Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – mål C‑4/24 P BNP Paribas Public Sector/SRB

I. Inledning

1. Förevarande förslag till avgörande rör ett överklagande som ingetts av bolaget BNP Paribas Public Sector SA, klaganden i målet, med yrkande om upphävande av den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 25 oktober 2023, BNP Paribas Public Sector/SRB ( T‑688/21, EU:T:2023:675) (nedan kallad den överklagade domen).

2. Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan, grundad på artikel 272 FEUF och artikel 340 första stycket FEUF, om att Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) skulle återlämna de säkerheter som beviljats inom ramen för de icke återkalleliga betalningsåtaganden som klaganden hade ingått mellan 2016 och 2021 i enlighet med de skyldigheter som följer av förordning (EU) nr 806/2014 och genomförandeförordning (EU) 2015/81. Genom sin talan yrkade klaganden även, med stöd av artikel 340 andra stycket FEUF, att det skulle fastställas att beslutet att inte återlämna dessa säkerheter till klaganden, såväl vad gäller de åtaganden som anges nedan som det åtagande som klaganden själv tidigare hade ingått år 2015, utgjorde en obehörig vinst som skulle ersättas i form av skadestånd.

3. Tribunalen slog bland annat fast att varken de bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall, särskilt artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 och artikel 7 i genomförandeförordning 2015/81, eller klausulerna i det avtal som ingåtts mellan klaganden och SRB strider mot den ståndpunkt som SRB uttryckt i den skrivelse som SRB skickade till klaganden efter begäran om återlämnande av de berörda säkerheterna. Enligt SRB kunde ett sådant återlämnande inte ske förrän efter det att ett belopp som motsvarar det bidrag som de icke återkalleliga betalningsåtagandena ersatte hade betalats. Tribunalen fann likaledes, i motsats till den ståndpunkt som klaganden hade intagit, att SRB:s beslut inte utgjorde en obehörig vinst för SRB.

4. Förevarande överklagande ger domstolen tillfälle att tolka bestämmelser som är av avgörande betydelse inom ramen för de förordningar som Europaparlamentet och rådet antog som svar på finanskrisen 2008 och som syftar till att säkerställa stabilitet och säkerhet inom bankväsendet i Europeiska unionen. Enligt klagandens uppfattning, som stöds av Republiken Frankrike och Fédération Bancaire Française, borde tribunalen, med hänsyn till den tydliga ordalydelsen i de tillämpliga bestämmelserna – däribland artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 – ha förordat en bokstavstolkning av dessa bestämmelser, i stället för en kontextuell och teleologisk tolkning. Det ankommer således på domstolen att fastställa vilken innebörd dessa bestämmelser ska ges och att ange den hermeneutiska metod som är korrekt vid tolkningen av dem.

II. Bakgrund till tvisten och förfarandet vid den nationella domstolen

A. Bakgrund till tvisten

5. Tribunalen redogjorde för bakgrunden till tvisten i punkterna 2–15 i den överklagade domen och den kan sammanfattas enligt följande.

6. Klaganden var ett franskt kreditinstitut som var auktoriserat till och med den 24 mars 2021, då Europeiska centralbanken (ECB) återkallade bolagets auktorisation.

7. Före genomförandet av den gemensamma resolutionsmekanismen tillhandahöll klaganden, genom förordning nr 806/2014, för år 2015, en del av sitt förhandsbidrag i form av ett icke återkalleligt betalningsåtagande (nedan kallat 2015 års icke återkalleliga betalningsåtagande) som ingicks med SRB, Autorité de contrôle prudentiel et de résolution (ACPR) och Fonds de garantie des dépôts et de résolution (FGDR).

8. För bidragsperioderna 2016–2021 lämnade klaganden åtminstone en del av sina förhandsbidrag i form av ett icke återkalleligt betalningsåtagande. För detta ändamål ingick klaganden, för var och en av dessa perioder, icke återkalleliga betalningsåtaganden med SRB (nedan kallade 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden).

9. Genom e‑postmeddelande av den 1 april 2021 underrättade klaganden SRB om att ECB på begäran hade återkallat klagandens auktorisation. Klaganden begärde då upplysningar från SRB om vilka åtgärder som skulle vidtas för att få åter de säkerheter som var knutna till de icke återkalleliga betalningsåtaganden som klaganden hade ingått.

10. Genom skrivelse av den 14 april 2021 underrättade SRB klaganden om de formaliteter som skulle följas för att återfå de säkerheter som ställts för nämnda åtaganden.

11. Den 29 juli 2021 underrättade klaganden, efter flera skriftväxlingar, SRB om att 2015 och 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden hade sagts upp.

12. Efter ytterligare skriftväxling underrättade SRB, genom skrivelse av den 13 augusti 2021, klaganden om att SRB skulle återlämna de säkerheter som ställts för 2015 och 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden efter mottagandet av kontanta medel motsvarande det belopp som aktualiserats i enlighet med dessa åtaganden.

13. I denna skrivelse erinrade SRB om att klaganden hade ingått flera icke återkalleliga betalningsåtaganden med SRB. För vart och ett av dessa angav SRB anslaget belopp. Efter uppräkningen av dessa belopp angav SRB bland annat att – mot bakgrund av artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, enligt vilken de bidrag som på vederbörligt sätt mottagits inte skulle återbetalas till enheterna, och mot bakgrund av artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81, enligt vilken användningen av icke återkalleliga betalningsåtaganden inte på något sätt får påverka den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och likviditet – upphävandet av 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden och det därpå följande återlämnandet av de säkerheter som omfattade dessa åtaganden kunde genomföras först efter det att kontanta medel motsvarande det aktuella åtagandet hade erlagts. SRB anmodade då klaganden att överföra ett visst belopp till SRB och att informera SRB om detta medelst e‑postmeddelande. Efter mottagande av nämnda belopp skulle SRB till klaganden återlämna säkerheterna, med avdrag för upplupen negativ ränta, vid utgången av en frist på fjorton bankdagar från och med det att meddelandet om uppsägning hade mottagits.

14. Den 25 oktober 2021 informerade klaganden SRB om att klaganden inte hade för avsikt att genomföra överföringen, eftersom klaganden, enligt sin egen uppfattning om tillämpligt regelverk, inte var skyldig att till SRB överföra likvida medel motsvarande det totala belopp som aktualiserats enligt 2015 och 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden för att klaganden skulle kunna få tillbaka säkerheterna.

B. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

15. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 oktober 2021 väckte klaganden talan med stöd av bland annat artikel 272 FEUF och artikel 340 första stycket FEUF. Genom denna talan yrkade klaganden att tribunalen skulle fastställa att den ståndpunkt som SRB hade uttryckt i skrivelsen av den 13 augusti 2021 strider mot bestämmelserna i 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden, och följaktligen förplikta SRB att till klaganden återlämna de belopp som motsvarar de kontantsäkerheter som är knutna till dessa åtaganden. Klaganden yrkade även att tribunalen skulle förordna om betalning av alla därmed sammanhängande kostnader, dröjsmålsränta och accessoriska belopp av allehanda slag. Klaganden framställde dessutom, enbart med stöd av artikel 340 andra stycket FEUF, ett liknande yrkande om återlämnande, om än i form av skadestånd, avseende både 2015 och 2016–2021 års icke återkalleliga betalningsåtaganden.

16. Tribunalen ogillade klagandens samtliga yrkanden och ogillade talan i dess helhet.

17. För det första, vad gäller klagandens begäran som framställts på grundval av artikel 272 och artikel 340 första stycket FEUF, underströk tribunalen först att det följer av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 att kreditinstitut som är etablerade i en medlemsstat som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismenen, såsom var fallet med klaganden fram till dess att den lämnat tillämpningsområdet för nämnda förordning, är skyldiga att betala det ordinarie bidraget till den gemensamma resolutionsfonden för varje bidragsår. Tribunalen anförde även att i enlighet med artikel 69.1 i nämnda förordning har den årliga uppbörden av förhandsbidrag från kreditinstituten inrättats för att säkerställa att de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden vid utgången av den inledande perioden når upp till målnivån. Med hänsyn till detta syfte har unionslagstiftaren i artikel 70.4 i förordningen preciserat att förhandsbidrag som ”på vederbörligt sätt har mottagits” inte skulle återbetalas.

18. Tribunalen fann vidare att kreditinstituten för att uppfylla sin skyldighet att bidra till den gemensamma resolutionsfonden i enlighet med artikel 70.3 i förordning nr 806/2014 har möjlighet att antingen omedelbart betala sitt bidrag eller underteckna ett icke återkalleligt betalningsåtagande. Tribunalen anförde med avseende på dessa åtaganden, vilka kännetecknas av att de är avtal på obestämd tid som gör det möjligt för instituten att skjuta upp betalningen av sina bidrag, att unionslagstiftaren inrättade en särskild ordning för dessa åtaganden som finns i artikel 7 i genomförandeförordning 2015/81.

19. Tribunalen anförde att det dessutom är riktigt, såsom klaganden gjort gällande vid tribunalen, att det i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte uttryckligen anges att instituten först måste betala in sina bidrag för att deras säkerhet därefter ska återställas. Enligt tribunalen är institut som är etablerade i en medlemsstat som deltar i den gemensamma resolutionsmekanismen emellertid skyldiga att under den inledande perioden betala ett årligt bidrag till den gemensamma resolutionsfonden, så att fonden uppnår målnivån i slutet av nämnda period. Om den säkerhet som täcker ett icke återkalleligt betalningsåtagande återlämnades utan att det bidrag för vilket detta åtagande ingåtts dessförinnan hade mottagits, skulle institutet således inte uppfylla sin skyldighet att betala hela det bidrag som skulle betalas för den period under vilken det omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014; dessutom skulle förhandsbidraget i form av ett icke återkalleligt betalningsåtagande inte uppnå målet att förse den gemensamma resolutionsfonden med finansiella medel motsvarande den nivå som unionslagstiftaren föreskrivit.

20. Tribunalen fann slutligen att den omständigheten att en enhet upphör att bedriva verksamhet som kreditinstitut under bidragsperioden, på grund av att dess auktorisation återkallas, inte påverkar enhetens skyldighet att betala hela det förhandsbidrag som ska betalas för nämnda bidragsperiod. Artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 har således inte till syfte att göra det möjligt för institut som inte längre omfattas av förordningens tillämpningsområde att undandra sig skyldigheten att betala hela det bidrag som ska betalas; syftet är i stället att säkerställa att den gemensamma resolutionsfondens finansiella medel kommer att stå till SRB:s förfogande så snabbt som möjligt vid en resolution, det vill säga att skydda den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och likviditet.

21. Mot bakgrund av vad som anförts ovan drog tribunalen slutsatsen att varken de bestämmelser som var tillämpliga i förevarande fall – däribland artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 – eller klausulerna i det avtal som ingåtts mellan klaganden och SRB utgjorde hinder för den ståndpunkt som SRB uttryckte i skrivelsen av den 13 augusti 2021, nämligen att SRB inte kunde återlämna de kontantsäkerheter som ställts för de icke återkalleliga betalningsåtagandena förrän ett belopp som motsvarar det bidrag som dessa instrument har använts för har erlagts. På samma sätt prövade och underkände tribunalen de ytterligare argument som klaganden hade anfört till stöd för den tolkning som den förordat, eftersom den inte ansåg att de var övertygande.

22. Vad för det andra gäller klagandens begäran enligt artikel 340 FEUF andra stycket, fann tribunalen att SRB:s beslut att behålla de belopp som motsvarar de kontantsäkerheter som är kopplade till de icke återkalleliga betalningsåtaganden som klaganden ingått har en giltig rättslig grund och således inte kunde utgöra obehörig vinst som motiverade en ersättning i form av skadestånd.

III. Parternas yrkanden

23. Genom sitt överklagande, som ingavs till domstolen den 10 januari 2024, har klaganden, med stöd av Republiken Frankrike och Fédération Bancaire Française, yrkat att domstolen ska: upphäva den överklagade domen; bifalla de yrkanden som klaganden framställt i första instans vid tribunalen, och förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

24. SRB har yrkat att domstolen ska i första hand ogilla överklagandet, i andra hand, om nödvändigt, ersätta domskälen och ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

25. Muntlig förhandling hölls den 4 december 2024.

IV. Rättslig bedömning

26. Klaganden har till stöd för sitt överklagande, som syftar till att bestrida tribunalens bedömning av den ansökan som ingetts i första instans med stöd av artikel 272 och artikel 340 första stycket FEUF, åberopat två grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81, och den andra grunden avser bristfällig motivering.

