Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑21/24 Nissan Iberia
1. Denna begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 101 FEUF mot bakgrund av effektivitetsprincipen. Begäran framställdes i samband med ett förfarande mellan CP, en fysisk person, och Nissan Iberia SA (nedan kallat Nissan) angående en talan som CP hade väckt om ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 1 i Ley 15/2007, de Defensa de la Competencia (lag 15/2007 om skydd av konkurrensen) av den 3 juli 2007, vilken begicks av flera företag, inklusive Nissan. Överträdelsen fastställdes av Comisión Nacional de los Mercados y la Competencia (Nationella marknads- och konkurrensmyndigheten) (nedan kallad CNMC).
2. Det förevarande målet följer i kölvattnet av domstolens mål som rör de preskriptionsfrister som är tillämpliga på skadeståndstalan som grundar sig på överträdelser av unionens konkurrenslagstiftning och, i synnerhet, fastställandet av dies a quo för sådana frister. Det förevarande målet skiljer sig dock från dessa fall, på så sätt att skadeståndstalan väcktes efter ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet, som publicerades på myndighetens webbplats, och inte efter ett beslut av Europeiska kommissionen, vars sammanfattning publiceras i Europeiska unionens officiella tidning.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionslagstiftning
3. I artikel 9 i direktiv 2014/104/EU, med rubriken ”Verkan av nationella beslut”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller nationell konkurrensrätt.
2. Medlemsstaterna ska se till att, om ett slutligt beslut som avses i punkt 1 antas i en annan medlemsstat, det slutliga beslutet i enlighet med nationell rätt får ges in till deras nationella domstolar som åtminstone prima facie-bevis för att en överträdelse av konkurrensrätten ägt rum och i förekommande fall får bedömas tillsammans med alla andra bevis som parterna lagt fram.
3. Denna artikel påverkar inte de rättigheter och skyldigheter som avses i artikel 267 i EUF-fördraget.”
4. I artikel 10 i det direktivet, med rubriken ”Preskriptionsfrister”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska i enlighet med denna artikel fastställa regler för preskriptionsfrister för väckande av skadeståndstalan. De reglerna ska fastställa när preskriptionsfristen börjar löpa, dess löptid och under vilka förhållanden den ska avbrytas eller tillfälligt upphöra att löpa.
2. Preskriptionsfristerna får inte börja löpa förrän överträdelsen av konkurrensrätten har upphört och käranden fått kännedom om, eller rimligtvis kan förväntas ha fått kännedom om
a) beteendet och det faktum att det utgör en överträdelse av konkurrensrätten,
b) det faktum att överträdelsen av konkurrensrätten orsakat honom eller henne skada, och
c) överträdarens identitet.
3. Medlemsstaterna ska se till att preskriptionsfristerna för väckande av skadeståndstalan har en löptid på minst fem år.
4. Medlemsstaterna ska se till att en preskriptionsfrist tillfälligt upphör att löpa eller, beroende på nationell rätt, avbryts, om en konkurrensmyndighet vidtar åtgärder inom ramen för en utredning eller ett förfarande med avseende på en överträdelse av konkurrensrätten som skadeståndstalan avser. Det tillfälliga avbrottet i preskriptionsfristen ska upphöra tidigast ett år efter det att överträdelsebeslutet har blivit slutligt eller efter det att förfarandet avslutats på något annat sätt.”
II. Bakgrunden till tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
5. Den 23 juli 2015 antog CNMC ett beslut i ärende S/0482/13, Fabricantes de Automóviles (Biltillverkare), i vilket det fastställdes att ett beteende som bestod i utbyte av kommersiellt känslig information mellan flera företag, däribland Nissan, som upphörde år 2013, stred mot artikel 101 FEUF och artikel 1 i lag 15/2007.
6. Den 28 juli 2015 utfärdade CNMC ett pressmeddelande om detta.
7. Den 15 september 2015 publicerades CNMC:s beslut på myndighetens officiella webbplats.
8. Beslutet blev föremål för flera mål om ogiltighetsförklaring, som väcktes av de som hade gjort sig skyldiga till den påstådda överträdelsen, inklusive Nissan. Beslutet fastställdes av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) år 2021.
9. I mars 2023 väckte CP en skadeståndstalan i kölvattnet av det beslutet (uppföljande skadeståndstalan), i vilken CP begärde att Nissan skulle betala ersättning för den skada som CP påstods ha åsamkats till följd av köpet av ett fordon vars pris påverkades av det konkurrensbegränsande beteendet som CNMC hade konstaterat.
10. I sitt svaromål gjorde Nissan i huvudsak gällande att denna fordran är preskriberad. Företaget hävdade att den ettåriga preskriptionsfristen börjar löpa från tidpunkten då den skadelidande parten blir medveten om det olagliga beteendet i fråga, enligt preskriptionsreglerna i Código Civil (civillagen) som är tillämpliga i det aktuella fallet. I det aktuella fallet kan CP inte påstå att han inte hade kännedom om den information som var nödvändig för att väcka sin skadeståndstalan, eftersom i) CNMC publicerade hela beslutet på sin webbplats den 15 september 2015, ii) CNMC därutöver publicerade ett pressmeddelande om detta, och iii) det förekom omfattande mediebevakning på nationell nivå av fallet som var föremål för det beslutet. Enligt Nissan kan tidsfristen således anses ha börjat löpa den 15 september 2015, eftersom beslutet inte måste bli slutligt för att preskriptionstiden ska börja löpa.
11. Den hänskjutande domstolen uppger att den tidigare ansåg att käromål, såsom den som är i fråga vid den nationella domstolen, var preskriberade och att den förevarande talan därför borde ha väckts från och med dagen för publiceringen av CNMC:s beslut, det vill säga den 15 september 2015 och att man inte skulle ha inväntat att beslutet blir slutligt.
12. I huvudsak menar den hänskjutande domstolen att en skadeståndstalans preskriptionsfrist inte kan börja löpa förrän den skadelidande parten är medveten om eller rimligtvis kunde ha varit medveten om: a) förekomsten av överträdelsen, b) förekomsten av skadan, c) orsakssambandet mellan de båda, och d) identiteten på den som begick överträdelsen.
13. Enligt beslutet om hänskjutande hade däremot Audiencia Provincial de Zaragoza (Provinsdomstolen, Zaragoza, Spanien), när den prövade en tidigare dom från den hänskjutande domstolen, en annan metod för att fastställa tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo). Enligt domen från denna överordnade domstol skulle tidpunkten från vilken preskriptionsfristen för en skadeståndstalan började löpa (dies a quo), fastställas till den tidpunkt då CNMC:s beslut blev slutligt, efter att en dom hade meddelats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i juni 2021.
14. Under dessa omständigheter beslutade Juzgado de lo Mercantil n.° 1 de Zaragoza (Handelsdomstol nr 1, Zaragoza, Spanien) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:
”1) Finns det någon rättslig grund i unionsrätten avseende skillnaden mellan en möjlighet och en skyldighet att väcka skadeståndstalan på grund av överträdelse av konkurrensregler, eller ska den skadelidande personen väcka en sådan talan så snart han eller hon får kännedom om eller kan förväntas ha fått kännedom om att han eller hon har lidit skada till följd av överträdelsen och om vem som har begått överträdelsen, varvid preskriptionstiden börjar löpa?
