Tribunalens dom (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 4 november 2026
Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)
den 4 november 2026 ( * )
” Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Den gemensamma mekanismen för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Gemensamma resolutionsfonden (SRF) – SRB:s beslut om beräkning av förhandsbidragen för bidragsperioden 2023 – Justeringar av förhandsbidragen för bidragsperioderna 2016 – 2022 – Begreppet skulder – Artikel 70 i förordning (EU) nr 806/2014 – Artiklarna 3 och 5 i delegerad förordning (EU) 2015/63 – Berättigade förväntningar – Rättssäkerhet ”
I mål T‑428/23,
ABN AMRO Bank NV, Amsterdam (Nederländerna),
ABN AMRO Hypotheken Groep BV, Amersfoort (Nederländerna),
företrädda av advokaterna T. Barkhuysen, R. Raas, I. Viertelhauzen, M. Weekenborg och A. Zwanenburg,
sökande,
mot
Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av D. Ceran och C. De Falco, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna Y. de Vries och M. van Heezik,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)
vid överläggningen sammansatt av ordföranden A. Marcoulli samt domarna J. Schwarcz, W. Valasidis, L. Spangsberg Grønfeldt (referent) och D. Jočienė,
justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,
efter den skriftliga delen av förfarandet, särskilt beslutet av den 5 april 2024, ABN AMRO Bank och ABN AMRO Hypotheken Groep/SRB (T‑428/23, ej publicerat), om att pröva SRB:s invändning om rättegångshinder i samband med prövningen av målet i sak,
efter muntlig förhandling den 17 november 2025,
följande
Dom
1 Sökandena, ABN AMRO Bank NV (nedan kallat AAB) och dess tredje dotterbolag, ABN AMRO Hypotheken Groep BV (nedan kallat AAHG, tillsammans kallade ABN AMRO-koncernen), har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2023/23 av den 2 maj 2023 om beräkning av förhandsbidragen för bidragsperioden 2023 (nedan kallat det angripna beslutet), i den del det avser sökandena.
I. Bakgrund till tvisten
2 Sökandena är två kreditinstitut med säte i Nederländerna.
3 Dessa institut utför bland annat värdepapperiseringstransaktioner avseende hypotekslån inom ABN AMRO-koncernen (nedan kallade värdepapperiseringstransaktionerna). Värdepapperisering är en finansiell teknik som omvandlar illikvida tillgångar, såsom tillgångar kopplade till hypotekslån, till överlåtbara värdepapper. Det rör sig om komplexa strukturer som inbegriper användning av ett företag för särskilt ändamål och som har lett till att en post som kallas ”justeringspost” eller ”syntetisk skuldpost” har tagits upp bland AAHG:s skulder för att balansera detta instituts balansräkning i enlighet med redovisningsreglerna.
4 Sökandena omfattas även av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1). Genom denna förordning inrättas en gemensam resolutionsfond (SRF), som förvaltas av SRB, och som finansieras genom förhandsbidrag. Dessa bidrag uppbars varje år från år 2016 till år 2023 (nedan kallade bidragsperioderna) från kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (nedan kallade instituten).
5 Från och med bidragsperioden 2016 tillämpade ABN AMRO-koncernen en lösning som tidigare hade diskuterats med De Nederlandsche Bank NV (DNB, Nederländernas centralbank), i egenskap av den nationella resolutionsmyndighet som då ansvarade för det nationella finansieringsarrangemanget för resolution. ABN AMRO-koncernen inkluderade därför inte justeringsposten när AAHG:s skuldbelopp rapporterades till SRB för att SRB skulle fastställa storleken på denna koncerns förhandsbidrag. Därefter förklarade AAB, varje gång DNB begärde detta, i sin egenskap av nationell resolutionsmyndighet enligt artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014, varför ABN AMRO‑koncernen ansåg att den justeringspost som angavs i AAHG:s skulder var en bokföringsmässig konstruktion som inte skulle rapporteras till SRB som en skuld.
6 Under flera år gav detta beteende inte upphov till någon reaktion från SRB:s sida. Efter det att förhandsbidragen för bidragsperioden 2021 hade uppburits genomförde SRB dock vissa efterhandsgranskningar av de uppgifter som hade lämnats in för beräkningen av förhandsbidragen och som rörde AAHG. I detta sammanhang förklarade SRB, under år 2022, att vissa uppgifter, däribland uppgifterna om de skulder som låg till grund för beräkningen av AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioderna 2016–2022, hade rapporterats på ett felaktigt sätt.
7 För att avhjälpa effekterna av de påstått felaktiga uppgifterna för bidragsperioderna 2016–2022 gick sökandena, med ett antal förbehåll, med på att rapportera AAHG:s skulder i enlighet med SRB:s tolkning avseende justering av de förhandsbidrag som AAHG skulle betala för bidragsperioderna 2016–2022 och beräkning av detta instituts förhandsbidrag för bidragsperioden 2023.
8 Genom det angripna beslutet fastställde SRB, med tillämpning av artikel 70.2 i förordning nr 806/2014, förhandsbidragen för bidragsperioden 2023 för dessa institut, däribland AAHG:s förhandsbidrag. De olika omständigheter som beaktades vid beräkningen av AAHG:s individuella förhandsbidrag anges i en individuell sammanställning som återfinns i bilaga I till det angripna beslutet, av vilken det framgår att det vid beräkningen av detta bidrag hade beaktats sju ”justeringar” som hade gjorts inom ramen för en omräkning avseende respektive år, från år 2016 till år 2022. Skälen till att dessa justeringar gjordes anges i bilaga IV.a till det angripna beslutet, som avser AAHG:s särskilda situation och behandlingen av justeringsposten för värdepapperiseringstransaktioner (nedan kallade justeringarna).
9 DNB delgav genom skrivelse av den 11 maj 2023 AAB det angripna beslutet avseende instituten i ABN AMRO‑koncernen, däribland AAHG, med föreläggande om betalning av det förhandsbidrag för bidragsperioden 2023 som hade fastställts av SRB, vilket skedde.
II. Parternas yrkanden
10 Sökandena har yrkat att tribunalen ska
– ”delvis ogiltigförklara” det angripna beslutet, inklusive dess bilagor, ”i den mån det leder till ett felaktigt och omotiverat fastställande av AAHG:s bidrag för åren 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022 och/eller 2023, genom att inkludera justeringsposten i AAHG:s balansräkning vid beräkningen av bidragen” och medför att ett allt för högt belopp ska inbetalas, samt
– förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.
11 SRB har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan och, alternativt, avvisa talan i den del den avser AAB, eller
– i första hand ogilla talan, i andra hand begränsa ogiltigförklaringen till att endast avse beräkningen av de berörda bidragsperioderna, om ogiltigförklaring endast anses vara motiverad med avseende på vissa perioder, och, i tredje hand, begränsa den delvisa ogiltigförklaringen i enlighet därmed, om denna ogiltigförklaring anses vara välgrundad av de skäl som sökandena har anfört, och,
– för det fall det angripna beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras, låta beslutets rättsverkningar bestå under en period av sex månader från och med den dag då domen vinner laga kraft, samt
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
12 Till stöd för sin talan har sökandena åberopat tre grunder avseende behandlingen av justeringsposten i AAHG:s balansräkning i samband med de rapporter som ingetts avseende instituten i ABN AMRO‑koncernen.
13 Den första grunden avser åsidosättande av artikel 70 i förordning nr 806/2014 samt av artikel 3 led 11 och artikel 5.1 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44), genom att SRB inkluderade justeringsposten avseende AAHG vid beräkningen av detta instituts förhandsbidrag och inte uteslöt denna post från denna beräkning som en koncernintern skuld. Denna grund består av två delar, varav den första avser att justeringsposten felaktigt inkluderades i begreppet skulder, i den mening som avses i artikel 70 i förordning nr 806/2014, och den andra att justeringsposten felaktigt inte uteslöts vid beräkningen av förhandsbidraget till SRF, vilket påstås ha medfört en omotiverad dubbelräkning.
14 Den andra grunden, som består av tre delar, avser, för det första, åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, för det andra, åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och, för det tredje, åsidosättande av rätten till god förvaltning, vilken enligt sökandena även ska prövas mot bakgrund av ”rätten till skydd för egendom”.
15 Den tredje grunden, som består av två delar, avser dels åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltning, dels åsidosättande av AAHG:s rätt till egendom.
A. Upptagande till prövning
16 SRB har framställt en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, vilken grundar sig på två skäl som enligt SRB motiverar att talan helt eller delvis ska avvisas.
17 Till att börja med ska talan avvisas, eftersom sökandena har yrkat ”delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet” i den del AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioden 2023 och justeringarna avseende bidragsperioderna 2016–2022 beräknades med beaktande av justeringsposten. En delvis ogiltigförklaring är emellertid endast möjlig om de delar för vilka ogiltigförklaring har yrkats kan avskiljas från rättsakten i övrigt. Detta krav är inte uppfyllt i förevarande fall, eftersom de delar av det slutliga belopp som AAHG ska betala och de uppgifter på grundval av vilka detta belopp har beräknats utgör en oskiljaktig helhet vars beståndsdelar är oupplösligt förbundna med varandra.
18 Vidare ska talan avvisas i den mån den har väckts av en aktieägare i AAHG, nämligen AAB. AAB kan nämligen inte anses vara direkt och personligen berört av det angripna beslutet, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
19 Sökandena har bestritt denna argumentation.
20 Tribunalen konstaterar att sökandena genom sin talan, såsom de vid flera tillfällen har bekräftat, inbegripet vid förhandlingen, har yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den del det avser AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioden 2023, vilket även inbegriper sju justeringar avseende bidragsperioderna 2016–2022.
21 Följaktligen finns det inget som hindrar att det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del det endast avser det förhandsbidrag som krävs från AAHG.
22 I detta sammanhang kan SRB inte göra gällande att nämnden kan frånta sökandena deras rätt att få lagenligheten av det angripna beslutet prövad, med beaktande av de yrkanden som de har framställt och de preciseringar som de har lämnat i detta avseende, med motiveringen att den omtvistade delen av AAHG:s förhandsbidrag som inkrävs enligt det angripna beslutet, vilken följer av beaktandet av justeringsposten, är oskiljaktigt eller oupplösligt förbunden med de andra delar som har beaktats vid beräkningen. För det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del det avser detta instituts förhandsbidrag, ankommer det nämligen på SRB att, i enlighet med artikel 266 FEUF, vidta de åtgärder som krävs för att följa en sådan dom, det vill säga, i förekommande fall, begränsa AAHG:s bidrag till att enbart avse det förhandsbidrag som har förfallit till betalning.
23 Den första invändningen om rättegångshinder i punkt 17 ovan ska således ogillas.
24 Vad gäller SRB:s argument att talan ska avvisas såvitt avser den första sökanden, AAB, i den mån denne agerar i egenskap av aktieägare i AAHG, ska det erinras om att AAB är ensam aktieägare i AAHG. I egenskap av moderbolag till AAHG är AAB således ansvarigt för betalningen av förhandsbidragen från de institut som ingår i ABN AMRO-koncernen. Det framgår av handlingarna i målet att DNB:s skrivelser, genom vilka det angripna beslutet och de tidigare besluten avseende bidragsperioderna 2016–2022 delgavs, och i vilka det begärdes betalning av motsvarande belopp, var riktade till AAB, i egenskap av företrädare för instituten i ABN AMRO-koncernen. Detsamma gäller skriftväxlingen mellan ABN AMRO-koncernen, DNB och SRB vad gäller justeringsposten.
25 Härav följer att det angripna beslutet, som inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för någon myndighet vad gäller dess genomförande, har en direkt inverkan på AAB:s rättsliga ställning, vilket innebär att AAB är direkt berört av detta beslut. Det kan inte heller förnekas att AAB är personligen berört, eftersom det angripna beslutet berör moderbolaget på grund av en faktisk situation som särskiljer det från alla andra personer och därigenom försätter det i en ställning som motsvarar den som gäller för AAHG, som är ett bolag i vilket AAB är ensam aktieägare. Förevarande mål grundar sig på att det föreligger en situation med dubbelräkning, vilken bland annat har samband med vägran att beakta en eventuell ”koncernintern skuld”, som har uppstått inom ramen för värdepapperiseringstransaktionerna, vilka påverkar såväl AAB som AAHG. Under dessa omständigheter ska AAB anses vara direkt och personligen berört av det angripna beslutet.
26 SRB:s argument att talan ska avvisas såvitt avser den första sökanden, AAB, kan således inte godtas.
27 Under alla omständigheter räcker det att erinra om att AAHG:s talerätt inte har bestritts samt att talan, såsom framgår av punkterna 20–23 ovan, kan tas upp till prövning åtminstone vad gäller denna sökande. Det framgår av fast rättspraxis att när en av sökandena har talerätt och det rör sig om en och samma talan, saknas det anledning att pröva huruvida övriga sökande har talerätt (se dom av den 12 december 2014, Crown Equipment (Suzhou) och Crown Gabelstapler/rådet, T‑643/11, EU:T:2014:1076, punkt 33 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).
B. Prövning i sak
1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 70 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 led 11 och artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63
28 Den första grunden, som består av två delar, avser dels att justeringsposten felaktigt inkluderades i det beräkningsunderlag som definieras i artikel 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63, dels, för det fall denna post inkluderas i underlaget, att denna post felaktigt inte undantogs vid beräkningen av bidraget till SRF såsom en koncernintern skuld, för att undvika omotiverad dubbelräkning.
a) Den första delgrunden: Felaktig inkludering av justeringsposten i begreppet skulder i artikel 70 i förordning nr 806/2014 eller i begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63
29 Sökandena har gjort gällande att justeringsposten inte är en skuld, i den mening som avses i artikel 70 i förordning nr 806/2014 eller artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63. Sökandena menar att sistnämnda bestämmelse under alla omständigheter, mot bakgrund av Europeiska kommissionens befogenhet att anta denna delegerade rättsakt, inte är tillämplig på beräkningen av de omtvistade bidragen.
30 Enligt sökandena borde SRB, i avsaknad av en definition av begreppet skulder i artikel 70 eller i andra bestämmelser i förordning nr 806/2014, ha använt den betydelse som vanligtvis ges detta begrepp, nämligen en ”befintlig skyldighet för enheten att överlåta en ekonomisk resurs som följer av en tidigare händelse”. Eftersom justeringsposten är en bokföringsmässig konstruktion som inte motsvarar en förpliktelse och inte leder till ett utflöde av ekonomiska resurser, har den inte samma egenskaper som en faktisk skuld. Sökandena menar att en sådan post endast gör det möjligt att återställa balansen i AAHG:s räkenskaper, eftersom vissa ekonomiska rättigheter och risker i samband med värdepapperiseringstransaktionerna kvarstår där.
