C-298/23

Domstolens dom (stora avdelningen) den 8 september 2026

CELEX: 62023CJ0298
Datum: 2026-09-08
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 8 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Varumärken – Förordning (EU) 2017/1001 – Artikel 9.2 c – Direktiv (EU) 2015/2436 – Artikel 10.2 c – Artikel 10.6 – Rättigheter som är knutna till ett varumärke – Begreppet ’i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken’ – Begreppet ’skälig anledning’ – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Avvägning mellan grundläggande rättigheter – Artikel 11 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Yttrandefrihet – Artikel 17 i stadgan – Rätt till egendom – Innehavaren av ett känt varumärke har rätt att invända mot att tredje man använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar varumärket – Tredje man använder ett sådant kännetecken i samband med en politisk kampanj ”

I mål C‑298/23,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Nederlandstalige ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 4 maj 2023, som inkom till domstolen den 8 maj 2023, i målet

Inter IKEA Systems BV

mot

Algemeen Vlaams Belang VZW,

Vrijheidsfonds VZW,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer och O. Spineanu-Matei (referent) samt domarna S. Rodin, D. Gratsias, M. Gavalec, Z. Csehi, B. Smulders, N. Fenger och R. Frendo,

generaladvokat: M. Szpunar,

justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Inter IKEA Systems BV, genom J. Janssen, D. Noesen och F. Petillion, advocaten,

– Vrijheidsfonds VZW, genom J. Muyldermans, advocaat,

– Europeiska kommissionen, genom P. Němečková, J. Samnadda, M. ter Haar och P.J. O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 13 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 9.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) samt artikel 10.2 c och 10.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 2015, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Inter IKEA Systems BV (nedan kallat Inter IKEA) och, å andra sidan, Algemeen Vlaams Belang VZW, S, T, U, V och Vrijheidsfonds VZW. Målet rör en talan om intrång i Beneluxvarumärken och ett EU-varumärke som Inter IKEA är innehavare av.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 I artikel 11 i stadgan, med rubriken ”Yttrandefrihet och informationsfrihet”, föreskrivs följande:

”1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

2. Mediernas frihet och mångfald ska respekteras.”

4 I artikel 17 i stadgan, med rubriken ”Rätt till egendom”, föreskrivs följande:

”1. Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. …

2. Immateriell egendom ska vara skyddad.”

5 I artikel 52 i stadgan, med rubriken ”Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning”, föreskrivs följande:

”1. Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

…

3. I den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

…”

Direktiv 2015/2436

6 I skäl 27 i direktiv 2015/2436 anges följande:

”Den ensamrätt som ett varumärke ger bör inte ge innehavaren rätt att förbjuda tredje mans användning av tecken eller upplysningar som används korrekt och således i enlighet med god affärssed. … Vidare bör innehavaren inte ha rätt att hindra korrekt och ärlig användning av varumärket för att identifiera eller hänvisa till varorna och tjänsterna som innehavarens varor och tjänster. … Tredje mans användning av ett varumärke för konstnärliga ändamål bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Dessutom bör detta direktiv tillämpas på ett sätt som säkerställer full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten.”

7 I artikel 10 i direktivet, med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke”, föreskrivs följande:

”1. Registreringen av ett varumärke ger innehavaren en ensamrätt.

2. Utan [att] det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för det registrerade varumärket, ska innehavaren av det registrerade varumärket ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken om

…

c) tecknet är identiskt med eller liknar varumärket oavsett om det används för varor och tjänster som är identiska med eller liknar eller inte liknar dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

3. Följande handlingar får särskilt förbjudas med stöd av punkt 2:

a) Att anbringa tecknet på varor eller deras förpackning.

b) Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.

c) Att importera eller exportera varor under tecknet.

d) Att använda tecknet som firma- eller företagsnamn eller som del av ett firma- eller företagsnamn.

e) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.

f) Att använda tecknet i jämförande reklam på ett sätt som strider mot [Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (EUT L 376, 2006, s. 21)].

…

6. Punkterna 1, 2, 3 och 5 ska inte påverka en medlemsstats bestämmelser om skydd mot användning av ett tecken för annat ändamål än användning för att särskilja varor eller tjänster, om användning av tecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.”

Förordning 2017/1001

8 I skäl 21 i förordning 2017/1001 anges följande:

”Den ensamrätt som ett EU-varumärke ger bör inte ge innehavaren rätt att förbjuda tredje mans användning av tecken eller upplysningar som används korrekt och således i enlighet med god affärssed. … Tredje mans användning av ett varumärke för konstnärliga ändamål bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Dessutom bör denna förordning tillämpas på ett sätt som säkerställer full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten.”

9 I artikel 9 i förordningen, med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke”, föreskrivs följande:

”1. Registreringen av ett EU-varumärke ger innehavaren en ensamrätt.

2. Utan att det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för EU-varumärket ska innehavaren av ett EU-varumärke ha rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken om

…

c) tecknet är identiskt med eller liknar EU-varumärket oavsett om det används för varor och tjänster som är identiska med, liknar eller inte liknar dem för vilka EU-varumärket är registrerat, om det senare är känt i unionen och om användningen av tecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för EU-varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

3. Följande handlingar får särskilt förbjudas med stöd av punkt 2:

a) Att anbringa tecknet på varor eller deras förpackning.

b) Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.

c) Att importera eller exportera varor under tecknet.

d) Att använda tecknet som firma- eller företagsnamn eller som del av ett firma- eller företagsnamn.

e) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.

f) Att använda tecknet i jämförande reklam på ett sätt som strider mot direktiv 2006/114/EG.

…”

Beneluxkonventionen

10 I artikel 2.20 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter (varumärken och mönster) av den 25 februari 2005, som undertecknades i Haag av Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad Beneluxkonventionen), med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke”, föreskrivs följande:

”1. Registreringen av ett varumärke enligt artikel 2.2 ger innehavaren en ensamrätt.

2. Utan att det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för det registrerade varumärket och utan hinder av en eventuell tillämpning av allmänna regler om skadeståndsansvar, ska innehavaren av det registrerade varumärket ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att använda ett tecken om

…

c. tecknet är identiskt med eller liknar varumärket oavsett om det används för varor och tjänster som är identiska med eller liknar eller inte liknar dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i Benelux och om användningen av tecknet i näringsverksamhet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

d. tecknet används för andra ändamål än att särskilja varor eller tjänster, om användningen av tecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

11 Inter IKEA är innehavare av följande fyra varumärken (nedan gemensamt kallade Ikeas varumärken):

– Benelux-ordmärket IKEA, som registrerades den 29 januari 1971 för varor i klass 20 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, motsvarande bland annat följande beskrivning: ”Möbler”,

– Benelux-ordmärket IKEA, som registrerades den 12 oktober 1976 för varor i klass 11, klass 24 och klass 27, motsvarande bland annat följande beskrivningar: ”Belysning”, ”Textilier” och ”Mattor”,

– det nedan återgivna ord- och figur-Benelux-märket, som registrerades den 27 februari 1987 för ett mycket stort antal varor och tjänster:

– EU-ordmärket IKEA, som registrerades den 1 oktober 1998 för ett mycket stort antal varor och tjänster.

