Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑38/24 Bervidi

I. Inledning

1. G.L. som är omsorgsgivare till sitt barn som har en svår funktionsnedsättning, har gjort gällande att hennes arbetsgivare, bolaget AB SpA, har utsatt henne för diskriminering genom att vägra att bevilja hennes ansökan om att tilldelas en tjänst med fasta arbetstider på förmiddagen, för att kunna ge sitt barn det stöd och huvuddelen av den omvårdnad som barnet behöver och samtidigt fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet på lika villkor i förhållande till de övriga anställda.

2. Mot denna bakgrund har Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) bland annat bett domstolen att klargöra huruvida direktiv 2000/78/EG ska tolkas så, att en person som G.L., som inte själv har någon funktionsnedsättning, vid en domstol kan åberopa principen om förbud mot all indirekt diskriminering grundad på funktionsnedsättningen på sin arbetsplats. Om frågan besvaras jakande, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida G.L:s arbetsgivare har en skyldighet att vidta rimliga anpassningsåtgärder för henne, i den mening som avses i detta direktiv, i syfte att avhjälpa diskrimineringen.

3. Denna begäran om förhandsavgörande utgör en uppföljning av domen Coleman, i vilken domstolen behandlade begreppet ”diskriminering på grund av anknytning”, enbart med hänvisning till direkt diskriminering. Det ankommer därför på domstolen att, mot bakgrund av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ingicks i New York den 13 december 2006 och trädde i kraft den 3 maj 2008 (nedan kallad FN-konventionen), precisera räckvidden av begreppet ”diskriminering på grund av anknytning” och dess följder för yrkeslivet för omsorgsgivaren till ett barn med en funktionsnedsättning.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

4. I FN-konventionen föreskrivs i punkt e i inledningen följande:

”erkänner att ’funktionsnedsättning’ och ’funktionshinder’ är begrepp under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra,”

5. Artikel 1 i denna konvention, med rubriken Syfte, har följande lydelse:

”Denna konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde.

Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.”

6. I artikel 2 i denna konvention, med rubriken Definitioner, föreskrivs i tredje och fjärde stycket följande:

”För de syften som avses i denna konvention gäller följande definitioner:

…

’diskriminering på grund av funktionsnedsättning’ betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på lika villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning.

’skälig anpassning’ betyder nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.”

7. I artikel 5 i samma konventionen, med rubriken Jämlikhet och icke-diskriminering, föreskrivs i punkterna 1–3 följande:

”1. Konventionsstaterna erkänner att alla människor är lika inför lagen och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd och lika förmåner enligt lagen.

2. Konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder.

3. För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls.”

8. I artikel 7 i FN-konventionen, med rubriken Barn med funktionsnedsättning, föreskrivs i punkterna 1 och 2 följande:

”1. Konventionsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn.

2. I alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet.”

B. Unionsrätt

9. Skälen 12, 16, 17, 20 och 21 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

(”(12) … bör all direkt eller indirekt diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning på de områden som omfattas av detta direktiv förbjudas i hela gemenskapen…

…

(16) Åtgärder för att anpassa arbetsplatserna till funktionshindrade personers behov spelar en viktig roll när det gäller att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder.

(17) Detta direktiv innebär inte något krav på att anställa, befordra, utbilda eller ge fortsatt anställning åt en person som saknar kompetens eller förmåga eller som inte står till förfogande för att utföra den aktuella tjänstens grundläggande uppgifter eller följa en given utbildning, skyldigheten att vidta rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder påverkas dock inte.

…

(20) Lämpliga åtgärder bör vidtas, dvs. effektiva och praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionshinder, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning.

(21) I syfte att avgöra huruvida åtgärderna blir alltför betungande, bör man särskilt beakta de ekonomiska och andra kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd.”

10. I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

11. I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, föreskrivs i punkterna 1 och 2 följande:

”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2. Enligt punkt 1 skall

a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i) bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, eller

ii) när det gäller personer med ett visst funktionshinder, arbetsgivaren eller varje person eller organisation på vilken detta direktiv är tillämpligt är skyldig, enligt den nationella lagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med principerna i artikel 5 för att undanröja de nackdelar som denna bestämmelse, detta kriterium eller förfaringssätt för med sig.”

12. I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs i artikel 1 c följande:

”Inom ramen för gemenskapens befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

…

c) Anställnings- och arbetsvillkor, inklusive avskedande och löner.”

13. Artikel 5 i direktiv 2000/78, med rubriken ”Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder”, har följande lydelse:

”För att garantera principen om likabehandling för personer med funktionshinder skall rimliga anpassningsåtgärder vidtas. Detta innebär att arbetsgivaren skall vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Om denna börda i tillräcklig grad kompenseras genom åtgärder som redan ingår i den berörda medlemsstatens politik för personer med funktionshinder bör den inte anses oproportionerlig.”

C. Italiensk rätt

14. I Decreto legislativo n. 216 – Attuazione della direttiva 2000/78/CE per la parità di trattamento in materia di occupazione e di condizioni di lavoro (lagstiftningsdekret nr 216 – Genomförande av direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet) av den 9 juli 2003, i den version som är tillämplig på det nationella målet (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 216), föreskrivs i artikel 2.1 följande:

”I detta dekret avses med principen om likabehandling att det … inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av religion, övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning. Denna princip innebär att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på det sätt som definieras nedan:

a) Direkt diskriminering ska anses förekomma när en person på grund av religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.

b) Indirekt diskriminering ska anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse, ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt, en skenbart neutral rättsakt eller överenskommelse eller ett skenbart neutralt beteende särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, en viss funktionsnedsättning, en viss ålder eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer.”