31 Sökandena har härav dragit slutsatsen att SRB i det angripna beslutet felaktigt hänvisade till begreppet totala skulder, såsom det definieras i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63. I denna bestämmelse preciseras endast det i artikel 70 i förordning nr 806/2014 omnämnda begreppet skulder, vilket enligt den föreslagna tolkningen endast omfattar faktiska skulder och inte skulder som inte är verkliga skulder, såsom justeringsposten.
32 En sådan tolkning av begreppet skulder, som består i att begränsa beräkningsunderlaget till att enbart omfatta faktiska skulder, är enligt sökandena logisk och förenlig med lagstiftningens syften, med formuleringen av delegeringen i artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 och med de överväganden som framfördes när den delegerade förordningen antogs.
33 SRB har bestritt sökandenas argument.
34 I förevarande fall redogjorde SRB, i skälen 39–44 i bilaga IV.a till det angripna beslutet, för skälen till att AAHG var skyldigt att lämna uppgifter till SRB om de ”totala skulder” som angavs i detta instituts balansräkning.
35 SRB påpekade inledningsvis att enligt lydelsen i artikel 14.2 i delegerad förordning 2015/63 och i bilaga II till denna förordning är en av de uppgifter som ska lämnas in till resolutionsmyndigheterna det berörda institutets ”totala skulder”, vilket är ett begrepp som i artikel 3 led 11 i nämnda förordning definieras som ”totala skulder i den mening som avses i avsnitt 3 i rådets direktiv 86/635/EEG eller enligt definitionen i de internationella finansiella standarder som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002”.
36 SRB angav vidare att det framgick av ett e‑postmeddelande från AAB av den 15 april 2022 att AAHG:s finansiella uppgifter grundade sig på internationella redovisningsstandarder, eller International Financial Reporting Standards (IFRS). I punkt 3.2.15 i IFRS 9, som är tillämplig på hur skulder som inte har överförts i sin helhet ska rapporteras, anges att om nästan alla risker och fördelar som är förknippade med de finansiella tillgångarna behålls av säljaren, det vill säga att de inte har överförts till köparen i sin helhet, så ska det säljande företaget alltid redovisa och ta med denna skuld i sin balansräkning. SRB kom därför fram till slutsatsen att AAHG var skyldigt att inkludera justeringsposten i institutets ”totala skulder” som ska rapporteras till nämnden.
37 Det ska i detta hänseende påpekas att enligt artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 ska varje instituts individuella bidrag beräknas i proportion till beloppet av ”dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom medlemsstatens territorium”.
38 Enligt artikel 70.2 i förordning nr 806/2014 ska SRB varje år beräkna de enskilda bidragen. Varje instituts bidrag beräknas på grundval av följande två typer av bidrag:
”a) ett fast bidrag, som ska vara proportionellt mot beloppet för ett instituts skulder, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, i förhållande till de totala skulderna, exklusive kapitalbas och garanterade insättningar, för alla institut auktoriserade på de deltagande medlemsstaternas territorier, och
b) ett riskjusterat bidrag, som ska baseras på de kriterier som fastställs i artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU, med beaktande av proportionalitetsprincipen, utan att skapa snedvridningar mellan bankstrukturerna i medlemsstaterna.
…”
39 Det ska även påpekas att enligt artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 ska ”[d]e delegerade akter som specificerar begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil som antagits av kommissionen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59/EU tillämpas”.
40 Härav följer, såsom sökandena har gjort gällande, att beräkningen av AAHG:s individuella bidrag beaktar beloppet för detta instituts ”skulder”, utan att detta begrepp definieras i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014.
41 Vidare görs det, såsom anges i artikel 70.6 i förordning nr 806/2014, en hänvisning till delegerade akter, det vill säga i förevarande fall till delegerad förordning 2015/63, för att precisera vad som, i artikel 70.2 i förstnämnda förordning, avses med bidragsjusteringar i förhållande till riskprofilen, varvid ett av de två bidragen ska beaktas vid beräkningen av AAHG:s individuella bidrag.
42 I artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63 anges att begreppet totala skulder ska förstås som ”totala skulder enligt definitionen i avsnitt 3 i rådets direktiv 86/635/EEG eller som de definieras i de IFRS‑standarder som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002”.
43 Enligt SRB är denna definition av begreppet totala skulder, på grundval av vilken det ankommer på instituten att, med tillämpning av artikel 14.2 i delegerad förordning 2015/63, tillhandahålla resolutionsmyndigheten motsvarande uppgift, tillämplig på begreppet skulder i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014.
44 För att fastställa tillämpningsområdet för begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63 är det nödvändigt att undersöka räckvidden av kommissionens befogenheter enligt punkterna 7 och 8 i artikel 103 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190), som nämns i beaktandeleden i nämnda förordning, och att fastställa i vilken utsträckning detta begrepp är tillämpligt på institutens informationsskyldigheter enligt förordning nr 806/2014.
45 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Dessutom ska hänsyn tas till bestämmelsens ändamålsenliga verkan (se dom av den 21 maj 2025, Norddeutsche Landesbank – Girozentrale/SRB, T‑476/23, ej publicerad, EU:T:2025:524, punkt 119 och där angiven rättspraxis).
46 Det är även viktigt att beakta tidsföljden för antagandet av de aktuella rättsakterna, bland annat mot bakgrund av att förordning nr 806/2014 antogs före delegerad förordning 2015/63. Medan förordning nr 806/2014 antogs den 15 juli 2014 – det vill säga två månader efter det att direktiv 2014/59 antogs – antogs delegerad förordning 2015/63 först den 21 oktober 2014, det vill säga mer än tre månader senare.
47 För det första har kommissionen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 befogenhet att anta delegerade akter för att specificera ”begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den … artikeln”.
48 I artikel 103.2 i direktiv 2014/59 föreskrivs i detta avseende att varje instituts bidrag ska stå i proportion till beloppet av dess nettoskulder i förhållande till alla auktoriserade instituts nettoskulder och att detta bidrag ska fastställas i enlighet med institutens riskprofil i enlighet med de kriterier som anges i artikel 103.7 i samma direktiv. Härav följer att beräkningen av förhandsbidraget, i den mening som avses i denna bestämmelse, består av två steg. Det första steget avser beräkningen av ett bidrag i förhållande till det berörda institutets och samtliga instituts nettoskulder och det andra steget avser justeringen av detta bidrag i förhållande till institutens riskprofil.
49 Under dessa omständigheter ger artikel 103.7 i direktiv 2014/59, med hänvisning till artikel 103.2 i samma direktiv, kommissionen befogenhet att precisera det andra steget i beräkningen av förhandsbidraget, det vill säga anpassningen av bidragen till institutens riskprofil, utan att nämna det första steget i denna beräkning.
50 Detta konstaterande, som grundar sig på ordalydelsen i artikel 103.7 i direktiv 2014/59, stöds av andra omständigheter som följer av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår.
51 Det framgår nämligen av skäl 114 i direktiv 2014/59 att den befogenhet att anta delegerade akter som tilldelats kommissionen är begränsad till det andra steget i beräkningen av förhandsbidraget, det vill säga hur institutens bidrag till finansieringsarrangemangen för resolution ska justeras i proportion till deras riskprofil, medan inget sådant anges vad avser det första steget i beräkningen, vilket rör institutens nettoskulder.
52 Vid prövningen av det sammanhang i vilket artikel 103.7 i direktiv 2014/59 ingår ska dessutom andra unionsrättsliga bestämmelser om resolution beaktas, såsom bestämmelserna i förordning nr 806/2014, vilka, såsom framgår av bland annat skälen 18 och 20 samt artikel 5 däri, syftar till att slutföra den harmoniseringsprocess som inletts genom detta direktiv.
53 I artikel 70.2 b i förordning nr 806/2014 (se punkt 38 ovan) liksom i artikel 103.2 i direktiv 2014/59 (se punkt 48 ovan) preciseras således att beräkningen av det individuella förhandsbidrag som ett institut ska betala kan indelas i två steg.
54 I artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 föreskrivs dessutom (se punkt 39 ovan) att de delegerade akter som specificerar begreppet ”bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil” och som antagits av kommissionen enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 ska tillämpas på bidrag som beräknas inom ramen för denna förordning.
55 Av detta följer att förordning nr 806/2014 ska förstås så, att kommissionens befogenhet enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 omfattar justering av bidraget i förhållande till institutens riskprofil, men att denna befogenhet inte omfattar det schablonbidrag som fastställs i förhållande till bland annat dessa instituts skulder.
56 Vad slutligen gäller målen med direktiv 2014/59, framgår det av skälen 105–107, jämförda med skäl 41 i förordning nr 806/2014, att direktivet syftar till att säkerställa dels att den gemensamma resolutionsmekanismen förses med tillräckliga finansiella resurser för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter, dels att instituten uppmuntras att driva verksamhet på ett mindre riskfyllt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Landesbank Baden-Württemberg och SRB, C‑584/20 P och C‑621/20 P, EU:C:2021:601, punkt 113).
57 Det framgår dessutom av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, jämförd med skälen 107 och 114 i samma direktiv, att unionslagstiftaren, för att uppnå de mål som anges i punkt 56 ovan, ansåg det lämpligt att till kommissionen delegera befogenheten att precisera begreppet ”justering av förhandsbidraget i förhållande till institutens riskprofil”. För att detta begrepp ska kunna konkretiseras krävs nämligen komplicerade bedömningar och utvärderingar som måste omfatta de olika risker som instituten utsätts för, det vill säga, såsom framgår av skäl 107 i direktivet, kredit-, likviditets- och marknadsrisker.
58 Däremot framgår det inte av något skäl eller av någon bestämmelse i direktiv 2014/59 att unionslagstiftaren, för att uppnå de mål som anges i punkt 56 ovan, hade för avsikt att till kommissionen delegera befogenheten att fastställa metoden för det första steget i beräkningen av förhandsbidraget, det vill säga bland annat hur de berörda institutens nettoskulder ska beräknas.
59 Sammanfattningsvis finner tribunalen att begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63, på grund av hänvisningen i artikel 70.6 i förordning nr 806/2014 till delegerade akter som har antagits av kommissionen med stöd av artikel 103.7 i direktiv 2014/59, är tillämpligt inom ramen för förordning nr 806/2014 för att fastställa de skulder som ska beaktas vid fastställandet av bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil.
60 I avsaknad av en uttrycklig delegering till kommissionen av befogenheten att anta delegerade akter enligt artikel 103.7 i direktiv 2014/59 med avseende på den andra delen av ett instituts förhandsbidrag till SRF, det vill säga schablonbidraget, kan begreppet totala skulder, som definieras i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63, emellertid inte anses vara tillämpligt i detta avseende.
61 För det andra har kommissionen, enligt artikel 103.8 i direktiv 2014/59, befogenhet att anta delegerade akter för att närmare ange dels skyldigheterna i fråga om ”den registrering, redovisning, de rapporteringskrav och andra krav som anges i punkt 4 med syfte att säkerställa att bidragen faktiskt betalas”, dels ”de åtgärder som anges i punkt 4 för att säkerställa ändamålsenlig kontroll av huruvida bidragen har betalats korrekt”.
62 I artikel 103.4 i direktiv 2014/59 föreskrivs att medlemsstaterna ska upprätta lämpliga krav på registrering, redovisning, rapportering och andra krav för att säkerställa att bidrag som förfallit till betalning betalas helt. Enligt samma bestämmelse är medlemsstaterna skyldiga att vidta åtgärder för att säkerställa åtgärder för ändamålsenlig kontroll av huruvida bidrag har betalats korrekt och för att förebygga undandragande, flykt och missbruk.
63 Under dessa omständigheter ger artikel 103.8 i direktiv 2014/59, med hänvisning till artikel 103.4 i samma direktiv, kommissionen befogenhet att bland annat precisera varje skyldighet att lämna den information som krävs för att säkerställa att förhandsbidragen faktiskt betalas.
64 Detta konstaterande, som grundar sig på ordalydelsen i artikel 103.8 i direktiv 2014/59, stöds av andra omständigheter som följer av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår.
65 Det framgår nämligen även av skäl 114 i direktiv 2014/59 att kommissionens befogenhet att anta delegerade akter särskilt är tänkt att ge den möjlighet att precisera skyldigheterna i fråga om tillhandahållande av information och alla andra skyldigheter som syftar till att säkerställa att förhandsbidragen faktiskt betalas.
66 När det gäller det rättsliga sammanhanget för direktiv 2014/59 (se punkt 52 ovan), ska det påpekas att artikel 70 i förordning nr 806/2014, som rör förhandsbidrag, endast hänvisar till artikel 103.7 i direktiv 2014/59 och inte till artikel 103.8 i detta direktiv. Den sistnämnda bestämmelsen nämns för övrigt inte som sådan i förordning nr 806/2014.
67 Det ska emellertid erinras om att det i artikel 5.1 i förordning nr 806/2014, som avser förhållandet till direktiv 2014/59 och tillämplig nationell rätt, föreskrivs att om SRB, enligt denna förordning, utför uppgifter och utövar befogenheter som enligt detta direktiv ska utföras eller utövas av den nationella resolutionsmyndigheten, så ska SRB, vid tillämpningen av förordningen och direktivet, anses vara den berörda nationella resolutionsmyndigheten. I artikel 5.2 i förordning nr 806/2014 anges även att SRB ska fatta sina beslut under iakttagande av och i enlighet med den tillämpliga unionsrätten, och i synnerhet rätts- och icke-rättsakter, inbegripet dem som avses i artikel 290 FEUF när det gäller delegerade akter.
68 Det framgår även av skälen 18 och 20 i förordning nr 806/2014 att unionslagstiftaren, när den antog denna förordning, angav dels att den måste vara förenlig med direktiv 2014/59, dels att den, inom ramen för detta direktiv, ska göra det möjligt att även fastställa allmänna kriterier för fastställande och beräkning av förhandsbidrag.
69 Av detta följer att, i den mening som avses i förordning nr 806/2014, de preciseringar som kommissionen har gjort med stöd av den befogenhet som ges i artikel 103.8 i direktiv 2014/59 i delegerad förordning 2015/63 vad gäller de uppgifter som ska lämnas till resolutionsmyndigheterna samt institutens rapporteringsskyldigheter, även gäller för SRB.