12 Den 14 november 2022 offentliggjorde det politiska partiet Vlaams Belang, vid en presskonferens, sin politiska plan med rubriken ”IKEA-PLAN – Immigratie Kan Echt Anders” (”IKEA-planen – Immigration går verkligen att göra på annat sätt”), vars syfte var att reformera asyl- och immigrationspolitiken i Belgien. Under presentationen uppgavs det att planen inte refererade till ”Ingvar Kamprad Elmtaryd och Agunnaryd [som är den] verkliga innebörden av akronymen IKEA”. Nämnda plan innehöll femton politiska förslag som beskrevs som färdiga att sättas ihop av den belgiska regeringen. Förslagen åtföljdes av illustrationer som innehöll kännetecken som motsvarade Ikeas varumärken samt figurer som liknande dem som finns med i monteringsanvisningarna för Ikeas produkter. Presskonferensen och presentationen kompletterades med en mer utarbetad politisk plan som endast fanns tillgänglig i elektronisk form på Vlaams Belangs webbplats. Presskonferensen omnämndes på det politiska partiets sociala mediekanaler.

13 Den 22 november 2022 väckte Inter IKEA talan om intrång i Ikeas varumärken vid Nederlandstalige ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är den domstol som begärt förhandsavgörande från EU-domstolen. Talan väcktes mot Algemeen Vlaams Belang och Vrijheidsfonds (två ideella föreningar) samt mot de fysiska personer som företräder Vlaams Belang. Den hänskjutande domstolen slog fast att talan endast kunde tas upp till prövning med avseende på Vrijheidsfonds, som drivit Vlaams Belangs kampanj i detta politiska partis eller dess företrädares namn och för dess eller deras räkning.

14 Den hänskjutande domstolen har angett att Vrijheidsfonds har vitsordat att föreningen har använt Ikeas varumärken utan varumärkesinnehavarens medgivande och att föreningen har förbundit sig att upphöra med användningen fram till dess att ett slutligt avgörande meddelas i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har preciserat att föreningen har uppgett sig ha använt dessa varumärkens renommé för att förstärka sitt budskap och öka dess spridning, och föreningen anser att detta utgör en ”skälig anledning” i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 samt artikel 10.2 c och 10.6 i direktiv 2015/2436.

15 Den hänskjutande domstolen anser att ensamrätten för innehavaren av ett varumärke är en rätt till egendom som garanteras i artikel 17.2 i stadgan, men att denna rätt inte är absolut.

16 Utövandet av ensamrätten är nämligen enligt den hänskjutande domstolen begränsat till situationer där tredje mans användning av det aktuella varumärket är till förfång för varumärkets funktioner. Eftersom ett varumärkes funktion att garantera varornas eller tjänsternas ursprung är knuten till specialitetsprincipen, kan ursprungsangivelsefunktionen endast äventyras om det föreligger en risk för förväxling hos konsumenten vad gäller ursprunget för en vara eller tjänst som försetts med det varumärket. En skada på ett varumärkes investeringsfunktion kan endast anses föreligga när den aktuella användningen av tredje man i hög grad försvagar innehavarens möjlighet att använda varumärket för att förvärva eller behålla ett gott rykte som kan tänkas attrahera konsumenterna eller göra dem till trogna kunder. En skada på ett varumärkes reklamfunktion ger varumärkesinnehavaren rätt att förbjuda tredje mans användning av varumärket endast om användningen skadar varumärket, med avseende på användningen därav såsom ett inslag i reklamkampanjer eller del i varumärkesinnehavarens försäljningsstrategi.

17 Begreppet ”skälig anledning”, som kan åberopas av tredje man, ska dessutom tolkas i överensstämmelse med den grundläggande rätten till yttrandefrihet, som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen och i artikel 11 i stadgan. Inte heller den rättigheten är absolut.

18 Yttrandefriheten kan nämligen enligt den hänskjutande domstolen begränsas för att skydda andra intressen. Sådana lagfästa inskränkningar i denna frihet som utgör nödvändiga åtgärder i ett demokratiskt samhälle – bland annat för att skydda annans goda namn och rykte eller rättigheter, däribland, enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angående bland annat artikel 10 i Europakonventionen, industriell äganderätt, särskilt varumärkesrättigheter – är således legitima.

19 Enligt den hänskjutande domstolen handlar förevarande mål således om en konflikt mellan grundläggande rättigheter av samma rang, nämligen rätten till egendom och rätten till yttrandefrihet; det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en avvägning mellan dessa.

20 Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att enligt flera källor ska varumärkesinnehavarens ensamrätt tolkas på ett sätt som fullt ut iakttar yttrandefriheten.

21 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inledningsvis hänvisat till förhållandet mellan varumärkesinnehavarens rätt till egendom och tredje mans rätt till yttrandefrihet, som erkänns i liknande ordalag såväl i skäl 27 i direktiv 2015/2436 som i skäl 21 i förordning 2017/1001. Detta är något som EU-domstolen betonade i domen av den 27 februari 2020, Constantin Film Produktion/EUIPO (C‑240/18 P, EU:C:2020:118, punkt 56).

22 Vidare grundar sig EU-domstolens praxis på en extensiv tolkning av yttrandefriheten, vilket bland annat framgår av generaladvokat Poiares Maduros förslag till avgörande i de förenade målen Google France och Google (C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2009:569, punkterna 102 och 103) och generaladvokat Jääskinens förslag till avgörande i målet L’Oréal m.fl. (C‑324/09, EU:C:2010:757, punkt 48).

23 Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att Europaparlamentet, under det lagstiftningsförfarande som föregick antagandet av direktiv 2015/2436, föreslog ett undantag från ensamrätten till förmån för all parodisk användning av detta varumärke. Det förslaget vann emellertid inte gehör.

24 För det andra anser den hänskjutande domstolen att varumärkesinnehavarens ensamrätt inte per automatik har företräde framför yttrandefriheten. Enligt EU-domstolens praxis ska det tvärtom, från fall till fall och mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, göras en skälig avvägning mellan rätten till egendom och yttrandefriheten, vilka har samma rang. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till EU-domstolens praxis på upphovsrättsområdet.

25 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att även om de omständigheter som kan omfattas av begreppet ”skälig anledning” när det är fråga om en parodi på ett varumärke ännu inte har klarlagts, så har EU-domstolen i sin dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries (C‑65/12, EU:C:2014:49, punkterna 45 och 46), övergett en restriktiv tolkningen av det begreppet. Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen har angett att nämnda begrepp även kan knytas till de subjektiva intressena hos tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket, och att detta begrepp är avsett att ”uppnå en jämvikt mellan de intressen som är i fråga”, vilket innebär att den omständigheten ”att en skälig anledning åberopas av tredje man vad gäller användningen av ett kännetecken som liknar ett känt varumärke inte kan leda till att de rättigheter som är knutna till ett registrerat varumärke tillerkänns denna tredje man. Detta leder snarare till en skyldighet för innehavaren av det kända varumärket att tolerera att det liknande kännetecknet används”.