15. Artikel 3.3-bis i detta lagstiftningsdekret har följande lydelse:

”För att garantera principen om likabehandling för personer med funktionsnedsättning är arbetsgivare inom den offentliga och privata sektorn skyldiga att vidta rimliga anpassningsåtgärder på arbetsplatserna enligt definitionen i [FN-konventionen] om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ratificerades genom lag nr 18 av den 3 mars 2009. Syftet är att garantera fullständig likabehandling av personer med funktionsnedsättning och andra arbetstagare. Arbetsgivare inom den offentliga sektorn ska genomföra denna punkt utan nya eller ökade kostnader för de offentliga finanserna och med de mänskliga, finansiella och instrumentella resurser som är tillgängliga enligt gällande lagstiftning.”

III. Bakgrund till det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

16. G.L. var anställd av bolaget AB som ”tågstationsoperatör”. I egenskap av anhörig omsorgsgivare, bad hon sin arbetsgivare om att tilldelas ett fast arbetspass på morgonen, eller att, efter sitt medgivande, tilldelas en tjänst på en lägre nivå för att kunna vårda sitt minderåriga barn, som bor med henne och har en allvarlig funktionsnedsättning. Barnet har en hundraprocentig funktionsnedsättning. G.L. angav i sin ansökan att hon samtidigt önskade fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet på lika villkor i förhållande till övriga anställda.

17. Då AB inte beviljade G.L:s begäran, väckte hon talan vid Tribunale di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom, Italien), den 5 mars 2019, och yrkade att den skulle fastställa att hennes arbetsgivares beteende gentemot henne utgjorde diskriminering. Hon yrkade vidare att arbetsgivaren skulle förpliktas att tilldela henne ett fast arbetspass, mellan kl. 8.30 och 15.00, eller i vart fall ett som var förenligt med hennes barns behov samt att vidta åtgärder för att diskrimineringen skulle upphöra och att betala skadestånd till henne.

18. G.L. klandrade sin arbetsgivare för dennes brist på flexibilitet beträffande hennes arbetstider och gjorde för det första särskilt gällande att AB hade behandlat henne annorlunda jämfört med andra kollegor som av hälsoskäl tillfälligt eller permanent inte ansetts kunna utföra sitt arbete som vanligt. Medan dessa kollegor provisoriskt fick andra arbetsuppgifter i väntan på att omplaceras till andra befattningar, genom att placeras inom en avdelning som åtnjöt subventioner eller erbjudas ”stöd” på en fast arbetsplats, gavs G.L. inte denna möjlighet. Bedömningen av arbetsoförmågan genomfördes nämligen på grundval av hennes eget och inte hennes barns hälsotillstånd. För det andra vidtog AB, under en oskäligt lång tid, endast provisoriska och inte permanenta åtgärder mot henne, i syfte att lösa de svårigheter som hon hade i sitt arbetsliv till följd av hennes omvårdnadsskyldigheter i egenskap av omsorgsgivare till sitt barn. För det tredje vidtog AB inga åtgärder med anledning av hennes önskemål att eventuellt tilldelas en annan befattning på lägre nivå i syfte att lösa detta svårigheter.

19. Tribunale di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom, Italien) ogillade G.L:s talan med motiveringen att hon inte var den person som hade behörighet att agera mot diskriminering på arbetsplatsen, eftersom endast personen med funktionsnedsättning hade sådan behörighet. G.L. överklagade domen till Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien), som ogillade överklagandet. Den domstolen hänvisade till domen Coleman och angav att en anhörig omsorgsgivare har rätt att göra gällande nationella bestämmelser som skyddar personer med funktionsnedsättning mot diskriminering i arbetslivet, särskilt artikel 2.1 och artikel 3.3 bis i lagstiftningsdekret nr 216. I förevarande fall hade det emellertid, enligt den hänskjutande domstolen, inte fastställts att det förelåg någon diskriminering från AB:s sida och detta bolag hade, under alla omständigheter, vidtagit ”rimliga anpassningsåtgärder”. Den domstolen preciserade att AB, i synnerhet, under alla omständigheter hade underlättat tillräckligt mycket för G.L., även om detta gjort genom en provisorisk tilldelning av arbetsuppgifter. Vidare, vad gäller behandlingen av arbetstagare som inte kan utföra sitt arbete som vanligt och som provisoriskt tilldelas andra arbetsuppgifter i väntan på att omplaceras till andra befattningar, gjorde AB rätt i att inte ge G.L. denna möjlighet, eftersom kollegorna hade läkarordinationer, såsom angavs i de inlämnade intygen.

20. G.L. överklagade domen till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att hon uppfyllde de lagstadgade kraven för att åtnjuta skydd mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning på arbetsplatsen. Hon bestridde i detta hänseende att AB vidtagit ”rimliga anpassningsåtgärder” och tillade att hon anser sig ha en oinskränkt rätt till sådana anpassningar. G.L gjorde även gällande att de åtgärder som AB vidtagit – vilka var provisoriska, begränsade till några få månader under osammanhängande perioder och inte fastställdes skriftligt – inte uteslöt den anförda diskrimineringen. Hon hävdade vidare att reglerna om styrkande av diskriminering hade åsidosatts. Efter att G.L. gett in överklagandet till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), informerade hon denna domstol om att hon hade blivit uppsagd den 10 oktober 2022.

