Domstolens dom (stora avdelningen) den 12 maj 2026
I mål C‑797/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien) genom beslut av den 12 december 2023, som inkom till domstolen den 21 december 2023, i målet
DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, C. Lycourgos, I. Ziemele (referent) och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, A. Kumin, M. Gavalec, N. Fenger och R. Frendo, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 februari 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Meta Platforms Ireland Ltd, genom F. Angeloni, F. Banterle, A. Bellan, M. Berliri och E. Cocco, avvocati, Federazione Italiana Editori Giornali (FIEG), genom M. Annecchino, avvocato, Società Italiana degli Autori ed Editori (SIAE), genom I. Perego, G. M. Roberti och M. Serpone, avvocati, Gedi Gruppo Editoriale SpA, genom S. Fienga och F. Grasso, avvocati, Italiens regering, genom S. Fiorentino och G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdda av M. Cherubini och F. Varrone, avvocati dello Stato, Belgiens regering, genom S. Baeyens och P. Cottin, båda i egenskap av ombud, biträdda av J. Bocken och P. Callens, advocaten, Danmarks regering, genom D. Elkan, M. Jespersen och C. A.-S. Maertens, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Dourthe och E. Timmermans, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna och E. Buczkowska, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom G. Conte, A. de Gregorio Merino och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 10 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 2019, s. 92), artikel 109 FEUF samt artiklarna 16 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Meta Platforms Ireland Ltd (nedan kallat Meta) och Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (Tillsynsmyndigheten för kommunikation, Italien) (nedan kallad Agcom). Målet rör lagenligheten av Agcoms beslut angående referenskriterierna för fastställande av den rimliga kompensationen för onlineanvändning av presspublikationer.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Stadgan
3. Artikel 11 i stadgan har rubriken ”Yttrandefrihet och informationsfrihet”. I punkt 2 i denna bestämmelse föreskrivs följande:
”Mediernas frihet och mångfald ska respekteras.”
4. I artikel 16 i stadgan, med rubriken ”Näringsfrihet”, anges följande:
”Näringsfriheten ska erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis.”
5. Artikel 17 i stadgan har rubriken ”Rätt till egendom”. Punkt 2 i denna bestämmelse har följande lydelse:
”Immateriell egendom ska vara skyddad.”
6. Artikel 51 i stadgan har rubriken ”Tillämpningsområde”. I punkt 1 föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till [Europeiska] unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.”
7. I artikel 52 i stadgan, med rubriken ”Rättigheternas och principernas räckvidd och tolkning”, anges i punkt 1 följande:
”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”
Direktiv 2001/29/EG
8. I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c) för fonogramframställare: av deras fonogram,
d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras utsändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”
9. I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande i punkt 2:
”Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,
a) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
b) för fonogramframställare: av deras fonogram,
c) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av originalet och kopior av deras filmer, och
d) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras sändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar.”
Direktiv 2019/790
10. Skälen 1, 2, 3, 54, 55, 57, 82 och 84 i direktiv 2019/790 har följande lydelse:
(”(1) I fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) föreskrivs upprättandet av en inre marknad och inrättandet av ett system som säkerställer att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. Ytterligare harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter bör bidra till uppnåendet av dessa mål.
(2) De direktiv som har antagits inom området för upphovsrätt och närstående rättigheter bidrar till att den inre marknaden fungerar, ger rättsinnehavarna en hög skyddsnivå, underlättar klareringen av rättigheter och skapar en ram inom vilken verk och andra skyddade alster kan användas. Denna harmoniserade rättsliga ram bidrar till en väl fungerande inre marknad, och stimulerar innovation, kreativitet, investeringar och produktion av nytt innehåll, även i den digitala miljön, i syfte att undvika fragmentering av den inre marknaden. …
(3) Den snabba tekniska utvecklingen fortsätter att förändra det sätt på vilket verk och andra skyddade alster skapas, produceras, distribueras och används. Nya affärsmodeller och nya aktörer fortsätter att växa fram. Relevant lagstiftning måste vara framtidssäkrad för att inte begränsa denna tekniska utveckling. De mål och principer som fastställs i unionens ram för upphovsrätten är fortsatt välgrundade. Det råder dock fortfarande ovisshet om rättsläget både hos rättsinnehavare och användare när det gäller vissa användningsområden, även gränsöverskridande användning, av verk eller andra alster i den digitala miljön. Enligt [Europeiska] kommissionens meddelande av den 9 december 2015 med titeln Mot en modernare och mer europeisk ram för upphovsrätten är det på vissa områden nödvändigt att anpassa och komplettera unionens nuvarande upphovsrättsliga ram, samtidigt som att en hög skyddsnivå för upphovsrätt och närstående rättigheter bibehålls. … För att uppnå en välfungerande och rättvis marknad för upphovsrätt bör det även finnas bestämmelser om rättigheter i publikationer, …
…
(54) En fri och pluralistisk press är avgörande för att säkerställa kvalitetsjournalistik och medborgarnas tillgång till information. Den ger ett mycket grundläggande bidrag till den offentliga debatten och ett välfungerande demokratiskt samhälle. Den stora tillgången på presspublikationer online har lett till uppkomsten av nya onlinetjänster som nyhetsaggregatorer och mediebevakning, där återanvändning av presspublikationer är ett viktigt inslag i affärsmodellen och en inkomstkälla. Utgivare av presspublikationer har problem med licensieringen av onlineutnyttjande av deras publikationer till aktörer som tillhandahåller den typen av tjänster, vilket gör det svårare för dem att få tillbaka sina investeringar. Under omständigheter där utgivare av presspublikationer inte erkänns som rättsinnehavare är det ofta komplext och ineffektivt att licensiera och hävda rättigheter för presspublikationer som används online av informationssamhällets tjänsteleverantörer i den digitala miljön.
(55) Utgivares organisatoriska och finansiella bidrag till produktion av presspublikationer måste erkännas och främjas ytterligare för att säkerställa hållbarheten i förlagsbranschen, och därigenom garantera tillgången till tillförlitlig information. Det är därför nödvändigt att på unionsnivå skapa ett harmoniserat rättsligt skydd för presspublikationer när det gäller onlineanvändning av informationssamhällets tjänsteleverantörer, utan att detta inverkar på sådana befintliga upphovsrättsbestämmelser i unionsrätten som är tillämpliga på enskilda personers privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer, till exempel när sådana användare delar presspublikationer online. Ett sådant skydd bör garanteras i praktiken genom att i unionslagstiftningen införa till upphovsrätten närstående rättigheter för mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten av presspublikationer från utgivare som är etablerade i en medlemsstat när det gäller onlineanvändning av informationssamhällets tjänsteleverantörer i enlighet med vad som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 [av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1)]. …
…
(57) De rättigheter som tillkommer utgivare av presspublikationer enligt detta direktiv bör ha samma räckvidd som de rättigheter till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten som anges i direktiv 2001/29/EG, i den mån det rör sig om onlineanvändning av informationssamhällets tjänsteleverantörer. De rättigheter som tillkommer utgivare av presspublikationer bör inte omfatta hyperlänkningsåtgärder. De bör heller inte omfatta rena fakta som rapporteras av presspublikationen. De rättigheter som tillkommer utgivare av presspublikationer enligt detta direktiv bör också omfattas av samma bestämmelser om undantag och inskränkningar som gäller för de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2001/29/EG, inbegripet det undantag för citat för användning i kritik eller recensioner som föreskrivs i artikel 5.3 d i det direktiv.
…
(82) Ingenting i detta direktiv bör tolkas så att innehavare av exklusiva rättigheter enligt unionens upphovsrättsliga bestämmelser hindras från att tillåta utnyttjande av deras verk eller andra alster kostnadsfritt, även genom icke-exklusiva gratislicenser för alla användare.
