna vägransgrund tvingande. Nämnda vägransgrund borde vidare ges en restriktiv tolkning, i enlighet med syftet att underlätta den berörda personens återanpassning till samhället.
34. Den hänskjutande domstolen har också angett att det är tveksamt huruvida ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning är förenligt med unionsrätten i samband med att en återsändandegaranti tillämpas för en gärning som inte är straffbar enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.
35. Det förhållandet att det i ett sådant läge är omöjligt att verkställa ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd i Nederländerna tycks nämligen strida mot artikel 25 i rambeslut 2008/909.
36. Den hänskjutande domstolen har angett att bestämmelserna i rambeslut 2002/584 enligt nämnda artikel 25 ska ges företräde framför bestämmelserna i rambeslut 2008/909. Det framgår vidare av domstolens praxis att den verkställande rättsliga myndigheten enligt rambeslut 2002/584, i synnerhet enligt artikel 5 led 3 i detta rambeslut, i särskilda situationer får besluta att ett utdömt straff ska verkställas i den verkställande medlemsstaten.
37. Den hänskjutande domstolen anser under dessa förutsättningar att om den verkställande rättsliga myndigheten inte har gjort gällande det skäl till att verkställighet får vägras som vilar på dubbel straffbarhet, enligt artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584, men har förenat överlämnandet med villkoret att en garanti för återsändande ska lämnas för att den berörda personens chanser till sociala återanpassning ska öka, i enlighet med artikel 5 led 3 i detta rambeslut, utgör unionsrätten hinder för att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten sedan vägrar att erkänna och verkställa den fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten och som stöd för sin vägra åberopar det skäl som vilar på dubbel straffbarhet, enligt artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
38. Den hänskjutande domstolen menar att en vägran att erkänna ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdömts i den utfärdande medlemsstaten skulle strida mot det mål som eftersträvas med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, det vill säga att öka den dömdes chanser till social återanpassning, och frånta denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan.
39. Den hänskjutande domstolen har vidare angett att svaret på frågan kommer att ha betydelse för dess beslut att överlämna eller inte överlämna den person som berörs av det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har angett att om domstolen finner att unionsrätten inte utgör hinder för tillämpning av sådana nationella bestämmelser som de bestämmelser som beskrivits i begäran om förhandsavgörande, skulle den kunna ompröva sin avsikt att överlämna denna person till de polska myndigheterna mot en garanti för återsändande. Det skulle nämligen inte vara säkert att personen i fråga i ett sådant fall kan avtjäna ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som kan utdömas mot honom i Polen i Nederländerna, för att öka sin chans att återanpassas till samhället.
40. Sammanfattningsvis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida erkännande och verkställighet i Nederländerna av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som eventuellt utdöms i Polen, då garantin för återsändande enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 ska genomföras, kan hindras av att gärningen inte är straffbar enligt nederländsk rätt.
41. I beslutet att delvis dra tillbaka sina frågor, vilket inkom till EU-domstolen den 26 februari 2024, har den hänskjutande domstolen redogjort närmare för skälen till att det problem som ligger till grund för den tredje tolkningsfrågan inte skulle undanröjas genom en ändring av den nederländska lagstiftningen som innebär att skälet för att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 ges en fakultativ karaktär. I ett sådant läge skulle ministern i själva verket fortfarande ha befogenhet att direkt vägra att erkänna en utländsk fällande dom och alltså vägra ett återsändande av den dömde till Nederländerna på grund av att gärningen inte är straffbar enligt nederländsk rätt, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 2:11.1 WETS. Även om ministern inte utövade denna befogenhet, skulle Gerechtshof Arnhem-Leeuwarden (Appellationsdomstolen i Arnhem-Leeuwarden) fortfarande ha befogenhet att vägra erkännande och alltså ett återsändande av den dömde till Nederländerna på grund av att gärningen inte är straffbar enligt nederländsk rätt, samtidigt som ministern enligt artikel 2:12.1 WETS skulle vara bunden av en sådan vägran.
42. Mot den bakgrunden har Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Utgör artikel 9.1 d i rambeslut [2008/909], i förening med artikel 25 i samma rambeslut samt artiklarna 4.1 och 5.3 i rambeslut [2002/584], hinder för att en medlemsstat som har tillämpat artikel 7.4 i rambeslut [2008/909] genomför förstnämnda bestämmelse så, att efter det att den verkställande rättsliga myndigheten har godkänt ett överlämnande för lagföring till den utfärdande medlemsstaten efter att ha fått en garanti om återsändande för en sådan gärning som avses i artikel 2.4 i rambeslut [2002/584] som inte utgör ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, men med avseende på vilket den verkställande rättsliga myndigheten uttryckligen har avstått från att avslå begäran om överlämnande av dessa skäl, andra myndigheter i den verkställande medlemsstaten (som verkställande stat) därefter måste eller får vägra att erkänna och verkställa fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden som utdömts i den utfärdande medlemsstaten för den gärningen på grund av att gärningen inte utgör ett brott i den verkställande medlemsstaten (som verkställande stat) och sålunda måste eller får vägra att verkställa garantin om återsändande?”