21. Den hänskjutande domstolen har angett att den första rättsliga definitionen av ”anhörig omsorgsgivare” i italiensk rätt följer av en lag som antogs år 2017 och att italiensk rätt visserligen ger en sådan anhörig omsorgsgivare rätt till särskilda skattemässiga och sociala förmåner men att en sådan omsorgsgivare, vid det datum som är aktuellt i det nationella målet, inte omfattades av det allmänna skyddet mot diskriminering och trakasserier på arbetsplatsen till följd av de omvårdnadsuppgifter som åvilar denne. Det var av detta skäl som Tribunale di Roma (Förstainstansdomstolen i Rom) hade ogillat G.L:s överklagande. Däremot angav Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom), med hänvisning till domen Coleman till stöd för sitt resonemang, att en anhörig omsorgsgivare till en person med funktionsnedsättning har rätt att åtnjuta ett skydd när denne har utsatts för en diskriminering grundad på funktionsnedsättningen på sin arbetsplats.

22. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att domen Coleman uttryckligen och uteslutande avser direkt diskriminering och inte, vid en första anblick, förefaller tillåta en utvidgning av tillämpningen av direktiv 2000/78 till omsorgsgivare för personer med funktionsnedsättning som gör gällande en indirekt diskriminering på deras arbetsplats. Det är emellertid även möjligt att göra en bredare tolkning av detta direktiv, grundad på ett beaktande av de syften som det eftersträvar, dess samlade logik och utvecklingen av den gällande lagstiftningen samt ekonomiska och sociala förändringar.

23. Vad gäller den rättsliga utvecklingen, har den domstolen understrukit att FN-konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008 och att den kan åberopas för att tolka direktiv 2000/78. Mot bakgrund av definitionen av begreppet ”diskriminering på grund av funktionsnedsättning” i artikel 2 tredje stycket i denna konvention, förefaller denna domstol inte fästa någon vikt vid åtskillnaden mellan direkt och indirekt diskriminering när det gäller skydd för personer med funktionsnedsättning. Beträffande den italienska rättsordningen, har kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inom ramen för sina konstateranden som antogs enligt artikel 5 i det fakultativa protokollet till FN-konventionen, beträffande meddelande nr 51/2018 av den 26 augusti 2022, konstaterat de allvarliga konsekvenser, för personer med en funktionsnedsättning som behöver omsorg, som följer av att omsorgsgivaren inte har någon rättslig ställning och att inga effektiva sociala skyddsåtgärder vidtagits till förmån för denne, såsom tillgång till ekonomiskt stöd, ekonomiska medel och pensionssystemet, flexibilitet i arbetstiden och närhet till deras hem.

24. I en hypotetisk situation där omsorgsgivaren till ett barn med en funktionsnedsättning som har behörighet att vid en domstol göra gällande skydd mot indirekt diskriminering som har ägt rum på arbetsplatsen till följd av den omsorg som vederbörande ger detta barn, skulle då frågan uppkomma om huruvida detta skydd innebär att rimliga anpassningsåtgärder ska vidtas av omsorgsgivarens arbetsgivare, i syfte att säkerställa att likabehandlingsprincipen iakttas i förhållande till övriga arbetstagare. Den hänskjutande domstolen anser att det, i en sådan hypotetisk situation, skulle vara nödvändigt att definiera begreppet ”omsorgsgivare” för att kunna tillämpa direktiv 2000/78.

25. Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska unionsrätten, eventuellt även mot bakgrund av [FN-konventionen], tolkas så, att en anhörig omsorgsgivare till en underårig med en svår funktionsnedsättning, som gör gällande att han eller hon varit utsatt för indirekt diskriminering på arbetsplatsen till följd av sina omvårdnadsinsatser, har rätt att åberopa det skydd mot diskriminering som personen med funktionsnedsättning skulle ha enligt [direktiv 2000/78], om denne vore arbetstagare?

2) Om fråga a besvaras jakande, ska då unionsrätten, eventuellt även mot bakgrund av [FN-konventionen], tolkas så, att den ovannämnda omsorgsgivarens arbetsgivare är skyldig att vidta rimliga anpassningsåtgärder för att garantera att principen om likabehandling med andra arbetstagare även iakttas med avseende på denna omsorgsgivare, på samma sätt som för personer med funktionsnedsättning i kraft av artikel 5 i [direktiv 2000/78]?

3) Om fråga 1 och/eller fråga 2 besvaras jakande, ska då unionsrätten, eventuellt även mot bakgrund av [FN-konventionen], tolkas så, att begreppet omsorgsgivare, vid tillämpningen av [direktiv 2000/78], omfattar varje familjemedlem eller faktiskt sammanboende som i hemmiljö, även informellt, utan ersättning, i ansenlig omfattning, ensam, kontinuerligt och under lång tid vårdar en person som på grund av sin svåra funktionsnedsättning inte över huvud taget klarar att utföra aktiviteter i dagliga livet på egen hand, eller ska unionsrätten tolkas så, att definitionen av omsorgsgivare är vidare eller snävare än den ovanstående?”

26. Skriftliga yttranden har getts in till domstolen av G.L., AB, den italienska och den grekiska regeringen och av Europeiska kommissionen.

27. I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att avse en bedömning av de två första tolkningsfrågorna.

IV. Rättslig bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

28. Genom den första tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 1 och artikel 2.1 och 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en arbetstagare, som inte själv har någon funktionsnedsättning, påstår sig vara offer för en missgynnande behandling i arbetet, grundad på en funktionsnedsättning hos sitt barn, till vilket vederbörande tillhandahåller stöd och nödvändig omvårdnad, vid en domstol kan åberopa den princip om förbud mot indirekt diskriminering på grund av funktionsnedsättning som föreskrivs i dessa bestämmelser.

