Förslag till avgörande av Richard de la Tour – Mål C‑713/23 Wojewoda Mazowiecki

I. Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt med artikel 2.2 i direktiv 2004/38/EG.

2. Den har samband med domstolens praxis avseende erkännande av rättsakter och beslut om ändring av en unionsmedborgares identitet, som vederbörande mottagit i en mottagarmedlemsstat, i syfte att få dessa registrerade i ursprungsmedlemsstatens folkbokföringsregister.

3. Domstolen har i förevarande begäran ombetts att ange om den utvidgar sin praxis avseende registrering i folkbokföringen av namn eller könsidentitet som erhållits i en annan medlemsstat, särskilt när den berörda personens ursprungsmedlemsstat, där vederbörandes födelseort finns, inte erkänner och till och med förbjuder samkönade äktenskap. Ur ett mer allmänt perspektiv är det frågan om gränserna för unionsrättens tillämpningsområde på området som är aktuell. Bestämmelserna om äktenskap och civilstånd omfattas nämligen av medlemsstaternas behörighet, och unionsrätten inskränker inte denna behörighet.

4. I det nu gällande rättsläget anser jag att svaret ska vara nyanserat. En unionsmedborgares ursprungsmedlemsstat bör erkänna det äktenskap som vederbörande har ingått i en annan medlemsstat med en person av samma kön, även om syftet inte är att erhålla en härledd uppehållsrätt, eller ett identitetskort eller pass. Däremot bör skyldigheten att registrera denna handling i folkbokföringen förbli inom varje medlemsstats behörighet. Det ankommer då på dem att besluta huruvida en sådan registrering är det enda sättet att uppfylla kraven i artikel 7 i stadgan, tolkad mot bakgrund av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Artikel 21.1 FEUF har följande lydelse:

”Varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen.”

6. I artikel 7 i stadgan, med rubriken ”Respekt för privatlivet och familjelivet” föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

B. Polsk rätt

7. Artikel 18 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) har följande lydelse:

”Republiken Polen garanterar och skyddar äktenskapet som en union mellan en kvinna och en man, familjen, moderskap och föräldraskap.”

8. I artikel 47 i konstitutionen föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till ett rättsligt skydd för sitt privatliv och familjeliv, sin ärbarhet och sitt rykte, samt har rätt att bestämma över sitt personliga liv.”

9. I artikel 1 § 1 i ustawa Kodeks rodzinny i opiekuńczy (lagen om familj och förmyndarskap) av den 25 februari 1964, i dess konsoliderade version, i ändrad lydelse, föreskrivs följande:

”Äktenskap ingås när en man och en kvinna som samtidigt är närvarande inför chefen för folkbokföringskontoret förklarar sig ingå äktenskap.”

10. Artikel 3 i ustawa Prawo o aktach stanu cywilnego (folkbokföringslagen) av den 28 november 2014, i dess konsoliderade version, har följande lydelse:

”Civilståndshandlingar utgör det enda beviset på de faktiska omständigheter som anges i dessa. Förfalskning av dessa kan endast styrkas inom ramen för ett domstolsförfarande.”

11. I artikel 104 i denna lag föreskrivs följande:

”1. En civilståndshandling som utgör bevis för en händelse och registreringen av denna får föras in i folkbokföringsregistret genom registrering.

2. Registreringen utgörs av en trogen och bokstavligt överföring av innehållet i den utländska civilståndshandlingen, såväl lingvistiskt som formellt, utan någon ändring av stavningen av förnamn och efternamn på personer som anges i civilståndshandlingen.

…

5. Registrering är obligatorisk när en polsk medborgare som avses i ett utländskt civilståndsdokument innehar en civilståndshandling som visar tidigare händelser, som har upprättats inom Republiken Polens territorium, och denna medborgare begär verkställighet av en åtgärd som omfattas av registrering i folkbokföringsregistret, eller ansöker om den polsk identitetshandling eller ett PESEL-nummer[].

…”

12. Artikel 105.1 i denna lag har följande lydelse:

”Innehållet i det utländska civilståndsdokumentet ska föras in i folkbokföringsregistret genom en fysisk och teknisk handling. Registreringen ska nämnas i civilståndshandlingen.”

13. I artikel 107 i folkbokföringslagen föreskrivs följande:

”Chefen för folkbokföringskontoret ska vägra att utföra registreringen för det fall

…

3. denna skulle strida mot de grundläggande principerna i Republiken Polens rättsordning.”

14. Artikel 7 i Prawo prywatne międzynarodowe (lagen om internationell privaträtt) av den 4 februari 2011, i dess konsoliderade version, har följande lydelse:

”Den utländska lagen ska inte tillämpas för det fall en tillämpning av denna skulle medföra verkningar som strider mot de grundläggande principerna i Republiken Polens rättsordning.”

15. I artikel 1138 i ustawa Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964, i dess konsoliderade version, föreskrivs följande:

”Utländska offentliga handlingar ska ha samma bevisvärde som polska offentliga handlingar …”

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16. Jakub Cupriak-Trojan, som är polsk och tysk medborgare, och Mateusz Trojan, som är polsk medborgare, gifte sig i Berlin (Tyskland) den 6 juni 2018 och är nu bosatta i Polen. Efter deras bröllop beslutade Jakub Cupriak-Trojan att, i enlighet med tysk lag, till sitt efternamn lägga till sin makes efternamn. Sedan beslutet av Kierownik Urzędu Stanu Cywilnego m.st. Warszawy (chefen för folkbokföringskontoret i Warszawa, Polen), som fattats på Jakub Cupriak-Trojans begäran, är hans efternamn identiskt i Polen.

17. Genom beslut av den 8 augusti 2019 avslog chefen för folkbokföringskontoret Jakub Cupriak-Trojans och Mateusz Trojans begäran om registrering av deras tyska äktenskapsbevis med motiveringen att polsk rätt inte tillåter äktenskap mellan personer av samma kön. Han ansåg att en registrering av en sådan handling skulle strida mot de grundläggande principerna i Republiken Polens rättsordning.