2) Måste den skadelidande personen avvakta till dess att sanktionsbeslutet har vunnit laga kraft innan han eller hon får väcka talan om skadestånd i domstol, eller får den skadelidande väcka skadeståndstalan i domstol och ska preskriptionstiden då börja löpa, om myndighetens beslut, som offentliggjorts i sin helhet, innehåller uppgifter om vem som har begått överträdelsen i fråga, exakt hur länge den har pågått och vilka produkter som överträdelsen rör?
3) Kan beträffande frågan om när preskriptionstiden ska börja löpa ett offentliggörande av hela sanktionsbeslutet på CNMC:s officiella och offentliga webbplats likställas med det offentliggörande av en sammanfattning av beslutet som kommissionen gör i Europeiska unionens officiella tidning, med beaktande av att Nationella marknads- och konkurrensmyndighetens beslut bara offentliggörs på dess officiella webbplats?”
III. Förfarandet vid domstolen
15. Nissan, den spanska regeringen och kommissionen yttrade sig skriftligen. En förhandling ägde rum den 16 januari 2025, under vilken dessa parter deltog, liksom CP.
IV. Bedömning
A. Inledande anmärkningar
16. I beslutet om hänskjutande framgår det en osäkerhet om huruvida direktiv 2014/104 och Real Decreto-ley 9/2017 (nedan kallat kungligt lagdekret 9/2017) av den 26 maj 2017, som införlivar detta direktiv i den spanska rättsordningen, är tillämpliga i tiden (ratione temporis) på förfarandet vid den nationella domstolen. Kungligt lagdekret 9/2017 trädde i kraft den 27 maj 2017.
17. För att avgöra om artikel 10 i direktiv 2014/104, i vilken regler fastslås för preskriptionsfrister vid käromål som innebär att en privat aktör begär skadestånd för överträdelse av konkurrensrätten (mål om privat tillämpning), är tillämplig i tiden, är det nödvändigt att ”pröva huruvida situationen i det nationella målet hade avslutats före utgången av fristen för införlivande av direktivet eller om den fortsatte att ha verkningar efter utgången av den fristen”.
18. Även om den hänskjutande domstolen ger mycket lite information om den nationella rättsliga ramen som är tillämplig på tolkningsfrågorna, kan det härledas från beslutet om hänskjutande att preskriptionsfristen för att väcka skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrätten styrdes av det allmänna systemet, som är tillämpligt på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, innan införlivandet av direktiv 2014/104 i den spanska rättsordningen. Den uppgick därmed till ett år.
19. Skadeståndstalan i målet vid den nationella domstolen väcktes visserligen i mars 2023, det vill säga efter både tidsfristen för införlivande av direktiv 2014/104 i den nationella rättsordningen och datumet då det slutligen införlivades. Samtidigt anser den hänskjutande domstolen att preskriptionsfristen för talan vid den nationella domstolen borde ha börjat löpa från dagen för publiceringen av CNMC:s beslut på dess webbplats, det vill säga den 15 september 2015. Med andra ord föregår det datumet det tidsmässiga tillämpningsområdet för detta direktiv.
20. I målet Nissan upphörde överträdelsen vidare i augusti 2013, det vill säga innan utgången av införlivandefristen som föreskrivs i artikel 21 i direktiv 2014/104 (fastställd till den 27 december 2016) och innan ikraftträdandet av kungligt lagdekret 9/2017.
21. Enligt övergångsbestämmelserna i det direktivet (artikel 22.1) och i kungligt lagdekret 9/2017 (artikel 3 och den första övergångsbestämmelsen), i vilka det föreskrivs att deras materiella bestämmelser inte kan tillämpas retroaktivt, verkar således direktivet i fråga och de relaterade bestämmelserna i kungligt lagdekret 9/2017 generellt sett inte vara tillämpliga i tiden på tvisten i målet vid den nationella domstolen och det är lämpligt att tillämpa EUF-fördraget direkt.
22. Vidare noterar jag att den hänskjutande domstolen inte nämner några specifika bestämmelser i unionsrätten som den önskar få tolkade i de hänskjutna frågorna. Det framgår dock av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen begär att domstolen ska klargöra hur artikel 101 FEUF ska tolkas i förhållande till preskriptionsfrister för uppföljande skadeståndstalan i ett mål i vilket överträdelsen av unionens konkurrenslagstiftning fastställdes genom ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet.
B. Huruvida den första frågan kan tas upp till sakprövning
23. Genom den första frågan önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i om det finns en rättslig grund i unionsrätten för att göra en åtskillnad mellan möjligheten (rätten) och skyldigheten att väcka en skadeståndstalan med avseende på en överträdelse av konkurrensrätten.
24. Enligt min uppfattning är denna fråga hypotetisk, eftersom den enligt rättspraxis inte är ”nödvändig” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den.
25. Faktum är att sökanden i målet vid den nationella domstolen väckte en skadeståndstalan och utövade därmed redan sin rätt att begära skadestånd efter att en överträdelse av unionens konkurrenslagstiftning hade ägt rum. Vidare tycks, vilket den spanska regeringen har påpekat, de tvivel som ligger till grund för den frågan helt och hållet ha sitt ursprung i argumentationslinjen i en del av nationell rättspraxis som inte har tillräcklig koppling till unionsrätten, utan endast faller inom ramen för spansk lagstiftning.
26. Dessutom finns det vissa tvivel om huruvida den första tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning med hänsyn till frågan om villkoren i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler är uppfyllda, eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller en exakt redogörelse för skälen till att den hänskjutande domstolen ställde denna fråga. Det är ”av avgörande betydelse att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för skälen till att den hänskjutande domstolen undrar över tolkningen av vissa unionsbestämmelser, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet”.
27. Slutligen återspeglas ovanstående tvivel även i parternas yttranden. Varken Nissan, den spanska regeringen eller kommissionen har yttrat sig i sak över den första frågan. Parterna har i stället föreslagit att de tre tolkningsfrågorna ska omformuleras och behandlas tillsammans.
28. Den första frågan ska följaktligen inte tas upp till sakprövning.
29. Det kan under alla omständigheter påpekas att artikel 101 FEUF ger en skadelidande part en rättighet – och inte en skyldighet – att åberopa ogiltigheten av ett avtal eller ett förfarande som är förbjudet enligt denna artikel till grund för sin talan om skadestånd. När en sådan part väljer att väcka en skadeståndstalan är vederbörande emellertid skyldig att iaktta relevanta regler, såsom de som avser preskriptionsfrister. För att en sådan part ska kunna uppfylla dessa skyldigheter och dra nytta av den rättighet som följer av unionsrätten, måste de bestämmelser som reglerar preskriptionsfrister vara exakta, tydliga och förutsägbara. Under min prövning av den andra och den tredje tolkningsfrågan kommer dessa frågor att behandlas i detalj.
C. Den andra och den tredje tolkningsfrågan
30. Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av domstolens fasta rättspraxis att ”enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva”.
31. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, som ska prövas tillsammans och omformuleras, för att i huvudsak få klarhet i, för det första, huruvida artikel 101 FEUF och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationell lagstiftning, såsom den som har tolkats av de berörda nationella domstolarna, i vilken det föreskrivs att den preskriptionsfrist som är tillämplig på en skadeståndstalan som grundar sig på en överträdelse av unionens konkurrensbestämmelser, som har fastställts genom ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet (uppföljande skadeståndstalan), inte börjar löpa före den dag då beslutet a) blir slutligt, i förekommande fall efter att beslutet har fastställts av behörig nationell domstol, och/eller b) har offentliggjorts på denna myndighets webbplats men ännu inte har blivit slutligt. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang, för det andra, i huvudsak få klarhet i huruvida domstolens angreppssätt i domen Heureka (som avsåg uppföljande talan som grundade sig på beslut av kommissionen, av vilket en sammanfattning hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning) kan överföras på ett sådant fall som är i fråga i målet vid den nationella domstolen (som avser nationella konkurrensmyndigheters beslut, som endast offentliggörs på myndighetens webbplats).
