Förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C‑34/24 Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims
1. Det mål som föranlett denna begäran om förhandsavgörande rör två nederländska stiftelsers talan mot Apple Inc. och dess europeiska dotterbolag Apple Distribution International Ltd
2. Var och en av dessa stiftelser har väckt grupptalan med stöd av Wet afwikkeling massaschade in collectieve actie. De har yrkat att den hänskjutande domstolen ska fastställa att Apple Inc. och Apple Irland har handlat på ett konkurrensbegränsande sätt och förplikta dem att betala skadestånd.
3. Begäran om förhandsavgörande avser inte tvisten i sak, utan endast behörigheten för den domstol (eller, i förekommande fall, de domstolar) i Nederländerna som ska avgöra tvisten.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt. Förordning (EU) nr 1215/2012
4. Artikel 7.2 har följande lydelse: Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat: 2) Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.
B. Nationell rätt
5. Relevanta bestämmelser är WAMCA, artikel 3:305a i Burgerlijk Wetboek (civillagen) (nedan kallad BW), samt artiklarna 1–14, 209, 220, 1018c.3, 1018d.1, och 1018e.1–3 iWetboek van Burgerlijke Rechtsvordering (civilprocesslagen) (nedan kallad Rv).
II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågor
A. Bakgrunden till tvisten: hur App Store fungerar
6. Det följande är i huvudsak hämtat från beslutet att begära förhandsavgörande.
7. Apple tillverkar en rad bärbara apparater (däribland Iphone och Ipad), vilka använder ett förinstallerat operativsystem (Ios). Det är Apple som utvecklar och kontrollerar Ios.
8. Applikationer (nedan kallade appar) till Apples apparater som använder Ios kan köpas i Apples ”App Store”.
9. App Store är en plattform för försäljning av appar som utvecklats och kontrolleras av Apple. Sedan 2009 har den systematiskt installerats på Apple-enheter utrustade med nya versioner av Ios.
10. App Store erbjuder både gratis- och betalappar. Vissa är originalappar, det vill säga utvecklade av Apple, medan andra är utvecklade av tredje part (nedan kallade utvecklare). Det mål som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande handlar endast om appar av den andra typen.
11. Vissa appar har integrerade digitala produkter, det vill säga funktioner, tjänster eller produkter som kan låsas upp eller köpas i appen, såsom prenumerationer, speltillägg och annat.
12. Betalningar i App Store för icke kostnadsfria appar (eller produkter integrerade i appar) sker i princip genom ett betalningssystem som infördes 2009 (”in-app purchase”) (nedan kallat IAP).
13. De appar som kan användas på Apple-enheter är främst de som finns tillgängliga i App Store: appar som laddas ned från andra källor ”fungerar inte, eller i alla fall inte lika bra”.
14. För att använda App Store måste man skapa en användarprofil (som består av en unik kombination av användarnamn och lösenord), även kallat ”Apple ID”.
15. Villkoren för Apples multimediatjänster gäller för användning och köp som görs på App Store. För europeiska användare som gör ett köp från App Store fungerar Apple Irland som representant för appleverantören.
16. Utbudet av appar i App Store kan variera från land till land. App Store har för varje land en webbshop som används enligt användarens inställningar och som är specifik för det landet.
17. När en användare vars Apple-ID anger Nederländerna som land eller region försöker köpa en produkt i App Store, kommer han eller hon således normalt att omdirigeras till onlinebutiken i Nederländerna (nedan kallad App Store NL). För att ändra det land som är kopplat till Apple-kontot måste användaren godkänna nya villkor och ha en betalningsmetod som är giltig i det nya landet.
18. App Store är (den enda) möjligheten för utvecklare att erbjuda sina appar till användare av Apple-enheter. För att göra detta måste de ingå ett avtal med Apple Inc. (”Developer Program License Agreement”). Mot en årlig avgift deltar en utvecklare i Apple Developer Program och erhåller licenser för Ios-mjukvara och applikationer.
19. Utvecklare föreslår sina applikationer till Apple, som beslutar om de ska inkluderas i App Store. Om så sker blir de licensierade appar, digitalt signerade av Apple.
20. Om utvecklaren tar betalt för appen måste denne följa distributionsvillkoren: i synnerhet förbinder sig utvecklaren att få användarna att använda betalningssystemet IAP när de köper appen. För detta ändamål ingår utvecklaren ett separat avtal med Apple.
21. Apple erbjuder appar uteslutande i App Store och handlar som ombud för utvecklare. Detta innebär att Apple handlar för egen räkning och ingår avtal i eget namn, men i slutändan handlar de till förmån för andra personer. Varje utvecklare förblir ansvarig i händelse av en tvist som rör driften av dennes appar.
22. Den avgift som ska betalas för en app betalas av användaren till Apple, som uppbär den genom betalningssystemet IAP. Apple drar i regel av 30 procent av det betalda beloppet som provision; om produktens användningstid förlängs kan denna procentsats vara 15 procent. Efter att ha dragit av provisionen överför Apple beloppet till utvecklaren.
B. Målet vid den nationella domstolen
23. De stiftelser som har väckt talan handlar till förmån för alla användare (konsumenter och företagsanvändare) av Apples produkter och tjänster som har erbjudits eller som har köpt produkter och tjänster från App Store NL. Stiftelserna väckte grupptalan år 2021 och 2022.
24. De har i korthet framställt följande yrkanden till Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna): Det ska fastställas att Apple Inc. och Apple Irland har handlat rättsstridigt mot användare av programvara som använder Ios. Svarandena ska förpliktas att solidariskt betala skadestånd.
25. Som grund för sin talan har stiftelserna gjort gällande följande: Apple har en dominerande ställning på marknaden för distribution av appar som använder Ios och när det gäller betalningssystemet för dessa appar (IAP). Apple missbrukar sin dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF. Missbruket av en dominerande ställning, som består i att ta ut alltför höga provisioner på försäljningspriset, som erhålls genom betalningssystemet IAP, för appar i App Store, är en olaglig handling riktad mot användarna.
26. Apple har gjort gällande att Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam) saknar behörighet. Enligt Apple kan denna behörighet inte grundas på artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, eftersom den påstådda skadevållande handlingen inte företogs i Nederländerna. Denna handling kan inte lokaliseras till Amsterdam, eftersom ingen specifik handling uteslutande eller särskilt har företagits i Amsterdam eller i Nederländerna.
27. I andra hand har Apple gjort gällande att den hänskjutande domstolen endast är behörig med avseende på användare som bor i Amsterdam eller som handlar i Amsterdam via App Store NL. För anspråk som avser alla andra användare har den domstolen inte internationell och territoriell behörighet enligt artikel 7.2 i förordning 1215/2012.
28. I mellandom av den 16 augusti 2023 fann den hänskjutande domstolen, såvitt avser Apple Irland, att målet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012.
29. Den hänskjutande domstolen fann därför att de nederländska domstolarna, enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, har internationell behörighet, både vad gäller den ort där den skadevållande handlingen företogs och den ort där skadan inträffade. Det är emellertid oklart vilken nederländsk domstol som har territoriell behörighet.
30. I samma dom uttryckte den hänskjutande domstolen tvivel om vilken betydelse det hade att grupptalan hade väckts enligt artikel 3:305a BW av en juridisk person i eget namn (det vill säga inte i egenskap av ombud, företrädare eller fordringsförvärvare). Det är oklart om denna omständighet kan påverka fastställandet av den territoriella behörigheten med tillämpning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
31. Den hänskjutande domstolen tillade att även om det skulle godtas att den territoriella behörigheten att pröva en grupptalan i Nederländerna är fördelad mellan domstolar i olika distrikt, kan målen ändå koncentreras till en enda domstol med stöd av bestämmelser i nationell rätt. Den är emellertid inte heller helt förvissad om att detta är förenligt med artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
C. Tolkningsfrågor
32. Mot bakgrund av detta har Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam) hänskjutit följande frågor till EU-domstolen:
”Fråga 1 (handlingsort)
a) I ett sådant fall som det aktuella – där det påstådda missbruket av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF har ägt rum i en medlemsstat genom försäljning via en onlineplattform som drivs av Apple och som riktar sig till hela medlemsstaten, och där Apple Irland agerar i egenskap av exklusiv distributör och kommissionär för utvecklaren och tar ut en provision på det pris som köparen betalar – vilken plats ska anses utgöra den ort där den skadevållande handlingen företogs i den mening som avses i artikel 7.2 i Bryssel I‑förordningen? Har det därvidlag betydelse att onlineplattformen i princip är globalt tillgänglig?
b) Spelar det någon roll att det i förevarande mål rör sig om en talan som med stöd av artikel 3:305a BW har väckts av en juridisk person som har till syfte att i eget namn tillvarata de kollektiva intressena hos flera användare som har sitt säte i olika jurisdiktioner (i Nederländerna: distrikt) i en medlemsstat?
c) Om det på grundval av fråga 1 a (och/eller 1 b) har träffats avtal om att inte bara en utan flera domstolar i den berörda medlemsstaten har territoriell behörighet, utgör i så fall artikel 7.2 i Bryssel I‑förordningen hinder för tillämpning av nationell (process)rätt enligt vilken det är möjligt att hänskjuta målet till en enda domstol i denna medlemsstat?