…
(84) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i stadgan. Detta direktiv bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer.”
11. I artikel 1 i direktiv 2019/790, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”I detta direktiv fastställs regler som syftar till ytterligare harmonisering av den unionsrätt som är tillämplig på upphovsrätt och närstående rättigheter inom ramen för den inre marknaden, med särskild hänsyn till digital och gränsöverskridande användning av skyddat innehåll. Det fastställer också bestämmelser om undantag från, och inskränkningar i, upphovsrätt och närstående rättigheter, om underlättande av licensiering samt bestämmelser som syftar till att säkerställa en välfungerande marknad för utnyttjande av verk och andra alster.”
12. Artikel 15 i direktivet, med rubriken ”Skydd av presspublikationer vid onlineanvändning”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska ge utgivare av presspublikationer som är etablerade i en medlemsstat de rättigheter som avses i artiklarna 2 och 3.2 i direktiv 2001/29/EG för den onlineanvändning av deras presspublikationer som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster.
De rättigheter som föreskrivs i första stycket ska inte gälla för enskilda användares privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer.
Det skydd som ges enligt det första stycket ska inte gälla för hyperlänkningsåtgärder.
De rättigheter som föreskrivs i första stycket ska inte gälla användning av enskilda ord i, eller mycket korta utdrag ur, en presspublikation.
2. De rättigheter som föreskrivs i punkt 1 ska inte på något sätt påverka de rättigheter som unionsrätten ger upphovsmän och andra rättsinnehavare när det gäller de verk och andra alster som ingår i en presspublikation. De rättigheter som föreskrivs i punkt 1 ska inte åberopas gentemot dessa upphovsmän och andra rättsinnehavare, och ska framför allt inte beröva dem rätten att utnyttja sina verk och andra alster oberoende av den presspublikation i vilken de ingår.
När ett verk eller annat alster ingår i en presspublikation på grundval av en icke-exklusiv licens ska de rättigheter som föreskrivs i punkt 1 inte åberopas för att förbjuda andra godkända användare att använda dem. De rättigheter som föreskrivs i punkt 1 ska inte åberopas för att förbjuda användningen av verk eller andra alster vars skydd har upphört att gälla.
3. Artiklarna 5–8 i direktiv 2001/29/EG, [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2012/28/EU [av den 25 oktober 2012 om viss tillåten användning av anonyma verk (EUT L 299, 2012, s. 5)] och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1564 [av den 13 september 2017 om viss tillåten användning av vissa verk och andra alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter till förmån för personer med blindhet, synnedsättning eller annan läsnedsättning och om ändring av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EUT L 242, 2017, s. 6)] ska i tillämpliga delar gälla i fråga om de rättigheter som föreskrivs i punkt 1 i den här artikeln.
4. De rättigheter som föreskrivs i punkt 1 ska upphöra att gälla två år efter utgivandet av presspublikationen. Den fristen ska beräknas från och med den 1 januari året efter dagen för utgivandet av presspublikationen.
Punkt 1 ska inte gälla för presspublikationer som gavs ut första gången före den 6 juni 2019.
5. Medlemsstaterna ska föreskriva att upphovsmännen till de verk som ingår i en presspublikation ska få en lämplig andel av de intäkter som pressutgivare erhåller för den användning av deras presspublikationer som leverantörer av informationssamhällets tjänster gör.”
Italiensk rätt
Lag nr 633/1941
13. I artikel 43-bis i legge n. 633 – Protezione del diritto d’autore e di altri diritti connessi al suo esercizio (lag nr 633 om skydd av upphovsrätt och andra närstående rättigheter) av den 22 april 1941 (GURI nr 166 av den 16 juli 1941), i den lydelse som är tillämplig på det nationella målet (nedan kallad lag nr 633/1941), föreskrivs följande:
”1. Utgivare av presspublikationer (enskilda utgivare såväl som sammanslutningar eller konsortier) ska tillerkännas de exklusiva rättigheter till mångfaldigande och överföring som avses i artiklarna 13 och 16 för den onlineanvändning av deras presspublikationer som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster …, inbegripet bolag som tillhandahåller tjänster för mediebevakning och nyhetsaggregering.
…
3. Med utgivare av presspublikationer avses personer som enskilt, i sammanslutningar eller konsortier, i samband med utövandet av en ekonomisk verksamhet, ger ut de publikationer som avses i punkt 2, även om de är etablerade i en annan medlemsstat.
…
6. De rättigheter som föreskrivs i punkt 1 ska inte gälla för enskilda användares privata eller icke-kommersiella användning av presspublikationer och inte heller för hyperlänkningsåtgärder eller användning av enskilda ord i, eller mycket korta utdrag ur, en presspublikation.
…
8. För onlineanvändning av presspublikationer ska leverantörer av informationssamhällets tjänster betala en rimlig kompensation till de enheter som avses i punkt 1. Inom 60 dagar från dagen för denna bestämmelses ikraftträdande ska [Agcom] anta ett regelverk för att definiera referenskriterierna för fastställande av den rimliga kompensation som avses i första meningen, bland annat med beaktande av antalet läsningar online av artikeln, antalet år som de utgivare som avses i punkt 3 har varit verksamma och deras betydelse på marknaden, antalet anställda journalister samt de båda parternas kostnader för investeringar i teknik och infrastruktur och de ekonomiska fördelar som publiceringen har för båda parterna på grund av synlighet och reklamintäkter.
9. De kriterier som definieras i det regelverk som avses i punkt 8 ska även beaktas vid förhandlingar om ingående av avtal om nyttjande av de rättigheter som avses i punkt 1 mellan leverantörer av informationssamhällets tjänster, inbegripet bolag som tillhandahåller tjänster för mediebevakning och nyhetsaggregering, och de utgivare som avses i punkt 3. Medan förhandlingarna pågår får leverantörerna av informationssamhällets tjänster inte begränsa synligheten av utgivarnas innehåll i sökresultaten. Huruvida en begränsning av detta innehåll i förhandlingsskedet är omotiverad kan bedömas inom ramen för den prövning av huruvida principen om god tro har iakttagits som föreskrivs i artikel 1337 i [codice civile (civillagen)].
10. Om en överenskommelse om storleken på kompensationen inte har nåtts inom 30 dagar efter det att en av de berörda parterna begärde att förhandlingar skulle inledas, kan vardera parten – utan att det påverkar den rätt att väcka talan vid allmän domstol som anges i punkt 11 – begära att [Agcom] ska fastställa en rimlig kompensation och i sin begäran själv framställa ett ekonomiskt förslag. Inom 60 dagar från det att den berörda partens begäran framställdes ska [Agcom] – inbegripet när en part inte har infunnit sig trots att vederbörande har kallats i vederbörlig ordning – på grundval av de kriterier som fastställs i det regelverk som avses i punkt 8 ange vilket av de framställda ekonomiska förslagen som uppfyller nämnda kriterier eller, om inget av förslagen anses uppfylla kriterierna, på eget initiativ ange storleken på den rimliga kompensationen.
11. Om parterna inte kan enas om att ingå ett avtal efter det att [Agcom] har fastställt en rimlig kompensation, kan vardera parten väcka talan vid allmän domstol, särskild avdelning för affärsrätt …, inbegripet i syfte att väcka talan enligt artikel 9 i [legge n. 192 – Disciplina della subfornitura nelle attività produttive (lag nr 192 om reglering av underentreprenad inom produktionsverksamhet) av den 18 juni 1998 (GURI nr 143 av den 22 juni 1998)].