26 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att begreppet ”skälig anledning” har tolkats olika i belgisk och nederländsk rättspraxis. I synnerhet har de belgiska domstolarna tolkat detta begrepp väldigt restriktivt. I doktrinen har det i harmoniseringssyfte föreslagits olika kriterier, såsom arten av eller syftet med den åsikt som uttrycks, omfattningen av den skada som innehavaren lidit till följd av den åsikt som uttryckts, hur länge eller hur ofta åsikten har uttryckts, i vilken omfattning det berörda varumärket är känt, huruvida varumärkets anseende har skadats utan anledning eller att allmänheten uppfattar att det finns ett samband mellan varumärkesinnehavaren och den åsikt som uttrycks.

27 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att Beneluxdomstolen i sin dom av den 14 oktober 2019, Moët Hennessy Champagne Service (MHCS)/Cedric Art (mål A 2018/1/8), slog fast att ”konstnärlig frihet utgör en skälig anledning i den mening som avses i [artikel 2.20.2 d i Beneluxkonventionen] till att använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar varumärket för annat ändamål än att särskilja varor eller tjänster, om det konstnärliga uttrycket är det ursprungliga resultatet av en kreativ formgivningsprocess som inte är avsedd att skada varumärket eller dess innehavare”. Den hänskjutande domstolen anser att enligt denna mycket extensiva tolkning av begreppet ”skälig anledning” kan ett sådant skäl endast underkännas om tredje man haft för avsikt att skada innehavaren av det aktuella varumärket. Nämnda dom har kritiserats i doktrinen, bland annat på grund av att den endast hänvisar till den konstnärliga uttrycksfriheten, utan att den anger vilka kriterier som gör det möjligt att uppnå en skälig avvägning mellan den rätt till egendom som ett varumärke ger innehavaren och tredje mans yttrandefrihet, och eftersom frågan kvarstår huruvida andra kriterier än en sådan avsikt att skada ska tillämpas på den politiska yttrandefriheten.

28 Mot denna bakgrund beslutade Nederlandstalige ondernemingsrechtbank Brussel (Nederländskspråkiga handelsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Kan yttrandefriheten, däribland den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi såsom den garanteras genom artikel 10 i [Europakonventionen] och artikel 11 i [stadgan], utgöra en ’skälig anledning’ för att använda ett tecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke enligt artikel 9.2 c i [förordning 2017/1001] samt artikel 10.2 c och artikel 10.6 i [direktiv 2015/2436]?

Vilka är i förekommande fall kriterierna som den nationella domstolen ska ta i beaktande för att göra en avvägning mellan dessa grundläggande rättigheter och den betydelse som ska tillskrivas vart och ett av dessa kriterier?

Särskilt: kan den nationella domstolen ta hänsyn till kriterierna nedan och/eller finns det kompletterande kriterier:

– i vilken utsträckning yttrandet har en kommersiell karaktär eller ett kommersiellt syfte,

– i vilken utsträckning konkurrensen mellan parterna har betydelse,

– i vilken utsträckning ett yttrande har allmän betydelse, är samhälleligt relevant eller ingår i en debatt,

– förhållandet mellan ovan nämnda kriterier,

– i vilken utsträckning varumärket är känt,

– omfattningen av den intrångsgörande användningen, dess intensitet och systematik och graden av spridning, efter territorium, tid och volym, även med hänsyn till omfattningens förhållande till det budskap som åsyftas med yttrandet,

– i vilken utsträckning yttrandet, och de omständigheter under vilka yttrandet görs, till exempel yttrandets namn och hur det marknadsförs, är till förfång för varumärkenas särskiljningsförmåga, renommé och anseende (reklamfunktionen),

– i vilken utsträckning yttrandet uppvisar ett eget originellt värde och i vilken utsträckning man försökt att undvika förväxling eller association med de varumärken som använts, eller intrycket att det finns en kommersiell eller annan koppling mellan yttrandet och varumärkesinnehavaren (ursprungsangivelsefunktionen), bland annat med hänsyn till det sätt på vilket varumärkesinnehavaren har byggt upp en viss image och ett visst anseende i sin reklam och i sin kommunikation?”

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

29 Inter IKEA har i sitt skriftliga yttrande uppgett sig ha överklagat det beslut genom vilket förevarande begäran om förhandsavgörande har hänskjutits till EU-domstolen och att den hänskjutande domstolen följaktligen skiljts från rådigheten över handläggningen av det nationella målet i den delen på grund av att överklagandet är devolutivt. Inter IKEA har i detta sammanhang, med hänvisning till beslutet av den 24 mars 2009, Nationale Loterij (C‑525/06, EU:C:2009:179, punkterna 10 och 11), hävdat att även om begäran om förhandsavgörande inte har återkallats, saknas det anledning att besvara den ställda frågan. Ordningen med förhandsavgörande grundar sig nämligen på det behov som är knutet till den faktiska lösningen av en tvist och inte på att EU-domstolen ska lämna rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor. Den hänskjutande domstolen har dessutom enligt Inter IKEA underlåtit att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter och att specifikt förklara på vilket sätt svaret på tolkningsfrågan är användbart och objektivt nödvändigt för det nationella målet.

30 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se dom av den 1 december 1965, Schwarze, 16/65, EU:C:1965:117, s. 1094, beslut av den 26 januari 1990, Falciola, C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7, och dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 21).

31 Inom ramen för detta samarbete ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bscher, C‑231/89, EU:C:1990:386, punkt 20, och dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

32 Av detta följer att en fråga om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten presumeras vara relevant. En sådan fråga kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den (dom av den 25 februari 2025, Alphabet m.fl., C‑233/23, EU:C:2025:110, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

33 I fråga om en domstol vars avgöranden kan överklagas vid domstol enligt nationell lagstiftning hindrar dessutom inte artikel 267 FEUF att beslut från en sådan domstol om att begära förhandsavgörande från EU‑domstolen omfattas av de ordinära rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt. Av klarhets- och rättssäkerhetsrelaterade skäl ska EU-domstolen dock hålla sig till beslutet om hänskjutande, vilket ska ges verkan intill dess att detta beslut har återkallats (dom av den 12 februari 1974, Rheinmühlen-Düsseldorf, 146/73, EU:C:1974:12, punkt 3, och dom av den 16 december 2008, Cartesio, C‑210/06, EU:C:2008:723, punkt 89).

34 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att Inter IKEA:s överklagande av det beslut genom vilket förevarande begäran om förhandsavgörande har hänskjutits till EU-domstolen under tiden har avvisats. Den hänskjutande domstolen har dessutom inte återkallat beslutet om hänskjutande, då den anser att det ankommer på EU-domstolen att avgöra tolkningsfrågan, vilket Inter IKEA för övrigt inte längre bestrider.

35 Till skillnad från det mål som avgjordes genom beslutet av den 24 mars 2009, Nationale Loterij (C‑525/06, EU:C:2009:179, punkterna 8–11), vilket avsåg en tvist som avgjorts av en appellationsdomstol som ändrade beslutet om hänskjutande och således tog på sig ansvaret för att säkerställa att unionsrätten iakttogs, är det nationella målet fortfarande anhängigt vid den hänskjutande domstolen och det har ännu inte avgjorts.

36 Det framgår dessutom tydligt av beslutet om hänskjutande att det nationella målet avser frågan huruvida tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar kända Beneluxvarumärken och ett känt EU-varumärke är lagenlig, på grund av att en sådan användning, utan varumärkesinnehavarens medgivande, utgör en form av denne tredje mans yttrandefrihet. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i tolkningen av begreppet ”skälig anledning” att använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 samt artikel 10.2 c och 10.6 i direktiv 2015/2436, särskilt vad gäller frågan huruvida yttrandefriheten, däribland den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi, kan utgöra en sådan skälig anledning.

