Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑789/23 Tatrauskė

I. Inledning

1. Den litauiska lagstiftaren har föreskrivit att ett äktenskapsförord som upprättats utomlands kan föras in i registret för äktenskapsförord om minst en av makarnas personliga identitetsnummer som tilldelats av det litauiska folkbokföringsregistret (nedan kallat det litauiska personliga identitetsnumret) anges i detta äktenskapsförord. Det är emellertid inte möjligt att föra in detta nummer i ett utdrag ur en vigselattest som upprättats i Italien och som bekräftar att makarna har valt ordningen för enskild egendom. Är det i en sådan situation förenligt med unionsrätten att neka inskrivning i registret för äktenskapsförord i Litauen av uppgifter om makars förmögenhetsförhållanden som valts av unionsmedborgare som gift sig i Italien, varvid det ska preciseras att en av dem hade ett litauiskt personligt identitetsnummer, enbart av det skälet att detta nummer inte fanns angivet i den handling som skulle ligga till grund för registreringen?

2. Det är denna fråga som den hänskjutande domstolen ställer sig i förevarande mål. Målet ger således domstolen tillfälle att utveckla sin praxis avseende de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet på området för erkännande av vissa handlingar som upprättats i en medlemsstat i samband med att de registreras i en annan medlemsstats nationella offentliga register.

II. Litauisk rätt

3. I artikel 3.101 i Lietuvos Respublikos civilinis kodeksas (Republiken Litauens civillag) (nedan kallad civillagen), med rubriken ”Äktenskapsförord”, föreskrivs följande:

”Ett äktenskapsförord är ett avtal som sluts mellan makar och som fastställer deras förmögenhetsrättsliga rättigheter och skyldigheter under äktenskapet samt vid äktenskapsskillnad eller hemskillnad (separation).”

4. I artikel 3.103 i civillagen, med rubriken ”Formen för äktenskapsförord”, föreskrivs följande:

”1. Äktenskapsförord upprättas genom notariebestyrkt handling.

2. Äktenskapsförord och ändringar därav ska föras in i registret för äktenskapsförord …

3. Äktenskapsförord och ändringar därav kan endast göras gällande mot tredje man om äktenskapsförordet med ändringar har förts in i registret för äktenskapsförord. Detta gäller inte om tredje man vid tidpunkten för ingåendet av en rättshandling kände till äktenskapsförordet eller ändringar av detta.”

5. Förvaltningen och funktionen av det register över äktenskapsförord som avses i artikel 3.103 punkt 2 i civillagen regleras av Vedybų sutarčių registro nuostatai (förordningen om registret för äktenskapsförord), som antagits genom Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2002 m. rugpjūčio 13 d. nutarimas Nr. 1284 ”Dėl Vedybų sutarčių registro nuostatų patvirtinimo” (dekret nr 1284 från Republiken Litauens regering av den 13 augusti 2002 om antagande av förordningen om registret för äktenskapsförord). Den version av förordningen om registret för äktenskapsförord som är tillämplig i det nationella målet är den av den 10 september 2015, i dess lydelse enligt Republiken Litauens regerings dekret nr 773 av den 8 juli 2020 (nedan kallad registerförordningen).

6. I punkterna 2 och 8 i registerförordningen föreskrivs att ”[s]yftet med registret är att registrera de händelser och akter som avses i punkt 13 i registerförordningen …” respektive att ”[d]et statliga bolaget VĮ Registrų centras (registercentrum, Litauen) ska vara förvaltare av registret”.

7. I punkt 13 i denna förordning föreskrivs följande;

”Följande ska registreras i registret:

13.1. äktenskapsförord,

…

13.3 fördelning av egendom som avses i [civillagen].”

8. I punkt 67 i förordningen föreskrivs följande:

”Ett äktenskapsförord eller partnerskapsavtal som upprättas i en annan stat kan införas i registret om äktenskapsförordet eller partnerskapsavtalet innehåller åtminstone den ena avtalspartens personliga identitetsnummer.”

9. Punkt 68 i samma förordning har följande lydelse:

”Om en av makarna eller samborna vill registrera ett äktenskapsförord eller samboavtal som attesterats i en annan stat, eller registrera ändringar i ett sådant avtal eller registrera uppgifter om ett sådant avtals upphörande, får han eller hon inkomma med de uppgifter som ska införas i registret personligen eller genom en behörig person, per post eller elektroniskt, i enlighet med det förfarande som fastställts av förvaltaren av registret.”

10. Genom dekret nr 1263 av den 14 december 2022 ändrades registerförordningen med verkan från och med den 1 januari 2023. Från och med sistnämnda datum är registrering av äktenskapsförord eller avtal mellan sambor som ingåtts i utlandet inte längre beroende av att avtalet innehåller det litauiska personliga identitetsnumret för minst en av de personer som är parter i avtalet.

III. Det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

11. Klaganden i det nationella målet, I.J., är unionsmedborgare och inskriven i det litauiska folkbokföringsregistret.

12. Under år 2006 gifte sig klaganden i det nationella målet med C.B., som är italiensk medborgare, i Italien. Äktenskapet registrerades i en italiensk kommuns äktenskapsregister. Utdraget ur vigselattesten innehöll en notering om att den av makarna valda ordningen för enskild egendom framgår av vigselattesten.

13. Äktenskapet i fråga registrerades vid folkbokföringsmyndigheten i Litauen.

