Domstolens dom (första avdelningen) den 8 oktober 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 8 oktober 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2003/88/EG – Rätt till årlig betald semester – Artikel 7.1 – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS – Klausul 4.1 – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Klausul 4.1 – Principen om icke-diskriminering – Direktiv 2006/54/EG – Kumulering av separata anställningsavtal – Lärare med tillsvidareanställning på heltid och visstidsanställning på deltid – Lön för årlig betald semester beräknas enbart på grundval av avtalet om tillsvidareanställning på heltid – Måltidsersättning beviljas med beaktande av den faktiska arbetstiden enbart enligt avtalet om tillsvidareanställning på heltid ”
I mål C‑706/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Iaşi (Appellationsdomstolen i Iaşi, Rumänien) genom beslut av den 10 oktober 2023, som inkom till domstolen den 17 november 2023, i målet
Şcoala gimnazială ”Mihai Eminescu” Vaslui
mot
Uniunea Sindicală ”Didactica” Vaslui , som agerar i dess medlemmarnas namn och för deras räkning:
KM m.fl.,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna I. Ziemele (referent), A. Kumin, S. Gervasoni och M. Bošnjak,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: V. Di Bucci,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Rumäniens regering, genom E. Gane, R. Antonie, och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom C. Gheorghiu och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 26 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9), artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), samt klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 6 juni 1997, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9), och klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43) (nedan tillsammans kallade de båda ramavtalen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Școala Gimnazială ”Mihai Eminescu” Vaslui (högstadie- och gymnasieskolan Mihai Eminescu i Vaslui, Rumänien) (nedan kallad arbetsgivaren) och Uniunea Sindicală ”Didactica” Vaslui (fackföreningen Didactica i Vaslui, Rumänien), som agerar i fjorton av sina medlemmars namn och för deras räkning, KM m.fl. (nedan kallade de berörda arbetstagarna). Målet avser lärarnas ekonomiska rättigheter i samband med årlig betald semester och beviljandet av den måltidsersättning som borde läggas till deras lön när ett avtal om tillsvidareanställning på heltid kumuleras med ett avtal om visstidsanställning på deltid.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2003/88
3 I artikel 7 i direktiv 2003/88 förskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”
Ramavtalet om deltidsarbete
4 Klausul 2.1 i ramavtalet om deltidsarbete, med rubriken ”Räckvidd”, har följande lydelse:
”Detta avtal gäller deltidsarbetande som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som regleras av lag, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.”
5 Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner”, och där anges följande:
”I detta avtal används följande beteckningar med de betydelser som här anges
1. deltidsarbetande: en anställd vars normala arbetstid, beräknad på veckobasis eller som ett genomsnitt över en period på upp till ett år, understiger den normala arbetstiden för en jämförbar heltidsarbetande.
2. jämförbar heltidsarbetande: en anställd som arbetar heltid inom samma företag, med samma typ av anställningsavtal eller anställningsförhållande och med samma eller liknande typ av arbetsuppgifter eller sysselsättning, med beaktande av andra faktorer, bland annat anställningstid, kvalifikationer och kunskaper.
När det inte finns någon jämförbar heltidsarbetande inom samma företag skall jämförelsen göras med hjälp av tillämpligt kollektivavtal eller, om det inte finns något sådant, i enlighet med nationell lag, nationella kollektivavtal eller nationell praxis.”
6 Klausul 4 i ramavtalet, vilken har rubriken ”Principen om icke-diskriminering”, har följande lydelse:
”1. När det gäller anställningsvillkoren får deltidsarbetande inte behandlas mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om det inte finns objektiva skäl för den annorlunda behandlingen.
2. När det är lämpligt skall principen om tidsproportionalitet tillämpas.
3. Sätten för tillämpning av denna klausul skall beslutas av medlemsstaterna och/eller arbetsmarknadens parter, med beaktande av europeisk rätt samt nationell lag, nationella kollektivavtal och nationell praxis.
…”
Ramavtalet om visstidsarbete
7 Klausul 2.1 i ramavtalet om visstidsarbete, med rubriken ”Räckvidd”, har följande lydelse:
”Detta avtal gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.”
8 Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner”, och där anges följande:
”I detta avtal avses med
1. visstidställd: en person som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som ingåtts direkt mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse.
2. jämförbar tillsvidareanställd: en arbetstagare med ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som gäller tills vidare och som på samma arbetsplats utför samma arbete eller ett liknande arbete, med vederbörlig hänsyn tagen till kvalifikationer/yrkeskunnande. Om ingen jämförbar tillsvidareanställd finns på samma arbetsplats, skall jämförelsen göras med hänvisning till tillämpliga kollektivavtal och om tillämpliga kollektivavtal saknas, enligt lagar, kollektivavtal eller praxis i landet i fråga.”
9 Klausul 4 i detta ramavtal, vilken har rubriken ”Principen om icke-diskriminering”, har följande lydelse:
”1. När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidarean ställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.
2. I förekommande fall skall proportionalitetsprincipen ( pro rata temporis -principen) tillämpas.
3. Tillämpningsföreskrifterna för denna klausul skall fastställas av medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller av arbetsmarknadens parter, med beaktande av gemenskapslagstiftningen, nationell lagstiftning, kollektivavtal och praxis.”
Rumänsk rätt
Lag nr 1/2011
10 I artikel 254.1 i Legea nr. 1/2011 a educaţiei naţionale (lag nr 1/2011 om nationell utbildning) av den 5 januari 2011 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 18 av den 10 januari 2011), i den version som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, vilken med verkan från och med den 3 september 2023 upphävdes genom lag nr 198/2023 och lag nr 199/2023, föreskrevs följande:
”Lärare kan anställas vid utbildningsinrättningar genom individuella tillsvidareanställningsavtal eller visstidsanställningsavtal under högst ett läsår, med möjlighet till förlängning av anställningsavtalet eller timanställning, i enlighet med de villkor som föreskrivs i lag.”
11 I artikel 267 i denna lag föreskrevs följande:
”(1) Lärare ska beviljas 62 arbetsdagar årlig betald semester under skolloven. Utbildningsinrättningens ledning har rätt att i vederbörligen motiverade fall avbryta den lagstadgade årliga semestern och de berörda ska då få betalt för det utförda arbetet.