A. Den första grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81

27. Klaganden har genom sin första grund bestritt tribunalens tolkning av de bestämmelser som är tillämpliga i förevarande mål, däribland artiklarna 69.1 och 70 punkterna 1–4 i förordning nr 806/2014 och artikel 7 punkterna 1–3 i genomförandeförordning 2015/81. Klaganden har i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i motsats till den tolkning som framgår av den överklagade domen, borde ha kommit fram till att det förhållandet att ett kreditinstitut lämnat tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, ska medföra att SRB ska återlämna de säkerheter som täcker de icke återkalleliga betalningsåtaganden som detta institut har ingått, utan att det åläggs någon ytterligare skyldighet i detta avseende.

28. Denna grund är uppdelad i fem delar. Den första delgrunden avser åsidosättande av principerna för tolkning av unionsrätten, den andra grunden avser åsidosättande av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 och principen om likabehandling, den tredje grunden avser att tribunalens resonemang avseende artikel 69.1 och artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 saknar rättslig grund, den fjärde grunden avser att tribunalen har missuppfattat artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 och förtagit den sin ändamålsenliga verkan och den femte grunden, vilken har framställts i andra hand, avser åsidosättande av principen lex specialis generalibus derogat.

29. Var och en av dessa delgrunder ska prövas i den ordning som angetts ovan.

1. Den första delgrunden: Åsidosättande av principerna för tolkning av unionsrätten

30. Klaganden har bestritt tribunalens tolkning, såsom den beskrivits i punkterna 17–21 i detta förslag till avgörande, och har gjort gällande att tribunalen gjorde fel då den underlät att göra en bokstavstolkning av ordalydelsen i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, i strid med principerna för tolkning av unionsrätten. Klaganden har särskilt påpekat att ordalydelsen i denna bestämmelse är klar och precis, i den del där det föreskrivs att om ett kreditinstitut utträder ur tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 ska de icke återkalleliga betalningsåtaganden som institutet har ingått ”upphävas”, utan att detta upphävande är förenat med något villkor. I denna bestämmelse anges dessutom de konsekvenser som följer av upphävandet, nämligen att säkerheten för dessa åtaganden ”återlämnas”, återigen utan att något villkor för återlämnandet bestrids. Eftersom tribunalen har föredragit att göra en kontextuell tolkning och en teleologisk tolkning av artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, vilket väger tyngre än bestämmelsens klara och precisa lydelse, är den överklagade domen behäftad med en felaktig rättstillämpning.

31. SRB har bestritt dessa argument.

32. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om de hermeneutiska perspektiv som ska användas vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse. Därvid ska enligt fast rättspraxis inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

33. Såvitt avser den överklagade domen noterar jag inledningsvis att tribunalen i punkt 34 däri hänvisade till artikel 7 i genomförandeförordning 2015/81 i dess helhet, inbegripet punkt 3, som är tillämplig på icke återkalleliga betalningsåtaganden.

34. På den grundvalen erinrade tribunalen i punkt 36 i den överklagade domen om den gängse meningen av begreppet icke återkalleligt, som enligt tribunalen är något som inte kan bestridas. Detta skulle, enligt tribunalen, återigen leda till uppfattningen att de icke återkalleliga betalningsåtaganden som avses i artikel 7 i genomförandeförordning 2015/81 innebar en skyldighet som inte kunde bestridas och följaktligen en skyldighet att betala det belopp för vilket dessa åtaganden hade ingåtts.

35. Tribunalen påpekade slutligen i punkt 37 i den överklagade domen att även om det är riktigt att det i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte uttryckligen anges att institut som beslutar att lämna tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 först måste betala in sina bidrag för att deras säkerhet därefter ska återställas, så är dessa institut skyldiga att, i enlighet med artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014, under den inledande perioden betala ett årligt bidrag till den gemensamma resolutionsfonden, så att fonden uppnår målnivån i slutet av nämnda period. I detta sammanhang underkände tribunalen den tolkning som klaganden hade förordat.

36. Härav följer att tribunalen, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, inte har underlåtit att göra en bokstavstolkning av ordalydelsen i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81. Tribunalen fann emellertid att skyldigheten att ge bidrag till den gemensamma resolutionsfonden, i avsaknad av ett uttryckligt undantag i nämnda genomförandeförordning, fortfarande var i kraft mot bakgrund av föreskrifterna i grundförordningen – det vill säga förordning nr 806/2014 – vilket samtidigt, enligt tribunalen, bekräftade den gängse meningen av ett betalningsåtagande som ordagrant, i själva genomförandelagstiftningen, kvalificerades som ”icke återkalleligt”.

37. Klaganden kritik avseende avsaknaden av en bokstavstolkning av artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 kan således inte godtas.

38. Vad vidare gäller frågan huruvida tribunalens slutsats är välgrundad, bör det noteras, i likhet med vad klaganden anfört, att domstolen har slagit fast att även om det i princip är möjligt att tolka en bestämmelse ”mot bakgrund av” sitt rättsliga sammanhang för att lösa en tvetydig formulering, får en sådan tolkning inte leda till att all ändamålsenlig verkan av bestämmelsens klara och precisa lydelse går förlorad.

39. Det är i detta hänseende riktigt att de olika metoderna för att tolka en bestämmelse, förutom en bokstavstolkning, under inga omständigheter får leda till en tolkning contra legem av en klar och precis bestämmelse. När den bestämmelse som ska tolkas finns i en genomförandeförordning, kan dess klarhet och precision emellertid endast viktas i förhållande till den normativa ram i vilken bestämmelsen ingår och målen för denna ram, i vars topp grundförordningen finns. Detta innebär att en bokstavstolkning av en bestämmelse i en genomförandeförordning, hur klar och precis den än må förefalla, inte får strida mot systematiken i och syftet med grundförordningen. EU-domstolens praxis är tydlig i detta avseende när den, på grundval av en väletablerad tolkningsprincip som hänför sig till normhierarkin, fastställer att en genomförandeförordning ska tolkas i överensstämmelse med bestämmelserna i grundförordningen där så är möjligt.

40. Härav följer att tribunalens tolkningsmetod, såsom den framgår av punkterna 36 och 37 i den överklagade domen, inte kan anses vara felaktig. Tribunalen granskade först ordalydelsen i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, bland annat innebörden av uttrycket icke återkallelig och den omständigheten att det inte anges vilka villkor som ska vara uppfyllda för att säkerheter ska återlämnas till kreditinstitut för det fall icke återkalleliga betalningsåtaganden upphävs. Vidare satte tribunalen sina konstateranden i relation till de relevanta bestämmelserna i förordning nr 806/2014, det vill säga artiklarna 69 och 70 i förordningen, för att bedöma huruvida den uppenbara klarhet och precision i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 som klaganden har åberopat kunde fastställas. Tribunalen fann emellertid att de skyldigheter som följer av de nämnda artiklarna i förordning nr 806/2014, samt av målen med förhandsbidragen, utgjorde hinder för att komma fram till en sådan slutsats.