Fråga 2 (skadeort)
a) I ett sådant fall som det aktuella – där den påstådda skadan uppkommit till följd av köp av appar och digitala produkter i appar via en onlineplattform som drivs av Apple (App Store), och där Apple Irland agerar som exklusiv distributör och kommissionär för utvecklaren och tar ut en provision på det pris som köparen betalar (varigenom både missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF och en överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan i den mening som avses i artikel 101 FEUF påstås ha ägt rum), och där platsen för köpen inte kan fastställas – är användarens säte det enda anknytningskriterium som ska användas för att fastställa den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7.2 i Bryssel I‑förordningen? Eller kan även andra anknytningskriterier användas för att fastställa behörig domstol?
b) Spelar det någon roll att det i förevarande fall rör sig om en talan som med stöd av artikel 3:305a BW har väckts av en juridisk person som har till syfte att i eget namn tillvarata de kollektiva intressena hos flera användare som har sitt säte i olika jurisdiktioner (i Nederländerna: distrikt) i en medlemsstat?
c) Om det på grundval av fråga 2 a (och/eller 2 b) fastställs att en domstol i den berörda medlemsstaten har territoriell behörighet, men att denna endast är behörig att pröva en talan som väckts till förmån för en del av användarna i den medlemsstaten, medan andra domstolar som är territoriellt behöriga i samma medlemsstat är behöriga att pröva en talan till förmån för en annan del av användarna, utgör i så fall artikel 7.2 i Bryssel I‑förordningen hinder för tillämpning av nationell (process)rätt enligt vilken det är möjligt att hänskjuta målet till en enda domstol i denna medlemsstat?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
33. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 18 januari 2024.
34. Skriftliga yttranden har getts in av de stiftelser som har väckt talan, Apple Inc. och Apple Irland, den nederländska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Vid den muntliga förhandlingen den 10 december 2024 medverkade samtliga dessa med undantag av den portugisiska regeringen.
IV. Bedömning
35. Den hänskjutande domstolen ska pröva ett mål där två stiftelser som bevakar ett antal användares intressen, har väckt talan mot Apple och gjort gällande att Apple har missbrukat sin dominerande ställning samt yrkat att Apple ska förpliktas att betala skadestånd.
36. Den hänskjutande domstolen förefaller redan ha beslutat att den har internationell behörighet att avgöra målet. Den vill nu veta om den också har territoriell behörighet i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
37. Till att börja med kan det vara lämpligt att erinra om några relevanta inslag i denna artikel såsom den tolkats av EU-domstolen. Mot bakgrund av dessa överväganden ska jag sedan bedöma tolkningsfrågorna.
A. Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012
38. Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 innehåller en särskild behörighetsregel. Enligt denna regel får käranden väcka talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.
39. Formuleringen ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” innefattar ”antingen … skadeorten eller … handlingsorten”, när dessa inte sammanfaller. I den juridiska litteraturen (och i själva beslutet att begära förhandsavgörande) benämns de ofta ”Erfolgsort” respektive ”Handlungsort”. Käranden får välja mellan dessa två alternativ. Forumregeln är dock inte utformad för att gynna den skadelidande.
40. Eftersom det är en särskild behörighetsregel ska den tolkas restriktivt.
41. Den särskilda behörighetsregeln ska dessutom tolkas självständigt, vilket utesluter att nationella rättsliga begrepp används eller att bedömningen av anknytningskriteriet underkastas bedömningskriterier i nationell materiell rätt. ”Omständigheter som är specifika för den typ av talan som föreskrivs i tillämplig nationell rätt” saknar således betydelse.
42. Skälen till att unionslagstiftaren införde kriteriet i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 anges i skäl 16 och är avgörande för EU-domstolens tolkning av detta kriterium: Den domstol som utses i enlighet med detta kriterium har en särskilt nära anknytning till tvisten på grund av geografisk närhet till objektiva omständigheter. Dessa omständigheter kan bidra till att styrka att överträdelsen har begåtts och dess följder och därmed till en god rättsskipning. På grundval av denna närhet kan käranden lätt avgöra vilken domstol som är behörig när skadan väl har inträffat. Svaranden kan förutse vilken domstol som är behörig redan innan skadan inträffar, eftersom den är belägen i den ort där svaranden bedriver sin verksamhet (den påstådda överträdelsen).
43. EU-domstolens tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 innebär att denna bestämmelse direkt och omedelbart ger domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa såväl internationell som internt lokal behörighet.
44. Enligt domstolen kan medlemsstaterna ”inte tillämpa andra kriterier för behörighetstilldelning” än de som framgår av nämnda artikel 7.2
45. Denna rättspraxis är väletablerad, innehåller argument som talar till dess fördel och förefaller ligga i linje med lagstiftarens vilja. Att artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 direkt pekar ut den domstol som har internationell och territoriell behörighet var i själva verket lagstiftarens avsikt när bestämmelsen antogs. De ändringar som har gjorts i förordningen sedan dess påverkar inte denna avsikt.
B. Tolkningsfrågorna 1 a och 2 a
46. Den hänskjutande domstolen vill veta vilken domstol som har territoriell behörighet, med hänsyn till den ort där den skadevållande handlingen företogs (fråga 1 a) och den ort där skadan inträffade (fråga 2 a), under sådana omständigheter som de i förevarande mål. Ingen av dessa frågor tar i detta läge upp aspekter som rör betydelsen av att det rör sig om grupptalan (vilket tas upp i frågorna 1 b och 2 b).
1. Ort där den (den påstådda) skadevållande handlingen företogs
a) Vilken handling gav upphov till skadan?
47. Den hänskjutande domstolen har utgått från att den skada som åsamkats användarna (vars existens den logiskt sett ännu inte har tagit ställning till) härrör från ett agerande från Apples sida som kärandena anser utgör ett missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF.
48. Detta agerande består, enligt kärandena, i korthet i att Apple utnyttjar sin dominerande ställning för att ta ut alltför hög provision av dem som utvecklar appar för App Store. Provisionen övervältras sedan på användarna, vilket ökar det pris de måste betala när de laddar ned appar från App Store NL.
49. Det är ostridigt att ett konkurrensbegränsande beteende, genom vilket ett företag missbrukar sin dominerande ställning, generellt sett kan ge upphov till skada. I domen i målet flyLAL-Lithuanian Airlines behandlade domstolen frågan om den ort där den skadevållande handlingen företogs i samband med en skadeståndstalan på grund av missbruk av dominerande ställning.
50. Jag anser att principen att den avgörande skadevållande handlingen, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, ska uppfattas som de handlingar genom vilka missbruket av dominerande ställning genomförs, generellt sätt är giltig, men att dess konkreta innebörd skiljer sig åt från fall till fall.
51. Genom att tillämpa detta kriterium identifierar den hänskjutande domstolen den skadevållande handlingen med försäljningen av appar i App Store NL, där Apple agerar som exklusiv distributör och ombud för utvecklarna och tar ut en provision på det pris som användarna betalar.
52. Den hänskjutande domstolen anser därför att domstolarna i Nederländerna, som är den marknad som berörs av det rättsstridiga beteendet, kan ha internationell behörighet, eftersom försäljningen (även) sker i Nederländerna.
53. Jag är inte helt övertygad om att detta val av skadevållande handling är det lämpligaste under omständigheterna i förevarande mål. Som en arbetshypotes utgår jag emellertid från den hänskjutande domstolens val av handling.
b) Var företogs den skadevållande handlingen?
54. Det är inte oproblematiskt att fastställa var försäljningen av appar via App Store NL ägde rum, vid tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. Även om den hänskjutande domstolen själv anser att försäljningen ägde rum i Nederländerna, medger den i en av sina frågor (2 a) att ”platsen för köpen inte kan fastställas”.
55. Jag vill börja med att påpeka att man i denna situation skulle kunna använda samma lösning som EU-domstolen redan har godtagit i andra domar. Om det är mycket svårt eller omöjligt att fastställa var den skadevållande handlingen företogs, har käranden enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 möjlighet att vända sig till den domstol som är behörig på grund av den ort där skadan inträffade.
56. Jag är inte omedveten om att EU-domstolen vid andra tillfällen har valt en annan väg och, för att värna om den möjlighet som ges i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, avfärdat tolkningar som gör det ”överdrivet svårt” eller ”omöjligt” för käranden att identifiera orten där den skadevållande handlingen företogs, och föreslagit andra tolkningar. Jag kommer därför även att utforska det alternativet.
57. Den hänskjutande domstolen har angett följande: I App Store NL erbjuder Apple ett specifikt utbud av appar till konsumenter och företag i Nederländerna. För att de ska kunna köpa apparna omdirigerar Apple användare som, när de skapade sitt Apple-ID eller konto, angav att de befann sig i den medlemsstaten till den särskilda onlinebutiken (App Store NL). Samtidigt begränsar Apple dessa användares (vars Apple-ID lokaliserar dem till Nederländerna) tillgång till andra App Stores som är avsedda för målgrupper i andra stater.