…
(3) Årlig semester som inte tagits ut ger rätt att ta ut de återstående semesterdagarna under det påföljande läsåret.”
12 I artikel 269 denna lag föreskrevs följande:
”Personal i skolledningen, högre tjänstemän och personal inom skolinspektion eller med ledande befattning vid grund- och gymnasieskolor och därmed sammanhängande inrättningar ska beviljas årlig semester i enlighet med arbetslagen.”
13 I artikel 270 i lagen föreskrevs följande:
”Tillämpningsföreskrifter för uttag av lagstadgad semester ska utarbetas av Ministerul Educației și Cercetării (Utbildnings- och forskningsministeriet) i samråd med företrädare för fackliga organisationer som representerar undervisningssektorn.”
Arbetslagen
14 I artikel 35 i Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii (lag nr 53/2003 om arbete), av den 24 januari 2003 ( Monitorul Oficial al României, del I, nr 72 av den 5 februari 2003), i den ompublicerade lydelse som är tillämplig i det nationella målet ( Monitorul Oficial al României, del I, nr 345 av den 18 maj 2011) (nedan kallad arbetslagen) föreskrivs följande:
”(1) Varje arbetstagare har rätt att arbeta hos olika arbetsgivare eller hos samma arbetsgivare på grundval av individuella anställningsavtal, utan att arbetstiden överlappar, med motsvarande lön för var och en av dem. Ingen arbetsgivare får behandla en arbetstagare som utövar denna rätt på ett ogynnsamt sätt.
(2) Bestämmelserna i punkt 1 gäller med förbehåll för de fall där det i lagen föreskrivs att vissa funktioner är oförenliga med varandra.”
15 I artikel 106 i arbetslagen föreskrivs följande:
”(1) En arbetstagare med deltidsanställning ska ha samma rättigheter som arbetstagare med heltidsanställning, enligt de villkor som föreskrivs i lag och i tillämpliga kollektivavtal.
(2) Rätten till ersättning beviljas i proportion till faktisk arbetstid i förhållande till de rättigheter som fastställts för normal arbetstid.”
16 I artikel 144 i arbetslagen föreskrivs följande:
”Rätten till årlig betald semester ska garanteras alla anställda.”
17 Artikel 150 i samma lag har följande lydelse:
”(1) En arbetstagare har rätt till en semesterlön under semesterperioden som inte får understiga den grundlön, den ersättning och de permanenta naturaförmåner som ska betalas ut för den perioden enligt det individuella anställningsavtalet.
(2) Semesterlönen motsvarar det dagliga genomsnittet av de lönerättigheter som avses i punkt 1 under de tre månader som föregår den månad då semestern tas ut, multiplicerat med antalet semesterdagar.”
Ramlag nr 153/2017
18 Artikel 18 i Legea-cadru nr. 153/2017 privind salarizarea personalului plătit din fonduri publice (ramlag nr 153/2017 om lön till personal som avlönas med offentliga medel) av den 28 juni 2017 ( Monitorul Oficial al României, del I, nr 492 av den 28 juni 2017) (nedan kallad ramlag nr 153/2017) har följande lydelse:
”(1) Från och med den 1 december 2018 ska utanordnarna bevilja månatlig måltidsersättning motsvarande en tolftedel av två garanterade nationella bruttogrundlöner …
(2) De måltidsersättningar som avses i punkt 1 ska betalas ut i proportion till faktisk arbetstid föregående månad, i enlighet med villkoren i artikel 25.1.
…”
19 I artikel 11 i bilaga I B, med rubriken ”Särskilda bestämmelser för lärarpersonal”, till lag nr 153/2017, föreskrivs följande:
”Lärarpersonal har rätt till årlig semester enligt lag nr 1/2011 … och erhåller semesterlön beräknad i enlighet med de lagbestämmelser som är tillämpliga på personal som avlönas med offentliga medel.”
20 Artikel 12 i bilaga I har följande lydelse:
”(1) Personal i skolledningen, högre tjänstemän och personal inom skolinspektion eller med ledande befattning i grund- och gymnasieskolor kan avlönas genom timlön eller kumulativt, i enlighet med lag nr 1/2011, i dess ändrade och kompletterade lydelse. Beräkning av timlön eller kumulerad lön ska göras på grundval av arbetstid ägnad åt undervisning, vilken fastställs enligt lag nr 1/2011, i dess ändrade och kompletterade lydelse.
(2) Tillämpningsföreskrifter för bestämmelserna i punkt 1 ska fastställas genom beslut av ministern för utbildning och forskning.”
Ministerdekret om lärares uttag av semester
21 Normele metodologice privind efectuarea concediului de odihnă al personalului didactic din învăţământ (tillämpningsföreskrifterna om lärares uttag av årlig semester) som förekommer i bilaga till Ordinul nr. 5559/2011 al ministrului Educației, Cercetării, Tineretului și Sportului pentru aprobarea Normelor metodologice privind efectuarea concediului de odihnă al personalului didactic din învăţămân (dekret nr 5559/2011 av ministern för utbildning och forskning samt ungdoms- och idrottsfrågor om godkännande av tillämpningsföreskrifterna om lärares uttag av årlig semester) av den 7 oktober 2011 ( Monitorul Oficial al României, del I, nr 723 av den 13 oktober 2011) (nedan kallat dekret nr 5559/2011), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, upphävdes från om med den 11 juli 2021. I artikel 5 i det dekretet föreskrevs följande:
”(1) Yrkesverksamma lärare som även utför arbete mot timlön har endast rätt till årlig betald semester för den grundtjänst för vilken det enskilda anställningsavtalet har ingåtts.
(2) Lärare som pensioneras från en visstidsanställning med timlön, på heltid eller deltid, ska beviljas semester som står i proportion till den faktiska arbetstid som beräknas i enlighet med artikel 2.5.”