18. Efter ett administrativt överklagande av Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan, bekräftade Wojewoda Mazowiecki (den regionala guvernören för Masovien, Polen) detta beslut och slog även fast att det rådde bristande överensstämmelse mellan mallen för det tyska äktenskapsbeviset och dess polska motsvarighet. Han angav att chefen för folkbokföringskontoret, vid en registrering av ett tyskt äktenskapsbevis, skulle behöva skriva in de båda männens för- och efternamn, varvid den ene skulle anges under rubriken ”kvinna”. I Polen kan ett äktenskap vidare endast ingås mellan en man och en kvinna, varför det inte är tillåtet att skriva in uppgifter om två män som makar i folkbokföringsregistret.

19. I dom av den 1 juli 2020 ogillade Wojewódzki Sąd Administracyjny w Warszawie (Vojvodskapsförvaltningsdomstolen i Warszawa, Polen) det överklagande som Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan gett in till denna domstol. Den angav som motivering, bland annat, att det varken i konstitutionen eller i den polska lagstiftningen föreskrevs att det i den nationella rättsordningen samtidigt kunde existera äktenskap mellan personer av samma kön och mellan personer av olika kön. Således skulle verkningarna av en registrering av ett utländskt bevis på äktenskap mellan personer av samma kön strida mot de grundläggande principerna i den polska rättsordningen, i den mening som avses i artikel 107.3 i folkbokföringslagen. Denna domstol angav även att en vägran att registrera ett sådant äktenskapsbevis inte innebar ett åsidosättande av artiklarna 8 och 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, jämförda med artikel 12 i denna och med artikel 21.1 FEUF, eftersom det nationella målet rörde en fråga om folkbokföring utan samband med rätten att röra sig fritt och uppehålla sig i en medlemsstat.

20. Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan överklagade denna dom till Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen), som är hänskjutande domstol i detta mål, vid vilken de gjorde gällande att denna domstol skulle framställa en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artiklarna 7 och 21.1 i stadgan samt artikel 21 FEUF. Den hänskjutande domstolen har konstaterat de behov som klagandena, som är unionsmedborgare, har uttryckt beträffande deras avsikt att röra sig fritt och uppehålla sig i Polen och därvid använda det civilstånd som följer av deras ingående av äktenskap i Tyskland, inbegripet det därefter följande namnbyte som en av dem gjort. Vidare saknas det praxis från EU-domstolen avseende registrering av äktenskapsbevis. Av dessa skäl hyser den hänskjutande domstolen tvivel beträffande tolkningen av artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i stadgan. Denna domstol har preciserat att den, efter att ha mottagit EU-domstolens svar, kommer att undersöka huruvida avsaknaden av bestämmelser i den polska lagstiftningen som föreskriver en möjlighet att registrera ett äktenskap mellan personer av samma kön utesluter en möjlighet att erkänna vissa effekter av att ett sådant äktenskap har ingåtts.

21. Mot denna bakgrund har le Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska bestämmelserna i artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF, jämförda med artiklarna 7 och 21.1 i [stadgan] samt med artikel 2.2 i [direktiv 2004/38] tolkas så, att de utgör hinder för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där en unionsmedborgare, som har ingått äktenskap med en annan unionsmedborgare (en person av samma kön) i en medlemsstat i enlighet med lagstiftningen i denna stat, är medborgare, att vägra att erkänna och registrera äktenskapsbeviset i det nationella folkbokföringsregistret och därigenom hindra dessa personer från att uppehålla sig i denna stat i detta civilstånd och med samma efternamn, med motiveringen att lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten[] inte tillåter äktenskap mellan personer av samma kön?”

22. Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan, den regionala guvernören för Mazovien, Prokurator Regionalny w Warszawie (Allmänna åklagarmyndigheten i Warszawa, Polen), den polska, den tyska, den spanska, den ungerska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden.

23. Vid förhandlingen den 3 december 2024 yttrade sig samma parter, med undantag för den regionala guvernören för Mazovien, och besvarade domstolens frågor för muntligt besvarande.

IV. Rättslig bedömning

24. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artikel 7 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser eller en medlemsstats praxis som varken tillåter ett erkännande av en unionsmedborgares äktenskap, som har ingåtts lagligt i en annan medlemsstat i utövandet av hans rätt att röra sig fritt och uppehålla sig i medlemsstaterna, eller att registrera hans äktenskapsbevis i ett folkbokföringsregister, med motiveringen att äktenskap mellan personer av samma kön inte är tillåtet i den förstnämnda medlemsstaten.

25. Målet rör erkännande av den behöriga polska myndigheten av ett äktenskap som har ingåtts i Tyskland mellan två polska medborgare, av vilken den ena även är tysk medborgare, i syfte att få äktenskapsbeviset registrerat i det polska folkbokföringsregistret.

26. Då de är lagligt gifta i en annan medlemsstat än den som har utfärdat deras födelsebevis, kan de göra gällande rättigheter som hänför sig till deras ställning som unionsmedborgare, även gentemot deras ursprungsmedlemsstat.

27. I nu gällande unionsrätt är personers rättsliga status, som omfattar regler om ingående av äktenskap, ett område som faller under medlemsstaternas befogenheter och dessa befogenheter får inte inskränkas av unionsrätten. När medlemsstaterna utövar denna befogenhet, är de emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i fördraget om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, samt i detta syfte erkänna den rättsliga status som personer som är bosatta i en annan medlemsstat har i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning.

28. Domstolens praxis har, med stöd av dessa principer, utvecklats på två olika nivåer, beträffande vilka konsekvenser som dessa ska anses medföra beträffande folkbokföring, beroende på om det rör sig om en unionsmedborgares identitet, som denne har uppnått, eller band, som vederbörande har kunnat knyta, i en medlemsstat som inte är hans eller hennes ursprungsmedlemsstat.