43. YM, Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Nederländerna), den nederländska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog, med undantag för den polska regeringen, i förhandlingen den 15 januari 2025, där de särskilt besvarade EU-domstolens frågor för muntligt besvarande.
IV. Bedömning
44. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 9.1 d och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att den behöriga myndigheten i en medlemsstat ska eller får vägra att erkänna ett avgörande och verkställa en påföljd som utdömts i en annan medlemsstat på grund av att domen och påföljden avser gärningar som inte utgör brott enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, om den verkställande rättsliga myndigheten i denna medlemsstat, i enlighet med vad som anges i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 dessförinnan har beslutat att verkställa en europeisk arresteringsorder på villkoret att den person som begärs överlämnad, efter att ha hörts, ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdöms mot vederbörande i den utfärdande medlemsstaten.
45. Det nu aktuella målet avser ett fall som kan beskrivas som följer.
46. Den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat, som har mottagit en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring, överväger att överlämna den person som begärs överlämnad och dels avstå från att göra gällande skälet till att verkställighet får vägras i artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584, vilket rör det fallet att den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte utgör ett brott enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, dels kräva, enligt artikel 5 led 3 i detta rambeslut, att denna person ska återsändas till denna medlemsstat för att där avtjäna det fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som i förekommande fall utdöms gentemot vederbörande i den utfärdande medlemsstaten.
47. Innan den verkställande rättsliga myndigheten fattar sitt beslut vill den emellertid få klarhet i hur denna garanti för återsändande kan hanteras, enligt nederländsk rätt, när det blir fråga om att erkänna det domstolsavgörande och verkställa den påföljd som i förekommande fall kommer att meddelas i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet.
48. Enligt gällande nederländsk lagstiftning vid tidpunkten för beslutet om hänskjutande, är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig att vägra, enligt artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909, att erkänna det domstolsavgörande och verkställa den påföljd som meddelats i den utfärdande medlemsstaten, på grund av att de påtalade gärningarna inte utgör ett brott enligt nederländsk rätt. Lagstiftningen får till följd att en fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat aldrig kan erkännas när det gäller gärningar som inte utgör brott i nederländsk rätt. Konungariket Nederländerna har dessutom använt sig av rätten enligt artikel 7.4 i rambeslut 2008/909 och har angett att Nederländerna inte kommer att tillämpa artikel 7.1 i detta rambeslut, varvid kravet på dubbel straffbarhet således utvidgats till att omfatta alla brott.
49. Av detta följer att en garanti för återsändande som den verkställande rättsliga myndigheten i Nederländerna kräver, i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, i samband med en europeisk arresteringsorder som avser gärningar som inte utgör brott i nederländsk rätt och för vilka denna myndighet har avstått från att göra gällande skälet för att verkställighet får vägras i artikel 4 led 1 i detta rambeslut, i praktiken inte kan få verkan med tillämpning av grunden för automatisk vägran i artikel 2:13 WETS.
50. Den nederländska regeringen uppgav vid förhandlingen att den nationella lagstiftningen har ändrats på denna punkt. Enligt den nederländska regeringen trädde de ändrade bestämmelserna i kraft den 1 oktober 2024. Skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 tycks således ha blivit fakultativt i samband med genomförandet av garantin för återsändande enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584.
51. Denna ändring av den nederländska lagstiftningen är välkommen, eftersom artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 föreskriver ett fakultativt skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd. Bestämmelsen kan följaktligen inte införlivas på ett sådant sätt att det blir obligatoriskt att vägra att erkänna en fällande dom som avser gärningar som inte utgör brott enligt den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning eller att sådant erkännande per automatik ska vägras. Den behöriga myndigheten i denna medlemsstat borde med andra ord ha ett utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av detta skäl för vägran i varje enskilt fall.
52. Det framgår nämligen av bestämmelsens lydelse att ”[d]en behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om … domen avser gärningar som inte skulle utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning”. Orden ”får vägra” visar klart och tydligt att det är en möjlighet som således erbjuds denna myndighet.
53. I domen av den 11 januari 2017, Grundza, framhöll EU-domstolen uttryckligen att enligt nämnda bestämmelse ”får den behöriga myndigheten i den verkställande staten besluta att inte erkänna den dom som meddelats i den utfärdande staten och att inte verkställa den påföljd som ådömts i denna stat, om kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt”.
54. I artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584 anges ett skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras som också grundar sig på kravet om dubbel straffbarhet. Bestämmelsen är formulerad på ett liknande sätt som artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
55. I artikel 3 i rambeslut 2002/584 anges uttryckligen vilka skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (obligatoriska vägransgrunder) och i artiklarna 4 och 4a anges de skäl som medför att sådan verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder).