14. Den 15 februari 2022 ansökte klaganden i det nationella målet vid registercentrum om att en rättslig omständighet som hänför sig till klagandens förmögenhetsförhållanden (det vill säga uppdelningen av egendom mellan makarna) (nedan kallad uppdelningen av egendomen) skulle skrivas in i registret för äktenskapsförord.

15. Genom beslut av den 9 mars 2022 avslog registercentrum denna ansökan med stöd av bland annat punkterna 13, 67 och 68 i registerförordningen. Registercentrum preciserade att det utdrag ur vigselattesten som klaganden i det nationella målet hade ingett skulle kunna skrivas in i registret för äktenskapsförord om klaganden inkom med ett tillägg (en bilaga) till den vigselattest som bestyrkts av en notarie eller annan behörig italiensk offentlig tjänsteman, med uppgift om det litauiska personliga identitetsnumret för minst en av makarna. Registercentrum angav vidare att fysiska personer inte ingick bland uppgiftslämnarna när det gäller fördelning av egendom och att uppdelningen av egendomen därför inte kunde föras in i registret för äktenskapsförord.

16. Klaganden i det nationella målet förde till handlingarna i målet en kopia av ett e‑postmeddelande av vilket det framgår att hon hade begärt att den berörda folkbokföringsmyndigheten i Italien skulle upprätta en kopia av vigselattesten, i vilket hennes litauiska personliga identitetsnummer, såsom det angavs på hennes identitetskort, angavs, men att folkbokföringsmyndigheten hade avslagit detta, med motiveringen att detta nummer inte kunde skrivas in i utdraget från vigselattesten, eftersom det rörde sig om en uppgift som folkbokföringsmyndigheten inte kunde intyga. Klaganden i det nationella målet har även ingett ett intyg från en italiensk notarie, enligt vilket ordningen för enskild egendom enligt artikel 162 andra stycket i Codice civile (civillagen) även kan väljas genom en förklaring i vigselattesten.

17. Klaganden i det nationella målet överklagade beslutet av den 9 mars 2022 till Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen). Genom dom av den 29 juni 2022 avslog den domstolen överklagandet. I skälen till sitt avgörande angav den hänskjutande domstolen att villkoren för inskrivning i registret för äktenskapsförord av ett avtal som ingåtts i utlandet, såsom de föreskrivs i punkt 67 i registerförordningen, inte var uppfyllda och, i synnerhet, att det litauiska personliga identifieringsnumret inte angavs i äktenskapsförordet för minst en av de personer som äktenskapsförordet avser.

18. Klaganden överklagade detta avgörande till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen), som är den hänskjutande domstolen.

19. Den hänskjutande domstolen, som dömer i utökad sammansättning, anser att det klaganden i det nationella målet vill ska skrivas in i registret för äktenskapsförord i själva verket inte är uppdelningen av egendom, utan hennes äktenskapsförord och att hennes situation regleras av punkt 68 i registerförordningen, enligt vilken en av makarna kan ansöka om inskrivning i registret för äktenskapsförord av ett äktenskapsförord som har bestyrkts utomlands. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att enligt punkt 67 i förordningen var registreringen av ett äktenskapsförord som ingåtts i utlandet emellertid villkorad av att det innehöll det litauiska personliga identifieringsnumret för minst en av de personer som äktenskapsförordet avsåg.

20. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att enligt italiensk rätt kan makarnas val av förmögenhetsförhållanden anges i vigselattesten. I utdraget ur vigselattesten från klaganden i det nationella målet, vilken är upprättad i Italien, anges emellertid inte makarnas personliga identitetsnummer. Även om avsaknaden av dessa nummer inte utgjorde något hinder för att registrera äktenskapet hos folkbokföringsmyndigheten i Litauen, var det emellertid nödvändigt att ange det för att makarnas äktenskapsförord skulle kunna föras in i registret över äktenskapsförord.

21. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida det kan anses att den lagstiftning som införts genom registerförordningen kan begränsa den fria rörligheten för unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 21 FEUF.

22. Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 21.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tolkas så, att den har företräde framför nationell lagstiftning enligt vilken ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat inte får införas i registret för äktenskapsförord om äktenskapsförordet inte innehåller det [litauiska personliga identifieringsnumret] för minst en av äktenskapsförordets parter, när, under sådana omständigheter som dem i förevarande mål, de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där äktenskapsförordet ingicks vägrar att tillhandahålla ett utdrag ur äktenskapsförordet med tillägg av denna uppgift om personens identitet?”

23. Den litauiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling har hållits.

IV. Bedömning

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

24. Den litauiska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. Den litauiska regeringen har gjort gällande att det i den lagstiftning som är i kraft sedan den 1 januari 2023 inte föreskrivs att ett äktenskapsförord som ingåtts utomlands måste innehålla uppgift om det litauiska personliga identifieringsnumret för minst en av de personer som är parter i äktenskapsförordet för att det ska kunna skrivas in i registret för äktenskapsförord. Tolkningsfrågan saknar således relevans och det är därför inte längre nödvändigt för domstolen att uttala sig i denna fråga.

25. Som svar på en begäran om upplysningar från EU-domstolen har den hänskjutande domstolen preciserat att den nationella domstolen i allmänhet kontrollerar lagenligheten och huruvida ett förvaltningsbeslut är välgrundat mot bakgrund av den faktiska och rättsliga situation som förelåg vid tidpunkten för beslutets antagande. Under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet saknar följaktligen ändringen av den berörda lagstiftningen i sig betydelse för prövningen av detta mål. Den hänskjutande domstolen har även angett att klaganden i det nationella målet inte hade återkallat sitt överklagande och att klaganden i det nationella målet, enligt de uppgifter som rätten hade tillgång till, inte hade lämnat in någon ny ansökan om inskrivning efter den 1 januari 2023. Den hänskjutande domstolen är således fortfarande skyldig att pröva överklagandet och, med hänsyn till att det bland annat syftar till att beslutet av den 9 mars 2022 ska upphävas, att pröva huruvida förvaltningsbeslutet är lagenligt och välgrundat.