29. Domstolen har således, beträffande äktenskap, och fastställande av föräldra–barnförhållande, slagit fast att anknytningar som följer av äktenskaps- eller födselbevis som utfärdats i en medlemsstat skulle erkännas enbart i syfte att dessa personer ska kunna utöva sina rättigheter enligt unionsrätten, utan skyldighet för de övriga medlemsstaterna att detta erkännande påverkar folkbokföringen.

30. Däremot fastställde domstolen, när det beslut eller den attest som upprättats lagligt i en medlemsstat som inte är ursprungsmedlemsstaten avsåg identifieringsuppgifter avseende den berörda unionsmedborgaren som var registrerade i dennes födelseattest, att en medlemsstats avslag på en ansökan om erkännande av det för- och efternamn eller den ändring av könsidentitet som en av denna stats medborgare uppnått och registrera detta i folkbokföringsregistret kan hindra medborgaren från att utöva sin rätt, enligt artikel 21 FEUF, att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium.

31. Domstolens praxis grundar sig i huvudsak på konstaterandet att ”[i] likhet med namnet, definierar en persons genus nämligen vederbörandes identitet och personliga ställning” och att en medlemsstats vägran att ändra och erkänna de ändringar som en medborgare lagligen gjort av dessa i en annan medlemsstat kan ge upphov till avsevärda problem för denna medborgare både administrativt, yrkesmässigt och privat i den mening som avses i domstolens praxis.

32. I förlängningen av denna rättspraxis, anser jag att en total avsaknad av erkännande i en medlemsstat av ett äktenskap mellan två personer av samma kön som registrerats i en annan medlemsstat skapar ett hinder mot utövandet av den rätt som följer av artikel 21.1 FEUF. Detta hinder berättigar den begränsning som domstolen fastställt beträffande medlemsstaternas befogenheter på området personlig ställning, även om det, enligt min uppfattning, rör sig om att utöva rättigheter som, i motsats till situationerna i de mål som avgjordes genom domarna Coman och Pancharevo, inte har konkretiserats i direktiv 2004/38. Unionsmedborgare, såsom Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan vars situation omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, måste kunna fritt uppehålla sig och röra sig inom medlemsstaternas territorium och vid deras återkomst till deras ursprungsmedlemsstat erkännas som gifta personer.

33. I denna situation är nämligen även den rätt till respekt för privatlivet och familjelivet som garanteras i artikel 7 i stadgan grundläggande.

34. Enligt artikel 52.3 i stadgan ska de rättigheter som garanteras i artikel 7 i denna ha samma innebörd och räckvidd som de som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen.

35. När det gäller Europadomstolens praxis grundad på denna artikel 8, utöver den som nämns i domen Coman, ska det påpekas att denna domstol, i sin dom av den 12 december 2023, Przybyszewska m.fl. mot Polen, med beaktande bland annat av sin praxis såsom den förtydligats och konsoliderats i domen av den 17 januari 2023, Fedotova m.fl. mot Ryssland, slog fast att Republiken Polen hade överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning och åsidosatt sin skyldighet att säkerställa att sökandena förfogade över en särskild rättslig ram som garanterade erkännande och skydd för unioner mellan personer av samma kön. Europadomstolen angav att denna underlåtelse, på grund av vilken det varit omöjligt för sökandena att sköta vissa grundläggande aspekter av deras liv, utgör ett åsidosättande av skyddet för deras privatliv och familjeliv. Europadomstolen angav till stöd för detta avgörande följande: Den hade flera gånger bekräftat att artikel 8 i Europakonventionen var tillämplig både beträffande ”privatlivet” och ”familjelivet” i mål som avsåg ett påstående om avsaknad av rättsligt erkännande och/eller skydd för samkönade par. Den hade slagit fast att den omständigheten att det saknades tillgång till rättsliga bestämmelser om erkännande av och skydd för samkönade par påverkar såväl sökandenas personliga som sociala identitet, i egenskap av personer av samma kön som önskar få sina relationer legitimerade och skyddade i lag. Artikel 8 i Europakonventionen föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa ett rättsligt erkännande av och skydd för samkönade par, genom att inrätta ”särskilda rättsliga bestämmelser”.

36. Av detta följer att det, inom unionen, ankommer på medlemsstaterna att, när de inte i sin nationella lagstiftning föreskriver, eller de däri till och med förbjuder, införandet av ett äktenskap mellan personer av samma kön, inrätta lämpliga förfaranden för att dessa band ska erkännas i en annan medlemsstat. Det ska erinras om att domstolen redan har slagit fast att en dylik skyldighet att erkänna ett äktenskap inte innebär någon kränkning av den berörda medlemsstatens nationella identitet och inte heller att lag och ordning (ordre public) påverkas menligt i denna stat.

37. Ska dock denna skyldighet att erkänna äktenskapet enligt unionsrätten, på samma grund, det vill säga artikel 21 FEUF, medföra en plikt för ursprungsmedlemsstaten att i ett folkbokföringsregister registrera ett äktenskapsbevis som erhållits lagligt av sin eller sina medborgare i en annan medlemsstat, trots att ingen nationell bestämmelse tillåter detta, eller den nationella lagstiftningen till och med förbjuder det, under motsvarande förhållanden?

38. Det ska erinras om att medlemsstaternas skyldigheter på området folkbokföring, enligt domstolens hittills gällande praxis, endast avser fastställande av en unionsmedborgares identitet.