56. Vad gäller de fakultativa vägransgrunderna i artikel 4 i rambeslut 2002/584, framgår det av EU-domstolens praxis att medlemsstaterna har ett handlingsutrymme vid införlivandet av rambeslutet. Det står således medlemsstaterna fritt att välja om de ska införliva dessa skäl med sin nationella rätt eller inte. Medlemsstaterna får även välja att begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, vilket underlättar överlämnandet av eftersökta personer, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i rambeslutet.
57. Det ska också påpekas att den verkställande rättsliga myndigheten enligt ordalydelsen i artikel 4 i rambeslut 2002/584 ”får vägra” att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som räknas upp i leden 1–7 i denna artikel, däribland, i led 1, avsaknad av dubbel straffbarhet.
58. Det framgår således av ordalydelsen i artikel 4 i detta rambeslut att den verkställande rättsliga myndigheten ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida det finns anledning att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som anges i nämnda artikel 4.
59. EU-domstolen menar att det av detta följer att medlemsstaterna, när de väljer att införliva ett eller flera av de skäl som medför att verkställighet får vägras som anges i artikel 4 i rambeslut 2002/584, inte får föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som formellt omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl, utan möjlighet för dessa myndigheter att beakta omständigheterna i varje enskilt fall.
60. Jag menar att denna tolkning kan utvidgas till artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909, med hänsyn till likheterna mellan lydelsen i denna bestämmelse och lydelsen i artikel 4.1 i rambeslut 2002/584.
61. Det räcker emellertid inte att konstatera att bestämmelsen inte kan tolkas så, att den föreskriver ett obligatoriskt skäl till att vägra att erkänna domar och verkställa påföljder, för att den hänskjutande domstolen ska få ett fullständigt svar.
62. För det fall den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten utnyttjar den möjlighet som ges i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909, kan den garanti för återsändande som krävdes i samband med överlämnandet inte få verkan, vilket leder till att den dömde inte kan avtjäna sitt fängelsestraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd i den medlemsstaten. Syftet att underlätta en återanpassning till samhället för den berörda personen, vilket gör det berättigat att tillämpa arrangemanget för överlämnande mot en garanti för återsändande enligt artikel 5.3 i rambeslut 2002/584, riskerar då att undergrävas då den fällande domen ska erkännas.
63. Den hänskjutande domstolen vill därför att EU-domstolen ska klargöra huruvida det är förenligt med artikel 25 i rambeslut 2008/909 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har möjligheten – och inte skyldigheten – att med tillämpning av det skäl som anges i artikel 9.1 d i detta rambeslut, vägra att erkänna och verkställa en dom som meddelats efter ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5.3 i rambeslut 2002/584.
64. Jag anser att den möjligheten i princip inte borde medges om inte omständigheterna har förändrats så pass att det motiverar en omprövning, av hänsyn till den dömdes återanpassning till samhället, av den verkställande rättsliga myndighetens ursprungliga bedömning vilken föranledde myndigheten att avstå från att göra gällande den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.1 i rambeslut 2002/584 och att tillämpa arrangemanget för ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5 led 3 i detta rambeslut. Det finns flera skäl som talar för en sådan lösning.
65. För det första ger rambeslut 2008/909 – på det straffrättsliga området – precis som rambeslut 2002/584 uttryck för principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Detta rambeslut förstärker det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens återanpassning till samhället.
66. Enligt artikel 3.1 är syftet med detta rambeslut att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom som meddelats i en annan medlemsstat och verkställa påföljden.
67. I detta syfte föreskrivs i artikel 8 i rambeslut 2008/909 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att bifalla en begäran om erkännande av en dom och om verkställighet av ett straff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdömts i en annan medlemsstat, och som har översänts till den i enlighet med artiklarna 4 och 5 i rambeslutet. Den kan i princip endast vägra att bifalla en sådan begäran av de skäl för att vägra erkännande och verkställighet som uttömmande räknas upp i artikel 9 i rambeslutet.
68. Alla undantag från principen om ömsesidigt erkännande ska tolkas restriktivt. Vad beträffar artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 har EU-domstolen således slagit fast att kravet på dubbel straffbarhet är ett undantag från huvudregeln om ömsesidigt erkännande av en dom och verkställighet av påföljden. Utrymmet för att neka erkännande av domen och verkställighet av påföljden av det skälet att det inte föreligger dubbel straffbarhet, enligt denna bestämmelse, ska följaktligen tolkas restriktivt så att antalet fall där erkännande och verkställighet nekas begränsas.
69. Som EU-domstolen redan har klargjort bidrar en restriktiv tolkning av artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 till att uppnå målet att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, vilket mål eftersträvas genom rambeslut 2008/909, som anges i artikel 3.1 i detta rambeslut.