12. Leverantörer av informationssamhällets tjänster, inbegripet bolag som tillhandahåller tjänster för mediebevakning och nyhetsaggregering, ska på begäran av den berörda parten, inbegripet när begäran inges genom kollektiva förvaltningsorganisationer eller oberoende förvaltningsenheter …, såvitt dessa är bemyndigade, eller [Agcom], tillhandahålla de uppgifter som är nödvändiga för att fastställa storleken på en rimlig kompensation. Uppfyllandet av den skyldighet som avses i första meningen undantar inte utgivarna i punkt 3 från kravet på konfidentialitet vad gäller information av kommersiell, industriell och finansiell karaktär som de har fått kännedom om. [Agcom] ska se till att tjänsteleverantörerna uppfyller sin informationsskyldighet. För det fall uppgifterna inte tillhandahålls inom 30 dagar från den begäran som avses i första meningen ska [Agcom] påföra den enhet som inte uppfyller sin skyldighet en administrativ sanktionsavgift på upp till en procent av omsättningen under närmast föregående räkenskapsår före anmälan av överträdelsen. …
…
14. De rättigheter som föreskrivs i denna artikel ska upphöra att gälla två år efter utgivandet av presspublikationen. …
…”
Beslut nr 3/23/CONS
14. I delibera n. 3/23/CONS (beslut nr 3/23/CONS), som antogs av Agcom den 19 januari 2023 och vars bilaga A innehåller regolamento in materia di individuazione dei criteri di riferimento per la determinazione dell’equo compenso per l’utilizzo online di pubblicazioni di carattere giornalistico di cui all’articolo 43-bis della Legge 22 aprile 1941, n. 633 (regelverk om definition av referenskriterier för fastställande av den rimliga kompensation för onlineanvändning av presspublikationer som avses i artikel 43-bis i lag nr 633/1941) definieras kriterierna för fastställande av storleken på en rimlig kompensation, vilka omfattar en definition av beräkningsgrunden, som baseras på de reklamintäkter som leverantörer av informationssamhällets tjänster erhåller från onlineanvändning av den berörda utgivarens presspublikationer, med avdrag för utgivarens intäkter från omdirigering av trafiken till dennes webbplats (artikel 4), fastställs, på grundval av ett antal ytterligare kriterier som anges i artikel 4.2 i beslutet, en procentandel på upp till 70 procent som ska tillämpas på grundbeloppet i syfte att fastställa storleken på den rimliga kompensationen, specificeras skyldigheten att tillhandahålla uppgifter, definieras Agcoms tillsynsbefogenheter och det föreskrivs att den enhet som inte uppfyller sin skyldighet ska påföras en administrativ sanktionsavgift på upp till en procent av omsättningen på den nationella marknaden under närmast föregående räkenskapsår före anmälan av överträdelsen (artikel 5), och regleras förfarandet för att begära att Agcom ska fastställa storleken på en rimlig kompensation samt därtill hörande bestämmelser och möjligheten för Agcom att ensidigt besluta om beloppets storlek (artiklarna 8–12).
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15. Meta är ett bolag med säte i Irland som tillhandahåller informationssamhällets tjänster, bland annat i egenskap av operatör av det sociala onlinenätverket Facebook.
16. Den 19 januari 2023 antog Agcom beslut nr 3/23/CONS på grundval av hänvisningen i punkt 8 och följande punkter i artikel 43-bis i lag nr 633/1941, vilken införlivar artikel 15 i direktiv 2019/790. I beslutet definieras referenskriterierna för fastställande av den rimliga kompensationen för den onlineanvändning av presspublikationer som görs av informationssamhällets tjänsteleverantörer.
17. Genom ansökan som inkom till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien), som är hänskjutande domstol i målet, väckte Meta talan om ogiltigförklaring av beslut nr 3/23/CONS och dess bilagor.
18. Till stöd för sin talan gjorde Meta bland annat gällande att artikel 43-bis i lag nr 633/1941 och beslut nr 3/23/CONS strider mot artikel 15 i direktiv 2019/790, vilken inte fastställer någon rätt till ersättning, utan exklusiva rättigheter. På grund av de skyldigheter som åläggs leverantörer av informationssamhällets tjänster, de betydande begränsningarna av de ekonomiska aktörernas avtalsfrihet samt de uppgifter och befogenheter som anförtros Agcom strider denna lagstiftning även mot näringsfriheten, som garanteras i artikel 16 i stadgan, och särskilt mot principen om fri konkurrens. Meta gjorde vidare gällande att de åtgärder som den italienska lagstiftaren och Agcom har vidtagit, vilka hindrar eller åtminstone gör det betydligt mindre attraktivt för bolag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla tjänster i Italien, är oproportionerliga och olämpliga.
19. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida dessa åtgärder är förenliga med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att artikel 15 i direktiv 2019/790 har införlivats med italiensk rätt genom artikel 43-bis i lag nr 633/1941. Enligt denna domstol utvidgar denna lag om införlivande samt beslut nr 3/23/CONS, som antagits med stöd av denna lag, unionens rättsliga ram, genom att lägga till en ekonomisk aspekt som inte omfattas av artikel 15 i direktiv 2019/790, skyldigheter som åligger leverantörer av informationssamhällets tjänster och befogenheter för Agcom.
20. Den hänskjutande domstolen konstaterar dessutom att Agcoms mekanism för fastställande av den rimliga kompensationen, även om dess resultat kan bli föremål för domstolsprövning, inte bara kan påverka avtalsfriheten, utan även utövandet av näringsfriheten, i den mening som avses i artiklarna 16 och 52 i stadgan, i och med att mekanismen inför en tredje part med lagstiftnings-, besluts-, inspektions- och sanktionsbefogenheter inom ett område som borde kännetecknas av förhandlingsfrihet.
21. Den hänskjutande domstolen påpekar i övrigt att mot bakgrund av de principer som domstolen fastställt, särskilt i domen av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet ( C‑401/19, EU:C:2022:297), kan införandet av en rimlig kompensation som leverantörer av informationssamhällets tjänster är skyldiga att betala till utgivare visa sig vara oproportionerligt, inte bara med avseende på skyddet av rätten till kommunikation och/eller information, utan framför allt på grund av att presspublikationer och innehåll likställs. Införandet framstår även som oproportionerligt när det gäller Agcoms befogenheter att ingripa.
22. Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 15 i direktiv [2019/790] tolkas så, att den utgör hinder för att det införs nationella bestämmelser – som dem som följer av artikel 43-bis i [lag nr 633/1941] och av [Agcoms] beslut nr 3/23/CONS – i den del dessa bestämmelser innebär
a) att [leverantörer av informationssamhällets tjänster], vid sidan av de exklusiva rättigheter som anges i artikel 15 i direktiv 2019/790, åläggs att betala ersättning (rimlig kompensation) till utgivare,
b) att [leverantörer av informationssamhällets tjänster] åläggs
att inleda förhandlingar med utgivare,
att tillhandahålla utgivare och [Agcom] den information som behövs för fastställande av rimlig kompensation, och
att inte begränsa synligheten av utgivarens innehåll i sökresultaten under tiden som förhandlingarna pågår, samt
c) att [Agcom] ges befogenhet
att utöva tillsyn och påföra sanktionsavgifter,
att definiera referenskriterierna för att fastställa rimlig kompensation, och
att i avsaknad av avtal mellan parterna fastställa den exakta storleken på rimlig kompensation?
2) Utgör artikel 15 i direktiv 2019/790 hinder för nationella bestämmelser som dem som anges i den första frågan, enligt vilka [leverantörer av informationssamhällets tjänster] åläggs en informationsskyldighet under tillsyn av [Agcom] och kan påföras administrativa sanktionsavgifter om de inte uppfyller denna skyldighet?