70 Den omständigheten att kommissionen var medveten om denna omständighet bekräftas av skäl 7 i delegerad förordning 2015/63, i vilken det hänvisas till artikel 5.1 i förordning nr 806/2014. Detta skäl syftar till att erinra om att SRB, vid tillämpningen av nämnda förordning och direktiv 2014/59, anses vara den berörda nationella resolutionsmyndigheten när den utför uppgifter och utövar befogenheter som enligt direktiv 2014/59 ska utföras av den nationella resolutionsmyndigheten.
71 Slutligen framgår det av artikel 103.8 i direktiv 2014/59, jämförd med artikel 103.4 i samma direktiv, att direktivet syftar till att säkerställa att förhandsbidragen betalas i sin helhet, att denna betalning kan kontrolleras och att det finns bestämmelser för att förebygga undandragande, flykt och missbruk. Det framgår även av artikel 103.8 i direktiv 2014/59, jämförd med skäl 114 i samma direktiv, att unionslagstiftaren, för att dessa mål bättre ska uppnås, har ansett det lämpligt att till kommissionen delegera befogenheten att bland annat precisera skyldigheterna att lämna information för att säkerställa att förhandsbidragen faktiskt betalas.
72 Sammanfattningsvis finner tribunalen att det, även i avsaknad av en uttrycklig hänvisning till kommissionens befogenhet enligt artikel 103.8 i direktiv 2014/59 i artikel 70 i förordning nr 806/2014, framgår av de principer som anges i artikel 5 i denna förordning att de preciseringar som kommissionen har gjort i delegerad förordning 2015/63 avseende skyldigheterna att lämna information är tillämpliga på SRB, liksom på varje annan ”resolutionsmyndighet”.
73 Så är fallet med artikel 14 i delegerad förordning 2015/63, som avser institutens skyldighet att lämna information, i vilken det i punkt 2 anges att ”[i]nstitutet ska till resolutionsmyndigheten”, i förevarande fall SRB, ”lämna åtminstone de uppgifter som avses i bilaga II”, vilka, såsom uppgifter som ska lämnas till resolutionsmyndigheterna, ska innehålla institutets ”totala skulder”, såsom dessa definieras i artikel 3 led 11 i den delegerade förordningen.
74 Ovanstående tolkningar gör det möjligt att anse att begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63 ger delvis ledning, med stöd av den befogenhet som kommissionen ges i artikel 103.7 i direktiv 2014/59 (se punkterna 59 och 60 ovan), eller fullständig ledning, med stöd av artikel 103.8 i direktivet (se punkterna 72 och 73 ovan), om vad som avses med begreppet skulder i artikel 70.2 i förordning nr 806/2014.
75 Det är följaktligen inte förenligt med ratio legis för dessa olika bestämmelser, vilka är avsedda att användas tillsammans, att använda ett antal olika begrepp på ett sätt som kan leda till olika resultat i det inledande skedet när redovisningen inges, beroende på om de aktuella skulderna är rent bokföringsmässiga eller inte, eller beroende på vad som ingår i de olika delarna av det berörda bidraget.
76 Den ändamålsenliga verkan av de bestämmelser som är relevanta för att fastställa begreppen skulder och totala skulder leder således till slutsatsen att det är viktigt att dessa begrepp ges en enhetlig tolkning i syfte att matcha dem med avseende på institutens rapporteringsskyldigheter när de lämnar de uppgifter som SRB behöver för att fastställa förhandsbidragens storlek.
77 SRB:s argument att definitionen av begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63, vad avser beräkningen av bidraget i förhållande till riskprofilen, är analogt tillämplig vid beräkningen av återstoden av detta bidrag, är följaktligen inte bara förenlig med unionslagstiftarens avsikt och med de mål som unionslagstiftaren har definierat, utan också den enda som är möjlig att tillämpa utan att riskera att äventyra dessa mål.
78 Inget av de argument som sökandena har anfört påverkar riktigheten av denna bedömning.
79 Till att börja med kan avsaknaden av en definition av begreppet skulder i förordning nr 806/2014 inte i sig vara tillräcklig för att hindra SRB från att tolka detta begrepp på ett logiskt och praktiskt sätt med beaktande av den enda definition som står till dess förfogande i den tillämpliga lagstiftningen. Att godta den alternativa definition som sökandena har föreslagit med beaktande av den betydelse som vanligtvis ges begreppet skulder skulle däremot medföra betydande praktiska nackdelar, eftersom SRB, i stället för att kunna nöja sig med att behandla rena ”datapunkter” (de olika skuldposterna med tillämpning av IFRS), skulle behöva göra en detaljerad analys av situationen för att, mot bakgrund av de argument som sökandena har anfört, fastställa huruvida justeringsposten i själva verket är en bokföringsmässig konstruktion och inte en post som har tagits upp bland AAHG:s skulder. Att godta en sådan definition i rapporteringsskedet skulle innebära ett erkännande av att den omständigheten att en post tas upp som en skuld i balansräkningen inte automatiskt skulle innebära att den är en post som ska beaktas vid beräkningen av ett bidrag som ska stå i proportion till ”beloppet av samma instituts skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar”.
80 Vad vidare gäller de mål med lagstiftningen som sökandena har åberopat, syftar deras argument i huvudsak till att göra gällande att ett beaktande av en situation med dubbelräkning skulle strida mot behovet av att fastställa storleken på ett instituts förhandsbidrag med beaktande av institutets storlek och riskprofil. I detta avseende ska det göras åtskillnad mellan frågan om vilka uppgifter som ska rapporteras till SRB för att nämnden ska kunna beräkna AAHG:s individuella bidrag och frågan vilket svar som ska ges vad avser den eventuella dubbelräkning som ett instituts redovisning skulle kunna ge upphov till på koncernnivå. De mål som sökandena har framhållit utgör inte i sig hinder för att tillämpa en sammanhängande och enhetlig definition av begreppet skulder i artikel 70 i förordning nr 806/2014 mot bakgrund av definitionen av begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63. En redovisning från ett institut som gjorts med beaktande av dess storlek och riskprofil, vilka fastställts med hänsyn till vad som anges i dess ”skulder”, kan nämligen därefter bli föremål för en granskning på koncernnivå för att undanröja vissa situationer med dubbelräkning.
81 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.
b) Den andra delgrunden: Felaktig avsaknad av undantagande av justeringsposten vid beräkningen av bidraget till SRF
82 Sökandena har i huvudsak gjort gällande att även om det antas att justeringsposten motsvarar en ”skuld” som ska rapporteras, så ska den ändå uteslutas från beräkningen, eftersom detta annars skulle medföra dels en omotiverad dubbelräkning i strid med målen med den tillämpliga lagstiftningen, dels en oproportionerlig tillämpning av denna lagstiftning, vilket även har angetts inom ramen för den tredje grunden.
83 SRB har bestritt sökandenas argument.
84 I förevarande fall angav SRB, i skälen 43–61 i bilaga IV.a till det angripna beslutet, att nämnden, eftersom delegerad förordning 2015/63 inte gav den något utrymme för skönsmässig bedömning, inte kunde dra av justeringsposten i AAHG:s balansräkning av andra skäl än dem som uttryckligen föreskrevs i artikel 5 i delegerad förordning 2015/63. SRB påpekade även att domstolen i domen av den 3 december 2019, Iccrea Banca (C‑414/18, EU:C:2019:1036), hade bekräftat att SRB:s synsätt var välgrundat.
85 Som svar på de argument som hade framförts under det administrativa förfarandet angav SRB, för det första, att de krav som gäller för att göra avdrag för skulder vid beräkningen av de grundläggande årliga bidragen, vilka motsvarar storleken och riskfaktorn vid beräkningen av bidragen, var tydligt och uttömmande fastställda i artikel 5 i delegerad förordning 2015/63. Enligt SRB medförde detta att inkluderingen av den syntetiska skuldposten i ”de totala skulderna” inte stred mot artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 och artikel 103.2 i direktiv 2014/59.
86 För det andra påpekade SRB att skälen 8 och 9 i delegerad förordning 2015/63, som ABN AMRO-koncernen hade hänvisat till, hade en begränsad roll och inte kunde användas för att självständigt utvidga tillämpningsområdet för artikel 5 i denna delegerade förordning. SRB ansåg följaktligen att den kunde utesluta ”syntetiska skuldposter” från ”de totala skulderna” endast om de strikta kriterier som anges i denna bestämmelse var uppfyllda.
87 För det tredje angav SRB att artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 utgör lex specialis i förhållande till huvudregeln i artikel 70.2 a i förordning nr 806/2014, på grundval av vilken alla skulder ska inkluderas vid beräkningen av institutens grundläggande årliga bidrag. SRB ansåg följaktligen att denna lex specialis endast var tillämplig på uttryckligen undantagna skulder, däribland ”koncerninterna skulder” som är en följd av transaktioner som ett ”institut” genomfört med ett ”institut”, och inte med ett företag för särskilda ändamål som ingår i samma koncern.
88 I artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63, vars tillämpning sökandena har bestritt, föreskrivs följande:
”1. De bidrag som avses i artikel 103.2 i direktiv [2014/59] ska beräknas med avdrag för följande skulder:
a) Koncerninterna skulder som uppstått genom transaktioner som ett institut genomfört med ett annat institut inom en och samma koncern, förutsatt att följande villkor är uppfyllda:
i) Varje institut är etablerat i unionen.
ii) Varje institut omfattas, utan förbehåll, av samma gruppbaserade tillsyn enligt artiklarna 6–17 i förordning (EU) nr 575/2013 och är föremål för lämpliga centraliserade förfaranden för bedömning, mätning och kontroll av risker.
iii) Det finns inga rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för en snabb återbetalning av skulden när den förfaller.”
89 Enligt rättspraxis ska de bestämmelser genom vilka ett undantag införs tolkas restriktivt. Eftersom artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inför ett undantag från huvudregeln i artikel 103.2 i direktiv 2014/59, genom att tillåta att vissa skulder undantas från beräkningen av förhandsbidrag, är den en bestämmelse som ska tolkas restriktivt (se dom av den 8 maj 2024, Max Heinr. Sutor/SRB, T‑393/21, EU:T:2024:302, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
90 I detta sammanhang framgår det av en restriktiv tolkning av artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 att den endast är tillämplig på koncerninterna skulder som härrör från transaktioner som ett institut har genomfört med ett annat institut som ingår i samma koncern. Dessa transaktioner måste även uppfylla de tre kumulativa villkor som anges i punkt 88 ovan för att de berörda skulderna ska undantas vid beräkningen av förhandsbidragen.
91 I förevarande fall ska det påpekas att sökandena själva har medgett att företaget för särskilda ändamål, det vill säga en av de enheter som har genomfört de aktuella transaktionerna, inte bara är ett institut i den mening som avses i artikel 3 led 1 i delegerad förordning 2015/63, utan även i den mening som avses i artikel 2.1 led 23 i direktiv 2014/59 och artikel 3.1 led 13 i förordning nr 806/2014.
92 I avsaknad av transaktioner mellan ett institut och ett annat institut som ingår i samma koncern kan ABN AMRO-koncernen således inte göra anspråk på att den justering som föreskrivs i artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 ska tillämpas bokstavligt.
93 En sådan bedömning påverkas inte av den omständigheten att skälen 8 och 9 i delegerad förordning 2015/63, i vilka det hänvisas till de situationer som avses i artikel 5.1 i nämnda förordning, hänvisar till ”enheter”, och inte till ”institut”, i en koncern.
94 Det ska i detta sammanhang erinras om att ett skäl i en unionsakt, även om det inte är rättsligt bindande, har ett viktigt tolkningsvärde, eftersom det kan precisera innehållet i en bestämmelse i den berörda rättsakten och klargöra avsikten hos den som har antagit rättsakten. Det går emellertid inte att åberopa skälet i en unionsrättsakt vare sig som grund för att avvika från faktiska bestämmelser i rättsakten i fråga eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som tydligt strider mot deras lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkterna 59 och 60 samt där angiven rättspraxis).
95 I förevarande fall kan hänvisningen till begreppet enhet i skälen 8 och 9 i delegerad förordning 2015/63 inte användas som ett argument för att avvika från den restriktiva tolkning som ska göras av begreppet institut, som används i artikel 5.1 a i nämnda förordning, genom att ge detta begrepp en betydelse som inte motsvarar den tydliga definitionen i de tillämpliga bestämmelserna (se punkt 91 ovan).
96 SRB gjorde följaktligen en riktig bedömning när den, i skäl 59 i bilaga IV.a till det angripna beslutet, fann att ABN AMRO-koncernen inte kunde omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63, eftersom de berörda transaktionerna inte hade genomförts av två institut som ingår i samma koncern.
97 När det gäller frågan huruvida det, utöver det fall som ges en bokstavlig definition i artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63, eller till och med mer allmänt i resten av denna bestämmelse, ändå hade varit korrekt av SRB att vid beräkningen av AAHG:s förhandsbidrag ta bort justeringsposten för att undvika dubbelräkning i samband med redovisningen av värdepapperiseringen inom ABN AMRO-koncernen, erinrar tribunalen om att, såsom SRB med rätta har påpekat, en sådan möjlighet uttryckligen har uteslutits i rättspraxis.
98 När domstolen uttalade sig i frågan huruvida artikel 5.1 a och f i delegerad förordning 2015/63 kan tolkas så, att den är tillämplig på situationer som kan likställas med dem som definieras där, även om de inte uppfyller samtliga villkor som anges i dessa bestämmelser, angav domstolen nämligen att artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63 inte ger SRB något utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att utesluta vissa skulder, med hänvisning till att förhandsbidragen ska justeras i förhållande till risken, utan tvärtom innehåller en exakt uppräkning av vilka villkor som gäller för att en skuld ska kunna undantas (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkterna 92 och 93).
99 I synnerhet, och på ett avgörande sätt för förevarande mål, har domstolen preciserat att den omständigheten att denna tolkning av artikel 5.1 a i delegerad förordning 2015/63 skulle kunna leda till att vissa skulder räknas dubbelt, inte kan motivera en annan slutsats, eftersom kommissionen, såsom anges i skäl 9 i den delegerade förordningen, inte hade för avsikt att helt utesluta alla former av dubbelräkning av skulderna, utan enbart utesluta en sådan praxis i den mån det går att garantera att koncerninterna exponeringar för lån kan täckas i det fall koncernens finansiella ställning försämras (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 94).
100 Enligt samma rättspraxis kan beaktandet av principerna om likabehandling, icke-diskriminering och proportionalitet inte motivera ett annat resultat, eftersom det, i delegerad förordning 2015/63, görs åtskillnad mellan situationer med betydande särdrag som har ett direkt samband med de risker som de aktuella skulderna medför (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 95).
