Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑678/23 Spitalul Clinic de Pneumoftiziologie Iași

I. Inledning

1. Det arbete som JU (nedan kallad klaganden), som var anställd som läkare vid Spitalul Clinic de Pneumoftiziologie Iași (lungtuberkulossjukhuset i Iaşi, Rumänien) (nedan kallat sjukhuset), utförde klassificerades som arbete som utförs på en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för ”särartade förhållanden”, det vill säga en arbetsplats med hög riskexponering. Detta arbete gjorde det möjligt för henne att komma i åtnjutande av ytterligare sociala rättigheter. Efter det att hennes arbete inte fått en förnyad klassificering som utsatt för särartade förhållanden, vilket ledde till att hon förlorade dessa ytterligare rättigheter, väckte hon talan vid en nationell domstol. Talan ogillades med motiveringen att det enligt den nationella lagstiftningen, såsom den tolkades av de nationella domstolarna, inte finns något allmänt rättsmedel som syftar till att fastställa de särartade förhållanden under vilka arbetstagarna har arbetat eller till att arbetsgivarna ska förpliktas att klassificera arbetsplatserna som att de utsätter arbetstagarna för dessa förhållanden när de inte har erhållit eller förnyat ett beslut om denna klassificering.

2. I detta sammanhang vill Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) få klarhet i huruvida artiklarna 9 och 11.6 i direktiv 89/391/EEG, den senare jämförd med artikel 31.1 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.

3. Denna fråga har redan prövats i det mål som gav upphov till domen Podilă m.fl., som avsåg samma nationella lagstiftning. Domstolen har således ombetts att pröva huruvida resonemanget i den domen kan tillämpas på omständigheterna i förevarande mål, som rör villkoren för beviljande av ålderspension och fastställandet av beloppet för ålderspensionen samt beviljandet av ytterligare årlig betald semester.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 89/391

4. Artikel 1 i direktiv 89/391, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:

”1. Syftet med detta direktiv är att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

2. För det ändamålet innehåller direktivet dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer, som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer.

3. Detta direktiv skall inte hindra tillämpningen av sådana gällande eller framtida bestämmelser i medlemsstaterna och i gemenskapen som är gynnsammare vad gäller skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa.”

5. I artikel 9 i direktivet, som har rubriken ”Arbetsgivarens skyldigheter i övrigt”, föreskrivs följande:

”1. Arbetsgivaren skall

a) se till att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker,

b) besluta om de skyddsåtgärder som skall vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som skall användas,

…

2. Medlemsstaterna skall fastställa, med hänsyn till verksamhetens art och företagens storlek, de skyldigheter som åvilar skilda grupper av företag i fråga om upprättande av de handlingar som avses i punkt 1 a och b och vid utarbetande av handlingar enligt punkt 1 c och d.”

6. I artikel 11 i direktivet, med rubriken ”Samråd med och medverkan av arbetstagare”, föreskrivs i punkt 6:

”I överensstämmelse med nationell lagstiftning och/eller praxis har arbetstagare och/eller arbetstagarrepresentanter rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

Arbetstagarrepresentanter skall ges tillfälle att lägga fram sina iakttagelser i samband med inspektionsbesök av den behöriga myndigheten.”

2. Direktiv 2003/88/EG

7. I artikel 1 i direktiv 2003/88/EG, med rubriken ”Ändamål och räckvidd”, föreskrivs följande:

”1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2. Detta direktiv är tillämpligt på

a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, …

…

4. Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.”

8. I artikel 2 i direktiv 2003/88, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande i punkt 9:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

tillräcklig vila: att arbetstagarna har regelbundna viloperioder, vars längd anges i tidsenheter och som är tillräckligt långa och sammanhängande för att säkerställa att de inte på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm skadar sig själva, sina kolleger eller andra personer och att deras hälsa inte tar skada, vare sig på kort eller lång sikt.”

9. I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.”

10. I artikel 15 i direktivet, med rubriken ”Gynnsammare bestämmelser”, anges följande:

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”

B. Rumänsk rätt

11. Enligt artikel 19 i Legea nr. 19/2000 privind sistemul public de pensii şi alte drepturi de asigurări sociale (lag nr 19/2000 om det offentliga pensionssystemet och andra sociala trygghetsförmåner) av den 17 mars 2000, i den lydelse som är tillämplig på tvisten i det nationella målet, gäller följande:

”1). I denna lag avses med ’arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden’ sådana arbetsplatser som varaktigt eller vid vissa tidpunkter väsentligt kan påverka de försäkrades arbetsförmåga på grund av den höga graden av riskexponering.

2). Kriterierna och metoden för klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden ska fastställas genom beslut av regeringen på grundval av ett gemensamt förslag från ministeriet för arbetsmarknadsfrågor, familjefrågor och frågor om socialt skydd och från hälsoministeriet.

…

5). För klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden krävs ett beslut från den regionala arbetstillsynsmyndigheten.”

12. I artikel 2.1 i Hotărârea Guvernului nr. 261/2001 privind criteriile şi metodologia de încadrare a locurilor de muncă în condiţii deosebite (regeringsbeslut nr 261/2001 om kriterierna och metoden för klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden) av den 22 februari 2001, föreskrivs följande:

”Följande kriterier gäller för klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden:

a) Förekomst i arbetsmiljön av arbetsrelaterade fysiska olägenheter, såsom buller, vibrationer, elektromagnetiska vågor, tryck, joniserande strålning, värmestrålning, laserstrålning med hög effekt utan skydd samt kemiska eller biologiska störningar i arbetet enligt de allmänna arbetssäkerhetsreglerna, som överskrider de tillåtna gränsvärden som anges i dessa regler.

b) En specifik kroppslig reaktion på arbetsrelaterade olägenheter, som påvisats genom indikatorer på exponering och/eller biologisk påverkan som fastställts på uppdrag av hälso- och familjeministeriet.

c) Sjuklighet, uttryckt som arbetssjukdomar som registrerats på arbetsplatsen under de senaste 15 åren.”