1. Inledning
32. Domstolen har klargjort att ”det alltid är möjligt för ett företag som anser att det har vållats skada genom konkurrensbegränsande beteende att … vid de nationella domstolarna göra gällande sina rättigheter enligt artiklarna [101.1 och 102 FEUF], vilka har direkt effekt i förhållandena mellan enskilda”.
33. I detta avseende: ”Den fulla verkan av artikel 101 FEUF och särskilt den ändamålsenliga verkan av det förbud som stadgas i punkt 1 i nämnda artikel skulle undergrävas om inte var och en kunde begära ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten”.
34. Vidare: ”Rätten för var och en att begära ersättning för en sådan skada förstärker nämligen den operativa verkan av unionens konkurrensregler och avskräcker från sådant, ofta dolt, handlande som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen, och bidrar följaktligen till att bevara en effektiv konkurrens i unionen”.
35. För att säkerställa att den ändamålsenliga verkan av unionens konkurrensregler är ändamålsenliga i praktiken är det absolut nödvändigt att såväl systemet för offentlig tillämpning som systemet för privat tillämpning utvecklas så mycket som möjligt. I detta avseende bör offentlig och privat tillämpning inom ramen för unionens konkurrenspolitik ”ses som ett integrerat system i vilket många faktorer bidrar till de kompletterande ändamålen avskräckning och kompensation”.
36. Domstolen har, med hänvisning till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), klargjort att ”var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln”. Domstolen har även konstaterat att ”[m]edlemsstaterna bär … ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt domstolsskydd såsom föreskrivs i artikel 47 i stadgan”.
37. I avsaknad av unionsbestämmelser på området innan direktiv 2014/104 trädde i kraft, ankommer det, närmare bestämt, ”på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning ange villkoren för att utöva rätten att begära ersättning för skada som uppkommit på grund av en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas”.
38. För att besvara den andra och den tredje frågan ska emellertid endast effektivitetsprincipen beaktas. Det är nämligen den enda principen som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.
39. Vad gäller den principen har domstolen, för det första, konstaterat att ”[d]e processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrättens direkta effekt … får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten”. Domstolen har, för det andra, konstaterat att ”de nationella regler som är tillämpliga på konkurrensrättens område inte får undergräva en effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF utan ska ta hänsyn till särdragen i konkurrensrättsliga mål, vilka generellt sett kräver komplicerad analys av de faktiska och ekonomiska omständigheterna”.
40. Det ska i detta hänseende beaktas att väckandet av en skadeståndstalan vanligtvis kräver att det utförs en komplicerad analys av den faktiska och ekonomiska omständigheten att tvister som avser överträdelser av konkurrensrätten vanligtvis kännetecknas av informationsassymetri, till nackdel för den skadelidande parten.
41. Vad gäller fastställandet av tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) för preskriptionsfrister i en skadeståndstalan, har domstolen slagit fast att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda, nämligen i) att överträdelsen av konkurrensrätten har upphört (den objektiva faktorn) och ii) kännedom om de uppgifter som krävs för att kunna väcka skadeståndstalan (den subjektiva faktorn).
42. Det första villkoret tycks vara uppfyllt i det förevarande fallet, eftersom det framgår av handlingarna i målet att överträdelsen som är i fråga i målet vid den nationella domstolen upphörde i augusti 2013. Oenigheten mellan parterna avser det andra villkoret, det vill säga de krav som måste vara uppfyllda för att man ska kunna dra slutsatsen att den skadelidande parten har kännedom om de uppgifter som är nödvändiga för att vederbörande ska kunna väcka en skadeståndstalan.
43. Det är mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar som den andra och den tredje tolkningsfrågan kommer att prövas.
2. Skillnaden mellan en självständig talan och en uppföljande talan
44. Som jag har nämnt ovan tillfaller rätten för den skadelidande parten att begära ersättning för skada som uppkommit till följd av en överträdelse av konkurrensrätten den parten direkt genom EUF-fördraget och det ankommer på de nationella domstolarna att säkerställa en effektiv tillämpning av bestämmelserna i detta fördrag och, i synnerhet, artikel 101. Samtliga käromål om privat tillämpning har emellertid inte samma särdrag. Det är därför lämpligt att börja med att klargöra den viktiga skillnaden mellan de två varianterna av dessa käromål, det vill säga en självständig talan och en uppföljande talan.
45. Vid en självständig talan prövar en nationell domstol en skadeståndstalan i en situation i vilken det saknas ett slutligt beslut av den behöriga konkurrensmyndigheten, som avser samma faktiska omständigheter, och i vilken bevisbördan helt och hållet åvilar den skadelidande parten. I ett sådant fall är frågan, som huvudfrågan i det förevarande målet, vad relationen är mellan tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo) och beslutet som meddelades av den behöriga nationella myndigheten, inte relevant, eftersom den skadelidande parten som begär skadestånd inte avser att åberopa slutsatserna av denna myndighet.
46. Om den skadelidande parten har valt att väcka självständig talan är en sådan part inte skyldig att invänta utgången av den offentliga utredningen, om en sådan finns, och behöver inte skjuta upp skadeståndstalan till dess ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet blir slutligt och kan verkställas enligt tillämplig nationell rätt. En självständig talan är generellt sätt mer betungande för den skadelidande parten och, såsom generaladvokaten Bobek konstaterade i målet Stichting Cartel Compensation, är det troligt att en sådan talan kommer att vara sällsynt i praktiken, med tanke på den ganska tunga bevisbördan som en kärande sannolikt kommer att ha vid självständiga privaträttsliga käromål som grundar sig på överträdelser av konkurrensrätten.
47. I motsats till detta kan skadelidande parter, i en uppföljande talan, åberopa ett existerande beslut av den behöriga konkurrensmyndigheten, oavsett om det är meddelat av en nationell konkurrensmyndighet eller kommissionen, för att begära ersättning för den skada som de kan bevisa att de lidit till följd av överträdelsen. I detta scenario behöver således skadelidande parter som begär ersättning för skada inte bevisa att det har förekommit en överträdelse av konkurrensrätten och att avtalet eller beteendet var olagligt. I ett sådant fall ”kommer de flesta av de bevis som krävs för att styrka deras begäran [redan] att finnas hos konkurrensmyndigheten”.
48. Det är följaktligen endast inom ramen för en uppföljande talan som frågan om vad förhållandet är mellan beslutet som har meddelats av en behörig konkurrensmyndighet och tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo) blir relevant. Detta förhållande kännetecknas av ett samband mellan den skadelidande personens kännedom om de uppgifter som är nödvändiga för att väcka en skadeståndstalan och de slutsatser som kan dras av att den skadelidande parten är beroende av ett beslut av den behöriga konkurrensmyndigheten, som innehåller uppgifter som gör det möjligt att väcka en sådan talan.
49. I det aktuella målet framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att CP väckte sin skadeståndstalan vid en nationell domstol efter att en nationell konkurrensmyndighet hade meddelat ett beslut. CP har i sin talan åberopat de faktiska omständigheterna som denna myndighet hade konstaterat, såsom de har prövats av den behöriga nationella domstolen. Av detta följer att analysen av hur tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) ska fastställas inom ramen för artikel 101 FEUF, mot bakgrund av effektivitetsprincipen, endast bör ta sikte på situationer i vilka en skadelidande part väcker en uppföljande talan i vilken vederbörande åberopar de faktiska omständigheterna som har fastställts av en nationell konkurrensmyndighet.