3) Utgör de principer – som tidigare nämnts – om näringsfrihet i artiklarna 16 och 52 i [stadgan], fri konkurrens i artikel 109 FEUF och proportionalitet i artikel 52 i [stadgan] hinder för nationella bestämmelser som de nu aktuella, vilka innebär
a) att det införs en rätt till kompensation vid sidan av de exklusiva rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790, vilken genomförs genom ovannämnda bestämmelse om att [leverantörer av informationssamhällets tjänster] åläggs en skyldighet att inleda förhandlingar med utgivare, en skyldighet att tillhandahålla utgivare och/eller [Agcom] den information som behövs för att fastställa rimlig kompensation och en skyldighet att inte begränsa synligheten av utgivarens innehåll i sökresultaten under tiden som dessa förhandlingar pågår, samt,
b) att [Agcom] ges befogenhet
att utöva tillsyn och påföra sanktionsavgifter,
att definiera referenskriterierna för att fastställa rimlig kompensation, och
att i avsaknad av avtal mellan parterna fastställa den exakta storleken på rimlig kompensation?”
Prövning av begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet
23. Genom handling som inkom till domstolens kansli den 22 juli 2025 begärde Meta i enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas.
24. Meta har till stöd för sin begäran i huvudsak gjort gällande att det inte delar vissa av de bedömningar som gjorts i generaladvokatens förslag till avgörande. Meta har närmare bestämt hävdat att dessa grundar sig på felaktiga faktiska antaganden vad gäller marknadsdynamiken, hur presspublikationer visas på Facebook och den bindande karaktären hos de regler för fastställande av kompensation som Agcom har antagit. Meta har dessutom gjort gällande att nya uppgifter har framkommit, bland annat om genomförandet av de befogenheter som Agcom har tilldelats, vilka visar att dessa regler har en normativ inverkan.
25. Domstolen konstaterar att det varken i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna föreskrivs någon möjlighet för parterna att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande. Enligt artikel 252 andra stycket FEUF ska generaladvokaterna vid offentliga domstolssammanträden, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade förslag till avgörande i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver deras deltagande. Domstolen är varken bunden av generaladvokatens förslag till avgörande eller av de skäl som denne lagt till grund för sitt förslag. Den omständigheten att en part inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som han eller hon har prövat i detta, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta det muntliga förfarandet (dom av den 30 oktober 2025, Qassioun, C‑790/23, EU:C:2025:838, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
26. Domstolen får visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas i enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.
27. I förevarande fall finner domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att den, efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen, har tillgång till alla de uppgifter som behövs för att avgöra det aktuella målet. Under alla omständigheter innehåller Metas begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet, vilken huvudsakligen avser frågor som redan diskuterats under den skriftliga delen av förfarandet och vid förhandlingen, inte någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på den dom som domstolen ska meddela i detta mål.
28. Vad närmare gäller de faktiska uppgifter som anges i punkt 24 i förevarande fall, bör det erinras om att det i ett mål om förhandsavgörande inte ankommer på EU-domstolen att fastställa huruvida de påstådda sakförhållandena är styrkta, utan endast att tolka de relevanta bestämmelserna i unionsrätten. Frågorna om tolkningen av unionsrätten ställs nämligen av de nationella domstolarna mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (se dom av den 16 mars 1978, Oehlschläger, 104/77, EU:C:1978:69, punkt 4, och dom av den 4 oktober 2024, Bezirkshauptmannschaft Landeck (Försök att bereda sig tillgång till personuppgifter som finns lagrade i en mobiltelefon), C‑548/21, EU:C:2024:830, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
29. Mot denna bakgrund saknas det anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.
Prövning av tolkningsfrågorna
Upptagande till prövning
30. Den danska regeringen ifrågasätter huruvida den tredje frågan kan tas upp till prövning, eftersom kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna inte är uppfyllda. Den har gjort gällande att artikel 109 FEUF, som avses i denna fråga, inte stadfäster den princip om fri konkurrens som den hänskjutande domstolen har nämnt. Vad vidare gäller artiklarna 16 och 52 i stadgan, som också avses i nämnda fråga, har den hänskjutande domstolen inte i tillräcklig utsträckning förklarat på vilket sätt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör ett oproportionerligt ingrepp i utövandet av näringsfriheten.
31. Enligt denna regering framgår det således inte av begäran om förhandsavgörande av vilka skäl den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med dessa unionsbestämmelser.
32. Vad också gäller den tredje frågan ifrågasätter den belgiska regeringen, utan att formellt framställa någon invändning om rättegångshinder, huruvida artiklarna 16 och 52 i stadgan är tillämpliga i förevarande mål, eftersom de nationella regler som är aktuella i det nationella målet åtminstone delvis faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2019/790 och följaktligen inte utgör något genomförande av unionsrätten i den mening som avses i rättspraxis avseende artikel 51 i stadgan.
33. EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (se dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 25, dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 21 mars 2024, LEA, C‑10/22, EU:C:2024:254, punkt 36).
34. Härav följer att frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 61, dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 21 mars 2024, LEA, C‑10/22, EU:C:2024:254, punkt 37).
35. För att EU-domstolen ska kunna ge en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs det enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna bland annat att begäran om förhandsavgörande ska innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.
36. Det ska för det första påpekas att artikel 109 FEUF rör unionsinstitutionernas befogenhet att anta de förordningar som behövs för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF om statligt stöd. Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den begärda tolkningen av artikel 109 FEUF inte har något samband med saken i det nationella målet, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 34 ovan.
37. Även om det antas att hänvisningen till nämnda artikel 109 i den tredje frågan beror på ett sakfel och att denna fråga, såsom det förefaller framgå av skälen till begäran om förhandsavgörande, ska förstås så, att den avser artikel 119 FEUF, ska det påpekas att denna bestämmelse inleder avdelning VIII i EUF-fördraget, med rubriken ”Ekonomisk och monetär politik”, och reglerar de vägledande principerna för medlemsstaternas åtgärder vid genomförandet av denna politik. Även om det i artikel 119.1 och 119.2 FEUF hänvisas till ”principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”, är det ändå uppenbart att tvisten i målet inte omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
38. Härav följer att den tredje frågan inte kan tas upp till prövning i den del den avser tolkningen av artikel 109 FEUF eller, i förekommande fall, av artikel 119 FEUF.
39. När det, för det andra, gäller den begärda tolkningen av artiklarna 16 och 52 i stadgan, framgår det däremot av punkterna 19–21 ovan att begäran om förhandsavgörande innehåller en kortfattad men tydlig redogörelse för skälen till att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i tolkningen av dessa unionsbestämmelser. Det framgår dessutom av denna begäran att artikel 43-bis i lag nr 633/1941, vars förenlighet med unionsrätten har ifrågasatts, är resultatet av en ändring av den italienska lagstiftningen genom ett lagstiftningsdekret som antagits med det uttryckliga syftet att genomföra direktiv 2019/790 i italiensk rätt. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att artikel 15 i direktivet har införlivats med italiensk rätt genom artikel 43-bis.
40. Såsom domstolen tidigare har slagit fast, omfattas medlemsstaternas införlivande av ett direktiv under alla omständigheter av den situation som avses i artikel 51 i stadgan där medlemsstaterna tillämpar unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 20), vilket innebär att detta införlivande måste vara förenligt med de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. Härav följer att bestämmelserna i stadgan är tillämpliga i det nationella målet.