41. Mot bakgrund av det ovan anförda, och utan att det föregriper prövningen av den andra och tredje delen av förevarande grund, som just syftar till att bestrida tribunalens tolkning av artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014 jämförd med olika punkter i artikel 7 i genomförandeförordning 2015/81, anser jag att tribunalen inte kan kritiseras för att ha åsidosatt principerna för tolkning av unionsrätten, såsom klaganden har gjort gällande.

42. Jag anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

2. Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, av artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 och av principen om likabehandling

43. Genom den första grundens andra del har klaganden i huvudsak gjort gällande att även om artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 ska tolkas mot bakgrund av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, såsom tribunalen fann i den överklagade domen, utgör den sistnämnda bestämmelsen inte hinder mot en tolkning, enligt vilken det förhållandet att ett institut har lämnat tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 måste leda till att SRB återlämnar de säkerheter som täcker de icke återkalleliga betalningsåtagandena, utan att SRB åläggs någon ytterligare skyldighet.

44. Klaganden har i detta avseende understrukit att det i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, i motsats till vad tribunalen fann, inte föreskrivs någon ”betalningsskyldighet” för kreditinstitut som omfattas av den gemensamma resolutionsmekanismen, utan endast en ”skyldighet att samla in” för den gemensamma resolutionsfonden. Denna insamling kan enligt klaganden göras antingen i form av en kontant betalning eller i form av ett icke återkalleligt betalningsåtagande. Enligt klaganden bekräftar en jämförelse mellan flera bestämmelser i förordning nr 806/2014 och genomförandeförordning 2015/81 denna åtskillnad. Den enda skyldigheten att göra kontanta betalningar avseende icke återkalleliga betalningsåtaganden är den som föreskrivs i artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81, det vill säga om en resolutionsåtgärd som inbegriper den gemensamma resolutionsfonden genomförs. Det rör sig om en villkorad skyldighet som endast skulle ha uppkommit om det villkor som uttryckligen föreskrivs i genomförandeförordning 2015/81 var uppfyllt. Klaganden har återigen gjort gällande att det i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte föreskrivs någon skyldighet att återlämna de kontantsäkerheter som täcker icke återkalleliga betalningsåtaganden, vilket innebär att tribunalen har uppställt icke existerande villkor för tillämpningen av denna bestämmelse, vilket strider mot domstolens fasta praxis.

45. SRB har bestritt dessa argument.

46. Det ska inledningsvis påpekas att enligt artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 ska ”[d]e enskilda bidragen från varje institut … samlas in minst en gång per år”. Det är således riktigt, såsom klaganden har påpekat, att uttrycket samla in, och inte ordet betala, används i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, för att hänvisa till de förhandsbidrag som kreditinstitut som faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 omfattas av.

47. I punkt 28 i den överklagade domen slog tribunalen fast att det följer av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 att kreditinstitut som är etablerade i en deltagande medlemsstat, såsom var fallet med klaganden, är skyldiga att ”betala” det ordinarie bidraget till den gemensamma resolutionsfonden för varje bidragsår. På grundval av detta drog tribunalen slutsatsen, bland annat i punkterna 37–39 i den överklagade domen, att de institut som använt icke återkalleliga betalningsåtaganden alltid är skyldiga att betala sina förhandsbidrag i kontanter när de beslutar att lämna tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014. Enligt tribunalen var en sådan tolkning dessutom förenlig med det mål som eftersträvas med artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81.

48. Den fråga som uppkommer i förevarande fall är således huruvida den terminologiska åtskillnad som klaganden har gjort gällande kan påverka artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 jämförd med artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, vilket således, såsom klaganden har hävdat, bekräftar att upphävandet av de säkerheter som täcker icke återkalleliga betalningsåtagandet inte omfattas av en föregående skyldighet att göra en förhandsbetalning i kontanter.

49. Enligt min mening bör domstolen, i enlighet med den ståndpunkt som SRB har intagit i sina inlagor, inte godta klagandens argument.

50. För det första förefaller användningen av uttrycket samla in i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 och ordet betala i den överklagade domen hänföra sig till två sidor av samma skyldighet. Den enda skillnaden i detta avseende är att en passiv form av verbet samla in används i ordalydelsen i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 för att lägga tonvikt på förhandsbidrag som aktivt subjekt i denna mening, I punkt 28 i den överklagade domen använde tribunalen däremot verbet betala i aktiv form just för att framhålla den omständigheten att kreditinstitut som är etablerade i en deltagande medlemsstat är bundna av den skyldighet som följer av artikel 70.1 i förordning nr 806/2014. Den semantiska skillnaden mellan ordet samla in och ordet betala kan därför enligt min mening inte ha den rättsverkan som klaganden har åberopat.

51. För det andra vill jag påpeka att denna åtskillnad inte heller har stöd i förordning nr 806/2014 respektive genomförandeförordning 2015/81 Det är riktigt, såsom klaganden har påpekat, att verbet samla in används i flera av bestämmelserna i dessa båda förordningar, i dess olika böjda former, för att hänvisa till förhandsbidrag. Ingen av förordningarna förbehåller emellertid användningen av ordet betala för betalning av kontantbidrag, vilket innebär att kombinationen ”insamling – icke återkalleligt betalningsåtagande” och ”betalning – kontantbidrag”, som har skapats av klaganden, inte kan godtas. Det bör också noteras att det, såsom SRB har påpekat, finns hänvisningar i unionsrätten till icke återkalleliga betalningsåtaganden där ordet betala används i samband med dem, liksom i samband med förhandsbidrag i allmänhet, inte bara sådana som betalas kontant, vilket visar att både verbet samla in och verbet betala kan användas utan åtskillnad även med hänvisning till denna typ av instrument.

52. Av detta följer att i den mån icke återkalleliga betalningsåtaganden utgör förhandsbidrag, vilket klaganden inte har bestritt, kan användningen av ordet samla in i ordalydelsen i artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 inte i sig utesluta tribunalens tolkning att kreditinstitut som använder icke återkalleliga betalningsåtaganden är skyldiga att betala sina bidrag kontant när de beslutar att lämna tillämpningsområdet för denna förordning.