3. Är lösningen i domen i målet Heureka direkt överförbar?
50. För att kunna fastställa när preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo) vid en uppföljande skadeståndstalan krävs det, enligt det andra kravet, att det fastställs att den skadelidande har kännedom om uppgifterna som är nödvändiga för att väcka en skadeståndstalan (den subjektiva faktorn).
51. I detta syfte kommer jag, i detta avsnitt av förslaget till avgörande, undersöka frågan om vid vilken tidpunkt en skadelidande, som väcker en uppföljande talan på grundval av ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet, kan anses ha tillräcklig kännedom om de uppgifter som är nödvändiga för att väcka en skadeståndstalan, det vill säga särskilt information om identiteten på dem som har gjort sig skyldiga till den aktuella överträdelsen, överträdelsens exakta varaktighet och de produkter som berörs av överträdelsen, för att preskriptionsfristen ska börja löpa. För att kunna besvara denna fråga kommer jag att bland annat pröva om domstolens dom i målet Heureka, i vilken de rättsliga följderna av kommissionens beslut behandlades, med nödvändig anpassning kan tillämpas på beslut av en nationell konkurrensmyndighet, såsom det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.
52. Det stämmer att den nyligen meddelade domen i målet Heureka sammanställde domstolens dittillsvarande rättspraxis avseende de krav som är relaterade till tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo) vid uppföljande talan. Denna sammanställning bygger emellertid på den rättsliga kvalificeringen av sambandet mellan, å ena sidan, den skadelidandes kännedom om de uppgifter som är nödvändiga och, å andra sidan, en akt som har antagits av en unionsinstitution (det vill säga ett beslut av kommissionen).
53. I det förevarande fallet väcktes den uppföljande skadeståndstalan på grundval av ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet, vilket offentliggjordes på denna myndighets webbplats och inte i den nationella officiella tidningen och vilket blev föremål för flera mål om ogiltigförklaring (med andra ord var beslutet ännu inte ”slutligt”).
54. Det måste således prövas huruvida domen i målet Heureka kan överföras på det förevarande målet. Domen avsåg vilka verkningar offentliggörandet av sammanfattningen av kommissionens beslut, i vilket det konstaterades att det förelåg en överträdelse i det fallet, i Europeiska unionens officiella tidning hade haft på tidpunkten då preskriptionsfristen började löpa (dies a quo).
55. I den senaste domen inom ramen för den rättspraxis i vilken dessa frågor behandlas, Heureka, fann domstolen att ”[o]beroende av om kommissionens beslut har blivit slutligt eller inte kan man, från och med offentliggörandet av sammanfattningen av beslutet i Europeiska unionens officiella tidning, och under förutsättning att den aktuella överträdelsen har upphört, i princip rimligen anse att den skadelidande har tillgång till alla uppgifter som är nödvändiga för att vederbörande ska kunna väcka en skadeståndstalan inom rimlig tid”.
56. För att komma fram till den slutsatsen stödde sig domstolen på ett antal specifika argument: i) offentliggörandet av sammanfattningen av kommissionens beslut i Europeiska unionens officiella tidning, ii) presumtionen att kommissionens beslut är lagenliga, och iii) den omständigheten att dessa beslut är bindande för nationella domstolar, i enlighet med förordning nr 1/2003. I detta avseende ställde domstolen den bindande karaktären av kommissionens beslut i kontrast till att ”beslut som fattas av nationella konkurrensmyndigheter endast får bevisvärde när de har blivit slutliga”. Domstolen stödde sig också på att den nödvändiga informationen i beslutet i fråga var tillräcklig. Detta antyder att det huvudsakligen finns två aspekter av kravet på den skadelidande partens kännedom. Dels ska den skadelidande ha de uppgifter som är nödvändiga för att göra det möjligt att väcka skadeståndstalan, inklusive information om identiteten på den som åsamkade skadan, om överträdelsens förekomst och den information som är nödvändig för att fastställa den skada som vederbörande har lidit till följd av den aktuella överträdelsen. Dels måste handlingen som innehåller sådana uppgifter ge upphov till särskilda rättsverkningar för företag som har deltagit i kartellen och för skadelidande parter, liksom för nationella domstolar vid vilka skadeståndstalan väcks.
57. Mot denna bakgrund påpekade domstolen i domen i målet Heureka att ”en person som har lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrättsliga bestämmelser kan få kännedom om de uppgifter som är absolut nödvändiga för att väcka skadeståndstalan långt innan sammanfattningen av kommissionens beslut offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning”.
58. Så är emellertid inte fallet i det förevarande målet.
59. Av detta följer att det är nödvändigt att fastställa vid vilken tidpunkt den skadelidande parten kan ha tillgång till information: a) som är tillräcklig för att väcka en skadeståndstalan och som bäst tjänar syftena med unionens konkurrensrätt, inklusive rätten att få ersättning för den skada som vederbörande har lidit; b) som presumeras vara lagenlig och därmed svarar mot kravet på rättssäkerhet och effektivitetsprincipen och c) som har ett bevisvärde vid nationella domstolar som liknar det som unionslagstiftaren tillskriver beslut av kommissionen.
a) Information som är tillräcklig för att väcka en skadeståndstalan och som bäst tjänar syftena med unionens konkurrensrätt, inklusive rätten att få ersättning för skada
60. Såsom domstolen påpekade kännetecknas ”[t]vister avseende överträdelser av konkurrensrätten … av en informationsassymetri till nackdel för den skadelidande, vilket gör det svårare för denne att erhålla dessa uppgifter än för konkurrensmyndigheterna att erhålla de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna utöva sin befogenhet att tillämpa konkurrensrätten”.
61. För att väcka talan om privat tillämpning är sådan information tillräcklig när ”den skadelidande har fått kännedom om [i synnerhet] … förekomsten av en överträdelse av konkurrensrätten, förekomsten av en skada, orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen samt överträdarens identitet”.
62. När en skadelidande part väcker talan vid den nationella domstolen kan vederbörande få tillgång till den nödvändiga informationen som en nationell konkurrensmyndighet har samlat in från tidpunkten då dess beslut görs tillgängligt, oavsett vilka medel som används för att offentliggöra det. Man måste dock komma ihåg att om ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet ännu inte är slutligt och kan överklagas till behöriga domstolar kommer de faktiska omständigheterna och deltagandet i det påstådda beteendet att förnekas. Såsom den spanska regeringen har hävdat vid förhandlingen kan de faktiska omständigheterna som kännetecknar förekomsten av en överträdelse av konkurrensrätten, förekomsten av skada och orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen samt identiteten på överträdaren/överträdarna komma att ändras efter den rättsliga prövningen, i enlighet med spansk rätt. Så länge som den nationella konkurrensmyndighetens beslut inte är slutligt har den skadelidande parten därför inte fullständig information om alla de faktorer som gör det möjligt att väcka en uppföljande skadeståndstalan.
