Förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – Mål C‑679/23 P WS m.fl./Frontex (Gemensam återvändandeinsats)

I. Inledning

1. En familj bestående av syriska kurder återsändes med flyg från Grekland till Turkiet inom ramen för en gemensam återvändandeinsats som samordnades av Frontex.

2. De har nu begärt att unionsdomstolen, med stöd av artikel 268 och artikel 340 andra stycket FEUF, ska förplikta Frontex att utge skadestånd till dem. De har gjort gällande att den ekonomiska och ideella skada de lidit orsakades av Frontex rättsstridiga handlande – eller rättare sagt underlåtenhet att handla – före, under och efter återvändandeinsatsen, vilket innebar att ett antal av deras grundläggande rättigheter kränktes.

3. Kan Europeiska unionen hållas ansvarig för skada som orsakats av Frontex rättsstridiga handlingar och/eller försummelser i samband med en gemensam återvändandeinsats? I princip är det den medlemsstat från vilken återvändandet sker (nedan kallad värdmedlemsstaten) som har huvudansvaret för sådana insatser, och Frontex har en stödjande roll när det gäller att förbereda, organisera och samordna dessa insatser. I förevarande mål uppkommer därför frågan huruvida Frontex har konkreta skyldigheter i samband med sådana insatser och, om så är fallet, vilka av dessa skyldigheter som, om de åsidosätts, kan medföra att Europeiska unionen blir skadeståndsskyldig, oaktat att värdmedlemsstaten har huvudansvaret för dessa insatser.

4. Förevarande mål har emellertid anhängiggjorts vid domstolen efter överklagande av tribunalens dom i första instans (nedan kallad den överklagade domen). Tribunalen ogillade den syriska familjens talan på den grunden att det inte fanns något orsakssamband mellan Frontex påstådda rättsstridiga handlande och den skada som lidits. Tribunalen bedömde således inte om de övriga villkoren för utomobligatoriskt ansvar, nämligen rättsstridighet och skada, var uppfyllda.

5. Domstolens bedömning i förevarande mål ska följaktligen begränsas till de frågor som tribunalen har avgjort. Domstolen har dock tillfälle att klargöra huruvida Frontex kan ådra sig ansvar för kränkningar av grundläggande rättigheterna i samband med gemensamma återvändandeinsatser och att utveckla sin praxis om orsakssamband.

II. Bakgrund till förfarandet vid tribunalen

6. Klagandena i förevarande mål, WS m.fl., är en familj bestående av sex personer, två föräldrar och fyra barn, som är syriska medborgare och etniska kurder.

7. Den 9 oktober 2016 anlände de till ön Milos (Grekland) som en del av en grupp på 114 flyktingar.

8. Den 14 oktober 2016 överfördes de till mottagnings- och identifieringscentret i Leros (Grekland), där de formellt förklarade sitt intresse för att ansöka om internationellt skydd.

9. Enligt klagandena transporterades de, tillsammans med ett antal andra syriska medborgare, från hotspot-området i Leros till polisstationen i Leros av den grekiska polisen den 19 oktober 2016. De fick besked om att de skulle förflyttas till Aten (Grekland) nästa dag.

10. Den 20 oktober 2016 fördes de med flyg till Adana (Turkiet) inom ramen för en gemensam återvändandeinsats av Republiken Grekland och Frontex (nedan kallad den gemensamma återvändandeinsatsen). Klagandena överfördes därefter till ett tillfälligt mottagningscentrum i sydöstra Turkiet.

11. Klagandena hävdar att de under flygresan placerades bredvid var sin eskortör och inte fick kommunicera med varandra. Enligt klagandena trodde de fortfarande att de skulle överföras till Aten. Det var först när de steg av planet och överlämnades till turkiska tjänstemän som de insåg att de i stället hade förts till Turkiet.

12. Den 2 november 2016 utfärdade de turkiska myndigheterna tillfälliga skyddshandlingar och ett tillfälligt resetillstånd för klagandena. Sökandena lämnade det tillfälliga mottagningscentret och flyttade tillfälligt till byn Saruj (Turkiet), där de hyrde ett hus och köpte möbler. Enligt klagandena flyttade de emellertid senare till Erbil (Irak) eftersom de fruktade att de turkiska myndigheterna skulle skicka tillbaka dem till Syrien. De har varit bosatta där sedan dess.

13. Den 4 januari 2017 ingav klagandena ett klagomål till Frontex rörande den gemensamma återvändandeinsatsen. De hävdade att deras grundläggande rättigheter hade kränkts till följd av Frontex medverkan i denna insats.

14. Den 15 februari 2017 underrättades klagandena av Frontex ombud för grundläggande rättigheter (nedan kallad FRO) om att deras klagomål kunde tas upp till prövning och att det hade vidarebefordrats till den verkställande direktören och till den grekiska ombudsmannen i egenskap av nationell myndighet med behörighet att handlägga klagomål avseende grundläggande rättigheter mot gränsbevakningsmyndigheterna i Grekland.

15. Efter en rad kontakter mellan FRO och klagandena angående hur handläggningen av deras klagomål fortskred, underrättades klagandena den 7 juni 2017 om att deras klagomål hade vidarebefordrats till den grekiska polisen, eftersom den grekiska ombudsmannen inte hade något mandat att pröva klagomålet.

16. Den 17 juli 2018 ingav klagandena ett andra klagomål till Frontex med anledning av att det första klagomålet inte hade lett till något resultat.

17. Den 9 augusti 2018 underrättade Frontex klagandena om att det andra klagomålet kunde tas upp till prövning och att det förenats med deras första klagomål.

18. Efter ett antal ytterligare kontakter mellan FRO och klagandena om hur handläggningen av deras klagomål framskred, underrättade FRO dem den 25 november 2019 om att de grekiska myndigheterna hade avslutat sin interna disciplinutredning och avgett en slutrapport, enligt vilken något disciplinärt ansvar inte hade kunnat fastställas.

19. Den 6 oktober 2020 avgav FRO en slutrapport avseende de två klagomålen och avslutade ärendet. Enligt denna rapport hade de grekiska myndigheterna kränkt klagandenas grundläggande rättigheter såsom de garanteras i artiklarna 18, 19, 24, 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). I denna rapport angavs även att Frontex hade uppfyllt sina skyldigheter genom att följa upp ärendet och ta direkt kontakt med den berörda medlemsstaten, samt att Frontex hade tagit initiativ till att säkerställa att det ställdes rättsliga krav vid genomförandet av återvändandeinsatser i framtiden. Frontex eventuella skadeståndsansvar berördes emellertid inte i denna rapport.

20. I e‑postmeddelanden av den 8 och 12 oktober 2020 förhörde sig klagandena särskilt om varför rapporten inte berörde Frontex inblandning i den gemensamma återvändandeinsatsen och inte heller det andra klagomålet mot Frontex.

21. I ett e‑postmeddelande av den 13 oktober 2020 svarade FRO att Frontex hade uppfyllt sina skyldigheter vad gällde handläggningen av deras klagomål. I detta e‑postmeddelande angavs särskilt att Frontex, i enlighet med tillämpliga bestämmelser, hade regelbundna uppföljningar med de grekiska myndigheterna och att klagomålsmekanismen var av administrativ karaktär, vilket innebar att det saknades ytterligare rättsmedel mot slutsatserna i fråga om klagomålen och uppföljningen av dem, men att det fanns möjlighet att få ärendet prövat av unionsinstitutionerna.

22. Under tiden väckte klagandena den 19 april 2017 talan mot Republiken Grekland vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) avseende samma gemensamma återvändandeinsats och gjorde gällande att deras mänskliga rättigheter enligt artiklarna 3 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) hade kränkts. Målet avfördes från Europadomstolens register efter det att parterna hade nått en uppgörelse i godo. Republiken Grekland gick med på att betala 12500 euro per sökande för ekonomisk och ideell skada, eller sammanlagt 75000 euro, plus 1500 euro för kostnader och utgifter.

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

23. Den 20 september 2021 väckte klagandena talan om skadestånd vid tribunalen med stöd av artikel 268 FEUF, artikel 340 andra stycket FEUF och artikel 60.3 i förordning 2016/1624 och yrkade ersättning för den skada de lidit till följd av Frontex påstått rättsstridiga handlande före, under och efter den gemensamma återvändandeinsatsen.

24. Klagandena gjorde gällande att Frontex hade underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artiklarna 16, 22, 25, 26, 28, 34 och 72 i förordning 2016/1624, samt enligt steg 1–5 i standardrutinerna och artikel 4 i uppförandekoden, och därmed hade kränkt deras grundläggande rättigheter enligt artiklarna 1, 4, 18, 19, 24, 41 och 47 i stadgan.

25. Klagandena åberopade åtta grunder till stöd för sin talan. Genom den första, den andra och den tredje grunden gjorde klagandena gällande att Frontex inte hade vidtagit åtgärder för att förhindra att deras grundläggande rättigheter kränktes under förberedelserna inför den gemensamma återvändandeinsatsen. Genom den fjärde, den femte och den sjätte grunden anklagade klagandena Frontex för att inte ha säkerställt att den gemensamma återvändandeinsatsen genomfördes på ett sätt som garanterade deras grundläggande rättigheter under insatsen. Genom den sjunde och åttonde grunden gjorde klagandena gällande att Frontex inte hade vidtagit lämpliga åtgärder för att utvärdera den gemensamma återvändandeinsatsen och för att hantera deras klagomål efter denna insats.