37 Den hänskjutande domstolen har dessutom på ett tydligt sätt angett varför den anser det vara oklart hur dessa bestämmelser ska tolkas och varför det är nödvändigt att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen.

38 Det framgår under dessa omständigheter att den begärda tolkningen av nämnda bestämmelser har samband med de verkliga omständigheterna och saken i det nationella målet och att ett svar från EU-domstolen på den fråga som ställts är användbart för att avgöra målet.

39 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

Prövning av tolkningsfrågan

40 Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

41 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 samt artikel 10.2 c och 10.6 i direktiv 2015/2436, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i stadgan, ska tolkas så, att när tredje man använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke, kan yttrandefriheten, inbegripet den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi, utgöra ”skälig anledning” i den mening som avses dels i artikel 9.2 c och artikel 10.2 c, dels i artikel 10.6. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i vilka kriterier som den nationella domstolen i förekommande fall ska ta i beaktande för att göra en avvägning mellan de berörda grundläggande rättigheterna samt i vilken betydelse som ska tillskrivas vart och ett av dessa kriterier.

Inledande synpunkter

42 Det ska inledningsvis påpekas att Ikeas varumärken utgörs dels av ett EU-varumärke som regleras av förordning 2017/1001, dels av tre Beneluxvarumärken, vilka omfattas av det skyddssystem som föreskrivs i Beneluxkonventionen. Beneluxkonventionen antogs med stöd av rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), vilket upphävdes genom direktiv 2015/2436, som innehåller det regelverk som för närvarande är tillämpligt på dessa varumärken.

43 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att det i det nationella målet inte har bestritts att Ikeas varumärken är kända, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 samt artikel 10.2 c och 10.6 i direktiv 2015/2436. Det har i målet inte heller bestritts att Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken har skett utan varumärkesinnehavaren Inter IKEA:s medgivande.

44 Såsom framgår av artikel 9.1 i förordning 2017/1001 och artikel 10.1 i direktiv 2015/2436 ger registreringen av ett EU-varumärke respektive ett nationellt varumärke varumärkesinnehavaren en ensamrätt. Ensamrätten gör det möjligt för varumärkesinnehavaren att skydda de särskilda intressen som vederbörande har i egenskap av varumärkesinnehavare, det vill säga att säkerställa att varumärket kan fylla sina egentliga funktioner. Ensamrätten ska således förbehållas de fall när tredje mans användning av kännetecknet är eller kan vara till förfång för någon av varumärkets funktioner. Bland dessa funktioner ingår varumärkets grundläggande funktion att garantera konsumenterna varans eller tjänstens ursprung, samt i synnerhet den funktion som består i att garantera varans eller tjänstens kvalitet eller kommunikations-, investerings- eller reklamfunktionerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2011, Interflora och Interflora British Unit, C‑323/09, EU:C:2011:604, punkterna 37 och 38, och dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 30).

45 I artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 fastställs omfattningen av det skydd som innehavare av kända varumärken ges. Enligt dessa bestämmelser har innehavaren av ett sådant registrerat varumärke rätt att förhindra tredje man, som inte har varumärkesinnehavarens medgivande, att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det varumärket, oavsett om det används för varor eller tjänster som är identiska med, liknar eller inte liknar dem för vilka det nationella varumärket eller EU-varumärket är registrerat, om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. Detta skydd av ensamrätten för innehavaren av ett EU-varumärke eller ett nationellt varumärke är fullständigt harmoniserat.

46 Enligt artikel 10.6 i direktiv 2015/2436 får medlemsstaterna däremot, på vissa villkor, i sin nationella lagstiftning föreskriva eller behålla ett ytterligare skydd för ensamrätten för innehavaren av ett nationellt varumärke. Enligt denna bestämmelse ska nämligen punkterna 1–3 och 5 inte påverka en medlemsstats bestämmelser om skydd mot användning av ett kännetecken för annat ändamål än användning för att särskilja varor eller tjänster, om användningen av kännetecknet i fråga utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för det nationella varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. I fråga om Beneluxvarumärken föreskrivs ett sådant skydd i artikel 2.20.2 d i Beneluxkonventionen.

47 Till skillnad från artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 kräver artikel 10.6 i direktivet således inte att tredje man använder det aktuella kännetecknet i näringsverksamhet och föreskriver att tredje mans användning av kännetecknet ska ske för annat ändamål än användning för att särskilja varor eller tjänster. En sådan användning kan således ske i eller utanför näringsverksamhet, men under alla omständigheter inte med avseende på varor eller tjänster. Kännetecknet får således inte användas som ett varumärke.

48 I förevarande fall är det utifrån beslutet om hänskjutande inte möjligt att avgöra huruvida Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken har skett i näringsverksamhet och med avseende på varor eller tjänster, vilket i så fall innebär att den omfattas av artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, eller om användningen har skett för annat ändamål än för att särskilja varor eller tjänster. I det sistnämnda fallet omfattas användningen av artikel 10.6. I synnerhet innehåller beslutet om hänskjutande varken någon analys eller någon slutsats i detta avseende. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka samtliga dessa bestämmelser verkar tyda på att den hänskjutande domstolen ännu inte har fastställt vilket av dessa två fall som det nationella målet omfattas av eller att den är benägen att anse att målet kan omfattas av båda dessa fall.

49 Det ankommer visserligen på den hänskjutande domstolen att göra de bedömningar som är nödvändiga, med beaktande av den omständigheten att nämnda användning har skett inom ramen för en politisk kampanj, av en ideell förening som har genomfört kampanjen i ett politiskt partis namn och för dess räkning. Inte desto mindre kan EU-domstolen, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, tillhandahålla uppgifter om unionsrättens tolkning på grundval av vilka den hänskjutande domstolen kan göra dessa bedömningar.

50 Det följer av fast rättspraxis att användning av det kännetecken som är identiskt med eller liknar EU-varumärket sker ”i näringsverksamhet” när användningen inte sker privat utan i samband med en affärsverksamhet som syftar till att ge ekonomisk vinst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 2002, Arsenal Football Club, C‑206/01, EU:C:2002:651, punkt 40, och dom av den 25 januari 2024, Audi (Fäste för emblem på en kylargrill), C‑334/22, EU:C:2024:76, punkt 34).

51 Uttrycket ”för varor eller tjänster” avser i princip varor eller tjänster som tillhandahålls av tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket. Uttrycket kan i förekommande fall även avse varor eller tjänster som tillhandahålls av en annan person för vars räkning tredje man handlar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, ÖKO-Test Verlag, C‑690/17, EU:C:2019:317, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2020, A (Intrång genom import av kullager), C‑772/18, EU:C:2020:341, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Dessutom innehåller artikel 9.3 i förordning 2017/1001 och artikel 10.3 i direktiv 2015/2436 en icke uttömmande uppräkning av de typer av användning som innehavaren kan förhindra enligt punkt 1 i dessa artiklar.