70. Detta mål eftersträvas även genom artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, där det föreskrivs en möjlighet, för den verkställande rättsliga myndigheten, att besluta att ett straff som utdömts ska verkställas i den verkställande medlemsstaten. Bestämmelsen syftar nämligen till att underlätta återanpassning till samhället för medborgare eller bosatta i den verkställande medlemsstaten, genom att de ges möjlighet att i den verkställande medlemsstaten avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som de i förekommande fall kan komma att ådömas i den utfärdande medlemsstaten, efter det att de överlämnats dit i enlighet med en europeisk arresteringsorder.
71. Beslutet att tillämpa arrangemanget för ett överlämnande mot en garanti för återsändande enligt artikel 5.3 i rambeslut 2002/584, ska vila på en helhetsbedömning av utsikterna till social återanpassning i den utfärdande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten, med beaktande av den berörda personens anknytning till var och en av dessa båda stater.
72. Den rättsliga myndighet som ska verkställa en europeisk arresteringsorder måste alltså, utifrån de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, kunna göra en bedömning av huruvida personen i fråga har tillräcklig anknytning till den verkställande medlemsstaten för att det ska anses att bestämmelsens mål om återanpassning till samhället bättre uppnås om straffverkställigheten sker i denna medlemsstat.
73. Vid denna bedömning ankommer det på den verkställande rättsliga myndigheten att göra en avvägning mellan flera intressen, såsom intresset av att den person som begärs överlämnad återanpassas till samhället efter en eventuell fällande dom, behovet av att undvika straffrihet för personen i fråga och avsaknad av dubbel straffbarhet.
74. Om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att tillämpa arrangemanget för ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 och avstå från att göra gällande den fakultativa vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslutet, är det för att den anser att intresset av en återanpassning till samhället och motverkande av straffrihet väger tyngre än konstaterandet att gärningen i fråga inte är straffbar enligt den egna nationella lagstiftningen.
75. Den hänskjutande domstolen anser faktiskt, under omständigheterna i det nationella målet, att intresset av att underlätta YM:s återanpassning till samhället, mot bakgrund av hans anknytning till Nederländerna, kräver att han avtjänar sitt straff i denna medlemsstat. Den hänskjutande domstolen överväger därför att avstå från att göra gällande artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584, men vill samtidigt få klarhet i huruvida den återsändandegaranti som den ställer krav på kommer att få verkan mot bakgrund av att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten sedan kommer att kunna vägra att erkänna domen och verkställa påföljden med stöd av artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
76. För att minska osäkerheten är det viktigt att slå fast huvudregeln att den avvägning som den verkställande rättsliga myndigheten således gör när den europeiska arresteringsordern ska verkställas i princip inte bör kunna ifrågasättas i det skede då den fällande dom som meddelats efter arresteringsordern ska erkännas. Möjligheten att göra gällande det skäl för att vägra att erkänna en dom och verkställa en påföljd som anges i denna bestämmelse borde således vara strikt begränsad när arrangemanget för ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 har tillämpats.
77. Det innebär att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte bör kunna göra gällande det skäl för att inte erkänna domen och verkställa påföljden som anges i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 om inte omständigheterna har förändrats på ett sätt som kan påverka intresset av att den dömde, för att få en bättre återanpassning till samhället, avtjänar sitt straff i den verkställande medlemsstaten.
78. För det andra är en sådan lösning berättigad mot bakgrund av den inneboende logiken i arrangemanget för ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584. Arrangemanget grundar sig nämligen på ett tudelat åtagande som kan formuleras på följande sätt: Genom att förena överlämnandet med villkoret att en garanti för återsändande ska lämnas, åtar sig den verkställande medlemsstaten underförstått men nödvändigtvis att i princip verkställa ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd som i förekommande fall kommer att utdömas i den utfärdande medlemsstaten. Den utfärdande medlemsstaten åtar sig för sin del, när den lämnar en garanti för återsändande, på förhand att återsända den dömde till den verkställande medlemsstaten för att han eller hon ska avtjäna fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden där. Genom huvudregeln att skälet till att inte erkänna domen och verkställa påföljden i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 i princip inte bör kunna göras gällande vid tillämpning av återsändandegarantin enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 kan det säkerställas att detta dubbla åtagande kommer att fullgöras och få verkan om inga nya omständigheter tillkommer.
79. För det tredje är det viktigt att beakta artikel 25 i rambeslut 2008/909 som reglerar förhållandet mellan detta rambeslut och rambeslut 2002/584. Enligt denna artikel ska bestämmelserna i rambeslut 2008/909, i tillämpliga delar och i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, gälla vid verkställighet av påföljder, bland annat i de fall där den medlemsstat som åtagit sig att verkställa påföljden i enlighet med artikel 5 led 3 i sistnämnda rambeslut har ställt som villkor för att verkställa den europeiska arresteringsordern att personen ska återsändas till den medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som i förekommande fall döms ut i den utfärdande medlemsstaten, så att den berörda personen inte går fri från straff.
80. Det följer av denna bestämmelse att i likhet med vad som gäller när den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att göra gällande den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, förutsätter den verkställighet av påföljder som följer på genomförandet av återsändandegarantin i artikel 5 led 3 i detta rambeslut att det förfarande och de villkor som fastställs i rambeslut 2008/909 för erkännande och verkställighet av en brottmålsdom i en annan medlemsstat än den där den fällande domen meddelats iakttas.