26. Klagandena hävdade att villkoren för unionens utomobligatoriska ansvar var uppfyllda och yrkade att tribunalen skulle tillerkänna dem skadestånd för de omtvistade kränkningarna. De yrkade att tribunalen skulle förplikta Frontex att till dem utge ersättning med 96212,55 euro för ekonomisk skada och med 40000 euro för ideell skada, jämte ränta. De yrkade även att Frontex skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

27. Frontex yrkade att tribunalen skulle ogilla talan och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

28. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.

29. För det första fann tribunalen att vissa handlingar som klagandena hade ingett först i samband med repliken eller innan den muntliga delen av förfarandet avslutades inte kunde tas upp till prövning, eftersom de hade ingetts för sent utan godtagbara skäl (punkterna 41–46 och 49–51 i den överklagade domen).

30. För det andra beslutade tribunalen att först pröva huruvida det förelåg ett orsakssamband mellan det påstått rättsstridiga handlandet och den påstådda skadan (punkt 55 i den överklagade domen). Nämnda domstol fann att klagandena inte hade visat att det förelåg ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den åberopade skadan och det handlande som lades Frontex till last (punkt 71 i den överklagade domen).

31. Tribunalen drog denna slutsats av två skäl. Såvitt avsåg det första skälet (punkterna 62–66 i den överklagade domen) inledde tribunalen med att påpeka att klagandenas argument grundade sig på den felaktiga premissen att de inte på ett rättsstridigt sätt skulle ha skickats tillbaka till Turkiet och inte skulle ha lidit den åberopade skadan om det inte hade varit för Frontex påstådda åsidosättande av sina skyldigheter med avseende på skyddet för de grundläggande rättigheterna (punkt 62 i den överklagade domen).

32. I detta hänseende ansåg tribunalen att Frontex, i enlighet artikel 34.1 i förordning 2016/1624, är skyldig att garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna endast när den utför sina uppgifter (punkt 63 i den överklagade domen). Tribunalen fortsatte med att påpeka att Frontex uppgift när det gäller återvändandeinsatser enligt artikel 27.1 a och b samt artikel 28.1 i nämnda förordning endast är att tillhandahålla tekniskt och operativt stöd till medlemsstaterna, och inte att ifrågasätta besluten om återvändande. Sistnämnda bedömning tillkommer, såsom tydligt framgår av direktiv 2008/115/EG, uteslutande medlemsstaterna (punkt 64 i den överklagade domen). Tribunalen underströk även att det enbart är medlemsstaterna som, i enlighet med direktiv 2013/32/EU, är behöriga att pröva ansökningar om internationellt skydd (punkt 65 i den överklagade domen).

33. Tribunalen fann således att något direkt orsakssamband mellan handlandet och den påtalade skadan inte kunde fastställas eftersom Frontex inte hade någon behörighet vare sig vad gällde att ifrågasätta besluten om återvändande eller vad gällde ansökningar om internationellt skydd. Tribunalen tillade att det även tydligt framgick av artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2016/1624 att värdmedlemsstaten i princip bär hela ansvaret för sådana skador (punkt 66 i den överklagade domen).

34. Såvitt avsåg det andra skälet (punkterna 67–70 i den överklagade domen) ansåg tribunalen att den påstådda skadan inte var en direkt följd av Frontex påstått rättsstridiga handlande, utan i stället berodde på klagandenas val. Mer specifikt ansåg tribunalen i) att den ekonomiska skadan i samband med utgifterna i Turkiet var en följd av klagandenas val att inte följa anvisningarna i det tillfälliga resetillstånd som utfärdats av de turkiska myndigheterna, ii) att även den ekonomiska och ideella skadan i samband med resan till Irak och bosättningen där var en följd av klagandenas egna beslut och inte kunde anses vara en direkt följd av Frontex handlande, och iii) att den ekonomiska skada som var hänförlig till kostnaderna för juridisk rådgivning i samband med klagomålen mot Frontex var en följd av klagandenas beslut att anlita ett rättsligt ombud, vilket inte var obligatoriskt.

35. Med hänsyn till att villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt unionsansvar är kumulativa till sin natur, ogillade tribunalen följaktligen talan utan att pröva de övriga villkoren för utomobligatoriskt ansvar (punkt 72 i den överklagade domen).

IV. Förfarandet vid domstolen

36. Genom överklagande som ingavs den 14 november 2023 har WS m.fl., i egenskap av klagande, yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och återförvisa målet till tribunalen för avgörande eller, i andra hand, själv slutligt avgöra ärendet och bifalla talan. Klagandena har vidare yrkat att Frontex ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

37. I sitt svaromål som inkom den 7 februari 2024 har Frontex yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att betala rättegångskostnaderna.

38. Klagandena och Frontex har även ingett en replik och en duplik som inkom den 18 april 2024 respektive den 27 maj 2024.

39. Förhandling hölls den 4 februari 2025, varvid båda parterna utvecklade sin talan.

V. Bedömning

40. Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Genom den första grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att missförstå deras talan som att den avsåg beslutet att avslå deras ansökan om internationellt skydd och/eller det (underförstådda) beslutet om återvändande avseende dem. Genom den andra grunden har klagandena hävdat att tribunalen, på grund av detta missförstånd, underlät att pröva klagandenas argument om att Frontex rättsstridiga handlande orsakade den skada de lidit och således gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sin bedömning att det inte förelåg något orsakssamband. Den tredje grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att bedöma att orsakssambandet mellan Frontex agerande och den skada som klagandena lidit bröts av klagandenas egna val. Den fjärde grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig tolkning av tribunalens rättegångsregler genom att fastställa att vissa handlingar inte kunde tas upp till prövning.

41. Jag kommer att inleda min analys med att bedöma de argument som Frontex har anfört till stöd för att förevarande överklagande inte kan tas upp till sakprövning (A). Jag kommer därefter att bedöma de två första grunderna för överklagandet tillsammans (B), innan jag går vidare till den tredje (C) och den fjärde (D) grunden för överklagandet.

A. Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning

42. Frontex har i huvudsak bestritt att förevarande överklagande kan tas upp till sakprövning på fyra grunder.

43. Frontex har för det första gjort gällande att de tre första grunderna för överklagandet inte kan tas upp till sakprövning eftersom de innebär ett ifrågasättande av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, särskilt förekomsten av ett beslut om återvändande.

44. För det andra har Frontex hävdat att de tre första grunderna för överklagandet inte kan tas upp till sakprövning i den mån de avser Frontex och Republiken Greklands solidariska ansvar, eftersom detta utgör en ny grund som inte åberopades i första instans.

45. För det tredje har Frontex gjort gällande att den första och den andra grunden för överklagandet inte kan tas upp till sakprövning då det saknas tillräckligt exakta uppgifter om vilka delar av den överklagade domen som ifrågasätts.

46. För det fjärde har Frontex ifrågasatt om klagandenas intresse av att få den överklagade domen prövad är berättigat med hänsyn till att de redan har erhållit ersättning från Republiken Grekland inom ramen för sin talan vid Europadomstolen (se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande).

47. Klagandena har gjort gällande att förevarande överklagande kan tas upp till sakprövning och att Frontex argument inte kan godtas.

48. Jag delar denna uppfattning.

49. För det första har klagandena genom de tre första grunderna för överklagandet inte sökt få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, utan i stället ifrågasatt den rättsliga kvalificering som tribunalen gjorde och som låg till grund för dess slutsats att det inte fanns något direkt orsakssamband mellan Frontex agerande och den påstådda skadan.

50. Klagandena har i detta avseende gjort gällande att tribunalens slutsats att talan avsåg ett ifrågasättande av beslutet om återvändande var en rättslig slutsats och inte en slutsats om de faktiska omständigheterna. Eftersom de i första instans hävdade att det inte förelåg något beslut om återvändande, vilket var vad Frontex var skyldigt att kontrollera, gjorde sig tribunalen skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte pröva om det förelåg ett beslut om återvändande. Klagandena har även gjort gällande att tribunalen underlät att bedöma andra relevanta omständigheter – såsom huruvida en anställd vid Frontex befann sig ombord på returflyget eller huruvida Frontex hade erhållit en förteckning med namn på återvändande från de grekiska myndigheterna – till följd av den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till genom att missförstå klagandenas talan.

51. Klagandena har följaktligen inte yrkat att domstolen ska fastställa dessa faktiska omständigheter, utan snarare att den ska fastställa att tribunalen borde ha gjort det. Frågan huruvida det var nödvändigt att anlita ett rättsligt ombud är dessutom inte heller en sakfråga, utan innefattar en rättslig bedömning som klagandena har rätt att ifrågasätta. Klagandenas argument avseende de faktiska omständigheterna avser således rättsfrågor som kan prövas av domstolen inom ramen för ett överklagande.

52. För det andra åberopades klagandenas argument inom ramen för de tre första grunderna för överklagandet avseende Frontex och Republiken Greklands solidariska ansvar inte för första gången i överklagandet. Det framgår av parternas inlagor vid tribunalen att klagandena anförde argument om att Frontex och Republiken Grekland har ett gemensamt ansvar för återvändandeinsatser, vilket innebär att var och en av dem bär ansvaret för sitt eget agerande och för den skada som detta orsakat klagandena.

53. För det tredje framgår det av de två första grunderna för överklagandet exakt vilka punkter i den överklagade domen som angrips och skälen till varför klagandena anser att tribunalen i dessa punkter gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, vilket gör det möjligt för domstolen att förstå vilka delar av den överklagade domen som ifrågasätts och att utöva sin befogenhet att kontrollera deras lagenlighet.