52 I förevarande fall är Vrijheidsfonds en ideell förening, och det framgår inte av beslutet om hänskjutande att denna förening bedriver ekonomisk verksamhet, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Det ska i detta hänseende erinras om att en ideell förenings användning av ett varumärke omfattas av näringsverksamhet, dock under förutsättning att föreningen agerar i egenskap av ekonomisk aktör (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008, Verein Radetzky-Orden, C‑442/07, EU:C:2008:696, punkterna 16–19, och dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl., C‑324/09, EU:C:2011:474, punkt 54). Vrijheidsfonds har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att även om den aktuella användningen skedde inom den ekonomiska sfären, syftade den inte till att uppnå en kommersiell fördel, utan hade till syfte att väcka en politisk debatt, utan att detta var kopplat till försäljningen av varor eller tjänster. Vid förhandlingen angav Vrijheidsfonds emellertid, som svar på EU-domstolens frågor, att nämnda användning inte skett privat, utan inom ramen för näringsverksamhet, i den mån det eftersträvade syftet var att erhålla ekonomisk vinst.

53 När det gäller frågan huruvida Vrijheidsfonds har använt Ikeas varumärken för varor eller tjänster, är det utrett att användningen skedde för att främja ett politiskt program. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 74–76 i sitt förslag till avgörande kan viss användning av ett varumärke i samband med anordnande av politiska möten eller främjande av politiska program, såsom anbringande av varumärket på reklamartiklar eller användning av detsamma i reklam på internet, anses ha skett med avseende på varor eller tjänster, även om ett politiskt program i sig varken utgör en vara eller en tjänst. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om detta har skett i förevarande fall.

54 För det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken inte har skett i näringsverksamhet och med avseende på varor eller tjänster, ska den pröva användningen, med avseende på enbart Beneluxvarumärkena, mot bakgrund av bestämmelserna i Beneluxkonventionen som genomför artikel 10.6 i direktiv 2015/2436.

55 Om den hänskjutande domstolen däremot skulle finna att Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken har skett eller även har skett i näringsverksamhet för varor eller tjänster, ska denna användning prövas mot bakgrund av artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och de bestämmelser i Beneluxkonventionen genom vilka artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 har införlivats.

Artikel 9. 2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10. 2 c i direktiv 2015/2436

56 När tredje man i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använder ett kännetecken som liknar eller är identiskt med ett känt varumärke, ankommer det på den nationella domstolen att pröva huruvida denna användning har gjort det möjligt att dra otillbörlig fördel av eller har varit till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, eller om det finns en verklig risk för att åtminstone ett av dessa intrång inträffar i framtiden. Bevisbördan i detta avseende åligger innehavaren av det kända varumärket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 39).

57 EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att förfång för det kända varumärkets särskiljningsförmåga (urvattning, utsuddning eller uttunning) uppkommer när varumärkets förmåga att ange att de varor eller tjänster för vilka det är registrerat försvagas. När det gäller förfång för varumärkets renommé (nedsvärtning eller degradering), så uppkommer sådant förfång när de varor eller tjänster beträffande vilka det identiska eller liknande kännetecknet används av tredje man kan uppfattas av allmänheten på ett sådant sätt att varumärkets attraktionsförmåga minskar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2011, Interflora och Interflora British Unit, C‑323/09, EU:C:2011:604, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

58 Uttrycket ”drar otillbörlig fördel av varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé” (snyltning eller free-riding ) omfattar det fallet att tredje man genom användning av varumärket försöker placera sig i dess kölvatten för att dra fördel av dess attraktionsförmåga, anseende och prestige, samt att, utan att betala någon ekonomisk ersättning, utnyttja den kommersiella ansträngning som varumärkesinnehavaren gjort för att skapa och befästa bilden av varumärket. Denna fördel hänför sig inte till det förfång varumärket utsatts för, utan till den fördel det inneburit för tredje man som använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar detta varumärke. Fördelen kan således vara otillbörlig, även om användningen av ett identiskt eller liknande kännetecken inte medför något förfång för varumärkets renommé eller mer allmänt för varumärkesinnehavaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2009, L’Oréal m.fl., C‑487/07, EU:C:2009:378, punkterna 41, 43 och 50, och dom av den 22 september 2011, Interflora och Interflora British Unit, C‑323/09, EU:C:2011:604, punkt 74).

59 När innehavaren av ett känt varumärke har styrkt antingen att varumärket utsatts för ett sådant faktiskt och aktuellt intrång eller att det finns en verklig risk för ett sådant intrång i framtiden, ankommer det på den tredje man som har använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket att styrka att det finns skälig anledning för denna användning, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 eller artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 november 2008, Intel Corporation, C‑252/07, EU:C:2008:655, punkt 39).

Begreppet ”skälig anledning”

60 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i stadgan, kan tolkas så, att yttrandefriheten kan utgöra en sådan skälig anledning. Det ska påpekas att unionsrättsakterna på varumärkesområdet inte innehåller någon definition av begreppet ”skälig anledning” och att detta begrepp därför ska tolkas med beaktande av den allmänna systematiken i och syftet med det system i vilket det ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkterna 27 och 28).

61 Det ska i detta hänseende erinras om att varumärkesinnehavares rättigheter omfattas av artikel 17 i stadgan, som garanterar rätten till egendom och i vilken det i punkt 2 hänvisas till immateriell egendom. Vid tolkningen av stadgans artikel 17 ska hänsyn dessutom tas till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen, vari skyddet för rätten till egendom stadfästs, såsom lägsta tillåtna skyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jord- och skogsbruksmark), C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 72 och där angiven rättspraxis). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har redan slagit fast att detta skydd även gäller immateriella rättigheter, inbegripet varumärken (Europadomstolen, 11 januari 2007, Anheuser-Busch Inc. mot Portugal, CE:ECHR:2007:0111JUD007304901, § 72).

62 Rätten till immateriell egendom, som är stadfäst i artikel 17.2 i stadgan, är emellertid inte absolut, utan ska vägas mot andra grundläggande rättigheter, däribland yttrandefriheten, som garanteras i artikel 11.1 i stadgan (dom av den 14 april 2026, Pelham (Begreppet pastisch), C‑590/23, EU:C:2026:290, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

63 Även om registreringen av ett varumärke, oavsett om det rör sig om ett EU-varumärke eller ett nationellt varumärke, ger varumärkesinnehavaren en ensamrätt till varumärket, är ensamrätten inte absolut, eftersom unionslagstiftaren tvärtom tydligt har avgränsat tillämpningsområdet för denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, ÖKO-Test Verlag, C‑690/17, EU:C:2019:317, punkt 39).

64 Såväl förordning 2017/1001 som direktiv 2015/2436 syftar nämligen allmänt till att varumärkesinnehavarens intresse av att varumärkets funktioner bevaras ska vägas mot andra ekonomiska aktörers intresse av att kännetecken som kan beteckna deras varor eller tjänster hålls fria (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 41).

65 Följaktligen är inte skyddet av varumärkesinnehavarens rättigheter enligt denna förordning eller detta direktiv ovillkorligt, eftersom detta skydd bland annat är begränsat – i syfte att väga ovannämnda intressen mot varandra – till de fall då innehavaren är uppmärksam nog att anmärka på andra aktörers användning av kännetecken som kan innebära intrång i dennes varumärke (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 42).