29. I enlighet med artikel 1 i direktiv 2000/78, och såsom även framgår av titeln, ingressen och innehållet i, samt syftet med direktivet, är det mål som eftersträvas i direktiv 2000/78 att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av bland annat funktionshinder, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna, genom att erbjuda alla personer ett effektivt skydd mot diskriminering på bland annat denna grund. I artikel 2.1 i detta direktiv definieras principen om likabehandling som att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i detta direktiv, bland vilka funktionshinder ingår. I artikel 2.2 a i direktivet föreskrivs att direkt diskriminering ska anses förekomma när en person, på grund av bland annat funktionshinder, behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation. I artikel 2.2 b anges att indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med, bland annat, ett visst funktionshinder, jämfört med andra personer, om inte någon av de situationer som anges i punkterna i) och ii) i denna artikel 2.2 b föreligger.

30. Vad gäller begreppet ”funktionshinder”, ska det erinras om att unionen genom beslut 2010/48/EG har godkänt FN-konventionen. Bestämmelserna i denna konvention utgör således, från och med konventionens ikraftträdande, en integrerad del av unionens rättsordning. Det framgår för övrigt av tillägget till bilaga II till nämnda beslut att direktiv 2000/78 återfinns bland de unionsrättsakter som avser frågor som omfattas av denna konvention. FN-konventionen kan följaktligen, enligt domstolens praxis, åberopas för att tolka direktivet, vilket i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med konventionen. Det är därför som domstolen – till följd av unionens godkännande av FN-konventionen – har funnit att begreppet ”funktionshinder” i den mening som avses i direktiv 2000/78 ska förstås som en begränsning av funktionsförmågan till följd av varaktiga fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berörda personens fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare. I förevarande mål har den hänskjutande domstolen angett att G.L:s minderåriga barn hade en allvarlig funktionsnedsättning, och hade erkänts vara 100 procent invalid. Det har inte bestritts att barnet har ett ”funktionshinder” i den mening som avses i direktiv 2000/78 eller att G.L. ger barnet stöd och nödvändig omvårdnad.

31. G.L. har i sitt skriftliga yttrande anfört att hon inledningsvis bett AB att tilldela henne en befattning med fasta arbetstider på förmiddagen för att göra det möjligt för henne att utföra sitt arbete och uppfylla sin omvårdnadsplikt avseende sitt barn, som behöver följa ett program med nödvändig vård som ges vid en bestämd tidpunkt på eftermiddagen, enligt föreskrifter från den lokala hälsovårdsmyndigheten. Vidare hade hon begärt att eventuellt tilldelas en befattning på en lägre nivå för att kunna ta hand om sitt barn. Hennes arbetsgivare beviljade emellertid inte hennes begäran, utan behandlade henne på ett diskriminerande sätt. Tvisten i det nationella målet rör således anställnings- och arbetsvillkor, i den mening som avses i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78.

32. Den hänskjutande domstolen har, genom sin tolkningsfråga, önskat få klarhet i huruvida det förbud mot all indirekt diskriminering på grund av funktionshinder som föreskrivs i detta direktiv är tillämplig på en sådan arbetstagare som G.L, i egenskap av omsorgsgivare till ett barn med funktionsnedsättning. Denna domstol har nämnt domen Coleman, i vilken domstolen slog fast att detta direktiv och i synnerhet artiklarna 1, 2.1 och 2.2 a i detta ska tolkas så, att förbudet mot direkt diskriminering i dessa bestämmelser inte är begränsat till personer som själva har ett funktionshinder. Om en arbetsgivare behandlar en anställd som inte själv har ett funktionshinder mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation och det är styrkt att den anställde behandlats ogynnsamt på grund av att denne har ett barn med funktionshinder, som han eller hon själv ger den huvudsakliga delen av den vård som barnet behöver, strider denna behandling mot förbudet mot direkt diskriminering i denna artikel 2.2 a.

33. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida, mot bakgrund av den domen, som uttryckligen och uteslutande avser direkt diskriminering, tillämpningen av direktiv 2000/78 ska omfatta omsorgsgivare till personer med funktionsnedsättning som påstår sig ha utsatts för indirekt diskriminering på sin arbetsplats. Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen (stora avdelningen) i den domen slog fast att direktivet syftar till att bekämpa alla former av diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Tillämpligheten av principen om likabehandling på detta område, som avses i det ovannämnda direktivet, är nämligen inte beroende av att det är fråga om en bestämd personkategori utan av att det är fråga om en sådan grund som anges i artikel 1 i direktivet. Enligt domstolen innebär inte den omständigheten att direktiv 2000/78 innehåller bestämmelser som syftar till att beakta behoven hos personer med funktionshinder att principen om likabehandling som avses i detta direktiv ska tolkas restriktivt, det vill säga så, att endast direkt diskriminering på grund av funktionshinder är förbjuden och att endast personer som själva har ett funktionshinder avses. Domstolen preciserade att i en sådan situation där den person som har varit föremål för direkt diskriminering på grund av funktionshinder inte själv har ett funktionshinder, är det emellertid på grund av funktionshinder som personen har behandlats mindre förmånligt.. Domstolen tillade att när det är styrkt att en anställd som ger sitt barn med funktionshinder nödvändig omsorg har varit föremål för direkt diskriminering på grund av funktionshinder, skulle en tolkning av direktiv 2000/78 som innebär att tillämpningen av detta direktiv begränsas till personer som själva har ett funktionshinder kunna medföra att direktivet förlorar en stor del av sin ändamålsenliga verkan och att det skydd försvagas som ska säkerställas genom direktivet.