54. För det fjärde hade klagandena, såsom bekräftades vid förhandlingen, ett berättigat intresse av att få saken prövad när de väckte talan, och detta intresse kvarstår, eftersom den förlikning som ingicks med Republiken Grekland inte påverkar deras rätt att föra talan vid unionsdomstolen. Det mål som eftersträvas med förevarande talan, nämligen att säkerställa en skälig ersättning för den skada som Frontex orsakat klagandena, har således inte uppnåtts. Den omständigheten att klagandena väckte talan separat mot Republiken Grekland vid en annan domstol avseende påstådda överträdelser av andra bestämmelser, nämligen bestämmelserna i Europakonventionen, på grundval av samma gemensamma återvändandeinsats kan däremot, såsom klagandena har påpekat, påverka skadeståndets storlek.

55. Jag anser därför att förevarande överklagande kan tas upp till sakprövning.

B. Den första och den andra grunden

56. Genom de två första grunderna för överklagandet, vilka avser punkterna 62–66 samt 71 och 72 i den överklagade domen, har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen missförstod deras argument i första instans. Detta fick till följd att tribunalen drog den felaktiga slutsatsen att det inte hade visats att det förelåg ett orsakssamband och därför inte prövade någon av de åtta grunder som åberopats i första instans.

57. Klagandena har hävdat att de gjorde gällande att Frontex hade orsakat dem skada genom att åsidosätta sina egna skyldigheter och inte genom att åsidosätta de skyldigheter som endast kan tillskrivas medlemsstaterna. Deras talan i första instans var således riktad mot Frontex fullgörande av sina skyldigheter enligt förordning 2016/1624 att garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av den gemensamma återvändandeinsatsen. Tribunalen tolkade emellertid i stället denna talan som att den avsåg beslutet att neka dem internationellt skydd och det (underförstådda) beslut om återvändande som de grekiska myndigheterna hade fattat avseende dem. Av detta skäl underlät tribunalen att tillskriva Frontex det rättsstridiga handlandet och att bedöma huruvida det förelåg ett orsakssamband mellan detta handlande och den påstådda skadan. Om tribunalen inte hade missförstått klagandenas argument skulle den ha prövat samtliga åtta grunder som åberopades i första instans, vilka var och en avsåg att Frontex åsidosatt olika skyldigheter enligt unionsrätten, vilket enligt klagandena ledde till att deras grundläggande rättigheter kränktes och orsakade dem skada. Klagandena har vidare anfört att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2016/1624, eftersom denna bestämmelse inte har något samband med Frontex ansvar för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt denna förordning.

58. Frontex har bestritt dessa påståenden och anfört att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser de två första grunderna.

59. Till att börja med anser jag att tribunalen inte slutförde sitt resonemang i den överklagade delen av domen. Den förklarade inte hur dess slutsats att medlemsstaterna ensamma är behöriga att fatta beslut om återvändande och om ansökningar om internationellt skydd hängde samman med dess slutsats att det inte förelåg något orsakssamband.

60. Enligt min mening kan denna tvetydiga del av den överklagade domen förstås på ett av två sätt. För det första kan domen läsas som att tribunalen missförstod klagandenas argument i första instans i så motto att de ifrågasatte giltigheten av beslutet om återvändande, snarare än Frontex underlåtenhet att kontrollera huruvida det fanns ett beslut om återvändande över huvud taget. För det andra kan denna dom läsas som att tribunalen ansåg att Frontex inte kunde ådra sig skadeståndsansvar eftersom Frontex uppgift endast var att tillhandahålla stöd för medlemsstaternas återvändandeinsatser. Betraktat på det sättet slog tribunalen underförstått fast att förbudet för Frontex att, såsom framgår av artikel 28.1 i förordning 2016/1624, ifrågasätta beslut om återvändande fritog Frontex från skyldigheten att kontrollera om en återvändandeinsats avsåg personer som gjorts föremål för ett beslut om återvändande.

61. Om denna första tolkning av den överklagade domen är korrekt, har tribunalen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att tillämpa begreppen attribuering av ansvar och orsakssamband på ett felaktigt sätt.

62. Begreppet orsakssamband besvarar å ena sidan frågan om orsak och verkan, nämligen huruvida en viss aktörs handlande eller underlåtenhet att handla (orsak) ledde till den uppkomna skadan (verkan). Begreppet attribuering av ansvar knyter å andra sidan det rättsstridiga beteendet till den relevanta aktören.

63. Om det inför tribunalen görs gällande att Frontex handlande (underlåtenhet att handla) är orsaken, kan tribunalen inte besvara frågan huruvida det finns ett samband mellan denna orsak och den påstådda skadan genom att bedöma en annan aktörs (i detta fall Republiken Grekland) handlande (underlåtenhet att handla).

64. För att kunna slå fast att Frontex inte orsakade den påstådda skadan skulle tribunalen med andra ord ha behövt utgå från Frontex påstådda handlande (underlåtenhet att handla) och därefter dragit slutsatsen att detta påstått rättsstridiga handlande inte var en tillräckligt direkt orsak till skadan. Det är riktigt att tribunalen, om den hade ansett att det inte låg inom Frontex behörighet att kontrollera att det fanns ett beslut om återvändande, hade kunnat dra slutsatsen att Frontex inte orsakade den omtvistade skadan. Detta är vad jag föreslår som den andra möjliga tolkningen av den överklagade domen. Detta är emellertid inte vad tribunalen angav (i vart fall inte uttryckligen). Tribunalen fokuserade snarare på den omständigheten att det är medlemsstaterna, och inte Frontex, som har behörighet att fatta beslut om återvändande. Klagandena har, såsom de upprepade vid förhandlingen inför domstolen, aldrig ifrågasatt detta faktum.

65. En möjlig slutsats är således att tribunalen blandade ihop attribuering och orsakssamband genom att inte koppla rätt beteende till rätt aktör och därför gjorde en felaktig bedömning i fråga om förekomsten av ett orsakssamband.

66. Såsom jag har förklarat är det emellertid också möjligt att tribunalen ansåg att Frontex inte hade någon skyldighet att kontrollera huruvida de personer som omfattades av den gemensamma återvändandeinsatsen verkligen var återvändande, i den meningen att det fanns verkställbara beslut om återvändande såvitt avsåg dem. Eftersom det påstått rättsstridiga handlandet i så fall inte kunde tillskrivas Frontex, hade tribunalen kunnat dra den logiska slutsatsen att det inte förelåg något orsakssamband mellan detta handlande och skadan.

67. Om denna andra tolkning av den överklagade domen är korrekt, kräver det att två frågor besvaras. Har Frontex, för det första, egna skyldigheter enligt unionsrätten under gemensamma återvändandeinsatser, inbegripet skyldigheten att kontrollera om det finns ett beslut om återvändande för varje person som sätts ombord på planet? För det fall att Frontex har en sådan skyldighet, men även Republiken Grekland har samma skyldighet, kan då Frontex, för det andra, hållas ensamt ansvarig för hela skadebeloppet? Jag ska pröva dessa två frågor i tur och ordning.

1. Har Frontex en kontrollskyldighet enligt förordning 2016/1624?

68. Klagandena har gjort gällande att all den skada de lidit har sin grund i att de inbegreps i den gemensamma återvändandeinsatsen. Om Frontex hade fullgjort sin skyldighet att kontrollera huruvida det fanns ett beslut om återvändande avseende dem, så skulle denna byrå ha funnit att det inte fanns något sådant beslut, och klagandena skulle ha undantagits från denna återvändandeinsats. Huvudorsaken till den skada de lidit är därför Frontex underlåtenhet att kontrollera om det förelåg ett beslut om återvändande, varigenom Frontex kränkte deras grundläggande rättigheter, inbegripet principen om non-refoulement.

69. Det är därför nödvändigt att fastställa huruvida Frontex har en sådan kontrollskyldighet enligt förordning 2016/1624.

70. Till att börja med är det ostridigt att stadgan inte i sig kan medföra några nya befogenheter eller uppgifter för Europeiska unionen.

71. Såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 63 i den överklagade domen ålägger artikel 34.1 i förordning 2016/1624 därför Frontex en skyldighet att garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna endast när den utför sina uppgifter enligt denna förordning.

72. Med detta sagt måste Frontex, när den utför sina uppgifter, säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna. Alla unionens institutioner och organ är enligt artikel 51.1 i stadgan bundna av stadgan, varför återupprepningen av denna skyldighet i artikel 34.1 i förordning 2016/1624 endast har karaktär av bekräftelse.

73. I artikel 28 i förordning 2016/1624 behandlas Frontex skyldigheter i samband med återvändandeinsatser. Enligt artikel 28.1 i denna bestämmelse ska Frontex i enlighet med direktiv 2008/115 tillhandahålla nödvändigt stöd och säkerställa samordningen eller organisationen av återvändandeinsatser.

74. Direktiv 2008/115 förbjuder återvändande utan verkställbara beslut om återvändande. Syftet med att insistera på ett beslut om återvändande är bland annat att säkerställa att återvändandet inte strider mot principen om non-refoulement.

75. Detta återspeglas i förordning 2016/1624. I artikel 4 h i nämnda förordning föreskrivs således att en av komponenterna i den europeiska integrerade gränsförvaltningen är ”[å]tervändande av tredjelandsmedborgare som är föremål för beslut om återvändande utfärdade av en medlemsstat”.

76. Begreppet ”person som är föremål för ett beslut om återvändande” i artikel 2.13 i förordning 2016/1624 förutsätter likaledes att det finns ett ”beslut om återvändande”, varmed enligt artikel 2.12 i samma förordning avses administrativa eller rättsliga avgöranden eller handlingar, enligt vilka en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig, vilka ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända och vilka är förenliga med direktiv 2008/115.