58. Jag anser att argumentet för att domstolarna i Nederländerna (eller, mer allmänt, i någon annan medlemsstat) ska anses vara behöriga på grundval av den ort där den skadevållande handlingen företogs inte enbart är att en App Store är tillgänglig från denna stats territorium.
59. Enligt min uppfattning är denna behörighetstilldelning i själva verket resultatet av en lokaliseringsfiktion, som innebär att Ios-användare som enligt sitt Apple-ID är baserade i Nederländerna antas köpa sina appar i Nederländerna när de använder App Store NL. Den provision som ger upphov till merkostnaden för användarna tas ut i samband med en sådan försäljning som är ”lokaliserad” till Nederländernas territorium.
60. Antas det att det virtuella rummet på detta sätt efterliknar medlemsstatens geografiska rum, finns det inte (och kan i själva verket knappast finnas) någon unik anknytningsfaktor i denna köpmekanism som skulle göra det möjligt att hänföra behörigheten att pröva talan till en viss domstol Nederländerna.
61. Den hänskjutande domstolen anser således följande: Det finns inte något tydligt anknytningskriterium som innebär att talan ska prövas av en domstol i ett visst distrikt i Nederländerna och inte i ett annat. App Store NL riktar sig till hela Nederländerna (den är tillgänglig i hela landet) och vid en försäljning via App Store NL finns det i egentlig mening ingen specifik ort där en specifik transaktion äger rum. Det är tveksamt om artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 under dessa omständigheter leder till att en domstol med behörighet ratione locis identifieras bland alla de domstolar i medlemsstaten som har behörighet ratione materiae.
62. Om man utgår från den ovannämnda lokaliseringsfiktionen skulle man i princip kunna hävda att den domstol i Nederländerna inom vars domkrets försäljningen via App Store NL äger rum har territoriell behörighet. Behörighetstilldelningen beror på var i Nederländerna den enhet som används för att få tillgång till App Store NL befinner sig vid tidpunkten för försäljningen.
63. En sådan lösning är dock opraktisk: Dels är de Appleenheter som används för att göra inköp (ladda ned appar) ofta mobila, vilket innebär att deras läge är slumpmässigt, obeständigt och svårt att bevisa. Utgår man däremot från platsen för varje försäljning, som ett unikt uttryck för missbruket av en dominerande ställning i Nederländerna, öppnas dörren för flera förfaranden i Nederländerna.
64. I sitt yttrande har en av kärandena gjort gällande att vilken nederländsk domstol som helst, på grund av både överträdelsen och den (virtuella) miljö i vilken den begås, har territoriell behörighet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
65. En tolkning av bestämmelsen som innebär att alla domstolar i en medlemsstat (i vilken verksamheten har riktat sig till allmänheten) har territoriell behörighet, fanns i generaladvokat Jääskinens förslag till avgörande i mål C‑170/12. Han föreslog där att man, för att fastställa vilken domstol som var internationellt behörig på grundval av den ort där skadan inträffade, skulle ta hänsyn till om en webbplats verksamhet var inriktad på en viss medlemsstat. Domstolen godtog inte detta lokaliseringskriterium.
66. Enligt min mening är en tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 som, vad gäller den internationella och territoriella behörigheten, innebär att alla domstolar i en medlemsstat anses vara utbytbara paradoxal. Syftet med denna bestämmelse är just att identifiera en viss domstol på grundval av dess särskilda geografiska anknytning till de omständigheter som är relevanta för tvisten.
67. Flera behöriga domstolar (eller snarare: flera samtidiga förfaranden i flera domstolar, som eventuellt kan leda till motstridiga avgöranden) är en lösning som i allmänhet bör undvikas vid tolkningen av förordning nr 1215/2012, även när det gäller artikel 7.2.
68. Av detta skäl har EU-domstolen, när den ställts inför komplexa faktiska omständigheter, tenderat att välja en viss domstol som den relevanta för att fastställa behörighet. På så sätt ”[förhindras] … att behörigheten sprids till många domstolar. Detta är i linje med … [att det] är just en särskild behörighetsregel och med kravet på en strikt tolkning, för att medge största möjliga förutsebarhet.”
69. När det gäller den ort där skadan inträffade har EU-domstolen godtagit att det finns flera domstolar, men den har samtidigt begränsat varje domstols behörighet till att pröva den skada som uppkommit inom den medlemsstats territorium där den domstolen är belägen.
70. En enhetlig behörighet på en och samma grund (den ort där skadan inträffade) är också den lösning som valts för talan om ersättning på grund av merkostnader vid köp av flera varor som berörs av konkurrensbegränsande samverkan: om dessa varor inte har köpts inom en enda domstols domkrets i den medlemsstat där den berörda marknaden (eller de berörda marknaderna) finns, är det domstolarna i den ort där köparen har sin hemvist som är behöriga.
71. Det är emellertid inte lätt att vidhålla detta resonemang under sådana omständigheter som i förevarande mål, där försäljningen i egentlig mening inte äger rum i på en fysisk plats utan i ett digitalt universum. Även här måste man använda sig av lokaliseringsfiktioner för att fastställa den enhetliga platsen för denna försäljning, genom att bland de möjliga platserna välja en som fungerar som den enda fiktiva platsen för svarandens verksamhet i den medlemsstat där svaranden missbrukar sin dominerande ställning.
72. Mot denna bakgrund kan det konstateras att för en användare som genom sitt Apple ID hänvisas till App Store NL sker all försäljning genom denna App Store i den ort där användaren har sin hemvist i Nederländerna, oavsett var i Nederländerna användaren faktiskt befinner sig vid tidpunkten för varje försäljning.
73. En användare (eller en grupp av användare som har hemvist i samma geografiska område) kan således, på grundval av handlingsorten, väcka talan vid domstolarna i den ort där han eller hon har hemvist på den marknad som berörs av Apples konkurrensbegränsande beteende, med avseende på köp som har gjorts i den App Store som riktar sig till denna marknad.
74. Denna lösning innebär att man godtar ett forum actoris, vilket enligt min mening är motiverat mot bakgrund av Apples affärsstrategi. Den syftar därför inte till att skydda den skadelidande.
2. Den ort där skadan inträffade
75. De svårigheter som jag har beskrivit ovan när det gäller att avgöra var den skadevållande handlingen (det vill säga försäljningen av appar till användare i NL App Store) företogs är mindre när det gäller den ort där skadan inträffade.
76. Den (påstådda) skadan för användaren består i dennes merkostnad för att ladda ned appar från App Store. Priset på appen höjs på grund av att utvecklarna av appen övervältrar den provision som Apple tar ut från dem på användaren.
77. Den hänskjutande domstolen undrar om användarens hemvist kan användas som anknytningskriterium för att fastställa behörig domstol på den ort där skadan inträffade, ”när det inte går att fastställa den ort där köpen gjordes”.
78. EU-domstolen har slagit fast följande när den tolkat artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012: En skada som ”huvudsakligen [är] ett resultat av merkostnader till följd av konstlat höga priser” kan anses utgöra en ”direkt skada som i princip kan grunda behörighet för domstolarna i den medlemsstat där skadan uppkom”. ”När den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel [7.2 i förordning nr 1215/2012].”
79. Behörigheten grundar sig därför på att två omständigheter sammanfaller i en och samma medlemsstat: den berörda marknaden och den ort där den konkreta skadelidanden drabbas av skadan. I det här fallet är Nederländerna den berörda marknaden (en berörd marknad).
80. Om överträdelsen (det påstådda missbruket av en dominerande ställning) har lett till en överföring från de skadelidandes tillgångar till överträdarens tillgångar, till följd av en merkostnad, i fysiska (till skillnad från virtuella) sammanhang, har domstolen slagit fast att den ort där skadan inträffade antingen är den ort där det vara som är föremål för merkostnaden förvärvades eller den ort där den skadelidande har sin hemvist. EU-domstolen har också fastställt att orten där materiella tillgångar förvärvas är den ort där de levereras.
81. Mot bakgrund av dessa riktlinjer är det min uppfattning att den skadelidandes hemvist i Nederländerna, där den marknad som berörs av missbruket av en dominerande ställning också är belägen, kan användas som en anknytningsfaktor vid fastställandet av den ort där skadan inträffade i förevarande mål.
82. När skadan utgörs av en merkostnad och användaren förvärvar produkten (som har ett lägre värde än det pris som betalas) i den virtuella miljön och det rör sig om en digital applikation som inte är av fysisk karaktär, förefaller det mig inte vara till någon större nytta att försöka lokalisera den behöriga domstolen genom hänvisning till leveransen av produkten.
83. Tvärtom är det anknytningskriterium som grundar sig på användarens hemvist i ännu högre grad lämpligt när svaranden (Apple), såsom i förevarande fall, utformar sin verksamhet genom att dela upp den relevanta marknaden efter land och knyter slutanvändarna till denna marknad.