39. Domstolen har angett att om två olika namn och genus tillämpas på en och samma person kan detta nämligen ge upphov till förvirring och till olägenheter då det förekommer ett stort antal situationer i vardagslivet, inom såväl den offentliga som den privata sfären, där det krävs att man styrker sin identitet och även, vad avser en familj, att familjebanden mellan de olika familjemedlemmarna styrks. Domstolen har således uttalat sig med beaktande av en konkret risk, som följer av skillnaden mellan de huvuduppgifter som krävs för identifiering av en person, att personen kan bli tvungen att undanröja tvivel beträffande sin identitet och äktheten av de handlingar som vederbörande företer eller tillförlitligheten av uppgifterna i dessa. Domstolen har även beaktat detta i en situation avseende ändring av makarnas namn till följd av ett äktenskap som unionsmedborgare ingått lagligt i en annan medlemsstat än deras ursprungsmedlemsstat, vilken inte skulle ha erkänts av denna stat. En ändring av en av makarnas eller bådas namn ska således inte längre medföra någon svårighet, eftersom detta nya namn ska erkännas i var och en av medlemsstaterna.

40. Däremot vad gäller äktenskapsbevis kan detta inte, när åtgärder vidtas för att skapa rättigheter, anses följa enbart av att makarna har samma efternamn, även om detta skulle vara fallet. På vilka villkor ska således, enligt unionsrätten, en medlemsstat ha en skyldighet till registrering av äktenskapet i sitt folkbokföringsregister, när dess lagstiftning inte föreskriver vare sig någon möjlighet till ingående av äktenskap mellan personer av samma kön där eller att ett sådant ska registreras när det har ingåtts i en annan medlemsstat, oavsett huruvida de gifta personerna är medlemmar i den förstnämnda medlemsstaten eller inte?

41. Ett bevis för de berörda unionsmedborgarna att de har en ställning som ”gifta” gör det möjligt för dem att, särskilt när de återvänder till sin ursprungsmedlemsstat, styrka att de åtnjuter en ändamålsenlig verkan av sina rättigheter enligt artikel 21 FEUF. Jag anser således att det i förväg ska fastställas inom vilken ram en skyldighet till registrering i folkbokföringsregistret ska bedömas.

42. Beträffande rättigheterna enligt unionsrätten och särskilt direktiv 2004/38, ska det påpekas att en unionsmedborgare inte behöver bevisa sin ställning som ”gift” för att fritt kunna röra sin inom medlemsstaternas territorium. Endast makens uppehållsrätt i egenskap av familjemedlem skulle riskera att hindras av att denna ställning inte erkänns. Domstolen angav emellertid, beträffande en sådan situation, i målet Coman att ingen skyldighet avseende personers ställning kunde åläggas vistelsemedlemsstaten. Detta avgörande, som avsåg en make, som var tredjelandsmedborgare, kan överföras på en situation där en unionsmedborgare vistas i en mottagarmedlemsstat. Följaktligen omfattas, i detta sammanhang, valet av på vilket sätt ett utländskt äktenskapsbevis ska registreras för att tillåta vistelsen av medlemsstaternas exklusiva befogenhet.

43. När det gäller rätten för personer av samma kön att gifta sig och leva ett familjeliv utan administrativa hinder, ska det understrykas att den fråga som ställts till domstolen konkret avser nationella medborgares utövande av de rättigheter som föreskrivs i de nationella bestämmelserna. Som bekräftades vid förhandlingen har den ansökan som Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan har gett in om att få sitt äktenskapsbevis registrerat i folkbokföringsregistret till syfte att kunna bevisa deras ställning som ”gifta” specifikt i Polen.

44. Även om en registrering av det utländska äktenskapsbeviset enligt de tillämpliga polska bestämmelserna inte är obligatorisk vid administrativa formaliteter i det dagliga livet och detta bevis, som inte behöver legaliseras om det har utfärdats i en medlemsstat, ska medföra motsvarande verkningar som bevis som polska äktenskapsbevis, tillämpas inte dessa bestämmelser i praktiken av de behöriga myndigheterna. Den polska regeringen erkände för övrigt i sitt skriftliga yttrande som kompletterades vid förhandlingen att en registrering av äktenskapsbeviset är det enda sätt att avhjälpa de svårigheter som har påtalats av personer av samma kön som har gift sig i utlandet, oberoende av vilket medborgarskap de har.

45. I avsaknad av alternativa lösningar i Polen, såsom ett utfärdande av annan offentlig handling som skulle kunna erkännas av de polska myndigheterna, har denna medlemsstat således en skyldighet att registrera bevis på äktenskap som ingåtts i utlandet i folkbokföringsregistret.

46. Mot bakgrund av detta specifika sammanhang, och i än högre grad föremålet för tvisten vid den nationella domstolen, som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2004/38, får skyldigheten att i ett folkbokföringsregister registrera ett äktenskapsbevis som utfärdats i en medlemsstat inte, enligt min uppfattning, åläggas varje annan medlemsstat om äktenskapet medför verkningarna utan att det krävs att denna formalitet uppfylls.

47. Vidare överensstämmer ett avgörande, enligt vilket det ankommer på varje medlemsstat att fastställa lämpliga sätt för att garantera rätten till skydd för privatlivet och familjelivet för par av samma kön, med räckvidden av de rättigheter som garanteras i artikel 8 i Europakonventionen, såsom denna räckvidd har fastställts av Europadomstolen.

48. I domen Przybyszewska m.fl. mot Polen angav Europadomstolen, beträffande skyldigheten att inrätta en ”särskild rättslig ram”, följande precisioner: Hittills har artiklarna 8, 12 och 14 i Europakonventionen inte tolkats så, att de föreskriver en skyldighet för konventionsstaterna att ställa äktenskapet till förfogande för samkönade par. Konventionsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning ska vara betydligt mindre när det gäller att bevilja samkönade par en möjlighet till rättsligt erkännande och skydd. Detta utrymme är större för ”valet av på vilka sätt” de positiva skyldigheter som följer av artikel 8 ska uppfyllas. Eftersom Europakonventionens syfte inte är att garantera teoretiska och illusoriska rättigheter, utan praktiska och effektiva sådana, är det viktigt att det skydd som konventionsstaterna har beviljat par av samma kön är adekvat. Europadomstolen har, i ett liknande resonemang, angett att den redan i vissa domar har kunnat hänvisa till frågor, bland annat materiella (avseende livsmedel, skatt eller arv) eller immateriella sådana (beträffande rättigheter och skyldigheter avseende ömsesidigt bistånd), specifikt avseende parförhållanden, som skulle förtjäna att regleras inom ramen för en rättslig bestämmelse som är öppen för par av samma kön.

