Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Förenade målen C‑672/23 och C‑673/23 Electricity & Water Authority of the Government of Bahrain m.fl.

I. Inledning

1. I de två mål i första instans beträffande skadeståndskrav för överträdelser av unionens konkurrensregler som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande konfronterades Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) med ett stort antal svarande (nedan gemensamt kallade svarandena) som har hemvist på olika orter, och i vissa fall även i olika stater.

2. Några av svarandena, varav endast en svarande i respektive mål har sitt säte i Amsterdam, har varit delaktiga i överträdelser av unionsrättens förbud mot konkurrensbegränsande samverkan. Enligt kärandena ingår övriga svarande i ett och samma företag i konkurrensrättslig mening som de svarande som begått överträdelserna och de är därför solidariskt ansvariga med sistnämnda svarande.

3. I målet om överklagande har Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) ställt frågan i vilken mån Rechtbank har såväl internationell som lokal behörighet att pröva samtliga käromål som väckts. Liksom i målet Athenian Brewery och Heineken är den centrala frågan huruvida det finns ett nära samband mellan käromålen i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), med följden att samtliga käromål kan väckas där en så kallad ankarsvarande har sitt säte.

II. Tillämpliga bestämmelser

4. Den rättsliga ramen för förevarande mål är artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen). Den artikeln har följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

1. Om han eller hon är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.”

III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande

A. Mål C‑672/23

5. Mål C‑672/23 rör fastställandet av svarandenas solidariska ansvar för skada till följd av en överträdelse av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i form av en kartell för underjordiska kablar och undervattenskablar samt relaterade produkter, arbeten och tjänster. I beslut av den 2 april 2014 (nedan kallat kommissionens beslut) fastställde kommissionen att denna överträdelse varade under tidsperioden från den 18 februari 1999 till den 29 januari 2009. Kartellen omfattade bland annat prisöverenskommelser och fördelning av projekt inom ramen för en geografisk uppdelning av marknaden, såväl inom som utanför EES.

6. Kommissionen konstaterade att Prysmian Cavi e Sistemi Srl, ABB AB och Nexans France SAS hade deltagit i kartellen. I sitt beslut fann kommissionen att Prysmian SpA, Pirelli & C. SpA, The Goldman Sachs Group Inc., ABB Ltd och Nexans SA var ansvariga i egenskap av (indirekta) moderbolag till de bolag som deltog i kartellen.

7. Talan i det nationella målet domstolen riktar sig emellertid inte endast mot de bolag som anges i kommissionens beslut utan även mot andra bolag, som är uppdelade i tre grupperingar av företag. I centrum för respektive gruppering står Prysmian Cavi e Sistemi Srl, ABB AB respektive Nexans France SAS. Av samtliga svarande är det endast Draka Holding BV, som är ett dotterbolag till Prysmian Cavi e Sistemi och i sin tur äger samtliga aktier i Prysmian Netherlands BV, som har hemvist i Amsterdam, Nederländerna. Samtliga övriga svarandebolag (nedan kallade Draka m.fl.) har sina respektive säten på andra orter i och utanför Nederländerna.

8. Kärandena i det nationella målet, Electricity & Water Authority of the Government of Bahrain m.fl. (nedan kallade EWGB m.fl.), driver högspänningsnät i Gulfstaterna.

9. EWGB m.fl. har genom sin talan vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) yrkat fastställelse av att Draka m.fl. är solidariskt ansvariga gentemot dem till följd av deras deltagande i kartellen. De har även yrkat skadestånd till ett belopp som ska fastställas i ett separat förfarande. Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter är det fråga om en skada som uppkommit utanför EES.

10. Genom domen som överklagats i det nationella målet förklarade sig Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) obehörig att pröva talan mot de svarande som har hemvist utanför Nederländerna. EWGB m.fl. överklagade denna dom. Svarandena med hemvist i Nederländerna bestred inte domstolens lokala behörighet i första instans. Enligt nederländsk processrätt måste den hänskjutande domstolen, Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) således utgå från att Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) har lokal behörighet med avseende på samtliga svarande med hemvist i Nederländerna.

B. Mål C‑673/23

11. Även mål C‑673/23 rör fastställandet av att svarandena i första instans i det nationella målet är solidariskt ansvariga avseende skada till följd av två överträdelser av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan. Detta fastställdes av den italienska konkurrensmyndigheten Autorità garante della concorrenza e del mercato (nedan kallat AGCM) i ett beslut av den 17 juli 2019 (nedan kallat AGCM:s beslut). Målet rör en kartongskivekartell som verkade från den 2 februari 2004 till den 30 mars 2017 och en förpackningskartell som verkade från den 7 september 2005 till den 30 mars 2017.

12. AGCM fastställde att Smurfit Kappa Italia SpA och Toscana Ondulati SpA hade deltagit i överträdelserna. DS Smith Holding Italia SpA hölls ansvarigt i egenskap av indirekt moderbolag.

13. Talan i det nationella målet riktades emellertid inte endast mot de bolag som anges i AGCM:s beslut utan även mot andra bolag som är uppdelade i två grupperingar av företag. I centrum för respektive gruppering av företag står Smurfit Kappa Italia SpA respektive Toscana Ondulati SpA. Av dessa svarande är endast Smurfit International BV etablerat i Amsterdam, Nederländerna. Samtliga övriga bolag (nedan kallade Smurfit m.fl.) har sina respektive säten på andra orter i och utanför Nederländerna.

14. Kärandena i första instans i det nationella målet (nedan kallade Unilever m.fl.) köpte förpackningsmaterial från deltagarna i kartellen.

15. Unilever m.fl. har genom sin talan vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) yrkat fastställelse av att Smurfit m.fl. är solidariskt ansvariga gentemot dem till följd av deras deltagande i kartellen. De har även yrkat skadestånd till ett belopp som ska fastställas i ett separat förfarande.

16. Genom domen som överklagats i det nationella målet förklarade sig Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) både internationellt och lokalt behörig att pröva talan mot de svarande som har hemvist i och utanför Nederländerna. Den fann dessutom att – oberoende av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen – dess lokala behörighet för svarande som hade hemvist i Nederländerna, men inte i Amsterdam, följde direkt av nederländsk civilprocessrätt och den omständigheten att dessa svarande hade gått i svaromål. Smurfit m.fl. överklagade denna dom till Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam).