34. Det ska påpekas att domstolen, i domen Coleman, behandlade begreppet ”diskrimination på grund av anknytning”, enligt vilket en person kan åberopa direktiv 2000/78 när vederbörande inte själv har något funktionshinder men har utsatts för en missgynnande behandling i arbetet på grund av sin egenskap av omsorgsgivare till en person med funktionshinder. Domstolen hänförde visserligen i domslutet endast till direkt diskriminering, i sitt svar på de tolkningsfrågor som ställts, i vilka endast denna form av diskriminering nämndes. Som föreskrivs i artikel 2.1 i direktiv 2000/78, ska principen om likabehandling emellertid förstås som ett förbud mot all direkt eller indirekt diskriminering på grund av någon av de skäl som anges i artikel 1 i detta direktiv. Följaktligen anser jag att det följer av lydelsen i denna bestämmelse att förbudet mot direkt ”diskriminering på grund av anknytning” som grundar sig på funktionsnedsättning logiskt sett innebär att det även föreligger ett förbud mot indirekt ”diskriminering på grund av anknytning”. Att göra en åtskillnad mellan dessa båda former av diskriminering skulle, med andra ord, äventyra direktivets inre logik. Domstolen angav i punkt 38 i domen Coleman att samma direktiv syftar till att bekämpa alla former av diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Som den italienska regeringen påpekade i sitt skriftliga yttrande, framgår det för övrigt tydligt av lydelsen i denna dom, särskilt av dess punkt 43, att direktiv 2000/78 inte endast förbjuder direkt diskriminering på grund av funktionshinder och uteslutande avser personer som själva har funktionshinder, vilket enligt min uppfattning innebär att detta direktiv även förbjuder indirekt diskriminering genom anknytning.

35. Vidare är syftet med detta direktiv, vilket anges i artikel 1 i detta, att fastställa en allmän ram för att principen om likabehandling ska kunna genomföras. Förbudet mot direkt diskriminering genom anknytning och förbudet mot indirekt diskriminering är emellertid nära sammankopplade eftersom det, som den hänskjutande domstolen har påpekat, inte kan finnas något faktiskt skydd mot missgynnande behandling i arbetet utan en systematisk bekämpning av båda dessa former av diskriminering.

36. Tolkningen att direktiv 2000/78 är tillämpligt på såväl direkt diskriminering som indirekt diskriminering bekräftas av domstolens praxis. I detta hänseende ska en hänvisning göras till domen CHEZ, som avsåg direktiv 2000/43/EG, vars artiklar 1 och 2.1 är avfattade på ett sätt som är analogt med lydelsen i artiklarna 1 och 2.1 i direktiv 2000/78, inte beträffande ”funktionshinder” men avseende ”ras eller etniskt ursprung”. I den domen fastställde domstolen (stora avdelningen) att begreppet ”diskriminering på grund av etniskt ursprung”, i den mening som avses i direktiv 2000/43, ska tolkas på så sätt att det är tillämpligt under sådana omständigheter att samtliga elmätare i en stadsdel som till övervägande del bebos av personer med romskt ursprung har monterats på pelare för luftkraftledningsnätet på mellan sex till sju meters höjd, medan samma mätare monterats på en höjd under två meter i andra stadsdelar, oberoende av huruvida denna kollektiva åtgärd drabbar personer med visst etniskt ursprung eller personer som, utan att ha detta ursprung, tillsammans med de förstnämnda personerna behandlas mindre förmånligt eller särskilt missgynnas till följd av åtgärden. Domstolen underströk i sitt resonemang, med hänvisning till domen Coleman, att den rättspraxis enligt vilken tillämpningsområdet för detta direktiv inte kan definieras restriktivt, med beaktande av dess syfte och den typ av rättigheter som det avser att skydda, kan i det aktuella fallet rättfärdiga en tolkning varigenom den princip om likabehandling som direktivet hänvisar till inte ska tillämpas på en bestämd personkategori, utan i förhållande till de grunder som anges i artikel 1 i direktivet, så att principen även gäller personer som trots att de själva inte tillhör den ras eller har det etniska ursprung som berörs ändå behandlas mindre förmånligt eller särskilt missgynnas på en av dessa grunder. Följaktligen angav domstolen uttryckligen att indirekt diskriminering genom anknytning omfattades tillämpningsområdet för direktiv 2000/43, vilken är avfattad med samma struktur som direktiv 2000/78.

37. Förbudet, enligt detta sistnämnda direktiv, mot indirekt diskriminering genom anknytning bekräftas även av FN-konventionen, vilket enligt domstolens praxis kan åberopas för att tolka direktivet, vilket i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med konventionen. I artikel 5.1 i denna konvention föreskrivs nämligen att konventionsstaterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garantera personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder. I denna konvention har således gjorts en extensiv tolkning av begreppet ”diskriminering” på grund av funktionsnedsättning, vars logiska följd är att FN-konventionen förbjuder indirekt diskriminering genom anknytning.