66 Tredje mans intresse av att i näringsverksamhet använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke beaktas särskilt genom att den som använder kännetecknet har möjlighet att åberopa ”skälig anledning” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 43), vilket är ett uttryck för det allmänna syfte som nämns i punkt 64 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2018, Tsujimoto/EUIPO, C‑85/16 P och C‑86/16 P, EU:C:2018:349, punkt 90).

67 Härav följer att begreppet ”skälig anledning”, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, inte endast omfattar objektivt tvingande skäl, utan att det även kan avse det subjektiva intresset hos en tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke (dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 45).

68 Vad närmare bestämt gäller frågan huruvida yttrandefriheten, som garanteras i artikel 11.1 i stadgan, kan omfattas av begreppet ”skälig anledning”, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, konstaterar EU-domstolen att varken förordningen eller direktivet innehåller några förtydliganden i detta avseende.

69 Såväl i skäl 21 i förordning 2017/1001 som i skäl 27 i direktiv 2015/2436 betonas emellertid att det är nödvändigt att tillämpa denna förordning respektive detta direktiv på ett sätt som säkerställer full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2020, Constantin Film Produktion/EUIPO, C‑240/18 P, EU:C:2020:118, punkt 56).

70 Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att varumärkesinnehavarens rättigheter, vilka skyddas genom artikel 17.2 i stadgan, särskilt innehavarens ensamrätt till sitt kända varumärke, kan begränsas av behovet att skydda tredje mans yttrandefrihet, vilken stadfästs i artikel 11 i stadgan. Denna frihet kan således i princip utgöra en skälig anledning i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436.

71 I artikel 52.3 i stadgan anges att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana rättigheter som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen. Denna bestämmelse hindrar emellertid inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd. Vid tolkningen av artikel 11 i stadgan måste EU-domstolen således – som lägsta tillåtna skyddsnivå – beakta de motsvarande rättigheter som garanteras i artikel 10 i Europakonventionen, såsom de tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

72 Enligt artikel 11.1 i stadgan har var och en rätt till yttrandefrihet, vilket innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

73 Eftersom artikel 11.1 hänför sig till ”var och en” är den även tillämplig på juridiska personer och vinstdrivande bolag som bedriver kommersiell verksamhet (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 8 juli 2025, Google LLC m.fl. mot Ryssland, CE:ECHR:2025:0708JUD003702722, § 63).

74 I artikel 11.1 garanteras bland annat det utbyte av kulturella, politiska och sociala idéer och åsikter av alla slag som är oumbärligt i ett demokratiskt samhälle (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 22 oktober 2007, Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike, CE:ECHR:2007:1022JUD002127902, § 47). Yttrandefriheten gäller inte bara för ”uppgifter” eller ”tankar” som mottas positivt eller som anses vara oförargliga eller likgiltiga, utan även för sådana som förnärmar, chockerar eller oroar. Detta krävs för att det ska föreligga pluralism, tolerans och öppenhet, vilka är nödvändiga förutsättningar för ett ”demokratiskt samhälle” (Europadomstolen, 8 juli 1986, Lingens mot Österrike, CE:ECHR:1986:0708JUD000981582, § 41).

75 Även om de fri- och rättigheter som stadfästs i artikel 11 i stadgan utgör en av grundvalarna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår i de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på, är de emellertid inte några absoluta fri- och rättigheter. Såsom framgår av artikel 52.1 i stadgan är det nämligen enligt stadgan tillåtet att begränsa utövandet av dessa fri- och rättigheter, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa fri- och rättigheter och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter. EU-domstolen har i detta avseende redan slagit fast att ingrepp i de fri- och rättigheter som garanteras i stadgans artikel 11 således ska begränsas till vad som är strängt nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkterna 47–49).

76 Såsom framgår av förklaringarna avseende artikel 11 i stadgan, vilka ska beaktas vid tolkningen av denna artikel 11, får de begränsningar som kan göras av yttrandefriheten inte överstiga dem som föreskrivs i artikel 10.2 i Europakonventionen, som motsvarar artikel 11 i stadgan (dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens), C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 361).

77 Begreppet ”skälig anledning”, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, syftar till att uppnå en jämvikt mellan de aktuella rättigheterna och intressena genom att – i det särskilda sammanhang som dessa bestämmelser ingår i och med hänsyn till det utökade skyddet för ett känt varumärke – inte bara beakta varumärkesinnehavarens rättigheter och intressen, utan även de rättigheter och intressen som tillkommer den tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2014, Leidseplein Beheer och de Vries, C‑65/12, EU:C:2014:49, punkt 46).

78 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 107 i sitt förslag till avgörande, räcker det inte i detta sammanhang att tredje man, som använder ett sådant kännetecken, endast åberopar sin rätt till yttrandefrihet för att en skälig anledning, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, ska anses vara styrkt. Om så vore fallet skulle nämligen den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser undergrävas och betydelsen av begreppet ”skälig anledning” skulle gå förlorad, eftersom all användning av tredje man av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke skulle kunna motiveras av denne tredje man, med åberopande av sin yttrandefrihet, vilket skulle strida mot behovet att säkerställa en skälig avvägning som nämnda bestämmelser syftar till att uppnå.

79 Den tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke ska således ange de konkreta skälen till användningen, kopplade till utövandet av dennes yttrandefrihet, och styrka att dessa skäl väger tyngre än varumärkesinnehavarens rättigheter och intressen.

Avvägningen mellan rättigheterna och intressena för innehavaren av det kända varumärket och rättigheterna och intressena för den tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket

80 Det ankommer på den nationella domstolen att, för att avgöra huruvida tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket grundar sig på en skälig anledning, göra en avvägning mellan, å ena sidan, varumärkesinnehavarens rätt till egendom och dennes intressen – särskilt med hänsyn till varumärkets funktioner som ska skyddas, det vill säga varumärkets grundläggande funktion och dess övriga funktioner (se punkt 44 ovan) – och, å andra sidan, den rätt till yttrandefrihet som tredje man har åberopat och dennes intresse av att använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar nämnda varumärke, då ingen av dessa två rättigheter är absolut.

81 Vid denna avvägning ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet.

82 Det framgår av fast praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att vid avvägningen mellan motstridiga grundläggande rättigheter i Europakonventionen är den avgörande frågan vilken vikt som, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet, ska tillmätas var och en av dessa två rättigheter, vilka i princip ska iakttas i samma utsträckning. En sådan avvägning påkallar en bedömning av dessa rättigheters relativa betydelse vad gäller deras konkreta aspekter, behovet av att begränsa eller skydda var och en av dem och proportionaliteten mellan de medel som används och det eftersträvade målet (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 15 oktober 2015, Perinçek mot Schweiz, CE:ECHR:2015:1015JUD002751008, § 228).

83 Vid bedömningen av de särskilda omständigheterna i det nationella målet ska den nationella domstolen för det första beakta avsikten hos den tredje man som använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket.

84 I detta avseende ska den nationella domstolen bland annat kontrollera att användningen inte styrs av tredje mans avsikt att göra intrång i det kända varumärket eller skada dess särskiljningsförmåga, eller enkom av syftet att placera sig i ett känt varumärkes kölvatten. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 116 i sitt förslag till avgörande kan tredje mans avsikt att uppnå det resultat som artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 syftar till att förhindra, det vill säga att dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé, inte utgöra en skälig anledning.