C. Tolkningsfrågor

17. Mot denna bakgrund har Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam) hänskjutit följande frågor till domstolen, vilka till stor del är identiska i båda målen (skillnaderna mellan frågorna i respektive mål anges nedan): Fråga 1a Föreligger en nära förbindelse i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen mellan i) dels ett yrkande mot huvudmotparten (eller ankarsvaranden) som inte är mottagare av ett kartellbeslut fattat av kommissionen(C‑672/23)/en nationell konkurrensmyndighet (C‑673/23) men som enhet, om vilken det görs gällande att den är en del av företaget i EU:s konkurrenslagstiftnings mening (nedan kallat företaget) som befinns underordnat (C‑672/23)/överordnat (C‑673/23) ansvarig för den konstaterade överträdelsen av unionsrättens kartellförbud och ii) dels ett yrkande mot A) en medsvarande som är mottagare av det beslutet och/eller alternativt, B) en medsvarande som inte är en mottagare av beslutet, om vilken det görs gällande att den som rättslig enhet tillhör ett företag som i beslutet befunnits offentligrättsligt ansvarigt för överträdelsen av unionsrättens kartellförbud? Har det därvidlag någon betydelse a) om ankarsvaranden som befunnits underordnat (C‑672/23)/överordnat (C‑673/23) ansvarig under kartellperioden endast innehade och förvaltade aktier, b) – om fråga 4a besvaras jakande – om ankarsvaranden som befunnits underordnat (C‑672/23)/överordnat (C‑673/23) ansvarig medverkade i produktionen, distributionen, försäljningen och/eller leveranserna av kartelliserade produkter och/eller kartelliserade tjänster, c) (C‑673/23) om ankarsvaranden har säte eller inte har säte i den medlemsstat där den nationella konkurrensmyndigheten (endast) har konstaterat en överträdelse av unionsrättens kartellförbud på den nationella marknaden, c) (C‑672/23)/(d) (C‑673/23) om medsvaranden, som är mottagare av beslutet, i beslutet anges som i) faktisk kartelldeltagare – i den meningen att medsvaranden faktiskt har medverkat i det/de konstaterade överträdande avtalet/avtalen och/eller sinsemellan samordnade förfarandena eller ii) som rättslig enhet utgör en del av företaget som befunnits offentligrättsligt ansvarigt för överträdelsen av unionsrättens kartellförbud, d) (C‑672/23)/(e) (C‑673/23) om medsvaranden, som inte är en mottagare av beslutet, faktiskt har producerat, distribuerat, sålt och/eller levererat kartelliserade produkter och/eller tjänster, e) (C‑672/23)/(f) (C‑673/23) om ankarsvaranden och medsvaranden tillhör samma företag eller inte, f) (C‑672/23)/(g) (C‑673/23) klagandena direkt eller indirekt har köpt produkter och/eller fått tjänster levererade av ankarsvaranden och/eller medsvaranden? Fråga 1b Är det av betydelse för besvarandet av fråga 1a om det går eller inte går att förutse att den aktuella medsvaranden blir stämd [inför] domstol av denna ankarsvarande? Om svaret är ja, är denna förutsebarhet ett separat kriterium vid tillämpningen av [artikel 8.1 i] Bryssel Ia-förordningen? Är denna förutsebarhet i princip given med tanke på domen i mål Sumal av den 6 oktober 2021, C‑882/19, ECLI:EU:C:2021:800? I vilken utsträckning gör omständigheterna a till och med f (C‑672/23)/a till och med g (C‑673/23) som nämns i fråga 1a att det i förevarande mål är förutsebart att talan kan väckas mot medsvaranden vid den domstol som är behörig att pröva talan mot ankarsvaranden? Fråga 2 Vid fastställandet av jurisdiktion, behöver även möjligheten att yrkandet mot ankarsvaranden kan bifallas beaktas? Om svaret är ja, är det tillräckligt för bedömningen att det inte går att utesluta på förhand att yrkandet kommer att bifallas? Fråga 3a (C‑672/23) Omfattar unionsrätten [en] rättighet för var och en att yrka skadestånd för skadan som lidits utanför EES med anledning av en fastställd överträdelse av unionsrättens kartellförbud? Fråga 3b (C‑672/23)/Fråga 3 (C‑673/23) Måste eller kan det i konkurrensrätten godtagna antagandet om väsentligt inflytande av (de bötfällda) moderbolagen med avseende på dotterbolagens ekonomiska aktivitet (”Akzo-antagandet”) tillämpas i (civila) kartellmål? Fråga 3c (C‑672/23) Uppfyller ett mellanliggande holdingbolag som endast innehar och förvaltar aktier det andra Sumal-kriteriet (att bedriva ekonomisk verksamhet som har ett konkret samband med föremålet för den överträdelse som moderbolaget befunnits skyldigt till)? Fråga 4a Vid tillämpning av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, kan olika motparter med säte i samma medlemsstat (tillsammans) vara ankarsvarande? Fråga 4b Ska artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen förstås så, att den lokalt behöriga domstolen utses direkt och omedelbart genom den bestämmelsen, utan hänsyn till nationell rätt? Fråga 4c Om fråga 4a besvaras nekande – sålunda att endast en enda motpart kan vara ankarsvarande – och fråga 4b besvaras jakande – sålunda att den lokalt behöriga domstolen direkt utses genom artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, utan hänsyn till nationell rätt: Finns det vid tillämpning av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen utrymme för internt hänskjutande till domstol i samma medlemsstat i vilken motparten har sitt säte?

IV. Förfarandet vid domstolen

18. Genom beslut av den 18 januari 2024 förenade domstolens ordförande målen C‑672/23 och C‑673/23 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

19. EWGB m.fl., Nexans Nederland, Pirelli & C., ABB, Prysmian Netherlands m.fl. och Prysmian, Goldman Sachs Group, DS Smith Italy, Unilever Europe, Smurfit Kappa Europe m.fl., samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog vid den muntliga förhandlingen den 23 januari 2025.

V. Rättslig bedömning

20. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga, som är identisk i båda målen med undantag för några få detaljer, för att få klarhet i huruvida villkoren för internationell behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är uppfyllda under omständigheterna i dessa mål.

21. Den fjärde frågan, som är identisk i båda målen, avser huruvida och i förekommande fall i vilken mån artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen även reglerar lokal behörighet.

22. Den andra och den tredje tolkningsfrågan i båda målen avser huruvida, och om så är fallet, i vilken mån, utsikterna för att talan mot ankarsvarandena ska vinna bifall ska beaktas vid fastställandet av behörigheten.

23. Svarandena har gjort gällande att käromålen inte kan vinna bifall. Följaktligen saknar frågorna som avser behörigheten betydelse för utgången i målet och ska således inte besvaras.

24. Mot denna bakgrund kommer jag, efter en kort redogörelse för rättspraxis avseende begreppet företag i konkurrensrättsligt hänseende och dess konsekvenser för behörighetsfrågan, av vilken svaren på de hänskjutna frågorna redan i stor utsträckning kommer att framgå (avsnitt A), först ta upp de frågor som rör huruvida utsikterna för att talan vinner bifall ska beaktas inom ramen för behörighetsprövningen (avsnitt B), innan jag behandlar frågorna om internationell (avsnitt C) och lokal behörighet (avsnitt D).

A. Det konkurrensrättsliga företagsbegreppet och internationell behörighet

25. Begreppet företag i artikel 101 FEUF omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form. Begreppet avser således en ekonomisk enhet oavsett om denna ur rättslig synvinkel består av flera fysiska eller juridiska personer. Kvalificeringen som ”ekonomisk enhet” och således som ”företag” får som rättslig konsekvens att de enheter som tillsammans bildar den ekonomiska enheten vid den tidpunkt då överträdelsen av nämnda bestämmelse begås blir solidariskt ansvariga.