26. Det ska inledningsvis erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken målet anhängiggjorts att bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen, vilka presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts.

27. Mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat är frågan om tolkningen av artikel 21.1 FEUF i förevarande fall relevant för det mål som är anhängigt vid den, och ett svar från EU-domstolen är nödvändigt för att den ska kunna avgöra det nationella målet på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.

28. Under dessa omständigheter anser jag att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak

29. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 21.1 FEUF utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat inte kan skrivas in i det register över äktenskapsförord som förs i den första medlemsstaten enbart av det skälet att det personliga identitetsnummer som tilldelats av det nationella folkbokföringsregistret i den första medlemsstaten inte anges för minst en av de personer som är parter i äktenskapsförordet, när de behöriga myndigheterna i den stat där äktenskapet ingåtts vägrar att utfärda ett utdrag ur detta äktenskapsförord där det aktuella numret anges.

30. För att besvara denna fråga ska det först prövas huruvida den situation som klaganden i det nationella målet befinner sig i omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde och, i synnerhet, av de bestämmelser som reglerar en unionsmedborgares utövande av sin rätt till fri rörlighet. Om så är fallet ska det därefter prövas huruvida tillämpningen av den aktuella nationella lagstiftningen utgör en inskränkning av den fria rörligheten för unionsmedborgare och, om så är fallet, huruvida denna inskränkning är motiverad.

1. Unionsrättens tillämpningsområde

31. Bakgrunden till tolkningsfrågan i förevarande mål är lagstiftningen i en medlemsstat, nämligen Republiken Litauen, om förande av ett register över äktenskapsförord.

32. Det ska i detta hänseende påpekas att medlemsstaterna, på unionsrättens nuvarande stadium, är behöriga att upprätta register över äktenskapsförord och att fastställa regler för hur dessa register ska fungera. Även om frågor om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden regleras på unionsnivå genom förordning (EU) 2016/1103, är den förordningen inte tillämplig i det nationella målet, eftersom Republiken Litauen inte deltar i det fördjupade samarbete som den genomför. Den förordningen innehåller inte heller några bestämmelser som direkt avser registren över äktenskapsförord. Av detta följer bland annat att de litauiska domstolarna, för att fastställa vilken lag som är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden samt villkoren för och följderna av att äktenskapsförord förs in i dessa register, kommer att fortsätta att tillämpa de litauiska lagvalsreglerna, vars innehåll inte har återgetts av den hänskjutande domstolen.

33. Det är emellertid utrett att även om regleringen på ett område omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna vid utövandet av denna befogenhet skyldiga att iaktta unionsrätten, särskilt EUF-fördragets bestämmelser om varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

34. I detta sammanhang vill jag för det första erinra om att domstolen vid upprepade tillfällen har påpekat att ställningen som unionsmedborgare är avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare och att en medborgare i en medlemsstat som i sin egenskap av unionsmedborgare har utövat sin rätt att fritt röra sig och vistas i en annan medlemsstat än sin ursprungsmedlemsstat får förlita sig på rättigheterna som följer av unionsmedborgarskapet, särskilt de rättigheter som anges i artikel 21.1 FEUF och, i tillämpliga fall, gentemot sin ursprungsmedlemsstat.

35. När det gäller de särskilda rättigheter som följer av ställningen som unionsmedborgare, ska det för det andra erinras om att det är utrett att nationell lagstiftning som missgynnar vissa medborgare i en medlemsstat endast på grund av att de har utnyttjat rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat utgör en inskränkning i de friheter som tillkommer varje unionsmedborgare enligt artikel 21.1 FEUF.

36. Efter att ha utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat nekades klaganden i det nationella målet, som är unionsmedborgare, inskrivning i registret över litauiska äktenskapsförord av det äktenskapsförord som hon ingått i Italien, med motiveringen att det inte innehöll det litauiska personliga identifieringsnumret för minst en av makarna. Det finns emellertid inget som tyder på att denna uppgift i äktenskapsförordet enligt litauisk rätt är ett villkor för äktenskapets existens eller giltighet.

37. Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande att om klaganden i det nationella målet hade ingått sitt äktenskapsförord i Litauen, skulle hon inte under några omständigheter ha varit skyldig att lämna in det till registercentrum för inskrivning i det aktuella registret. I Litauen görs registreringen nämligen på begäran av den notarie som har upprättat den notariebestyrkta handlingen och som har till uppgift att korrekt identifiera de personer som är parter i äktenskapsförordet och att lämna ut de uppgifter som krävs enligt registerförordningen.

38. Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar jag dels att det inte har bestritts att klaganden i det nationella målet har ett intresse av att informationen om hennes äktenskaps förmögenhetsförhållanden förs in i det litauiska registret för äktenskapsförord, dels att vägran att registrera denna information var en direkt följd av tillämpningen av en bestämmelse i nationell rätt som endast är tillämplig på avtal som ingåtts i utlandet. Avslaget var således knutet till att klaganden i det nationella målet utövade sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat.

39. Under dessa omständigheter anser jag att situationen för klaganden i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 21.1 FEUF.