77. Det går således att dra slutsatsen att unionslagstiftarens avsikt med förordning 2016/1624 var att gemensamma återvändandeinsatser som samordnades och/eller organiserades av Frontex endast fick avse personer som var föremål för verkställbara individuella beslut om återvändande.

78. Genom att kontrollera att det fanns ett beslut om återvändande för alla personer som berördes av en gemensam återvändandeinsats som samordnades och/eller organiserades av Frontex, fullgjorde Frontex således sin skyldighet att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna, inbegripet principen om non-refoulement, när den utförde sina uppgifter, i enlighet med artikel 34.1 i förordning 2016/1624.

79. Samtidigt stred en sådan kontroll inte mot artikel 28.1 i förordningen, där det föreskrivs att Frontex stöd inte innefattar att ”ifrågasätta besluten om återvändande”. En kontroll av huruvida det föreligger ett beslut om återvändande är inte detsamma som en bedömning av dess innehåll och strider således inte mot förbudet mot att ifrågasätta ett sådant beslut, vilket är medlemsstaternas ansvar.

80. Under förfarandet vid domstolen har Frontex inte förnekat att det ingår i dess uppgifter att kontrollera förekomsten av beslut om återvändande. Frontex har emellertid hävdat att byrån uppfyllde denna skyldighet i samband med den gemensamma återvändandeinsatsen, eftersom den hade tillgång till den förteckning med namn som den hade mottagit från de grekiska myndigheterna och som innehöll klagandenas namn. Frontex har vidare gjort gällande att den, med hänsyn till principen om lojalt samarbete, endast kunde ifrågasätta att förteckningen var korrekt om det fanns faktiska omständigheter som tydde på att handlingen var felaktig, vilket inte var fallet här.

81. Klagandena har emellertid hävdat att den omtvistade förteckningen inte innehöll namnen på återvändande personer utan på personer som inte hade ansökt om asyl, vilket dessutom var felaktig information när det gällde dem, eftersom de hade gett uttryck för sin avsikt att ansöka om asyl.

82. Denna diskussion borde, även om den är relevant för att fastställa Frontex ansvar, ha förts av tribunalen för att fastställa de relevanta faktiska omständigheterna. Vad som är av betydelse i förevarande mål är att denna diskussion inte har något samband med frågan huruvida det finns ett orsakssamband mellan Frontex underlåtenhet att kontrollera om klagandena var personer som var föremål för ett beslut om återvändande och den skada som de har lidit till följd av att de återsänts tillbaka. Eftersom tribunalen ansåg att det inte förelåg något orsakssamband, fastställde den inte om övriga villkor för skadeståndsansvar var uppfyllda. Om Frontex kan visa att den gjorde vad som var möjligt och tillräckligt för att kontrollera att klagandena faktiskt var återvändande, så har Frontex inte åsidosatt sina skyldigheter, eller så är åsidosättandet inte tillräckligt allvarligt. Denna diskussion rör således ett annat villkor för utomobligatoriskt ansvar, men saknar relevans för bedömningen av huruvida det föreligger ett orsakssamband.

83. Sammanfattningsvis har Frontex enligt förordning 2016/1624 en faktisk skyldighet att kontrollera att alla personer som omfattas av en gemensam återvändandeinsats är föremål för ett beslut om återvändande, vilket är viktigt för att Frontex ska kunna fullgöra sin skyldighet att säkerställa respekten för principen om non-refoulement när den utför sina uppgifter. Frontex själv förnekar inte detta. Tribunalen gjorde sig därför skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det inte fanns något orsakssamband mellan Frontex påstått rättsstridiga handlande och den skada som klagandena lidit.

2. Är Frontex och värdmedlemsstaten solidariskt ansvariga?

84. Inom ramen för den andra tolkningen av den överklagade domen är det också möjligt att tribunalen inte tillskrev Frontex det påstått rättsstridiga handlandet, eftersom den ansåg att Frontex och en medlemsstat inte kunde vara solidariskt ansvariga för samma skada.

85. Inom doktrinen avser begreppet gemensamt ansvar, som även kan beteckna delat eller konkurrerande ansvar, i allmänhet situationer där både unionen och medlemsstaterna ådrar sig ansvar för separata överträdelser av unionsrätten som orsakar en och samma skada. Frontex har ägnats särskild uppmärksamhet i detta hänseende. Begreppet solidariskt ansvar tycks ge uttryck för tanken att flera aktörer kan vara gemensamt ansvariga för samma skada (begreppet delat eller gemensamt ansvar) och att den skadelidande kan väcka talan mot vilken av dessa aktörer som helst och begära full ersättning för skadan.

86. Klagandena förefaller använda begreppet solidariskt ansvar på detta sätt. När det gäller genomförandet av den gemensamma återvändandeinsatsen anser klagandena att Frontex och Republiken Grekland var och en för sig hade skyldighet att kontrollera att det fanns ett beslut om återvändande innan någon sändes tillbaka. En person som otillbörligen sänts tillbaka till följd av att det inte kontrollerades om det förelåg ett beslut om återvändande kan kräva skadestånd från antingen Frontex eller en medlemsstat. Enligt det nuvarande systemet för rättsligt skydd i unionen kan en skadelidande inte väcka talan mot både Frontex och en medlemsstat vid samma domstol, eftersom olika domstolar är behöriga att pröva sådana anspråk.

87. I artikel 5.1 i förordning 2016/1624 föreskrivs att den europeiska gräns- och kustbevakningen, det vill säga Frontex och medlemsstaterna, ska genomföra europeisk integrerad gränsförvaltning som ett ”delat ansvar”, medan medlemsstaterna alltjämt ska vara huvudansvariga för att förvalta sina avsnitt av de yttre gränserna.

88. Delat ansvar kan leda till delat skadeståndsansvar. Medan en medlemsstat kan hållas ansvarig för alla typer av handlingar eller försummelser, kan Frontex dela ansvaret endast för de handlingar eller försummelser som ligger inom ramen för de uppgifter som byrån tilldelats genom unionsrätten. Möjligheten till delat ansvar är inte bara en teoretisk diskussion inom doktrinen. Denna möjlighet får potentiellt viktiga konsekvenser inte bara för Frontex, vars befogenheter ökar med varje ändring av den unionslagstiftning som reglerar dess verksamhet, utan också för ett antal andra unionsorgan som utför uppgifter i samarbete med medlemsstaterna.

89. Domstolen ansåg redan i sin tidiga praxis, såsom i domen Kampffmeyer/kommissionen, att unionens institutioner kunde dela ansvaret med medlemsstaterna. Den nyligen avkunnade domen Kočner/Europol tycks ha skapat en viss osäkerhet om huruvida delat ansvar kan leda till solidariskt ansvar om ett sådant ansvar inte uttryckligen föreskrivs i unionslagstiftningen i en specifik situation. I den sistnämnda domen fann domstolen att artikel 50 i förordning (EU) 2016/794 införde ett system med solidariskt ansvar för Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning, kallad Europol, och en medlemsstat för skada som uppkommit på grund av otillåten behandling av uppgifter. Detta särskilda system utgjorde ett undantag från det allmänna ansvarssystemet i denna förordning.

90. Som jag förstår det avsåg domstolen inte att genom denna dom fastställa att solidariskt ansvar är ett undantag i situationer där medlemsstaterna delar ansvaret för samma handlingar med unionens institutioner eller organ, vilket förutsätter att ett sådant ansvar föreskrivs i unionslagstiftningen. Det specifika med den regel i förordning 2016/794 som domstolen hänvisade till var snarare att den införde en tvåstegsmekanism som befriade den enskilde från skyldigheten att tillskriva antingen Europol eller en medlemsstat en otillåten behandling av uppgifter, och i stället gjorde så att det var tillräckligt att visa att en olaglig behandling hade ägt rum.

91. I förevarande fall skiljer sig situationen från den som förelåg i målet Kočner/Europol. Medan regeln i det målet motiverades av att det var omöjligt för den enskilde att avgöra huruvida den otillåtna behandlingen av uppgifter kunde tillskrivas Europol eller en medlemsstat, är det i förevarande fall möjligt att tillskriva både Frontex och Republiken Grekland samma försummelse. Båda har enligt unionsrätten var för sig skyldighet att inte tillåta att personer som inte omfattas av något beslut om återvändande sänds tillbaka. Om endera Frontex eller Republiken Grekland hade utfört denna kontroll skulle klagandena, förutsatt att det faktiskt inte fanns något beslut om återvändande såsom klagandena har hävdat, ha undantagits från den gemensamma återvändandeinsatsen. Orsaken till skadan i detta särskilda scenario kunde därför tillskrivas båda aktörerna, eftersom var och en av dem hade kunnat förhindra att skadan uppstod.

92. Innebär det faktum att huvudansvaret för återvändanden ligger hos medlemsstaterna att Frontex inte också kan hållas ansvarig för samma försummelser? Om domstolen skulle göra en sådan tolkning skulle Frontex förmodligen aldrig kunna hållas ansvarig för olagliga handlingar eller försummelser under återvändandeinsatser, eftersom liknande skyldigheter även skulle åligga medlemsstaterna. Enligt min mening skulle detta på ett otillbörligt sätt förminska Frontex ansvar och äventyra skyddet av grundläggande rättigheter.

93. Jag anser därför att Frontex, i situationer där Frontex och medlemsstaterna delar skyldigheter inom ramen för gemensamma återvändandeinsatser, kan hållas ansvarig för skador som orsakats av att sådana skyldigheter åsidosatts, även om en medlemsstat kan ansvara parallellt för samma skada.