26. När personer som i juridisk mening är fristående organiseras i form av en koncern utgör dessa personer ett och samma företag när de inte självständigt bestämmer sitt beteende på den relevanta marknaden, utan, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dem och ett moderbolag, drabbas av effekterna av att denna ledningsenhet faktiskt utövar ett bestämmande inflytande.

27. Om ett moderbolag äger (nästan) 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag föreligger en motbevisbar presumtion för att moderbolaget utövar ett bestämmande inflytande på dotterbolagets ekonomiska verksamhet (nedan kallat presumtion om kontroll), så att överträdelsen kan tillskrivas moderbolaget och det kan hållas solidariskt ansvarigt för den.

28. De enheter som ska ersätta skada som orsakas av en kartell eller av ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF är de företag, i den mening som avses i denna bestämmelse, som har deltagit i denna kartell eller i detta förfarande.

29. Emellertid kan möjligheten för den som drabbats av ett konkurrensbegränsande förfarande att väcka talan om skadestånd mot ett dotterbolag snarare än moderbolaget inte automatiskt föreligga mot vilket dotterbolag som helst.

30. För att det ska kunna konstateras att det föreligger en ekonomisk enhet som omfattar moderbolaget och dotterbolaget måste käranden inte enbart styrka de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa bolag, utan även styrka att det finns ett konkret samband mellan dotterbolagets ekonomiska verksamhet och föremålet för den överträdelse som lagts moderbolaget till last.

31. Enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat även väckas, om vederbörande är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett ”tillräckligt nära samband” mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. För att domarna ska anses oförenliga räcker det inte att utgången i respektive dom skiljer sig åt, utan denna skillnad måste uppstå utifrån samma rättsliga och faktiska situation.

32. Detta villkor är uppfyllt när flera företag som deltagit i en överträdelse av unionens konkurrensregler – vilken konstaterats i ett beslut av kommissionen – i egenskap av svarande omfattas av yrkanden som grundar sig på deras deltagande i denna överträdelse, och detta även om de deltog på varierande sätt, såväl i geografiskt som tidsmässigt hänseende.

33. Detta gäller även i fråga om yrkanden som grundar sig på ett bolags deltagande i en överträdelse av unionens konkurrensregler och som framställs mot detta bolag och dess moderbolag och i samband med vilka det görs gällande att de tillsammans utgör ett och samma företag.

B. Utsikterna att vinna framgång med talan mot ankarsvarandena

34. För att besvara den andra frågan är det nödvändigt att pröva huruvida, och i förekommande fall i vilken mån, möjligheten att talan mot ankarsvaranden kan vinna framgång måste beaktas vid fastställandet av behörigheten (avsnitt 1). Jag kommer därefter att behandla de frågor som rör den materiella prövningen av talan mot de aktuella ankarsvarandena, vilka är föremål för fråga 3, i den mån de visar sig vara relevanta för fastställande av behörigheten (avsnitt 2).

1. Beaktande av möjligheterna att vinna framgång med talan mot ankarsvaranden vid prövningen av behörigheten

35. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2, som är identisk i båda målen, för att få klarhet i huruvida hänsyn även ska tas till huruvida talan mot ankarsvaranden kan bifallas i samband med fastställandet av behörigheten. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det vid denna bedömning är tillräckligt att det inte på förhand kan uteslutas att talan kan bifallas.

36. Såsom domstolen framhöll sin dom i målet Athenian Brewery och Heineken ska den domstol vid vilken talan väckts, vid sin prövning av om den är internationellt behörig, varken bedöma om talan kan tas upp till prövning eller om den är välgrundad, utan endast identifiera de anknytningsfaktorer till den stat i vilken den domstolen är belägen och som motiverar dess behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. Rättssäkerhetshänsyn kräver nämligen att den domstol vid vilken talan väckts måste kunna avgöra sin egen behörighet, utan att pröva målet i sak.

37. Artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen får emellertid inte missbrukas genom att talan mot flera svarande endast väcks för att få talan mot en eller flera av de andra svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist. Så är fallet när det finns övertygande bevis som gör det möjligt för domstolen att slå fast att käranden på ett konstlat sätt har skapat eller försökt att upprätthålla villkoren för bestämmelsens tillämpning.

38. För att detta krav ska vara uppfyllt är det emellertid inte tillräckligt att käromålet mot ankarsvaranden framstår som (eventuellt) ogrundat. Istället måste talan när den väcks framstå som uppenbart ogrundad, konstlad, eller helt utan verkligt intresse för käranden.

39. Mot denna bakgrund ska fråga 2 i de två målen besvaras på så sätt att hänsyn visserligen ska tas till möjligheterna att vinna framgång med talan som väckts mot ankarsvarandena vid prövningen av behörigheten enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, men att detta endast utgör en indikation på att käranden inte på ett konstlat sätt har skapat villkoren för tillämpning av denna bestämmelse, vilket kan vara fallet om det är fråga om en uppenbart ogrundad talan.

2. Möjligheterna att vinna bifall i förevarande mål

40. Frågorna 3a–3c i mål C‑672/23 och fråga 3 i mål C‑673/23 rör möjligheterna att vinna framgång med talan mot de aktuella ankarsvarandena. Eftersom den hänskjutande domstolen endast ska avgöra behörighetsfrågan i det nationella målet är dessa frågor endast relevanta för avgörandet i den mån de är relevanta för att fastställa behörigheten.

41. Jag kommer därför nedan endast att pröva huruvida de omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till (skada utanför EES a), tillämpning av presumtionen om kontroll b) och förekomsten av ett mellanliggande holdingbolag c)) innebär att käromålen mot ankarsvarandena framstår som uppenbart ogrundade.

a) Rätt till skadestånd vid överträdelser av konkurrensreglerna enligt unionsrätten och skada utanför EES

42. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3a i mål C‑672/23 för att få klarhet i huruvida den rätt till ersättning som var och en har till följd av en överträdelse av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan även omfattar en rätt till ersättning för skada som orsakats utanför EES. Denna fråga har ställts mot bakgrund av att EWGB m.fl. är etablerade och bedriver verksamhet bland annat i Gulfstaterna och att den hänskjutande domstolen anser att deras skada har uppkommit där.

43. I motsats till vad svarandena har hävdat visar parternas motsatta ståndpunkter i förevarande mål att det inte framstår som så osannolikt att en talan om ersättning för en sådan skada kan vinna bifall att den ska anses vara uppenbart ogrundad. Tvärtom ger den upphov till en komplex rättsfråga som måste prövas i detalj.

44. Visserligen är parterna i stor utsträckning överens om att det endast kan vara möjligt att kräva ersättning för skada som har uppstått utanför EES på grundval av artikel 101 FEUF om skadan uppstått till följd av en överträdelse av denna bestämmelse.