84. Avslutningsvis ska det påpekas att Apple Irland, såsom den hänskjutande domstolen slog fast i sin mellandom av den 16 augusti 2023, har fört in ett prorogationsvillkor i sina avtal med användarna om användning av App Store. Om användaren är bosatt i en medlemsstat i Europeiska unionen, är det lagen i det land där användaren har sin hemvist som ska tillämpas och det landets domstolar som är behöriga. Denna omständighet är således inte okänd för Apple, som knappast kan göra gällande på att det inte går att förutse krav i Nederländerna som, även om de inte omfattas av prorogationsvillkoret (som är tillämpligt på Apples ansvar i avtalsförhållanden), direkt härrör från köp i App Store NL.
85. Jag ser därför inget hinder för att den skada som uppstår till följd av en alltför stor överföring av tillgångar, och som ligger till grund för betalningen av merkostnaden, inom den berörda marknaden lokaliseras till den ort där den skadelidande har hemvist, eftersom denne i regel har sina tillgångar koncentrerade dit.
86. Om denna lösning godtas är det onödigt att kräva ytterligare en anknytning, exempelvis att användarens bankkonto som debiteras finns i samma distrikt. Under de omständigheter som beskrivits anser jag att den föreslagna lösningen uppfyller behörighetsregelns mål om närhet och förutsebarhet.
C. Tolkningsfrågorna 1 b och 2 b
1. Det har ingen betydelse att det rör sig om en grupptalan
87. Det finns inget som hindrar att grupptalan väcks i situationer med gränsöverskridande inslag, som i förevarande mål.
88. EU-domstolen har ännu inte tagit ställning till vilka konsekvenser en sådan talan kan få i sådana situationer.
89. I artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 fastställs, som jag redan har nämnt, en särskild regel för avgränsning av behörigheten i fråga om talan som avser utomobligatoriska förpliktelser som grundas på gäldenärens ansvar gentemot borgenären.
90. Denna regel är inte ett personligt privilegium som enbart gynnar borgenären, utan den kan även användas av andra personer, särskilt av borgenärens företrädare eller av dennes rättsinnehavare. Den kan också användas av dem som främjar enskilda men gemensamma intressen eller ett allmänt intresse.
91. Syftet med artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 är att utse en (internationellt och territoriellt) behörig domstol som har en särskild geografisk anknytning till den ort där den skadevållande handlingen företogs eller den ort där skadan inträffade.
92. Om en överlåtelse av fordran eller en talans kollektiva karaktär inte utesluter att denna artikel åberopas, bestäms således den internationella och territoriella behörigheten enligt denna artikel under alla förhållanden fortfarande genom hänvisning till den verksamhet som orsakat skadan eller den plats där skadan inträffade.
93. Enligt min mening gäller detta även en talan som väcks av en enhet som enligt lag har en egen rätt, det vill säga som inte är beroende av ett mandat eller en överlåtelse, i syfte att utverka ersättning för en enskild skada. Två argument stöder detta: För det första ändrar inte det den omständigheten att den enhet som väcker grupptalan har processbehörighet i realiteten föremålet för tvisten. Det yttersta målet är att utverka en individuell ersättning för varje person som är direkt berörd. Bakom grupptalan ligger de enskilda anspråken: rätten till ersättning och ersättningsbeloppet måste i slutändan fastställas separat för var och en av de skadelidande (vid behov under överinseende av samma domstol som slår fast denna rätt). För det andra, på samma sätt som fastställandet av ”den ort där skadan inträffade” inte kan vara beroende av den lag som är tillämplig på det skadeståndsansvaret i sak, kan det inte heller vara beroende av en processuell utformning som varierar beroende på vilken medlemsstat som berörs.
94. Behörigheten för domstolarna i den ort där den skadevållande handlingen företogs bygger på överträdelsen, som är densamma oavsett vem som är den faktiska borgenären är eller vem som har väckt talan. Skadeståndsanstalan förlorar inte sin anknytning till den ort där skadan inträffade på grund av att fordran överlåts eller på grund av att tredje man övertar försvaret med stöd av en lagbestämmelse. Den skadevållande handlingen är också densamma, och bevisen finns kvar där de alltid har funnits.
95. Iakttagandet av kravet på ”förutsebarhet” hindrar att den behöriga domstolen, för en och samma skadevållande handling, gör olika bedömningar beroende på om käranden är innehavaren av intressena, efterträdare eller företrädare (för denna innehavare eller för de intressena).
96. En enhet som väcker grupptalan får således endast väcka talan vid en enda domstol (i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012) om skadan a) antingen är en enda och har inträffat, eller kan komma att inträffa, inom den domstolens domkrets, b) eller om alla relevanta faktiska omständigheter (det vill säga var och en av de omständigheter som berör de som ytterst innehar det företrädda intresset) har inträffat inom den domkretsen.
97. Jag medger att ett sådant krav minskar nyttan av mekanismen för grupptalan inom en medlemsstat, när den nationella lagstiftaren har valt att inte utse en enda domstol med en enda behörighet för hela territoriet för att pröva sådana mål.
98. Den behöriga enheten måste, med hänsyn till varje nationell domstols territoriella behörighet, avgränsa det objektiva och subjektiva tillämpningsområdet för grupptalan och lokalisera ”skadan”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, till respektive domstols domkrets. Ett bredare försvar av de berörda intressena, som omfattar handlingar och skador som sker i andra geografiska områden i samma stat, skulle kräva flera olika förfaranden som motsvarar dessa geografiska områden.
99. Det kan invändas att denna lösning inte stämmer överens med logiken bakom grupptalan, vilken inte grundas på närheten mellan tvisten och den domstol som prövar den, utan på likheten mellan de intressen som försvaras. Men denna lösning, hur otillfredsställande den än kan tyckas, är den som följer av att artikel 7.2 i förordning 1215/2012 tillämpas på ett scenario vars regler inte har ändrats för att anpassa dem till den nya verkligheten (grupptalan).
100. Enligt de nuvarande reglerna måste en behörig enhet som vill väcka en enda grupptalan om skadestånd för överträdelser som har ägt rum på olika platser i Nederländerna och vars följder uppkommer i flera olika distrikt i samma land, och som riktar sin talan mot en svarande med säte i en annan medlemsstat, väcka talan i den andra staten.
101. De problem som är förenade med grupptalan i gränsöverskridande sammanhang var inte okända vid tidpunkten (2012) för omarbetningen av förordning nr 1215/2012. På grund av de skillnader mellan medlemsstaternas modeller som fanns vid den tidpunkten beslutades i slutändan att inte införa några särskilda regler på detta område i avvaktan på den fortsatta lagstiftningsutvecklingen på detta område.
102. Denna utveckling har redan ägt rum, men den har inte lett till några förändringar i reglerna om internationell behörighet. Som jag kommer att belysa nedan har direktiv 2020/1828 (vars antagande kunde ha varit ett lämpligt tillfälle att göra detta) inte ändrat förordning 1215/2012.
103. Sammanfattningsvis anser jag att frågorna 1 b och 2 b ska besvaras så att tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, enligt gällande unionsrätt, inte skiljer sig åt beroende på om talan väcks av en enhet som enligt nationell rätt har rätt att i eget namn väcka grupptalan för att tillvarata ett antal användares intressen.
2. Direktiv 2020/1828
104. Direktiv 2020/1828 är inte tillämpligt här, dels av tidsmässiga skäl (det är endast tillämpligt på talan som väckts den 25 juni 2023 eller senare) och dels av materiella skäl (dess tillämpningsområde omfattar i princip inte grupptalan som grundas på en överträdelse av konkurrensreglerna).
105. Utan att förringa syftet att öka direktivets ändamålsenliga verkan är jag inte övertygad om att detta syfte motiverar en tolkning som förvränger den särskilda behörighetsregeln i den utsträckning som beskrivs.
106. Det bör i detta sammanhang erinras om att ”behovet av att säkerställa konsekvensen mellan olika unionsrättsakter … emellertid inte i något fall [kan] läggas till grund för en tolkning av bestämmelserna som inte är förenlig med denna rättsakts systematik och syften”.
107. Direktiv 2020/1828 har inte medfört några ändringar av förordning 1215/2012. Enligt artikel 2.3 föreskrivs dessutom att direktivet ”[inte] påverkar … tillämpningen av unionsregler om internationell privaträtt, särskilt regler som rör behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område …”.
108. På samma sätt förklaras i skäl 21 i direktiv 2020/1828 att ”[b]efintliga unionsrättsliga instrument bör vara tillämpliga på den processuella mekanism för grupptalan som krävs enligt detta direktiv”.
109. Unionslagstiftaren avsåg således att låta grupptalan omfattas av de befintliga reglerna om internationell behörighet. Egentligen finns det inte någon lucka i lagstiftningen som uttolkaren är behörig att fylla, utan ett avsiktligt utelämnande som lagstiftaren avsåg att behålla.