2. Begränsningen av den fria rörligheten för unionsmedborgare

a) Register för äktenskapsförord

40. Domstolen har ännu inte haft tillfälle att tolka artikel 21.1 FEUF mot bakgrund av bestämmelserna i nationell rätt om förande av register för äktenskapsförord.

41. Domstolen har däremot redan haft tillfälle att tolka denna bestämmelse mot bakgrund av nationella bestämmelser om införande i nationella register av olika uppgifter om personers identitet och ställning. Domstolen uttalade sig bland annat om införande i folkbokföringshandlingar av en persons efternamn eller dennes könsidentitet i en situation där det fanns skillnader mellan införandet av dessa uppgifter i olika medlemsstaters register.

42. När det gäller efternamn fann domstolen bland annat att ett beslut av myndigheterna i en medlemsstat om avslag på en ansökan om erkännande och inskrivning i folkbokföringen av en unionsmedborgares namn, såsom det fastställts i en annan medlemsstat, kan utgöra hinder för utövandet av den rättighet som följer av artikel 21 FEUF att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna, på grund av att det kan ge upphov till förväxling och leda till olägenheter om två olika namn tillämpas på en och samma person, eftersom det förekommer ett stort antal situationer i vardagslivet, inom såväl den offentliga som den privata sfären, där det krävs att man styrker sin identitet. Detsamma gäller en medlemsstats myndigheters vägran att ändra och erkänna den könsidentitet som en medborgare i en medlemsstat lagligen ändrat i en annan medlemsstat.

43. Därmed uppkommer frågan huruvida den rättspraxis från domstolen som jag just har erinrat om kan överföras på förevarande mål. För att besvara dessa frågor bör det undersökas om register för äktenskapsförord är jämförbara med folkbokföringsregister.

44. Jag vill inledningsvis påpeka att de rättsliga lösningar som antagits i medlemsstaternas rättsordningar i fråga om makars förmögenhetsförhållanden skiljer sig avsevärt åt. Även om de nationella rättsordningarna uppvisar likheter, varierar nämligen de särskilda mekanismer som införs genom dessa på ett betydande sätt.

45. Medan principen om att makar har möjlighet att välja en annan ordning för förmögenhetsförhållanden än det lagstadgade systemet för makars förmögenhetsförhållanden förefaller erkännas av samtliga medlemsstater, kan de lösningar som avser offentliggörande av äktenskapsförord som återspeglar detta val skilja sig åt. I vissa rättsordningar föreskrivs att äktenskapsförord ska föras in i ett särskilt offentligt register som upprättats för detta ändamål, medan andra inte föreskriver detta. I den första kategorin av rättsordningar finns det för övrigt vissa som tillåter registrering av äktenskapsförord som ingåtts i utlandet, medan det i andra inte föreskrivs någon sådan registrering.

46. Upprättandet av ett offentligt register över äktenskapsförord är nära kopplat till nationella bestämmelser om fastställande av vem som äger egendom som förvärvats under äktenskapet och om makarnas ansvar för de skyldigheter som uppkommit under äktenskapet. Även om det i en rättsordning föreskrivs en möjlighet för makarna att avvika från bestämmelserna i lag genom att ingå ett äktenskapsförord, föreskrivs det i allmänhet även att detta avtal endast kan göras gällande mot tredje man om denne har fått kännedom om detta. Ett register över äktenskapsförord är ett instrument som gör det möjligt att offentliggöra dessa avtal och som på ett betydande sätt bidrar till att skydda makarnas ekonomiska intressen och, mer allmänt, till rättssäkerheten. Inskrivningen av ett äktenskapsförord i ett sådant register medför nämligen i regel att avtalet kan göras gällande mot tredje man, oavsett om denne faktiskt har kännedom om att avtalet ingåtts eller inte.

47. Detta är fallet enligt litauisk rätt. Såsom föreskrivs i artikel 3.103 punkt 3 i civillagen kan äktenskapsförord och ändringar av detta endast göras gällande mot tredje man om avtalet och dess ändringar har införts i registret för äktenskapsförord, såvida inte tredje man har fått kännedom om det vid den tidpunkt då en rättshandling ingås. Det finns inget i artikel 3.103 i civillagen som tyder på att möjligheten att skriva in ett äktenskapsförord i det aktuella registret beror på var avtalet ingicks eller på andra omständigheter som skulle kunna utgöra en anknytning som avgör vilken lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

48. Av detta följer att inskrivningen av ett äktenskapsförord i det aktuella registret enligt litauisk rätt bland annat medför att avtalet kan göras gällande mot tredje man. Denna registrering kan således påverka makarnas rättsliga ställning i förhållande till tredje man.

49. Det ska emellertid påpekas att betydelsen av att ett äktenskapsförord förs in i det aktuella registret inte är jämförbar med betydelsen av att en persons namn eller kön förs in i det nationella folkbokföringsregistret. Följderna av en sådan registrering är av olika slag.

50. Inledningsvis är registren över äktenskapsförord inte källan till information om personers civilstånd, och den omständigheten att ett äktenskapsförord inte är inskrivet i det aktuella registret medför således inte någon risk för förväxling av uppgifter om en persons civilstånd. Om ett äktenskapsförord inte har registrerats i registret presumeras det lagstadgade systemet vara tillämpligt på egendomsförhållanden mellan makarna. Ett sådant register finns inte heller i alla unionens rättsordningar i vilka det föreskrivs en möjlighet för makarna att ingå ett äktenskapsförord. Dessutom är giltigheten av ett äktenskapsförord i regel inte beroende av att det är inskrivet i registret för äktenskapsförord. Slutligen, och åtminstone enligt litauisk rätt, är införandet av ett äktenskapsförord i detta register inte det enda sättet att säkerställa att ett äktenskapsförord kan göras gällande mot tredje man: när en rättshandling ingås med en person har det samma verkan att upplysa denna person om att det finns ett äktenskapsförord, om än endast mellan parterna (inter partes).