22 I artikel 3 i Normele metodologice privind efectuarea concediului de odihnă a personalului didactic de predare, de conducere, de îndrumare şi control şi al personalului de cercetare din învăţământul de stat (tillämpningsföreskrifter om uttag av årlig semester för lärare, rektorer och annan personal i skolledningen samt forskningspersonal i statlig undervisning) som förekommer i bilaga till Ordinul nr 4050/2021 pentru aprobarea Normelor metodologice privind efectuarea concediului de odihnă a personalului didactic de predare, de conducere, de îndrumare les îndrumare i control i al personalului de cercetare din învăntul de stat (utbildningsministeriets dekret nr 4050/2021 om antagande av tillämpningsföreskrifter om uttag av årlig semester för lärare, rektorer och annan personal i skolledningen samt forskningspersonal i statlig undervisning), av den 29 juni 2021 ( Monitorul Oficial al României, nr 688 av den 12 juli 2021) (nedan kallat dekret nr 4050/2021) föreskrivs följande i punkterna 2 och 5:
”(2) Lärare som har arbetat en del av läsåret/universitetsåret har rätt till årlig semester vars varaktighet beräknas i förhållande till den period som de har arbetat under läsåret/universitetsåret.
…
(5) Lärare som är deltidsanställda har rätt till årlig semester vars varaktighet beräknas i förhållande till faktisk arbetstid fastställd i enlighet med punkterna 2–4. Lärare som är deltidsanställda vid två eller flera utbildningsinrättningar har rätt till semester från varje institution, vars varaktighet beräknas i förhållande till den period som de har arbetat.”
23 Artikel 4 i nämnda dekret har följande lydelse:
”(1) Lärare som under ett läsår eller ett universitetsår arbetar vid flera utbildningsinrättningar efter varandra ska beviljas årlig semester av den institution där de arbetade i början av skolloven. I dessa fall ska semesterersättningen betalas av samtliga utbildningsinrättningar där de har varit anställda, i proportion till den period som de arbetat i var och en av dem under det aktuella läsåret eller universitetsåret.
…”
24 I artikel 5 i dekretet anges följande:
”(1) En lärare i aktiv tjänst som även har en timanställning ska ha rätt till årlig betald semester enbart för den grundtjänst för vilken det enskilda anställningsavtalet har ingåtts.
(2) Lärare som har gått i pension, med ett anställningsavtal motsvarande heltid eller deltid, ska beviljas semester i förhållande till faktisk arbetstid, beräknad i enlighet med bestämmelserna i artikel 3.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
25 Mellan år 2019 och år 2022 ingick var och en av de berörda arbetstagarna avtal om visstidsanställning på deltid med arbetsgivaren, enligt vilka timlön skulle utbetalas, under perioden september–juni under vart och ett av dessa läsår. Dessa avtal om visstidsanställning kumulerades med de avtal om tillsvidareanställning på heltid, som de, i egenskap av lärare eller extraanställda lärare, hade ingått med arbetsgivaren eller, vad gäller en av dem, med en annan skola.
26 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de berörda arbetstagarna under den aktuella perioden hade rätt till ett antal semesterdagar, mellan 27 och 62 stycken. De ekonomiska rättigheterna avseende årlig semester och måltidsersättning beräknades emellertid uteslutande på grundval av avtalet om tillsvidareanställning på heltid, utan att det arbete som utförts inom ramen för avtalet om visstidsanställning på deltid beaktades.
27 De berörda arbetstagarna väckte talan vid Tribunalul Vaslui (Förstainstansdomstolen i Vaslui, Rumänien) och yrkade att arbetsgivaren skulle förpliktas att beräkna och betala ut ersättning för årlig betald semester och måltidsersättning i proportion till den faktiska arbetstiden, på grundval av den lön som de erhållit för timanställningen.
28 Tribunalul Vaslui (Förstainstansdomstolen i Vaslui, Rumänien) biföll talan genom dom av den 17 mars 2023.
29 För det första framhöll förstainstansdomstolen, vad gäller fastställandet av de ekonomiska rättigheter som avser årlig semester, att de administrativa föreskrifter, nämligen dekreten nr 5559/2011 och nr 4050/2021, som begränsar beviljandet av årlig betald semester till det avtal som ingåtts för grundtjänsten, nämligen avtalet om tillsvidareanställning på heltid, inte skulle tillämpas, eftersom artikel 144.1 i arbetslagen, som garanterar rätten till årlig betald semester, hade ett större rättsligt värde i normhierarkin. Förstainstansdomstolen grundade sig även på artikel 7 i direktiv 2003/88, jämförd med klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, som rör icke-diskrimineringsprincipen, såsom de har tolkats av EU-domstolen, för att slå fast att den nationella lagstiftning enligt vilken beviljande av årlig betald semester begränsas är oförenlig med dessa bestämmelser.
30 Förstainstansdomstolen påpekade att denna lagstiftning stred mot de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna enligt vilka rätten till årlig betald semester är en ovillkorlig och tvingande rättighet och deltidsarbetande, såvitt avser anställningsvillkoren, inte får behandlas mindre förmånligt än heltidsanställda.
31 För det andra vidhöll förstainstansdomstolen, vad gäller begäran om att måltidsersättningen ska beviljas i proportion till den faktiska arbetstiden, att det i den tillämpliga lagstiftningen, det vill säga artikel 18 i ramlag nr 153/2017, inte gjordes någon åtskillnad beroende på arten av det anställningsavtal som arbetstagaren hade ingått.
32 Förstainstansdomstolen slog således fast att varken beslutet att inte tillerkänna en sådan rätt till årlig betald semester eller att neka den måltidsersättning som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, på villkor enligt vilka det inte görs någon åtskillnad beroende på det aktuella anställningsavtalets art, var motiverad.
33 Arbetsgivaren överklagade domen till Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien), som är hänskjutande domstol, i den del som avser beviljande av ersättning för årlig semester.
34 Arbetsgivaren har gjort gällande att grundlönen för den lärare som anställs med tillsvidareanställning utgör utgångspunkten för beräkningen av den timlön som är tillämplig på lediga eller reserverade tjänster. Arbetsgivaren anser att undervisningsarbete som avlönas genom timlön ska betraktas som ett komplement till ett avtal om tillsvidareanställning och har understrukit att den nationella lagstiftaren har föreskrivit att semesterersättning endast kan utgå i förhållande till referensarbetstiden, det vill säga den arbetstid som omfattas av ett avtal om tillsvidareanställning på heltid.
35 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rättsfråga som är aktuell i förevarande mål avser lön för årlig betald semester och inte viloperiodens längd. Den årliga betalda semester som arbetstagarna ska beviljas enligt den nationella lagstiftningen överstiger nämligen den minimiperiod som garanteras enligt direktiv 2003/88.