81. Sambandet mellan de förfaranden som föreskrivs i rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 beträffande den återsändandegaranti som föreskrivs i artikel 5 led 3 i det förstnämnda rambeslutet, bekräftas av del f i det standardformulär för intyg som återges i bilaga I till rambeslut 2008/909. Detta intyg ska översändas tillsammans med domen, för erkännande och verkställighet av denna, och ska ange denna återsändandegaranti när den har lämnats av den utfärdande medlemsstaten. Av detta följer att verkställigheten av en påföljd efter det att nämnda garanti har beviljats kräver att den medlemsstat där den fällande domen har meddelats översänder domen och intyget, i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i detta rambeslut.
82. Domstolen klargjorde i domen SF att den samordning som unionslagstiftaren har föreskrivit mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 bör bidra till att genomföra målet att underlätta den berörda personens återanpassning till samhället. Domstolen underströk också att en sådan återanpassning är förenlig inte enbart med den dömda personens intressen, utan även med Europeiska unionens allmänna intressen. Detta sätt att se på förhållandet mellan de båda rambesluten, att det måste främja detta syfte, ger stöd för att möjligheten att använda sig av vägransgrunden i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 måste vara strikt begränsad när arrangemanget för ett överlämnande mot en garanti för återsändande tillämpas i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584.
83. Detta är riktigt i synnerhet då det följer av artikel 25 i rambeslut 2008/909 att bestämmelserna i det rambeslutet är tillämpliga i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, vilket innebär att det krävs en inre samstämmighet vid genomförandet av dessa två rambeslut. Det är min uppfattning att detta krav på samstämmighet inte skulle vara uppfyllt om den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, trots att omständigheterna inte har ändrats på ett sätt som motiverar en omprövning av den verkställande rättsliga myndighetens ursprungliga bedömning, vilken föranledde denna myndighet att låta intresset av den berörda personens återanpassning till samhället väga tyngre än avsaknaden av dubbel straffbarhet, i det skede då domen ska erkännas och påföljden verkställas, kunde besluta att det sistnämnda intresset väger tyngre genom att göra gällande det skäl till att inte erkänna domen och verkställa påföljden som anges i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
84. För det fjärde är syftet med systemet med en europeisk arresteringsorder enligt artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 att en eftersökt person ska gripas och överlämnas för att, med hänsyn till målet med rambeslutet, det begångna brottet inte ska förbli ostraffat och för att nämnda person ska åtalas eller avtjäna det fängelsestraff som vederbörande dömts till. Systemet med en europeisk arresteringsorder syftar således bland annat till att förhindra att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än det där denne misstänks ha begått ett brott undgår straff.
85. Jag vill tillägga att det anges i artikel 25 i rambeslut 2008/909 att förhållandet mellan detta rambeslut och rambeslut 2002/584 även ska syfta till att undvika straffrihet för den berörda personen.
86. Den betoning som läggs på det sistnämnda syftet, vilket utgör huvudsyftet med det arrangemang för överlämnande som inrättades genom detta rambeslut, visar att det korrekta förhållandet mellan nämnda rambeslut och rambeslut 2008/909 måste avgöras i varje enskilt fall med beaktande av såväl syftet att den berörda personens återanpassning till samhället ska underlättas som syftet att motverka straffrihet.
87. Vad beträffar handlingar som inte utgör brott enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten blir följden av att den verkställande rättsliga myndigheten inte överlämnar den person som begärs överlämnad med stöd av artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584 att syftet att motverka straffrihet undergrävs. Därför bör artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 ges en tolkning som, genom att företräde ges åt ett överlämnande, gör det möjligt att uppnå detta syfte, vilket innebär att möjligheten att göra gällande denna bestämmelse vid tillämpning av återsändandegarantin i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 måste vara strikt begränsad. Den verkställande rättsliga myndigheten skulle annars kunna avskräckas från att tillämpa det arrangemang för ett villkorat överlämnande som föreskrivs i denna bestämmelse, vilket skulle undergräva syftet att motverka straffrihet. Det faktum att den hänskjutande domstolen har berört möjligheten att ompröva sitt beslut att överlämna den person som begärs överlämnande är talande i detta avseende.
88. Det följer av det ovan anförda att i ett läge där dubbel straffbarhet inte föreligger och den verkställande rättsliga myndigheten inte använder sig av möjligheten att göra gällande vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584 och överlämnar den person som begärs överlämnad genom att förena detta överlämnande med ett krav på återsändandegaranti i enlighet med artikel 5 led 3 i detta rambeslut, kan den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip inte, i det skede då den fällande dom som utdömts mot denna person ska erkännas och verkställas, göra gällande skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909, som också vilar på avsaknad av dubbel straffbarhet.