45. Den punkt där parterna inte längre är överens rör emellertid frågan i vilken mån en skada som uppkommit utanför EES kan uppfylla detta villkor. EWGB m.fl. anser att orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen av artikel 101 FEUF är uppenbar, eftersom de köpte varorna som omfattades av kartellen direkt från kartelldeltagarna. Draka m.fl. anser däremot att en skada i Gulfstaterna inte under några omständigheter kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF. Kommissionen har för sin del begränsat sig till att hävda att en skada, för att vara ersättningsgill på denna grund, måste ha uppkommit till följd av en skadlig inverkan på konkurrensen på den inre marknaden, utan att precisera vad den anser att detta innebär under omständigheterna i det aktuella målet.

46. Om de skadeståndsyrkanden som EWGB m.fl. har framställt faktiskt ska prövas i sak i det nationella målet i mål C‑672/23, vore det nödvändigt att först pröva huruvida rätten till ersättning för skada vid överträdelser av konkurrensreglerna enligt unionsrätten är tillämplig, med hänsyn till att de faktiska omständigheterna hänför sig till ett tredjeland. En sådan rätt är tillämplig i en situation där det finns en anknytning till ett tredjeland, om den internationella privaträtten i landet där den behöriga domstolen är belägen medför att den är tillämplig. I förevarande mål kan detta emellertid inte uteslutas på förhand, eftersom det rör sig om ett krav som grundar sig på en otillåten handling i form av en elkabelkartell som bland annat har utförts på unionens territorium. Enligt medlemsstaternas internationella privaträtt kan detta leda till att artikel 101 FEUF blir tillämplig.

47. Om den unionsrättsliga rätten till ersättning för skada till följd av en kartell är tillämplig ska det prövas huruvida villkoren för utövandet av denna rätt är uppfyllda.

48. Så är fallet när det finns ett orsakssamband mellan en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF och en skada. Det är således nödvändigt att styrka en överträdelse av förbudslagen i artikel 101 FEUF, en skada, samt orsakssambandet mellan dessa båda omständigheter.

49. Det föreligger en överträdelse av artikel 101 FEUF när det omtvistade förfarandet omfattas av bestämmelsens territoriella tillämpningsområde. Så är fallet med förfaranden som antingen genomförts inom EES eller som har kvalificerade effekter inom EES. Det är ostridigt att det aktuella förfarandet uppfyller dessa villkor, eftersom elkabelkartellen bland annat omfattade prisöverenskommelser och fördelning av projekt inom ramen för en uppdelning av marknaden inom och utanför EES.

50. En skada som uppkommit i ett tredjeland kan vid första påseendet anses ha ett kausalt samband med detta förfarande när det är en följd av genomförandet av kartellen inom EES eller av dess effekter inom EES (och således av den överträdelse av artikel 101 FEUF, som i sådana fall är tillämplig). Det ligger nära till hands vad gäller en skada såsom den som EWGB m.fl. har gjort gällande. Enligt deras uppgifter orsakades skadan av de högre priserna till följd av kartellen på de produkter som de köpte direkt från de europeiska kartelldeltagarna.

51. Hittills har domstolen emellertid inte avgjort frågan huruvida tredjelandsmedborgare kan åberopa en rätt till ersättning enligt unionsrätten för skada som uppkommit utanför EES till följd av en kartell.

52. Det framgår av domstolens fasta praxis att var och en har rätt att begära ersättning för varje skada när det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och en kartell eller något annat förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF. Denna rätt följer av att artikel 101.1 FEUF har direkt effekt i förhållandet mellan enskilda och ger rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna är skyldiga att skydda.

53. Såvitt framgår har domstolen emellertid ännu inte haft tillfälle att avgöra huruvida, eller i förekommande fall under vilka omständigheter, detta även gäller för skada som inträtt i ett tredjeland och som orsakats en tredjelandsmedborgare.

54. Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolens fråga 3a i mål C‑672/23 besvaras enligt följande: Den omständigheten att den skada som gjorts gällande inom ramen för en skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensreglerna inför en domstol i en medlemsstat har uppkommit utanför EES innebär inte att talan ska anses vara uppenbart ogrundad inom ramen för behörighetsprövningen.

b) Presumtion om kontroll enligt konkurrensreglerna och privat tillämpning av konkurrenslagstiftningen

55. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 b i mål C‑672/23 och den fråga 3 i mål C‑673/23 för att få klarhet i huruvida presumtionen om kontroll ska eller får tillämpas i mål som rör skadeståndskrav vid överträdelser av konkurrensreglerna.

56. Domstolen besvarade denna fråga jakande i målet Athenian Brewery och Heineken, vilket också är helt följdriktigt. Såsom domstolen redan har klargjort kan begreppet företag, i den mening som avses i unionens konkurrensregler, som är ett självständigt begrepp i unionsrätten, inte kan ha olika innebörd i samband med åläggande av böter och i samband med skadeståndstalan vid överträdelser av unionens konkurrensregler.

57. Med avseende på artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen får domstolen, för att kunna förklara sig vara behörig, inskränka sig till att kontrollera att det inte på förhand är uteslutet att de berörda svarandena ingår i samma företag. Domstolen måste i synnerhet göra en sådan prövning i ett fall där käranden har åberopat det konkurrensrättsliga företagsbegreppet till stöd för sin talan och särskilt den omständigheten att moderbolaget äger nästan allt kapital i dotterbolaget, vilket innebär att presumtionen för kontroll blir aktuell. Däremot görs en fullständig bedömning av huruvida de berörda bolagen tillhör ett och samma företag först i samband med att käromålen prövas i sak, under förutsättning att den domstol vid vilken talan väckts förklarar sig behörig.

58. Mot denna bakgrund ska fråga 3b i mål C‑672/23 och fråga 3 i mål C‑673/23 besvaras på så sätt att den motbevisbara presumtionen att ett moderbolag som direkt eller indirekt innehar hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag utövar ett bestämmande inflytande över detta dotterbolag får tillämpas i mål som rör skadeståndskrav vid överträdelser av konkurrensreglerna.

c) Mellanliggande holdingbolag och det konkurrensrättsliga företagsbegreppet

59. Fråga 3c i mål C‑672/23 har ställts med anledning av att Draka Holding BV, ankarsvaranden i det nationella målet, är ett holdingbolag i ett underordnat led mot vilken talan väckts avseende en överträdelse av konkurrensreglerna som dess moderbolag Prysmian Cavi et Sistemi befunnits skyldigt till.

60. Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett mellanliggande holdingbolag som endast innehar och förvaltar aktier kan uppfylla det andra Sumal-kriteriet (bedriva ekonomisk verksamhet som har ett konkret samband med föremålet för den överträdelse som moderbolaget befunnits skyldigt till).

61. Den ekonomiska verksamhet som är relevant i det konkreta sammanhanget är all verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad.

62. Isolerat sett kan ett holdingbolag som uteslutande förvaltar och innehar aktier inte bedriva någon ekonomisk verksamhet i detta avseende. Bolaget agerar nämligen inte på marknaden på ett sätt som består i att erbjuda varor och tjänster enbart genom att inneha och förvalta aktier.

63. Principerna för tillskrivande av ansvar inom en ekonomisk enhet, vilka sammanfattats ovan, kan emellertid överföras på frågan om ett mellanliggande holdingbolags, såsom Draka Holding BV i förevarande fall, ekonomiska verksamhet.