94. Detta föranleder mig att anse att tribunalen inte gjorde rätt som drog slutsatsen att det inte fanns något orsakssamband mellan Frontex underlåtenhet att kontrollera och den skada som klagandena lidit på den grunden att det felaktiga handlandet inte kunde tillskrivas Frontex i situationer där det kunde tillskrivas en medlemsstat.

95. Det bör tilläggas att tribunalens hänvisning till artikel 42.1 och 42.2 i förordning 2016/1624 bygger på ett missförstånd. Såsom klagandena har påpekat avser denna bestämmelse specifika fel som begåtts av personalen inom ramen för den operativa verksamheten. Den påverkar inte och har ingen bäring på Frontex eget ansvar enligt artikel 60.3 i nämnda förordning för åsidosättande av dess skyldighet enligt förordningen att garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna.

96. Oavsett om den första eller den andra tolkningen av den överklagade domen är korrekt, är tribunalens slutsats att det inte fanns något orsakssamband mellan Frontex underlåtenhet och den skada som klagandena lidit sammanfattningsvis rättsligt felaktig.

97. Jag anser följaktligen att överklagandet ska vinna bifall såvitt avser den första och den andra grunden.

C. Den tredje grunden

98. Genom den tredje grunden för överklagandet, som avser punkterna 66–72 i den överklagade domen, har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att slå fast att orsakssambandet bröts genom klagandenas egna val.

99. Den första delen av denna grund avser ekonomisk och ideell skada som hänför sig till Turkiet och Irak, medan den andra delen av denna grund avser ekonomisk skada i form av kostnader för juridisk rådgivning i samband med klagomålen mot Frontex. Jag kommer att behandla dessa två frågor var för sig.

1. Orsakssambandet såvitt avser den ekonomiska och ideella skada som hänför sig till Turkiet och Irak

100. Tribunalen ansåg i punkterna 68 och 69 i den överklagade domen att den ekonomiska och ideella skada som uppstod till följd av att klagandena bosatte sig i Saruj (Turkiet), flydde till Irak och slutligen bosatte sig där, orsakades av klagandenas egna val och inte av Frontex agerande. Det förelåg således inte något samband mellan Frontex handlande och den påstådda skadan. Klagandena har gjort gällande att tribunalen genom denna bedömning gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

101. Såsom har noterats i doktrinen skiljer man mellan faktisk och rättslig kausalitet.

102. För att avgöra huruvida det föreligger ett faktiskt orsakssamband gör domstolarna en bedömning av om det rättsstridiga handlandet är en nödvändig förutsättning för den påstådda skadan. Detta kallas på engelska ofta för ”but for”-testet (”om det inte vore för”-testet). Tillämpat på unionsförhållanden föreligger det ett orsakssamband om skadan inte skulle ha inträffat om det inte vore för unionsinstitutionens eller unionsorganets handlande. Om beteendet består i en underlåtenhet är frågan huruvida skadan inte skulle ha inträffat om unionsinstitutionen eller unionsorganet hade fullgjort sin skyldighet enligt unionsrätten. Om så är fallet föreligger det ett faktiskt orsakssamband.

103. Tribunalen tycks i sin bedömning, med början i punkt 67 i den överklagade domen, ha utgått från att det förelåg ett faktiskt orsakssamband. Om så inte vore fallet skulle det inte vara rimligt att, såsom tribunalen gjorde, dra slutsatsen att orsakssambandet mellan Frontex handlande och den påstådda skadan bröts till följd av klagandenas val. Tribunalens resonemang förutsätter således att Frontex underlåtenhet att kontrollera om det förelåg ett beslut om återvändande var en nödvändig förutsättning för den skada som klagandena lidit. En sådan slutsats skulle förvisso endast kunna dras om det inte förelåg något beslut om återvändande, vilket inte fastställdes i målet vid tribunalen. Om så vore fallet skulle emellertid ”but for”-testet vara uppfyllt. Om Frontex hade utfört en sådan kontroll är det med andra ord möjligt att den skulle ha funnit att det inte förelåg något beslut om återvändande och att klagandena då inte skulle ha inbegripits i den gemensamma återvändandeinsatsen och följaktligen inte skulle ha lidit den åberopade skadan.

104. ”But for”-testet gör ingen åtskillnad mellan olika typer av konsekvenser. Det ställer inga frågor om huruvida konsekvenserna är sannolika eller osannolika, förutsebara eller oförutsebara, direkta eller avlägsna. Medlemsstaternas rättsordningar begränsar emellertid ofta det faktiska orsakssambandet genom att införa ytterligare villkor för att ansvar ska kunna åläggas. Detta kallas allmänt för rättslig kausalitet.

105. Domstolar på såväl nationell nivå som unionsnivå uttrycker dessa ytterligare villkor med hjälp av olika terminologi och begrepp. Unionsdomstolen har sålunda, utan att förklara vad de betyder, använt uttryck som att skadan är en tillräckligt direkt följd av det rättsstridiga handlandet, att det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan handlandet och skadan, eller att handlandet är den avgörande orsaken till skadan.

106. Mot denna bakgrund konstaterade tribunalen i punkt 67 i den överklagade domen att ”blott det faktum att det rättsstridiga handlandet var en nödvändig förutsättning för att skadan skulle uppstå, i så måtto att skadan inte skulle ha uppstått om detta handlande inte förelåg, inte räcker enligt unionsrätten för att det ska anses att det finns ett orsakssamband”.

107. Domstolen har inte formulerat sig på detta vis i sin praxis. Icke desto mindre förefaller det som om även domstolen anser att ”but for”-testet inte alltid är tillräckligt för skadeståndsansvar. Domstolen har således i ett antal domar slagit fast att de principer, gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, till vilka det hänvisas i artikel 340 andra stycket FEUF inte kan åberopas till stöd för att det föreligger en skyldighet för unionen att ersätta all skada, oavsett hur avlägsen.

108. Även om generaladvokater och företrädare för doktrinen har påpekat att unionsdomstolens praxis avseende bedömningen av orsakssambandet inte är konsekvent och med nödvändighet är fallberoende, är det därför möjligt att dra slutsatsen att det finns en viss föreställning om rättslig kausalitet i unionens lagstiftning om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

109. Framför allt gav rättspraxis redan tidigt uttryck för att det fanns gränser för ”but for”-testets räckvidd genom att utesluta ansvar för unionens institutioner eller organ för skador som var alltför avlägsna.

110. I denna rättspraxis befanns skadan ibland vara alltför avlägsen på grund av att andra, däribland den skadelidande själv, hade bidragit till skadan. I domen Trubowest fann domstolen exempelvis att ”även när institutionerna eventuellt har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, [kan] nämnda bidrag … vara alltför avlägset på grund av att andra personer är ansvariga, i förevarande fall klagandena”.

111. De fall där hänsyn tagits till den skadelidandes bidrag har enligt min mening utvecklats kasuistiskt, det vill säga med hjälp av ”fallanalys”, och inte på grundval av en övergripande teori om hur orsakssambandet ska bedömas rättsligt.

112. Den skadelidande partens bidrag till den skada som en unionsinstitution eller ett unionsorgan har orsakat har behandlats på två olika sätt av unionsdomstolen. I vissa fall har den skadelidandes bidrag beaktats som en faktor som motiverade en sänkning av det skadeståndsbelopp som unionsinstitutionen eller unionsorganet skulle betala, men som inte ansågs bryta orsakssambandet. I ett antal andra mål har den skadelidandes medverkan ansetts vara en faktor som bröt orsakssambandet. I sådana fall har unionsdomstolen ansett att den skadelidandes agerande, och inte institutionens handlande, var den avgörande orsaken till skadan.

113. Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning eftersom den skadelidandes bidrag i rättspraxis har betraktats som en faktor som begränsar skadeståndets storlek och inte som en faktor som bryter orsakssambandet. Detta argument kan inte godtas med tanke på att båda riktningarna finns företrädda i rättspraxis, såsom har visats ovan.

114. Icke desto mindre anser jag att de befintliga mål i vilka domstolen har funnit att orsakssambandet brutits på grund av den skadelidandes egna val i de flesta fall har rört skador som uppkommit inom ramen för näringsverksamhet, och slutsatserna där kan därför inte automatiskt appliceras på förevarande fall. Det har främst rört sig om marknadsrelaterade mål, såsom dumpnings-, konkurrens- och koncentrationsärenden, där de skadelidande parterna var ekonomiska aktörer och domstolen drog slutsatsen att vårdslöshet eller helt enkelt en felaktig affärsmässig bedömning från sådana parters sida leder till att orsakssambandet bryts.

115. Den påstådda skadan i förevarande fall har ingenting att göra med den normala affärsrisk som aktörer på marknaden måste räkna med. Det kan inte heller hävdas att den ifrågavarande skadan har uppkommit på grund av klagandenas vårdslöshet och än mindre att deras bristande omsorg var den avgörande orsaken till skadan, vilket var ett av skälen till att domstolen i domen Trubowest ansåg att det inte förelåg något orsakssamband.

116. I förevarande fall är skadan i stället en följd av påstådda kränkningar av klagandenas grundläggande rättigheter, inbegripet principen om non-refoulement, samtidigt som de befann sig i en utsatt situation. Med hänsyn till att klagandena var syriska kurder som återsändes till Turkiet, anser jag inte att det är objektivt möjligt att beteckna deras beslut att fly till Irak, ett land som de ansåg vara säkert, som ett helt självständigt beslut från deras sida. Även om det faktiskt var deras eget beslut, och det inte var helt uteslutet att stanna i Turkiet, var ett sådant beslut knappast deras ”fria val”.

117. Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen ska slå fast att det faktiska orsakssambandet i förevarande mål inte har brutits till följd av klagandenas egna val. Om Frontex inte hade gjort sig skyldig till den påstått rättsstridiga försummelsen skulle klagandena inte ha behövt fatta ett så svårt livsvalsbeslut.

118. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag därför att den första delen av den tredje grunden för överklagandet är välgrundad.

119. Med detta sagt utesluter jag inte möjligheten att sambandet mellan vissa av de skador som klagandena har gjort gällande och Frontex försummelse ska anses vara alltför avlägset och att Frontex därmed inte ska hållas ansvarig för dem. Detta gäller främst den ekonomiska skada som hänför sig till kostnaderna för att bosätta sig i Irak. Dessa kostnader hade klagandena inte kunnat undvika oavsett var de hade etablerat sig. Vid bedömningen av den rättsliga kausaliteten kan det finnas skäl att undanta denna typ av skada. Detta är emellertid en annan typ av resonemang än det som tribunalen förde, vilket var rättsligt felaktigt och enligt vilket klagandenas egna beslut bröt sambandet mellan Frontex underlåtenhet och den skada som klagandena lidit. Det är endast detta resonemang som är omtvistat i förevarande överklagande.

2. Orsakssambandet såvitt avser den ekonomiska skadan hänförlig till kostnaderna för juridisk rådgivning i samband med klagomålsmekanismen

120. Klagandena har vidare gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i punkt 70 i den överklagade domen, då den fann att det i förevarande fall inte var nödvändigt att anlita ett juridiskt ombud för att inge klagomålen till Frontex på grund av de särskilda omständigheterna med avseende på Frontex rättsstridiga handläggning av deras klagomål och deras bristande kunskaper i unionsspråken.

121. Jag anser att tribunalen inte har gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning såvitt avser denna skadeståndsgrund.

122. I domen Internationaler Hilfsfond/kommissionen fann domstolen att det inte fanns något direkt orsakssamband mellan skadan, som utgjordes av kostnader som uppkommit i samband med ett klagomålsförfarande vid Europeiska ombudsmannen, och kommissionens agerande, eftersom det stod var och en fritt att välja att vända sig till Europeiska ombudsmannen och de kostnader som dessa personer ådragit sig följaktligen inte kunde anses vara en skada som kunde tillskrivas den berörda institutionen.

123. I förevarande fall ser jag inget skäl till varför en liknande slutsats inte skulle kunna dras avseende klagandenas klagomål inom ramen för den klagomålsmekanism som föreskrivs i förordning 2016/1624.

124. I likhet med förfarandena inför ombudsmannen är klagomålsmekanismen en administrativ mekanism som inte är obligatorisk enligt unionsrätten och som inte heller utesluter andra rättsmedel och administrativa medel.

125. Vad gäller klagandenas påståenden om Frontex bristfälliga handläggning av deras klagomål, innebär dessa inte att själva klagomålsmekanismen kan ifrågasättas.

126. Klagandenas argument grundade på deras bristande kunskaper i unionsspråken är inte heller övertygande. Standardformuläret för klagomål ska enligt artikel 72.10 i förordning 2016/1624 finnas tillgängligt på byråns webbplats och på papper i samband med all byråns verksamhet, på språk som tredjelandsmedborgare förstår eller rimligen kan förväntas förstå. Detta tyder på att unionslagstiftaren har beaktat detta, dock utan att dra några slutsatser beträffande behovet av juridisk rådgivning.

127. Jag anser därför att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del.

D. Den fjärde grunden

128. Genom den fjärde grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen i punkterna 44–46, 50 och 51 i den överklagade domen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att viss bevisning, nämligen bilagorna C.1, C.3–C.6 och E.1, inte kunde prövas. De anser att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 85.2 i rättegångsreglerna såtillvida som preklusionsregeln i den bestämmelsen inte är tillämplig på motbevisning eller komplettering av tidigare åberopad bevisning, såsom är fallet i förevarande mål.

129. Klagandena har i detta hänseende anfört i) att bilaga C.1 (ett expertutlåtande från år 2022), bilagorna C.4 och C.5 (två rapporter från Europarådets parlamentariska församling från år 2016) och bilaga C.6 (utdrag ur Europeiska stödkontoret för asylfrågors årsrapport för år 2016) utgör motbevisning eftersom de styrker tidigare framförda anspråk och bemöter argument som Frontex anfört i sitt svaromål, ii) att bilaga C.3 (en odaterad skriftlig redogörelse från en av klagandena) utgör en komplettering av tidigare bevisning, och iii) att bilaga E.1 (den operativa plan som Frontex skickade till klagandena år 2017) inte påverkar Frontex rätt till försvar, eftersom Frontex kände till dess innehåll.

130. Frontex har hävdat att den fjärde grunden för överklagandet är verkningslös och att den under alla omständigheter är ogrundad. För det första har denna grund ingen betydelse för utgången i målet, oavsett om bilagorna ska anses ingå i akten i målet eller inte. Om all bevisning som förebringas på ett sent stadium skulle godtas som motbevisning skulle det för det andra innebära att preklusionsregeln i artikel 85.1 och 85.2 i tribunalens rättegångsregler aldrig skulle vara tillämplig. Såsom tribunalen med rätta slog fast angav klagandena inte heller några godtagbara skäl till att bevisningen gavs in för sent.

131. Jag anser, i motsats till vad Frontex har gjort gällande, att den fjärde grunden inte är verkningslös.

132. Den princip som gäller i unionsrätten är enligt rättspraxis principen om fri bevisföring, vilket innebär att parterna i princip har möjlighet att åberopa alla former av bevisning för att bevisa en viss omständighet. Följaktligen kan även handlingar som inte är avgörande för utgången i målet, utan endast syftar till att exempelvis klargöra diskussionen eller komplettera de upplysningar som lämnats till unionsdomstolen, godtas. En parts rätt att lägga fram bevisning är inte knuten till huruvida den objektivt sett är nödvändig för diskussionen.

133. Jag delar emellertid Frontex uppfattning att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

134. Såsom tribunalen påpekade i punkt 44 i den överklagade domen ska parterna ange godtagbara skäl till varför de har dröjt med att lägga fram eller erbjuda ny bevisning, och unionsdomstolen har befogenhet att pröva om dessa skäl är välgrundade och att avvisa den, om det inte finns tillräckliga eller välgrundade skäl till att den lagts fram för sent. I detta hänseende kan en försening med inlämnandet av bevisning enligt rättspraxis bland annat motiveras av att parten inte förfogade över den aktuella bevisningen tidigare eller om en försening med inlämnandet från motpartens sida berättigar att handlingarna i målet kompletteras, så att iakttagandet av den kontradiktoriska principen garanteras.

135. När det i förevarande fall gäller de handlingar som gavs in på ett sent stadium i samband med repliken (bilagorna C.1 och C.3–C.6), är det uppenbart att dessa handlingar inte avsåg nya aspekter som tillförts ärendet genom Frontex svaromål. När det gäller den handling som gavs in innan den muntliga delen av förfarandet avslutades (bilaga E.1) är det dessutom uppenbart att klagandenas egna misstag inte utgör ett giltigt skäl för dröjsmålet. Den omständigheten att ingivandet av handlingen sannolikt inte skulle undergräva Frontex rätt till försvar saknar betydelse.

136. Under dessa omständigheter var tribunalen i sin fulla rätt att slå fast att klagandena inte på ett rättsligt godtagbart sätt hade motiverat det sena ingivandet av bevisningen i fråga och följaktligen att avvisa denna bevisning.

137. Jag anser därför att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

VI. Följder

138. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att den överklagade domen ska upphävas såvitt avser den första och den andra grunden samt den tredje grundens första del och att överklagandet ska ogillas såvitt avser den tredje grundens andra del och den fjärde grunden.

139. När domstolen upphäver tribunalens avgörande kan den enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

140. Så är inte fallet här. Jag anser visserligen att tribunalens resonemang om att något orsakssamband inte kunde fastställas i förevarande fall är rättsligt bristfälligt, men för att ta reda på om ett sådant orsakssamband faktiskt föreligger är det nödvändigt att först fastställa huruvida det fanns ett beslut om återvändande. Detta förutsätter en bedömning av de faktiska omständigheterna, som tribunalen ännu inte har gjort. Domstolen kan således varken uttala sig om huruvida det föreligger ett orsakssamband eller om de övriga villkoren för skadeståndsansvar.

VII. Förslag till avgörande

141. Jag föreslår att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 6 september 2023 i målet WS m.fl./Frontex ( T‑600/21, EU:T:2023:492), och återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

1 Originalspråk: engelska.

2 Frontex är den allmänna benämningen på den unionsbyrå som år 2004 inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004 (EUT L 349, 2004, s. 1), under namnet ”Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser” för att bistå medlemsstaterna i förvaltningen av unionens yttre gränser. Det officiella namnet på denna byrå ändrades till ”Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån” genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG (EUT L 251, 2016, s. 1) (nedan kallad förordning 2016/1624), som är tillämplig i förevarande mål. Denna förordning ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EUT L 295, 2019, s. 1) (nedan kallad förordning 2019/1896).

3 Dom av den 6 september 2023, WS m.fl./Frontex ( T‑600/21, EU:T:2023:492) (nedan kallad den överklagade domen).

4 Se, exempelvis, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkterna 117 och 118). Det ska påpekas att unionsdomstolen, enligt domstolens fasta praxis, inte är skyldiga att pröva dessa villkor i en viss ordningsföljd. Se, exempelvis, dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen ( C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkterna 40–50) (nedan kallad domen Trubowest), och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 148).