101 SRB kan således inte klandras för att ha vägrat att utvidga möjligheten att undanta vissa skulder från bidragsbeloppet till andra situationer än dem som kommissionen på ett uttömmande sätt har tagit hänsyn till i delegerad förordning 2015/63, och detta även om det antas att ett sådant uteslutande medför dubbelräkning.
102 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del och följaktligen inte såvitt avser någon del av den första grunden.
2. Den andra grunden: Åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet
103 Den andra grunden kan i huvudsak delas upp i två delar, varav den första avser åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och den andra avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, på grund av att det angripna beslutet felaktigt grundas på den praxis som tidigare antagits med avseende på ABN AMRO-koncernen. Sökandena har visserligen även angett att det angripna beslutet medför en betydande skada och kränkning av rätten till egendom, men dessa invändningar bör ändå hänföras till den tredje grunden för talan och kommer således att prövas i samband med prövningen av den tredje grunden.
104 För att bedöma de två delarna av förevarande grund är det viktigt att först i kronologisk ordning redogöra för händelseförloppet i förevarande mål, vilket kännetecknas av att det inte bara avser AAHG:s förhandsbidrag som uteslutande ska betalas för bidragsperioden 2023, utan att det även, på grund av de ”justeringar” som SRB gjorde i det angripna beslutet, avser detta instituts förhandsbidrag för bidragsperioderna 2016–2022. Eftersom justeringsposten beaktades vid beräkningen, betalade ABN AMRO-koncernen ett större belopp vad avser AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioderna 2016–2022 än det belopp som ursprungligen hade inkrävts och betalats.
a) Tidslinje för diskussionerna med ABN AMRO-koncernen om AAHG:s förhandsbidrag till resolutionsfonderna
105 Sökandena har lagt fram följande uppgifter, tillsammans med motsvarande skriftliga bilagor, för att fastställa händelsernas kronologi.
1) Beslutet avseende år 2015
106 År 2015 lämnade ABN AMRO-koncernen in sin redovisning till DNB avseende sina institut, däribland AAHG, för att denna nationella resolutionsmyndighet skulle kunna fastställa storleken på dessa instituts bidrag till den nederländska resolutionsfonden. DNB fastställde därefter AAHG:s förhandsbidrag för år 2015, vilket betalades.
107 År 2016 förklarade ABN AMRO-koncernen, i samband med att rapporterna till SRF avseende förhandsbidragen för år 2016 utarbetades, att den hade begått ett fel i sin redovisning till DNB för år 2015. I ett telefonsamtal den 27 januari 2016 uppgav AAB för DNB att det skett en dubbelräkning, eftersom värdet på hypotekslåneportföljen hade upptagits i såväl AAB:s som AAHG:s redovisning. Under detta telefonsamtal uppgav DNB att det inte fanns några problem med att lämna in en ny redovisning för år 2015 och att det inte behövdes någon ny revision för detta ändamål.
108 Genom e‑postmeddelande av den 15 mars 2016 ingav AAB den ändrade redovisningen avseende AAHG:s bidrag för år 2015 till DNB, åtföljd av en promemoria med en förklaring av situationen med dubbelräkning.
109 Genom e‑postmeddelande av den 15 mars 2016 meddelade DNB ABN AMRO-koncernen att DNB skulle införa de ändrade sifferuppgifterna. DNB begärde även att vissa handlingar avseende AAHG:s räkenskaper skulle lämnas in. ABN AMRO-koncernen lämnade in dessa uppgifter genom e‑postmeddelande av den 17 mars 2016.
110 Genom e‑postmeddelande av den 18 mars 2016 tackade DNB ABN AMRO-koncernen för ”omfattande och seriösa förklaringar” och meddelade att DNB hade ytterligare två frågor, varav en rörde koncernens struktur. ABN AMRO-koncernen besvarade dessa frågor genom e‑postmeddelande samma dag.
2) Besluten avseende bidragsperioden 2016
111 I början av år 2016 lämnade ABN AMRO-koncernen för första gången in redovisningen om förhandsbidraget till SRF. AAHG:s redovisning överensstämde med den nya redovisningen för år 2015, eftersom värdet på hypotekslåneportföljen endast redovisades i AAB:s balansräkning och justeringsposten uteslöts från beräkningen.
112 Genom e‑postmeddelande av den 3 maj 2016 översände DNB SRB:s beslut av den 15 april 2016 avseende bidragen för år 2016 till ABN AMRO‑koncernen (nedan kallat SRB:s beslut år 2016). DNB angav i detta e‑postmeddelande att ”[SRB] har fastställt det bidrag som instituten i er koncern ska betala till SRF för år 2016” och ”använt de uppgifter som lämnats till [DNB] i slutet av januari 2016”. AAHG:s totala skulder enligt SRB:s beslut år 2016 motsvarade de totala skulder som hade rapporterats av ABN AMRO-koncernen (det vill säga balansräkningens skulder utan justeringsposten).
113 I SRB:s beslut år 2016 angavs dessutom att AAHG:s överskjutande belopp avseende förhandsbidraget för år 2015 (se ovan punkterna 107–110) hade korrigerats, varvid nämnda belopp hade dragits av från bruttobeloppet.
114 Genom e‑postmeddelande av den 27 maj 2016 underrättade DNB ABN AMRO-koncernen om att SRB hade justerat SRB:s beslut år 2016 efter att ha konstaterat att nämnden inte hade beaktat vissa avdrag. Det justerade beslutet bifogades e‑postmeddelandet.
3) Besluten avseende bidragsperioderna 2017–2021
115 I början av åren 2017–2021 lämnade ABN AMRO-koncernen sin redovisning till DNB om förhandsbidraget till SRF för motsvarande år. Precis som för år 2015 och år 2016 rapporterade AAHG de totala skulderna exklusive justeringsposten.
116 Under vart och ett av dessa år översände DNB, genom e‑postmeddelanden av den 13 februari 2017, den 13 februari 2018, den 11 februari 2019, den 21 januari 2020 och den 25 januari 2021, flera frågor från DNB och SRB till ABN AMRO-koncernen, vilka hade uppkommit till följd av de kontroller som hade utförts av deras tjänstemän, angående de uttalanden som hade gjorts av olika bolag i koncernen. Alla dessa e‑postmeddelanden, med undantag för de frågor som översändes genom e‑postmeddelandet av den 21 januari 2020, innehöll en fråga om redovisningen av AAHG:s totala skulder. ABN AMRO-koncernen skulle därvid bekräfta att de redovisade totala skulderna överensstämde med AAHG:s årsrapport eller förklara skillnaden mellan de redovisade totala skulderna och de totala skulderna i AAHG:s årsredovisning.
117 Genom e‑postmeddelanden av den 17 februari 2017, den 15 februari 2018, den 14 februari 2019, den 21 januari 2020 och den 26 januari 2021, vilka skickades till DNB, besvarade ABN AMRO‑koncernen SRB:s och DNB:s frågor och, i förekommande fall, frågan om redovisningen av AAHG:s totala skulder. I ett sådant fall förklarade ABN AMRO-koncernens svar skillnaden mellan årsrapporten och de totala skulder som hade rapporterats för beräkningen av förhandsbidraget och angav att justeringsposten inte borde inkluderas, vid äventyr av att den annars skulle leda till dubbelräkning vad avser hypotekslåneportföljen.
118 I sina e‑postmeddelanden av den 17 februari 2017 och den 15 februari 2018 uppgav ABN AMRO-koncernen att detta tillvägagångssätt låg i linje med det tillvägagångssätt som hade tillämpats år 2016 och bifogade ett memorandum riktat till en revisionsfirma den 21 november 2016, i vilket ABN AMRO-koncernen redogjorde för skälen till att justeringsposten borde undantas från de totala skulderna.
119 I e‑postmeddelandet av den 15 februari 2018 försökte ABN AMRO‑koncernen också att få en uttrycklig reaktion på de förklaringar som hade lämnats avseende justeringsposten genom följande fras: ”Vänligen meddela oss om justeringar behöver göras”.
120 Den 20 april 2017, den 23 april 2018, den 29 april 2019, den 28 april 2020 och den 28 april 2021 mottog ABN AMRO-koncernen en anmälan från DNB som innehöll följande:
– Beslutet av den 11 april 2017, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2017 (nedan kallat SRB:s beslut år 2017),
– beslutet av den 12 april 2018, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2018 (nedan kallat SRB:s beslut år 2018),
– beslutet av den 17 april 2019, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2019 (nedan kallat SRB:s beslut år 2019),
– beslutet av den 16 april 2020, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2020 (nedan kallat SRB:s beslut år 2020), och
– beslutet av den 14 april 2021, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2021 (nedan kallat SRB:s beslut år 2021).
121 I vart och ett av dessa beslut fastställde SRB det förhandsbidrag AAHG skulle betala på grundval av de totala skulder som AAHG hade rapporterat, det vill säga utan att justeringsposten hade tagits upp i detta instituts totala skulder.
4) Inledande av ytterligare kontroller under år 2021
122 Genom e‑postmeddelande av den 30 juli 2021 översände SRB till ABN AMRO-koncernen en skrivelse daterad den 29 juli 2021, i vilken det angavs att en ”ytterligare kontroll av uppgifterna” hade inletts avseende de uppgifter som instituten hade lämnat för beräkningen av förhandsbidragen till SRF. I denna skrivelse meddelade SRB att nämnden, för att ”kontrollera kvaliteten på de uppgifter som hade använts för beräkningen av förhandsbidragen för åren 2019, 2020 och 2021”, skulle analysera de uppgifter som hade lämnats för dessa år. I detta sammanhang bad SRB ABN AMRO-koncernen att besvara flera frågor (totalt 30), varav en rörde AAHG:s totala skulder.
123 Som svar översände ABN AMRO-koncernen bland annat de handlingar som tidigare hade översänts till DNB rörande förhållandet mellan justeringsposten och AAHG:s totala skulder.
5) Beslutet avseende bidragsperioden 2022
124 I början av år 2022 lämnade ABN AMRO-koncernen sin redovisning till DNB avseende bidragsperioden 2022. AAHG:s totala skulder rapporterades på samma sätt som under tidigare år, det vill säga med undantag för justeringsposten.
125 Den 28 april 2022 mottog ABN AMRO-koncernen en underrättelse från DNB innehållande beslutet av den 11 april 2022, i vilket SRB fastställde förhandsbidragen för bidragsperioden 2022 (nedan kallat SRB:s beslut år 2022). På nytt fastställde SRB AAHG:s förhandsbidrag på grundval av de totala skulder som detta institut hade rapporterat.
6) Korrespondensen under år 2022 inom ramen för den ytterligare uppgiftskontrollen och SRB:s begäran om ändring av rapporterna för bidragsperioderna 2016–2022 och redovisningen för 2023 års förhandsbidrag
126 Genom e‑postmeddelande av den 28 januari 2022 översände SRB sina preliminära synpunkter på en ytterligare kontroll av uppgifterna avseende åren 2019–2021 till ABN AMRO-koncernen. När det gäller AAHG noterade SRB att ABN AMRO-koncernen inte hade inkluderat justeringsposten i sin redovisning avseende totala skulder och begärde ytterligare förklaringar i detta avseende. ABN AMRO-koncernen lämnade i sitt svar samma förklaring till AAHG:s totala skulder som tidigare.
127 Efter ett telefonsamtal den 23 februari 2022 skickade SRB följande dag ett antal frågor till ABN AMRO-koncernen via e‑post. SRB angav för första gången att ”ABN AMRO[-koncernens] tolkning” var felaktig. SRB menade att de totala skulderna för bidragsperioderna 2019–2021 följaktligen borde korrigeras på grundval av sifferuppgifterna i årsrapporterna, varför SRB begärde att ABN AMRO-koncernen skulle bekräfta att AAHG:s rapporter för åren 2019–2021 skulle justeras.
128 Genom e‑postmeddelande av den 15 april 2022 besvarade ABN AMRO-koncernen SRB:s e‑postmeddelande av den 24 februari 2022. I detta e‑postmeddelande lämnade ABN AMRO-koncernen en detaljerad förklaring rörande värdepapperiseringstransaktionerna och upprepade skälen till att koncernen ansåg att justeringsposten inte ingår och inte borde ingå i AAHG:s totala skulder som skulle rapporteras till SRB. ABN AMRO-koncernen påpekade också för SRB att koncernen varje år sedan år 2015 hade rapporterat AAHG:s totala skulder utan justeringsposten och att nämnden hade följt denna metod i sina tidigare beslut, även efter att ha ställt frågor och fått förklaringar (nästan) varje år. ABN AMRO‑koncernen gav i detta avseende en översikt över alla kontakter med DNB och/eller SRB.
129 Efter det att SRB:s beslut år 2022 hade antagits ägde två möten rum mellan ABN AMRO-koncernen och SRB på grund av den ytterligare kontrollen av uppgifterna.
130 Det första av dessa möten ägde rum den 17 maj 2022. Enligt ABN AMRO‑koncernens mötesanteckningar förklarade koncernen bland annat att den inte ansåg sig behöva lämna in någon begäran om revision och att den, mot bakgrund av den diskussion som hade uppstått, hade för avsikt att avsluta värdepapperiseringen, vilket skulle innebära att justeringsposten för framtida årsbokslut försvann. Enligt dessa anteckningar angav SRB vid detta möte att det inte ankom på denna nämnd att tolka den tillämpliga lagstiftningen, vilken inte avsåg den aktuella situationen, utan endast att genomföra den. SRB angav också att den fortfarande skulle granska den detaljerade förklaring som hade lämnats in den 15 april 2022 och att ABN AMRO-koncernen inte skulle bli föremål för sanktioner om den lämnade in en ändrad redogörelse avseende AAHG för räkenskapsåren 2016–2022. SRB påpekade i detta avseende att den omständigheten att den ytterligare kontrollen endast avsåg åren 2019–2021 inte på något sätt ändrade den omständigheten att AAHG:s rapporter även skulle ändras för räkenskapsåren 2016–2018.
131 Det andra mötet hölls den 30 juni 2022. Enligt ABN AMRO‑koncernens mötesanteckningar frågade SRB varför denna koncern hade diskuterat sin metod för den nya beräkningen av AAHG:s bidrag för år 2015 med DNB och inte med SRB. Som svar förklarade ABN AMRO-koncernen att DNB, även efter övergången från den nationella resolutionsfonden till SRF, alltid hade varit dess första kontaktpunkt och att både SRB och DNB hade gett intrycket att den valda metoden var korrekt.