110. Det ankommer på medlemsstaterna att införliva direktiv 2020/1828 på ett korrekt sätt. Därvid borde de ha beaktat, eller bör de beakta, att det i direktivet hänvisas till bestämmelserna om internationell behörighet i förordning nr 1215/2012, samtidigt som dessa bestämmelser inte ändras.
111. Med tanke på konsekvenserna av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 för mål som det här aktuella, har, som jag tidigare nämnt, vissa medlemsstater valt att utpeka en enda domkrets (och en enda behörig domstol) för denna typ av talan.
112. Andra medlemsstater, till exempel Nederländerna, verkar ha valt att vidta åtgärder i efterhand, om än bara när det gäller flera mål som har anknytning till varandra. Jag kommer att ta upp denna möjlighet, som nämns i frågorna 1 c och 2 c, nedan.
3. I andra hand: det har betydelse att det rör sig om en grupptalan
113. Vissa av parterna och de övriga deltagarna i målet har lagt fram alternativa förslag till tolkning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 i syfte att underlätta genomförandet av grupptalan. I korthet går dessa förslag ut på följande: De föreslår att orten där den enhet som väcker talan har sitt säte ska beaktas. De föreslår att domstolen i den ort där en eller flera av de berörda skulle kunna väcka talan ska vara behörig. De hävdar att alla domstolar i Nederländerna har samma behörighet att pröva grupptalan. De begränsar tillämpningsområdet för artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 till internationell behörighet, och hänvisar till nationell rätt för att utse den territoriellt behöriga domstolen.
114. Jag anser att dessa förslag (mer eller mindre) strider mot de principer som ligger till grund för artikel 7.2 i förordning 1215/2012 och som inspirerar till en konsekvent tolkning av den.
115. Jag kommer att bedöma vart och ett av dem för sig och låta det första blocket innehålla förslagen från den nederländska regeringen, Stichting App Stores Claims och kommissionen. I det andra blocket kommer jag att gå igenom förslagen från Stichting Right to Consumer Justice.
a) Ort där den enhet som har behörighet att väcka grupptalan har sitt säte och ort där en eller flera av de berörda personerna kan väcka talan
116. Lösningen att se till den behöriga enhetens säte (för att väcka grupptalan) innebär att kriterierna för internationell och territoriell behörighet skiljs åt: detta säte motiverar inte internationell behörighet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. Om en sådan tolkning godtas skulle bestämmelsen få till funktion att fördela mål mellan domstolar inom samma domkrets, oberoende av och skild från funktionen att tilldela internationell behörighet.
117. Om förslaget formuleras så skulle det få följande konsekvenser: Det skulle innebära ett forum actoris som inte har någon anknytning till de faktiska omständigheterna i målet och som käranden dessutom strategiskt skulle kunna fastställa för varje enskild talan. Denna risk ökar om enheten bildas i det specifika syftet att väcka en grupptalan, vilket ibland är fallet. Det skulle ge behörighet till en domstol som svaranden inte kunde ha förutsett före tvisten (eftersom käranden själv inte har lidit någon skada) och vars närhet till svaranden inte på något sätt är säkerställd.
118. Kommissionen har föreslagit att den enhet väcker grupptalan ”kan välja domstol”, varvid det är tillräckligt att denna domstol har territoriell behörighet med avseende på minst en eller några av de personer som ingår i den grupp vars intressen enheten företräder.
119. Om det formuleras så innebär kommissionens förslag att tilldelningen av internationell behörighet skiljs från den territoriella behörigheten i artikel 7.2 i förordning 1215/2012. Det förespråkar ett forum actoris, som käranden kan fastställa efter eget gottfinnande, utan någon annan begränsning än att det måste vara en ort där minst en skadelidande eller en grupp av skadelidande skulle kunna väcka individuell talan som den ort där skadan inträffade.
120. När det gäller de delar av grupptalan som är homogena finns det inte mer eller mindre närhet mellan den utsedda domstolen och bevisningen än vad det skulle finnas till någon annan domstol. Vad beträffar de delar som ska särskiljas är närheten endast säkerställd när det gäller den part som har drabbats av den specifika ”skada” som ligger till grund för den territoriella behörigheten. Detsamma gäller förutsebarheten för svaranden.
121. Båda dessa förslag skulle kort sagt innebära en genomgripande förändring av den särskilda behörighetsregeln och därmed av den intresseavvägning som unionslagstiftaren har fastställt i förordning nr 1215/2012, något som uttolkaren enligt min mening inte har rätt att göra.
122. Båda förslagen, som inte tycks innebära att man avstår från att utse en domstol som kännetecknas av att den har anknytning till tvisten, skapar i själva verket nya kriterier för att fastställa territoriell behörighet.
123. Dessa (nya) kriterier bygger på målet att säkerställa en god rättskipning, vilket inte ska uppfattas som att det ska vara lätt att få fram, bedöma eller ta upp bevis, utan som en effektiv processuell hantering av sammanfallande intressen. Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 som sådan syftar emellertid inte till att uppnå det sistnämnda målet.
b) Territoriell behörighet för alla domstolar i Nederländerna, eller hänvisning till nationell rätt
124. Stichting Right to Consumer Justice gör gällande att alla domstolar i Nederländerna har samma behörighet att pröva grupptalan, under de omständigheter som föreligger i det aktuella målet. I andra hand föreslår Stichting Right to Consumer Justice att artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska begränsas till att avse fastställandet av behörig domstol på internationell nivå.
125. Jag har redan påpekat att en tolkning av regeln som innebär att den utan åtskillnad ger internationell och territoriell behörighet till alla domstolar i en medlemsstat inte kan godtas eftersom den är motsägelsefull.
126. Av större intresse är förslaget om att återföra beslutet om hur territoriell behörighet ska tilldelas till medlemsstaterna. Om det skulle godtas skulle artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 kunna fortsätta att användas (förslaget begränsar inte kärandens valmöjligheter till den ort där svaranden har hemvist) i ett sammanhang som en grupptalan, som inte omfattas av förordning 1215/2012, och det skulle undanröja hindret för att använda denna processuella mekanism vars användning förespråkas av unionslagstiftaren.
127. Detta förslag bryter dock mot den gängse tolkningen av artikeln, som bygger på starka argument. Det är därför en möjlighet som endast kan övervägas de lege ferenda.
D. Tolkningsfrågorna 1 c och 2 c
128. Den hänskjutande domstolen vill veta om artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 utgör hinder för ”tillämpningen av nationell (process)rätt enligt vilken det är möjligt att hänskjuta målet till en enda domstol i [en] medlemsstat” i två fall: Om ”inte bara en utan flera domstolar i den berörda medlemsstaten har territoriell behörighet” (fråga 1 c). Om ”det … fastställs att en domstol i den berörda medlemsstaten har territoriell behörighet, men att denna endast är behörig att pröva en talan som väckts till förmån för en del av användarna i den medlemsstaten, medan andra domstolar som är territoriellt behöriga i samma medlemsstat är behöriga att pröva en talan till förmån för en annan del av användarna” (fråga 2 c).
129. Dessa frågor kan vara hypotetiska, med hänsyn till att talan mot Apple i båda fall har väckts vid samma domstol (den hänskjutande domstolen). Jag utesluter dock inte att svaret kan vara användbart för den hänskjutande domstolen för att bekräfta dess egen behörighet.
130. EU-domstolen har slagit fast att artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ”inte [hindrar] att en medlemsstat anförtror en viss typ av tvist åt en enda domstol, som då blir exklusivt behörig oavsett var inom denna medlemsstat skadan har uppkommit”.
131. Denna lösning förklaras av att det enligt förordning nr 1215/2012 inte krävs att domstolar ska inrättas på de platser där skadan inträffar och att avgränsningen av de nationella domstolarnas domkrets i princip faller inom medlemsstaternas organisatoriska behörighet.
132. Närmare bestämt ”kan även den tekniska komplexiteten hos de regler som är tillämpliga på skadeståndstalan avseende överträdelser av konkurrensrättens bestämmelser tala för en koncentration av behörigheten”.
133. Mot bakgrund av dessa uttalanden ser jag inga hinder mot att det i nederländsk rätt på förhand föreskrivs att en enda domstol skall pröva alla fall av grupptalan rörande skadestånd som bygger på överträdelser av konkurrenslagstiftningen.
134. Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår emellertid att detta inte är vad som föreskrivs i Nederländerna. Vad artikel 220 Rv tycks tillåta är att mål som är anhängiga vid olika domstolar, i enlighet med dess behörighetsregler, i efterhand koncentreras till den domstol som ska pröva den talan som först väcktes.
135. Om så är fallet, innebär koncentrationsregeln inte att mål prövas av den enda behöriga domstolen inom en medlemsstats domstolsorganisation (som också skulle vara specialiserad på grund av det materiella området), utan av den domstol, bland flera, där talan först har väckts.
136. Ändamålet med förordning nr 1215/2012 är inte att harmonisera medlemsstaternas processuella regler, utan att fördela domstolarnas behörighet för att lösa privaträttsliga tvister. Tillämpningen av nationell processrätt får emellertid inte medföra att förordningen förlorar sin ändamålsenliga verkan.