36 Den hänskjutande domstolen anser vidare att denna lagstiftning innebär en skillnad i behandling mellan arbetstagare som är anställda på grundval av ett enda anställningsavtal, vilka har rätt till lön för årlig betald semester beräknad i förhållande till de inkomster som uppburits, och arbetstagare som har två olika anställningsavtal, såsom de berörda arbetstagarna. De sistnämnda arbetstagarnas ekonomiska rättigheter i förhållande till årlig betald semester beräknas nämligen endast i förhållande till de inkomster som följer av fullgörandet av grundtjänsten, vilket motsvarar avtalet om tillsvidareanställning på heltid.
37 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang, för det första, uttryckt tvivel om huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och icke-diskrimineringsprincipen i klausulerna 4 i de båda ramavtalen iakttas genom nämnda nationella lagstiftning vad gäller sättet att beräkna den lön som ska betalas för de berörda arbetstagarnas årliga betalda semester.
38 Den hänskjutande domstolen önskar, för det andra, mot bakgrund av ordalydelsen i klausulerna 4 i de båda ramavtalen, få klarhet i huruvida arbetsgivaren är skyldig att betala de berörda arbetstagarna måltidsersättning för fullgörandet av det andra avtalet, det vill säga avtalet om visstidsanställning på deltid. För närvarande beaktar arbetsgivaren nämligen endast det arbete som utförs inom grundtjänsten.
39 Den hänskjutande domstolen anser att de berörda arbetstagarna behandlas mindre förmånligt och att motiveringen i artikel 18 i lag nr 153/2017, i vilken rätten till måltidsersättning beräknas genom att en högsta nivå fastställs, vilken uppnås redan genom den arbetstid som fullgörs på heltid inom grundtjänsten, inte kan motivera denna särbehandling av de berörda arbetstagarna.
40 Den hänskjutande domstolen utgår från att när en arbetstagare samtidigt har ingått två anställningsavtal med samma eller olika arbetsgivare, såsom i förevarande fall, ska den rätt till årlig semester som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88 garanteras enligt vart och ett av dessa avtal, både enligt avtalet om tillsvidareanställning på heltid och avtalet om visstidsanställning på deltid. Den hänskjutande domstolen har, med stöd av domen av den 11 november 2015, Greenfield (C‑219/14, EU:C:2015:745), angett att om måltidsersättningen ska anses utgöra en del av lärarens ordinarie lön för en visstidsanställning på deltid, ska denna ersättning även inbegripas i fastställandet av de ekonomiska rättigheter som är hänförliga till den årliga betalda semestern.
41 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. Ska artikel 7.1 i direktiv 2003/88, artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete, som återfinns som bilaga till direktiv 97/81, och klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70, tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning som innebär att en arbetstagare inom skolsektorn som kumulerar flera anställningsavtal – närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid för grundtjänsten och ett avtal om visstidsanställning på deltid mot timlön – enbart har rätt till semesterlön beräknad utifrån arbetstagarens grundtjänst?
2. Ska klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete, som återfinns som bilaga till direktiv 97/81, klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70, och artikel 7.1 i direktiv 2003/88 tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis som innebär att lärare vid grund- och gymnasieskolor som kumulerar flera anställningsavtal – närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid för grundtjänsten och ett avtal om visstidsanställning på deltid mot timlön – inte har rätt till måltidsersättningen beräknad i proportion till den faktiska arbetstiden på grundval av avtalet om visstidsanställning på deltid och denna måltidsersättning inte heller får tas med i beräkningen av semesterlönen?”
Förfarandet vid domstolen
42 Genom beslut av den 10 december 2024 tilldelade domstolen sjätte avdelningen förevarande mål och beslutade att målet skulle avgöras utan muntlig förhandling och utan förslag till avgörande.
43 På begäran av domstolens sjätte avdelning, som framställdes i enlighet med artikel 60.3 i domstolens rättegångsregler, beslutade domstolen den 28 oktober 2025 att hänskjuta målet till första avdelningen. Domstolen beslutade dessutom att målet skulle avgöras utan muntlig förhandling, men med förslag till avgörande.
44 Genom beslut av den 5 december 2025, Școala gimnazială ”Mihai Eminescu” (C‑706/23, EU:C:2025:951), beslutade domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den muntliga delen av förfarandet skulle inledas i enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna.
45 Generaladvokaten föredrog sitt förslag till avgörande den 26 mars 2026.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
46 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31.2 i stadgan, och klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den lön för årlig betald semester som beviljas en arbetstagare med flera anställningsavtal, närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid med timlön, beräknas utan att den arbetstid som utförts och den lön som uppburits inom ramen för fullgörandet av det sistnämnda avtalet beaktas.
47 För att besvara den första frågan ska det inledningsvis erinras om att varje arbetstagare enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 har rätt till en årlig betald semester om minst fyra veckor.
48 Denna rätt, som tillkommer varje arbetstagare, återspeglar och preciserar således den grundläggande rätten till årlig betald semester, vilken föreskrivs i artikel 31.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
49 Rätten till årlig betald semester måste betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk. Undantag från denna princip får därför inte göras och de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip får endast ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2001, BECTU, C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 43 och dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
50 Rätten till årlig semester utgör vidare endast en av de två delarna av rätten till årlig betald semester. Denna grundläggande rättighet innehåller även en rätt till betalning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, job-medium, C‑233/20, EU:C:2021:960, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
51 Domstolen har preciserat att uttrycket ”årlig betald semester”, som förekommer i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, innebär att lön måste utgå under hela den årliga semestern i den mening som avses i direktivet. Arbetstagaren ska med andra ord få ordinarie lön under denna viloperiod (dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 december 2021, Staatssecretaris van Financiën (Lön under den årliga betalda semestern), C‑217/20, EU:C:2021:987, punkt 26). Enligt denna rättspraxis ska rätten till betald årlig semester i princip beräknas utifrån de perioder av faktiskt arbete som fullgjorts enligt anställningsavtalet (dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 27).