85 Den nationella domstolen ska dessutom fastställa huruvida tredje man mer allmänt har använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke i god tro. En användning i ond tro kan nämligen inte anses utgöra en sund och lojal konkurrens och kan inte heller anses vara ”skälig”.

86 Härav följer att användningen av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke av en tredje man som åberopar sin rätt till yttrandefrihet för att motivera användningen ska ske utifrån syftet för denna tredje man att utöva denna rätt i god tro. Så är bland annat fallet när kännetecknet används för att förmedla en tanke eller uppfattning som har samband med det kända varumärket i sig, varumärkesinnehavaren, dennes affärsmetoder, varor eller tjänster, eller när användningen sker för att väcka eller bidra till en debatt av allmänintresse eller när användningen av andra skäl – såsom den språkliga innebörden av en beståndsdel i varumärket eller den omständigheten att varumärket har blivit en allmän kulturell referens eller en del av det vanliga språkbruket – är nödvändig för att utöva denna frihet i ett visst sammanhang.

87 För det andra ska den nationella domstolen, vid avvägningen mellan rätten till egendom och yttrandefriheten, beakta huruvida användningen av det aktuella varumärket bidrar till en debatt av allmänintresse. Medlemsstaterna har i detta avseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de reglerar yttrandefriheten på det kommersiella området, varvid omfattningen av yttrandefriheten ska relativiseras när det inte rör sig om rent ”kommersiella” yttrande av en enskild, utan om dennes deltagande i en debatt som rör allmänintresset (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 10 januari 2013, Ashby Donald m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0110JUD003676908, § 39). De undantag från yttrandefriheten som finns ska nämligen tolkas restriktivt och artikel 11 i stadgan lämnar knappast något utrymme för inskränkningar i yttrandefriheten när det gäller politisk debatt eller frågor av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol, C‑633/22, EU:C:2024:843, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

88 I sin praxis avseende politiska anföranden och politisk debatt har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna även fäst uppmärksamhet vid formen för yttrandet och dess eventuella satiriska karaktär. Nämnda domstol har betonat att satir är en form av konstnärligt uttryck och samhällskommentar som, genom den överdrift och förvrängning av verkligheten som kännetecknar den, naturligtvis syftar till att provocera och väcka uppmärksamhet och att varje ingrepp i en konstnärs eller annans rätt att uttrycka sig på detta sätt ska granskas med särskild uppmärksamhet (Europadomstolen, 14 mars 2013, Eon mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0314JUD002611810, § 60). Parodi är en form av satir.

89 Den nationella domstolen ska vidare, vid avvägningen mellan de aktuella rättigheterna och intressena, beakta de konsekvenser som tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke kan medföra för varumärkesinnehavaren eller själva innehållet i den ensamrätt som registreringen av detta varumärke ger, för att kunna bedöma om användningen står i proportion till hur allvarligt det ingrepp i innehavarens rättigheter och intressen som följer därav är.

90 Att tredje man åberopar skälig anledning för att använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke leder härvid inte till att de rättigheter som är knutna till ett registrerat varumärke tillerkänns denne tredje man; det leder istället till en skyldighet för innehavaren av det kända varumärket att tolerera att det liknande kännetecknet används (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2018, Tsujimoto/EUIPO, C‑85/16 P och C‑86/16 P, EU:C:2018:349, punkt 91 och där angiven rättspraxis). I en situation där tredje man styrker att denne har skälig anledning att använda ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke, måste innehavaren av detta varumärke godta användningen och således tolerera en viss skada, vilken följer av åtminstone ett av de intrång som föreskrivs i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436.

91 Det kan emellertid inte krävas att varumärkesinnehavaren tolererar en användning som skulle kunna åsamka denne oproportionerlig skada, eller som till och med skulle kunna vara till men för själva innehållet i den ensamrätt som registreringen av detta varumärke ger.

92 Vid den nationella domstolens bedömning är bland annat följande kriterier relevanta: hur ofta tredje man har använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar det kända varumärket, i vilken omfattning och på vilket sätt användningen har skett, hur känt varumärket är och graden av likhet mellan kännetecknet och varumärket.

93 Ett annat relevant kriterium är att tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke kan ge intryck av att varumärkesinnehavaren ansluter sig till det politiska budskap som förmedlas eller till de politiska åsikter som förfäktas, eller till och med stöder dem på något sätt, trots att de värderingar som varumärkesinnehavaren förespråkar grundar sig på neutralitet i förhållande till alla politiska partier eller är oförenliga med det förmedlade politiska budskapet.

94 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att ordelementet i Ikeas varumärken är en akronym som skapats av varumärkesinnehavaren utifrån egennamn. Det rör sig således inte om ett ordelement med semantisk betydelse som motiverar att tredje man i näringsverksamhet behöver använda det för varor eller tjänster. Vidare framgår det inte att dessa varumärken har blivit en allmän kulturell referens eller en del av vardagsspråket.

95 Det framgår även av beslutet om hänskjutande att Vrijheidsfonds användning av Ikeas kända varumärken inte har skett för att väcka eller bidra till en diskussion om varumärkesinnehavaren eller dennes varor eller tjänster, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

96 Det kan emellertid konstateras att Vrijheidsfonds användning av Ikeas kända varumärken har skett i samband med en debatt om asyl- och immigrationspolitiken. Det framgår dessutom av tolkningsfrågans formulering att den hänskjutande domstolen torde anse att denna användning utgör en form av ”politisk parodi”. Även om en debatt om asyl- och immigrationspolitiken kan anses vara en debatt av allmänintresse, framgår det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att den debatten inte har något samband med Ikeas kända varumärken i sig, eftersom användningen av dessa varumärken i samband med nämnda debatt endast sker i nämnda varumärkens kölvatten.

97 Det framgår under alla omständigheter av beslutet om hänskjutande att Vrijheidsfonds har använt kännetecken som i hög grad liknar eller till och med är identiska med Ikeas varumärken. Enligt den hänskjutande domstolen har Vrijheidsfonds använt flera visuella beståndsdelar som tydligt refererar till Ikeas varumärken, med en typografi och i en färgskala som liknar dem som används för Inter IKEA:s ord- och figur-Benelux-märke. Vrijheidsfonds har således inte nöjt sig med att endast använda ordelementet i detta märke.

98 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att Vrijheidsfonds användning inte skedde vid ett enda tillfälle under en presskonferens, utan att det rörde sig om en upprepad användning och en spridning därav som även skedde på internet, och således på ett sätt som nådde en potentiellt obegränsad allmänhet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det på grund av detta har varit lättare för allmänheten i vid bemärkelse att finna ett samband mellan det kännetecken som Vrijheidsfond använt och Ikeas varumärken.

99 Det ska i detta sammanhang även påpekas att Inter IKEA vid förhandlingen hävdade att den debatt om asyl- och immigrationspolitiken som ledde till Vrijheidsfonds användning, strider mot bolagets politiska neutralitet. Såsom har påpekats i punkt 12 ovan framgår det av beslutet om hänskjutande att det vid presskonferensen visserligen uppgavs att planen inte refererade till ”Ingvar Kamprad Elmtaryd och Agunnaryd [som är den] verkliga innebörden av akronymen IKEA”. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning kan det emellertid inte uteslutas att denna användning kunde ge den omsättningskrets som Ikeas varumärken riktar sig till intrycket av att innehavaren av dessa varumärken anslöt sig till, eller till och med på något sätt stödde, det politiska budskap som förmedlades eller de politiska åsikter som främjades.