41. Den tredje frågan kan följaktligen tas upp till prövning såvitt avser tolkningen av artiklarna 16 och 52 i stadgan.
Prövning i sak
42. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 15 i direktiv 2019/790 samt artiklarna 16 och 52 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att pressutgivare har rätt att erhålla rimlig ersättning mot att de ger tillstånd för leverantörer av informationssamhällets tjänster att använda dess publikationer, ålägger dessa leverantörer, som använder eller avser att använda sådana publikationer, en skyldighet att inleda förhandlingar med dessa utgivare, att inte begränsa synligheten av utgivarnas innehåll i sökresultaten under tiden som dessa förhandlingar pågår samt att tillhandahålla dessa utgivare och en förvaltningsmyndighet den information som behövs för fastställande av storleken på en sådan rimlig ersättning, ger denna myndighet befogenhet att definiera de referenskriterier som ska tillämpas för att fastställa ersättningen och, om en överenskommelse inte nås mellan parterna inför myndigheten, fastställa ersättningsbeloppet, kontrollera att den informationsskyldighet som åläggs leverantörerna iakttas och ålägga dem administrativa sanktionsavgifter för det fall att denna skyldighet inte fullgörs.
Inledande synpunkter
43. Meta anser i sitt skriftliga yttrande att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska bedömas inte bara mot bakgrund av artikel 15 i direktiv 2019/790 och artiklarna 16 och 52 i stadgan, utan även mot bakgrund av artiklarna 5 och 6 i direktiv 2015/1535 och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1). Meta har i detta avseende hävdat dels att de åtgärder som införts genom denna lagstiftning inte har anmälts till kommissionen, trots att de utgör ”tekniska föreskrifter” i den mening som avses i direktiv 2015/1535, dels att dessa åtgärder inte iakttar ursprungslandsprincipen i artikel 3 i direktiv 2000/31.
44. I detta avseende erinrar domstolen om att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan härvidlag utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka bestämmelser och principer i unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i det nationella målet, i syfte att omformulera de frågor som hänskjutits till den och tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som de ska pröva, även om dessa bestämmelser inte är uttryckligen angivna i dessa frågor (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av 17 oktober 2024, Sony Computer Entertainment Europe, C‑159/23, EU:C:2024:887, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
45. Det ankommer emellertid uteslutande på den nationella domstolen att fastställa föremålet för de frågor som den avser att ställa till EU-domstolen. När det inte framgår av själva begäran att en sådan omformulering är nödvändig kan således EU-domstolen inte på begäran av någon av part i det nationella målet pröva frågor som den nationella domstolen inte har ställt. Om den nationella domstolen mot bakgrund av hur tvisten utvecklar sig skulle anse det nödvändigt att erhålla ytterligare uppgifter om tolkningen av unionsrätten, ankommer det på den att på nytt inge en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen (se dom av den 23 oktober 1997, Franzén, C‑189/95, EU:C:1997:504, punkt 79, och dom av den 17 oktober 2024, Sony Computer Entertainment Europe, C‑159/23, EU:C:2024:887, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
46. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, samtidigt som den har angett att Meta i det nationella målet har åberopat ett åsidosättande av direktiven 2000/31 och 2015/1535, uttryckligen angett i beslutet om hänskjutande att en tolkning av dessa direktiv inte behövs.
47. Härav följer att begäran om förhandsavgörande ska bedömas mot bakgrund av artikel 15 i direktiv 2019/790 och de relevanta bestämmelserna i stadgan.
Artikel 15 i direktiv 2019/790
48. Artikel 15 i direktiv 2019/790 reglerar, såsom framgår av dess rubrik, ”[s]kydd av presspublikationer vid onlineanvändning”. I artikel 15.1 första stycket föreskrivs att medlemsstaterna ska ge utgivare av presspublikationer som är etablerade i en medlemsstat, för den onlineanvändning av deras presspublikationer som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster, ”de rättigheter som avses i artiklarna 2 och 3.2 i direktiv [2001/29]”, det vill säga ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande respektive ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörande för allmänheten.
49. I artikel 15.1 första stycket i direktiv 2019/790, jämförd med artiklarna 2 och 3.2 i direktiv 2001/29, definieras således på ett otvetydigt sätt de exklusiva rättigheter till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten som utgivare av presspublikationer har i unionen och bestämmelsen utgör en åtgärd för att fullständigt harmonisera det materiella innehållet i de rättigheter som avses däri (se, beträffande artikel 2 c i direktiv 2001/29, dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkterna 84–86).
50. Enligt artikel 15.1 första stycket i direktiv 2019/790, jämförd med artiklarna 2 och 3.2 i direktiv 2001/29, är medlemsstaterna följaktligen skyldiga att säkerställa att utgivare av presspublikationer som är etablerade i unionen, vad gäller den onlineanvändning som görs av deras publikationer av leverantörer av informationssamhällets tjänster, har ensamrätt till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten av dessa publikationer, utan att medlemsstaterna har något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att reglera det materiella innehållet i dessa rättigheter.
51. Varken i artikel 15 i direktiv 2019/790 eller i någon annan bestämmelse i direktivet preciseras emellertid hur dessa rättigheter ska genomföras.
52. Domstolen erinrar om att det av artikel 288 tredje stycket FEUF framgår att medlemsstaterna, vid införlivandet av ett direktiv, ska se till att direktivet får full verkan, samtidigt som de har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller valet av tillvägagångssätt för att säkerställa genomförandet av direktivet. Detta utrymme för fritt skön påverkar emellertid inte skyldigheten för respektive medlemsstat att vidta alla de åtgärder som behövs för att säkerställa att direktivet får full verkan i överensstämmelse med det syfte som det eftersträvar (se dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann, 14/83, EU:C:1984:153, punkt 15, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkterna 61 och 62).
53. Medlemsstaterna har således, vid införlivandet av de rättigheter som föreskrivs i artikel 15 i direktiv 2019/790, ett utrymme för skönsmässig bedömning för att närmare ange hur dessa rättigheter ska genomföras. Detta utrymme för skönsmässig bedömning måste utövas med fullt iakttagande av de begränsningar som fastställs i direktivet och i enlighet med de mål som eftersträvas med detta. Härav följer att en medlemsstat, med hänsyn till den harmonisering som genomförs genom denna artikel 15, inte får uppställa några genomförandevillkor som medför att det materiella innehållet i dessa rättigheter, i synnerhet deras art och räckvidd, ändras. Vidare ska dessa villkor vara fullt förenliga både med det allmänna syftet med detta direktiv och det särskilda syftet med artikel 15.
54. Såsom framgår av artikel 1.1 i direktiv 2019/790, jämförd med skälen 1–3 i direktivet, består det allmänna syftet med detta direktiv i att ytterligare harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter, samtidigt som en hög skyddsnivå för dessa rättigheter bibehålls. Direktivet syftar också till att bidra till att uppnå en välfungerande och rättvis marknad för upphovsrätt.
55. Vad mer specifikt gäller det mål som eftersträvas med artikel 15 i direktiv 2019/790, anges det i skälen 54 och 55 i direktivet att införandet i unionsrätten av närstående rättigheter till upphovsrätten för mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten av presspublikationer när det gäller den onlineanvändning som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster bland annat syftar till att åtgärda de problem som utgivare av dessa publikationer har med licensieringen av denna onlineanvändning och att säkerställa att det är möjligt att få tillbaka de investeringar som krävs för produktionen av nämnda publikationer. Fastställandet av dessa rättigheter grundar sig således på behovet av att i högre grad erkänna och främja dessa utgivares organisatoriska och finansiella bidrag till produktionen av dessa publikationer för att säkerställa hållbarheten i förlagsbranschen, och därigenom att garantera tillgången till tillförlitlig information, eftersom en fri och pluralistisk press är avgörande för att säkerställa kvalitetsjournalistik och medborgarnas tillgång till information.
56. Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva de frågor som ställts utifrån artikel 15 i direktiv 2019/790.