53. Vad gäller klagandens argument avseende artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81, räcker det att påpeka att denna bestämmelse inte är relevant i förevarande fall, såsom tribunalen med rätta slog fast i punkt 54 i den överklagade domen. Förevarande mål rör inte konsekvenserna av en betalningsuppmaning vid resolution av ett kreditinstitut, utan de konsekvenser som ett upphävande av ett icke återkalleligt betalningsåtagande av ett institut som har lämnat den gemensamma resolutionsmekanismen har. Den omständigheten att det i artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81 föreskrivs en betalningsskyldighet om en resolutionsåtgärd inbegriper den gemensamma resolutionsfonden kan inte i sig innebära att en liknande skyldighet inte kan anses vara tillämplig, i enlighet med artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, i andra fall, såsom när ett oåterkalleligt betalningsåtagande upphävs till följd av att ett institut lämnar tillämpningsområdet för denna förordning. Tribunalen kan således inte klandras för att ”inte ha tagit hänsyn till den villkorliga karaktären” av icke återkalleliga betalningsåtaganden, såsom klaganden har hävdat.

54. Även om klaganden har hävdat att tribunalens tolkning skapar ”en mer ogynnsam situation” för de institut som lämnat tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, särskilt jämfört med de institut som fortfarande omfattas av detta tillämpningsområde, ska det påpekas att de sistnämnda fortfarande, i kraft av de icke återkalleliga betalningsåtaganden som ingåtts, är skyldiga att betala det belopp som motsvarar dessa åtaganden, antingen vid ett resolutionsbeslut, i enlighet med artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81, eller vid ett utträde ur tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014. Det rör sig således om samma situation som den som klaganden befinner sig i på grund av dels dess deltagande i den gemensamma resolutionsmekanismen under perioden 2016–2021, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 46 i den överklagade domen, dels dess beslut att lämna denna mekanism. Klagandens påstående att principen om likabehandling har åsidosatts kan således inte godtas.

55. I den mån klaganden har upprepat att ordalydelsen i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 är klar och precis och att det i denna bestämmelse inte föreskrivs något villkor om betalning för att upphäva de säkerheter som täcker ett icke återkalleligt betalningsåtagande, hänvisar jag slutligen till de överväganden som utvecklats inom ramen för bedömningen av den första grundens första del, enligt vilka tribunalen inte begick något fel genom att göra en tolkning enligt vilken en jämförelse av denna artikel med artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 leder till en motsatt tolkning.

56. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen inte åsidosatte artikel 70.1 i förordning nr 806/2014, artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 eller principen om likabehandling, i den mening som klaganden har gjort gällande, genom att slå fast att ett instituts utträde ur tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 inte får leda till att SRB återlämnar de säkerheter som täcker de icke återkalleliga betalningsåtagandena utan att betala det kontantbelopp som motsvarar dessa åtaganden.

57. Jag anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

3. Den tredje delgrunden: Tribunalens resonemang avseende artikel 69.1 och artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 saknar rättslig grund

58. Genom den första grundens tredje del har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt grundade sig på artikel 69.1 och artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 för att fastställa betalningsskyldigheten för kreditinstitut som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

59. Klaganden har för det första gjort gällande att enligt artikel 3.1 led 34 i förordning nr 806/2014 omfattar ”tillgängliga finansiella medel” kontanter, insättningar, tillgångar och indrivningsbara betalningsåtaganden som står till den gemensamma resolutionsfondens förfogande. Av detta följer att de tillgängliga finansiella medel som avses i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 omfattar de icke återkalleliga betalningsåtagandena i sig, oavsett om dessa åtaganden har begärts in och, följaktligen, oavsett om beloppen har betalats kontant. Artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 kan således inte utgöra rättslig grund för en ovillkorlig skyldighet att betala beloppen kontant. Klaganden har i detta sammanhang i huvudsak gjort gällande att det mål som eftersträvas med denna bestämmelse inte skulle åsidosättas om kreditinstitut som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 inte är skyldiga att betala kontanta belopp när deras icke återkalleliga betalningsåtaganden upphävs.

60. För det andra åsidosatte tribunalen enligt klaganden artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 genom att i den överklagade domen betrakta icke återkalleliga betalningsåtaganden som bidrag som ”på vederbörligt sätt har mottagits” i den mening som avses i denna bestämmelse. Dessa åtaganden var emellertid, som deras namn antyder, åtaganden gentemot den gemensamma resolutionsfonden och har konkretiserats i ett avtal som har ingåtts av institutet. Klaganden har gjort gällande att ett avtal kan ingås, hävas eller sägas upp, men att det inte kan ”betalas ” eller ”mottas” och än mindre ”återbetalas”. Härav följer att artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, i vilken det föreskrivs ett förbud mot återbetalning av bidrag som ”på vederbörligt sätt har mottagits”, endast kan tillämpas på bidrag som mottagits i form av penningbelopp. Denna tolkning bekräftas av bestämmelserna i det avtal som ingåtts mellan klaganden och SRB.

61. SRB har bestritt dessa argument.

62. För det första ska, enligt artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden uppgå till minst 1 procent av alla garanterade insättningar i alla institut auktoriserade i alla deltagande medlemsstater vid utgången av en inledande period på åtta år räknat från och med den 1 januari 2016 eller från den dag då denna punkt blir tillämplig med stöd av artikel 99.6 i samma förordning.

63. I den överklagade domen grundade sig tribunalen på denna bestämmelse för att, bland annat i punkterna 29 och 37 i domen, förklara det huvudsakliga målet med den årliga uppbörden av förhandsbidrag. Enligt tribunalen bestod ett sådant mål i att säkerställa att de disponibla finansiella medlen i den gemensamma resolutionsfonden uppnår målnivån vid utgången av den föreskrivna perioden. På denna grund angav tribunalen i punkt 41 i den överklagade domen att om artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 tolkas på så sätt att ett institut som klaganden inte behöver betala det belopp som motsvarar det icke återkalleliga betalningsåtagandet kontant, skulle denna artikel innebära ett åsidosättande av syftet att uppnå målnivån, vilket bland annat eftersträvas med artikel 69 i förordning nr 806/2014.

64. Jag anser att tribunalens bedömning bör godtas. Såsom framgår av punkt 41 i den överklagade domen, i vilken det i detta avseende hänvisas till förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ABLV Bank/SRB, som jag ansluter mig till, kan nämligen upphävandet av ett icke återkalleligt betalningsåtagande, som orsakats av att institutet lämnat tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, och återlämnandet av motsvarande säkerhet, vilket föreskrivs i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, inte ske till nackdel för den gemensamma resolutionsfonden. Så skulle vara fallet, såsom generaladvokat Kokott också har påpekat i sitt förslag till avgörande, om upphävandet och återlämnandet innebar att det inte var nödvändigt att tillhandahålla det bidrag för vilket det icke återkalleliga betalningsåtagandet föreskrivs. Av detta skäl, och såsom tribunalen har konstaterat, måste ett utträde ur den gemensamma resolutionsmekanismen, för att inte motverka det mål som eftersträvas i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, med nödvändighet innebära att det oåterkalleliga betalningsåtagandet begärs in.