51. Dessa skillnader visar att rättspraxis avseende införande i nationella folkbokföringsregister av namn eller kön hos en person som har utövat sin rätt till fri rörlighet inte kan överföras på inskrivning av äktenskapsförord i registren över äktenskapsförord.

52. Detta kan emellertid inte innebära att vägran att registrera ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat i registret för äktenskapsförord inte utgör en begränsning av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat, vilken stadfästs i artikel 21.1 FEUF.

b) Inverkan av bestämmelserna om inskrivning i registret för äktenskapsförord på unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet

53. Jag vill också påpeka att en nationell lagstiftning som missgynnar vissa nationella medborgare enbart på grund av att de utnyttjar rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i en annan medlemsstat enligt fast rättspraxis utgör en begränsning av de friheter som tillkommer varje unionsmedborgare enligt artikel 21.1 FEUF. Domstolen har även slagit fast att de möjligheter som ges i fördraget i fråga om fri rörlighet och vistelse inte kan få full verkan om en medborgare i en medlemsstat kan avskräckas från att utöva dem på grund av att det uppställs hinder för hans vistelse i värdmedlemsstaten i form av regler i hans ursprungsstat som medför nackdelar för honom på grund av att han har utövat dessa rättigheter.

54. Som jag har angett har inskrivningen av ett äktenskapsförord i registret för äktenskapsförord enligt litauisk rätt en konkret rättsverkan, eftersom den gör det möjligt för makarna att säkerställa att detta avtal kan göras gällande mot tredje man, oavsett om denne har kännedom om att det ingåtts eller inte. Ett avslag på ansökan om registrering påverkar således makarnas rättsliga ställning enligt litauisk rätt, eftersom den fråntar dem möjligheten att komma i åtnjutande av en åtgärd i nationell rätt som gör det möjligt att säkerställa skyddet av deras ekonomiska intressen och som mer allmänt gynnar dem från rättssäkerhetssynpunkt. Enskilda har således ett intresse av att deras äktenskapsförord förs in i det aktuella registret.

55. På unionsrättens nuvarande stadium är medlemsstaterna visserligen inte skyldiga att upprätta register över äktenskapsförord. Om ett sådant register finns i en medlemsstat och det i den tillämpliga lagstiftningen föreskrivs en rätt att skriva in ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat, bör villkoren för registrering av detta avtal emellertid utformas på ett sådant sätt att bestämmelserna i EUF-fördraget, särskilt artikel 21.1 i detta, iakttas. I annat fall skulle de personer som omfattas av den personkrets (ratione personae) på vilken den nationella lagstiftningen är tillämplig, såsom bland annat medborgarna i denna medlemsstat, kunna avhållas från att utöva sina rättigheter enligt fördraget i fråga om fri rörlighet och bosättning av rädsla för att förlora de fördelar som följer av en sådan registrering.

56. Av detta följer att bestämmelserna om inskrivning i det berörda registret av äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat kan påverka utövandet av unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet.

c) Villkoret att det personliga identifieringsnumret ska anges

57. Litauisk rätt, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, utgjorde inte hinder för att registrera ett äktenskapsförord som ingåtts i utlandet i registret för äktenskapsförord, utan villkorade registreringen av ett sådant äktenskapsförord med att det litauiska personliga identifieringsnumret för minst en av makarna angavs i äktenskapsförordet (nedan kallat det aktuella villkoret).

58. Det aktuella villkoret föreskrevs formellt inte för äktenskapsförord som ingåtts i Litauen. Detta beror på att dessa äktenskapsförord enligt nationell rätt ingås genom en notariebestyrkt handling, vilket innebär att kontrollen och, med största sannolikhet, angivandet av det personliga identifieringsnumret i nämnda äktenskapsförord säkerställs av notarien, som dessutom har till uppgift att registrera avtalen i registret för äktenskapsförord och att lämna de uppgifter som krävs för detta ändamål. I detta sammanhang förefaller ett krav för inskrivning i registret för äktenskapsförord på att detta nummer ska anges i äktenskapsförord som ingås utomlands inte vid första anblicken innebära att personer som ingår ett äktenskapsförord i utlandet diskrimineras i förhållande till dem som ingår det i Litauen.

59. Det kan emellertid visa sig svårt att uppfylla ett krav som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning om formen för en handling när handlingen har upprättats i en annan medlemsstat och således omfattas av lagen i denna andra medlemsstat, som inte nödvändigtvis föreskriver kravet. Det kan nämligen visa sig vara komplicerat, eller till och med omöjligt, för enskilda att kräva att en myndighet i en annan medlemsstat i en officiell handling som upprättats i enlighet med den lagstiftning som är i kraft i denna andra medlemsstat ska ange uppgifter som inte föreskrivs i den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning.