– Rätten för utgivare av presspublikationer att erhålla rimlig ersättning
57. Det framgår av beslutet om hänskjutande att utgivare av presspublikationer enligt artikel 43-bis.1 i lag nr 633/1941 tillerkänns ”de exklusiva rättigheter till mångfaldigande och överföring” för viss onlineanvändning – det vill säga en annan användning än hyperlänkningsåtgärder och som inte är begränsad till enstaka ord eller mycket korta utdrag – av deras publikationer som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster.
58. I artikel 43-bis.8 i denna lag föreskrivs att leverantörer av informationssamhällets tjänster i samband med en sådan onlineanvändning ska betala en ”rimlig ersättning” till de utgivare som avses i punkt 1 i artikel 43-bis.
59. För att avgöra huruvida sådana bestämmelser uppfyller de krav som erinrats om i punkterna 50 och 53 ovan, ska det påpekas att det framgår av själva ordalydelsen i artikel 15.1 första stycket i direktiv 2019/790 och av skäl 57 i direktivet att de rättigheter som tillkommer utgivare av presspublikationer har samma räckvidd som de rättigheter till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten som anges i direktiv 2001/29, i den mån det rör sig om den onlineanvändning av dessa publikationer som görs av informationssamhällets tjänsteleverantörer.
60. Det skydd som följer av rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790 gäller således inte endast åtnjutande av dessa rättigheter, utan omfattar även utövandet av dessa rättigheter, vilket i praktiken ska vara effektivt. Vidare är dessa rättigheter, i likhet med de rättigheter till mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten som föreskrivs i direktiv 2001/29, av förebyggande karaktär, i den meningen att all användning av de publikationer som de skyddar kräver föregående samtycke från rättsinnehavaren (se, beträffande artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29, dom av den 14 november 2019, Spedidam, C‑484/18, EU:C:2019:970, punkterna 37 och 38 samt dom av den 6 mars 2025, ONB m.fl., C‑575/23, EU:C:2025:141, punkterna 105 och 106).
61. Härav följer, med förbehåll för de undantag och inskränkningar som föreskrivs bland annat i artikel 5 i direktiv 2001/29, vilka är tillämpliga på rättigheterna i artikel 15.1 i direktiv 2019/790 på grund av den uttryckliga hänvisning som görs i detta avseende i artikel 15.3, att all användning som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel 15 kräver ett föregående tillstånd från innehavarna av de rättigheter som föreskrivs där.
62. Medlemsstaterna kan följaktligen inte införliva artikel 15 i direktiv 2019/790 genom att omvandla de exklusiva rättigheter av förebyggande karaktär som fastställs i denna bestämmelse till enbart en rättighet att erhålla kompensation, på grundval av vilken utgivare av presspublikationer endast kan erhålla ersättning för den onlineanvändning av dessa publikationer som görs av leverantörer av informationssamhällets tjänster, men på grundval av vilken de inte kan förbjuda en sådan användning.
63. De rättigheter som fastställs i artikel 15 innebär emellertid till sin natur att utgivare av presspublikationer har möjlighet att kräva en ersättning som de anser skälig mot att de ger tillstånd för en sådan användning. Det framgår dessutom av punkt 55 ovan att artikel 15 i direktiv 2019/790 syftar till att säkerställa att dessa utgivare genom en sådan ersättning har möjlighet att få tillbaka de investeringar som är nödvändiga för att producera dessa publikationer. Under dessa villkor kan en leverantör av informationssamhällets tjänster inte med framgång göra gällande att en nationell lagstiftare åsidosätter detta direktiv när den inför ett system som syftar till att säkerställa en rimlig ersättning för dessa utgivare.
64. Det ska emellertid betonas, såsom uttryckligen bekräftas i skäl 82 i direktiv 2019/790, att utgivare av presspublikationer bör behålla möjligheten att kostnadsfritt tillåta denna användning, inbegripet genom icke-exklusiva gratislicenser för alla användare.
65. Även om artikel 15 i direktiv 2019/790 ger utgivare av presspublikationer exklusiva rättigheter av förebyggande karaktär som gör det möjligt för dem att tillåta eller förbjuda leverantörer av informationssamhällets tjänster att mångfaldiga eller tillgängliggöra dessa publikationer för allmänheten, garanterar den inte någon ersättning i de fall där dessa leverantörer varken använder eller avser att använda nämnda publikationer.
66. Härav följer att leverantörer av informationssamhällets tjänster måste behålla friheten att besluta om en sådan användning samtidigt som de begär ett föregående tillstånd från utgivare av presspublikationer. De får inte krävas på betalning eller åläggas någon annan typ av skyldighet med stöd av artikel 15 i direktiv 2019/790 när de varken använder eller avser att använda de publikationer som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.
67. I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, att bedöma huruvida denna lagstiftning uppfyller de krav som anges i punkterna 62–66 ovan.
68. Så är fallet om den ”rimliga kompensation” som ska betalas till utgivare av presspublikationer med tillämpning av artikel 43-bis.1 och 43-bis.8 i lag nr 633/1941 förstås så, att den utgör en ekonomisk motprestation för det tillstånd som ges leverantörer av informationssamhällets tjänster för mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten av dessa publikationer, och dessa bestämmelser dels säkerställer att dessa utgivare får vägra att ge ett sådant tillstånd eller får ge tillståndet kostnadsfritt, dels inte ålägger dessa leverantörer någon betalningsskyldighet utan samband med användningen av sådana publikationer.
69. Det ska emellertid erinras om att enligt fast rättspraxis är de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt skyldiga att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med det aktuella direktivet för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt följer nämligen av EUF-fördragets systematik, eftersom den gör det möjligt för de nationella domstolarna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem (se dom av den 24 januari 2012, Dominguez, C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 24, och dom av den 23 oktober 2025, Gaso och Conexus Baltic Grid, C‑87/24, EU:C:2025:826, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
70. Dessutom innebär principen om direktivkonform tolkning att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 111, och dom av den 23 oktober 2025, Gaso och Conexus Baltic Grid, C‑87/24, EU:C:2025:826, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
– De skyldigheter som åläggs leverantörer av informationssamhällets tjänster
71. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i artikel 43-bis.9 och 43-bis.12 i lag nr 633/1941 föreskrivs en rad skyldigheter för leverantörer av informationssamhällets tjänster, däribland skyldigheten att inleda förhandlingar med utgivare av presspublikationer i syfte att ingå ett avtal som gör det möjligt för dem att använda dessa publikationer, att avstå från att begränsa nämnda publikationers synlighet i sökresultaten medan förhandlingarna pågår och att lämna ut de uppgifter som behövs för att fastställa storleken på den ”rimliga kompensationen” för en sådan användning.
72. Såsom har påpekats i punkt 53 ovan har den nationella lagstiftaren ett utrymme för skönsmässig bedömning för att närmare ange villkoren för hur rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790 ska genomföras, med förbehåll för att bland annat arten och räckvidden av dessa rättigheter samt de mål som eftersträvas med direktivet och dess artikel 15 iakttas.
73. En nationell lagstiftning som ålägger leverantörer av informationssamhällets tjänster skyldigheter av det slag som är aktuellt i det nationella målet innehåller således sådana villkor.
74. Såsom framgår av punkterna 63–66 ovan är det emellertid viktigt, för att sådana skyldigheter ska vara förenliga med arten och räckvidden av rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790, att försäkra sig om att de endast är tillämpliga när leverantörer av informationssamhällets tjänster använder eller avser att använda presspublikationer som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15 och, i motsvarande mån, när utgivare av dessa publikationer önskar inleda sådana förhandlingar med dessa leverantörer i syfte att mot ersättning ge dem tillstånd för mångfaldigande eller tillgängliggörande för allmänheten av dessa publikationer.