38. I samma anda angav kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som instiftades inom ramen för det fakultativa protokollet till FN-konventionen, i sin allmänna kommentar nr 6 (2018) om jämlikhet och icke-diskriminering av den 26 april 2018, att artikel 5.2 i FN-konventionen innehåller de rättsliga kraven för att uppnå jämlikhetsrättigheter för personer med funktionsnedsättning och för personer som har anknytning till dem. Åtaganden att förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning omfattar personer med funktionsnedsättning och deras närstående, till exempel föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Denna kommitté har även påpekat att diskriminering ”på grund av funktionsnedsättning” bland annat kan förekomma mot personer som har anknytning till en person med funktionsnedsättning. Det senare kallas ”diskriminering genom anknytning”. Syftet med den breda räckvidden för artikel 5 är att utrota och bekämpa alla diskriminerande situationer och/eller diskriminerande beteenden som är kopplade till funktionsnedsättning. Vidare innebär, också enligt denna kommitté, begreppet skydd mot ”diskriminering på alla grunder” att hänsyn måste tas till alla möjliga grunder för diskriminering och deras intersektioner.

39. Mer nyligen behandlade kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inom ramen för sina konstateranden som antagits enligt artikel 5 i det fakultativa protokollet, beträffande meddelande nr 51/2018 av den 26 augusti 2022, ett meddelande från en person i egenskap av omsorgsgivare för sin dotter och sin partner, vilka båda hade funktionsnedsättningar. Denna kommitté hänvisade till sin allmänna kommentar nr 6 (2018) och tillämpade begreppet ”diskriminering genom anknytning”, varvid den noterade författarens påstående att luckan i det italienska rättsliga systemet gör anhörigvårdare sårbara och utsätter dem för risken att drabbas av diskriminering genom anknytning, i strid med artikel 5 i FN-konventionen.

40. Även om unionen inte har godkänt det fakultativa protokollet till FN-konventionen och kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning inte är en domstolsinstans, är det signifikant att denna kommitté följaktligen, även den, har valt att göra en extensiv tolkning av begreppet ”diskriminering på grund av funktionshinder” och uttryckligen har hänfört till diskriminering genom anknytning, utan att begränsa denna till direkt diskriminering.

41. Det ska även påpekas att direktiv 2000/78, enligt domstolens praxis, inom det område som omfattas av direktivet, konkretiserar den allmänna principen om icke-diskriminering som stadfästs i artikel 21 i stadgan, vilken förbjuder all diskriminering på grund av bland annat funktionshinder. I artikel 26 i stadgan föreskrivs dessutom att Europeiska unionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet. Enligt artikel 52.3 i stadgan ska, i den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. I artikel 53 i stadgan tilläggs att ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den, inom unionsrättens tillämpningsområde, inskränker eller inkräktar på de rättigheter som erkänns i bland annat Europakonventionen.

42. Det ska emellertid i detta hänseende påpekas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen), i ett mål där en sökande som bland annat gjorde gällande en indirekt diskriminering, slog fast att en persons hälsotillstånd, bland annat en funktionsnedsättning och olika hälsoproblem, omfattas av uttrycket ”ställning i övrigt” i artikel 14 i Europakonventionen. Den erinrade om den i allmänhet har gjort en bred tolkning av uttrycket ”ställning i övrigt” i sin praxis och inte begränsat den till personliga egenskaper i den meningen att de är inneboende i själva personen. Av detta följer att artikel 14 i Europakonventionen, mot bakgrund av dess syfte och karaktären av de rättigheter som den avser skydda, även omfattar en situation där en individ behandlas mindre fördelaktigt på grund av en annan persons situation eller skyddade egenskaper. Den domstolen slog fast att den diskriminering som sökanden ansåg sig vara utsatt för på grund av funktionsnedsättningen hos sitt barn, med vilket han har nära personliga band och vilket han ger omvård, ska anses vara en form av diskriminering på grund av funktionsnedsättning som omfattas av artikel 14 i Europakonventionen. Således stadfäste den begreppet ”diskriminering genom anknytning” utan att göra någon åtskillnad mellan direkt diskriminering och indirekt diskriminering.

43. Följaktligen anser jag att även om artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 hänvisar till ”ett visst funktionshinder”, innebär denna bestämmelse att en anhörigvårdare till ett barn med en funktionsnedsättning har behörighet att, med stöd av förbudet mot indirekt diskriminering genom anknytning, vid en domstol åberopa det skydd mot diskriminering som skulle ha beviljats personen med funktionsnedsättning om denna var arbetstagaren. Annars skulle detta direktiv fråntas en del av sin ändamålsenliga verkan. Direktivet säkerställer med andra ord skyddet för två personer samtidigt, det vill säga dels barnet med funktionshinder, som får stöd av en anhörigvårdare, dels denna vårdare i ett yrkesmässigt sammanhang, till följd av dennes minskade utrymme att utföra sina arbetsuppgifter på grund av den omsorg som denne tillhandahåller.

44. I förevarande mål utgår den hänskjutande domstolen från premissen att G.L. kan vara utsatt för diskriminering genom anknytning. Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen i fast praxis har slagit fast att en bestämmelse eller ett förfaringssätt inte kan anses ge upphov till direkt särbehandling på grund av funktionshinder, i den mening som avses i artikel 1 jämförd med artikel 2.2 a i detta direktiv, om som den grundar sig på ett kriterium som inte är oupplösligt knutet till ett funktionshinder.

45. I målet som ledde fram till domen Coleman hade sökanden uppgett att hon hade behandlats mindre förmånligt av sin arbetsgivare än sina kollegor som var föräldrar till icke-funktionshindrade barn. Denna skillnad i behandling ansågs omfattas av begreppet ”direkt diskriminering genom anknytning”, som anses förekomma när en person på grund av bland annat funktionshinder behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation. En sådan skillnad förefaller nämligen oupplösligt knuten till barnets funktionshinder.