65. Vad beträffar klagandens påstående avseende en jämförelse av definitionen av termerna ”tillgängliga finansiella medel” i artikel 3.1 led 34 i förordning nr 806/2014, och artikel 69.1 i samma förordning, kan detta påstående utgöra belägg för tribunalens resonemang, snarare än att vederlägga detsamma. Eftersom icke återkalleliga betalningsåtaganden enligt förordning nr 806/2014 anses utgöra tillgängliga finansiella medel och därför beaktas för att uppnå målnivån i den gemensamma resolutionsfonden, måste upphävandet av dessa åtaganden med nödvändighet åtföljas av en ersättning som motsvarar det kontantbelopp som motsvarar nämnda åtaganden. I annat fall skulle, såsom redan har angetts, upphävandet av åtagandena och återlämnandet av säkerheterna ske till nackdel för den gemensamma resolutionsfonden och strida mot målet att uppnå den målnivå som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014.

66. I den mån klaganden har gjort gällande att ett kreditinstituts utträde ur tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 snarare borde kompenseras genom justeringar av förhandsbidragen från de institut som fortfarande omfattas av nämnda tillämpningsområde, räcker det att påpeka att domstolen i det mål som avgjordes genom domen i målet ABLV Bank/SRB, som tribunalen i detta hänseende hänvisade till i punkt 30 i den överklagade domen, redan har uteslutit en sådan möjlighet.

67. Tribunalen kunde följaktligen grunda sin bedömning av betalningsskyldigheten för kreditinstitut som har lämnat den gemensamma resolutionsmekanismen på artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 och på det syfte som eftersträvas med denna bestämmelse.

68. Vad för det andra gäller artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 föreskrivs i denna bestämmelse att bidrag som på vederbörligt sätt har mottagits från varje sådan enhet som avses i denna förordning inte ska återbetalas till de enheterna. Tribunalen fann att denna bestämmelse även kunde ge stöd för dess tolkning att de säkerheter som är knutna till de icke återkalleliga betalningsåtagandena inte kan återlämnas förrän efter betalning av ett belopp som motsvarar det bidragsbelopp som dessa åtaganden har ersatt.

69. I detta avseende anser jag inte att klagandens argument mot ovanstående konstaterande är övertygande, eftersom klaganden endast har gjort gällande att de avtal som ingåtts mellan kreditinstituten och SRB, i syfte att ingå icke återkalleliga betalningsåtaganden, till sin natur inte kan ”mottas”. Denna terminologiska subtilitet är emellertid inte tillräcklig för att vederlägga tribunalens resonemang, särskilt som det under alla omständigheter förefaller mig diskutabelt att ett åtagande säkerligen inte kan anses vara ”mottaget”.

70. Det ska under alla omständigheter erinras om att unionslagstiftaren, såsom domstolen har konstaterat i sin rättspraxis, genom den klara ordalydelsen i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 har avsett att generellt inte tillåta återbetalning av förhandsbidrag som på vederbörligt sätt har mottagits. Såsom SRB har gjort gällande ska begreppet ”på vederbörligt sätt har mottagits” således, om det utan åtskillnad avser förhandsbidrag, tillämpas oberoende av typen av bidrag, inbegripet icke återkalleliga betalningsåtaganden.

71. Under dessa omständigheter anser jag återigen att tribunalen med rätta tillämpade artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 för att komma fram till sin tolkning att det föreligger en betalningsskyldighet för kreditinstitut som lämnat tillämpningsområdet för den gemensamma resolutionsmekanismen vid upphävandet av de icke återkalleliga betalningsåtaganden som de ingått.

72. Mot bakgrund av det ovan anförda har tribunalen, i motsats till vad klaganden har hävdat, varken åsidosatt artikel 69.1 eller artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 i sitt resonemang i den överklagade domen.

73. Jag anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del.

4. Den fjärde delgrunden: Missuppfattning av, samt berövande av den ändamålsenliga verkan med, artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81

74. Klaganden har gjort gällande att tribunalen har tolkat artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 på ett sätt som innebär att innehållet i punkterna 2 och 3 i denna artikel förvrängs och bestämmelsernas ändamålsenliga verkan går förlorad. Klaganden anser att tribunalens resonemang innebär att upphävandet av icke återkalleliga betalningsåtaganden och återlämnandet av säkerheten för dessa åtaganden, i enlighet med artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, i sig kan påverka den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och likviditet. Klaganden har i detta sammanhang hävdat att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 aldrig kan tillämpas. Klaganden har tillagt att tribunalens tolkning även innebär en förvrängning av innehållet i artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, eftersom det i denna bestämmelse inte föreskrivs något villkor för återlämnande av de säkerheter som är knutna till icke återkalleliga betalningsåtaganden. Om lagstiftaren hade velat tillämpa samma betalningsskyldighet som vid vidtagande av en resolutionsåtgärd enligt artikel 7.2 i genomförandeförordning 2015/81, skulle detta ha föreskrivits i punkt 3 i sistnämnda bestämmelse eller det skulle åtminstone uttryckligen ha hänvisats till nämnda punkt 2.

75. SRB har bestritt dessa argument.

76. Jag vill inledningsvis påpeka att eftersom klaganden genom förevarande delgrund endast har bestritt tribunalens tolkning av artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 och i huvudsak har gjort gällande att denna tolkning innebär att den ändamålsenliga verkan med punkterna 2 och 3 i denna bestämmelse går förlorad, ska denna delgrund underkännas då den är verkningslös. Det kan nämligen, mot bakgrund av den bedömning som gjorts inom ramen för de föregående delarna av förevarande grund, konstateras att även om denna delgrund skulle anses välgrundad, skulle tribunalens tolkning av artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 fortfarande vara giltig mot bakgrund av en jämförelse mellan denna bestämmelse och andra bestämmelser som återfinns i en bestämmelse av högre rang, däribland artiklarna 69 och 70 i förordning nr 806/2014.

77. Med detta sagt anser jag att denna del av grunden, som delvis innehåller argument som redan har undersökts i de föregående delarna av denna grund, ska underkännas eftersom den är ogrundad.