75. I förevarande fall framgår det inte av handlingarna i målet att dessa villkor inte är uppfyllda. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller de skyldigheter som föreskrivs i artikel 43-bis.9 och 43-bis.12 i lag nr 633/1941, vilka avses i punkt 71 ovan, inte strida mot arten eller räckvidden av rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790.
76. Vad gäller frågan huruvida dessa skyldigheter är förenliga med syftena med direktivet och dess artikel 15, har den italienska regeringen i huvudsak anfört att dessa skyldigheter syftar till att stärka förhandlingspositionen för utgivare av presspublikationer, genom att anses som uttryck för den allmänna principen om god tro i förhandlingarna. Dessa skyldigheter syftar särskilt till att övervinna den ekonomiska maktobalans och den informationsasymmetri som föreligger mellan dessa utgivare och leverantörerna av informationssamhällets tjänster, till nackdel för de förstnämnda.
77. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 46 och 47 i sitt förslag till avgörande vad gäller skyldigheten att lämna ut de uppgifter som behövs för att fastställa storleken på den ”rimliga kompensationen”, är det endast leverantörer av informationssamhällets tjänster som har tillgång till den information som gör det möjligt att bedöma det ekonomiska värdet av onlineanvändningen av presspublikationer, såsom de intäkter som genereras eller förväntas av en sådan användning, vilket innebär att utgivare av presspublikationer befinner sig i en svag förhandlingsposition i förhållande till dessa leverantörer för att fastställa den aktuella ersättningen. När det gäller skyldigheten att avstå från att begränsa publikationernas synlighet i sökresultaten medan förhandlingarna mellan leverantörerna och utgivarna pågår, bidrar denna skyldighet dessutom till att förhindra att nämnda utgivare utsätts för påtryckningar eller att det ekonomiska värdet av användningen av deras presspublikationer döljs.
78. Eftersom de aktuella skyldigheterna gör det möjligt att se till att utgivare av presspublikationer fritt och på grundval av all relevant information kan avgöra om och, i förekommande fall, mot vilken ersättning de vill ge leverantörer av informationssamhällets tjänster tillstånd för mångfaldigande eller tillgängliggörande för allmänheten av dessa publikationer, kan dessa skyldigheter således säkerställa att förhandlingarna mellan parterna blir rättvisa. Sådana skyldigheter som de som är aktuella i det nationella målet ingår således i målet att skydda dessa utgivare i egenskap av innehavare av rättigheterna i artikel 15 i direktiv 2019/790, vilket står i överensstämmelse med unionslagstiftarens avsikt som kommer till uttryck i skälen 54 och 55 i direktivet.
79. Under dessa omständigheter finner domstolen att sådana skyldigheter bidrar till att uppnå de mål som erinrats om i punkterna 54 och 55 ovan, eftersom de höjer den skyddsnivå som eftersträvas med nämnda direktiv, särskilt dess artikel 15.
– Agcoms befogenheter
80. Det framgår av beslutet om hänskjutande att Agcom, i enlighet med artikel 43-bis.8, 43-bis.10 och 43-bis.12 i lag nr 633/1941, har befogenhet att definiera referenskriterierna för fastställande av den ersättning som leverantörer av informationssamhällets tjänster i förekommande fall ska betala till utgivare av presspublikationer mot tillståndet att använda dessa publikationer och att, om en överenskommelse inte nås mellan parterna, fastställa storleken på denna ersättning. Det ankommer dessutom på Agcom att säkerställa att den informationsskyldighet som åligger dessa leverantörer iakttas genom att kunna påföra dem en administrativ sanktionsavgift om denna skyldighet inte fullgörs.
81. Sådana myndighetsingrepp som avses i föregående punkt är fullt förenliga med artikel 15 i direktiv 2019/790. Åtgärder som reglerar de befogenheter som ges en offentlig myndighet, såsom Agcom, omfattas nämligen av villkoren för genomförandet av rättigheterna i artikel 15. Eftersom dessa åtgärder gör det möjligt att fastställa ett skäligt ersättningsbelopp när leverantörer av informationssamhällets tjänster, med tillstånd från utgivare av presspublikationer, använder eller avser att använda presspublikationer utan att parterna kan komma överens om ett skäligt ersättningsbelopp, åsidosätter dessa myndighetsingrepp inte arten och räckvidden av dessa rättigheter och inte heller de mål som eftersträvas med direktivet och dess artikel 15.
82. Det ska också påpekas att det, mot bakgrund av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, framgår att även om Agcom har befogenhet att definiera referenskriterierna och, om parterna inte kommer överens, fastställa storleken på en sådan ersättning, står det parterna fritt att inte ingå något avtal som ger leverantörerna rätt att använda nämnda publikationer.
83. Såsom framgår av punkterna 71–79 ovan förefaller skyldigheten för leverantörer av informationssamhällets tjänster att lämna ut de uppgifter som behövs för fastställande av storleken på den ”rimliga kompensationen”, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, vara förenlig med artikel 15 i direktiv 2019/790. Under dessa omständigheter kan den befogenhet som ges en sådan offentlig myndighet som Agcom – med hänsyn till att den syftar till att säkerställa skyldighetens effektivitet – att kontrollera att skyldigheten iakttas och att vidta sanktionsåtgärder vid eventuella överträdelser inte heller anses strida mot denna bestämmelse, under förutsättning att proportionalitetsprincipen iakttas.
Artiklarna 16 och 52 i stadgan
84. I enlighet med vad som framgår av punkt 40 ovan ska man, för att bedöma huruvida en nationell lagstiftning som, i likhet med den som är aktuell i det nationella målet, syftar till att genomföra unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, är förenlig med unionsrätten, även beakta de krav som följer av skyddet av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan.
85. Vad särskilt gäller näringsfriheten, som specifikt är föremål för den hänskjutande domstolens frågor, bör det noteras att det i artikel 16 i stadgan föreskrivs att denna frihet ska erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. Det skydd som följer av artikel 16 omfattar rätten att utöva en ekonomisk eller kommersiell verksamhet samt avtalsfrihet och fri konkurrens (se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 42, och dom av den 30 april 2024, Trade Express-L och DEVNIA TSIMENT, C‑395/22 och C‑428/22, EU:C:2024:374, punkt 76).
86. Det ska i detta hänseende erinras om att varje åtgärd som kan ha en tillräckligt direkt och betydande inverkan på de berörda ekonomiska aktörernas rätt att fritt driva yrkes- och affärsverksamhet utgör en begränsning av utövandet av näringsfriheten. Vidare omfattar det skydd som följer av artikel 16 i stadgan, inom ramen för avtalsfriheten, även det fria valet av affärspartner samt friheten att fastställa priset på en tjänst. Införandet av en skyldighet att ingå avtal utgör en väsentlig begränsning av den avtalsfrihet som de ekonomiska aktörerna i princip åtnjuter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 43, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkterna 211 och 212).
87. Enligt ordalydelsen i artikel 16 i stadgan ska näringsfriheten erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. Denna ordalydelse skiljer sig således från den i de bestämmelser i avdelning II i stadgan som stadfäster andra grundläggande friheter, samtidigt som den ligger nära ordalydelsen i vissa bestämmelser i avdelning IV i stadgan. Mot denna bakgrund kan denna frihet således bli föremål för en mängd olika myndighetsingrepp som i allmänhetens intresse kan begränsa utövandet av ekonomisk verksamhet. Denna omständighet har betydelse bland annat för hur unionslagstiftningen, nationell lagstiftning och praxis ska bedömas i förhållande till proportionalitetsprincipen enligt artikel 52.1 i stadgan (se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 46 och 47, samt dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 141 och där angiven rättspraxis).