100 Det ska således konstateras att det i förevarande fall rör sig om en användning av kännetecken som i hög grad liknar eller till och med är identiska med Ikeas varumärken, vilket på grund av hur ofta och i vilken omfattning och på vilket sätt användningen skett kan vara till betydande förfång för dessa varumärkens renommé och varumärkesinnehavarens intressen.

101 Under dessa omständigheter framgår det inte att Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken enbart i syfte att dra fördel av dessa varumärkens renommé för att förstärka sitt politiska budskap och öka dess spridning, väger tyngre än varumärkesinnehavarens rättigheter och intressen och således kan kvalificeras som skälig anledning, i den mening som avses i artikel 9.2 c i förordning 2017/1001 och artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, i synnerhet de som anges i punkterna 83–99 ovan.

Artikel 10.6 i direktiv 2015/2436

102 Såsom påpekats i punkt 54 ovan ska den hänskjutande domstolen, för det fall den skulle finna att Vrijheidsfonds användning av Ikeas varumärken inte har skett i näringsverksamhet och med avseende på varor eller tjänster, pröva användningen, med avseende på enbart Beneluxvarumärkena, mot bakgrund av de nationella bestämmelser som genomför artikel 10.6, det vill säga artikel 2.20.2 d i Beneluxkonventionen.

103 Medlemsstaternas möjlighet enligt artikel 10.6 i direktiv 2015/2436 att i sin nationella lagstiftning föreskriva eller behålla bestämmelser om ytterligare skydd för nationella kända varumärken mot tredje mans användning för annat ändamål än för att särskilja varor eller tjänster, förutsätter att användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för det nationella varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

104 Eftersom möjligheten till ett sådant skydd, som föreskrivs i artikel 10.6 i direktiv 2015/2436, således villkoras av begrepp som även återfinns i artikel 10.2 c i direktivet, såsom bland annat begreppet ”skälig anledning”, ska dessa begrepp tolkas på samma sätt. Det är därför nödvändigt att ge den hänskjutande domstolen närmare upplysningar om räckvidden av artikel 10.6.

105 Det framgår bland annat av punkt 80 ovan att den nationella domstolen – vid bedömningen av huruvida det föreligger en skälig anledning, i den mening som avses i artikel 10.6 i direktiv 2015/2436, i de fall då tredje man använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke för att främja politiska åsikter – ska göra en avvägning mellan två grundläggande rättigheter, nämligen rätten till immateriell egendom som tillkommer innehavaren av det kända varumärket och tredje mans rätt till yttrandefrihet.

106 Vid denna avvägning ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland de som avses i punkterna 83–93 ovan.

107 Den nationella domstolen ska särskilt beakta att utövandet av yttrandefriheten som grundar sig på tredje mans användning av ett kännetecken utanför det kommersiella området kan, enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, åtnjuta ett mer omfattande skydd än det som avser rent ”kommersiella” yttranden (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 10 januari 2013, Ashby Donald m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0110JUD003676908, § 39), såsom inom ramen för artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 eller artikel 9.2 c i förordning 2017/1001.

108 Resultatet av denna avvägning behöver således i allmänhet inte nödvändigtvis vara detsamma som resultatet av den avvägning som gjorts inom ramen för de sistnämnda bestämmelserna.

109 I förevarande fall framgår det emellertid inte, mot bakgrund av de omständigheter som angetts i punkterna 94–100 ovan, att den omständigheten att användningen, som prövas inom ramen för artikel 10.6 i direktiv 2015/2436, har skett för annat ändamål än för att särskilja varor eller tjänster kan påverka slutsatsen i punkt 107 ovan, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

110 Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.2 c i förordning 2017/1001, samt artikel 10.2 c och 10.6 i direktiv 2015/2436, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i stadgan, ska tolkas så, att när tredje man använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke, kan yttrandefriheten för denna tredje man, inbegripet den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi, utgöra skälig anledning i den mening som avses i dessa bestämmelser, under förutsättning att yttrandefriheten, vid avvägningen mellan de aktuella rättigheterna, väger tyngre än varumärkesinnehavarens ensamrätt. Vid denna avvägning, vars resultat inte nödvändigtvis måste vara detsamma efter en avvägning inom ramen för dels artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 eller artikel 9.2 c i förordning 2017/1001, dels artikel 10.6 i samma direktiv, ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland

– tredje mans avsikt, varvid den aktuella användningen ska ske utifrån syftet för denna tredje man att i god tro utöva sin yttrandefrihet, vilket bland annat är fallet när användningen sker för att förmedla en tanke eller uppfattning som har samband med det kända varumärket i sig, varumärkesinnehavaren, dennes affärsmetoder, varor eller tjänster, eller när användningen sker för att väcka eller bidra till en debatt av allmänintresse eller när användningen av andra skäl – såsom den språkliga innebörden av en beståndsdel i varumärket eller den omständigheten att varumärket har blivit en allmän kulturell referens eller en del av det vanliga språkbruket – är nödvändig för att utöva denna frihet i ett visst sammanhang,

– huruvida det aktuella yttrandet bidrar till en debatt av allmänintresse och huruvida yttrandet ingår i ett rent kommersiellt sammanhang eller ej, och

– de konsekvenser som tredje mans användning av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke kan medföra för innehavaren av det kända varumärket eller själva innehållet i den ensamrätt som registreringen av detta varumärke ger, med beaktande av bland annat hur ofta och i vilken omfattning och på vilket sätt användningen skett, hur känt nämnda varumärke är, graden av likhet mellan det kännetecken som använts och varumärket samt, i förekommande fall, den omständigheten att användningen kan ge intryck av att varumärkesinnehavaren ansluter sig till det politiska budskap som förmedlas eller till de politiska åsikter som förfäktas, eller till och med stöder dem på något sätt, trots att varumärkesinnehavarens värderingar grundar sig på neutralitet i förhållande till alla politiska partier eller är oförenliga med det förmedlade politiska budskapet.

Rättegångskostnader

111 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 9.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken, samt artikel 10.2 c och 10.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning, jämförda med artiklarna 11 och 17.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att när tredje man använder ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett känt varumärke, kan yttrandefriheten för denna tredje man, inbegripet den politiska åsiktsfriheten och politisk parodi, utgöra skälig anledning i den mening som avses i dessa bestämmelser, under förutsättning att yttrandefriheten, vid avvägningen mellan de aktuella rättigheterna, väger tyngre än varumärkesinnehavarens ensamrätt. Vid denna avvägning, vars resultat inte nödvändigtvis måste vara detsamma efter en avvägning inom ramen för dels artikel 10.2 c i direktiv 2015/2436 eller artikel 9.2 c i förordning 2017/1001, dels artikel 10.6 i samma direktiv, ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, däribland

– huruvida det aktuella yttrandet bidrar till en debatt av allmänintresse och huruvida yttrandet ingår i ett rent kommersiellt sammanhang eller ej, och

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.