52 I detta avseende har domstolen angett att syftet med kravet på betald semester är att arbetstagaren under sin semester lönemässigt ska befinna sig i en motsvarande situation som under de perioder han eller hon arbetar (dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 december 2021, Staatssecretaris van Financiën (Lön under den årliga betalda semestern), C‑217/20, EU:C:2021:987, punkt 27).
53 Domstolen har även slagit fast att arbetsgivaren enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 endast behöver bevilja denna lön för den årliga minimisemester som föreskrivs i denna bestämmelse. Enligt denna bestämmelse krävs emellertid inte att ordinarie lön beviljas för den del av arbetstagarens årliga semester som enligt nationell rätt överstiger den minimiperiod på fyra veckor som föreskrivs i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 41).
54 Även om nationella bestämmelser om antalet semesterdagar eller villkoren för beviljande av årlig betald semester går utöver de minimikrav som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88, får de inte användas för att kompensera den negativa verkan som en minskning av den lön som ska betalas för denna semester skulle innebära för arbetstagaren. Detta skulle innebära att rätten till årlig betald semester enligt denna bestämmelse äventyras. Denna rätt utgör en integrerad del av arbetstagarens rätt att under sin period av vila och avkoppling åtnjuta ekonomiska villkor som är jämförbara med dem för utövandet av dennes yrkesverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 43 och dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 35).
55 I detta avseende har domstolen bedömt att för det fall den lön som enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska utbetalas för årlig betald semester är lägre än den normala lön som arbetstagaren erhåller under perioder av faktiskt arbete, uppstår risken att arbetstagaren förleds att inte ta ut sin årliga betalda semester, eftersom detta, under dessa perioder, skulle leda till minskad inkomst (dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 44 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 december 2021, Staatssecretaris van Financiën (Lön under den årliga betalda semestern), C‑217/20, EU:C:2021:987, punkt 33).
56 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen uppgett att den lön som betalas för årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88, för de berörda arbetstagare som kumulerar avtal om tillsvidareanställning på heltid och avtal om visstidsanställning på deltid, endast beräknas på grundval av de inkomster som är hänförliga till avtalet om tillsvidareanställning på heltid. Inkomster som erhållits för perioder av faktiskt arbete som fullgjorts inom ramen för avtalet om visstidsanställning på deltid beaktas följaktligen inte vid denna beräkning.
57 Domstolen konstaterar således att artikel 7.1 i direktiv 2003/88, åtminstone vad gäller den minimala längden på den årliga semester som föreskrivs i den bestämmelsen, utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken inkomster som motsvarar den faktiska arbetstid som de berörda arbetstagarna har fullgjort inom ramen för avtal om visstidsanställning på deltid inte kan beaktas vid beräkningen av lönen för årlig betald semester.
58 Det lönebelopp som betalas ut till arbetstagarna för den årliga betalda minimisemester som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88 får nämligen inte understiga den genomsnittliga ordinarie lön som arbetstagarna erhållit under perioder av faktiskt arbete.
59 Den omständigheten att en arbetstagare med tillsvidareanställning även är bunden till sin arbetsgivare genom ett avtal om visstidsanställning har visserligen inte någon inverkan på tillämpningen av artikel 7 i direktiv 2003/88. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 46 och 47 i sitt förslag till avgörande innebär emellertid den omständigheten att arbetstimmar som fullgjorts enligt ett avtal om visstidsanställning på deltid undantas från beräkningen av den lön som ska betalas ut för årlig betald semestern att det finns anledning att pröva huruvida ramavtalen är tillämpliga på en sådan situation där samma arbetstagare kumulerar två olika anställningsavtal, såsom i förevarande fall.
60 Enligt klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete är det dock förbjudet att i fråga om arbetsvillkor behandla visstidsanställda mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda endast av den anledningen att de har en visstidsanställning, om inte denna särbehandling motiveras på objektiva grunder. I överensstämmelse med syftet att undanröja diskriminering mellan del- och heltidsarbetande utgör klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, i fråga om anställningsvillkor, hinder för att behandla deltidsarbetande mindre förmånligt än jämförbara heltidsarbetande enbart på den grunden att de arbetar deltid, om inte denna särbehandling motiveras på objektiva grunder (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkterna 32 och 33).
61 Detta förbud mot diskriminering är endast ett mer specifikt uttryck för den allmänna likhetsprincipen som ingår bland unionsrättens grundläggande principer (dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl., C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2025, Gnattai, C‑543/23, EU:C:2025:653, punkterna 33 och 34 samt där angiven rättspraxis).
62 Eftersom ordalydelsen i klausul 4.1 och 4.2 i ramavtalet om deltidsarbete och klausul 4.1 och 4.2 i ramavtalet om visstidsarbete i huvudsak är identiska, ska det påpekas att övervägandena avseende den ena av dessa bestämmelser i tillämpliga delar även gäller för den andra (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 34).
63 För att avgöra huruvida de berörda arbetstagarna har behandlats på ett sätt som strider mot klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen, ska det först prövas huruvida dessa bestämmelser är tillämpliga med avseende på person ( ratione personae ).
64 I klausul 3.1 i ramavtalet om deltidsarbete definieras en ”deltidsarbetande” som en anställd vars normala arbetstid, beräknad på veckobasis eller som ett genomsnitt över en period på upp till ett år, understiger den normala arbetstiden för en jämförbar heltidsarbetande. I klausul 3.1 i ramavtalet om visstidsarbete definieras en ”visstidsanställd” som en person som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som ingåtts direkt mellan en arbetsgivare och en arbetstagare och vars längd fastställts på grundval av objektiva kriterier som att det gäller fram till ett visst datum, till dess en viss uppgift har utförts eller med anledning av en särskild händelse.
65 Enligt domstolens rättspraxis är direktiv 1999/70 och ramavtalet om visstidsarbete tillämpliga på samtliga arbetstagare som utför arbete mot ersättning inom ramen för ett anställningsförhållande som ingåtts för en viss tid med en arbetsgivare, oavsett om denna är en myndighet eller ett annat offentligt organ (dom av den 13 september 2007, Del Cerro Alonso, C‑307/05, EU:C:2007:509, punkterna 25 och 28, dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkterna 42, 55 och 58, dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 24, och dom av den 4 september 2025, Gnattai, C‑543/23, EU:C:2025:653, punkt 37).