63. Enligt min uppfattning förekommer två riskfaktorer med anledning av bristen på fullständig och auktoritativ information. Den första riskfaktorn är att den skadelidande parten, i ett fall som det i målet vid den nationella domstolen, i praktiken är tvungen att begära att preskriptionsfristen tillfälligt ska upphöra eller avbrytas i avvaktan på att den rättsliga prövningen av en nationell konkurrensmyndighets beslut blir slutligt, vilket, som bekräftades vid förhandlingen, är både kostsamt och tidskrävande. Den andra riskfaktorn är att den skadelidande parten riskerar att åläggas att betala rättegångskostnaderna om vederbörande helt eller delvis förlorar målet på grund av ändringar som föranletts av den rättsliga prövningen. Detta skulle kunna avskräcka skadelidande parter från att väcka talan om privat tillämpning och undergräva den fulla verkan av artikel 101 FEUF och särskilt den ändamålsenliga verkan av det förbud som föreskrivs i den första punkten i nämnda artikel.
64. Det följer av nationell spansk rättspraxis (från Audiencia Provincial de Madrid (Appellationsdomstolen, Madrid, Spanien)) att det innebär ”en risk för att yrkanden som har framställts automatiskt ogillas” om de som har lidit skada av ett sådant konkurrensbegränsande beteende (det vill säga, i synnerhet, konsumenter) skulle väcka talan innan den nationella konkurrensmyndighetens beslut blir slutligt, för det fall beslutet skulle komma att upphävas. Detta skulle leda till att domstolen skulle ålägga de skadelidande parterna att bära rättegångskostnaderna. I detta avseende slog domstolen fast i domen i målet Tráficos Manuel Ferrer att en kärande, om denne delvis tappar målet, ”rimligen kan åläggas att bära sina egna kostnader, eller åtminstone en del av dessa, samt en del av de gemensamma kostnaderna”.
65. I beslutet om hänskjutande hänvisas dessutom till rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), enligt vilken preskriptionsfrister ska tolkas restriktivt, eftersom de inte bygger på principen om strikt rättvisa, utan på rättssäkerhetsprincipen och presumtionen att en part har frånsagt sig sin rätt att väcka talan. Enligt denna rättspraxis kräver därför principen om gottgörelse kännedom om skadans fulla omfattning. En parallell bör därför dras till fall av personskada, i vilka sådan kännedom uppstår först när skadan har stabiliserats och efterverkningarna av skadan fullt ut har fastställts och inte i det ögonblick då skadan uppstår.
66. Med det sagt har domstolen slagit fast att den skadelidande parten har tillgång till all den information som behövs för att väcka talan ”[o]beroende av om kommissionens beslut har blivit slutligt eller inte”. För att kompensera för kunskapsassymetrin mellan den skadelidande parten och överträdaren har domstolen således inte krävt att skadans fulla omfattning ska vara känd. Domstolen har i stället lagt vikt vid en annan utjämnande faktor, nämligen rättsverkningarna av en unionsinstitutions akt.
67. Jag anser följaktligen att den skadelidande parten endast har rätt att väcka talan, inom ramen för en uppföljande talan, om den skadelidande parten kan åberopa ett beslut som kan ge upphov till konkreta rättsverkningar och inte på grundval av någon officiell handling som innehåller relevanta uppgifter. Det är först då som tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo) ska fastställas. För att kompensera för konsekvenserna av informationsassymetrin och mot bakgrund av effektivitetsprincipen bör den skadelidande parten, med andra ord, ha tillgång till uppgifter som är tillförlitliga och som uppfyller kravet på rättssäkerhet, även om uppgifterna inte är fullständiga.
b) Information som presumeras vara lagenlig och som därmed svarar mot kravet på rättssäkerhet och effektivitetsprincipen
68. Unionsinstitutioners akter presumeras i princip vara lagenliga och ”ge[r] [därmed] upphov till rättsverkningar så länge de inte har ogiltigförklarats eller återkallats”. Därmed ”[måste] alla rättssubjekt i unionsrätten … erkänna att nämnda rättsakter är fullt giltiga så länge som domstolen inte har fastslagit deras rättsstridighet”. De måste också ”godta att de verkställs så länge som domstolen inte har beslutat att skjuta upp deras verkställighet”.
69. Enligt den hänskjutande domstolen kan samtidigt den domare som prövar en skadeståndstalan som har väckts efter ett beslut av CNMC, vilket ännu inte har blivit slutligt eftersom det är föremål för en talan om ogiltigförklaring, enligt nationell lagstiftning, inte vara bunden av slutsatsen att överträdelsen i fråga förelåg fram till dess att detta beslut har blivit slutligt. Av detta följer att unionsakten (kommissionens beslut) och nationella konkurrensmyndighetens beslut har olika rättsverkningar innan de blir slutliga. Dessa olika rättsverkningar kan man inte bortse ifrån.
70. I rättspraxis har domstolen redan behandlat vilka verkningar nationella konkurrensmyndigheters beslut, i vilka det konstaterats att det förelåg en överträdelse av konkurrensbestämmelserna och vilka har blivit slutliga efter en rättslig prövning, har på en uppföljande skadeståndstalan.
71. Det framgår i huvudsak av punkterna 62 och 63 i domen i målet Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, att om en nationell konkurrensmyndighet har meddelat ett beslut, i vilket en överträdelse av konkurrensbestämmelserna har fastställts, vilket har blivit slutligt efter en rättslig prövning och om artikel 9 i direktiv 2014/104, i vilken de bindande verkningarna av sådana beslut regleras, inte är tillämplig i tiden, ska detta fastställande presumeras vara giltigt inom ramen för en skadeståndstalan som avser samma överträdelse till dess motsatsen har bevisats av svaranden.
72. En sådan presumtion är inte tillämplig i sådana fall som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilket den nationella konkurrensmyndighetens beslut inte har blivit slutligt även om det har offentliggjorts på myndighetens webbplats. Det förefaller nämligen som om detta beslut, i sådana fall, endast kan tjäna som en indikation på att den aktuella överträdelsen föreligger, eftersom det inte har någon bindande verkan för den nationella domstolen vid vilken en skadeståndstalan har väckts.
73. Med hänsyn till att räckvidden av den nationella konkurrensmyndighetens beslut kan ändras väsentligt under domstolsförfarandet och att fastställandet i detta beslut, att det föreligger en överträdelse, inte är bindande för den nationella domstolen förrän det blir slutligt enligt den hänskjutande domstolen, är det endast ”den sista etappen vid privat tillämpning av artikel 101 FEUF” som ”kan göra det möjligt att på ett klart, exakt och öppet sätt fastställa när preskriptionsfristen börjar löpa, såväl för företag som deltagit i en kartell som för skadelidande parter”. Enligt min mening skulle varje annan lösning försätta den skadelidande parten i en betydligt mindre fördelaktig position än den som överträdaren eller överträdarna befinner sig i. I ännu högre grad för det fall preskriptionsfristen är för kort i förhållande till den tid som normalt krävs vid rättslig prövning av nationella konkurrensmyndigheters beslut.
74. Såsom generaladvokaten Jääskinen påpekade, måste ”vederbörlig hänsyn tas till artikel 19.1 FEU och till i vilken utsträckning denna artikel utgör en ytterligare garanti för effektivitetsprincipen. Enligt artikel 19.1 FEU är medlemsstaterna skyldiga att fastställa de möjligheter till överklagande ’som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten’. Mot bakgrund av denna fördragsbestämmelse tycks med andra ord normalnivån för ett effektivt domstolsskydd av rättigheter som grundar sig på unionsrätten vara högre än den traditionella formulering som hänvisar till praktisk omöjlighet eller orimliga svårigheter. Enligt min mening betyder det att nationella rättsmedel måste vara tillgängliga, skyndsamma och rimligt kostnadseffektiva”.