46. Enligt artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 kan, utom i de situationer som avses i punkterna i) och ii) i denna punkt b, en ”indirekt diskriminering genom anknytning” följa av en åtgärd som trots att den är neutralt utformad, det vill säga med hänvisning till kriterier som saknar samband med den skyddade egenskapen, ändå medför att personer som har denna egenskap särskilt missgynnas. Jag anser att ett typiskt exempel på en sådan diskriminering är när arbetsgivaren allmänt inrättar icke-flexibla arbetstider. Denna regel formuleras på ett neutralt sätt genom att den är tillämplig på alla anställda, men den medför en särskild nackdel för anhörigvårdare till barn med funktionshinder, för vilka mer flexibla arbetstider är nödvändiga för att kunna tillhandahålla det stöd och den omsorg som dessa barn behöver på grund av deras hälsotillstånd.

47. Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att pröva om det beteende som AB klandras för kan anses utgöra direkt diskriminering eller indirekt diskriminering genom anknytning, i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2000/78.

48. Mot denna bakgrund föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att artiklarna 1, 2.1 och 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en arbetstagare, som inte själv har någon funktionsnedsättning, men som påstår sig vara särskilt missgynnad i arbetet, på grund av en funktionsnedsättning hos sitt barn, till vilket han eller hon tillhandahåller stöd och huvuddelen av den omsorg barnet behöver, vid en domstol kan åberopa det förbud mot all indirekt diskriminering på grund av funktionshinder som föreskrivs i dessa bestämmelser.

B. Den andra tolkningsfrågan

49. Den hänskjutande domstolen har genom sin andra tolkningsfråga, som har ställts för det fall den första tolkningsfrågan besvaras jakande, i huvudsak önskat få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det när en arbetstagare, som inte själv har någon funktionsnedsättning, är omsorgsgivaren till sitt funktionshindrade barn, ankommer på denna omsorgsgivares arbetsgivare att enligt de ”rimliga anpassningsåtgärder” som föreskrivs i denna artikel vidta lämpliga åtgärder i syfte att göra det möjligt för arbetstagaren att, beroende på behoven i en konkret situation, tillhandahålla det stöd och huvuddelen av den omvårdnad som hans eller hennes barn behöver.

50. Enligt artikel 5 i direktiv 2000/78 ska för att garantera principen om likabehandling för personer med funktionshinder rimliga anpassningsåtgärder vidtas. Detta innebär att arbetsgivaren ska vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren.

51. Domstolen angav i punkt 42 i domen Coleman att den omständigheten att denna artikel 5 särskilt avser personer med funktionshinder följer av den omständigheten att det är fråga om särskilda åtgärder som skulle sakna innebörd eller kunna visa sig vara oproportionerliga om de inte begränsades till personer med funktionshinder. Domstolen tillade att såsom framgår av skälen 16 och 20 i detta direktiv är det fråga om åtgärder för att anpassa arbetsplatserna till behoven hos personer med funktionshinder och åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till sådana personer. Sådana åtgärder syftar således särskilt till att möjliggöra och bidra till att personer med funktionshinder blir delaktiga i arbetslivet och dessa åtgärder kan därför avse endast dessa personer samt arbetsgivarnas, och i förekommande fall medlemsstaternas, skyldigheter med avseende på dessa.

52. Enligt artikel 2.2 b ii) i direktiv 2000/78 ska indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med bland annat ett visst funktionshinder, jämfört med andra personer, om inte arbetsgivaren eller varje person eller organisation på vilken detta direktiv är tillämpligt är skyldig, enligt den nationella lagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med principerna i artikel 5 för att undanröja de nackdelar som denna bestämmelse, detta kriterium eller förfaringssätt för med sig. Att vidta rimliga anpassningsåtgärder gör det således möjligt att avhjälpa en indirekt diskriminering. Som kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är indirekt diskriminering och de rimliga anpassningsåtgärder som arbetsgivaren är skyldig att vidta nära sammankopplade. I samma anda anges i artikel 2 tredje stycket i FN-konventionen att diskriminering på grund av funktionsnedsättning omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning. Mot denna bakgrund och eftersom den har erkänts att direktiv 2000/78 förbjuder indirekt diskriminering genom anknytning, är det en logisk följd av detta att rimliga anpassningsåtgärder ska beviljas en arbetstagare som på sin arbetsplats har utsatts för en indirekt diskriminering genom anknytning på grund av funktionshinder, i syfte att genomföra likabehandlingsprincipen.

53. Vidare definieras i FN-konventionen, som godkändes av unionen efter det datum då domen Coleman meddelades, i dess artikel 2, skälig anpassning som ”nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”. Av denna definition framgår att till skillnad från lydelsen i artikel 5 i direktiv 2000/78, är skälig anpassning inte begränsad av funktionshindrade personers behov i arbetet och att de således också kan gynna en person med funktionshinder som inte är i stånd att utöva en yrkesverksamhet, i form av anpassningar till förmån för en arbetstagare i egenskap av omsorgsgivare. Genom dessa anpassningar har arbetstagaren möjlighet att tillhandahålla det stöd och den omvårdnad som personen med funktionsnedsättningen behöver, oavsett denna persons ålder. I samma andra föreskrivs i artikel 5.3 i denna konvention att ”[f]ör att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls”, utan att någon begränsning görs beträffande berörda personer.