13. I artikel 147.1 i Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii (lag nr 53/2003 om arbete) av den 24 januari 2003, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om arbete), föreskrivs följande:

”Arbetstagare som arbetar under svåra, farliga eller skadliga förhållanden, synskadade, andra funktionshindrade och ungdomar under 18 år har rätt till ytterligare årlig semester på minst 3 arbetsdagar.”

14. Artikel 12.1 och 12.2 i Legea nr. 319/2006 a securităţii şi sănătăţii în muncă (lag nr 319/2006 om säkerhet och hälsa i arbetet) av den 14 juli 2006, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse:

”1). Arbetsgivaren ska

a) genomföra och hålla tillgänglig en bedömning av riskerna för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, särskilt för grupper av arbetstagare som är utsatta för särskilda risker.

b) besluta om de skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas,

…

2). De skyldigheter som åligger de olika kategorierna av företag vad gäller upprättandet av de handlingar som avses i punkt 1 ska fastställas genom förordning av ministern för arbetsmarknadsfrågor, social solidaritet och familjefrågor med hänsyn till verksamhetens art och företagens storlek.”

15. I artikel 18.7 i denna lag föreskrivs följande:

”Arbetstagarrepresentanter med särskilt ansvar för arbetstagarnas säkerhet och hälsa och/eller arbetstagare får vända sig till de behöriga myndigheterna om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit och de medel som ställts till förfogande av arbetsgivaren inte är tillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet.”

16. I artikel 1.1 i Hotărârea Guvernului nr. 246/2007 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 246/2007 om metoden för att förnya beslutet om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särskilda förhållanden) av den 7 mars 2007, föreskrivs följande:

”Från och med den dag då förevarande beslut träder i kraft får beslut om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden som gäller till och med den 6 mars 2007, och som beviljats i enlighet med bestämmelserna i [regeringsbeslut nr 261/2001] i dess ändrade och kompletterade lydelse, förnyas i enlighet med den metod som fastställs i förevarande beslut.”

17. I artikel 55.1 i Legea nr. 263/2010 privind sistemul unitar de pensii publice (lag nr 263/2010 om det enhetliga offentliga pensionssystemet) av den 16 december 2010, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Personer som har fullgjort en fullständig avgiftsperiod har rätt till ålderspension med en sänkning av den normala pensionsåldern enligt följande:

a) enligt tabell nr 1 för personer som har fullgjort avgiftsperioder under särartade arbetsförhållanden.

…”

18. I artikel 169.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Personer som omfattas av det offentliga pensionssystemet och vars pensionsrättigheter har fastställts i enlighet med den lagstiftning som gällde före den 1 april 2001 och som har arbetat på de orter som hör till arbetskategori I och/eller II, har rätt till en kumulativ ökning av antalet årliga poäng under denna period enligt följande:

a) med 50 procent för perioder då de arbetat på en arbetsplats som omfattas av arbetskategori I.

b) med 25 procent för perioder då de arbetat på en arbetsplats som omfattas av arbetskategori II.”

19. I artikel 4 i Hotărârea Guvernului nr. 1014/2015 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 1014/2015 om metoden för att förnya beslutet om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden) av den 30 december 2015, föreskrivs följande:

”Arbetsgivare som inte har erhållit förnyelse av klassificeringen som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden kan vända sig direkt till behörig domstol, i enlighet med lagen.”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

20. Sjukhuset är en allmännyttig vårdinrättning som är en juridisk person och som lyder under det lokala administrativa beslutande organets, Consiliul Județean Iași (regionfullmäktige i Iași, Rumänien), tillsyn. Klaganden, som var anställd vid sjukhuset som överläkare och lungspecialist, har arbetat på lungavdelningen i mer än 30 år. Från den 1 juli 1989 till den 31 mars 2001 klassificerades hennes arbete enligt arbetskategori II till 100 procent. Denna klassificering har sin grund i Legea nr. 27/1966 privind pensiile de asigurări sociale de stat și pensia suplimentară (lag nr 27/1966 om pensioner som omfattas av den statliga socialförsäkringen och tilläggspension) av den 28 december 1966, i vilken det i artikel 6.1 föreskrevs en lagstadgad indelning av arbetsvillkoren i tre kategorier. Arbetskategori I omfattade arbetsplatser med mycket skadliga, mycket svåra eller mycket farliga förhållanden. Arbetskategori II omfattade arbetsplatser med skadliga, svåra eller farliga förhållanden och arbetskategori III omfattade andra arbetsplatser.

21. De arbetstagare som tillhörde arbetskategori I eller II hade rätt till fördelar i förhållande till arbetstagare i arbetskategori III, nämligen tjänstetidstillägg som för varje år som de arbetat på arbetsplatser i grupp II uppgick till tre månader, samt ytterligare årlig semester. Med tillämpning av Legea nr. 3/1977 privind pensiile de asigurări sociale de stat și asistența socială (lag nr 3/1977 om pensioner som omfattas av den statliga socialförsäkringen och socialt bistånd) av den 30 juni 1977, som återger de tidigare lagbestämmelserna, tillfördes ytterligare uppgifter avseende avgiftsperioden och pensionspoängen, bland annat vad gäller arbetskategori II.

22. Dessa bestämmelser, som reglerar placeringen i arbetskategorierna I och II, upphävdes den dag då lag nr 19/2000 trädde i kraft, det vill säga den 1 april 2001. I artikel 19.1 i denna lag föreskrevs att ”arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden” ska förstås som arbetsplatser som avsevärt kan påverka de försäkrades arbetsförmåga på grund av den förhöjda riskexponeringen. Från den 1 april 2001 till den 31 december 2006 klassificerades klagandens arbete som utsatt för ”särartade förhållanden” till 100 procent. De arbetstagare som omfattades av dessa villkor hade även rätt till ytterligare rättigheter i form av, för det första, ett större antal dagars årlig betald semester, och, för det andra, en sänkning av pensionsåldern och, för det tredje, en ökning av antalet poäng för beräkning av pensionen, eftersom arbetsgivaren var skyldig att betala socialförsäkringsavgifter till en högre procentsats i förhållande till de avgifter som skulle betalas för en arbetsplats som säkerställde normala förhållanden.