88. Enligt denna bestämmelse ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med deras väsentliga innehåll. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.
89. I detta avseende bör det noteras att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, såvitt den kan tolkas så att den ”rimliga kompensation” som föreskrivs däri ska förstås som den ekonomiska motprestation som fritt bestäms av utgivare av presspublikationer och leverantörer av informationssamhällets tjänster, inte kan anses innebära en begränsning i dessa leverantörers utövande av näringsfriheten.
90. Däremot kan såväl skyldigheten för leverantörer av informationssamhällets tjänster att lämna ut vissa uppgifter, vid äventyr av en administrativ sanktionsavgift, som skyldigheten att inte begränsa synligheten av presspublikationer i sökresultaten medan förhandlingarna pågår, liksom Agcoms befogenheter i detta avseende, begränsa utövandet av deras näringsfrihet, vilken garanteras i artikel 16 i stadgan.
91. Vad gäller skälen till sådana begränsningar är det vedertaget att de är föreskrivna i lag, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, eftersom de föreskrivs i lag nr 633/1941.
92. Vidare får denna lagstiftning, i den mån en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet inte hindrar de berörda ekonomiska aktörerna från att bedriva all form av näringsverksamhet och inte heller medför att dessa aktörer fråntas möjligheten att göra gällande sina intressen i allmänhet inom ramen för ett avtalsförhållande, utan endast begränsar denna möjlighet, inte inkräkta på det väsentliga innehållet i näringsfriheten (se, analogt, dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkterna 87 och 88 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl., C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 150).
93. Vad gäller villkoret att begränsningen av näringsfriheten faktiskt ska svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter, framgår det av vad som angetts i punkterna 78 och 79 ovan att den begränsning av näringsfriheten som kan följa av en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet också uppfyller detta villkor, eftersom den bidrar till att uppnå de mål som eftersträvas med direktiv 2019/790, vilka erinrats om i punkterna 54 och 55 ovan (se, analogt, dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 89).
94. Vad gäller iakttagandet av proportionalitetsprincipen genom begränsningen av friheten i artikel 16 i stadgan, framgår det att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är ägnad att uppnå det mål som eftersträvas med den.
95. Vad gäller behovet av de åtgärder som föreskrivs i denna lagstiftning är det, mot bakgrund av övervägandena i punkt 87 ovan, inte uppenbart att det finns mindre restriktiva åtgärder som gör det möjligt att lika effektivt uppnå de mål som eftersträvas med nämnda lagstiftning, eftersom utgivare av presspublikationer befinner sig i en svag förhandlingsposition i förhållande till leverantörer av informationssamhällets tjänster när det gäller fastställandet av den aktuella ersättningen.
96. Vad slutligen gäller proportionaliteten i strikt bemärkelse i samma lagstiftning, bör det prövas huruvida åtgärderna inte är oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen. Domstolen påpekar att när flera grundläggande rättigheter är aktuella, såsom i förevarande fall näringsfriheten i artikel 16 i stadgan, å ena sidan, samt rätten till immateriell egendom i artikel 17.2 i stadgan och rätten till mediernas frihet och mångfald i artikel 11.2 i stadgan, å andra sidan, ska bedömningen bygga på den nödvändiga sammanjämkningen av kraven på skydd för de olika rättigheterna och en skälig avvägning mellan dem (se dom av den 29 januari 2008, Promusicae, C‑275/06, EU:C:2008:54, punkterna 65 och 66, samt dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 60).
97. I detta sammanhang bör man beakta betydelsen av såväl rätten till immateriell egendom i artikel 17.2 i stadgan som rätten till mediernas frihet och mångfald i artikel 11.2 i stadgan. Artikel 11 i stadgan utgör en av de väsentliga grunderna för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle och ingår i de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2022, Polen/parlamentet och rådet, C‑401/19, EU:C:2022:297, punkt 47, och dom av den 26 februari 2026, kommissionen/Ungern (Rätt att tillhandahålla medietjänster på en radiofrekvens), C‑92/23, EU:C:2026:108, punkt 369 och där angiven rättspraxis). Vidare ska man beakta övervägandena i punkt 87 ovan avseende näringsfriheten i artikel 16 i stadgan.
98. Vad gäller frågan om huruvida skyldigheten för leverantörer av informationssamhällets tjänster att, vid äventyr av en administrativ sanktionsavgift, lämna ut vissa uppgifter är proportionerlig, ska det bland annat beaktas att de uppgifter som dessa leverantörer ska lämna ut förefaller vara begränsade till den information som behövs för fastställande av den eventuella ersättning som leverantörerna ska betala, och särskilt det ekonomiska värdet av användningen av presspublikationer. Dessutom anges uttryckligen i artikel 43-bis.12 i lag nr 633/1941 att utgivare av presspublikationer omfattas av kravet på konfidentialitet vad gäller information av kommersiell, industriell och finansiell karaktär som de har fått kännedom om.
99. Eftersom den högsta administrativa sanktionsavgift som kan påföras vid överträdelse av denna skyldighet fastställs som en procentandel av omsättningen för den ekonomiska aktör som gjort sig skyldig till överträdelsen, vilken begränsas till en procent, gör denna sanktionsavgift det möjligt att ta hänsyn till dess ekonomiska förmåga och förefaller inte innebära en uppenbart orimlig börda för aktören.
100. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller införandet av en sådan skyldighet för de berörda leverantörerna stå i proportion till det eftersträvade målet, eftersom det kan skapa en rimlig balans mellan de olika grundläggande fri- och rättigheterna i fråga.
101. Detsamma gäller skyldigheten att inte begränsa presspublikationers synlighet i sökresultaten medan förhandlingarna pågår. Inga uppgifter i handlingarna i målet som domstolen förfogar över tyder nämligen på att skyldigheten skulle innebära en uppenbart orimlig börda för de ekonomiska aktörer som ålagts denna skyldighet.
102. Eftersom argumentationen i beslutet om hänskjutande avseende principen om fri konkurrens inte har något självständigt innehåll i förhållande till dem som avser principen om avtalsfrihet, hänvisar domstolen i detta avseende till övervägandena i punkterna ovan.
103. Mot bakgrund av det ovan anförda ska frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 15 i direktiv 2019/790 samt artiklarna 16 och 52 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att utgivare av presspublikationer har rätt att erhålla en rimlig ersättning mot att de ger tillstånd för leverantörer av informationssamhällets tjänster att använda dess publikationer, ålägger dessa leverantörer, som använder eller avser att använda sådana publikationer, en skyldighet att inleda förhandlingar med dessa utgivare, att inte begränsa synligheten av utgivarnas innehåll i sökresultaten under tiden som dessa förhandlingar pågår samt att tillhandahålla dessa utgivare och en förvaltningsmyndighet den information som behövs för fastställande av storleken på en sådan rimlig ersättning, ger denna myndighet befogenhet att definiera de referenskriterier som ska tillämpas för att fastställa ersättningen och, om en överenskommelse inte nås mellan parterna inför myndigheten, att fastställa ersättningsbeloppet, kontrollera att den informationsskyldighet som åläggs leverantörerna iakttas och påföra dem administrativa sanktionsavgifter för det fall att denna skyldighet inte fullgörs, under förutsättning att denna lagstiftning inte fråntar utgivare av presspublikationer möjligheten att vägra att ge ett sådant tillstånd eller att ge ett sådant tillstånd kostnadsfritt, att den inte ålägger leverantörer av informationssamhällets tjänster någon betalningsskyldighet som inte har något samband med användningen av sådana publikationer och att de skyldigheter som åläggs dessa leverantörer samt de eventuella sanktionsavgifter som de påförs är förenliga med proportionalitetsprincipen.
Rättegångskostnader
104. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: italienska.