60. Så är fallet här. För det första ingicks det äktenskapsförord som är aktuellt i det nationella målet, i vilket makarna valde att omfattas av en ordning för enskild egendom, genom en enkel förklaring som registrerades i vigselattesten. Detta äktenskapsförord har således inte formen av en notariebestrykt handling och det har därför inte varit möjligt att ange ett personligt identitetsnummer för makarna. För det andra, även om det var möjligt för registercentrum att skriva in ordningen för enskild egendom på grundval av en i Italien upprättad vigselattest, var det under förutsättning att det upprättades en bilaga till vigselbeviset, bestyrkt av en notarie eller annan behörig italiensk offentlig tjänsteman, i vilken det personliga identifieringsnumret angavs. Det var emellertid inte möjligt att upprätta en sådan bilaga enligt italiensk rätt.

61. Följaktligen var det möjligt att det aktuella villkoret, trots att det motsvarade ett villkor för äktenskapsförord som ingåtts i Litauen, inte kunde uppfyllas av personer som hade ett litauiskt personligt identitetsnummer och som ingått ett äktenskapsförord i en annan medlemsstat, oberoende av makarnas vilja och åtgärder. Samtidigt som den litauiska lagstiftaren föreskrev en möjlighet för personer med ett litauiskt personligt identitetsnummer att skriva in ett äktenskapsförord som ingåtts i utlandet i registret för äktenskapsförord, uppställde den litauiska lagstiftaren ett villkor för denna registrering som objektivt sett kunde vara omöjligt att uppfylla och som kunde hindra personer som har utövat sin rätt till fri rörlighet från att registrera sitt äktenskapsförord i det aktuella registret.

62. Eftersom det aktuella villkoret kunde utgöra ett hinder för registrering av ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat i det litauiska registret för äktenskapsförord för en unionsmedborgare som hade ett litauiskt personligt identitetsnummer och som hade rätt att skriva in detta avtal enligt litauisk rätt, anser jag att detta villkor utgjorde en begränsning av den fria rörlighet för unionsmedborgare som garanteras i artikel 21.1 FEUF.

3. Motivering av begränsningen av den fria rörligheten för unionsmedborgare

63. Det är ostridigt att en inskränkning i den fria rörligheten för unionsmedborgare som, såsom i det nationella målet, är oberoende av de berörda personernas nationalitet, kan vara motiverad om den grundar sig på objektiva skäl av allmänintresse och står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med den nationella lagstiftningen. Det framgår av domstolens praxis att en åtgärd är proportionerlig om den dels är lämpad för förverkligande av det eftersträvade syftet, dels inte går längre än vad som krävs för att uppnå detta.

a) Fastställandet av ett objektivt skäl av allmänintresse

64. Vad gäller motiveringen av det aktuella villkoret har den litauiska regeringen förklarat att det syftade till att säkerställa en korrekt identifiering av de personer som ingått ett äktenskapsförord samt att uppgifterna i registret för äktenskapsförord är riktiga och sanningsenliga. Dessa uppgifter är giltiga så länge de inte har bestritts vid domstol. När det gäller äktenskapsförord som upprättas i Litauen har detta mål kunnat uppnås genom att dessa avtal upprättas av en notarie, som har till uppgift att, med hjälp av en särskild programvara, tillhandahålla de uppgifter som krävs i registret för äktenskapsförord. Däremot var tillhandahållandet av uppgifter om ett äktenskapsförord som upprättats i utlandet, vilka inte hade överförts till systemet av en litauisk domstol eller notarie, underkastat det aktuella villkoret för att säkerställa kontrollen av att dessa uppgifter var korrekta, sanningsenliga och relevanta, eftersom de varken kunde kontrolleras eller säkerställas av en notarie eller en domstol.

65. Jag är inte likgiltig inför den motivering som den litauiska regeringen har lagt fram. Oavsett vilken funktion de olika offentliga register som finns på nationell nivå har, är deras huvudsakliga syfte att bidra till rättssäkerheten. För att uppnå detta mål är det absolut nödvändigt att de registrerade uppgifterna är korrekta.

66. Målet att säkerställa att uppgifterna i ett offentligt register är korrekta, sanningsenliga och relevanta och att bidra till att säkerställa rättssäkerheten kan således enligt min mening utgöra ett mål av allmänintresse som motiverar att det aktuella villkoret är uppfyllt.

b) Proportionalitet

67. I en sådan situation ska det prövas huruvida villkoret i fråga stod i proportion till det legitima syfte som eftersträvades.

1) Om lämpligheten

68. Jag anser att det aktuella villkoret var lämpligt för att uppnå det eftersträvade målet.

69. Till skillnad från vad som gäller för äktenskapsförord som ingåtts i Litauen angav notarien nämligen inte det personliga identifieringsnumret för de personer som hade ingått äktenskapsförord i utlandet i registret för äktenskapsförord. Detta nummer skulle registreras av en tjänsteman vid registercentrum. Det förhållandet att detta nummer angavs i äktenskapsförord som ingåtts utomlands gjorde det möjligt att även ange det i registret.

70. Även om det antas att tjänstemännen vid registercentrum hade rätt att få tillgång till det nationella folkbokföringsregistret, gjorde det personliga identifieringsnumret även det möjligt för dem att kontrollera riktigheten och sanningshalten i andra personuppgifter om den berörda personen som angavs i äktenskapsförordet, genom att jämföra uppgifterna i detta register med uppgifterna i äktenskapsförordet.

71. Av detta följer att angivandet av det personliga identifieringsnumret kunde göra det möjligt för registercentrum att säkerställa att uppgifterna i registret för äktenskapsförord var korrekta och fullständiga.