23. Sjukhuset förfogade över ett yttrande från Inspectoratul Teritorial de Muncă Iași (den regionala arbetsinspektionen i Iași, Rumänien (nedan kallad ITM) av den 11 december 2001, i vilket det godkändes att dess arbetsplatser som anges i bilagan utsatte arbetstagarna för ”särartade förhållanden” och i vilket det fastställdes en tidsfrist till den 31 mars 2004 för genomförandet av tekniska och organisatoriska åtgärder för att normalisera arbetsförhållandena på dessa arbetsplatser. Detta yttrande förlängdes genom ett annat yttrande som avgavs den 29 mars 2004, med en frist för normalisering av arbetsvillkoren som fastställdes till den 31 december 2006. Genom skrivelse av den 2 februari 2007 underrättade ITM sjukhuset om att den period för vilken klassificeringsbeslutet hade beviljats hade löpt ut och att det således hade upphört att gälla den 31 december 2006. Till följd av denna skrivelse antog sjukhuset ett beslut enligt vilket dess personal från och med den 1 januari 2007 arbetade under normala förhållanden.

24. Samtidigt vände sig sjukhuset till Autoritatea de Sănătate publică Iași (Allmänna hälsomyndigheten i Iași, Rumänien) och begärde ett yttrande om huruvida klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden skulle bibehållas eller förlängas. Eftersom myndigheten inte svarade, översände sjukhuset den 19 mars 2007 en andra skrivelse till myndigheten och begärde på nytt ett yttrande om inverkan av den befintliga arbetsrisken på arbetsplatserna i syfte att ITM skulle förnya beslutet om klassificering. Inte heller denna skrivelse besvarades. Sjukhuset begärde även, genom skrivelse av den 28 juni 2007, att ITM skulle förnya klassificeringsbeslutet från och med den 1 januari 2007. Sjukhuset översände den 27 december 2007 en tredje skrivelse till den allmänna hälsomyndigheten i Iași och vidtog ytterligare åtgärder.

25. Klaganden uppgav att hon av en slump kände till att hennes socialförsäkringsavgifter inte längre hade betalats in i förhållande till de arbetsvillkor under vilka hon faktiskt arbetade. Hon väckte därför talan vid Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași, Rumänien) och yrkade att hennes arbete skulle klassificeras som utsatt för särartade arbetsförhållanden från och med år 2007 och att hennes arbetsgivare skulle betala mellanskillnaden vad gäller de sociala avgifterna. I dom av den 15 juli 2022 fann nämnda domstol att eftersom det i den nationella lagstiftningen föreskrevs ett förfarande som arbetsgivaren skulle följa för att klassificera arbetsplatser som att de utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, kunde den inte bifalla klagandens talan. Arbetsgivaren kan nämligen inte vara skyldig att klassificera hennes arbete som utsatt för särartade förhållanden om förfarandet inte har följts och om det beslut som föreskrivs i lag inte har erhållits. Nämnda domstol tillade att för det fall arbetsgivaren inte hade fått något svar på klassificeringen eller någon annan begäran, kunde den, med tillämpning av artikel 4 i regeringsbeslut nr 1014/2015, anmoda aktuella institutioner och med domstolens hjälp anmoda dem att uppfylla sina skyldigheter enligt nationell rätt för att följa alla de steg som föreskrivs i denna lag för att klassificera arbetsplatser som att de utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden och således erhålla ett klassificeringsbeslut.

26. Klaganden överklagade denna dom till Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att sjukhusets åtgärder inte uppfyllde kraven i den nationella lagstiftningen, vilket innebar att sjukhuset, antingen av oaktsamhet eller i ond tro, i praktiken inte hade inlett något förfarande för att erhålla ett beslut om klassificering enligt vilket arbete på arbetsplatsen utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden från och med år 2007. Klaganden preciserade i detta avseende att hennes arbetsplats, arbetsvillkor och ansvar samt riskerna inte hade förändrats sedan hon anställdes och att hon tvärtom hade arbetat vid den avdelning där de intagna patienterna led av covid-19, varvid hennes arbete hade blivit mycket mer intensivt och krävande, vilket innebar att hennes och hennes anhörigas liv varje dag var i fara.

27. Den hänskjutande domstolen har påpekat att utgången av klagandens överklagande uteslutande beror av innebörden och omfattningen av medlemsstatens utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av artikel 11.6 i direktiv 89/391, jämförd med artikel 9 i samma direktiv samt med artiklarna 31.1 och 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rumänska lagstiftaren har ansett att klassificeringen som en arbetsplats där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden omfattas av de positiva åtgärder som syftar till att motverka de långsiktiga effekterna av att utföra arbetsuppgifter på en arbetsplats som, trots alla åtgärder som vidtagits för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, fortsätter att innebära stora risker i arbetet. Under dessa omständigheter skulle klassificeringen som arbetsplats med särartade förhållanden ge de berörda arbetstagarna ytterligare kompenserande förmåner. Rätten till ytterligare semester möjliggör nämligen en längre viloperiod för att återhämta sig, och den reducerade avgiftsperioden för ålderspensionen, beräknad på grundval av det arbete som utförts under sådana omständigheter, innebär en kortare arbetsperiod än när arbetet utförs under normala förhållanden.

28. Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom nr 12/2016 av den 23 maj 2016 från Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolen, Rumänien), som meddelades efter överklagande i lagens intresse, i vilken den domstolen slog fast att det i artikel 1 i regeringsbeslut nr 246/2007 föreskrivs en möjlighet att förnya klassificeringsbesluten, i enlighet med den metod som fastställts i detta beslut, och att endast de arbetsgivare som hade beslut som var giltiga fram till och med den 6 mars 2007 om klassificering som arbetsplats med särartade förhållanden och som inte hade normaliserat arbetsvillkoren genom åtgärder vidtagna fram till den 9 mars 2007, då detta regeringsbeslut trädde i kraft, omfattades av tillämpningsområdet för denna rättsakt. Sistnämnda domstol angav även att det efter den 9 mars 2007 inte längre var möjligt att utfärda beslut om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, utan endast att stegvis förnya de redan beviljade besluten. Nämnda domstol tillade att det, med tillämpning av den nationella lagstiftningen, inte fanns något allmänt rättsmedel som syftade till att fastställa de särskilda villkor under vilka arbetstagarna hade arbetat efter den 1 april 2001 eller till att arbetsgivaren skulle förpliktas att låta klassificera arbetsplatserna som att de utsätter arbetstagarna för dessa förhållanden när de inte har erhållit eller, i förekommande fall, förnyat besluten om denna klassificering.

29. Den hänskjutande domstolen har påpekat att även om tillämpningen av nationell rätt enligt bindande tolkning av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) inte föranleder någon diskussion i nationell rättspraxis, hyser den för sin del tvivel om huruvida aktuell nationell praxis är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att artikel 11.6 i direktiv 89/391 har införlivats med rumänsk rätt genom artikel 18.7 i lag nr 319/2006 utan att några ytterligare processuella åtgärder har vidtagits. Även om det i den allmänna nationella bestämmelsen uttryckligen föreskrivs en rätt för arbetstagarna att vända sig till behörig myndighet för att kontrollera om de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit och de medel som används av arbetsgivaren inte är tillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet, har denna regel inte införts i den lägre lagstiftningen om bedömning av risker i arbetet på medellång eller lång sikt för arbetstagarna.

30. Enligt den hänskjutande domstolen är syftet med klagandens talan, till skillnad från vad som var fallet i det mål som gav upphov till domen Podilă m.fl., inte att fastställa pensionsrättigheter, utan att erkänna de risker i arbetet som är utmärkande för hennes yrkesverksamhet. Om klassificeringen som arbetsplats med särartade förhållanden indirekt skulle få konsekvenser såvitt avser det offentliga systemet för social trygghet, skulle klaganden fortfarande ha fullgjort sina skyldigheter i anställningsförhållandet. Samma domstol har tillagt att klaganden har gjort gällande att hennes arbetsplats hade påverkats och hela tiden påverkades av stora riskfaktorer som överskrider gränsvärdena för exponering i arbetet på arbetsplatsen eller av andra biologiska faktorer som har haft skadliga effekter på hennes hälsotillstånd. Ändå har klaganden tidigare inte haft tillgång till domstolsprövning i enlighet med nationell rätt och praxis och kommer inte heller att ha det i framtiden.

31. Även om artikel 12 i lag nr 319/2006 införlivade artikel 9 i direktiv 89/391 med rumänsk rätt, förefaller inte arbetsgivarnas skyldigheter ha något samband med skyldigheten att klassificera arbetsvillkoren på företagsnivå på ett exakt och korrekt sätt. Vidare finns det inte heller någon senare rättsakt av lägre rang som fastställer verkningarna av att de företag i vilka det föreligger betydande risker för arbetstagarnas hälsa inte uppfyller sina skyldigheter att bedöma och följa upp risker i arbetet. Även om ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i artikel 12 i lag nr 319/2006 kan leda till att en administrativ sanktionsavgift påförs arbetsgivaren, är avsaknaden av en korrekt bedömning av riskerna i arbetet på arbetsplatsen inte förknippad med någon annan rättsverkan.

32. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att samspelet mellan unionsrätten och nationell rätt måste klargöras. Av principen om unionsrättens företräde följer nämligen att den nationella domstolen är skyldig att underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt och i stället tillämpa denna unionsrättsliga bestämmelse. Det är således nödvändigt att fastställa om artikel 11.6 i direktiv 89/391 har vertikal direkt effekt. Om så är fallet uppkommer frågan huruvida denna bestämmelse, jämförd med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan, ger arbetstagare rätt till domstolsskydd när de personer som enligt lag har rättsliga skyldigheter inte iakttar dessa.

33. Under dessa omständigheter beslutade Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör artiklarna 9 och 11.6 i [direktiv 89/391] hinder för en bindande nationell lagstiftning och praxis enligt vilka arbetstagarna inte har rätt att vända sig direkt till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, och inte heller kan väcka talan vid domstol om de anser att arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter vad gäller klassificeringen som arbetsplatser där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden, vare sig för den fullgjorda tjänstgöringstiden eller för den framtida anställningsperioden?

2) Har artikel 11.6 i direktiv 89/391 vertikal direkt effekt och ger denna artikel, jämförd med artiklarna 31.1 och 47 i [stadgan], arbetstagarna rätt till domstolsskydd för det fall rättsinnehavare inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter?”

34. Den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen, och de yttrade sig även vid förhandlingen den 30 januari 2025.

IV. Bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

35. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 9 och 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, som fastställer förfaranden som inte gör det möjligt för arbetstagare att väcka talan vid det behöriga organet i fråga om säkerhet och hälsa i arbetet och inte heller att väcka talan vid nationell domstol angående omprövning eller fastställande av klassificeringen av arbetstagarnas arbete i olika riskgrupper.

36. Det ska inledningsvis erinras om att syftet med direktiv 89/391, såsom framgår av såväl dess rubrik och ingress som dess artikel 1, är att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. För det ändamålet anges i direktivet, såsom preciseras i artikel 1.2 i detta direktiv, dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer.