132 Genom skrivelse av den 11 november 2022 underrättade SRB ABN AMRO-koncernen om att det framgick av kontrollförfarandet och AAHG:s förklaringar att de totala skulder som hade redovisats för räkenskapsåren 2016–2022 inte var korrekta. SRB begärde att ABN AMRO-koncernen skulle lämna korrigerade rapporter för att revidera AAHG:s förhandsbidrag till SRF.
133 Den 23 december 2022 svarade ABN AMRO-koncernen på denna skrivelse och angav att SRB:s tillvägagångssätt var felaktigt, men att det inte gav koncernen något annat val än att – samtidigt som den motsatte sig detta och med förbehåll för sina rättigheter – rätta sig efter begäran om ändring av rapporterna.
134 Den 16 januari 2023 lämnade ABN AMRO-koncernen in sin redovisning för räkenskapsåret 2023 avseende dess bidrag till SRF, både med och utan justeringsposten. ABN AMRO-koncernen skickade dessutom på nytt skrivelser och tillhörande bilagor, av vilka det framgick att denna koncern inte samtyckte till SRB:s tillvägagångssätt.
135 Genom e‑postmeddelande av den 20 mars 2023 översände SRB utkastet till ny beräkning för räkenskapsåren 2016–2022 avseende AAHG samt en skrivelse med individuell underrättelse om dessa justeringar till ABN AMRO-koncernen. Genom dessa handlingar meddelade SRB, genom DNB, att nämnden hade för avsikt att revidera ABN AMRO‑koncernens bidrag för räkenskapsåren 2016–2022 i sitt beslut avseende räkenskapsåret 2022 genom att faktiskt inkludera justeringsposten i beräkningen och de totala skulderna, vilket enligt sökandena i praktiken innebar att SRB återkallade sina beslut för åren 2016–2022.
136 Genom en skrivelse av den 5 april 2023 reagerade ABN AMRO‑koncernen på SRB:s utkast till omräkning och underrättelse. Koncernen hävdade att inkluderingen av justeringsposten stred mot gällande bestämmelser, att justeringsposten inte var en skuld, i den mening som avses i förordning nr 806/2014, och att inkluderingen av den skulle leda till dubbelräkning som dessutom borde kunna dras av som en koncernintern skuldpost. ABN AMRO-koncernen uppgav sig vidare kunna göra gällande att koncernen förvärvat berättigade förväntningar på grundval av lång praktisk erfarenhet och SRB:s beslut. Mot bakgrund av dessa omständigheter avvisade koncernen SRB:s argument i det preliminära meddelandet och vidhöll sin ståndpunkt avseende justeringsposten.
137 I sina synpunkter på händelseförloppet påpekade SRB för det första att nämnden varje år fastställer de enskilda bidragen från tusentals institut (2 777 för bidragscykeln 2023), bland annat på grundval av uppgifter som har lämnats av dessa institut (cirka 150 uppgifter per institut). I enlighet med artikel 14.4 och artikel 13.1 i delegerad förordning 2015/63 ska hela beslutsprocessen slutföras varje år mellan den tidpunkt då de uppgifter som ligger till grund för beräkningen rapporteras (senast den 31 januari) och underrättelsen om SRB:s slutliga beslut till instituten via de nationella resolutionsmyndigheterna (senast den 1 maj). På samma sätt bör, i enlighet med artikel 14.5 i delegerad förordning 2015/63, sådana uppdateringar eller korrigeringar lämnas in utan onödigt dröjsmål, om de inlämnade uppgifterna är föremål för uppdateringar eller korrigeringar. Det är därför absolut nödvändigt att instituten rapporterar sina uppgifter i god tro och på ett korrekt sätt.
138 I detta sammanhang angav SRB, med tanke på den korta tid som står till förfogande och den mängd uppgifter som ska behandlas varje år, att den endast kan utföra begränsade automatiserade kontroller innan besluten om förhandsbidrag fattas. SRB menar att dessa kontroller gör det möjligt att kontrollera att de uppgifter som lämnas av instituten överensstämmer med en uppsättning logiska regler (till exempel om alla fält för de begärda uppgifterna har fyllts i) och inte innehåller redaktionella fel (till exempel dubbla poster eller större skillnader i förhållande till de värden som rapporterats under tidigare bidragsperioder).
139 Efter att ha antagit dessa beslut angav SRB också att den i efterhand hade kontrollerat riktigheten i de uppgifter som hade lämnats in genom att utföra stickprov för att kontrollera om de utvalda instituten hade lämnat in sina uppgifter i enlighet med tillämpliga bestämmelser.
140 Vad för det andra gäller sökandenas redogörelse för de faktiska omständigheterna, erinrade SRB först om att storleken på AAHG:s förhandsbidrag för år 2015 till det nationella finansieringsarrangemanget för resolution hade beslutats av DNB år 2015 och därefter överförts till SRF den 1 januari 2016. De nya rapporterna avseende AAHG:s förhandsbidrag för år 2015 omfattas följaktligen av DNB:s behörighet. Omvänt fastställdes AAHG:s förhandsbidrag från och med år 2016 av SRB, eftersom SRF hade ersatt den tidigare ordningen.
141 Vad särskilt gäller AAHG:s situation angav SRB att den hade upptäckt vissa inkonsekvenser i flera uppgifter som hade rapporterats av instituten i ABN AMRO-koncernen för vissa bidragsperioder och begärt att DNB skulle kontrollera dessa inkonsekvenser, vilket också gjordes. SRB gjorde i detta avseende gällande att dessa inkonsekvenser och tillhörande kontroller aldrig hade påverkat AAHG:s praxis att lämna uppgifter om dess ”totala skulder” och att kontrollerna alltid hade begränsats till rent logiska eller redaktionella fel i de rapporterade uppgifterna.
142 Detta bekräftas av de handlingar som bifogats ansökan och i synnerhet av e‑postmeddelandet av den 13 februari 2018 från DNB till ABN AMRO-koncernen, i vilket SRB:s frågor och DNB:s frågor presenterades separat. SRB angav i detta avseende att förteckningen över frågor hade utarbetats av DNB i dess eget intresse, att detta e‑postmeddelande visar att DNB var den enda initiativtagaren till frågorna om AAHG:s ”totala skulder” och att AAHG följaktligen endast hade ingett svaren på dessa frågor till DNB.
143 SRB hade således varken kännedom om denna diskussion eller om skälen till att DNB frågade AAHG om dess ”totala skulder”. DNB har aldrig uppmärksammat SRB på någon som helst oro över AAHG:s praxis i fråga om tillhandahållande av information på denna punkt.
144 Det var först i samband med 2021 års kontroll, i vilken AAHG var inblandat, som SRB konstaterade att AAHG felaktigt hade rapporterat vissa datapunkter (det vill säga ”totala skulder” och ”eget kapital”), på grundval av vilka AAHG:s förhandsbidrag hade beräknats för perioden 2016–2022. I synnerhet hade AAHG underlåtit att i beloppet för de ”totala skulder” som hade rapporterats till SRB inkludera en rad skulder som angavs i dess balansräkning. Denna underlåtenhet gav upphov till ett lägre förhandsbidrag än det som AAHG annars skulle ha varit skyldigt att betala för åren 2016–2022 och ledde till förevarande tvist.
145 För att avhjälpa konsekvenserna av den felaktiga rapporteringen av dessa uppgifter begärde SRB, genom skrivelse av den 11 november 2022, att AAHG på nytt skulle rapportera de två datapunkter som ansågs vara felaktiga, det vill säga att på nytt lämna in de korrigerade datapunkterna för de berörda perioderna, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 14.5 i delegerad förordning 2015/63.
146 I det angripna beslutet fastställde SRB beloppen för de förhandsbidrag som varje institut, däribland AAHG, skulle betala för bidragsperioden 2023. DNB delgav AAB detta beslut den 11 maj 2023 i ABN AMRO-koncernens olika ingående instituts namn och för deras räkning. I enlighet med artikel 17.4 i delegerad förordning 2015/63 sammanfattades justeringarna till följd av de nya rapporterna avseende bidragsperioderna 2016–2022 i form av det slutliga belopp som AAHG skulle betala för bidragsperioden 2023. Enligt samma bestämmelse beräknades dessa justeringar som skillnaden mellan de lägre årliga bidrag som ursprungligen hade betalats av AAHG på grundval av felaktigt rapporterade uppgifter och de högre årliga bidrag som hade omräknats av SRB på grundval av de nya uppgifter som AAHG hade rapporterat.
147 Mot bakgrund av det ovan anförda gör följande konstateranden, som framgår av ovanstående uppgifter, de motsvarande handlingarna i målet och åtgärderna för processledning, det möjligt att bättre avgränsa det faktiska sammanhang i vilket parternas argument inom ramen för denna grund ska prövas.
148 För det första förklarade ABN AMRO-koncernen varje år, från år 2016 till år 2023, att justeringsposten i AAHG:s balansräkning inte skulle beaktas vid fastställandet av storleken på detta instituts bidrag för att undvika dubbelräkning inom ABN AMRO-koncernen till följd av värdepapperiseringstransaktionerna.
149 För det andra rapporterade ABN AMRO-koncernen inte denna justeringspost i AAHG:s balansräkning som en uppgift som skulle beaktas för att fastställa storleken på AAHG:s bidrag till SRF vart och ett av dessa år. ABN AMRO-koncernen ansåg i huvudsak att detta beteende var lämpligt dels eftersom det följde på de diskussioner som hade förts med DNB när det gällde att fastställa AAHG:s förhandsbidrag för år 2015, dels eftersom motsvarande förklaringar systematiskt översändes till DNB och, även, i ett senare skede, till SRB som svar på varje begäran om förklaringar på denna punkt.
150 För det tredje var SRB inte vid något tillfälle, innan ABN AMRO‑koncernen år 2022 tog upp de tvivel som SRB hade uttryckt om koncernens uttalanden i samband med den ytterligare kontrollen, medveten om nämnda koncerns praxis när det gäller justeringsposten och de skäl som anfördes för att förklara den.
151 Det finns nämligen inget mottagningsbevis från SRB, ingen uppgift från DNB om att uppgifter har överlämnats i syfte att erhålla ett beslut från SRB i denna fråga och ingen uppgift, i SRB:s olika beslut avseende åren 2016–2022 som visar att SRB uttryckligen yttrat sig om frågan om behandlingen av justeringsposten avseende AAHG inom ramen för ABN AMRO-koncernens värdepapperiseringstransaktion. Den omständigheten att de uppgifter som användes för att beräkna de ursprungligen fastställda bidragen var de som hade lämnats av ABN AMRO-koncernen, det vill säga uppgifter som inte beaktade justeringsposten avseende AAHG, räcker inte för att fastställa att SRB hade beaktat de förklaringar som hade lämnats parallellt.
152 Det finns inte heller någon handling i målet som gör det möjligt att ifrågasätta SRB:s påstående att SRB inte fick kännedom om att AAHG:s skuldjusteringspost saknades förrän från och med att ett svar ingavs inom ramen för kontrollförfarandet avseende detta institut, det vill säga från och med år 2021 eller åtminstone under år 2022 (se punkterna 122, 123 och 126 ovan).
153 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, som en åtgärd för processledning, begärde att SRB från DNB skulle få tillgång till alla uppgifter som gör det möjligt att fastställa sanningshalten i SRB:s påstående att de uppgifter som ABN AMRO-koncernen hade lämnat till DNB, som agerade som SRB:s operativa stöd, för att förklara sin praxis vad gäller justeringsposten, inte hade översänts till SRB.
154 Som svar på detta, och såsom diskuterades mellan parterna vid förhandlingen, framgår det att SRB på ett övertygande sätt har redogjort för de olika skäl som gör det möjligt för SRB att hävda att den aldrig uppmärksammades på denna praxis innan ABN AMRO-koncernen gjorde detta i samband med den ytterligare kontrollen.
155 Det ska följaktligen anses fastställt att SRB inte fick kännedom om de uppgifter som AAHG hade lämnat till DNB under årens lopp om behandlingen av justeringsposten innan denna information lämnades direkt till SRB av ABN AMRO-koncernen. Denna brist på kännedom förklarar således SRB:s tystnad i detta avseende.
b) Den första delgrunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
156 Sökandena har i huvudsak hävdat att det angripna beslutet innebär ett ifrågasättande av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från en godkänd och tillförlitlig källa som hade väckt grundade förhoppningar hos dem. Dessa försäkringar gjorde det möjligt för dem att ha berättigade förväntningar på att de uppgifter som hade lämnats för att fastställa förhandsbidragen för åren 2016–2023 var korrekta och lagliga. Det tillämpliga regelverket är nämligen tvetydigt, vilket medfört att DNB – som agerade som mellanhand till följd av den samarbetsmekanism som föreskrivs i förordning nr 806/2014 – och SRB inte har bestritt dessa uppgifters legitimitet, samtidigt som ABN AMRO-koncernen alltid agerat som en försiktig och medveten aktör.
157 SRB har bestritt sökandenas argument.
158 Tribunalen erinrar om att rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar förutsätter att behörig unionsmyndighet har gett en berörd person tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar som härrör från behöriga och tillförlitliga källor. Denna rätt tillkommer nämligen varje enskild person som en av unionens institutioner, organ eller byråer har gett grundade förhoppningar genom att lämna tydliga försäkringar (se dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
159 I förevarande fall prövade SRB, i skälen 62–75 i bilaga IV.a till det angripna beslutet, de argument som ABN AMRO-koncernen hade anfört avseende möjligheten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar.
160 SRB erinrade inledningsvis om att AAHG:s förhandsbidrag för år 2015 omfattades av DNB:s ansvar och att detsamma gällde den process för omräkning av detta bidrag som senare skedde under 2016 års förhandsbidragscykel.
161 När det gäller de efterföljande förhandsbidragen angav SRB att AAHG aldrig hade samrått med nämnden om huruvida den metod som tillämpades i förhållande till DNB år 2015 var tillämplig på förhandsbidragen under perioden 2016–2022. Den första skriftliga kommunikationen mellan SRB och AAHG på denna punkt ägde rum först från och med den kontroll som inleddes den 30 juli 2021. SRB förklarade i detta sammanhang att AAHG inte hade fått tillräckliga försäkringar för att kunna åberopa denna princip mot bakgrund av de villkor som fastställts i relevant rättspraxis.
162 Vad för det första gäller förekomsten av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar, angav SRB att varje påstådd försäkran från DNB avseende förhandsbidragen för år 2015 som hade inhämtats på grundval av nationella regler inte kunde anses vara relevant för förhandsbidragen för perioden 2016–2022, när dessa bidrag hade uppburits på grundval av ett annat regelverk. Om det rådde tvivel om vilken lagstiftning som var tillämplig från och med år 2016, så borde AAHG ha samrått med SRB om huruvida samma tillvägagångssätt kunde tillämpas som tidigare tillämpats gentemot DNB.