72. Det aktuella villkorets lämplighet för att uppnå det eftersträvade målet förefaller således inte kunna ifrågasättas.

2) Nödvändighet

73. Det förhåller sig annorlunda när det gäller huruvida det aktuella villkoret är nödvändigt.

74. Oavsett fördelarna med att använda personliga identitetsnummer är det nämligen uppenbart att ett sådant nummer inte är den enda uppgift som gör det möjligt att säkerställa en korrekt identifiering av den person som önskar skriva in sitt äktenskapsförord i det aktuella registret. Uppgifter som förnamn, efternamn, födelsedatum och födelseort, eventuellt kompletterade med numret på de handlingar som användes vid upprättandet av äktenskapsförordet, är ofta tillräckliga för att utesluta en risk för förväxling. I förevarande fall var det aktuella villkoret således inte nödvändigt för att kontrollera att en av makarna hade det litauiska personliga identifieringsnumret och för att korrekt identifiera denna person.

75. Det var dessutom möjligt för den litauiska lagstiftaren att föreskriva att en person som ansöker om registrering av sitt äktenskapsförord får ange sitt personliga identitetsnummer i en separat handling, såsom ett anmälningsformulär, tillsammans med en kopia av sin identitetshandling. En jämförelse av de uppgifter som identifierar den berörda personen, vilka anges i äktenskapsförordet och i kopian av identitetshandlingen, skulle ha räckt för att med säkerhet kunna fastställa det personliga identitetsnummer som ska föras in i det aktuella registret. Om tjänstemännen vid registercentrum skulle kunna få tillgång till det nationella folkbokföringsregistret, skulle denna uppgift lätt kunna kontrolleras.

76. Dessa överväganden bekräftas av att den vigselattest som klaganden i det nationella målet innehar har överförts till den litauiska folkbokföringsmyndigheten. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att denna överföring gjordes på grundval av samma handling som den som ingetts till stöd för ansökan om inskrivning av äktenskapsförordet i registret för äktenskapsförord. Om det enligt den nationella lagstiftningen inte var nödvändigt att ange detta nummer för att registrera vigselattesten i folkbokföringsregistret, är det svårt att se varför det skulle vara nödvändigt för inskrivning av äktenskapsförordet i registret för äktenskapsförord.

77. Den avgörande faktorn är enligt min mening att tillämpningen av det aktuella villkoret har begränsat möjligheten för personer med ett litauiskt personligt identitetsnummer att skriva in sitt äktenskapsförord i registret för äktenskapsförord, trots att det framgår av punkt 67 i registerförordningen att det föreskrevs att personer med detta nummer hade rätt att få sitt äktenskapsförord inskrivet. Den omständigheten att registreringen i registret för äktenskapsförord av ett äktenskapsförord som ingåtts i utlandet inte villkoras av att en av makarna har ett litauiskt personligt identitetsnummer, utan av villkoret att detta nummer anges i äktenskapsförordet, har nämligen inte bara medfört att den personkrets som omfattas av den aktuella lagstiftningen (ratione personae) begränsas till personer som innehar detta nummer, utan även att det uppställs ett villkor avseende innehållet i en handling som upprättats av en utländsk myndighet. Eftersom det objektivt sett var omöjligt att försäkra sig om att de utländska myndigheterna skulle beakta detta villkor, var det således osäkert huruvida ett äktenskapsförord som upprättats i utlandet skulle föras in i det aktuella registret och detta var beroende av dessa myndigheters goda vilja eller de formkrav som föreskrivs i lagstiftningen på den ort där äktenskapsförordet ingicks.

78. Eftersom det fick till följd att tillträdet till registret för äktenskapsförord för personer med litauiska personliga identitetsnummer begränsades, kan det konstateras att det aktuella villkoret gick utöver vad som var nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

3) Slutsats beträffande proportionaliteten

79. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att eftersom en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det aktuella villkoret föreskrivs, inte var nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet och följaktligen inte var proportionerlig, är den inskränkning av den fria rörligheten för unionsmedborgare som följer av tillämpningen av detta villkor inte motiverad.

V. Förslag till avgörande

80. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen) på följande sätt: Artikel 21.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken ett äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat av en unionsmedborgare som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i denna andra medlemsstat inte kan skrivas in i det register för äktenskapsförord som förs i den första medlemsstaten, enbart av det skälet att det personliga identitetsnummer som tilldelats av det nationella folkbokföringsregistret i den första medlemsstaten inte anges i äktenskapsförordet för minst en av de personer som är parter i äktenskapsförordet, trots att en av dessa personer har detta nummer.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Det överensstämmer inte med det verkliga namnet på någon av parterna i målet.

3 2022 m. gruodžio 14 d. nutarimas Nr. 1263 ”Dėl Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2002 m. rugpjūčio 13 d. nutarimo Nr. 1284 ’Dėl Vedybų sutarčių registro reorganizavimo ir Vedybų sutarčių registro nuostatų patvirtinimo’ pakeitimo” (Republiken Litauens regerings dekret nr 1263 av den 14 december 2022 om ändring av dekret nr 1284 från Republiken Litauens regering av den 13 augusti 2002 om antagande av förordningen om äktenskapsförord).

4 Mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet är det mycket troligt att klaganden i det nationella målet är litauisk medborgare. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte uttryckligen angett detta. Den hänskjutande domstolen har endast konstaterat att klaganden i det nationella målet är en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet (punkt 25 i begäran om förhandsavgörande). Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att klaganden i det nationella målet har ett personligt identitetsnummer som tilldelats av det litauiska folkbokföringsregistret samt ett identitetskort med detta nummer (vilket gör det möjligt att fastställa att det rör sig om ett litauiskt identitetskort).