37. I förevarande fall klassificerades klagandens arbete, med tillämpning av den nationella lagstiftningen, i ”arbetskategori II”, och sedan som utsatt för ”särartade förhållanden”. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat hade arbetstagare i dessa kategorier ytterligare rättigheter vad gäller antalet årliga betalda semesterdagar och ålderspension, dels i form av en sänkning av pensionsåldern, dels i form av en ökning av antalet poäng vid beräkningen av pensionen, eftersom arbetsgivaren var skyldig att betala högre socialförsäkringsavgifter. Eftersom beslutet om klassificering som arbetsplats med särartade förhållanden inte förnyades, antog sjukhuset ett beslut enligt vilket dess personal från och med den 1 januari 2007 arbetade under normala förhållanden. Klaganden väckte därför talan och yrkade att hennes arbete skulle klassificeras som utsatt för särartade förhållanden från och med år 2007 och att sjukhuset skulle betala mellanskillnaden vad gäller de sociala avgifterna.

38. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det följer av rättspraxis från Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Högsta domstolen), i vilken den nationella lagstiftningen tolkas, att det inte finns något allmänt rättsmedel för att få fastställt de särskilda villkor under vilka arbetstagare har arbetat efter den 1 april 2001 eller för att förplikta arbetsgivarna att klassificera arbetsplatserna som att de utsätter arbetstagarna för dessa förhållanden när de inte har erhållit eller förnyat beslut om denna klassificering. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats i denna rättspraxis, är förenlig med direktiv 89/391, i synnerhet med artiklarna 9 och 11.6 i direktivet.

39. För att besvara den hänskjutande domstolens frågor är det enligt min mening lämpligt att erinra om domstolens resonemang i domen Podilă m.fl. som gällde frågan huruvida direktiv 89/391 bland annat utgör hinder för en nationell lagstiftning som fastställer strikta tidsfrister och förfaranden som inte gör det möjligt för de nationella domstolarna att ompröva eller fastställa klassificeringen av arbetstagarnas arbete i olika riskgrupper, på grundval av vilken ålderspensionerna för dessa arbetstagare beräknas.

40. I detta avseende påpekade domstolen i den domen att klagandena genom respektive talan inte yrkade att det skulle fastställas att deras arbetsgivare inte uppfyllde sina skyldigheter i fråga om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen eller att de förhållanden under vilka de senast hade utfört sitt arbete inte uppfyllde kraven avseende säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, utan syftade till att få till stånd ett erkännande av att de arbetsplatser där de utförde sitt arbete borde ha klassificerats som arbetsplatser med särartade förhållanden för arbetstagarna, så att arbetstagarna skulle kunna komma i åtnjutande av en höjning av sin ålderspension. Domstolen preciserade att det inte omedelbart kan uteslutas att ett system för indelning av arbetstagarnas arbete i olika kategorier för beräkning av ålderspensioner enligt särskilda administrativa förfaranden, och strikta tidsfrister, kan påverka iakttagandet av de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt direktiv 89/391. Vidare påpekade domstolen att detta bland annat skulle kunna vara fallet om klassificeringen av en arbetsgivares verksamhet, för beräkningen av ålderspensionen, såsom verksamhet som inte utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, skulle ha en direkt inverkan på klassificeringen av arbetsgivaren i företagskategorierna, som medlemsstaterna enligt artikel 9.2 i detta direktiv är skyldiga att införa, och arbetsgivaren eventuellt befrias från vissa skyldigheter enligt detta direktiv.

41. Domstolen tillade att direktiv 89/391 hade införlivats med rumänsk rätt, där artikel 9.1 och 9.2 samt artikel 11.6 i detta direktiv i synnerhet återgavs i lag nr 319/2006, och att det framgår av artikel 39.4 i denna lag att den nationella lagstiftaren har föreskrivit sanktionsåtgärder för det fall arbetsgivaren underlåter att uppfylla de skyldigheter som avses i artikel 9.1 a och b i direktiv 89/391. Enligt domstolen omfattades en sådan situation som den då aktuella inte av tillämpningsområdet för bestämmelserna i direktivet, eftersom det i beslutet om hänskjutande inte fanns någon uppgift om att införlivandet med rumänsk rätt av detta direktiv är ofullständigt eller att de behöriga myndigheterna tillämpade den nationella lagstiftningen på ett sätt som inte var förenligt med kraven i direktivet, eller till och med på ett sådant sätt att det får en direkt inverkan på arbetsgivarens klassificering i företagskategorier.

42. I domen Podilă m.fl. gjorde domstolen därför åtskillnad mellan två nationella regelverk som är tillämpliga parallellt vad gäller arbetsrätten. Den första avser direktiv 89/391 och dess införlivande med nationell rätt. Det framgår av den domen att artiklarna 9.1 och 9.2 och 11.6 i direktivet, mot bakgrund av de uppgifter som domstolen förfogade över, har införlivats på ett korrekt sätt med rumänsk rätt. Det andra regelverket avser klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, vilket har antagits av Rumänien inom ramen för dess nationella befogenheter och inte har något samband med direktiv 89/391. I detta direktiv regleras nämligen inte de ekonomiska rättigheter som är knutna till klassificeringen av arbetsplatser i förhållande till de risker som arbetstagarna utsätts för.

43. Enligt den hänskjutande domstolen skiljer sig förevarande mål från det mål som gav upphov till domen Podilă m.fl., eftersom klaganden i förevarande fall inte eftersträvar fastställande av pensionsrättigheter, utan erkännandet av de risker i arbetet som är specifika för de särartade förhållanden under vilka hon arbetar. I likhet med den rumänska regeringen och kommissionen delar jag inte denna bedömning. Även om klaganden fortfarande befinner sig i anställningsförhållandet, förefaller domstolens resonemang i domen Podilă m.fl. nämligen vara fullt överförbart på förevarande mål.