64. Enligt dessa principer ska ett dotterbolags ekonomiska verksamhet tillskrivas ett sådant mellanliggande holdingbolag såsom Draka Holding BV när dess dotterbolag (Prysmian Netherlands BV), trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak följer instruktioner som det får av det mellanliggande holdingbolaget i egenskap av moderbolag (så kallat dominerande holdingbolag). Följaktligen föreligger en motbevisbar presumtion för detta när det gäller ett moderbolag som innehar hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag. I förevarande mål ska det således presumeras att Draka Holding BV kontrollerar Prysmian Netherlands BV, eftersom förstnämnda bolag innehar hela aktiekapitalet i sistnämnda bolag, och att dotterbolagets ekonomiska verksamhet således ska tillskrivas Draka Holding BV.

65. Enbart den omständigheten att den enhet som hålls ansvarig för dotterbolagets beteende är ett holdingbolag kan inte utgöra hinder för att tillskriva moderbolaget ansvar för detta beteende. Att ett moderbolag (i detta fall Draka Holding BV) tillskrivs ansvar grundas nämligen på den omständigheten att moderbolaget, vid tidpunkten för överträdelsen av konkurrensreglerna, kunde utöva ett bestämmande inflytande över dotterbolagets (i detta fall Prysmian Netherlands BV) affärspolitik. Ett sådant inflytande kan emellertid utövas av ett holdingbolag, på samma sätt som av varje annat moderbolag som kontrollerar ett dotterbolag.

66. Om ett sådant dotterbolag (Prysmian Netherlands BV) till ett holdingbolag bedriver ekonomisk verksamhet, är holdingbolaget (Draka Holding BV) under alla omständigheter indirekt delaktig i denna verksamhet till följd av det inflytande som holdingbolaget har över dotterbolaget. Detta är riktigt även med avseende på ett mellanliggande holdingbolag (Draka Holding BV), som i sin tur är föremål för ett bestämmande inflytande utövat av ett moderbolag (Prysmian Cavi e Sistemi) och som endast tjänar som ett verktyg för det sistnämnda bolaget att utöva kontroll över Draka Holding BV:s dotterbolag, i synnerhet Prysmian Netherlands BV. Det är således avgörande för frågan om ett holdingbolags (Draka Holding BV) konkurrensrättsliga ansvar huruvida holdingbolagets dotterbolag (Prysmian Netherlands BV) bedriver en ekonomisk verksamhet som har ett konkret samband med föremålet för den överträdelse för vilken det bolagets modermoderbolag och holdingbolagets moderbolag (Prysmian Cavi e Sistemi) har befunnits vara ansvarigt.

67. Fråga 3c i mål C‑672/23 ska följaktligen besvaras på så sätt att verksamhet som bedrivs av ett mellanliggande holdingbolag (i detta fall Draka Holding BV), vilken uteslutande består i att förvalta och inneha aktier, kan ha ett konkret samband med föremålet för en överträdelse av konkurrensrätten som det moderbolaget (i detta fall Prysmian Cavi e Sistemi) som kontrollerar det mellanliggande holdingbolaget befunnits skyldig till. Detta är i synnerhet fallet när ett dotterbolag till det mellanliggande holdingbolaget, över vilket holdingbolaget självt utövar ett bestämmande inflytande (Prysmian Netherlands BV), bedriver en ekonomisk verksamhet som har ett konkret samband med föremålet för den överträdelse som modermoderbolaget (Prysmian Cavi e Sistemi) begått.

C. Internationell behörighet

68. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1a, som är nästan identisk i båda målen, för att få klarhet i vilka kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) är internationellt behörig att pröva käromålen mot såväl ankarsvarandena som mot de olika medsvarandena på grund av att det finns ett ”nära samband” mellan käromålen i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen (avsnitt 1). Fråga 1b har ställts för att få klarhet i huruvida förutsebarheten av en sådan kumulation av käromål är ett separat kriterium vid tillämpningen av nämnda bestämmelse (avsnitt 2).

1. ”Nära samband” och begreppet företag

69. Såsom angetts ovan föreligger det å ena sidan ett ”nära samband” i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, och det således är fråga om samma rättsliga och faktiska situation, när det gäller käromål som väckts mot olika företag på grund av deras deltagande i en gemensam överträdelse av artikel 101 FEUF.

70. Å andra sidan finns det, såsom också angetts ovan, ett sådant ”nära samband”, och det är därmed fråga om samma faktiska och rättsliga situation, när käromål väckts mot olika bolag inom samma företag avseende en överträdelse av unionens konkurrensregler som begåtts av detta företag.

71. Sammantaget innebär dessa båda synsätt i situationer såsom den förevarande, där olika bolag har deltagit i en gemensam överträdelse av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, att det finns ett nära samband mellan käromålen mot dessa bolag och mot samtliga bolag med vilka de bildar ett företag. Skälet till detta är att varje del av ett företag tillskrivs ansvar för överträdelsen som om den själv hade begått den, och i ett sådant fall grundas ansvaret för samtliga svarande på samma faktiska omständigheter och rättsliga grunder, vilket innebär att samma faktiska och rättsliga situation föreligger.

72. Som jag redan har visat ovan räcker det i detta avseende, inom ramen för prövningen av den internationella behörigheten, att det inte på förhand framstår som uteslutet att de berörda bolagen ingår i samma företag.

73. När det särskilt gäller ett dotterbolags underordnade ansvar för en överträdelse som begåtts av dess moderbolag (såsom i mål C‑672/23), måste kravet på ett konkret samband mellan dotterbolagets ekonomiska verksamhet (eller, när det gäller ett holdingbolag, dotterdotterbolaget) och föremålet för den överträdelse som moderbolaget befunnits skyldigt till vara uppfyllt. Skälet till detta är den ”funktionella” karaktären hos begreppet ekonomisk enhet, som alltid hänför sig till en konkret överträdelse.

74. Det är inte nödvändigt att kartelldeltagarnas dotterbolag eller dotterdotterbolag själv har sålt produkter som direkt omfattades av kartellen till de skadelidande, såsom skedde i målet Sumal. I domen i nämnda mål underlät domstolen med rätta att uppställa ett sådant ytterligare villkor, eftersom det saknar betydelse för frågan om förekomsten av en ekonomisk enhet i förhållande till den konkreta överträdelsen. Tvärtom är den enda avgörande faktorn huruvida det föreligger ett konkret samband mellan dotterbolagets eller dotterdotterbolagets ekonomiska verksamhet och föremålet för överträdelsen, till exempel på grund av att det konkurrensbegränsande avtal som moderbolaget eller modermoderbolaget ingått avser samma produkter dotterbolaget eller dotterdotterbolaget saluför eller på grund av att de bedriver tillverkning av dessa produkter.