49. Vad gäller den avsaknad, i polsk rätt, av varje möjlighet till rättsligt erkännande och skydd för samkönade par, som Europadomstolen har konstaterat, har denna domstol påpekat att partner av samma kön, trots viss positiv utveckling i rättspraxis på detta område, inte kan reglera grundläggande aspekter av deras liv, såsom dem som avser ägande, försörjning, beskattning och arvsrättigheter, som ett rättsligt erkänt par. I de flesta fall kan de inte göra existensen av deras förhållande gällande vid domstolar eller myndigheter. Europadomstolen har slagit fast att det, i enlighet med den subsidiaritetsprincip som präglar Europakonventionen, inte ankommer på denna domstol att själv fastställa vilka rättsliga bestämmelser som ska tillämpas på par av samma kön.

50. Närmare bestämt angav Europadomstolen, beträffande registrering av äktenskap mellan personer av samma kön som ingåtts i utlandet, i domen av den 14 december 2017, Orlandi m.fl. mot Italien, att det i Europa saknas konsensus som bekräftar att staterna i princip ska åtnjuta ett brett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande deras beslut att registrera äktenskap som ingåtts i utlandet eller inte.

51. I denna dom Orlandi m.fl. mot Italien fastställde Europadomstolen, i § 210, att italienska staten inte rimligen kunde vara ovetande om klagandenas situation – vilka var personer av samma kön som gift sig enligt lagen i ett annat land – som motsvarade ett familjeliv i den mening som avses i artikel 8 i Europakonventionen, och underlåta att erbjuda dem ett sätt att skydda sin relation. Eftersom de italienska myndigheterna, fram till åt 2016, har avstått från att erkänna denna situation och erbjuda något som helst skydd för klagandenas union, slog Europadomstolen fast att italienska staten inte hade inrättat en rättvis balans mellan de motstridiga intressena. Europadomstolen fastställde att denna stat inte hade beviljat klagandena en särskild rättslig ram som gjorde det möjligt att erkänna och skydda deras unioner mellan personer av samma kön, i strid med artikel 8 i Europakonventionen. Statens skyldighet sträckte sig inte till att omfatta en skyldighet att registrera ett äktenskap som ingåtts utomlands som ett äktenskap som ingåtts i Italien, eftersom detta land inte erkände äktenskap mellan personer av samma kön.

52. På liknande sätt slog Europadomstolen, alldeles nyligen, i domen Formel m.fl. mot Polen fast att de polska myndigheterna, genom att vägra att registrera klagandenas äktenskap i någon som helst form och genom att inte se till att de förfogade över en särskild rättslig ram som föreskrev ett erkännande och skydd av deras union, försatte dem i ett rättsligt tomrum och uppfyllde inte de grundläggande behoven av erkännande av och skydd för samkönade par som levde i en stabil och seriös relation.

53. Följaktligen förefaller inte det specifika kravet på registrering eller, mer allmänt, registrering av bevis på äktenskap mellan personer av samma kön som upprättats i en medlemsstat i folkbokföringsregister i den ena partens eller parternas ursprungsmedlemsstat, kunna härledas från unionsrätten, såsom domstolen har tolkat den, för att bevilja ett mer långtgående skydd än det som följer av Europadomstolens praxis. Jag anser således att den princip som denna domstol har använt ska tillämpas. Jag drar av detta slutsatsen att varje medlemsstat har befogenhet att fastställa lämpliga sätt att för samkönade par säkerställa ett officiellt erkännande som ger dem en existens och en legitimitet i förhållande till omvärlden, för att återge lydelsen i domen Przybyszewska m.fl. mot Polen, utan att i folkbokföringsregistret behöva registrera bevis på äktenskap mellan personer av samma kön om sådana äktenskap inte föreskrivs i denna medlemsstats rättsordning.

54. Således är registreringen av det tyska äktenskapsbeviset i det polska folkbokföringsregistret påkallat utifrån de nationella särskilda omständigheterna, såsom framgår av den polska regeringens yttrande. Ett erkännande av att ett gemensamt efternamn för makarna skulle emellertid även, i vissa situationer i det dagliga livet, kunna vara ett sätt att uppfylla detta krav på att organisera offentliggörandet av äktenskapet i förhållande till tredjeparter. Detsamma gäller möjligheten att i en medlemsstat visa upp ett äktenskapsbevis som utfärdats i en annan medlemsstat, vilket är översatt och befriat från legalisering, på grund av det bevisvärde som det har erkänts enligt unionsrätten.

55. Jag anser att en åtskillnad mellan skyldigheten att erkänna ett äktenskap mellan personer av samma kön som har ingåtts lagligt i en mottagarmedlemsstat, å ena sidan, och skyldigheten att registrera äktenskapsbevis i ett folkbokföringsregister i ursprungsmedlemsstaten, å den andra, gör det möjligt att tolka artikel 21 FEUF med strikt respekt för uppdelningen av behörigheterna mellan unionen och medlemsstaterna. Mot denna bakgrund överensstämmer denna åtskillnad med domstolens praxis avseende folkbokföringshandlingar som utfärdats i en medlemsstat avseende samkönade par och deras barn, vilka ska medföra verkningar i en annan medlemsstat som inte föreskriver någon sådan rättslig situation.