66 Vad gäller frågan huruvida klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen är tillämpliga vid kumulering av flera anställningsavtal med samma arbetsgivare, såsom i förevarande fall, ska det, för det första, erinras om att domstolen redan har slagit fast att klausulerna 4 i ramavtalen, med beaktande av de mål som eftersträvas med nämnda avtal, ska anses ge uttryck för en princip i unionens arbetsrättsliga lagstiftning som inte får tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2008, Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 114, dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl., C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 32, och dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 44).
67 Domstolen har, för det andra, redan slagit fast att klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete syftar till att säkerställa att principen om icke-diskriminering tillämpas på visstidsanställda för att förhindra att arbetsgivare använder denna anställningsform för att utesluta visstidsanställda från rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 35 och där angiven rättspraxis, dom av den 20 februari 2024, X (A vsaknad av skäl för uppsägning), C‑715/20, EU:C:2024:139, punkt 42, och dom av den 4 september 2025, Gnattai, C‑543/23, EU:C:2025:653, punkt 42).
68 Domstolen har, för det tredje, angett att den situation där på varandra följande avtal kumuleras, det vill säga ett avtal om deltidsanställning som följs av ett avtal om heltidsanställning, inte automatiskt kan uteslutas från tillämpningsområdet för ramavtalet om deltidsarbete. Om tillämpningen av ramavtalet helt uteslöts i en sådan situation skulle detta minska de berörda arbetstagarnas skydd mot diskriminering, vilket strider mot syftet för klausul 4, och skulle innebära en obefogat restriktiv tolkning av klausulen i strid med domstolens praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, Zone de secours Hainaut-Centre, C‑377/21, EU:C:2022:530, punkterna 44 och 45).
69 Samma slutsats måste dras när ett avtal om tillsvidareanställning på heltid kumuleras med ett avtal om visstidsanställning på deltid. En tolkning av klausulerna 4.1 i ramavtalen som innebär att en situation med kumulering av anställningsavtal inte omfattas av deras tillämpningsområde, vilket inte följer av dessa klausulers lydelse, vore, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, detsamma som att minska de berörda arbetstagarnas skydd mot diskriminering, vilket skulle strida mot klausulernas ordalydelse och sammanhang samt de mål som eftersträvas med dem.
70 Enligt klausul 2.2 i ramavtalet är det visserligen tillåtet för medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter att helt eller delvis undanta deltidsarbetande med tillfällig anställning från bestämmelserna i ramavtalet. Ett sådant undantagande sker emellertid inte i något fall per automatik, eftersom det är förknippat med ett visst antal förfaranden och villkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2022, Zone de secours Hainaut-Centre, C‑377/21, EU:C:2022:530, punkt 48). Det finns emellertid ingenting i handlingarna i målet som tyder på att ett sådant undantag har införts i den rumänska lagstiftningen.
71 Mot bakgrund av ovanstående överväganden är det utrett att var och en av de berörda arbetstagarna omfattas av begreppet visstidsanställd och deltidsarbetande, i den mening som avses i klausulerna 4.1 i ramavtalen, jämförda med klausulerna 3.1 i samma avtal, och således omfattas av tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser.
72 Vad vidare gäller frågan huruvida den lön som ska betalas för årlig betald semester omfattas av begreppet anställningsvillkor i klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen, framgår det av rättspraxis att detta begrepp omfattar lönevillkor (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 juli 2022, Zone de secours Hainaut-Centre, C‑377/21, EU:C:2022:530, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
73 Domstolen har slagit fast att dessa anställningsvillkor, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, omfattar lönekomponenterna, inbegripet nivån på dessa, rätten till årlig betald semester och de villkor avseende ålderspension som grundar sig på anställningsförhållandet (dom av den 7 april 2022 Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 38, och dom av den 27 juni 2024, Peigli, C‑41/23, EU:C:2024:554, punkt 43). Beträffande begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete har domstolen uttalat sig på motsvarande sätt (dom av den 10 juni 2010, Bruno m.fl., C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329, punkt 42, och dom av den 19 oktober 2023, Lufthansa CityLine, C‑660/20, EU:C:2023:789, punkterna 41 och 42).
74 Eftersom rätten till årlig betald semester innefattar en rätt till betalning, omfattas den lön som ska betalas för denna rätt av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausulerna 4 i de båda ramavtalen.
75 De situationer som är aktuella i det nationella målet omfattas således av dessa klausulers materiella tillämpningsområde ( ratione materiae ).
76 Det ska därefter prövas huruvida de berörda arbetstagarna, inom ramen för sina avtal om visstidsanställning på deltid, utför ett arbete som är identiskt med eller liknar det arbete som utförs av arbetstagare som är tillsvidareanställda hos samma arbetsgivare på heltid, i den mening som avses i ramavtalen. Det ska i detta hänseende prövas huruvida dessa arbetstagare – med hänsyn till en rad omständigheter, såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – kan anses befinna sig i en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Universitetsforskare), C‑40/20 och C‑173/20, EU:C:2022:985, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
77 I klausul 3.2 första stycket i ramavtalet om deltidsarbete definieras en ”jämförbar heltidsarbetande” som en anställd som arbetar heltid inom samma företag, med samma typ av anställningsavtal eller anställningsförhållande och med samma eller liknande typ av arbetsuppgifter eller sysselsättning, med beaktande av andra faktorer, bland annat anställningstid, kvalifikationer och kunskaper. På samma sätt definieras en ”jämförbar tillsvidareanställd” i klausul 3.2 i ramavtalet om visstidsarbete som en arbetstagare med ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som gäller tills vidare och som på samma arbetsplats utför samma arbete eller ett liknande arbete, med vederbörlig hänsyn tagen till kvalifikationer och yrkeskunnande.
78 Domstolen har redan slagit fast att när visstidsanställda, under sin anställning, utför samma arbetsuppgifter som de arbetstagare som har ingått ett avtal om tillsvidareanställning med samma arbetsgivare eller innehar samma tjänst som dessa, så ska situationen för dessa båda kategorier av arbetstagare i princip anses vara jämförbar (dom av den 15 december 2022, Presidenza del Consiglio dei Ministri m.fl. (Universitetsforskare), C‑40/20 och C‑173/20, EU:C:2022:985, punkt 102 och där angiven rättspraxis, och dom av den 19 oktober 2023, Lufthansa CityLine, C‑660/20, EU:C:2023:789, punkt 45).