5 I detta avseende noterar jag att registrering av uppdelning av egendom i den mening som avses i punkt 13.3 i registerförordningen (som tycks avse avtal eller beslut om uppdelning av egendom som har ingått i makarnas gemensamma egendom) skulle vara svår att föreställa sig i förevarande fall. För det första har makarna nämligen valt att tillämpa ordningen för enskild egendom och detta val gjordes vid den tidpunkt då äktenskapet ingicks. I denna situation kunde egendom som makarna förvärvat inte bli gemensam och sedan bli föremål för uppdelning av egendom. För det andra nämns det inte i begäran om förhandsavgörande att det har ingåtts ett avtal om uppdelning av egendom eller ett domstolsavgörande om uppdelning av egendom eller om konkret egendom som eventuellt är föremål för uppdelning.

6 Dom av den 26 september 2024, Energotehnica ( C‑792/22, EU:C:2024:788, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

7 Rådets förordning av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1).

8 Det är således möjligt att artikel 3.103 i civillagen, där det föreskrivs att äktenskapsförord ska föras in i registret över äktenskapsförord och där följderna av denna registrering preciseras, endast är tillämplig om litauisk rätt har fastställts som tillämplig lag på makarnas förmögenhetsförhållanden. När ansökan om registrering av ett äktenskapsförord i registret över äktenskapsförord lämnas in kan det emellertid inte omedelbart uteslutas att denna bestämmelse i civillagen är tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Det förefaller inte heller kunna uteslutas att det villkor för registrering av det personliga identifieringsnumret som föreskrivs i punkt 67 i registerförordningen är tillämpligt på alla äktenskapsförord som ingås i utlandet och för vilka registrering begärs, oberoende av vilken lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), och dom av den 4 oktober 2024, Mirin ( C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

11 Dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo” ( C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

12 Dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date ( C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

13 Även om det inte framgår av begäran om förhandsavgörande, utgår jag från att detta personliga identitetsnummer, om parterna har ett sådant, även anges i den notariehandling som upprättas av en litauisk notarie.

14 Se, bland annat, dom av den 22 december 2010, Sayn-Wittgenstein ( C‑208/09, EU:C:2010:806, domslutet), dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, domslutet), dom av den 2 juni 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:401, domslutet) och dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432, domslutet).

15 Dom av den 4 oktober 2024, Mirin ( C‑4/23, EU:C:2024:845, domslutet).

16 Se, bland annat, dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432, punkterna 36–39 och där angiven rättspraxis).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Mirin ( C‑4/23, EU:C:2024:845, punkt 55 och 57 samt där angiven rättspraxis).

18 Se punkt 42 ovan.

19 Se, bland annat, Consortium ASSER-UCL, ”Étude sur les régimes matrimoniaux des couples mariés et sur le patrimoine des couples non mariés dans le droit international privé et le droit interne des États membres de l’Union européenne”, s. 22 och 23. Studien från 2003, som genomfördes på begäran av kommissionen, innehåller en översikt över femton medlemsstaters nationella lagstiftning i Europeiska unionen. Se även information på webbplatsen för Council of the Notariats of the European Union, ”Couples in Europe The law for couples in 22 EU countries”, https://www.coupleseurope.eu/fr/(nedan kallad webbplatsen Couples in Europe).

20 Enligt den information som finns tillgänglig på webbplatsen Couples in Europe finns det inte några sådana register i bland annat Österrike, Frankrike, Polen och Slovakien.

21 Enligt de uppgifter som finns tillgängliga på webbplatsen Couples in Europe förefaller det vara möjligt att registrera ett äktenskapsförord som ingåtts utomlands i det särskilda nationella registret, bland annat i Tyskland, Estland, Lettland och Nederländerna.

22 Enligt de uppgifter som finns tillgängliga på webbplatsen Couples in Europe förefaller det inte vara möjligt att skriva in ett äktenskapsförord som ingåtts utomlands i det särskilda nationella registret bland annat i Tjeckien, Ungern och Malta.

23 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop (C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 31), dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses ( C‑220/12, EU:C:2013:683, punkt 22) och dom av den 26 maj 2016, Kohll och Kohll-Schlesser ( C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 42).

24 Se dom av den 29 april 2004, Pusa ( C‑224/02, EU:C:2004:273, punkt 19), dom av den 26 oktober 2006, Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:676, punkt 30), dom av den 22 maj 2008, Nerkowska ( C‑499/06, EU:C:2008:300, punkt 32) och dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 97).

25 Se punkt 48 ovan.

26 Jag vill understryka att jag inte föregriper frågan huruvida det finns en allmän skyldighet för en medlemsstat att registrera äktenskapsförord som ingåtts i en annan medlemsstat och således inte heller huruvida litauisk rätt bör föreskriva en möjlighet för personer som inte har ett litauiskt personligt identitetsnummer att skriva in ett äktenskapsförord som ingåtts utomlands i registret över äktenskapsförord. Vad gäller förevarande mål är dessa frågor hypotetiska, eftersom det i litauisk rätt föreskrivs en möjlighet att skriva in äktenskapsförord som ingåtts utomlands i registret för äktenskapsförord och eftersom klaganden i det nationella målet har ett litauiskt personligt identitetsnummer.

27 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Dom av den 18 juli 2006, De Cuyper ( C‑406/04, EU:C:2006:491, punkt 42), dom av den 26 oktober 2006, Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:676, punkt 35) och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 41).