56. En motsatt lösning skulle inte kunna grundas på påståendet att unionsrätten erkänner en rätt för unionsmedborgarna att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaterna, vilken kan utnyttjas obegränsat på området personers ställning, utom i fall av rättsmissbruk. På äktenskapsområdet uppkommer emellertid frågan om den ska vara tillämplig i situationer där en vägran att registrera ett utländskt äktenskapsbevis är grundad på andra orsaker än att makarna inte är av olika kön.

57. Domstolen skulle således, på området folkbokföring, gå från ett synsätt avseende principen om unionsmedborgarnas fria rörlighet som är begränsat till medborgarens identitet till ett synsätt som enbart grundar sig på rätten till respekt för familjelivet. Denna rätt skulle bli en princip som skulle omfattas av rätten att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaterna och vara skild från sekundärrätten, jämförd, i förekommande fall, med förbudet mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

58. Det ska påpekas att domstolen inte, ens i en situation där barnets bästa borde komma i första rummet, har valt denna väg.

59. Vidare kan det konstateras att kommissionen, på området föräldraskap, har utarbetat ett förslag till förordning i syfte att ålägga medlemsstaterna att erkänna föräldraskap för ett barn som har fastställts i en annan medlemsstat för andra nationella syften än utnyttjandet av rättigheter enligt unionsrätten, särskilt bestämmelser avseende den fria rörligheten.

60. Följaktligen föreslår jag att domstolen ska slå fast att det inte enligt unionsrätten kan krävas att ett bevis för ett äktenskap, som har ingåtts i en medlemsstat mellan två personer av samma kön varav minst en är unionsmedborgare, ska registreras i ett folkbokföringsregister i en annan medlemsstat som inte erkänner ett sådant äktenskap, såvida det inte rör sig om det enda sättet att visa sin ställning som gift. Med andra ord anser jag att en skyldighet för medlemsstaterna avseende registrering i folkbokföringsregistret, som har samband med unionsmedborgarnas rätt att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaterna, ska vara begränsad till de situationer där det föreligger tvivel beträffande unionsmedborgarens identitet och dessa endast kan skingras på detta sätt.

V. Förslag till avgörande

61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltnignsdomstolen, Polen) har ställt på följande sätt: Artiklarna 20 och 21.1 FEUF, jämförda med artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för bestämmelser i den medlemsstat där en unionsmedborgare har sitt nationella medborgarskap vilka inte tillåter en registrering i folkbokföringsregistret av personens bevis avseende ett äktenskap som ingåtts med en person av samma kön, vilket utfärdats lagligt i en annan medlemsstat, genom att personen har utnyttjat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sin inom medlemsstaterna, när det i den förstnämnda medlemsstaten finns andra sätt att garantera personer av samma kön ett erkännande av deras äktenskap i förhållande till tredjeparter. Däremot utgör dessa artiklar hinder för bestämmelser eller praxis i en medlemsstat där en unionsmedborgare har sitt nationella medborgarskap vilka gör det omöjligt att, genom medel eller handling som styrker ett äktenskap och det namn som makarna har valt, erkänna vederbörandes äktenskap som ingåtts lagligt i en annan medlemsstat med en person av samma kön, genom utnyttjande av personens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaterna, på grund av att den förstnämnda medlemsstaten inte föreskriver något sådant äktenskap.

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallad stadgan.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77 och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och i EUT L 197, 2005, s. 34).

4 I den meningen att ursprungsmedlemsstaten är den stat vars medborgarskap unionsmedborgaren har. Se dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 31) (nedan kallad domen Coman).

5 Nedan kallad Europadomstolen.

6 Dz. U. av 1964, nr 9, undernummer 59.

7 Dz. U. av 2020, undernummer 1359.

8 Dz. U. av 2014, undernummer 1741.

9 Dz. U. av 2023, undernummer 1378, nedan kallad folkbokföringslagen.

10 Identifikationsnummer för fysiska personer med polskt medborgarskap.

11 Dz. U. av 2011, nr 80, undernummer 432.

12 Dz. U. av 2023, undernummer 503.

13 Dz. U. av 1964, no 43, undernummer 296.

14 Dz. U. av 2023, undernummer 1550, nedan kallad civilprocesslagen.

15 Den hänskjutande domstolen har angett att de är bosatta i Tyskland, men klaganden angav i sitt skriftliga yttrande och vid förhandlingen att detta inte längre är fallet. De bor och arbetar nu i Polen, sedan december 2021.

16 Jakub Cupriak-Trojan och den tyska regeringen angav vid förhandlingen att det, i Tyskland, är ett andra led som maken kan lägga till sitt efternamn till följd av att han ingått äktenskap, medan det i Polen rör sig om en ändring av efternamnet antingen till detsamma som maken, eller genom ett tillägg av ett gemensamt ord, vilket den polska regeringen bekräftade.

17 Undertecknad i Rom den 4 november 1950, nedan kallad Europakonventionen.

18 Mot bakgrund av definitionen av uttrycket ”mottagande medlemsstat” i artikel 2.3 i direktiv 2004/38, det vill säga ”den medlemsstat dit unionsmedborgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller uppehålla sig” och av lydelsen i artikel 3.1 i detta direktiv, rör det sig om ursprungsmedlemsstaten.

19 Med hänvisning till domen Coman (punkterna 17 och 28), föreslår jag att domstolen ska begränsa sin prövning till frågan om huruvida det föreligger hinder för att de berörda personerna utövar sin rätt att röra sig fritt och att uppehålla sig i medlemsstaten med respekt för deras privatliv och familjeliv snarare än att pröva huruvida det föreligger diskriminering.

20 På grund av var och en av deras medborgarskap, åtnjuter de ställning som unionsmedborgare enligt artikel 20.1 FEUF, vilken är avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (se dom av den 4 oktober 2024, Mirin, C‑4/23, EU:C:2024:845, punkterna 50 och 51 samt där angiven rättspraxis (nedan kallad domen Mirin)). Den omständigheten att personer är medborgare i en medlemsstat och vistas lagligt i en annan medlemsstat i vilken de också är medborgare har ingen betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2017, Freitag, C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 34).