137. I princip skulle en nationell bestämmelse som korrigerar resultatet av tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 genom att i efterhand koncentrera de mål som är anhängiga vid domstolar som är behöriga enligt denna bestämmelse till en enda instans, inte vara förenlig med den ändamålsenliga verkan av denna bestämmelse.
138. Även om den omständigheten att de tillhör samma nationella domkrets kan minska verkan av den korrigering som gjorts av behörighetsregeln, skulle den domstol som prövar den andra och de efterföljande talan inte längre skulle vara den som utpekas på grund av den särskilda geografiska anknytningen i vart och ett av fallen.
139. Koncentrationsregeln kan dock under vissa omständigheter bidra till en god rättskipning, varmed avses en rättskipning som bland annat a) optimerar handläggningen av mål, b) sparar tid och totala kostnader och c) minskar risken för inkonsekventa eller motstridiga avgöranden. Förordning (EU) nr 1215/2012 är inte främmande för dessa syften.
140. Jag utesluter inte att dessa faktorer föreligger när parallella förfaranden är en följd av att grupptalan har väckts, det vill säga att allmänintresset av en så rationell domstolsorganisation som möjligt i sådana fall i regel väger tyngre än intresset hos parterna i de enskilda förfarandena.
141. Enbart den omständigheten att de parallella förfarandena avser grupptalan är emellertid inte i sig tillräcklig för att motivera att de koncentreras. Följaktligen måste den nationella domstolen, som nämnts, i varje enskilt fall göra en intresseavvägning för att pröva om en koncentration av målen är den bästa lösningen med hänsyn till en god rättskipning.
V. Förslag till avgörande
142. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att EU-domstolen svarar Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) på följande sätt: Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, ska tolkas på följande sätt: Om det godtas att försäljningen av apparna utgör den skadevållande handlingen (i ett fall av missbruk av dominerande ställning som består i att ta ut en provision på priset för de appar som erbjuds till försäljning på en onlineplattform som särskilt riktar sig till en medlemsstat som helhet), kan den ort där denna handling företogs vara den ort inom denna medlemsstat där den användare som köper apparna har hemvist. Den ort där skadan inträffade kan anses vara den ort, inom den relevanta marknaden, där den användare som har drabbats av följderna av missbruket av en dominerande ställning genom att betala en merkostnad vid köpet av apparna har hemvist. Tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 påverkas enligt gällande unionsrätt inte av om talan har väckts av en enhet som enligt nationell rätt är behörig att väcka grupptalan, vilken kan innefatta skadeståndsanspråk, för att försvara flera användares intressen, men inte för att föra talan i deras namn. Den internationella och territoriella behörighet som en domstol i en medlemsstat tilldelas genom tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 utgör inte hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en domstol kan förklara sig obehörig till förmån för en annan domstol som redan handlägger ett liknande mål, om denna bestämmelse tjänar syftet att säkerställa en god rättskipning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.
1 Originalspråk: spanska.
2 Stiftelserna Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims (nedan kallade de stiftelser som har väckt talan).
3 När jag gemensamt hänvisar till Apple Inc. och Apple Distribution International Ltd (nedan kallat Apple Irland) kommer jag bara att använda termen Apple.
4 Jag kommer att använda detta uttryck eftersom det är det som används i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22 (EUT L 409, 2020, s. 1) Som jag kommer att förklara nedan är detta direktiv inte tillämpligt i det nationella målet.
5 Lagen om reglering av kollektiv skada vid grupptalan (nedan kallad WAMCA).
6 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
7 Det som köparen i själva verket köper är licenser för att använda apparna.
8 I allmänhet kommer jag i detta förslag till avgörande att hänvisa till appar och de digitala produkter som är integrerade i dem med det allmänna begreppet appar, så som den hänskjutande domstolen har gjort.
9 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 4.9.
10 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 4.12. Vid förhandlingen hävdade Apple i stället att det som kopplar en användare till en viss App Store är den valda betalningsmetoden, som måste vara godkänd för den onlinebutiken.
11 Stiftelsen Stichting Right to Consumer Justice anklagar också Apple för konkurrensbegränsande samverkan i den mening som avses i artikel 101 FEUF-fördraget (vertikalt fastställande av priser). Den hänskjutande domstolen har emellertid uteslutit tillämpning av denna artikel eftersom stiftelsen inte har angett vilka omständigheter som skulle göra det möjligt att fastställa en konkurrensbegränsande samverkan (punkt 6.10 i beslutet att begära förhandsavgörande).
12 Mellandom av den 16 augusti 2023, punkterna 6.24, 6.25 och 6.35–6.37.
13 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 19). Uppdelningen av den ort där skadan inträffade mellan ”handlingsorten” och ”skadeorten”, beror på att den omständigheten att handlingsorten vanligen sammanfaller med den ort där svaranden har hemvist annars skulle beröva den särskilda behörighetsregeln sin ändamålsenliga verkan. Det är därför inte nödvändigt att skilja mellan handlingsorten och skadeorten vid tolkningen av artikel 7.2.
14 Dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 46), och dom av den 16 januari 2014, Kainz ( C‑45/13, EU:C:2014:7, punkt 31).
15 Bland annat dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial ( C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 23) (nedan kallad domen FCA Italy och FPT Industrial).
16 Dom av den 19 september 1995, Marinari ( C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 18), dom av den 16 maj 2013, Melzer ( C‑228/11, EU:C:2013:305, punkterna 34 och 35) och dom av den 10 mars 2022, BMA Nederland ( C‑498/20, EU:C:2022:173, punkt 38) (nedan kallad domen BMA Nederland).
17 Domen BMA Nederland, punkt 38.
18 Eventuellt möjliggör detta kriterium också en överensstämmelse med den lag som är tillämplig på målet i sak, i enlighet med unionsrätten. EU-domstolen använder denna överensstämmelse, som i vissa domar framställs som ett krav som följer av skäl 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40), som en faktor vid tolkningen: se dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation ( C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 39), eller dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 32) (nedan kallad domen Volvo). Det ska emellertid erinras om att överensstämmelsen forum/ius inte är ett primärt syfte vid tolkningen av förordning nr 1215/2012 och att den eftersträvade överensstämmelsen med bestämmelserna om tillämplig lag inte under några omständigheter kan leda till en tolkning av bestämmelserna i förordningen som inte är förenlig med dess systematik och syften (se domen i det ovannämnda målet Kainz, punkt 20, och dom av den 3 oktober 2019, Petruchová ( C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 63).
19 Det vill säga utan anknytning till parterna i målet. Det är visserligen inte ovanligt att den ort där den skadevållande handlingen företogs sammanfaller med svarandens hemvist och det är heller inte ovanligt att den ort där skadan inträffade sammanfaller med den skadelidandes hemvist, och att forum actoris därför ska godtas. När händelsen saknar materiellt innehåll har domstolen förlitat sig på personliga faktorer för att lokalisera handlingsorten eller skadeorten. När det gäller internet har domstolen sålunda, i dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. ( C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685) (nedan kallad domen eDate Advertising m.fl.), betraktat den ort där den skadelidande har sitt centrum för sina intressen som skadeorten, eller den ort där skadevållaren är etablerad som handlingsorten, i dom av den 19 april 2012, Wintersteiger ( C‑523/10, EU:C:2012:220) (nedan kallad domen Wintersteiger).
20 Inom ramen för artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 är likställandet mellan en god rättskipning och en effektiv processordning (genom att närheten mellan den utsedda domstolen och tvisten gör det lättare att inhämta och bedöma bevisning om ansvars- och skadegrunderna) ett genomgående drag: se bland annat domen Kainz, punkt 27, domen Wintersteiger, punkterna 31–33, dom av den 24 november 2020, Wikingerhof ( C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 37), och domen FCA Italy och FPT Industrial, punkterna 24 och 25.
21 Exempelvis domen eDate Advertising m.fl. punkt 50, dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 56), dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C‑194/16, EU:C:2017:766, punkt 35) och dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters ( C‑709/19, EU:C:2021:377, punkt 33.
22 Se hänvisningarna i fotnot 21.
23 Domen Volvo, punkt 33.
24 Domen Volvo, punkt 34.
25 De sammanfattas i generaladvokat Richard de la Tours förslag till avgörande i målet Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:322, punkterna 38–47).
26 Dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533, punkterna 51 och 52) (nedan kallad domen flyLAL-Lithuanian Airlines).
27 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkterna 6.8 och 6.9.
28 Att missbruket av en dominerande ställning skulle vara kopplat till försäljningen till slutanvändare i App Store NL kan vara en förenklad beskrivning. Om de skadeverkningar som talan avser verkligen ligger på användarsidan, ligger det (påstådda) missbruket av den dominerande ställningen på utvecklarnas sida, i form av ensidigt införande av villkor för dem som vill tillhandahålla tjänster som kan användas Ios. Dessa villkor omfattar användningen av IAP och den provision som Apple drar av från det pris som Ios-användare betalar till utvecklarna (och som utvecklarna övervältrar på användarna). Det kan enligt min mening hävdas att denna pålaga utgör den skadevållande handlingen när det gäller att fastställa vilken domstol som är behörig. Jag inser att det, beroende på omständigheterna, kanske inte är så lätt för slutanvändaren att identifiera den orten. Denna svårighet förefaller mig dock inte vara oöverstiglig. Jag hänvisar i detta avseende till domen av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 44) (nedan kallad domen CDC Hydrogen Peroxide).