75. I detta sammanhang – och även med hänsyn till att preskriptionsfrister utgör en begränsning av de skadelidande parternas rättigheter och därför måste tolkas på ett sätt som säkerställer den tillgänglighet, skyndsamhet och kostnadseffektivitet som krävs – bör domstolen ge företräde till den tolkning som gör det möjligt att pröva målet i sak (principen pro actione).
76. Med detta sagt är det också viktigt att försöka balansera den skadelidande partens intressen och de intressen som andra parter i tvisten har. Det framgår av handlingarna i målet att verkställigheten av CNMC:s beslut, enligt artikel 90.3 i lag 39/2015 om det gemensamma förvaltningsförfarandet för myndigheter, automatiskt skjuts upp från tidpunkten då den skadelidande parten i fråga har angett att den har för avsikt att väcka talan mot beslutet till dess att det berörda beslutet blir slutligt. Uppskovet kan endast upphävas av domstol genom ett uttryckligt beslut i ett intermistiskt förfarande.
77. Även om det kan hävdas att lösningen som innebär att preskriptionsfristen endast börjar löpa (dies a quo) efter att den nationella konkurrensmyndighetens beslut har blivit slutligt förlänger perioden av osäkerhet och försenar det slutliga avgörandet av en skadeståndstalan, framgår det av de uppgifter som nämns ovan att denna försening har ett direkt samband med den rättsliga prövningen av den nationella konkurrensmyndighetens beslut. Under denna prövning ändras inte det berörda företagets ställning och i detta avseende kan det även vara till fördel för överträdarens försvar i en skadeståndstalan att invänta att den nationella konkurrensmyndighetens beslut blir slutligt. Under alla omständigheter skulle den definitiva karaktären av överträdarens ställning komplettera den effektiva tillämpningen av rättssäkerhetsprincipen.
78. Av detta följer att tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo), vilken inträffar när beslutet av en nationell konkurrensmyndighet blir slutligt, är mer gynnsam för rättssäkerheten och effektivitetsprincipen i en skadeståndstalan och att den lösningen, i princip, gynnar såväl käranden som svarandena. Det bör påpekas att det är rättssäkerheten som är själva syftet med preskriptionsfrister.
79. Kommissionen har, i sitt yttrande, gjort gällande att förläggandet av startpunkten för preskriptionsfristen antingen vid den tidpunkt då i) CNMC:s beslut offentliggörs, även om det har överklagats och ännu inte har blivit slutligt, eller ii) när det beslutet blir slutligt, kan båda svara mot de krav som uppställs i unionsrätten.
80. Mot bakgrund av min utredning ovan finner jag att lösning i) riskerar att äventyra syftena med artikel 101 FEUF och effektivitetsprincipen när det kommer till att genomföra mål om privat tillämpning på ett bra sätt inom Europeiska unionen.
81. Om man skulle använda denna lösning, skulle tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) fastställas till datumet då CNMC:s beslut offentliggjordes på myndighetens webbplats (15 september 2015). Den ettåriga preskriprionsfristen, som gällde i Spanien vid den tidpunkten, skulle börja löpa och löpa ut före det faktiska datumet för införlivandet av direktiv 2014/104 (27 december 2016). Detta skulle innebära att artikel 10 i direktivet, som innehåller bestämmelser om preskriptionsfrister, inte skulle vara tillämplig i målet vid den nationella domstolen och att den skadelidande parten inte skulle kunna åberopa den förlängda preskriptionsfristen om fem år, som föreskrivs i artikel 10.3 i nämnda direktiv.
82. Det följer av domstolens rättspraxis att ”om en preskriptionsfrist, som börjar löpa före avslutandet av de förfaranden som utmynnar i [att] ett slutligt beslut fattas av den nationella konkurrensmyndigheten eller av en överprövningsdomstol, är för kort med tanke på förfarandenas längd och den inte kan upphöra att löpa tillfälligt eller avbrytas under loppet av sådana förfaranden, så är det inte uteslutet att denna preskriptionsfrist löper ut redan innan nämnda förfaranden har avslutats. I ett sådant fall blir det omöjligt för den skadelidande att väcka talan på grundval av ett slutligt beslut i vilket en överträdelse av unionens konkurrensregler konstaterades”.
83. Den hänskjutande domstolen och Nissan har tagit upp möjligheten för domstolen att vilandeförklara målet. Jag anser emellertid att denna möjlighet inte tycks vara avgörande i det förevarande målet. I den mån det inte sker automatiskt måste det begäras av sökanden och innebär betalning av olika avgifter. Dessutom har domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket gör det möjligt för domstolen att avgöra om den ska bevilja att målet vilandeförklaras. Jag vill påpeka att en begäran om att vilandeförklara en skadeståndstalan endast kan göras efter att talan har väckts, vilket innebär att talan redan måste ha väckts inom preskriptionsfristen. Som CP och den spanska regeringen har gjort gällande, följer av detta att det inte framstår som en lämplig lösning att vilandeförklara målet i detta fall, med hänsyn till rättssäkerheten och kravet på att nationella rättsmedel ska vara ”tillgängliga, skyndsamma och rimligt kostnadseffektiva”. En sådan lösning tar dessutom inte hänsyn till omständigheten att väckandet av en skadeståndstalan vanligen kräver en komplicerad analys av de faktiska och ekonomiska omständigheterna vilken, generellt sett, kräver en viss tid att utföra.
84. Härav följer att det endast är tolkningen, som innebär att tidpunkten för att tidsfristen börjar löpa (dies a quo) fastställs till datumet när CNMC:s beslut blir slutligt, som uppfyller kraven som följer av rättssäkerhetsprincipen och effektivitetsprincipen vid uppföljande skadeståndstalan.
c) Information som har ett bevisvärde vid nationella domstolar, som liknar det bevisvärde som unionslagstiftaren tillskriver kommissionens beslut
85. Till att börja med ska det påpekas att det är uppenbart att unionslagstiftaren, när det kommer till skadeståndstalan på grundval av överträdelser av unionens konkurrensrätt vid de nationella domstolarna, tillmäter kommissionens beslut ett bevisvärde som skiljer sig från det som tillmäts beslut av de nationella konkurrensmyndigheterna.
86. Det framgår tydligt av domen i målet Heureka (punkt 74) vilka regelverk som är tillämpliga på, å ena sidan, nationella konkurrensmyndigheters beslut och, å andra sidan, kommissionens beslut: ”Enligt artikel 16.1 första meningen i förordning nr 1/2003 får nationella domstolar, när de fäller avgöranden om avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 101 FEUF eller artikel 102 FEUF som redan är föremål för ett beslut av kommissionen, inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. Artikel 16.1 kräver emellertid inte att kommissionens beslut har blivit slutligt för att den nationella domstolen ska vara skyldig att följa beslutet. Nämnda artikel 16.1 skiljer sig i detta avseende från artikel 9 i direktiv 2014/104,[] enligt vilken beslut som fattas av nationella konkurrensmyndigheter endast får bevisvärde när de har blivit slutliga. Denna skillnad mellan dessa båda bestämmelser motiveras just av den bindande karaktären hos unionsinstitutionernas beslut” (min kursivering) liksom av unionsrättens företräde.