21 Se, för ett liknande resonemang, domen Mirin (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

22 Se domen Coman (punkterna 36–38) och, för ett liknande resonemang, domen Mirin (punkt 53 och där angiven rättspraxis).

23 Se domen Coman (punkt 45).

24 Se dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon ”Panchavero” ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkterna 45 och 46) (nedan kallad domen Panchavero).

25 I domen Coman rörde det sig om erkännandet av ett äktenskap mellan två personer av samma kön i syfte att maken, som var medborgare i ett tredjeland, skulle beviljas en härledd uppehållsrätt (punkterna 45 och 46), grundad på artikel 21 FEUF (punkt 23) och tilldelad enligt villkor analoga med dem som föreskrivs i direktiv 2004/38 (punkt 25). I domen Pancharevo rörde det sig om erkännande av ett föräldra–barnförhållande som fastställts i förhållande till två mödrar, som var unionsmedborgare, i deras barns födelseattester i syfte att erhålla en identitetskort eller pass (se punkterna 46, 49, 56 och 57).

26 I domen Pancharevo slog domstolen fast principen om att varje medlemsstat ska erkänna en födelseattest som har utfärdats i en annan medlemsstat, men endast i syfte att utfärda ett identitetskort eller pass. Domstolen härledde inte av detta någon skyldighet avseende folkbokföring, även om barnet skulle vara medborgare i den berörda medlemsstaten (punkterna 45 och 50). Se även, beträffande en tillämpning av denna rättspraxis på en vägran av de polska myndigheterna att utförda en resehandling för ett polskt barn vars födelseattest som hade utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat angav två personer av samma kön som föräldrar, på grund av att det var omöjligt att först registrera denna födelseattest i det nationella folkbokföringsregistret, beslut av den 24 juni 2022, Rzecznik Praw Obywatelskich ( C‑2/21, EU:C:2022:502, punkterna 43, 44 och 52).

27 Se domen Mirin (punkterna 54, 55 och 57).

28 Se domen Mirin (punkt 55 och där angiven rättspraxis).

29 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

30 Se punkt 26 i detta förslag till avgörande.

31 Se domen Pancharevo (punkt 47).

32 Se punkt 50.

33 CE:ECHR:2023:1212JUD001145417, nedan kallad domen Przybyszewska m.fl. mot Polen, som meddelades av första avdelningen, sammansatt av sju domare. Det mål som avgjordes genom denna dom, i vilket bakgrunden var samkönade pars val att gifta sig (§§ 4 och 106), avsåg avsaknaden, i polsk rätt, av möjlighet till rättsligt erkännande och skydd för samkönade pars relationer (§ 107). Se, också för ett liknande resonemang, domen av den 19 september 2024, Formela m.fl. mot Polen (CE:ECHR:2024:0919JUD005882812), nedan kallad domen Formela m.fl. mot Polen, som meddelades av samma avdelning sammansatt av tre domare. I målet som avgjordes genom denna dom, hade de båda samkönade parens ansökningar till syfte att få deras parförhållanden erkända i Polen och deras äktenskap erkända i utlandet (§ 10).

34 CE:ECHR:2023:0117JUD004079210.

35 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§§ 123 och 124).

36 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 39 och där angiven rättspraxis).

37 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 39 och där angiven rättspraxis).

38 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§§ 98 och 103 samt där angiven rättspraxis).

39 Se domen Coman (punkt 46).

40 Att jämföra med domen Mirin (punkt 57).

41 Se punkterna 30 och 31 i detta förslag till avgörande.

42 Se domen Mirin (punkterna 54–56 och där angiven rättspraxis).

43 Se dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, punkt 52 och där angiven rättspraxis), och dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 76). Det ska i detta hänseende erinras om att den polska regeringen vid förhandlingen förklarade att makarna, enligt polsk rätt, har en möjlighet att ändra namn genom att ersätta den ena makens efternamn med den andres eller lägga till detta namn. Enligt den tyska regeringen finns samma möjlighet i tysk rätt, men endast som ett tilläggsnamn. Födelsenamnet ändras inte. Se även fotnot 16 i detta förslag till avgörande.

45 Se punkt 30 i detta förslag till avgörande. Således ska det namn som Jakub Cupriak-Trojan beviljats i Polen medföra samma verkningar i Tyskland.

46 Den polska regeringen förklarade vid förhandlingen att bevis på äktenskap mellan medborgare i andra medlemsstater där äktenskap mellan personer av samma kön är tillåtet inte får registreras i Polen, medan registrering av ett sådant bevis är möjligt för personer av olika kön.

47 Se, för ett liknande resonemang, domen Coman (punkterna 24, 32, 40 och 53).

48 Se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

49 Se punkt 29 i detta förslag till avgörande.

50 Se artikel 4.1 i direktiv 2004/38. Den polska regeringen angav i detta hänseende vid förhandlingen att äktenskap inte nämns vare sig i pass eller på identitetskort. Det ska vidare påpekas att i förevarande mål, då det gäller nationella medborgare, som är myndiga och har resehandlingar som inte hindrar deras rätt att fritt röra sig, inte har hänvisats till någon rättighet enligt direktiv 2004/38 i detta hänseende. Detta kan jämföras med de situationer som var aktuella i målen Coman och Pancharevo. Se fotnot 25 i detta förslag till avgörande.

51 Se domen Coman (punkterna 33–35).

52 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 73). Det ska påpekas att detta inte var fallet för Jakub Cupriak-Trojan och Mateusz Trojan som bor i Polen. För unionsmedborgare finns det inga hinder för rätten för var och en att fritt röra sig och uppehålla sig i ursprungsmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 37), och beslut av den 24 juni 2022, Rzecznik Praw Obywatelskich ( C‑2/21, EU:C:2022:502, punkt 36 och där angiven rättspraxis)).