29 Dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 33), om den plats där varor skadas under sjötransport.
30 Dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl. ( C‑172/18, EU:C:2019:674, punkt 51), beträffande ”den ort där svaranden fattat beslut om och vidtagit tekniska åtgärder för att ombesörja publicering på internet” för vissa produkter. I domen Wintersteiger, punkterna 34–38, hade domstolen godtagit samma kriterium, dock med undantag för att platsen där servern är uppställd inte anses utgöra den ort där den skadevållande handlingen företogs, eftersom den ”är osäker”, varvid domstolen föredrog den ort där svaranden är etablerad.
31 Detta är, enligt min mening, ett tecken på Apples avsikt att rikta sig till själva landet och inte till nederländare i allmänhet som kan vara utspridda över flera stater eller till och med kontinenter.
32 Vilket tycks framgå av mellandomen av den 16 augusti 2023, punkt 6.24.
33 De är praktiskt taget tvungna att göra det, med tanke hur svårt det är att byta ID när det väl har fastställts. Med denna affärsmodell delar Apple självt upp sin verksamhet genom att separera marknader. Det gör det det lättare att avgöra vilken domstol som har internationell behörighet och att avgränsa dess räckvidd.
34 Som regel blir appen tillgänglig kort efter att användaren har betalat priset (plus provisionen).
35 Överensstämmelsen är inte total, och jag anser därför att det är möjligt att tala om en lokaliseringsfiktion. Ett onlineköp i NL App Store är också tekniskt möjligt för användare som är bosatta i Nederländerna och som, efter att ha angett Nederländerna som land när de skapade sitt Apple-ID, tillfälligt befinner sig utanför Nederländerna. Det är också möjligt för användare som inte är bosatta i Nederländerna men som ändå anger den medlemsstaten i sitt Apple-ID. Dessa fall tas inte upp i beslutet att begära förhandsavgörande: av punkterna 6.15 och 6.18 i beslutet, som rör den ort där skadan inträffade, kan utläsas att beslutet är inriktat på användare som är bosatta eller etablerade (”wonen of gevestigd zijn”) i Nederländerna.
36 Apparaten ger den skadevållande handlingen ett fysiskt innehåll som den saknar.
37 En situation med flera förfaranden för en handling som i allt väsentligt alltid är densamma skulle inte ha varit annorlunda om det hade rört sig om fysisk försäljning i fysiska butiker (Apple Stores), men det potentiella antalet förfaranden skulle vara mycket mindre. I Nederländerna verkar det till exempel bara finnas tre Apple Stores. I vilket fall som helst är det fråga om en omständighet som inte kan ligga till grund för en principiell lösning.
38 Stichting Right to Consumer Justice skriftliga yttrande, punkterna 69–75. I andra hand, i punkt 76, föreslår stiftelsen en begränsning av tillämpningsområdet för artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 som innebär att endast internationell behörighet fastställs. Med hänsyn till svårigheterna att tillämpa bestämmelsen under sådana omständigheter som de här aktuella förefaller mig den sistnämnda lösningen inte orimlig. Det stämmer dock inte överens med den etablerade tolkningen av bestämmelsen: se punkterna 44 och 45 ovan.
39 Förslag till avgörande i målet Pinckney ( C‑170/12, EU:C:2013:400, punkt 67).
40 Jag anser inte att någon annan slutsats kan dras av de domar i vilka det, vid tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 eller dess föregångare, anges att talan ska väckas vid ”domstolarna” i en viss medlemsstat, exempelvis i målen eDate Advertising m.fl. eller Wintersteiger. Pluralformen används också i fall där tolkningen av kriteriet ”den ort där skadan inträffade” otvivelaktigt leder till en enda domstol inom ett territorium, vilket är fallet när den identifieras med den ort där svaranden är etablerad eller den ort där den skadelidande har sitt centrum för sina intressen: se, förutom de ovannämnda målen, dom av den 21 december 2021, Gtflix Tv ( C‑251/20, EU:C:2021:1036, punkt 30).
41 Detta gäller sedan domen av den 11 januari 1990 i målet Dumez France och Tracoba ( C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 18).
42 Domen flyLAL-Lithuanian Airlines, punkt 56. Att den skadevållande handlingen lokaliseras till en enda plats är desto rimligare med tanke på att den domstol som, med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, har utsetts som domstolen i den ort där den skadevållande handlingen företogs kommer att ha full behörighet, vilket innebär att den kommer att ha behörighet att besluta om all skada som orsakats av överträdelsen och att vidta åtgärder som till sin natur är sådana att de inte kan delas upp (se dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan, C‑194/16, EU:C:2017:766).
43 Till skillnad från andra slags yrkanden kan skadeståndsyrkanden delas upp. Detta gjorde det möjligt för EU-domstolen att utveckla mosaikteorin i den verkliga världen och att överföra den till den virtuella världen genom att som anknytningskriterium använda tillgängligheten till information som publiceras på internet: domen eDate Advertising m.fl. och dom av den 21 december 2021, Gtflix Tv ( C‑251/20, EU:C:2021:1036).
44 Domen Volvo, punkterna 40–42.
45 En sådan lokalisering skulle vara förenlig med en affärsstrategi som ”söker upp” målgruppen i en viss medlemsstat. Därmed skulle det också beaktas att en användning av App Store förutsätter att man godkänner Apples villkor för multimedietjänster, som Apple definierar som ett avtal och som innehåller ett villkor om att domstolarna i den ort där användaren har sin hemvist ska vara behöriga, vilket jag återkommer till nedan i punkt 84.
46 Denna lösning kan leda till att mål kan behandlas på olika sätt beroende på vilka medel som används för den skadevållande verksamheten. Det är dock troligt att detta redan är fallet på andra områden, till exempel kränkning av personlighetsskyddet. På grundval av domen i målet eDate Advertising m.fl. bör centrum för den skadelidandes intressen beaktas för att fastställa den ort där skadan inträffade när informationen sprids via internet.
47 Dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 31). Det gjordes där gällande att det förelåg en överträdelse av artikel 101 FEUF.
48 Domen flyLAL-Lithuanian Airlines, punkt 40, och dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans ( C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 33).
49 Domen Volvo, punkt 39.
50 Domen CDC Hydrogen Peroxide, punkt 52, och domen Volvo, för det fall att de varor som berörs av den konkurrensbegränsande samverkan har förvärvats i olika geografiska områden (se ovan, fotnot 44).
51 Denna tolkning rör ursprungligen saluföring av fordon som av tillverkaren har utrustats med en programvara som manipulerar uppgifter om avgasutsläpp och är resultatet av en kombination av domen av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation ( C‑343/19, EU:C:2020:534), med domarna i målen FCA Italy och FPT Industrial. Eftersom det i domen Volvo, punkt 39, uttryckligen hänvisas till det förstnämnda, kan platsen för köpet av en fysisk vara som blivit föremål för en merkostnad anses vara den plats där den levererades, även om merkostnaden inte är hänförlig till ett väsentligt fel i varan.
52 Det digitala innehållet ”levereras” inte en i egentlig mening, utan görs tillgängligt online för användaren, som kan ladda ned det var som helst genom att ansluta sig till internet.
53 Punkterna 3.8 och 6.41–6.46 i mellandomen av den 16 augusti 2023. Bedömningen av prorogationsvillkoret i Apples avtal med slutanvändarna ledde till att den hänskjutande domstolen uteslöt att villkoret skulle tillämpas i de här aktuella målen.
54 I sin dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters ( C‑709/19, EU:C:2021:377, punkterna 38 och 39), slog domstolen fast att en fråga rörande detta var hypotetisk och därmed inte kunde tas upp till sakprövning. Det mål som gav upphov till domen i målet BMA Nederland gällde en stiftelse som försvarade ett kollektivt intresse. Domstolen ansåg att skadan för borgenärerna var indirekt och därför irrelevant vid tillämpningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. Domstolen ansåg inte heller att stiftelsens agerande, enbart i egenskap av intervenient, hade någon betydelse i detta sammanhang.
55 Dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490), och domen CDC Hydrogen Peroxide.
56 Domen BMA Nederland.
57 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555).
58 Se ovan, punkt 41.
59 I Österrike har lagen om grupptalan [620 § och 630 § i Verbandsklagen-Richtlinie-Umsetzungs-Novelle, BGBl. I, 85/2024] tilldelat en enda domstol exklusiv behörighet. Så är inte fallet i Nederländerna.
60 Den grupp som företräds ska på ett eller annat sätt kännetecknas av att dess medlemmar är innehavare av rättsliga intressen som skadats genom en verksamhet som bedrivits eller vars verkningar uppstått inom det område där den domstol vid vilken talan väckts är behörig.