163 Vad för det andra gäller förekomsten av försäkringar från godkända och tillförlitliga källor från en behörig myndighet, kan AAHG inte göra gällande att SRB:s årliga beslut om fastställande av förhandsbidragen för perioderna 2016–2022, och som grundade sig på felaktiga uppgifter, kan utgöra sådana försäkringar.
164 Vad för det tredje gäller huruvida de försäkringar som lämnats var förenliga med tillämpliga regler, påpekade SRB att de försäkringar som AAHG påstår sig ha erhållit strider mot tillämplig lagstiftning och följaktligen inte kan ge upphov till berättigade förväntningar hos AAHG.
165 Det är mot denna bakgrund som tribunalen ska bedöma huruvida SRB har iakttagit principen om skydd för berättigade förväntningar.
166 Enligt sökandena utgör SRB:s tidigare praxis tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från en behörig myndighet, bland annat eftersom SRB varje år, från år 2016 till år 2022, fastställde beloppet för AAHG:s förhandsbidrag med beaktande av de rapporter som hade lämnats in av ABN AMRO-koncernen, vilka, av de skäl som angavs i de förklaringar som lämnats till DNB, inte inkluderade justeringsposten i detta instituts skulder som hade rapporterats för beräkningen av dessa förhandsbidrag.
167 Det framgår av handlingarna i målet att även om det är uppenbart att sökandena vid flera tillfällen tydligt angav att redovisningen avseende AAHG:s skulder inte beaktade justeringsposten och lika tydligt angav skälen till att de ansåg att denna post inte skulle tas upp bland AAHG:s skulder för att fastställa storleken på detta instituts förhandsbidrag för ett visst år, så finns det ingen handling som ger vid handen att SRB hade fått kännedom om dessa uppgifter (se punkt 155 ovan).
168 Dessa uppgifter överlämnades visserligen till DNB och vissa uppgifter gjorde det faktiskt möjligt för sökandena att anse att nämnda uppgifter senare skulle vidarebefordras till SRB. DNB hade nämligen tidigare, i avsaknad av liknande uppgifter, uttryckligen bekräftat mottagandet av de överförda uppgifterna, och när DNB var den behöriga myndigheten visade dess senare agerande att den hade beaktat dessa uppgifter. På samma sätt visade DNB, genom att framföra frågor från både DNB och SRB, att det, vad avser inhämtande av information, fanns en samordning mellan den nationella förmedlande myndigheten och den myndighet som var behörig att besluta om storleken på bidragen för åren 2016–2022.
169 I avsaknad av ett uttryckligt ställningstagande från SRB:s sida avseende lagenligheten av en praxis som består i att inte rapportera justeringsposten i AAHG:s totala skulder – varvid denna tystnad förklaras av att nämnden inte kände till de uppgifter som hade lämnats till DNB i detta avseende – finner tribunalen att sökandena inte kan göra gällande, såsom SRB med rätta har invänt emot, att en behörig myndighet har avgett tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar.
170 Det ska i detta hänseende understrykas att en part i princip inte kan åberopa administrationens tystnad för att göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts (se dom av den 12 maj 2017, Costa/parlamentet, T‑15/15 och T‑197/15, ej publicerad, EU:T:2017:332, punkt 74 och där angiven rättspraxis, se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2021, revisionsrätten/Pinxten, C‑130/19, EU:C:2021:782, punkt 341).
171 Det ska för övrigt påpekas att ett ställningstagande från DNB, vad gäller denna myndighet när den var behörig att fastställa storleken på AAHG:s bidrag, eller när DNB agerade i egenskap av förmedlande nationell myndighet för att ta emot information, inte kan vara bindande för SRB. SRB utövar nämligen ensam den slutliga beslutsbefogenheten vad gäller beräkningen av förhandsbidragen till SRF. I detta sammanhang ska de nationella resolutionsmyndigheterna begränsa sig till att ge operativt stöd. Även om SRB kan vända sig till dessa myndigheter med förfrågningar för att underlätta fastställandet av beloppet för det förhandsbidrag som ett institut ska betala, och även om dessa myndigheter i vilket fall som helst är skyldiga att samarbeta med SRB i detta syfte, så är de bedömningar som de i sådana fall skulle kunna göra vad gäller ett instituts situation inte på något sätt bindande för SRB (dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 47).
172 Sammanfattningsvis kan det, i avsaknad av omständigheter som gör det möjligt att fastställa att SRB – som är den enda behöriga myndighet som kan uttala sig om beräkningen av förhandsbidragen till SRF – har yttrat sig med full kännedom om de ”totala skulder” som AAHG har redovisat vad avser värdepapperiseringstransaktionerna, kan SRB:s upprepade tystnad i denna fråga inte anses utgöra precisa, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar.
173 Det ska under alla omständigheter även påpekas att sökandena inte kan göra gällande några tydliga försäkringar som är förenliga med tillämpliga regler.
174 Såsom framgår av prövningen av den första grunden gjorde de tillämpliga reglerna det nämligen inte möjligt för sökandena att underlåta att rapportera justeringsposten i AAHG:s totala skulder.
175 Även om sökandena hade fog för att anse att det var möjligt att tolka de tillämpliga bestämmelserna på ett sådant sätt att de inte behövde rapportera justeringsposten i AAHG:s totala skulder, med hänsyn till arten av ABN AMRO-koncernens värdepapperiseringstransaktioner, har de ändå inte erhållit någon försäkran från den behöriga myndigheten som gör det möjligt för dem att anse att en sådan tolkning är förenlig med de tillämpliga reglerna för att definiera AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022.
176 Sökandena befann sig således i en situation där det fortfarande var nödvändigt för dem att försäkra sig om att deras tolkning av de tillämpliga reglerna var korrekt, varvid det ska preciseras att de, såsom SRB med rätta har påpekat och såsom ABN AMRO-koncernen själv har påpekat i ett memorandum (även kallat internt meddelande) av den 21 november 2016 som den hade upprättat för att sända till en revisionsbyrå, var medvetna om att en annan – strikt – tolkning var tänkbar, och för övrigt, såsom framgår av den bedömning som gjorts inom ramen för den första grunden, förenlig med de tillämpliga reglerna.
177 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
c) Den andra delgrunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
178 Sökandena har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet strider mot rättssäkerhetsprincipen, dels eftersom det i praktiken återkallar SRB:s tidigare beslut om förhandsbidrag för åren 2016–2022, vilka var förmånliga och slutgiltiga för AAHG, dels eftersom det angripna beslutet inte har fattats inom skälig handläggningstid.
179 Sökandena har för det första gjort gällande att eftersom AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022 omfattades av SRB:s beslut och eftersom talefristerna löpt ut, kan de anknutna besluten, vilka var slutgiltiga och förmånliga för sökandena, inte återkallas för att ersättas med mindre förmånliga beslut. I motsats till vad som anges i skäl 77 i bilaga IV.a till det angripna beslutet hade SRB inte rätt att justera AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022 med tillämpning av artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63, eftersom dessa anpassningar inte är resultatet av uppgifter som lämnats frivilligt, utan av de rapporter som SRB kräver.
180 Sökandena har för det andra hävdat att en ändring av en påstått rättsstridig rättsakt ska göras inom skälig tid. Mellan SRB:s beslut under åren 2016–2022 och beslutet att i praktiken ändra dessa beslut förflöt emellertid en orimligt lång tid. Justeringarna har gjorts för sent. Även om det antas att SRB, i enlighet med artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63, hade kunnat justera AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022, utgör rättssäkerhetsprincipen hinder för ett ”oändlig” utnyttjande av denna befogenhet, särskilt med hänsyn till SRB:s vårdslöshet, i det avseendet att SRB borde ha uttalat sig tidigare i frågan om beaktande av justeringsposten i samband med värdepapperiseringstransaktionerna.
181 SRB har bestritt sökandenas argument.
182 SRB har för det första gjort gällande att det angripna beslutet inte i praktiken och retroaktivt upphäver besluten om fastställande av AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022. Inget av dessa beslut har återkallats. Dessa beslut förblir i kraft, och de är slutgiltiga och bindande för det förflutna. Det angripna beslutet har ingen retroaktiv verkan, eftersom det beräknar och kvantifierar skillnaden mellan de belopp som betalats och de belopp som omräknats med verkan från och med april 2023, och därmed endast gäller för framtiden och på grundval av nya uppgifter. Det förfarande för att lämna ny information som följts i förevarande fall innebär inte ett upphävande av de beslut som fattats avseende de föregående bidragsperioderna. I artikel 14.5 och artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs tvärtom en möjlighet att ändra de uppgifter på grundval av vilka bidragen har uppburits, inom ramen för ett förfarande som kräver att tidigare bidrag justeras genom uppdatering eller korrigering, varvid eventuella skillnader kommer att beaktas under nästa bidragsperiod. Detta förfarande kan enligt SRB inledas såväl av instituten som av SRB och syftar till att säkerställa att beräkningen är korrekt. AAHG var inte heller tvunget, utan hade endast anmodats, att på nytt inge sina uppgifter. SRB har i förevarande fall begränsat sig till att ange att nämnden, mot bakgrund av resultaten av de kontroller som utförts, förutsatt att AAHG inte frivilligt justerade sina uppgifter, skulle anpassa dessa uppgifter på eget initiativ, i enlighet med artikel 17.1 i delegerad förordning 2015/63. AAHG valde att samarbeta.
183 SRB har för det andra gjort gällande att eftersom det i delegerad förordning 2015/63 inte föreskrivs någon tidsfrist för inlämnande och behandling av nya informationsrapporter, antogs det angripna beslutet inom en skälig handläggningstid. Även om det antas att det finns anledning att pröva huruvida handläggningstiden för att anta det angripna beslutet var skälig, vilket inte är fallet, så ska det påpekas att SRB fick kännedom om AAHG:s praxis avseende justeringsposten först år 2022 samt att det var nödvändigt att ägna den tid som krävdes för att höra ABN AMRO‑koncernen och bedöma koncernens argument. I förevarande fall begärde SRB att AAHG skulle anpassa sina uppgifter vid första möjliga tillfälle efter att ha dragit slutsatsen att uppgifterna hade rapporterats på ett felaktigt sätt. Varje eventuell tidsutdräkt i beräkningen av AAHG:s förhandsbidrag beror på detta instituts praxis vad gäller hur det tillhandahåller information, inte på SRB.
184 Tribunalen erinrar om att rättssäkerhetsprincipen, som utgör en del av unionsrättens allmänna principer, kräver att rättsregler är klara, precisa och förutsägbara när det gäller vilka rättsverkningar de har, så att berörda parter kan sätta sig in i situationer och rättsförhållanden som omfattas av unionens rättsordning (se dom av den 8 december 2011, France Télécom/kommissionen, C‑81/10 P, EU:C:2011:811, punkt 100 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 januari 2023, Rumänien/kommissionen, T‑33/21, EU:T:2023:5, punkt 68).
185 I förevarande fall har sökandena, under förevändning av en påstådd överträdelse av rättssäkerhetsprincipen, kritiserat det angripna beslutet med motiveringen att SRB, trots att detta beslut i princip avser AAHG:s förhandsbidrag för år 2023, därigenom även har omprövat innehållet i tidigare beslut om detta instituts förhandsbidrag för åren 2016–2022. För dessa sju första år har SRB redan uttalat sig och motsvarande bidrag har betalats. Rättssäkerhetsprincipen hindrar således SRB från att ändra beräkningen av och storleken på tidigare bidrag, även om detta skulle ha skett på ett felaktigt sätt.
186 Det finns två aspekter av sökandenas argument i denna del. Den första aspekten avser den analogi som sökandena har åberopat med avseende på de regler som är tillämpliga på återkallande av en rättsstridig administrativ rättsakt. Den andra aspekten avser nödvändigheten för den aktuella myndigheten att iaktta principen om en skälig handläggningstid när den vill förändra en situation som redan har uppstått.
1) Den analogi som har åberopats med avseende på de situationer som regleras av den allmänna rättsprincipen enligt vilken det på vissa villkor är tillåtet att återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt
187 Sökandena har åberopat de regler som är tillämpliga på återkallande av ett gynnande förvaltningsbeslut som har vunnit laga kraft för att göra gällande att det i praktiken inte längre var möjligt för SRB att återkalla sina beslut om AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022.
188 Det ska i detta hänseende påpekas att det i rättspraxis har slagits fast en allmän rättsprincip enligt vilken det är tillåtet att retroaktivt återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter, under förutsättning att den myndighet från vilken rättsakten härrör uppfyller villkoren om återkallande inom en skälig handläggningstid och iakttar de berördas berättigade förväntningar, vilka förlitade sig på att beslutet var korrekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2007, González y Díez/kommissionen, T‑25/04, EU:T:2007:257, punkt 97 och där angiven rättspraxis).
189 I förevarande fall är denna princip emellertid inte tillämplig, eftersom det angripna beslutet inte innebär att tidigare beslut om AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022 återkallas, ens delvis. I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 (skäl 77 i bilaga IV.a till det angripna beslutet), innebär det angripna beslutet snarare, såväl rättsligt som faktiskt, en ”justering” av dessa bidrag genom att de justeras uppåt för att ta hänsyn till redovisningen avseende justeringsposten i AAHG:s totala skulder efter den ytterligare kontrollen.
190 I artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 föreskrivs följande:
”3. När de uppgifter som ett institut lämnat till resolutionsmyndigheten blir föremål för ändringar eller revideringar ska resolutionsmyndigheten justera det årliga bidraget i enlighet med de uppdaterade uppgifterna vid beräkningen av det årliga bidraget från det institutet för påföljande bidragsperiod.
4. Skillnader mellan det årliga bidrag som beräknats och betalats på grundval av uppgifter som därefter ändrats eller reviderats och det årliga bidrag som borde ha betalats efter justeringen av det årliga bidraget ska regleras i det årliga bidragsbelopp som ska betalas för påföljande bidragsperiod. Justeringen ska ske genom en minskning eller ökning av bidraget för påföljande bidragsperiod.”
191 I detta sammanhang motsvarar de belopp som omfattas av de justeringar som gjorts genom det angripna beslutet, vad gäller AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022, inte belopp som redan, ens rättsstridigt, har förutsetts i tidigare beslut om dessa bidrag, eftersom det inte har bestritts att dessa belopp härrör från den omständigheten att justeringsposten beaktats i AAHG:s totala skulder, varvid detta utgör en omständighet som påverkar detta instituts årliga bidrag, som SRB ännu inte uttryckligen hade uttalat sig om.