89. Den nederländska regeringen har förvisso medgett att den verkställande rättsliga myndighetens ursprungliga bedömning enligt denna lösning, om inga nya omständigheter framkommer, borde beaktas och få verkan då den fällande domen ska erkännas och verkställas, men har emellertid också gjort gällande att med hänsyn till den ansenliga tid som kan skilja beslutet om överlämnande från beslutet om erkännande av den fällande domen, finns det anledning att beakta den berörda personens faktiska och aktuella situation när det sistnämnda beslutet fattas, med hänsyn till syftet att underlätta hans eller hennes återanpassning till samhället.
90. Den nederländska regeringen har anfört att en ny intresseavvägning därmed borde kunna göras då domen ska erkännas och påföljden verkställas, i enlighet med rambeslut 2008/909. Det är nämligen möjligt att det på grund av nya omständigheter som uppkommit efter det att återsändandegarantin lämnades, till exempel att den berörda personen har förlorat sin uppehållsrätt i den verkställande medlemsstaten eller att hans eller hennes personliga förhållanden eller familjesituation har förändrats, inte längre är gynnsamt för hans eller hennes återanpassning till samhället att påföljden verkställs i den medlemsstaten. Den nederländska regeringen menar att det skäl som föranledde den verkställande rättsliga myndigheten att vid prövningen av den europeiska arresteringsordern avstå från att göra gällande den fakultativa vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584 skulle kunna ha försvunnit. Det skulle då återigen vara möjligt för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att göra gällande skälet till att inte erkänna domen och verkställa påföljden i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
91. Vid förhandlingen medgav kommissionen även att den berörda personens rättsliga eller faktiska situation kunde ha förändrats varför ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd borde avtjänas i den dömande medlemsstaten så att han eller hon bättre skulle återanpassas till samhället. I ett sådant läge skulle den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten alltså undantagsvis kunna göra gällande skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909, även om avsaknad av dubbel straffbarhet inte gjordes gällande i samband med överlämnandet. Kommissionen klargjorde i detta avseende att en motsatt lösning skulle leda till att syftet att underlätta den dömdes återanpassning till samhället inte skulle uppnås.
92. Jag håller med den nederländska regeringen och kommissionen om att det finns skäl att medge ett undantag från huvudregeln att skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 i princip inte kan göras gällande när återsändandegarantin i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 tillämpas.
93. Förändrade omständigheter i den dömdes rättsliga eller faktiska situation, som bidrar till att personens anknytning till den verkställande medlemsstaten minskar eller försvinner, kan nämligen i det skede då den fällande domen ska erkännas inom ramen för rambeslut 2008/909 motivera att ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd verkställs i den dömande medlemsstaten i stället för i den verkställande medlemsstaten, så att nämnda person ska få en bättre återanpassning till samhället. Det är således viktigt att se till att erkännandet i detta skede fortfarande uppfyller syftet med detta rambeslut, att underlätta den dömdes återanpassning till samhället. Om så inte längre är fallet, finns det inte längre någon anledning att hindra den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten från att använda sig av möjligheten i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
94. Det finns skäl att understryka att i ett sådant läge utgör artikel 25 i detta rambeslut inget hinder för att artikel 9.1 d i nämnda rambeslut tillämpas, i och med att förändrade omständigheter gör att det inte längre är motiverat att tillämpa den återsändandegaranti som ursprungligen krävdes med stöd av andra omständigheter. Detta inkräktar därmed inte på arrangemanget för ett överlämnande mot en återsändandegaranti enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584. Syftet att motverka straffrihet påverkas inte heller, eftersom den dömde kommer att avtjäna sitt straff i den dömande medlemsstaten.
95. Sammanfattningsvis tycks det vara syftet att underlätta den dömdes återanpassning till samhället och syftet att motverka straffrihet som i varje enskilt fall måste vara vägledande för förhållandet mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909.
96. Dessa båda syften motiverar således att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip inte kan göra gällande artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 i det skede då den fällande domen ska erkännas vid genomförandet av den återsändandegaranti som överlämnandet var förenat med i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584. En alltför omfattande möjlighet att göra gällande artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 skulle nämligen vara till skada för den dömdes återanpassning till samhället och undergräva syftet att motverka straffrihet, i och med att den verkställande rättsliga myndigheten skulle kunna avskräckas från att tillämpa arrangemanget för överlämnande mot en återsändandegaranti, vilken då skulle vara dömd att misslyckas.
97. Samma syften motiverar emellertid att ett undantag medges om återsändandegarantin har förlorat sitt existensberättigande mot bakgrund av syftet att främja den dömdes återanpassning till samhället.
98. Ett sista förtydligande är på sin plats.
99. Det är nämligen sannolikt, som bland annat kommissionen påtalade vid förhandlingen, att en förändring av omständigheterna som motiverar att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd slutligen avtjänas i den dömande medlemsstaten i de flesta fall fastställs och beaktas innan den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstatens över huvud taget har övervägt möjligheten att göra gällande ett av de skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 9.1 i rambeslut 2008/909.