75. I övrigt saknar de andra omständigheter som den hänskjutande domstolen har angett inom ramen för fråga 1a, bland annat att de berörda bolagen omnämns i kommissionens eller en nationell konkurrensmyndighets beslut, betydelse för kriteriet att det ska finnas ett nära samband mellan käromålen som sådant, och kan endast åberopas för att styrka att det föreligger ett sådant samband.

76. På samma sätt utgör kärandenas förvärv av varor eller tjänster som omfattades av kartellen från vissa av svarandeföretagen – inom ramen för behörighetsprövningen – endast ett möjligt men inte tvingande bevis för att en skada uppkommit och att den orsakats av överträdelsen.

77. Vad slutligen gäller användningen av begreppet företag vid prövningen av huruvida artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen ska det påpekas att det inte är avgörande huruvida detta begrepp förekommer i den materiella lagstiftning som ska tillämpas i målet, vilken ska fastställas i ett senare skede. Det är i stället endast förekomsten av ett ”nära samband” som är avgörande vid denna prövning. Detta begrepp ska emellertid tolkas självständigt, med beaktande av systematiken i och målen med artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. Det är endast unionsrätten som är avgörande för denna självständiga tolkning.

78. Mot denna bakgrund ska fråga 1a i båda målen besvaras på så sätt att det finns ett nära samband, i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, mellan käromål som väckts mot bolag beträffande vilka det finns starka indicier att de ingår i samma företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, och att de gemensamt har begått en överträdelse av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, såvida det inte på förhand är uteslutet att svarandebolagen ingår i de berörda företagen.

2. ”Nära samband” och förutsebarhet

79. Fråga 1b, som är identisk i båda målen, har ställts för att få klarhet i vilken betydelse det har för medsvaranden att det är förutsebart att talan även kan väckas mot denne vid domstolen som är behörig att pröva en talan mot ankarsvaranden vid tillämpningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen.

80. Syftet med behörighetsbestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen är att det ska vara möjligt att förutse vilken domstol som är behörig. Annorlunda uttryckt har dessa regler till syfte att göra det förutsebart för svarande att veta vid vilka domstolar de kan bli stämda.

81. Förutsebarhet är således inte ett självständigt kriterium som prövas vid sidan av de övriga rekvisiten. Det är snarare fråga om en allmän princip som konkretiseras av de kriterier som ska prövas. Detta betyder att begreppen i Bryssel Ia-förordningen inte får tolkas i strid med denna princip. Inom ramen för tolkningen ska det följaktligen prövas huruvida slutsatsen är förenlig med principen om förutsebarhet.

82. Enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen behöver medsvaranden emellertid inte själv i det konkreta fallet ha förutsett att talan kunde väckas mot honom vid den domstol som är behörig att pröva en talan mot ankarsvaranden. Tvärtom är det tillräckligt med abstrakt förutsägbarhet, det vill säga att en normalt informerad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar, utöver domstolarna i hans hemviststat, som talan kan väckas mot honom.

83. Detta gäller i synnerhet i fall där svaranden kan visa på ett ”nära samband”. Mot bakgrund av det rättsläge som det redogjorts för i punkterna 25–33 i detta förslag till avgörande stämmer detta med avseende på talan om konkurrensrättsligt skadestånd om svaranden, som en del av ett företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF, varit delaktig i en gemensam överträdelse av konkurrensreglerna.

84. I ett sådant fall måste en del av ett företag vara medveten om att talan kan väckas mot den på den ort där en del av ett annat företag, som har varit delaktig i överträdelsen, har sitt säte. Det förhåller sig på detta sätt, eftersom denna delaktighet innebär att den relevanta delen av företaget har styrkt ett nära samband till den andra deltagaren.

85. Principen om förutsebarhet, som ska iakttas vid tolkningen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, utgör således inte hinder för att fastställa att det finns ett ”nära samband” i den mening som avses i denna bestämmelse i situationer som den nu aktuella.

86. Mot denna bakgrund ska fråga 1b i båda målen besvaras på så sätt att möjligheten att förutse vilken domstol som är behörig inom ramen för fastställandet av behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen inte är ett rekvisit, utan en allmän princip som ska iakttas vid tolkningen av varje särskild behörighetsregel i denna förordning.

D. Lokal behörighet

87. Frågorna 4a–4c, som är identiska i båda målen, syftar till att få klarhet i huruvida, och i förekommande fall i vilken mån, artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, utöver internationell behörighet, även reglerar lokal behörighet. Dessa frågor kan besvaras gemensamt.

88. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4b för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen direkt fastställer den i målet behöriga domstolen till följd av att förordningen har företräde framför nationell rätt.

89. Att så är fallet följer av lydelsen av denna bestämmelse, ”domstol där någon av svarandena har hemvist”. Det är således endast den domstol som enligt medlemsstatens lagstiftning är behörig att pröva en talan som väcks mot personer med hemvist på denna ort som avses i bestämmelsen. Detta utesluter att den behöriga domstolen i den berörda medlemsstaten fastställs enligt andra kriterier (till exempel den ort där skadan inträdde eller kärandens hemvist).

90. Detta har emellertid inte avgjorts med avseende på artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. Denna lydelse som också återfinns i andra bestämmelser i den förordningen tolkas alltid på samma sätt av domstolen. Om det hänvisas till ”domstol i en medlemsstat”, såsom i artikel 4.1, artikel 7.6 eller artikel 11.1 a i Bryssel Ia-förordningen avser detta enbart internationell behörighet. Om det däremot hänvisas till ”domstolen för den ort …”, såsom artikel 7.2–7.5, artikel 11.1 b och artikel 18 i Bryssel Ia-förordningen, avser detta både den aktuella domstolens lokala och materiella behörighet.

91. Denna distinktion kan upprätthållas även vid en jämförelse mellan olika språkversioner. I den engelska språkversionen används visserligen ”courts” i plural, till skillnad från den tyska, den franska och den nederländska språkversionen, men beträffande begreppet ”for the place where …” föreskrivs det i den förstnämnda språkversionen lokal behörighet i samma fall som i övriga språkversioner. I de bestämmelser som endast avser internationell behörighet används i den engelska språkversionen enbart uttrycket ”courts of the Member State”.

92. Denna tolkning bekräftas också av P. Jenards rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. I den rapporten görs det också en distinktion mellan ”domstolar i en medlemsstat” och ”domstolar för den ort …” med motsvarande konsekvenser. Beträffande artikel 6.1 i konventionen, som är föregångaren till artikel 8.1 i Bryssel Ia-konventionen, anges det särskilt i rapporten att den domstol som ska utses är domstolen ”för den ort” där någon av svarandena har hemvist.

93. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4a för att få klarhet i huruvida det kan finnas olika ankarsvarande samtidigt. I synnerhet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den kan vara behörig att pröva en talan mot en medsvarande, även om det inte finns något nära samband mellan käromålen mot medsvarandena och de ankarsvarande som har hemvist inom dess domkrets, men det däremot finns ett sådant samband mellan käromålen mot medsvarandena och en annan svarande med hemvist i Nederländerna.

94. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga endast för det fall att de aktuella ankarsvarandena inte kan vara huvudsvarande. Eftersom dessa ankarsvarande, mot bakgrund av vad som anförts ovan och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, emellertid kan vara huvudsvarande och domstolens lokala behörighet i det nationella målet redan har fastställts i avsaknad av ett bestridande från svarandenas sida, framstår frågan som rent hypotetisk.

95. Under alla omständigheter framgår det av lydelsen av artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen ett den avser en specifik svarande med hemvist inom domkretsen för den domstol där talan väckts. En medsvarande som har hemvist i en annan domkrets kan således inte, i egenskap av ankarsvarande, grunda behörighet för den domstol vid vilken talan väckts.

96. Den hänskjutande domstolen har vidare ställt fråga 4c för att få klarhet i huruvida det enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen finns utrymme för internt överlämnande av mål mellan domstolar i den berörda medlemsstaten när den domstol vid vilken talan väckts inte är behörig att pröva talan mot ankarsvaranden.

97. Bryssel Ia-förordningen behandlar endast internationell behörighet och erkännande av domar, men däremot inte medlemsstaternas interna processuella regler. De bestämmelser i nationell rätt som gäller för den nationella domstolen ska således tillämpas, under förutsättning att tillämpningen av dessa regler inte undergräver den ändamålsenliga verkan av de unionsrättsliga behörighetsreglerna. En domstol som anser sig sakna behörighet kan således använda sig av möjligheten att överlämna målet i enlighet med nationell processrätt, i den mån det inte påverkar den effektiva tillämpningen av Bryssel Ia-förordningen.

98. Mot denna bakgrund ska fråga 4 besvaras på så sätt att endast en svarande med hemvist inom domkretsen för den domstol där talan väckts kan vara ankarsvarande enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom denna bestämmelse inte enbart innehåller en direkt reglering av internationell behörighet, utan även av lokal behörighet. Detta utgör inte hinder för ett internt överlämnande av ett mål till en annan domstol i samma medlemsstat, förutsatt att detta inte påverkar den effektiva tillämpningen av förordningen.

VI. Förslag till avgörande

99. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Gerechtshof Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) på följande sätt: 1a. Det finns ett nära samband, i den mening som avses i artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen. mellan käromål som väckts mot bolag beträffande vilka det finns starka indicier på att de ingår i samma företag, i den mening som avses i konkurrensrätten, och att de gemensamt har begått en överträdelse av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan, såvida det inte på förhand är uteslutet att svarandebolagen ingår i de berörda företagen. 1b. Möjligheten att förutse vilken domstol som är behörig inom ramen för fastställandet av behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen är inte ett rekvisit, utan en allmän princip som ska iakttas vid tolkningen av varje särskild behörighetsregel i denna förordning. 2. Vid prövning av behörighet enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen ska hänsyn visserligen tas till möjligheterna att vinna framgång med talan som väckts mot ankarsvarandena, men detta utgör endast en indikation på att käranden inte på ett konstlat sätt har skapat villkoren för att denna bestämmelse ska vara tillämplig, vilket kan vara fallet om det är fråga om en uppenbart ogrundad talan. 3a. Den omständigheten att den skada som gjorts gällande inom ramen för en skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensreglerna inför en domstol i en medlemsstat har uppkommit utanför EES innebär inte att talan ska anses vara uppenbart ogrundad inom ramen för behörighetsprövningen. 3b. Den motbevisbara presumtionen att ett moderbolag som direkt eller indirekt innehar hela eller nästan hela kapitalet i ett dotterbolag utövar ett bestämmande inflytande över detta dotterbolag får tillämpas i mål som rör skadeståndskrav vid överträdelser av konkurrensreglerna. 3c. Verksamhet som bedrivs av ett mellanliggande holdingbolag, vilken uteslutande består i att förvalta och inneha aktier, kan ha ett konkret samband med föremålet för en överträdelse av konkurrensrätten som det moderbolag som kontrollerar det mellanliggande holdingbolaget befunnits skyldig till. Detta är i synnerhet fallet när ett dotterbolag till det mellanliggande holdingbolaget, över vilket holdingbolaget självt utövar ett bestämmande inflytande, bedriver en ekonomisk verksamhet som har ett konkret samband med föremålet för den överträdelse som modermoderbolaget begått. 4. Endast en svarande med hemvist inom domkretsen för den domstol där talan väckts kan vara ankarsvarande enligt artikel 8.1 i Bryssel Ia-förordningen, eftersom denna bestämmelse inte enbart innehåller en direkt reglering av internationell behörighet, utan även av lokal behörighet. Detta utgör inte hinder för ett internt överlämnande av ett mål till en annan domstol i samma medlemsstat, förutsatt att detta inte påverkar den effektiva tillämpningen av förordningen.

1 Originalspråk: tyska.

2 Se dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85), och mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

4 Kommissionens beslut C(2014) 2139 final, AT.39610 – Elkablar.

5 Dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkterna 54 och 55), dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkterna 47 och 48), och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 41).

6 Dom av den 26 januari 2017, Villeroy & Boch/kommissionen ( C‑625/13 P. EU:C:2017:52, punkt 150) och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 44).

7 Se dom av den 12 maj 2022, Servizio Elettrico Nazionale m.fl. ( C‑377/20, EU:C:2022:379, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

8 Domstolens fasta praxis sedan dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 54 och följande punkter).

9 Dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 32).

10 Dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 46).

11 Dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 52).

12 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 20), och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 22).

13 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 21), och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 26).

14 Dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 27).

15 Dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 41).

16 Dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 42), se även mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkt 52), dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 27), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 61).

17 Se mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkt 59) och analogt beträffande artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen), dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 27 och där angiven rättspraxis), beträffande artikel 6.1 i Brysselkonventionen från 1968 om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), se dom av den 27 september 1988, Kalfelis ( 189/87, EU:C:1988:459, punkt 9).

18 Se, analogt, beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 29).

19 Se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkt 33), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Freeport ( C‑98/06, EU:C:2007:302, punkt 66). Se även mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkt 59).

20 Draka Holding BV (mål C‑672/23) och Smurfit International BV (mål C‑673/23), se punkterna 7 och 13 i detta förslag till avgörande.

21 Se punkterna 10 och 16 i detta förslag till avgörande.

22 Se punkterna 8 och 9 i detta förslag till avgörande.

23 Se punkt 5 i detta förslag till avgörande.

24 Se beträffande exempelvis Tyskland, artikel 40 (Otillåten handling) Einführungsgesetzes zum Bürgerlichen Gesetzbuche (EGBGB) (lagen om införande av civillagen), i dess lydelse enligt kungörelse av den 21 september 1994 (BGBl. 1994 I s. 2494; 1997 I, s. 1061). Den bestämmelsen har senast ändrats genom artikel 15 i lagen av den 23 oktober 2024 (BGBl. 2024 I nr 323). Artikel 6 (Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen) i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen). Rom II-förordningen är visserligen endast tillämplig på en bråkdel av det krav som gjorts gällande i förevarande mål. Det beror på att skadan som gjorts gällande uppstod under perioden då kartellen verkade, det vill säga från och med den 18 februari 1999 till och med den 29 januari 2009 (se punkt 5 i detta förslag till avgörande). Enligt artiklarna 31 och 32 i Rom II-förordningen är den emellertid endast tillämplig på skadehändelser som inträffade efter den 11 januari 2009.