5 Domstolen handlägger förevarande mål parallellt med ett annat mål, Hamoudi/Frontex (C‑136/24 P), som aktualiserar viktiga, om än andra, frågor avseende bedömningen av villkoret om skada inom ramen för en skadeståndstalan som väckts mot Frontex i samband med dess operativa verksamhet till sjöss. Se förslag till avgörande av generaladvokat Norkus i målet Hamoudi/Frontex ( C‑136/24 P, EU:C:2025:257).

6 Enligt en nyhetsartikel som bifogades deras ansökan till tribunalen (Amnesty International, ”Grekland: Bevis pekar på att syriska flyktingar rättsstridigt har tvingats återvända till Turkiet”, den 28 oktober 2016) räddades de uppenbarligen på grekiskt vatten när deras båt stötte på problem på väg från Turkiet till Italien och fördes till ön Milos (Grekland).

7 Handlingar som styrker dessa förklaringar är bilagda ansökan.

8 Denna återvändandeinsats ingick i en gemensam insats som samordnades av Frontex, den så kallade Joint Operation Poseidon (den gemensamma Poseidoninsatsen), med flera deltagande medlemsstater. Den inleddes för att hjälpa Republiken Grekland att hantera irreguljära migrationsströmmar längs landets gränser. Såsom framgår av handlingarna i målet genomförde Frontex och Republiken Grekland den gemensamma återvändandeinsatsen inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet (Europeiska rådet den 18 mars 2016). I punkt 1 i detta uttalande anges följande: ”Alla nya irreguljära migranter som från och med den 20 mars 2016 tar sig från Turkiet till de grekiska öarna kommer att återsändas till Turkiet. Detta kommer att ske i full överenstämmelse med unionsrätten och internationell rätt, vilket innebär att ingen form av kollektiva utvisningar kommer att genomföras. Alla migranter kommer att skyddas i enlighet med tillämpliga internationella standarder och med iakttagande av principen om ’non-refoulement’. …”

9 I detta hänseende angavs det i rapporten att Frontex i juni 2017 hade ändrat den mall som Republiken Grekland använde för att delge Frontex förteckningen över tredjelandsmedborgare som skulle återtas till Turkiet. I oktober 2017 gick Frontex dessutom med på att inbegripa ytterligare information i den webbaserade Frontexansökan om återvändande (nedan kallad FAR), så att medlemsstaterna kunde redovisa och bekräfta förekomsten av verkställbara beslut om återvändande som en ny processuell garanti vid återvändandeinsatser.

10 Se Europadomstolen, beslut av den 19 januari 2023, L.H.M. m.fl. mot Grekland (CE:ECHR:2023:0119DEC003052017).

11 I artikel 60.3 i förordning 2016/1624 anges följande: ”Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska [Frontex], i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, ersätta skada som orsakats av dess avdelningar eller av dess personal under tjänsteutövning.”

12 ”Frontex Standard Operating Procedure to ensure respect of Fundamental Rights (FR) in Frontex joint operations and pilot projects” (”Frontex standardrutiner för att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheterna i samband med Frontex gemensamma insatser och pilotprojekt”), av den 16 juli 2012 (nedan kallade standardrutinerna), som bilagts ansökan.

13 ”Frontex Code of Conduct for joint return operations coordinated by Frontex” (”Frontex uppförandekod för gemensamma återvändandeinsatser som samordnas av Frontex”) av den 7 oktober 2013 (nedan kallad uppförandekoden), som bilagts ansökan.

14 Såsom framgår av punkterna 58 och 59 i den överklagade domen bestod den ekonomiska skada som klagandena påstod sig ha lidit av följande: (i) kostnaderna för att hyra ett hus och köpa möbler i Saruj (Turkiet) (ii) kostnaderna för flykten till Irak, (iii) den hyra som betalats i Irak, (iv) elkostnaderna för deras hem i Irak, (v) barnens skolavgifter i Irak, (vi) kostnaderna för uppehället i Irak och (vii) kostnaderna för juridisk rådgivning i samband med deras klagomål mot Frontex. Den ideella skada som klagandena påstod sig ha lidit bestod av följande: (i) de ångestkänslor, särskilt hos barnen, som återresan till Turkiet framkallade på grund av att de skiljdes åt under flygresan och förbjöds att tala med varandra och att det fanns uniformerade eskorterare och poliser, och ii) den rädsla och det lidande som var förenat med den extremt svåra och farliga resan till Irak på grund av rädslan för att de turkiska myndigheterna skulle skicka tillbaka dem till Syrien.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98). Europeiska kommissionen har nyligen lagt fram ett förslag om att ersätta detta direktiv, se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett gemensamt system för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG, rådets direktiv 2001/40/EG och rådets beslut 2004/191/EG (COM(2025) 1010 final, den 11 mars 2025).

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 60). Detta direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348).

17 Enligt fast rättspraxis är tribunalen i princip ensam behörig att bedöma och fastställa de faktiska omständigheterna i en talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen, medan domstolen kan pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsliga slutsatser som dragits därav vid bestämmandet av huruvida det finns ett orsakssamband mellan det rättsstridiga handlandet och den påstådda skadan. Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkterna 192 och 193), och dom av den 7 juni 2018, Equipolymers m.fl./rådet ( C‑363/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:402, punkt 22).

18 Jag hänvisar, i detta hänseende, till ansökan (punkterna 4–13, 137 och 138), svaromålet (punkterna 5–8 och 39) och repliken (punkterna 12–18 och 64–66).

19 Sådana argument fördes nämligen fram av klagandena under rubriken ”delat ansvar”.

20 Se, exempelvis, Fink, M., Rauchegger, C. och De Coninck, J., ”The Action for Damages as a Fundamental Rights Remedy”, i Fink, M. (red.), Redressing Fundamental Rights Violations by the EU: The Promise of the ’Complete System of Remedies’, Cambridge University Press, Cambridge, 2024, s. 36–63, särskilt på s. 56.

21 Se, i detta hänseende, Wakefield, J., Judicial Protection Through the Use of Article 288.2 EC, Kluwer Law International, Haag, 2002, s. 222, där det anges följande: ”Det är inte möjligt att besvara frågan ’Har [unions]institutionerna orsakat skadan?’ utan att veta vad [unions]institutionerna borde ha gjort.”

22 Det var så många företrädare för doktrinen reagerade på den överklagade domen. Se, exempelvis, Laconi, A., ”Responsibility for fundamental rights breaches in return operations: shades and lights on the first action for damages against Frontex”, DPCE Online, vol. 61.4, 2023, s. 3689–3697; Cornelisse, G., ”EU Boots on the Ground and Effective Judicial Protection against Frontex’s Operational Powers in Return: Lessons from Case T‑600/21”, European Journal of Migration and Law, vol. 26, 2024, s. 356-380; Gkliati, M., ”Shaping the Joint Liability Landscape? The Broader Consequences of WS v Frontex for EU Law”, European Papers, vol. 9, 2024, s. 69–86; Nicolosi, S.F., ”The European Border and Coast Guard Agency (Frontex) and the limits to effective judicial protection in European Union law”, European Law Journal, vol. 30, 2024, s. 149–164; Rizzuto Ferruzza, S., Frontex and Effective Remedies: Assessing mechanisms of legal protection in a shared enforcement space, doktorsavhandling, Luxemburgs universitet, 2025, särskilt på s. 197–207. Vad gäller blogginlägg, se exempelvis Davies, G., ”The General Court finds Frontex not liable for helping with illegal pushbacks: it was just following orders", European Law Blog, den 11 september 2023; De Coninck, J., ”Shielding Frontex: On the EU General Court’s ’WS and others v Frontex’”, Verfassungsblog, den 9 september 2023; Tas, S., ”Op-Ed: Frontex above the law – a missed opportunity for a landmark judgment on Frontex’s responsibility with regards to fundamental rights violations: WS and Others v Frontex (T‑600/21)” EU Law Live, den 20 september 2023; Ziebritzki, C., ”A Hidden Success: Why the EU General Court’s Frontex Judgment is Better than it Seems”, Verfassungsblog, den 13 oktober 2023.

23 Se artikel 51.2 i stadgan. Se även, exempelvis, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 87).

24 Se även skäl 34 i förordning 2016/1624.

25 Enligt fast rättspraxis får en medlemsstat inte avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat utan att ett beslut om återvändande avseende tredjelandsmedborgaren dessförinnan har antagits med iakttagande av de materiella och processuella garantier som införts genom detta direktiv. Se, exempelvis, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 253), och dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 54).

26 Se, i detta hänseende, särskilt artiklarna 5 och 9 samt skäl 8 i direktiv 2008/115. Domstolen har slagit fast att medlemsstaterna enligt artikel 5 i direktiv 2008/115 är skyldiga att i varje skede av återvändandeförfarandet iaktta principen om non-refoulement. Se, exempelvis, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55).

27 Min kursivering.

28 Det bör noteras att det i förordning 2019/1896, som ersatt förordning 2016/1624, utöver de bestämmelser som förbjuder Frontex att i sak pröva besluten om återvändande (se artiklarna 10.1 n, 48.1 och 50.1 i förstnämnda förordning), även finns ett krav i artikel 50.2 i förordning 2019/1896, vilket lyder som följer: ”Den berörda medlemsstaten ska till [Frontex] bekräfta att alla personer som är föremål för ett beslut om återvändande och som omfattas av en återvändandeinsats som byrån organiserar eller samordnar är föremål för ett verkställbart beslut om återvändande.” Detta tyder på att Frontex skyldighet att kontrollera att personer som omfattas av gemensamma återvändandeinsatser är föremål för återvändandebeslut inte innebär att Frontex i sak prövar sådana beslut.