87. Såsom generaladvokaten Kokott förklarade i målet Cogeco: ”Innan den första tillämpningsdagen för artikel 9 i direktiv 2014/104 var det enligt unionsrätten endast Europeiska kommissionens beslut som hade bindande verkan i förfaranden vid nationella domstolar. Denna särskilda bindande verkan som följer av artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 och den rättspraxis som följer av domen i målet Masterfoods [] motiveras av kommissionens centrala roll för utformningen av konkurrenspolitiken på den inre marknaden och slutligen även av unionsrättens företräde liksom av att unionsorganens beslut är bindande. Den kan inte utsträckas till att även gälla på samma sätt för nationella konkurrensmyndigheters beslut, om inte unionslagstiftaren uttryckligen fastställer detta, så som den faktiskt har gjort för framtiden genom artikel 9 i direktiv 2014/104.”
88. Ovanstående resonemang illustreras också av den omständigheten att böter åläggs och kan betalas av överträdaren omedelbart i fråga om kommissionens beslut medan det är uppenbart av handlingarna i målet att böter, när det kommer till CNMC:s beslut, generellt sett inte betalas förrän de nationella domstolarna har fastställt påföljden slutligt.
89. Av detta följer att det finns en klar skillnad mellan omständigheterna i målet Heureka och omständigheterna i det förevarande målet. Dessa skillnader är dessutom inte bara formella, utan materiella och påverkar det väsentliga innehållet i de berörda parternas rättigheter.
90. Med tanke på att medlemsstaternas och unionens konkurrensrätt, enligt förordning nr 1/2003, ska tillämpas på ett sätt som gör att de berörda parterna ges lika förutsättningar, skulle jag vilja föreslå att domstolen angriper det förevarande målet på ett sätt som är inspirerat av andemeningen i domen i målet Heureka, men som, till skillnad från kommissionens angreppssätt, inte innebär att man endast ”kopierar och klistrar in” detta angreppssätt i det förevarande målet. Så är i ännu högre grad fallet med hänsyn till informationsassymetrin, som är till nackdel för den skadelidande parten. De skadelidande parternas situation bör därmed inte missgynnas mer i en uppföljande skadeståndstalan, som grundar sig på nationella konkurrensmyndigheters beslut, än i en uppföljande skadeståndstalan, som grundas på kommissionens beslut.
91. Slutligen bör frågan om att offentliggöra informationen behandlas.
92. Vad gäller den delen av beslutet som avser ”offentliggörandet” på CNMC:s webbplats, framgår det av handlingarna i målet att det enligt spansk rätt inte krävs ett offentliggörande på den webbplatsen för att beslutet ska ha rättsverkan eller vara giltigt och att det inte utgör ett rättsligt verktyg för att offentliggöra beslutet enligt spansk rätt.
93. Som den spanska regeringen har påpekat kan offentliggörandet av CNMC:s beslut på den officiella webbplatsen inte likställas med offentliggörandet av sammanfattningen av kommissionens beslut i Europeiska unionens officiella tidning, när man ska fastställa tidpunkten då preskriptionsfristen börjar löpa (dies a quo). Av handlingarna i målet framgår följande: i) CNMC:s webbplats är inte en officiell publikation som kan likställas med Europeiska unionens officiella tidning och offentliggörandet av nationella konkurrensmyndigheters beslut är inte ett juridiskt krav för att de ska ha rättsverkan eller vara giltiga enligt tillämplig nationell rätt, och ii) i målet vid den nationella domstolen delgavs de berörda parterna CNMC:s beslut individuellt inom ramen för sanktionsförfarandet och det är på dessa delgivningar som rättsverkningarna av beslutet för dessa personer beror och inte av offentliggörandet på webbplatsen.
94. Det stämmer att en nationell domstol skulle kunna bedöma att offentliggörandet av beslutet på CNMC:s webbplats förefaller vara tillräckligt för att de skadelidande parterna ska erhålla de uppgifter som är nödvändiga för att väcka en skadeståndstalan. Av det ovan anförda följer emellertid, med hänsyn till skillnaderna vad gäller rättsverkningarna av, å ena sidan, det officiella offentliggörandet (i Europeiska unionens officiella tidning eller den nationella offentliga publikationen) och, å andra sidan, det informativa offentliggörandet (på en nationell konkurrensmyndighets webbplats), att tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) bör fastställas först när beslutet har ett bevisvärde vid de nationella domstolarna som liknar det som unionslagstiftaren tillerkänner kommissionens beslut, det vill säga när CNMC:s beslut har blivit slutligt.
4. Svar på den andra och den tredje tolkningsfrågan
95. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den andra och den tredje frågan så, att artikel 101 FEUF och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den har tolkats av de berörda nationella domstolarna, i vilken det föreskrivs att preskriptionsfristen, som är tillämplig på en skadeståndstalan som grundar sig på en överträdelse av unionens konkurrensrätt, vilken har fastställts genom ett beslut av den nationella konkurrensmyndigheten (uppföljande skadeståndstalan), inte börjar löpa förrän beslutet har blivit slutligt, i förekommande fall, efter att det har fastställts av berörda nationella domstolar.
V. Förslag till avgörande
96. Jag föreslår att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har framställts av Juzgado de lo Mercantil Zaragoza n.° 1 (Handelsdomstol nr 1, Zaragoza, Spanien) på följande sätt: Artikel 101 FEUF och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den har tolkats av de berörda nationella domstolarna, i vilken det föreskrivs att preskriptionsfristen, som är tillämplig på en skadeståndstalan som grundar sig på en överträdelse av unionens konkurrensrätt, vilken har fastställts genom ett beslut av den nationella konkurrensmyndigheten (uppföljande skadeståndstalan), inte börjar löpa förrän beslutet har blivit slutligt, i förekommande fall, efter att det har fastställts av berörda nationella domstolar.
1 Originalspråk: engelska.
2 En latinsk term som betecknar den dag från vilken processuella tidsfrister börjar löpa.
3 Dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, (nedan kallad domen i målet Volvo, EU:C:2022:494), dom av den 18 april 2024, Heureka Group (prisjämförelsetjänster online), C‑605/21, (nedan kallad domen i målet Heureka, EU:C:2024:324), och beslut av den 6 mars 2023, Deutsche Bank (Konkurrensbegränsande samverkan – Räntederivat i euro), C‑198/22 och C‑199/22, EU:C:2023:166.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).
5 Det vill säga fem månader efter utgången av fristen för införlivade av det direktivet.
6 Se domen i Heureka, punkt 49. Se även punkt 50 i den domen.
7 Artikel 267 FEUF ger inte domstolen möjlighet att meddela rådgivande yttranden om generella eller hypotetiska frågor. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning), C‑508/19, EU:C:2022:201, punkt 60 och 61.
8 Beslutet om hänskjutande grundar sig på rättspraxis från Audiencia Provincial de Zaragoza (Provinsdomstolen, Zaragoza). Det verkar som att det resonemanget i synnerhet bygger på den konceptuella skillnaden mellan förmågan att väcka talan och preskriptionsfristen för den talan enligt spansk rätt.
9 Se dom av den 28 november 2023, Commune D’Ans ( C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 46 och 47).
10 Även i förhållande till unionsrätten slog domstolen fast att verkningarna av unionsbestämmelserna enligt ”rättssäkerhetsprincipen och principen om respekt för berättigade förväntningar… ska vara klara och förutsägbara för de som omfattas av dem” (dom av den 12 november 1981, Meridionale Industria Salumi m.fl. 212/80–217/80, EU:C:1981:270, punkt 10).
11 Dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 35 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Cogeco).
12 Om ett beslut från en nationell konkurrensmyndighet inte har överklagats inom den föreskrivna tidsfristen kan det i princip anses vara slutligt.