44. För det första framgår det nämligen av beslutet om hänskjutande att klaganden genom sitt överklagande har yrkat att hennes arbete ska klassificeras som att det utsätter henne för särartade förhållanden och att hennes arbetsgivare ska förpliktas att betala mellanskillnaden vad gäller de sociala avgifterna för att hon ska erhålla ekonomiska förmåner, det vill säga en högre ålderspension. I detta avseende anser jag att det är lämpligt att nämna att den rumänska regeringen vid förhandlingen påpekade att det finns arbetstillfällen som till sin natur utsätter arbetstagarna för riskfaktorer och som därför är mindre attraktiva. För dessa tjänster har den rumänska lagstiftaren, även om arbetsgivaren måste vidta alla åtgärder som följer av direktiv 89/391, föreskrivit förmåner för arbetstagarna, inbegripet villkoren för beviljande och fastställande av ålderspensionens belopp, vilka utgör en form av kompensation för de olägenheter som är förenade med sådana anställningar och syftar till att göra dem mer attraktiva. I detta avseende föreskrivs de rättigheter som tillerkänns i fråga om pensioner, vilka beror på klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, i lag nr 263/2010 som avser det enhetliga offentliga pensionssystemet, och inte arbetstagarnas säkerhet och hälsa.

45. För det andra, vad gäller arbetsgivarnas skyldigheter i fråga om skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa, framgår det av artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 89/391 dels att arbetsgivarna bland annat ska se till att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer för arbetstagarna, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker, och besluta om de skyddsåtgärder som ska vidtas och den skyddsutrustning som ska användas, dels att medlemsstaterna ska fastställa, med hänsyn till verksamhetens art och företagens storlek, de skyldigheter som åvilar skilda grupper av företag i fråga om upprättande av de handlingar som avses i detta direktiv. Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande innebär varken direktiv 89/391 eller något annat unionsdirektiv om arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet någon skyldighet för medlemsstaterna att se till att arbetsgivarna klassificerar arbetsplatserna utifrån den befintliga risknivån eller beviljar arbetstagare som är utsatta för större arbetsrelaterade risker sociala förmåner.

46. För det tredje, när det gäller samråd med och medverkan av arbetstagare, föreskrivs i artikel 11.6 i direktiv 89/391 att arbetstagare och/eller arbetstagarrepresentanter har rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Den hänskjutande domstolen har bekräftat att artiklarna 9 och 11.6 i direktiv 89/391, som avses i tolkningsfrågorna, har införlivats med rumänsk rätt genom artikel 12 respektive artikel 18.7 i lag nr 319/2006. Under dessa omständigheter åtnjuter arbetstagarna de rättigheter som följer av detta direktiv vad gäller dels arbetsgivarnas skyldigheter, bland annat vad gäller bedömningen av riskerna för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och de skyddsåtgärder som ska vidtas, dels att arbetstagarna ska få yttra sig och delta i arbetet med dessa frågor, utan krav på klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden. Det framgår för övrigt inte av beslutet om hänskjutande att klaganden inte kunde vända sig till den behöriga arbetsmiljömyndigheten för att klaga på att de skyddsåtgärder som arbetsgivaren vidtagit eventuellt var otillräckliga.

47. För det fjärde framgår det inte heller av beslutet om hänskjutande att klaganden i sin talan gjort gällande att sjukhuset hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt nationell rätt för att säkerställa hennes säkerhet och hälsa i arbetet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende noterat att klassificeringen som plats där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden endast sker när arbetsgivaren har vidtagit tekniska och organisatoriska åtgärder i enlighet med bland annat lag nr 319/2006, genom vilken direktiv 89/391 har införlivats.

48. För det femte har den hänskjutande domstolen, vad gäller artikel 18.7 i lag nr 319/2006, påpekat att även om det i den allmänna nationella bestämmelsen uttryckligen föreskrivs en rätt för arbetstagare att vända sig till behöriga myndigheter, har denna regel inte införts i lagstiftningen av lägre rang om bedömning av risker i arbetet på medellång eller lång sikt för arbetstagare. Enligt den hänskjutande domstolen finns det inte heller, vad gäller artikel 12 i lag nr 319/2006, någon rättsakt av lägre rang som fastställer verkningarna av att skyldigheterna att bedöma och övervaka risker i arbetet inte iakttas. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat kan ett åsidosättande av bland annat de skyldigheter som anges i artikel 12 i lag nr 319/2006 emellertid medföra att arbetsgivaren åläggs en administrativ sanktionsavgift. Den hänskjutande domstolen har inte heller förklarat på vilket sätt denna situation skulle leda till att klassificeringen av arbetsplatserna som att de utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden skulle omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 89/391.

49. För det sjätte är syftet med direktiv 89/391 att initiera åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Ökningen av antalet poäng vid beräkningen av pensionen avser emellertid per definition inte arbetslivet, utan den period som följer efter detta. Även om den nationella lagstiftningen ger rätt till en sänkning av pensionsåldern för arbetstagare som utsätts för särartade förhållanden, vilket begränsar den tid som arbetstagare utsätts för risker i arbetet, har en sådan sänkning inte heller något samband med genomförandet av åtgärder som syftar till att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

50. Av det ovan anförda följer således att klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, liksom i det mål som gav upphov till domen Podilă m.fl., inte omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i direktiv 89/391 vad gäller villkoren för beviljande och fastställande av ålderspensionens belopp.

51. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen konstaterat att de berörda arbetstagarna även har rätt till ytterligare betald årlig semester. Som svar på en fråga från domstolen vid förhandlingen preciserade den rumänska regeringen att det, för att arbetstagaren ska kunna ta ut denna ledighet, inte är nödvändigt att arbetsplatsen har klassificerats som en arbetsplats med särartade förhållanden. Eftersom den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande inte har visat att det finns något samband mellan nämnda ledighet och en sådan klassificering, ankommer det på den att pröva i vilken mån beviljandet av samma ledighet innebär att arbetsplatsen har klassificerats som en arbetsplats med särartade förhållanden.