79 Det framgår av beslutet om hänskjutande att de berörda arbetstagarna, vid en kumulering av avtal om tillsvidareanställning på heltid med ett avtal om visstidsanställning på deltid, genom att ingå det sistnämnda avtalet, har ersatt andra lärare på lediga tjänster, vilket innebär att de utför arbetsuppgifter som är identiska med dem som dessa lärare utförde.
80 Härav följer att vid kumulering av avtal, under sådana omständigheter som de aktuella i det nationella målet, är kriteriet om jämförbara situationer uppfyllt. De berörda arbetstagarnas situation i egenskap av visstidsanställda på deltid är med andra ord jämförbar med situationen för arbetstagare som, hos samma arbetsgivare, är tillsvidareanställda på heltid.
81 Vad slutligen gäller skillnaden i behandling till nackdel för de berörda arbetstagarna framgår det av beslutet om hänskjutande att när dessa arbetstagare kumulerar ett anställningsavtal för en grundtjänst, i egenskap av tillsvidareanställda på heltid, och ett andra avtal, i egenskap av visstidsanställda på deltid mot timlön, är det enligt artikel 5 i förordningarna nr 5559/2011 och nr 4050/2021 inte möjligt att vid beräkningen av den lön som ska betalas för årlig betald semester beakta de inkomster som uppburits inom ramen för detta andra avtal.
82 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning ska de berörda arbetstagarna följaktligen anses behandlas mindre förmånligt vid beräkningen av den lön som ska betalas för årlig betald semester vid kumulering av två anställningsavtal, nämligen ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid.
83 Klausulerna 4 i de båda ramavtalen utgör emellertid hinder för att visstidsanställda på deltid behandlas mindre förmånligt än jämförbara tillsvidareanställda på heltid enbart på grund av att de har en visstidsanställning på deltid, om detta inte motiveras på objektiva grunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 23, och dom av den 5 maj 2022, Universiteit Antwerpen m.fl., C‑265/20, EU:C:2022:361, punkt 43).
84 Begreppet ”objektiva skäl” respektive ”objektiva grunder” i klausulerna 4.1 i ramavtalen kan inte tolkas så, att de medger att en skillnad i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda eller mellan deltids- och heltidsanställda motiveras med att skillnaden i behandling föreskrivs i generella och abstrakta bestämmelser, såsom bestämmelser i en lag eller ett kollektivavtal. Tvärtom innebär nämnda begrepp ett krav på att den skillnad i behandling som konstaterats ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. Sådana omständigheter kan till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 5 maj 2022, Universiteit Antwerpen m.fl., C‑265/20, EU:C:2022:361, punkterna 53 och 54, och dom av den 20 februari 2024, X (Avsaknad av skäl för uppsägning), punkterna 58 och 59 samt där angiven rättspraxis).
85 I förevarande fall har de nationella domstolarna, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, ansett att behandlingen av de berörda arbetstagarna inte är diskriminerande, eftersom den aktuella lagstiftningen syftar till att säkerställa kontinuiteten i undervisningsverksamheten, antingen när den som innehar tjänsten är arbetsoförmögen eller i svårtillgängliga områden där det råder lärarbrist.
86 Vad gäller frågan huruvida den särbehandling som är aktuell i det nationella målet svarar mot ett verkligt behov, bidrar till att uppnå det eftersträvade målet och är nödvändig för detta ändamål, ska det understrykas att detta mål i sig är legitimt, nämligen att säkerställa kontinuiteten i undervisningsverksamheten. Det framgår emellertid att den aktuella nationella lagstiftningen inte är motiverad med hänsyn till detta syfte. Den omständigheten att det arbete som utförts och de inkomster som erhållits inom ramen för ett avtal om visstidsanställning på deltid inte beaktas vid beräkningen av den lön som ska betalas för de berörda arbetstagarnas årliga betalda semester, har nämligen inte, vilket framgår av beslutet om hänskjutande, något samband med detta syfte.
87 Särbehandlingen av de berörda arbetstagarna kan följaktligen inte motiveras på objektiva grunder med stöd av klausul 4.1 i ramavtalen vad gäller beräkningen av den lön som ska betalas för årlig betald semester.
88 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31.2 i stadgan, samt klausulerna 4 i de båda ramavtalen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den lön för årlig betald semester som beviljas en arbetstagare med flera anställningsavtal, närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid med timlön, beräknas utan att den arbetstid som utförts och den lön som uppburits inom ramen för fullgörandet av det sistnämnda avtalet beaktas.
Den andra frågan
89 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och klausulerna 4.1 i ramavtalen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilka måltidsersättning för en arbetstagare som har kumulerat anställningsavtal – närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid mot timlön – endast ska beviljas på grundval av den faktiska arbetstid som fullgjorts inom ramen för avtalet om tillsvidareanställning på heltid och beloppet för denna måltidsersättning inte heller får tas med i beräkningen av semesterlönen.
90 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen har preciserat att den aktuella måltidsersättningen regleras av lag nr 153/2017 om löner till personal som avlönas med offentliga medel och utgör en del av lönen. För att komma i åtnjutande av denna ersättning är det inte nödvändigt att bevisa att det beviljade beloppet faktiskt är avsett att täcka utgifter för måltider. Denna ersättning omfattas dessutom av arbetstagarens månadsinkomst och är föremål för samma skatter och avgifter som dessa inkomster.
91 Härav följer att beviljandet av måltidsersättning, med avseende på arbetstagarens rätt till årlig betald semester enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88, omfattas av arbetstagarens rätt att under sin semesterperiod åtnjuta ekonomiska villkor som är jämförbara med dem som gäller vid utförandet av sitt arbete. Det rör sig om en del av rätten till årlig betald semester som, såsom det har erinrats om i punkt 51 ovan, i princip ska beräknas på grundval av perioder av faktiskt arbete. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har bedömt att de berörda arbetstagarna lönemässigt har behandlats mindre förmånligt, när det gäller måltidsersättning som endast beviljas för faktiskt arbete inom ramen för ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och inte för den arbetstid som fullgörs inom ramen för ett avtal om visstidsanställning på deltid.