78. Det ska nämligen påpekas att tribunalen, i punkt 41 i den överklagade domen, konstaterade att det i artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 uttryckligen föreskrivs att användningen av icke återkalleliga betalningsåtaganden inte på något sätt får påverka den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och likviditet. En sådan skrivning återfinns även i skäl 16 i genomförandeförordningen. Tribunalen slog på den grunden fast att upphävandet av ett icke återkalleligt betalningsåtagande och återlämnandet av motsvarande säkerhet inte i något fall kan ske till nackdel för den gemensamma resolutionsfonden.

79. I motsats till vad klaganden har hävdat anser jag emellertid inte att denna tolkning strider mot sammanhanget och syftet med artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 eller att denna tolkning innebär att den ändamålsenliga verkan med denna bestämmelse går förlorad. Om artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 tolkades så, att den tillåter kreditinstitut att inte betala sina bidrag förrän deras säkerhet har återlämnats till dem, skulle den klara och uttryckliga princip som lagstiftaren har fastställt i artikel 7.1 i genomförandeförordningen, vilken är anpassad till bestämmelsen i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014, tvärtom åsidosättas. I detta avseende är det tillräckligt att påpeka, såsom redan har prövats i samband med bedömningen av den tredje delen av denna grund, att en användning av oåterkalleliga betalningsåtaganden, som inte omfattas av en senare betalningsskyldighet vid ett eventuellt utträde ur tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, skulle minska den gemensamma resolutionsfondens finansiella kapacitet och skulle kunna påverka dess likviditet, vilket är precis vad artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 syftar till att förhindra.

80. Tribunalen gjorde därför inte något fel när den i punkt 42 i den överklagade domen fann att artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 är tillämplig på behandlingen av icke återkalleliga betalningsåtaganden från ett institut som inte längre omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, och artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 ska följaktligen tolkas mot bakgrund av denna bestämmelse.

81. Vad gäller de ytterligare argumenten avseende artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, enligt vilka dessa bestämmelser i huvudsak föreskriver ett betalningsvillkor endast vid ett resolutionsbeslut, hänvisar jag till de överväganden som redan har gjorts i punkterna 40 och 53 i detta förslag till avgörande.

82. Mot bakgrund av det ovan anförda, och i motsats till vad klaganden har gjort gällande, innebär tribunalens tolkning av artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81 varken att punkterna 2 och 3 i samma bestämmelse har förvrängts eller att den ändamålsenliga verkan med punkterna 2 och 3 går förlorad.

83. Jag anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde delgrunden, eftersom den är verkningslös eller i vart fall ogrundad.

5. Den femte delgrunden: Åsidosättande av principen lex specialis generalibus derogat

84. Genom den första grundens femte del, som har åberopats i andra hand, har klaganden gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principen lex specialis generalibus derogat. Klaganden anser att tribunalen felaktigt har gett den allmänna bestämmelsen i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 företräde framför de särskilda bestämmelserna i artikel 7.2 och 7.3 i genomförandeförordning 2015/81. Klaganden har i detta avseende bland annat påpekat att enligt fast rättspraxis har specialbestämmelser företräde framför allmänna bestämmelser i de situationer som de specifikt avser att reglera. I motsats till vad som anförts i den överklagade domen borde innehållet i de sistnämnda bestämmelserna ha företräde framför innehållet i de förstnämnda.

85. SRB har bestritt dessa argument.

86. Det ska inledningsvis påpekas att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, inte kan anses utgöra en lex specialis som särskilt avviker från artikel 70.4 i förordning nr 806/2014.

87. Såsom jag i huvudsak har förklarat i min bedömning av den första grundens första del har förordning nr 806/2014, i egenskap av grundförordning, en högre normativ rang än genomförandeförordning 2015/81, vilket innebär att bestämmelserna i genomförandeförordning 2015/81, i avsaknad av uttryckliga undantag eller bestämmelser om detta, inte kan ges företräde framför de bestämmelser som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014, om de anses ha motsatt innehåll.

88. Ett sådant konstaterande är än mer uppenbart mot bakgrund av artikel 70.7 i förordning nr 806/2014, som ger rådet befogenhet att anta genomförandeakter, såsom är fallet med genomförandeförordning 2015/81, för att fastställa genomförandevillkoren för punkterna 1, 2 och 3 i denna artikel, men inte för att genomföra – eller än mindre ändra – punkt 4 i denna artikel.

89. Det kan det under alla omständigheter, såsom SRB har gjort gällande, mot bakgrund av den bedömning som gjorts inom ramen för den tredje delen av förevarande grund, konstateras att det är möjligt att göra en jämförelse mellan artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 och artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81. Med utgångspunkt i antagandet att de båda bestämmelserna kompletterar varandra och kan tillämpas parallellt, såsom föreslås i förevarande förslag till avgörande, kan den andra av dessa bestämmelser följaktligen inte utgöra ett undantag från den första. Mot denna bakgrund, och då det inte föreligger någon motsättning mellan dessa två uppenbart tillämpliga bestämmelser, kan ingen bestämmelse bli föremål för undantag eller undantas från tillämpning utan att detta uttryckligen föreskrivs i förordning nr 806/2014.

90. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag inte, i motsats till vad klaganden har påstått, att tribunalen har åsidosatt principen lex specialis generalibus derogat.

91. Jag anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte delgrunden.

92. Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de delar av den första grunden som klaganden har åberopat, ska denna grund underkännas i sin helhet.

B. Den andra grunden: Bristfällig motivering

93. Klaganden har gjort gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad och innehåller en motstridig motivering. Klaganden har särskilt hänvisat till motsägelser i punkterna 30, 36, 41 och 43 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast följande: för det första, att icke återkalleliga betalningsåtaganden utgör bidrag som ”på vederbörligt sätt har mottagits” i den mening som avses i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014, även om de inte har betalats ”omedelbart”, för det andra, att dessa åtaganden är ”oåterkalleliga”, samtidigt som det därefter hävdas att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 syftar till att ”avsluta” dessa åtaganden, ”vilket innebär att [de] inte kvarstår efter det att … tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 [har lämnats]”, för det tredje, såsom angetts ovan, syftar artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 till att ”avsluta” icke återkalleliga betalningsåtaganden, trots att tribunalen har slagit fast att denna bestämmelse syftar till att ”säkerställa att den gemensamma resolutionsfondens finansiella medel kommer att stå till SRB:s förfogande så snabbt som möjligt vid en resolution” och, för det fjärde, att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 inte kan tillämpas ”till nackdel för den gemensamma resolutionsfonden” och påverka dess ”finansiella kapacitet eller likviditet”, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 69.1 i förordning nr 806/2014 och artikel 7.1 i genomförandeförordning 2015/81.