13 Dom av den 18 mars 1997, Guérin automobiles mot kommissionen ( C‑282/95 P, EU:C:1997:159, punkt 39). Se även dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan, C‑453/99, EU:C:2001:465, punkterna 23 och 24, och dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl., C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 58 och 59. Se, analogt, dom av den 16 mars 2023, Towercast, C‑449/21, EU:C:2023:207, punkterna 42–53.
14 Dom av den 28 januari 2025, ASG 2, ( C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 61 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i ASG 2).
15 Ibidem, punkt 63 och där angiven rättspraxis.
16 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet KONE m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:45, punkterna 59 och 60).
17 Caro de Sousa, P., The Private Enforcement of Competition Law, Oxford University Press, Oxford, 2024, s. 23.
18 Dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 47) (min kursivering). Denna punkt återspeglas nu även i skäl 4 i direktiv 2014/104. Vidare föreskrivs följande i skäl 36 i nämnda direktiv: ”Nationella regler om preskriptionsfristers början, varaktighet, tillfälliga upphörande eller avbrytande bör inte oskäligt hindra väckandet av skadeståndstalan”.
19 Domen i ASG 2, punkt 75 (min kursivering).
20 Dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl. ( C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Se även domen i Heureka, punkt 51.
21 Domen i Cogeco, punkt 43 och där angiven rättspraxis.
22 Domen i ASG 2, punkt 74 och följande punkter. Se även domen i Cogeco, punkt 47 och domen i Volvo, punkt 53. Se också beslut av den 6 mars 2023, Deutsche Bank (Konkurrensbegränsande samverkan – Räntederivat i euro), ( C‑198/22 och C‑199/22, EU:C:2023:166, punkt 33).
23 Domen i Cogeco, punkt 46 och domen i Volvo, punkt 54, samt beslut av den 6 mars 2023, Deutsche Bank (Konkurrensbegränsande samverkan – Räntederivat i euro) ( C‑198/22 och C‑199/22, EU:C:2023:166, punkt 34).
24 Domen i Heureka, punkt 55 och där angiven rättspraxis.
25 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Repsol Comercial de Productos Petrolíferos ( C‑25/21, EU:C:2022:659, punkterna 32–35).
26 Det vill säga kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet.
27 Se dom av den 12 januari 2023, RegioJet, ( C‑57/21, EU:C:2023:6, punkt 50), och domen i ASG 2, punkt 85.
28 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Stichting Cartel Compensation and Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:373, punkt 95).
29 Caro de Sousa, P., fotnot 17, a.a., s. 27.
30 Domen i målet Heureka, punkt 55 och där angiven rättspraxis.
31 Domen i målet Heureka, punkt 78.
32 Domen i målet Heureka, punkt 73.
33 Rådets förordning nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).
34 Domen i målet Heureka, punkt 74.
35 Ibidem, punkt 70 och där angiven rättspraxis.
36 Domen i målet Heureka, punkt 57.
37 Domen i målet Heureka, punkt 64.
38 CP hävdade vid förhandlingen att om han skulle vara tvungen att avbryta preskriptionsfristen genom att skicka utomrättsliga anspråk från år 2015 till år 2021, skulle han ha varit tvungen att spendera totalt 4800 euro på att skicka formella skrivelser, en per överträdare och år, i syfte att begära skadestånd om endast 1400 euro. Dessutom skulle han ha behövt betala sina advokaters arvoden, som inte kan återkrävas i domstol. Därför skulle den skadelidande i slutändan behöva spendera ett belopp som är mycket högre än den ersättning som denne har rätt till, redan innan vederbörande har väckt en skadeståndstalan.
39 Se domen i målet ASG 2, punkt 61 och 63 (citerat i punkt 33 och 34 i detta förslag till avgörande).
40 Som hänvisas till i Guerra Henríquez, L., och Aquilué Borau, S., El dies a quo del plazo de prescripción en los procedimientos civiles de reclamación de daños derivados de infracciones del derecho de la competencia: práctica reciente, Actualidad Jurídica Uría Menéndez, 65 oktober 2024, s. 159. Se även domen av den 11 juni 2024, som meddelades av Audiencia Provincial de Madrid (Appellationsdomstolen, Madrid), i vilken domstolen slog fast att tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) inte kunde fastställas innan beslutet av den nationella konkurrensmyndigheten hade blivit slutligt, efter att varje överträdare hade uttömt alla möjligheter till att överklaga.
41 Såvida dessa kostnader kan tillskrivas käranden, till exempel på grund av överdrivna krav eller på grund av det sätt på vilket käranden har drivit förfarandet. Dom av den 16 februari 2023, Tráficos Manuel Ferrer, ( C‑312/21, EU:C:2023:99, punkt 47).
42 Se begäran om förhandsavgörande, sida 13 i originalspråksversionen, i vilken det sker en hänvisning till dom nr 528/2013 av den 4 september 2013. Jag hänvisar också till domen av Juzgado de lo Mercantil no 2 de Madrid (Handelsdomstol nr 2, Madrid, Spanien) av den 9 juni 2020, enligt vilken tidpunkten då tidsfristen börjar löpa (dies a quo) kräver ”full processförmåga” och ”fullständig kännedom om skadans faktiska omfattning”, vilket inträffar först när den nationella konkurrensmyndighetens beslut har blivit slutligt.
43 Domen i målet Heureka, punkt 78.
44 Domen i målet Heureka, punkt 73. Se även punkt 77.
45 Dom av den 20 april 2023 ( C‑25/21, EU:C:2023:298).
46 Som exempel påpekade CP vid förhandlingen att cirka 60 procent av CNMC:s beslut som meddelades år 2015 ogiltigförklarades av överprövningsdomstolarna.
47 Se punkt 69 i detta förslag till avgörande.
48 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i målet Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2021:884, punkt 123).
49 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i målet Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2021:884, punkt 123. Se även punkt 122).
50 Se punkterna 79–82 i detta förslag till avgörande.
51 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:67, punkt 47 (egen kursivering)).
52 Ley 39/2015 del Procedimiento Administrativo Común de las Administraciones Públicas, av den 1 oktober 2015, BOE nr 236, av den 2 oktober 2015, s. 89343.
53 Domen i målet Cogeco, punkt 52.
54 Nissan har gjort gällande att det, enligt spansk rätt, inte fanns något hinder för de skadelidande parterna att avbryta preskriptionsfristen eller förmå preskriptionsfristen att tillfälligt upphöra under en obestämd framtid (sine die) eller permanent (in aeternum).
55 Se punkt 74 i detta förslag till avgörande.
56 Se punkt 40 i detta förslag till avgörande.
57 Enligt artikel 9.1: ”Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 i EUF-fördraget eller nationell konkurrensrätt.”
58 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Heureka Group (prisjämförelsetjänster online) ( C‑605/21, EU:C:2023:695, punkterna 59 och 60).
59 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:32, punkt 96).
60 Dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB ( C‑344/98, EU:C:2000:689, i synnerhet punkt 52, jämförd med punkterna 46 och 49).
61 Detta beror framför allt på att verkställbarheten av CNMC:s beslut automatiskt skjuts upp när överträdaren ger uttryck för en önskan att överklaga beslutet. CP gick till och med så långt som att hävda att de flesta företag i Spanien inte ens gör avsättningar för bötesbeloppet förrän CNMC:s beslut har blivit slutligt.
62 Se punkt 40 och fotnot 23 i detta förslag till avgörande.
63 Dessa uppgifter har, som svar på domstolens frågor, åberopats av den spanska regeringen under förhandlingen.