192 Det ska i detta hänseende påpekas att sökandenas argument, som syftar till att kritisera användningen av artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 för att förfara på detta sätt med motiveringen att den aktuella informationen inte lämnades frivilligt, utan snarare var resultatet av en formell anmodan, saknar betydelse.
193 Sökandena har nämligen inte bestritt, såsom SRB med rätta har gjort gällande, att SRB, om sökandena inte hade lämnat de begärda uppgifterna, fortfarande hade kunnat använda sig av artikel 17.1 i delegerad förordning 2015/63, i vilken det anges att ”[n]är ett institut inte lämnar alla de uppgifter som avses i artikel 14 inom den tidsfrist som anges i den artikeln ska resolutionsmyndigheten använda uppskattningar eller egna antaganden vid beräkningen av det institutets årliga bidrag”. Det är emellertid att föredra att det lämnas exakta uppgifter i stället för att det görs en uppskattning, som skulle kunna vara till nackdel för sökandena. Tribunalen konstaterar dessutom att sökandena, även om de bestred förfarandet, ändå lämnade ut de begärda uppgifterna, vilka krävdes enligt tillämpliga regler, såsom framgår av prövningen av den första grunden.
194 Sammanfattningsvis kan talan inte vinna bifall på det argument som avser en analog tillämpning av de situationer som regleras av den allmänna rättsprincipen, enligt vilken det på vissa villkor är tillåtet att återkalla ett gynnande förvaltningsbeslut.
2) Huruvida det var nödvändigt att iaktta principen om en skälig handläggningstid vid justeringen av förhandsbidragsbeloppet avseende tidigare år
195 Sökandena har gjort gällande att även om det antas att SRB har befogenhet att justera de förhandsbidrag som varit föremål för tidigare beslut och som redan har betalats med tillämpning av artikel 17 i delegerad förordning 2015/63, så kan denna befogenhet inte användas utan tidsbegränsning.
196 SRB har för sin del gjort gällande att så är fallet, eftersom det i artikel 17 i delegerad förordning 2015/63 inte föreskrivs någon tidsfrist för inlämnande och behandling av uppgifter som är föremål för ändringar eller revideringar.
197 I förevarande fall har det inte bestritts att det förfarande för justering av ett instituts förhandsbidrag som föreskrivs i artikel 17.3 och 17.4 i delegerad förordning 2015/63 inte innehåller någon bestämmelse om dess tillämpning i tiden.
198 Tribunalen konstaterar även att det inte finns någon bestämmelse som anger den handläggningstid inom vilken SRB får justera ett instituts årliga bidrag när de uppgifter som har lämnats av detta institut blir föremål för ändringar eller revideringar.
199 Det finns således på denna punkt en lucka i unionsrätten som skulle kunna skapa en risk för att vissa av unionens fordringar kommer att bestå på obestämd tid. Det ligger emellertid i allmänhetens intresse att ett rättssystem utformas så att redan etablerade förhållanden inte ifrågasätts. När en viss tid har förflutit kan borgenären, som inte har visat vederbörlig omsorg för att göra gällande sina rättigheter, bli tvungen att bära negativa följder därför. På samma sätt kan rättsstridiga omständigheter med tiden bli rättsenliga. Efter en lång period av passivitet kan det nämligen hända att den som omfattas av en skyldighet inte längre är skyldig att verkställa den, varvid denna skyldighet upphör att gälla.
200 Under sådana omständigheter framgår det av rättspraxis att kravet på rättssäkerhet medför att den myndighet från vilken rättsakten härrör måste utöva sina befogenheter inom skälig tid för att undvika att den på obestämd tid kan fördröja utövandet av sina befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 96 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 oktober 2014, Marchiani/parlamentet, T‑479/13, ej publicerad, EU:T:2014:866, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
201 I detta avseende bör det påpekas att frågan huruvida en handläggningstid kan anses vara skälig ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet och de olika steg i förfarandet som myndigheten har vidtagit samt parternas uppträdande under förfarandets gång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 99 och där angiven rättspraxis).
202 Bedömningen av huruvida en handläggningstid är skälig kan nämligen inte fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt (se dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
203 När det gäller omständigheterna i förevarande mål uppkommer således frågan huruvida SRB agerade inom en skälig handläggningstid, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, när nämnden år 2023 beslutade att justera det bidragsbelopp som tidigare hade varit föremål för beslut avseende åren 2016–2022.
204 Vad gäller tvistens betydelse för sökandena har dessa, utan att motsägas av SRB, gjort gällande att de aktuella beloppen utgör ”betydande belopp” som har haft en betydande inverkan på deras verksamhet. År 2023 var ABN AMRO-koncernen nämligen tvungen att betala mer än 120 miljoner euro mer än vad koncernen hade planerat att betala för motsvarande bidragsperiod. ABN AMRO-koncernen har också påpekat att det belopp som AAHG var tvunget att betala för bidragsperioden 2016 fördubblades genom att justeringsposten beaktades i AAHG:s totala skulder.
205 När det gäller ärendets komplexitet för SRB anser tribunalen att ärendet i sig inte är särskilt komplicerat, eftersom SRB redan tidigare har haft tillfälle att uttala sig om omfattningen av de informationsskyldigheter som åligger instituten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2025, de Volksbank/SRB (Förhandsbidragen 2018), T‑406/18, EU:T:2025:151). Förevarande mål har emellertid visat sig omfatta delvis nya omständigheter i detta avseende, eftersom det kännetecknas av att det angripna beslutet inte enbart avser storleken på ett instituts förhandsbidrag för ett visst år, utan även höjer det bidragsbelopp som detta institut ska betala för samtliga föregående år.
206 När det gäller de olika steg i förfarandet som SRB har följt och parternas uppträdande under förfarandet, ska följande omständigheter framhållas som är specifika för det specifika sammanhanget i det aktuella fallet.
207 För det första, såsom SRB har påpekat (se punkt 137 ovan), var SRB, från år 2016 till år 2023, tvungen att fastställa de individuella förhandsbidragen för tusentals institut (2 777 för bidragscykeln 2023), på grundval av ungefär en halv miljon uppgifter som dessa institut hade lämnat (cirka 150 uppgifter per institut) tillsammans med motsvarande årsbokslut.
208 Det framgår av de bestämmelser som tillämpas av SRB att beslutsprocessen för fastställandet av de individuella förhandsbidragen för ett givet år genomförs inom loppet av några månader. Enligt artikel 14.4 och artikel 13.1 i delegerad förordning 2015/63 inleds nämligen detta förfarande vid den tidpunkt då den information som avses i artikel 14.1–14.3 i nämnda förordning tillhandahålls, antingen senast den 31 januari varje år för det räkenskapsår som avslutades den 31 december föregående år, och förfarandet avslutas genom att instituten delges SRB:s slutliga beslut via de behöriga nationella resolutionsmyndigheterna, eller senast den 1 maj varje år.
209 Det är vid denna tidpunkt, det vill säga dagen för det slutliga beslutet, alltså i princip senast den 1 maj varje år under den inledande perioden, som SRB normalt kunde göra gällande sin fordran avseende AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022. I förevarande fall rör det sig om den dag då handläggningstiden börjar löpa, det vill säga den dag från vilken det ska bedömas huruvida det är nödvändigt att iaktta principen om en skälig handläggningstid, under vilken det fortfarande var möjligt för SRB att agera och justera beloppet för AAHG:s förhandsbidrag för motsvarande år.
210 Enligt de uppgifter som sökandena har lämnat och som inte på ett ändamålsenligt sätt har bestritts av SRB, finns det en tidsmässig skillnad som kan vara betydande mellan, å ena sidan, besluten om storleken på AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2022 och, å andra sidan, det angripna beslutet, genom vilket dessa belopp har anpassats för att ta hänsyn till den justeringspost för AAHG som, av ovan angivna skäl, fram till dess inte hade rapporterats av ABN AMRO-koncernen varje år.
211 Dessa avstånd i tiden är mer än sju år mellan SRB:s beslut år 2016 och det angripna beslutet, mer än sex år mellan SRB:s beslut år 2017 och det angripna beslutet, mer än fem år mellan SRB:s beslut år 2018 och det angripna beslutet, mer än fyra år mellan SRB:s beslut år 2019 och det angripna beslutet, mer än tre år mellan SRB:s beslut år 2020 och det angripna beslutet, mer än två år mellan SRB:s beslut år 2021 och det angripna beslutet, och mer än ett år mellan SRB:s beslut år 2022 och det angripna beslutet.
212 För det andra ska det erinras om att det framgår av handlingarna i målet att ABN AMRO-koncernen sedan år 2016 alltid, på eget initiativ eller som svar på en fråga, har redogjort för skälen till att den, på grund av värdepapperiseringstransaktionerna, ansåg det lämpligt att inte redovisa justeringsposten i AAHG:s ”totala skulder”.
213 I förevarande fall kan sökandena, såsom SRB medgav vid förhandlingen, inte klandras för att ha varit i ond tro eller för att ha ägnat sig åt förhalningstaktik vad gäller att överlämna uppgifter om ABN AMRO-koncernens praxis på denna punkt. Tvärtom vidtog sökandena, i samband med varje beslutsförfarande avseende fastställandet av de individuella förhandsbidragen för ett visst år, de åtgärder som de ansåg nödvändiga för att lägga fram sin tolkning för SRB, och detta genom DNB, vilken kunde anses vara – vilket också var fallet – SRB:s mellanhand vad gäller att överlämna information som behövs för att fastställa dessa bidrag.
214 Det framgår nämligen av den tillämpliga lagstiftningen att även om SRB ensam utövar den slutliga beslutsbefogenheten vad gäller beräkningen av förhandsbidragen till SRF, agerar DNB faktiskt i egenskap av nationell förmedlande myndighet för att inhämta relevanta uppgifter i detta avseende, även om DNB:s åtgärder inte i sig är bindande för SRB (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 47).
215 För det tredje framgår det av handlingarna i målet att det var först i slutet av år 2021 eller i början av år 2022 som SRB fick kännedom om ABN AMRO-koncernens praxis att inte rapportera justeringsposten i AAHG:s totala skulder till följd av värdepapperiseringstransaktionerna.
216 Såsom framgår av SRB:s yttrande på denna punkt, i vilket det i detta avseende hänvisas till organisatoriska skäl, förklaras emellertid denna diskrepans mellan översändandet och tillgodogörandet av den relevanta informationen av den kontrollmetod som SRB har fastställt för att kontrollera riktigheten i de uppgifter som lämnats av instituten. Denna fördröjning är således inte en följd av sökandenas beteende, som i god tro och utan att ha ägnat sig åt förhalningstaktik befann sig i en situation där de hade anledning att anse att deras praxis var känd för SRB, vilket dock inte var fallet.
217 Det var nämligen SRB som, med hänsyn till de personella och materiella resurser som denna nämnd förfogar över, beslutade att genom stickprov kontrollera den information som hade lämnats av ABN AMRO‑koncernen efter att besluten om förhandsbidrag antagits. SRB:s fria val att använda sig av denna kontrollmetod medför som resultat att samtliga institut inte kontrolleras varje år och att den faktiska kontrollen av ett visst institut kräver att institutet ingår i stickprovsurvalet.
218 Under dessa omständigheter finner tribunalen att sökandena inte kan klandras för konsekvenserna av att SRB valt denna kontrollmetod, som medförde att SRB först i slutet av år 2021, eller åtminstone i början av år 2022, fick kännedom om den praxis som ABN AMRO‑koncernen sedan år 2016 hade använt för att rapportera AAHG:s ”totala skulder” och de uppgifter som lämnats i detta avseende.
219 Mot bakgrund av samtliga omständigheter i förevarande mål finner tribunalen följaktligen att det, bland annat för att tidsbegränsa möjligheten att driva in unionens fordringar gentemot tredje man, måste anses vara orimligt att ge SRB möjlighet att vänta mer än fem år mellan den tidpunkt då SRB normalt sett hade möjlighet att fastställa beloppet för AAHG:s individuella bidrag med beaktande av ABN AMRO‑koncernens praxis på grund av värdepapperiseringstransaktionerna och den tidpunkt då SRB beslutade att begära att koncernen skulle justera storleken på detta bidrag genom att SRB fattade ett beslut som rör denna praxis. Det skulle eventuellt kunna förhålla sig annorlunda om SRB, vilket dock inte är fallet i förevarande mål, visade att den konstaterade tidsutdräkten, trots nämndens visade omsorg, berodde på det aktuella institutet, bland annat på grund av institutets förhalningsåtgärder eller dess onda tro. Tribunalen konstaterar således att SRB har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt principen om skälig handläggningstid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
220 I förevarande fall framstår en tidsbegränsning på fem år som än mer lämplig, eftersom den motsvarar vad som oftast används för att fastställa tidsgränserna för en fordran eller en motsvarande åtgärd som vidtas av en unionsinstitution eller ett unionsorgan (såsom var fallet i, exempelvis, artikel 105.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) eller artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol).
221 Därför kan sökandena, såsom de med rätta har gjort gällande vad avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, även i avsaknad av en specifik bestämmelse i detta avseende åberopa att alltför lång tid har förflutit för att SRB ska kunna ifrågasätta en tidigare fastslagen situation.
222 Den tidpunkt då institutionen normalt kunde göra gällande sin fordran är således i förevarande sammanhang den tidpunkt då SRB krävde betalning av bidraget för ett visst år (det vill säga dess ”fordran”), alltså den tidpunkt då SRB beslutade om förhandsbidrag för ett visst år.
223 Med beaktande av rättssäkerhetsprincipen och behovet av att denna princip tolkas så, att det inte går att ifrågasätta situationer som ska anses vara fastslagna efter en skälig tid, finner tribunalen följaktligen att SRB, på grund av den alltför långa tid på mer än fem år som förflutit mellan, å ena sidan, SRB:s beslut åren 2016, 2017 och 2018 och, å andra sidan, det angripna beslutet, inte längre kunde justera AAHG:s förhandsbidrag för åren 2016–2018.
224 SRB åsidosatte däremot inte rättssäkerhetsprincipen genom att, inom en skälig handläggningstid på fem år, besluta att i det angripna beslutet justera beloppet för AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioderna 2019, 2020, 2021 och 2022.
225 Mot bakgrund av det ovan anförda ska sökandena vinna framgång med argumentet att principen om en skälig handläggningstid ska iakttas vad gäller justeringen av beloppet för AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioderna 2016–2018. Sökandena kan dock inte vinna framgång med detta argument vad gäller justeringen av de förhandsbidrag AAHG skulle betala för bidragsperioderna 2019–2022.