52. Om det antas att så är fallet, vill jag erinra om att direktiv 89/391 ska tolkas jämfört med direktiv 2003/88, som syftar till att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnads- och arbetsvillkor vad gäller arbetstid, genom att bland annat ge dessa arbetstagare vila av en viss minsta längd. I artikel 2.9 i detta direktiv definieras således ”tillräcklig vila” som ”att arbetstagarna har regelbundna viloperioder, vars längd anges i tidsenheter och som är tillräckligt långa och sammanhängande för att säkerställa att de inte på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm skadar sig själva, sina kolleger eller andra personer och att deras hälsa inte tar skada, vare sig på kort eller lång sikt”. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att tilldelningen av ytterligare årliga semesterdagar ger arbetstagaren en längre viloperiod för att kunna återhämta sig. Jag håller med om att en sådan tilldelning är knuten till skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

53. Frågan är emellertid huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna att bevilja sådana ytterligare semesterdagar till arbetstagare som utsätts för arbetsrelaterade risker. Enligt min mening bör svaret vara klart nekande. Vad gäller årlig semester, föreskrivs nämligen i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av sådan semester.

54. I förevarande fall har arbetstagare som arbetar under svåra, farliga eller skadliga förhållanden, enligt artikel 147.1 i lagen om arbete, rätt till ytterligare årlig semester om minst tre arbetsdagar. Enligt domstolens fasta praxis utgör direktiv 2003/88 inte hinder för nationella bestämmelser vari föreskrivs en rätt till årlig betald semester under mer än den period på fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i nämnda direktiv och som förvärvas och beviljas enligt villkor som fastställs i nationell rätt. Det följer nämligen uttryckligen av ordalydelsen i artiklarna 1.1, 1.2 a, 7.1 och 15 i direktiv 2003/88 att ändamålet med direktivet endast är att föreskriva minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden och att direktivet inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa nationella bestämmelser som bättre skyddar arbetstagarna. Rätten till årlig betald semester utöver det minimum som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 regleras enligt domstolen i detta fall inte av direktivet utan av nationell rätt, utanför det system som inrättas genom direktivet. Dessa nationella bestämmelser som är mer förmånliga för arbetstagare får emellertid inte användas för att kompensera ett eventuellt åsidosättande av det minimiskydd som denna unionsbestämmelse ska säkerställa, såsom exempelvis det åsidosättande som följer av att arbetstagaren får minskad ersättning vid den årliga betalda semester som föreskrivs i denna bestämmelse. Det följer av denna praxis att beviljandet av ytterligare årlig betald semester enligt artikel 147 i lagen om arbete endast styrs av nationell rätt.

55. I detta sammanhang gjorde den rumänska regeringen vid förhandlingen gällande att efter arbetsgivarens bedömning av den risk som arbetstagaren utsätts för, skulle ytterligare ledighet kunna beviljas som en åtgärd för att skydda säkerhet och hälsa i arbetet, och att arbetstagaren i så fall skulle kunna stödja sig på artikel 18.7 i lag nr 319/2006 för att vid arbetsinspektionen bestrida att en sådan ledighet inte beviljats eller att den vidtagna åtgärden inte är lämplig, och därefter väcka talan vid behörig nationell domstol om denna administrativa myndighet inte vidtar nödvändiga åtgärder.

56. Av samtliga dessa omständigheter drar jag slutsatsen att en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i direktiven 89/391 och 2003/88.

57. Jag föreslår således att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 9 och 11.6 i direktiv 89/391 samt direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, som fastställer förfaranden som inte gör det möjligt för arbetstagare att vända sig vare sig till den behöriga arbetsmiljömyndigheten eller till de nationella domstolarna för att erhålla omprövning eller en klassificering av arbetstagarnas arbete i olika riskgrupper på grundval av vilken pensionsrättigheter och ytterligare årlig betald semester utöver det minimum som krävs enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 beviljas dessa arbetstagare.

B. Den andra frågan

58. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.6 i direktiv 89/391 har direkt effekt och huruvida denna bestämmelse, jämförd med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan, ger arbetstagare rätt till ett effektivt domstolsskydd när de personer som är juridiskt ansvariga för de skyldigheter som fastställs i den nationella lagstiftningen inte fullgör dessa skyldigheter.

59. Det följer av mitt förslag till svar på den första tolkningsfrågan att direktiv 89/391 inte är tillämpligt på en sådan klassificering av arbetsplatser som den nu aktuella. Jag anser följaktligen att det saknas anledning att pröva huruvida artikel 11.6 i direktiv 89/391 har direkt effekt, eftersom svaret på en sådan fråga inte skulle vara användbart för den hänskjutande domstolen för att avgöra det mål som är anhängigt vid den.

60. För det fall domstolen inte skulle göra samma bedömning som jag, erinrar jag om att det framgår av domstolens fasta praxis att enskilda, i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten dels då medlemsstaten har underlåtit att införliva direktivet med den nationella rätten inom tidsfristen, dels då den inte har införlivat det på ett korrekt sätt. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att artikel 11.6 i direktiv 89/391 verkar ha införlivats på ett korrekt sätt i nationell rätt genom artikel 18.7 i lag nr 319/2006. Prövningen av frågan huruvida denna bestämmelse har direkt effekt framstår således inte heller i detta fall som användbar för den hänskjutande domstolen när den ska avgöra det mål som är anhängigt vid den.

61. För att en bestämmelse i ett direktiv ska anses ha direkt effekt måste den, enligt domstolens fasta rättspraxis, under alla omständigheter vara ovillkorlig och tillräckligt precis till sitt innehåll. En bestämmelse är ovillkorlig när den anger en skyldighet som inte är förenad med något villkor och inte heller, för att kunna verkställas eller medföra verkningar, kräver några ytterligare åtgärder från unionsinstitutionernas eller medlemsstaternas sida. En bestämmelse anses vara tillräckligt precis för att kunna åberopas av enskild och tillämpas av en domstol när det genom den på ett klart sätt föreskrivs en skyldighet. Även om ett direktiv ger medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme när de bestämmer hur det ska genomföras i nationell rätt, kan en bestämmelse i det aktuella direktivet anses vara ovillkorlig och precis, om medlemsstaterna därigenom på ett otvetydigt sätt åläggs en precis skyldighet att uppnå ett visst resultat som inte är förenad med något villkor vad gäller tillämpningen av den regel som anges i bestämmelsen.