100. Det ska i detta hänseende erinras om att återsändandegarantin i enlighet med vad som anges i artikel 25 i rambeslut 2008/909 måste genomföras enligt de regler som föreskrivs i detta rambeslut. I artikel 4.2–4.5 i nämnda rambeslut anges hur dialogen ska föras mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten för att det ska kunna avgöras i vilken av dessa två medlemsstater som ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd ska avtjänas i syfte att underlätta den dömdes återanpassning till samhället.
101. Även om förekomsten av en återsändandegaranti som krävs och erhålls i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 innebär en anpassning av förfarandet enligt dessa bestämmelser, i och med att den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten i princip borde vara skyldig att översända domen tillsammans med intyget i enlighet med sitt åtagande i samband med överlämnandet, kan en förändring av omständigheterna få till följd att denna återsändandegaranti måste hävas och att förfarandet för erkännande inte ska inledas eller slutföras.
102. Enligt artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 måste den berörda personen höras innan han eller hon återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut mot honom eller henne i den utfärdande medlemsstaten. Det är inte uteslutet att personen uppger att hans eller hennes situation har ändrats på ett sätt som motiverar att han eller hon avtjänar sitt straff i den sistnämnda medlemsstaten.
103. Om samrådet mellan de behöriga myndigheterna i den dömande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten visar att det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som utdömts mot personen i fråga bör avtjänas i den förstnämnda medlemsstaten, för att en bättre återanpassning till samhället ska möjliggöras för den dömde, är det också sannolikt att dessa myndigheter enas om att återsändandegarantin i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 har förlorat sitt existensberättigande och alltså ska hävas. Det leder antingen till att den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten inte översänder domen och intyget eller att denna myndighet, om handlingarna redan har översänts, beslutar att dra tillbaka intyget, vilket kommer att avsluta erkännandeförfarandet. Den verkställande medlemsstaten behöver då inte fundera över huruvida något av skälen till att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 9.1 i rambeslut 2008/909 bör göras gällande.
104. Det är i själva verket endast i det läget att förfarandet för erkännande av den fällande domen har inletts och inte avbrutits, trots dessa samråd mellan de behöriga myndigheterna i den dömande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten, som den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten vid behov och inom de gränser som beskrivs ovan skulle kunna behöva göra gällande skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909.
V. Förslag till avgörande
105. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som har ställts av Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol, Nederländerna) på följande sätt: Artikel 5.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, samt artikel 9.1 d och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas på följande sätt: I ett läge där dubbel straffbarhet inte föreligger och den verkställande rättsliga myndigheten inte använder sig av möjligheten att göra gällande vägransgrunden i artikel 4 led 1 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, och överlämnar den person som begärs överlämnad genom att förena detta överlämnande med ett krav på återsändandegaranti i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, så kan den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip inte, i det skede då den fällande dom som utdömts mot denna person ska erkännas och verkställas, göra gällande skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i rambeslut 2008/299, som också vilar på avsaknad av dubbel straffbarhet. Om omständigheterna har förändrats efter överlämnandet och förändringen är av den arten att den motiverar att fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden verkställs i den utfärdande medlemsstaten i stället för i den verkställande medlemsstaten och återsändandegarantin trots de förändrade omständigheterna inte har hävts efter samråd mellan de behöriga myndigheterna i de båda medlemsstaterna, i enlighet med artikel 4.2–4.5 i rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska artikel 25 i rambeslut 2008/909 emellertid tolkas så, att den inte hindrar att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan göra gällande skälet till att vägra erkännande och verkställighet i artikel 9.1 d i detta rambeslut.
1 Originalspråk: franska.
2 Målets namn är fiktivt. Det motsvarar inte det verkliga namnet på någon av rättegångsdeltagarna.
3 EUT L 327, 2008, s. 27.
4 EUT L 81, 2009, s. 24 (nedan kallat rambeslut 2008/909).
5 EGT L 190, 2002, s. 1.
6 Nedan kallat rambeslut 2002/584.
7 Vad beträffar förhållandet mellan dessa båda rambeslut för det fall skälet i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 till att verkställighet får vägras görs gällande, hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i målen C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder) och Procura generale presso la Corte d’appello di Napoli m.fl. ( C‑305/22 och C‑595/23, EU:C:2024:1030), i vilket jag hänvisar till mitt förslag till avgörande i mål C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder) ( C‑305/22, EU:C:2024:508).
8 Se Nederländernas förklaring av den 20 september 2012 enligt artikel 7.4 i rambeslut 2008/909, återgiven i en skrivelse av den 1 oktober 2012 från F. Teeven, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreterare för säkerhet och rättvisa, Nederländerna), till Rafael Fernández-Pita y González, rådets generaldirektör, rörande anmälan om Nederländernas genomförande av rambeslut 2008/909 (dokument nr 14427/12), vilken finns tillgänglig på engelska på följande webbadress: https://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-14427–2012-INIT/en/pdf.