25 Dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465 punkt 26), dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 61 och 63) och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 34).

26 Se dom av den 27 september 1988, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen ( 89/85, 104/85, 114/85, 116/85, 117/85 och 125/85–129/85, EU:C:1988:447, punkterna 17 och 18), dom av den 9 november 2000, Ingmar ( C‑381/98, EU:C:2000:605, punkt 25), och dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkterna 41–49). Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Intel/kommissionen ( C‑413/14 P, EU:C:2016:788, punkt 280 och följande punkter).

27 Se punkt 5 i detta förslag till avgörande.

28 Dom av den 12 december 2019, Otis Gesellschaft m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:1069, punkterna 22, 23 och 30 samt där angiven rättspraxis), se även skälen 11, 12 och 13 samt artiklarna 1.1, 2.6 och 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 (EUT L 349, 2014, s. 1).

29 Dom av den 28 januari 2025, ASG 2 ( C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 60 och där angiven rättspraxis), se även skäl 3 i direktiv 2014/104.

30 Se i detta hänseende, i tillämpliga delar, vad gäller unionens lagstiftning om offentlig upphandling, dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret ( C‑652/22, EU:C:2024:910, punkt 39 och följande punkter) och dom av den 13 mars 2025, CRRC Qingdao Sifang m.fl. ( C‑266/22, EU:C:2025:178, punkt 56 och följande punkter). I dessa mål följde det emellertid av föreskrifter i lag att de berörda tredjelandsmedborgarna inte kunde göra gällande en sådan rätt.

31 Denna innebär att det i en situation där ett moderbolag innehar (nästan) 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag föreligger en motbevisbar presumtion om att moderbolaget har ett bestämmande inflytande på dotterbolagets ekonomiska verksamhet, se punkt 27 i detta förslag till avgörande.

32 Dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 39).

33 Dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 47), och dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 38).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkterna 45 och 46), se även mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkterna 46, 47 och 59).

35 Se även mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkterna 48–51).

36 Se punkt 7 i detta förslag till avgörande.

37 Se punkt 30 i detta förslag till avgörande.

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl. ( C‑222/04, EU:C:2006:8, punkt 108).

39 Se punkterna 26 och 30 i detta förslag till avgörande.

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, kommissionen/Stichting Administratiekantoor Portielje ( C‑440/11 P, EU:C:2013:514, punkterna 42–44).

41 Se punkt 7 i detta förslag till avgörande.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, kommissionen/Stichting Administratiekantoor Portielje ( C‑440/11 P, EU:C:2013:514, punkt 43), och dom av den 18 juli 2013, Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:522, punkterna 85 och följande punkter).

43 Det framstår inte som omöjligt att ett konkret samband mellan föremålet för den överträdelse som begåtts av ett rörelsedrivande företag och ett holdingbolags verksamhet även kan vara styrkt genom det stöd som holdingbolaget direkt gett det rörelsedrivande bolaget med avseende på nämnda föremål (till exempel ekonomiskt stöd, finansiering och liknande). Såvitt jag kan se har några sådana omständigheter emellertid inte åberopats i detta mål.

44 Draka Holding BV (mål C‑672/23) och Smurfit International BV (mål C‑673/23), se punkterna 7 och 13 i detta förslag till avgörande.

45 Se dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 21), och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkt 26), samt punkt 32 i detta förslag till avgörande.

46 Se, för ett liknande resonemang, punkt 27 i dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85), vilken det hänvisas till i punkt 33 i detta förslag till avgörande.

47 Se dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 42–44), och mitt förslag till avgörande i målet Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2024:798, punkt 40).

48 Se punkt 57 i detta förslag till avgörande.

49 Se punkterna 64–66 i detta förslag till avgörande.

50 Se, i detta avseende, dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 46), och förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:293, punkt 23 och följande punkter), se även Bauermeister, T., ”Das Unternehmen im europäischen Wettbewerbsrecht”, Neue Zeitschrift für Gesellschaftsrecht 2022, s. 59 och följande sidor samt s. 66 och följande sidor.

51 Dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 8–10).

52 Dom av den 6 oktober 2021, Sumal ( C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 51 och 52).

53 Se i synnerhet vad gäller nationella konkurrensmyndigheters beslut, dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C‑393/23, EU:C:2025:85, punkterna 30–32).

54 En rätt till skadestånd kan även föreligga när en skada inte uppstår till följd av direkt eller indirekt förvärv av varor eller tjänster från kartelldeltagarna, se, i detta avseende, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317) (beträffande ”umbrella pricing”), och dom av den 12 december 2019, Otis Gesellschaft m.fl. ( C‑435/18, EU:C:2019:1069) (beträffande skada som orsakats ett offentligt organ som beviljat lån till förmånliga villkor för förvärv av varor som är föremål för kartellen).

55 Se‚ i detta avseende, punkt 46 i detta förslag till avgörande.

56 Dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkt 29), och dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 16).

57 Se i synnerhet skäl 15 och 16 i Bryssel Ia-förordningen och dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 42), och dom av den 29 juli 2024, FTI Touristik (Utlandsanknytning) ( C‑774/22, EU:C:2024:646, punkt 33).

58 Se dom av den 1 december 2011, Painer ( C‑145/10, EU:C:2011:798, punkt 81), dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 23), dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 40), och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 34).

59 Se, för ett liknande resonemang, vad gäller artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen, dom av den 13 juli 2006, Reisch Montage ( C‑103/05, EU:C:2006:471, punkterna 24 och 25).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C-352/13, EU:C:2015:335, punkterna 23 och 24) och dom av den 13 februari 2025, Athenian Brewery och Heineken ( C-393/23, EU:C:2025:85, punkterna 34 och 35).

61 Dom av den of 29 juli 2024, FTI Touristik (Utlandsanknytning) ( C‑774/22, EU:C:2024:646, punkt 42) och dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 37, 38 och 42).

62 Dom av den 3 maj 2007, Color Drack ( C‑386/05, EU:C:2007:262, punkt 30), dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 33), dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkterna 37, 38 och 42) och dom av den 29 juli 2024, FTI Touristik (Utlandsanknytning) ( C‑774/22, EU:C:2024:646, punkt 42).

63 EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30.

64 P. Jenards rapport, s. 22.

65 P. Jenards rapport, s. 26.

66 Draka Holding BV (mål C‑672/23) och Smurfit International BV (mål C‑673/23), se punkterna 7 och 13 i detta förslag till avgörande.

67 Se punkterna 10 och 16 i detta förslag till avgörande.

68 Dom av den 15 maj 1990, Hagen ( C‑365/88, EU:C:1990:203, punkt 17), och dom av den 6 oktober 2021, TOTO och Vianini Lavori ( C‑581/20, EU:C:2021:808, punkt 68).

69 Dom av den 7 mars 1995, Shevill m.fl. ( C‑68/93, EU:C:1995:61, punkt 36).