29 Se, exempelvis, Wils, W., ”Concurrent Liability of the Community and a Member State”, European Law Review, vol. 17.3, 1992, s. 191–206, särskilt på s. 204 och 205; Oliver, P., ”Joint Liability of the Community and the Member States”, i Heukels, T. och McDonnell, A. (red.), The Action for Damages in Community Law, Kluwer Law International, Haag/London, 1997, s. 285–309; de Visser, M., ”The Concept of Concurrent Liability and Its Relationship with the Principle of Effectiveness: A One-Way Ticket into Oblivion”, Maastrict Journal of European and Comparative Law, vol. 11.1, 2004, s. 47–70; Biondi, A. och Farley, M., The Right to Damages in European Law, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 163–199; Brüggemeier, G., Tort Law in the European Union, 2:a uppl, Wolters Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2018, s. 155 och 156.

30 Se, exempelvis, Fink, M., Frontex and Human Rights: Responsibility in ’Multi-Actor Situations’ under the ECHR and EU Public Liability Law, Oxford University Press, Oxford, 2018, särskilt s. 265–306; Fink, M., ”EU Liability for Contributions To Member States’ Breaches of EU Law”, Common Market Law Review, vol. 56.5, 2019, s. 1227–1264, särskilt på s. 1259–1262; De Coninck, J., The EU’s Human Rights Responsibility Gap: Deconstructing Human Rights Impunity of International Organisations, Hart, Oxford, 2024, särskilt s.115–141, 262 och 263.

31 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokat Rantos i målet Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2023:481, särskilt punkterna 35 och 50–52).

32 Se artikel 3.1 och skäl 5 i förordning 2016/1624.

33 Se även skäl 6 i förordning 2016/1624.

34 Se dom av den 14 juli 1967, Kampffmeyer m.fl./kommissionen ( 5/66, 7/66, 13/66–16/66 och 18/66–24/66, ej publicerad, EU:C:1967:31, ECR 1967, s. 245, särskilt på s. 262).

35 Se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202).

36 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 2016, s. 53).

37 Se dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 68).

38 För en fördjupad analys av konsekvenserna av domen Kočner/Europol, se De Coninck, J., och Tas, S., ”Investigating 5 dimension of the EU’s liability regime: Marián Kočner”, Common Market Law Review, vol. 62.1, 2025, s. 195–214.

39 Se, i detta hänseende, Davies, som citeras i fotnot 22 i förevarande förslag till avgörande.

40 Se fotnot 14 i förevarande förslag till avgörande, där samtliga skadeståndsyrkanden som klagandena har framställt sammanfattas.

41 Se, exempelvis, Biondi och Farley, som citeras i fotnot 29 i förevarande förslag till avgörande, s. 146–154; van Dam, C., European Tort Law, 2:a uppl., Oxford University Press, Oxford, 2013, kapitel 11, s. 307–345.

42 Se, i detta hänseende, van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 311.

43 Som en företrädare för doktrinen vältaligt uttryckte det, är ”[d]etta … de mytiska formler som frambesvärjs av skadeståndsrättens nationella överstepräster för att avvärja faran för att konsekvenserna blir för stora för de skadeståndsskyldiga. Bakom täckmanteln av dessa kriterier spelar politiska skäl en betydande roll.” Se van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 311.

44 Se exempelvis, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet ( 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21), domen Trubowest (punkt 53), dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 32 och 135), och dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol ( C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 135).

45 Tribunalen hänvisade i den överklagade domen till dom av den 30 november 2011, Transnational Company ”Kazchrome” och ENRC Marketing/rådet och kommissionen ( T‑107/08, EU:T:2011:704, punkt 80) (min kursivering). Tribunalen har ofta upprepat detta uttalande. Se, exempelvis, dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874, punkt 69), och dom av den 23 maj 2019, Remag Metallhandel och Jaschinsky/kommissionen ( T‑631/16, EU:T:2019:352, punkt 52).

46 Se dock förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi i målet Holcim (Deutschland)/kommissionen ( C‑282/05 P, EU:C:2007:19, punkterna 91 och 92).

47 Se exempelvis, dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet ( 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21), och domen Trubowest (punkt 53) (min kursivering).

48 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokat Trabucchi i målet Compagnie Continentale France/rådet ( 169/73, EU:C:1974:135, punkt 1).

49 Se, exempelvis, Gutman, K., ”The Evolution of the Action for Damages Against the European Union and Its Place in the System of Judicial Protection”, Common Market Law Review, vol. 48.3, 2011, s. 695–750, särskilt på s. 724 och 725, van Dam, som citeras i fotnot 41 i förevarande förslag till avgörande, s. 321–324; och Strand, M. och García-Perrote Martínez, I., The Passing-On Problem in Damages and Restitution under EU Law, 2:a uppl., Edward Elgar, Cheltenham, 2023, i synnerhet s. 78–89.

50 Domen Trubowest, punkt 59. Se även beslut av den 31 mars 2011, Mauerhofer/kommissionen ( C‑433/10 P, EU:C:2011:204, punkt 132).

51 Således påpekade generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer exempelvis följande i sitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:48, punkt 164): ”Prövningen ska ske mot bakgrund av domstolens rättspraxis beträffande [unionens] utomobligatoriska skadeståndsansvar. Av denna följer att bristande förutseende eller försiktighet från skadeståndssökandens sida kan påverka orsakssambandet mellan den rättsstridiga handlingen och skadan. Detta kan medföra att skadeståndsansvaret begränsas eller till och med upphävs. Bortsett från dessa allmänna anmärkningar är det emellertid oundvikligt att en bedömning i det enskilda fallet måste göras i mål på detta område.”

52 Se dock dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen ( T‑401/11 P RENV-RX, EU:T:2017:874). I det målet lade tribunalen fram två teorier, nämligen en teori om likvärdiga betingelser (betingelseteorin) och en teori om adekvat kausalitet (adekvansteorin), och fann att den senare teorin var den som oftast användes, vilket dock inte uteslöt att den förra teorin kunde åberopas.

53 I sin dom Fresh Marine/kommissionen fann tribunalen exempelvis att kommissionen skulle hållas ansvarig endast för hälften av den skada som uppkommit fram till en viss tidpunkt, eftersom sökandens val ansågs ha bidragit i lika hög grad till den uppkomna skadan. Se dom av den 24 oktober 2000, Fresh Marine/kommissionen ( T‑178/98, EU:T:2000:240, punkterna 135 och 136) (överklagandet ogillades genom dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine ( C‑472/00 P, EU:C:2003:399). Se även dom av den 27 mars 1990, Grifoni/kommissionen ( C‑308/87, EU:C:1990:134, punkterna 16–18), där domstolen ansåg att sökandens eget bidrag inte bröt orsakssambandet, men i stället påverkade det skadeståndsbelopp som kommissionen var skyldig att betala. I sin dom av den 7 november 1985, Adams/kommissionen ( 145/83, EU:C:1985:448, punkterna 53–55), slog domstolen fast att även om sökanden själv väsentligt medverkat till skadan, så bröt det inte orsakssambandet, men ledde till att kommissionens skadeståndsansvar skulle sättas ned.

54 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 205), dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen ( C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 118), och dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 41).

55 Se, exempelvis, domen Trubowest, punkterna 53–65.

56 Se, exempelvis, dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C-447/17 P och C-479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 32–42), i vilken skadeståndsyrkandet avsåg kostnader för att ställa bankgarantier som uppkommit till följd av att den oskäligt långa handläggningstiden för ett förfarandet enligt artikel 101 FEUF avseende lagenligheten av ett bötesstraff. Se även, men med avseende på kostnader för att ställa säkerhet för ett ifrågasatt bötesbelopp som ålagts på grund av konstaterade oegentligheter i samband med exportbidrag för export av nötkött, dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen ( C-460/09 P, EU:C:2013:111, punkterna 117–124).

57 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric ( C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkterna 197–207).

58 Se domen Trubowest (punkt 61).

59 I detta hänseende ansåg Europadomstolen i sin dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 232), att ”domstolen måste beakta att sökanden, i egenskap av asylsökande, var särskilt utsatt på grund av allt han hade gått igenom under sin migration och de traumatiska upplevelser han sannolikt hade fått utstå tidigare”.

60 Se dom av den 28 juni 2007, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑331/05 P, EU:C:2007:390, särskilt punkterna 24–29). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Trstenjak i målet Internationaler Hilfsfonds/kommissionen ( C‑331/05 P, EU:C:2007:191, punkterna 91–96).

61 Se artikel 72 i förordning 2016/1624.

62 Se, i detta hänseende, skäl 50 i direktiv 2016/1624.

63 Det framgår av fast rättspraxis att om, vid ett överklagande, något av de skäl som tribunalen uppgett är tillräckligt för att motivera domslutet i den dom den har meddelat, påverkas i alla händelser inte detta domslut av de fel som ett annat skäl i domen skulle kunna vara behäftat med. En grund som avser sådana fel är således verkningslös, och överklagandet kan inte bifallas på den grunden. Se, exempelvis, dom av den 14 oktober 2014, Buono m.fl./kommissionen ( C‑12/13 P och C‑13/13 P, EU:C:2014:2284, punkt 47) och dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen ( C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 64).

64 Se, exempelvis, dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 92). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Wahl i målet ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2016:823, punkt 84).

65 Se, exempelvis, dom av den 16 september 2020, BP/FRA ( C‑669/19 P, EU:C:2020:713, punkt 41), och dom av den 23 november 2023, Ryanair och Airport Marketing Services/kommissionen ( C‑758/21 P, EU:C:2023:917, punkt 43).