9 Stb. 2004, nr 195.
10 Stb. 2021, nr 125.
11 Stb. 2000, nr 495.
12 EUT L 283, 2017, s. 1.
13 Stb. 2012, nr 333.
14 Se fotnot 9 ovan.
15 Stb. 1827, nr 20.
16 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, nedan kallad domen SF, EU:C:2020:191, punkt 41).
17 Min kursivering.
18 C‑289/15, EU:C:2017:4.
19 Se dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 29). Min kursivering.
20 Se, bland annat, dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
21 Se, bland annat, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
22 Se dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 44).
23 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 19).
24 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 20).
25 Se, bland annat, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) (C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 39), dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers ( C‑168/21, EU:C:2022:558, punkt 40), och dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad gentemot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 33).
26 Se dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 46).
27 Se dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 51).
28 Se domen i målet SF (punkt 41).
29 Se domen i målet SF (punkt 48), och beslut av den 16 november 2023, PY (Tredjelandsmedborgare i den verkställande medlemsstaten) ( C‑636/22, EU:C:2023:899, punkt 37).
30 Se, beträffande artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad gentemot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkterna 53–68). Se, beträffande artikel 5.3 i detta rambeslut, beslut av den 16 november 2023, PY (Tredjelandsmedborgare i den verkställande medlemsstaten) ( C‑636/22, EU:C:2023:899, punkterna 42 och 43).
31 Se beslut av den 16 november 2023, PY (Tredjelandsmedborgare i den verkställande medlemsstaten) ( C‑636/22, EU:C:2023:899, punkt 39). Den verkställande rättsliga myndighetens prövning av huruvida det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten ska således göras genom en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i det fall som rör den person som begärs överlämnad som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att han eller hon är tillräckligt integrerad i den staten och att det i artikel 5.3 i rambeslut 2002/584 eftersträvade målet om återanpassning till samhället därmed främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter ingår den efterfrågade personens familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till den verkställande medlemsstaten samt vistelsens art, vistelsetiden och vistelsevillkoren. Se bland annat, analogt i fråga om artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad gentemot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkterna 60–62 och 65 och där angiven rättspraxis).
32 EU-domstolen har redan understrukit att intresset av den dömda personens sociala återanpassning, som eftersträvas genom artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, måste vägas mot andra intressen, i synnerhet en effektiv lagföring, för att garantera att det brott som ligger till grund för arresteringsordern beivras till fullo. Se domen SF (punkt 56). Som generaladvokaten Pikamäe påpekade beträffande artikel 5.3 i rambeslut 2002/584 i sitt förslag till avgörande i målet SF (Europeisk arresteringsorder - Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2019:427, punkt 61), ”[är m]ålet att underlätta den dömda personens återanpassning till samhället således inte absolut och kan vägas mot andra krav.”
33 Den utfärdande medlemsstaten kan inte återsända personen i fråga förrän påföljdsbeslutet har vunnit laga kraft. Se domen SF (punkterna 52 och 53).
34 Se även, i detta hänseende, kommissionens tillkännagivande – Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder (EUT C/2023/1270), punkterna 2.5.2 och 5.9.2, av vilka följer att i den hypotetiska situation som avses i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584 måste förfarandet och villkoren i rambeslut 2008/909 tillämpas för att överföra straffet till den medlemsstat där det ska verkställas. Detta har bland annat föranlett EU-domstolen att slå fast att artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den verkställande medlemsstaten, för det fall att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring är förenad med det villkor som uppställs i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, – för att verkställa det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut mot den berörda personen i den utfärdande medlemsstaten – får anpassa den utdömda påföljden endast med iakttagande av de strikta villkor som uppställs i artikel 8.2 i rambeslut 2008/909. Se domen SF (punkt 68).
35 Se domen SF (punkt 51).
36 Se, bland annat, domen SF (punkt 47 och där angiven rättspraxis).
37 Se dom av den 18 april 2023, E.D. L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) ( C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 44).
38 Mer allmänt vill jag understryka att den verkställande rättsliga myndigheten i överlämnandeskedet inte kan vara säker på att en eventuell påföljd kommer att kunna verkställas i den verkställande medlemsstaten. Beroende på vilken typ av påföljd det rör sig om kan vissa skäl till att vägra erkännande och verkställighet bli relevanta. Detta gäller till exempel artikel 9.1 k i rambeslut 2008/909, där det fallet anges att den påföljd som ådömts omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller annan frihetsberövande åtgärd som, trots artikel 8.3 i detta rambeslut, inte kan verkställas av den verkställande staten i enlighet med dess rättssystem eller hälso- och sjukvårdssystem.
39 Den andra meningen i skäl 12 i rambeslut 2008/909 är av exemplifierande karaktär, som framgår av uttrycket ”bland annat”, och anger alltså inte att artikel 9.1 d i detta rambeslut aldrig kan göras gällande i samband med ett genomförande av återsändandegarantin i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584.