92 För det första omfattas de berörda arbetstagarna, såsom har angetts i punkt 71 ovan, av den personkrets på vilken de båda ramavtalen är tillämpliga ( ratione personae ).
93 För det andra, när det gäller frågan huruvida måltidsersättningen omfattas av begreppet anställningsvillkor i klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen, framgår det av beslutet om hänskjutande att måltidsersättningen utgör en löneinkomst. Såsom har erinrats om i punkt 73 i förevarande dom har domstolen slagit fast att begreppet anställningsvillkor omfattar villkor avseende lön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2023, Lufthansa CityLine, C‑660/20, EU:C:2023:789, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
94 Måltidsersättning omfattas således av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausulerna 4.1 i de båda ramavtalen.
95 För det tredje, när det gäller frågan huruvida situationerna är jämförbara finner domstolen, såsom har konstaterats i punkterna 79 och 80 ovan, att de berörda arbetstagarna, i egenskap av visstidsanställda på deltid, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för arbetstagare som är tillsvidareanställda på heltid hos samma arbetsgivare.
96 För det fjärde har den hänskjutande domstolen, när det gäller frågan huruvida det föreligger en särbehandling, preciserat att måltidsersättningen regleras i artikel 18 i lag nr 153/2017 och utgör en tolftedel av två garanterade nationella bruttolöner. Måltidsersättningen beviljas i proportion till den faktiska arbetstiden under föregående månad inom den gräns som anges i artikel 25.1 i denna lag, det vill säga 30 procent av grundlönen.
97 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande beviljas de berörda arbetstagarna som parallellt har ingått ett ”anställningsavtal för grundtjänsten”, motsvarande ett avtal om tillsvidareanställning på heltid, och ett avtal om visstidsanställning på deltid, måltidsersättning endast på grundval av det faktiska arbete som utförts inom ramen för denna grundtjänsten och följaktligen den ”grundlön” som erhålls för detta.
98 Det kan under dessa omständigheter, i den mån ”grundlönen” betyder ”lön som hänför sig till grundtjänsten”, vilket är en omständighet som det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma, konstateras att de berörda arbetstagarna behandlas mindre förmånligt än arbetstagare med en tillsvidareanställning på heltid. Beräkningen av måltidsersättningen omfattar nämligen varken det faktiska arbete som utförts inom ramen för avtalet om visstidsanställning på deltid eller de inkomster som erhållits till följd av detta arbete.
99 Den hänskjutande domstolen har angett att denna särbehandling motiveras av hänvisningen till den nationella lagstiftning som reglerar rätten till måltidsersättning där en högsta nivå på denna ersättning fastställs till 30 procent av grundlönen, vilken normalt uppnås vid fullgörandet av ”grundtjänsten”.
100 Enligt den avvikande uppfattning som uttrycktes i domen i första instans, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat, motiveras den aktuella särbehandlingen av målet att säkerställa en balanserad kost och därigenom optimal hälsa för de anställda. Eftersom de berörda arbetstagarna har rätt till måltidsersättning enligt ”anställningsavtalet för grundtjänsten” kan de, enligt denna uppfattning, inte även komma i åtnjutande av denna ersättning för faktiskt arbete som utförts inom ramen för ett avtal om visstidsanställning på deltid med timlön, eftersom denna ersättning beviljas i proportion till den faktiska arbetstid som avser arbetsdagar och inte arbetstimmar.
101 Såsom framgår av punkt 90 i förevarande dom utgör emellertid den aktuella måltidsersättningen en del av de månatliga löneinkomster som utbetalas oberoende av de faktiska kostnaderna för måltiderna.
102 De berörda arbetstagarna med visstidsanställning på deltid får inte, såsom anges i punkt 83 i denna dom, behandlas mindre förmånligt än jämförbara arbetstagare med tillsvidareanställning på heltid, såvida det inte finns objektiva skäl för särbehandlingen.
103 Domstolen har redan slagit fast att deltidsarbetande och heltidsarbetande ska ha lika lön, med förbehåll för den princip om tidsproportionalitet som slås fast i klausul 4.2 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2023, Lufthansa CityLine, C‑660/20, EU:C:2023:789, punkt 53).
104 I förevarande fall har de berörda arbetstagarna inte rätt till måltidsersättning som en del av lönen för faktiskt arbete som utförts enligt avtalet om visstidsanställning på deltid, eftersom, såsom angetts i punkt 99 ovan, den högsta nivån för måltidsersättningen normalt uppnås vid fullgörandet av ”grundtjänsten”. Under dessa omständigheter framgår det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att principen om tidsproportionalitet i klausulerna 4.2 i de båda ramavtalen inte har tillämpats på ett korrekt sätt.
105 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 och klausulerna 4.1 i ramavtalen ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilka måltidsersättning för en arbetstagare som har kumulerat anställningsavtal – närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid med timlön – endast ska beviljas på grundval av den faktiska arbetstid som fullgjorts inom ramen för avtalet om tillsvidareanställning på heltid och beloppet för denna måltidsersättning inte heller får tas med i beräkningen av semesterlönen.
Rättegångskostnader
106 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 6 juni 1997, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete, undertecknat av UNICE, CEEP och EFS, och klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP,
ska tolkas så,
att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den lön för årlig betald semester som beviljas en arbetstagare med flera anställningsavtal, närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid mot timlön, beräknas utan att den arbetstid som utförts och den lön som uppburits inom ramen för fullgörandet av det sistnämnda avtalet beaktas.
2) Artikel 7.1 i direktiv 2003/88 samt klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, som ingicks den 6 juni 1997 och som återfinns i bilagan till direktiv 97/81, och klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som återfinns i bilagan till direktiv 1999/70,
ska tolkas så,
att de utgör hinder för nationell lagstiftning och praxis enligt vilka måltidsersättning för en arbetstagare som har kumulerat anställningsavtal – närmare bestämt ett avtal om tillsvidareanställning på heltid och ett avtal om visstidsanställning på deltid mot timlön – endast ska beviljas på grundval av den faktiska arbetstid som fullgjorts inom ramen för avtalet om tillsvidareanställning på heltid och beloppet för denna måltidsersättning inte heller får tas med i beräkningen av semesterlönen.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: rumänska.