226 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, att talan delvis ska bifallas såvitt avser den andra grundens andra del och att talan i övrigt inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.
3. Den tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, rätten till god förvaltning och rätten till egendom
227 Den tredje grunden, som består av två delar, avser dels åsidosättande av proportionalitetsprincipen, vilken bland annat stadfästs i artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och av principen om god förvaltning, vilken stadfästs i artikel 41 i stadgan, dels åsidosättande av rätten till egendom, vilken stadfästs i artikel 17 i stadgan.
a) Den första delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och rätten till god förvaltning
228 Sökandena har i huvudsak anfört tre argument för att göra gällande att det angripna beslutet strider mot proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltning. För det första är det inte nödvändigt att ta ut mer än 120 miljoner euro från AAHG för att uppnå de mål som är tänkta att uppnås genom förordning nr 806/2014 och genom SRF. För det andra är den dubbelräkning som följer av det angripna beslutet inte motiverad och har negativa konsekvenser för aktieägarna i ABN AMRO‑koncernen. För det tredje borde SRB ha beaktat de särskilda omständigheterna i förevarande mål.
229 SRB har bestritt sökandenas argument.
230 Det ska inledningsvis påpekas att det, med förbehåll för följderna av att en alltför lång tidsperiod har förflutit, vilka prövats i sig inom ramen för den andra grunden, har slagits fast, inom ramen för den första grunden, att det framgår av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 806/2014 och delegerad förordning 2015/63 dels att AAHG:s skulder, som ska rapporteras och beaktas vid beräkningen av detta instituts förhandsbidrag, omfattar justeringsposten, dels att SRB inte kunde utesluta justeringsposten från denna beräkning som koncerninterna skulder.
231 Det ska vidare erinras om att proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, och som stadfästs i artikel 52.1 i stadgan, innebär att unionsinstitutionernas och unionsorganens handlande ska vara ägnat att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 17 juli 2024, Deutsche Bank/SRB, T‑396/21, EU:T:2024:483, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
232 Principen om god förvaltning, såsom den stadfästs i artikel 41 i stadgan, innebär att unionsinstitutionerna och unionsorganen är skyldiga att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet (se dom av den 29 maj 2024, Portigon/SRB, T‑360/21, EU:T:2024:332, punkt 316 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).
233 I detta sammanhang kan sökandena, för det första, inte göra gällande att SRB:s tillämpning av de relevanta bestämmelserna för att fastställa storleken på AAHG:s förhandsbidrag, i sig och enbart av denna anledning, leder till ett resultat som inte är nödvändigt, proportionerligt eller opartiskt. De belopp som lagligen ska betalas enligt de tillämpliga bestämmelserna är nämligen till sin natur nödvändiga för att uppnå målen med förordning nr 806/2014, och de återspeglar en rättvis och proportionell fördelning av bankernas bidrag till att förse SRF med tillräckliga medel. Det angripna beslutet strider således inte i sig mot proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltning av den anledningen att AAHG åläggs att betala det belopp som det skulle ha behövt betala om det hade lämnat korrekta uppgifter i sina rapporter.
234 Vad för det andra gäller invändningen om att det föreligger en dubbelräkning som inte är motiverad och som skulle få negativa konsekvenser för aktieägarna i ABN AMRO-koncernen, konstaterar tribunalen att valet och konsekvenserna av den värdepapperisering som gjorts inom denna koncern inte kan tillskrivas SRB. Nämnden tillämpade nämligen endast den tillämpliga lagstiftningen, enligt vilken sökandena var skyldiga att rapportera AAHG:s justeringspost bland de totala skulder som skulle beaktas vid beräkningen av detta instituts förhandsbidrag.
235 Vad för det tredje gäller de särskilda omständigheter som påstås föreligga till stöd för påståendet att det angripna beslutet är oproportionerligt, konstaterar tribunalen att det redan har slagits fast att SRB, vad gäller de belopp för vilka det förflöt orimligt lång tid mellan den tidpunkt då de ursprungliga bidragen inkrävdes och den tidpunkt då justeringen av bidragsbeloppen beslutades, tillämpat den aktuella lagstiftningen och de allmänna principerna på ett korrekt sätt. Det framgår även av det ovan anförda att sökandena inte hade fog för att anse att justeringsposten inte behövde rapporteras till SRB som en del av AAHG:s totala skulder. Såsom redan har angetts kan valet och konsekvenserna av behandlingen av värdepapperiseringen när det gäller beräkningen av förhandsbidragen inte heller tillskrivas SRB.
236 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.
b) Den andra delgrunden: Åsidosättande av rätten till egendom
237 Sökandena har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot rätten till egendom, särskilt genom att SRB, i nämnda beslut, i efterhand och utan giltig rättslig grund, bedömt AAHG:s situation, vilket fick till följd att AAHG måste betala betydande belopp. I förevarande fall ska det särskilt beaktas att det påstådda åsidosättandet saknar motivering och rättslig grund.
238 SRB har bestritt sökandenas argument.
239 Enligt artikel 17.1 i stadgan får ingen berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid.
240 Enligt rättspraxis är rätten till egendom inte en absolut rättighet, och dess utövandet kan bli föremål för inskränkningar rättfärdigade av mål av allmänintresse som unionen eftersträvar, under förutsättning att sådana inskränkningar faktiskt svarar mot dessa mål av allmänintresse och inte, i förhållande till det eftersträvade målet, utgör ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i de garanterade rättigheterna (se dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 159 och där angiven rättspraxis).
241 Vid fastställandet av räckvidden av denna rättighet ska, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, särskild hänsyn tas till artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) (se dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 160 och där angiven rättspraxis).
242 I artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen föreskrivs följande:
”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.”
243 I förevarande fall utgör de aktuella bidragen ett ingrepp i den rättighet som garanteras i artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, eftersom de berövar det berörda institutet en del av äganderätten, nämligen det belopp som det har betalat in. Detta ingrepp är motiverat enligt andra stycket i denna artikel, vari det uttryckligen föreskrivs ett undantag för betalning av skatter eller andra pålagor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 162 och där angiven rättspraxis).
244 Under dessa omständigheter ska det verifieras att det angripna beslutet är förenligt med den aktuella lagstiftningen, att kränkningen av sökandenas rätt till egendom verkligen svarar mot mål av allmänintresse och denna kränkning inte, i förhållande till det eftersträvade målet, medför ett oproportionerligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar själva kärnan i äganderätten.
245 Till att börja med framgår det av den bedömning som gjorts inom ramen för den första grunden att SRB gjorde en riktig bedömning när den tillämpade artikel 70 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 led 11 och artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63. Det angripna beslutet är således förenligt med de relevanta bestämmelserna.
246 Vidare framgår det av den bedömning som gjorts inom ramen för den andra grunden att SRB hade rätt att begära att det, inom skälig tid, skulle göras sådana justeringar som den ansåg vara nödvändiga för att den skulle kunna komma fram till det korrekta beloppet för förhandsbidragen för ett visst år. Det framgår även av denna bedömning att denna beräkning inte ledde till att det berörda institutet eller den berörda koncernen ålades att betala ett belopp som inte var förfallet till betalning enligt den relevanta lagstiftningen.
247 Det påstådda åsidosättandet av rätten till egendom har således inte styrkts.
248 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del och följaktligen inte såvitt avser någon del av den tredje grunden.
249 Av det ovan anförda följer att SRB gjorde en felaktig bedömning när den begärde att ABN AMRO-koncernen skulle betala de justerade beloppen för AAHG:s förhandsbidrag för bidragsperioderna 2016–2018 mer än fem år efter att ha underrättat ABN AMRO-koncernen om storleken på de förhandsbidrag som detta institut skulle betala för motsvarande perioder.
250 Under de särskilda omständigheterna i förevarande fall, och mot bakgrund av SRB:s förklaringar att en delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle ändra dess kärninnehåll, anser tribunalen att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras i den del det avser AAHG:s förhandsbidrag, i enlighet med sökandenas yrkanden. Det ankommer på SRB att dra samtliga slutsatser av denna ogiltigförklaring genom att begränsa AAHG:s bidrag till att endast avse det bidrag som är förfallet till betalning (se punkt 22 ovan).
IV. Huruvida domens rättsverkningar ska begränsas i tiden
251 SRB har yrkat att tribunalen, för det fall det angripna beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras, ska låta verkningarna av beslutet bestå under en period på sex månader från och med den dag då domen vinner laga kraft, eftersom AAHG kommer att fortsätta att vara skyldigt att bidra till SRF, varför återbetalning av bidragen i avvaktan på att ett nytt beslut antas är en olämplig lösning.
252 SRB preciserade vid förhandlingen att en ogiltigförklaring, utan att verkningarna av det angripna beslutet består i tiden, skulle riskera att äventyra funktionen hos förordning nr 806/2014, direktiv 2014/59 och delegerad förordning 2015/63, varvid inte bara storleken på AAHG:s förhandsbidrag bör beaktas, utan även alla bidrag som kan behöva återbetalas från SRF under liknande omständigheter.
253 Sökandena uppgav vid förhandlingen att de inte motsätter sig en eventuell begränsning i tiden av verkningarna av det angripna beslutet om det ogiltigförklaras av tribunalen.
254 Enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan unionsdomstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad rättsakt som ska betraktas som bestående. När unionsdomstolen utövar sin behörighet enligt denna artikel ska den beakta rättssäkerhetsprincipen och andra allmänna eller enskilda intressen (se dom av den 12 februari 2025, de Volksbank/SRB (Förhandsbidragen 2018), T‑406/18, EU:T:2025:151, punkt 103 och där angiven rättspraxis).
255 Artikel 264 andra stycket FEUF har i detta sammanhang tolkats så, att det är möjligt att behålla verkningarna av en ogiltigförklarad rättsakt under skälig tid, när detta är motiverat av rättssäkerhetsskäl, men även av skäl som syftar till att undvika avbrott eller tillbakagång i genomförandet av politik som förs eller stöds av unionen (se dom av den 12 februari 2025, de Volksbank/SRB (Förhandsbidragen 2018), T‑406/18, EU:T:2025:151, punkt 104 och där angiven rättspraxis).
256 Vad särskilt gäller uppbörd av förhandsbidrag, har unionsdomstolen slagit fast att verkningarna av de ogiltigförklarade rättsakterna ska bestå i tiden när återbetalningen av sådana bidrag, till följd av nämnda ogiltigförklaring, riskerar att beröva SRF de finansiella medel som kan visa sig nödvändiga för att säkerställa stabiliteten i euroområdet och den finansiella stabiliteten i unionen. Detta kan bland annat vara fallet om SRB vore skyldig att, utöver beloppet för förhandsbidraget från det institut som väckt talan, återbetala förhandsbidrag till andra institut som har väckt en liknande talan genom att åberopa samma grund som den som lett till bifall av talan i förevarande mål (se dom av den 12 februari 2025, de Volksbank/SRB (Förhandsbidragen 2018), T‑406/18, EU:T:2025:151, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
257 I förevarande fall konstaterar tribunalen att beloppet för det förhandsbidrag som AAHG – och därigenom ABN AMRO-koncernen – skulle få återbetalt, om det angripna beslutet ogiltigförklaras på grund av att detta belopp inte var förfallet till betalning, är av begränsad omfattning jämfört med det totala beloppet av de finansiella medel som SRF förfogar över.
258 SRB har inte heller identifierat några andra fall där andra institut än sökandena har väckt en liknande talan och där dessa befinner sig i en situation som är jämförbar med den i förevarande mål och åberopar samma grund som i förevarande talan.
259 Det har följaktligen inte visats att en ogiltigförklaring av det angripna beslutet med omedelbar verkan skulle kunna undergräva stabiliteten i euroområdet och unionens finansiella stabilitet.
260 Under dessa omständigheter saknas det anledning att bifalla SRB:s yrkande om att verkningarna av det angripna beslutet ska bestå i den del det avser AAHG.
V. Rättegångskostnader
261 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har yrkat att SRB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. SRB har tappat målet och ska därför förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandenas rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)
följande:
1) Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/ES/2023/23 av den 2 maj 2023 om beräkningen av förhandsbidragen för bidragsperioden 2023 ogiltigförklaras i den del beslutet avser ABN AMRO Hypotheken Groep BV.
2) SRB ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för ABN AMRO Bank NV och ABN AMRO Hypotheken Groep.
| Marcoulli | Schwarcz | Valasidis |
| Spangsberg Grønfeldt | Jočienė |
Meddelad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 november 2026.
Underskrifter
Innehållsförteckning
I. Bakgrund till tvisten
II. Parternas yrkanden
III. Rättslig bedömning
A. Upptagande till prövning
B. Prövning i sak
1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 70 i förordning nr 806/2014 samt artikel 3 led 11 och artikel 5.1 i delegerad förordning 2015/63
a) Den första delgrunden: Felaktig inkludering av justeringsposten i begreppet skulder i artikel 70 i förordning nr 806/2014 eller i begreppet totala skulder i artikel 3 led 11 i delegerad förordning 2015/63
b) Den andra delgrunden: Felaktig avsaknad av undantagande av justeringsposten vid beräkningen av bidraget till SRF
2. Den andra grunden: Åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhet
a) Tidslinje för diskussionerna med ABN AMRO-koncernen om AAHG:s förhandsbidrag till resolutionsfonderna
1) Beslutet avseende år 2015
2) Besluten avseende bidragsperioden 2016
3) Besluten avseende bidragsperioderna 2017–2021
4) Inledande av ytterligare kontroller under år 2021
5) Beslutet avseende bidragsperioden 2022
6) Korrespondensen under år 2022 inom ramen för den ytterligare uppgiftskontrollen och SRB:s begäran om ändring av rapporterna för bidragsperioderna 2016–2022 och redovisningen för 2023 års förhandsbidrag
b) Den första delgrunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
c) Den andra delgrunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen
1) Den analogi som har åberopats med avseende på de situationer som regleras av den allmänna rättsprincipen enligt vilken det på vissa villkor är tillåtet att återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt
2) Huruvida det var nödvändigt att iaktta principen om en skälig handläggningstid vid justeringen av förhandsbidragsbeloppet avseende tidigare år
3. Den tredje grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, rätten till god förvaltning och rätten till egendom
a) Den första delgrunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och rätten till god förvaltning
b) Den andra delgrunden: Åsidosättande av rätten till egendom
IV. Huruvida domens rättsverkningar ska begränsas i tiden
V. Rättegångskostnader
* Rättegångsspråk: nederländska.