53 Se domen Coman (punkterna 45 och 46). Domen slog således fast att erkännande av ett äktenskap mellan personer av samma kön endast krävs i syfte att får en härledd uppehållsrätt beviljad för en tredjelandsmedborgare.

54 Se punkterna 32 och 35 i detta förslag till avgörande.

55 Klagandena har gjort gällande att de inte kan fortsätta sitt liv i Polen på samma sätt som i Tyskland. De har angett exempel beträffande Polen. För det första var Jakub Cupriak-Trojan arbetssökande från början av mars till början av september 2022, då han var bosatt i Polen, och omfattades inte av det offentliga sjukförsäkringssystemet. Under denna period var Mateusz Trojan bosatt i Polen och arbetade där. En make som är anställd har rätt att ge den person han är gift med ett sjukförsäkringsskydd som vederbörande inte omfattas av. Således hade inte Mateusz Trojan denna möjlighet, eftersom klagandenas äktenskap inte hade verkan i Polen. Således var Jakub Cupriak-Trojan utan sjukförsäkringsskydd under hela denna period. För det andra ansökte Jakub Cupriak-Trojan, efter ingåendet av äktenskap i Tyskland, om att hans efternamn skulle ändras i fastighetsregistret, avseende de fastigheter som han ägde i Polen. Den domstol som var behörig, avseende en av hans fastigheter, avslog denna ansökan på grund av att beviset på äktenskap mellan två personer av samma kön inte godtogs. En annan domstol biföll däremot denna ansökan för en annan fastighet och registrerade hans namnändring. Se även liknande konstateranden av Europadomstolen i domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§§ 102 och 108) och i domen Formela m.fl. mot Polen (§ 24).

56 Se artikel 104.5 i folkbokföringslagen, som återges i punkt 11 i detta förslag till avgörande.

57 Se artikel 1138 i civilprocesslagen, som återges i punkt 15 i detta förslag till avgörande, och artikel 4 i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2016/1191 av den 6 juli 2016 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 200, 2016, s. 1). Se även artikel 9 och bilaga IV i denna förordning som innehåller det flerspråkiga standardformuläret avseende äktenskap. Se, för en jämförelse, formulär B som utgör bilaga till Internationella civilståndskommissionens konvention nr 16 om utfärdande av flerspråkiga utdrag ur folkbokföringsregister, undertecknad i Wien den 8 september 1976, som Republiken Polen har anslutit sig till.

58 Se, analogt, domen Pancharevo (punkt 50).

59 Se punkt 43 i detta förslag till avgörande.

60 Se punkt 35 i detta förslag till avgörande.

61 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 99 och där angiven rättspraxis).

62 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§§ 100 och 101 och där angiven rättspraxis).

63 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 102 och där angiven rättspraxis).

64 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 105 och där angiven rättspraxis) samt domen Formela m.fl. mot Polen (§ 27).

65 Se domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 114). Beträffande det bredare utrymme för skönsmässig bedömning som konventionsstaterna har för att fastställa exakt vilket slags bestämmelser som ska ställas till samkönade pars förfogande, se domen Formela m.fl. mot Polen (§ 28).

66 CE:ECHR:2017:1214JUD002643112, nedan kallad domen Orlandi m.fl. mot Italien (§ 205). I målet som avgjordes genom denna dom avsåg de invändningar som gjorts enligt artikel 8 i Europakonventionen i huvudsak vägran i Italien att registrera det äktenskap som ingåtts i utlandet, som äktenskap eller i en annan form, vilket fråntog de berörda personerna allt rättsligt skydd och underordnade rättigheter (se § 191).

67 I § 205 i domen Orlandi m.fl. mot Italien preciserade Europadomstolen att enligt de upplysningar avseende komparativ rätt som den förfogade över, vilka var begränsade till 27 länder som inte tillät ingående av äktenskap mellan personer av samma kön, tillät endast tre av dessa registrering av sådana äktenskap. För mer detaljerade uppgifter, från juli 2015, se samma dom Orlandi m.fl. mot Italien (§ 113). Dessa ska jämföras med andra uppgifter avseende komparativ rätt avseende rättsligt erkännande av par av samma kön, dock utan precisioner avseende folkbokföring, som anges i Europadomstolens dom av den 17 januari 2023, Fedotova m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2023:0117JUD004079210, §§ 65–67), till vilken det hänvisas i domen Przybyszewska m.fl. mot Polen (§ 31).

68 Se, för ett liknande resonemang, domen Formela m.fl. mot Polen, som även avser avsaknad av erkännande och registrering av bevis på äktenskap som ingåtts i utlandet (§§ 10, 22, 25 och 29).

69 Se domen Formela m.fl. mot Polen (§ 26).

70 Se punkterna 27–31 i detta förslag till avgörande.

71 Se § 109 slutet.

72 Se punkt 44 i detta förslag till avgörande.

73 Se, för ett liknande resonemang, punkt 44 i detta förslag till avgörande. Se även, analogt, dom av den 8 december 2022, Caisse nationale d’assurance pension ( C‑731/21, EU:C:2022:969, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis).

74 Såsom, exempelvis, behörighet att ingå äktenskap, upplösning av tidigare äktenskap, eller åldersskillnad mellan makarna, som regleras i bestämmelser inom den internationella privaträtten.

75 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo” ( C‑490/20, EU:C:2021:296, punkterna 99 och 100).

76 Se domen Pancharevo (punkterna 45 och 50) och beslut av den 24 juni 2022, Rzecznik Praw Obywatelskich ( C‑2/21, EU:C:2022:502, punkterna 43, 44 et 52).

77 Förslag till rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande av domar samt godkännande av officiella handlingar i samband med föräldraskap och om införande av ett europeiskt intyg om föräldraskap (COM(2022) 695 final).