61 Artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, i kombination med det lagstiftningsalternativ som avses i punkt 97. Jag bortser för tillfället från möjligheten att införa korrigeringar efter det att den internationella eller territoriella behörigheten har fastställts.
62 Enligt artikel 4 i förordning 1215/2012.
63 Skäl 23 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, KOM(2010) 748 slutlig, samt punkt 3.1 under rubriken ”Rättsliga aspekter”; och meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén ”Mot en övergripande EU-ram för kollektiv prövning”, COM(2013) 401 final, punkt 3.7.
64 Se nedan, punkt 107. En översyn av förordning 1215/2012, som för närvarande pågår, skulle kunna innefatta särskilda regler för grupptalan.
65 Vilket kommissionen med rätta påpekade i sitt skriftliga yttrande, punkt 10. Den nederländska regeringen, som i sitt eget yttrande antydde motsatsen, anslöt sig till denna uppfattning vid förhandlingen.
66 Det är därför jag tar upp det, trots att direktivet inte är tillämpligt på tvisten.
67 Dom av den 2 maj 2019, Pillar Securitisation ( C‑694/17, EU:C:2019:345, punkt 35).
68 För att fastställa närmare hur förhållandet mellan direktiv 2020/1828 och förordning nr 1215/2012 ser ut, krävs också att de unionsrättsakter som anges i bilaga I till direktivet beaktas.
69 Se ovan, fotnot 59.
70 I alla dessa förslag hänvisas till behovet av att bevara den ändamålsenliga verkan av direktiv 2020/1828. Jag anser dock att de borde ha ägnat mer uppmärksamhet åt hur de ska förhålla sig till lösningarna i det direktivet. Som exempel kan nämnas att beaktandet av var den enhet som har rätt att väcka grupptalan har sitt säte ger upphov till betydande tvivel vid gränsöverskridande mål i den mening som avses i direktiv 2020/1828 (se artiklarna 3.7 och 6 i direktivet)
71 Den nederländska regeringens skriftliga yttrande, punkterna 3 och 13. Det är oklart om denna tolkning motsvarar den ort där den skadevållande händelsen företogs eller den ort där skadan inträffade. Stichting App Stores Claims hävdar något liknande vad gäller den ort där skadan inträffade (dess skriftliga yttrande, punkt 3.1, som svar på fråga 2 a).
72 Kommissionens skriftliga yttrande, punkterna 81, 83 och 88.
73 Stichting Right to Consumer Justices skriftliga yttrande, punkt 94.
74 Stichting Right to Consumer Justices skriftliga yttrande, punkt 95.
75 Se ovan, punkt 38 och följande punkter. Vid tolkningen av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 har EU-domstolen inte dragit sig för att använda sig av lokaliseringsfiktioner. Tvärtom har den, som jag har förklarat, använt sig av dem i situationer där det är svårt att fastställa skadan, på grund av att verksamheten (handlingen) eller dess konsekvenser (skadan) är immateriella. Under dessa omständigheter hindras tillämpningen av bestämmelsen av ett inneboende problem som har samband med arten av den anknytningsfaktor som föreskrivs i bestämmelsen. EU-domstolen använder sig emellertid av lokaliseringsfiktionen med ledning av de principer som ligger till grund för själva bestämmelsen.
76 I punkt 19 i sitt skriftliga yttrande hänvisar den nederländska regeringen till analogin med punkt 42 i domen Volvo som stöd för en motsatt uppfattning. Enligt den nederländska regeringens uppfattning kommer svaranden att få reda på var enheten har sitt säte, vilket innebär att han kan förutse att talan kommer att väckas mot honom vid domstolarna i den orten. Den tillägger att om en sådan enhet bildas i Nederländerna för en specifik skuld, måste den komma överens med svaranden innan den väcker talan. Jag anser inte att det är nödvändigt att förklara att det inte är denna förutsebarhet som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. I punkt 42 i domen Volvo hänvisar domstolen till den internationella och territoriella behörighet som tillkommer domstolen i den ort där det skadelidande företaget har sitt säte, som representativ för den ort där skadan uppkom till följd av att det skadelidande företaget förvärvade ett antal materiella föremål på flera olika platser. Jag ser ingen möjlig analogi med det argument som den nederländska regeringen har framfört.
77 Närmare bestämt till den bevisning som underlättar fastställandet av ansvar, skada och orsakssamband samt bedömningen av skadan.
78 Vid förhandlingen uppgav den nederländska regeringen att den också skulle kunna ansluta sig till denna tolkning.
79 Enligt kommissionen (punkt 86 i dess skriftliga yttrande) måste ett företag som erbjuder varor och tjänster inom ett visst territorium räkna med att det kan bli stämt inom detta territorium av köpare som anser sig ha lidit skada. Jag anser emellertid att detta allmänna uttalande inte rättfärdigar att ett sådant företag oundvikligen måste utgå från att det kan bli stämt för alla skador som verksamheten åsamkat alla som drabbats, vid vilken domstol som helst inom detta territorium, beroende på vilket val en tredje part gör i efterhand: den risk som ska beaktas är inte densamma, lika lite som hanteringen av processen är densamma.
80 Jag hänvisar till mitt förslag till avgörande i målet Vereniging van Effectenbezitters ( C‑709/19, EU:C:2020:1056, punkt 95).
81 Se de texter som återges i fotnoterna 76 och 79. Varken den nederländska regeringen eller kommissionen bedömer konsekvenserna av sina respektive förslag med avseende på närheten till bevisningen, som om den omständigheten att alla potentiellt behöriga domstolar är belägna i samma medlemsstat vore en tillräcklig garanti i detta avseende. Stichting App Stores Claims hävdar bara att det finns en nära anknytning mellan Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam) och målet (punkt 2.13 i dess skriftliga yttrande).
82 Utan att det påverkar det jag anger nedan: se punkterna 139 och 140.
83 Se ovan, punkt 66.
84 Se ovan, punkterna 44 och 45.
85 Det är i själva verket ett förslag som åtnjuter betydande akademiskt stöd: se ”The Reform of the Brussels I Regulation – Academic Position Paper”, som stöds av European Association of Private International Law (EAPIL), tillgängligt på https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=4853421, s. 13.
86 Detta betonades av kommissionen vid förhandlingen.
87 Domen Volvo, punkt 35.
88 Se analogt dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkt 35).
89 Domen Volvo, punkt 34, och dom av den 30 juni 2022, Allianz Elementar Versicherung ( C‑652/20, EU:C:2022:514, punkt 56).
90 Domen Volvo, punkt 37.
91 I punkterna 7.13 och 7.16 i beslutet att begära förhandsavgörande är frågorna 1 c och 2 c inriktade på denna bestämmelse i Rv och jag följer därför detta.
92 Dom av den 15 maj 1990, Hagen ( C‑365/88, EU:C:1990:203, punkt 17, dom av den 31 maj 2018, Nothartová ( C‑306/17, EU:C:2018:360, punkt 28, och dom av den 6 oktober 2021, TOTO och Vianini Lavori ( C‑581/20, EU:C:2021:808, punkt 68).
93 Dom av den 15 maj 1990, Hagen ( C‑365/88, EU:C:1990:203, punkt 20) och dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkt 32).
94 I princip skulle motstridigheten under de aktuella omständigheterna uppstå på nationell nivå. Ett avgörande i en medlemsstat skulle emellertid, åtminstone hypotetiskt, kunna hindra att det avgörande som meddelats i den första medlemsstaten erkänns i en annan medlemsstat, om det är oförenligt med ett tidigare avgörande i denna medlemsstat som har motsatt innebörd. Bestämmelserna i avsnitt 9 i kapitel II i förordning 1215/2012, som har tillkommit för att ”rättskipningen ska fungera väl”, syftar till att minimera risken för parallella förfaranden och undvika motstridiga avgöranden i medlemsstaterna (eller, i vissa fall, i tredjeländer).
95 Strävan efter en bättre rättskipning i den mening som avses i detta förslag till avgörande, vilket ligger i både parternas och samhällets intresse, kommer till särskilt uttryck i förordning nr 1215/2012: se artikel 8 och bestämmelserna i avsnitt 9 i kapitel II.
96 Intuitivt är det självklart att de fördelar som är förknippade med en grupptalan, jämfört med en individuell talan, maximeras genom att sammanföra alla fall där talan avser samma faktiska omständigheter och svaranden är densamma, eller som har anknytning till varandra. I praktiken behöver detta dock inte nödvändigtvis vara fallet. Beträffande eventuella negativa effekter av att mål som har anknytning till varandra förenas, se, analogt, dom av den 12 december 2024, Rada Nadzorcza Getin Noble Bank m.fl. ( C‑118/23, EU:C:2024:1013, punkt 74).
97 I detta sammanhang kan hänsyn tas till huruvida talan avser områden i vilka lagstiftaren (på unionsnivå eller nationell nivå) främjar användningen av grupptalan och, i synnerhet, huruvida koncentrationen av målen främjar de yttersta mål som ligger till grund för detta främjande.