94. SRB har bestritt dessa argument.

95. I förevarande fall anser jag inledningsvis, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, att tribunalens konstateranden i punkt 30 i den överklagade domen, nämligen att icke återkalleliga betalningsåtaganden inte är bidrag som betalas ”omedelbart”, utan bidrag för vilka betalningen ”skjuts upp”, inte är motsägelsefulla. Det finns inte heller något motsägelsefullt i tribunalens konstaterande att ett oåterkalleligt betalningsåtagande som ingåtts av en institution utgör ett bidrag som ”på vederbörligt sätt har mottagits”, med hänsyn till att, såsom framgår av punkt 70 i förevarande förslag till avgörande, det återbetalningsförbud som föreskrivs i artikel 70.4 i förordning nr 806/2014 omfattar alla disponibla finansiella medel, således även icke återkalleliga betalningsåtaganden.

96. Vidare är det inte heller motsägelsefullt att kräva betalning för den förpliktelse som ligger till grund för det icke återkalleliga betalningsåtagandet, även om det upphävs. Som jag redan har påpekat inom ramen för min bedömning av den första grunden, kvarstår den rättsliga skyldigheten att betala förhandsbidrag och oåterkalleliga betalningsåtaganden är valfria medel som står till kreditinstitutens förfogande i detta avseende. Klagandens påstående att tribunalens motivering är motsägelsefull grundar sig enligt min mening på en partisk tolkning av den överklagade domen.

97. Genom att hävda att artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 gör det möjligt att ställa medel till den gemensamma resolutionsfonden förfogande ”vid en resolution”, har tribunalen enligt min mening inte motsagt sin egen ståndpunkt i den överklagade domen, enligt vilken det berörda institutet har en ovillkorlig skyldighet att betala det belopp som motsvarar det icke återkalleliga betalningsåtagandet. Såsom SRB med rätta har påpekat beror det på att det finns en ovillkorlig skyldighet att inte undanta det belopp som täcks av de icke återkalleliga betalningsåtagandena och att de medel som står till den gemensamma resolutionsfondens förfogande ”vid en resolution” är snabbt tillgängliga. Det är därvid fråga om anledningen till att den gemensamma resolutionsfonden finns samt syftet att uppnå fondens målnivå, såsom denna inrättats i unionslagstiftningen.

98. Tribunalen har slutligen, såsom har förklarats inom ramen för bedömningen av den första grunden, vederbörligen redogjort för den risk som den gemensamma resolutionsfonden löper och för målnivåns syfte om förhandsbidrag i form av oåterkalleliga betalningsåtaganden skulle försvinna till följd av ett oförutsebart undantag som följer av att tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 lämnas.

99. Eftersom inget av de argument som anförts för att visa att den överklagade domen är bristfälligt motiverad och att motiveringen är motstridig förefaller vara välgrundat, anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

100. Eftersom ingen av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för sitt överklagande har bifallits, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

V. Rättegångskostnader

101. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

102. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

103. SRB har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska SRB:s yrkande bifallas.

VI. Förslag till avgörande

104. Mot bakgrund av bedömningen ovan och mot bakgrund av de förslag som framgår av punkterna 100 och 103 ovan, föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

3 Rådets genomförandeförordning 2015/81 av den 19 december 2014 om fastställande av enhetliga villkor för tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 vad gäller förhandsbidrag till den gemensamma resolutionsfonden (EUT L 15, 2015, s. 1).

4 Den överklagade domen, punkt 28.

5 Den överklagade domen, punkt 29.

6 Den överklagade domen, punkt 30.

7 Den överklagade domen, punkt 32.

8 Den överklagade domen, punkt 33.

9 Den överklagade domen, punkterna 36 och 37.

10 Den överklagade domen, punkt 38.

11 Den överklagade domen, punkt 39.

12 Den överklagade domen, punkterna 40–44.

13 Den överklagade domen, punkt 52.

14 Den överklagade domen, punkterna 52–64.

15 Den överklagade domen, punkterna 65–79.

16 Dom av den 22 februari 2024, Landkreis Jerichower Land ( C‑85/23, EU:C:2024:161, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 8 december 2005, ECB/Tyskland ( C‑220/03, EU:C:2005:748, punkt 31). Generaladvokat Bobek har i flera av sina förslag till avgörande även hävdat, vilket klaganden också har påpekat, att det inte är tillåtet att tolka en bestämmelse mot bakgrund av dess rättsliga sammanhang eller de mål som eftersträvas om bestämmelsens ordalydelse är otvetydig. Se bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet European Federation for Cosmetic Ingredients ( C‑592/14, EU:C:2016:179, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

18 Se bland annat dom av den 29 februari 2024, cdVet Naturprodukte ( C‑13/23, EU:C:2024:175, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

19 Såsom SRB har gjort gällande i sina inlagor ska det i detta sammanhang påpekas att för att tribunalen ska ha gjort en tolkning contra legem, borde artikel 7.3 i genomförandeförordning 2015/81 uttryckligen ha undantagit kreditinstitut som lämnat tillämpningsområdet för förordning nr 806/2014 från skyldigheten att betala det förhandsbidrag som ersatts genom nämnda åtaganden.

20 Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 återfinns i kapitel 2 i förordning nr 806/2014, särskilt i avdelning 1, som har rubriken ”Inrättande av [den gemensamma resolutionsfonden]”. I artikel 70.1 i förordning nr 806/2014 hänvisas därför till ”[förhandsbidrag] från varje institut ” som de grundläggande komponenterna i nämnda fond.

21 Se särskilt skäl 26 och artikel 13 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution (EUT L 11, 2015, s. 44).

22 I likhet med vad SRB har hävdat anser jag även att artikel 8.3 i genomförandeförordning 2015/81, av vilken det i huvudsak framgår att icke återkalleliga betalningsåtaganden ingår bland de totala betalningsskyldigheterna för de institut som omfattas av den gemensamma resolutionsmekanismen, ger stöd för denna tolkning.

23 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ABLV Bank/SRB ( C‑202/21 P, EU:C:2022:327, punkt 87).

24 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ABLV Bank/SRB ( C‑202/21 P, EU:C:2022:327, punkt 87).

25 Dom av den 29 september 2022 ( C‑202/21 P, EU:C:2022:734, punkt 56).

26 Dom av den 29 september 2022 ( C‑202/21 P, EU:C:2022:734, punkt 54).