62. Även om det i artikel 11.6 i direktiv 89/391 anges att arbetstagarna och/eller deras representanter är de personer som har rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten, anges det i denna bestämmelse att denna rätt ska utövas ”i överensstämmelse med nationell lagstiftning och/eller praxis”. För att denna bestämmelse ska kunna genomföras krävs följaktligen att det antas nationella bestämmelser som fastställer regler och tillämpningsföreskrifter. Eftersom bestämmelsen kräver att medlemsstaterna agerar och ger dem ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, kan den inte anses vara ovillkorlig och tillräckligt precis till sitt innehåll, vilket utesluter att den har direkt effekt.

63. Vad slutligen gäller artiklarna 31.1 och 47 i stadgan, till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat i sin andra fråga, erinrar jag om att stadgans tillämpningsområde, vad gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, definieras i artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Härav följer att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. Eftersom jag anser att den aktuella klassificeringen inte regleras av unionsrätten, saknas det anledning att besvara den andra frågan mot bakgrund av stadgan. Även om artikel 47 i stadgan, som utgör en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd, i sig är tillräcklig och inte behöver preciseras genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan, krävs det under alla omständigheter för att denna artikel ska vara tillämplig att den omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.

64. Under dessa omständigheter, för det fall domstolen skulle finna att direktiv 89/391 är tillämpligt på en sådan klassificering av arbetsplatser som den som är aktuell i det nationella målet, föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 11.6 i direktivet inte har direkt effekt.

V. Förslag till avgörande

65. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) på följande sätt: 1) Artiklarna 9 och 11.6 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, som fastställer förfaranden som inte gör det möjligt för arbetstagare att vända sig vare sig till den behöriga arbetsmiljömyndigheten eller till de nationella domstolarna för att erhålla omprövning eller en klassificering av arbetstagarnas arbete i olika riskgrupper på grundval av vilken pensionsrättigheter och ytterligare årlig betald semester utöver det minimum som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 beviljas dessa arbetstagare. 2) Artikel 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att den inte har direkt effekt.

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).

3 Dom av den 21 mars 2018 ( C‑133/17 och C‑134/17, nedan kallad domen Podilă m.fl., EU:C:2018:203).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

5 Monitorul Oficial al României, del I, nr 140 av den 1 april 2000.

6 Monitorul Oficial al României, del I, nr 114 av den 6 mars 2001.

7 Monitorul Oficial al României, del I, nr 72 av den 5 februari 2003.

8 Monitorul Oficial al României, del I, nr 646 av den 26 juli 2006.

9 Monitorul Oficial al României, del I, nr 169 av den 9 mars 2007.

10 Monitorul Oficial al României, del I, nr 852 av den 20 december 2010.

11 Monitorul Oficial al României, del I, nr 986 av den 31 december 2015.

12 Buletinul Oficial al RS România, del I, nr 17–18 av den 1 februari 1969.

13 Artikel 6.3 i lag nr 27/1966.

14 Buletinul Oficial al RS România, del I, nr 82 av den 6 augusti 1977.

15 Enligt artikel 15 i regeringsbeslut nr 261/2001 ska de arbetsplatser som placerats i arbetskategori II innan detta beslut trädde i kraft i regel betraktas som arbete som utförs under särartade förhållanden.

16 Monitorul Oficial al României, del I, nr 904 av den 10 november 2016.

17 Den hänskjutande domstolen har påpekat att Curtea Constituțională a României (Rumäniens författningsdomstol), genom dom av den 6 december 2018 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 203 av den 14 mars 2019), avslog invändningen om grundlagsstridighet och konstaterade att de aktuella bestämmelserna i den nationella lagstiftningen, såsom de tolkats i dom nr 12 av den 23 maj 2016 av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), var förenliga med grundlagen med avseende på de anförda invändningarna. I detta hänseende hänvisade Curtea Constituțională a României (Rumäniens författningsdomstol) bland annat till domen Podilă m.fl.

18 För ett mer detaljerat citat från denna rättspraxis, se dom av den 28 januari 2025, ASG 2 ( C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

19 Se domen Podilă m.fl. (punkt 39).

20 Se punkterna 20 och 21 ovan.

21 Se punkt 22 ovan.

22 Se domen Podilă m.fl. (punkterna 41 och 42).

23 Se domen Podilă m.fl. (punkt 43).

24 Se domen Podilă m.fl. (punkt 44).

25 Det ska erinras om att direktiv 89/391 antogs på grundval av artikel 118 A i EEG-fördraget (nu, efter ändring, artikel 153 FEUF), där det föreskrivs att rådet genom direktiv ska anta minimikrav för att främja förbättringar, särskilt i arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa.

26 Se domen Podilă m.fl. (punkt 40).

27 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande anfört att det i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 89/391 föreskrivs civilrättsliga, administrativa och straffrättsliga påföljder för det fall de åtgärder som föreskrivs däri inte iakttas.

28 Se artikel 1.4 i direktiv 2003/88.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Loredas ( C‑531/23, EU:C:2024:1050, punkterna 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).

30 På samma sätt anges i artikel 1.3 i direktiv 89/391 att direktivet ”inte [ska] hindra tillämpningen av sådana gällande eller framtida bestämmelser i medlemsstaterna och i gemenskapen som är gynnsammare vad gäller skyddet för arbetstagarnas säkerhet och hälsa”.

31 Se dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 33–35 och där angiven rättspraxis).

32 Se dom av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 46), och dom av den 14 maj 2024, Stachev ( C‑15/24 PPU, EU:C:2024:399, punkt 51).

33 Se dom av den 21 december 2023, Papier Mettler Italia ( C‑86/22, EU:C:2023:1023, punkterna 76 och 77 samt där angiven rättspraxis).

34 Se, analogt, dom av den 4 oktober 2018, Link Logistik N&N ( C‑384/17, EU:C:2018:810, punkterna 51–53).

35 Se dom av den 27 februari 2025, Krasiliva ( C‑753/23, EU:C:2025:133, punkt 38 och där angiven rättspraxis).