54. Dessutom anges i artikel 7.1 i FN-konventionen att ”[k]onventionsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn”. När ett barn med en funktionsnedsättning är beroende av en annan person för att kunna åtnjuta sina rättigheter och friheter, ska detta barns omsorgsgivare vara i stånd att tillhandahålla det stöd som barnet behöver, vilket kan innebära att denna omsorgsgivares arbetsvillkor anpassas. Behovet av rimliga anpassningsåtgärder föreligger i än högre grad när personen med funktionsnedsättningen är ett barn. Som har understrukits kan denna konvention emellertid åberopas för att tolka direktiv 2000/78, vilket i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med konventionen. Mer allmänt föreskrivs i artikel 7.2 i FN-konventionen, liksom i artikel 24.2 i stadgan, att vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.

55. Vad gäller vilken typ av rimliga anpassningsåtgärder som kan åberopas av omsorgsgivaren till en person med funktionsnedsättning, ska det påpekas att skäl 20 i direktiv 2000/78, bland andra lämpliga åtgärder, hänför till ”effektiva och praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionshinder, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning”. Domstolen har i detta hänseende redan slagit fast att det i detta skäl anges en icke-uttömmande uppräkning av lämpliga åtgärder, som kan vara fysiska eller avse organisation eller utbildning, eftersom begreppet ”skälig anpassning” ska ges en vid tolkning, enligt artikel 5 i nämnda direktiv, jämförd med artikel 2 fjärde stycket i FN-konventionen.

56. Som jag redan angav i mitt förslag till avgörande i målet HR Rail, är syftet med artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförd med skälen 17 och 20 i samma direktiv, med hänsyn tagen till den sociala definitionen av funktionshinder, att anpassa den funktionshindrade personens arbetsmiljö för att möjliggöra deras fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare. För det fall omsorgsgivaren inte själv är en person med funktionsnedsättning, ska vederbörandes arbetsmiljö även anpassas i samma syfte. De lämpliga åtgärder som arbetsgivaren kan vidta, beroende på behoven i en viss konkret situation, avser i denna situation inte anpassning av lokaler eller utrustning, utan bland annat arbetstiderna eller fördelningen av uppgifterna. Beträffande arbetstiden har domstolen redan slagit fast att artikel 5 i detta direktiv ska tolkas så, att minskning av arbetstiden kan utgöra en sådan anpassningsåtgärd som avses i denna bestämmelse. I förevarande mål bad G.L. sin arbetsgivare inledningsvis om att bli tilldelad en fast befattning på förmiddagen, vilket förefaller omfattas av arbetstiderna och fördelningen av uppgifterna. Vidare bad hon arbetsgivaren om att eventuellt bli tilldelad arbetsuppgifter på en lägre nivå. Enligt domstolens praxis kan en omplacering till en annan arbetsplats, under vissa förutsättningar, utgöra en lämplig åtgärd inom ramen för ”rimliga anpassningsåtgärder” i den mening som avses i artikel 5 i detta direktiv.

57. Denna artikel 5 innebär emellertid inte en skyldighet för arbetsgivaren att vidta åtgärder som innebär att arbetsgivaren åläggs en oproportionerlig börda. I detta hänseende framgår det av skäl 21 i detta direktiv att man, i syfte att avgöra huruvida åtgärderna blir alltför betungande, särskilt bör beakta de ekonomiska kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd.

58. I förevarande mål har AB, i sitt skriftliga yttrande, gjort gällande att det förelåg personalbrist i kategorin ”stationsoperatörer” och att det, under alla omständigheter, inte fanns någon ledig tjänst inom kategorin ”hjälppersonal”, vilken omfattas av en annan yrkesgrupp. G.L. togs emellertid bort från det ordinära schemat för skiftarbete, som var tillämpligt på stationsoperatörer på den tunnelbanelinje som hon blivit hörde till, och tilldelades till skillnad från sina kollegor en fast arbetsplats och förmånliga arbetstider. AB vidtog även nödvändiga rimliga anpassningsåtgärder, men lyckades inte ge G.L. en tjänst med fast anställning.

59. Det ankommer i detta hänseende på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida G.L:s begäran utgjorde en oproportionerlig börda för hennes arbetsgivare, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78.

60. Mot denna bakgrund föreslår jag att den andra tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att när en arbetsgivare som, utan att själv har någon funktionsnedsättning, är omsorgsgivare till sitt funktionshindrade barn, har denna omsorgsgivares arbetsgivare en skyldighet att, som sådana ”rimliga anpassningsåtgärder” som föreskrivs i denna artikel, vidta lämpliga åtgärder, bland annat beträffande arbetstider och ändring av vilka arbetsuppgifter som ska utföras, i syfte att ge omsorgsgivaren möjlighet att, beroende på behoven i en konkret situation, tillhandahålla stöd och huvuddelen av den omvårdnad som hans eller hennes barn behöver, under förutsättning att dessa åtgärder inte ålägger denna arbetsgivare en oproportionerlig börda.

V. Förslag till avgörande

61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den första och den andra tolkningsfrågan som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har ställt på följande sätt: 1) Artiklarna 1, 2.1 och 2.2 b i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling ska tolkas så, att en arbetstagare, som inte själv har någon funktionsnedsättning, men som påstår sig vara särskilt missgynnad i arbetet, på grund av en funktionsnedsättning hos sitt barn, till vilket han eller hon tillhandahåller stöd och huvuddelen av den omsorg barnet behöver, vid en domstol kan åberopa det förbud mot all indirekt diskriminering på grund av funktionshinder som föreskrivs i dessa bestämmelser. 2) Artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att när en arbetsgivare som, utan att själv har någon funktionsnedsättning, är omsorgsgivare till sitt funktionshindrade barn, har denna omsorgsgivares arbetsgivare en skyldighet att, som sådana ”rimliga anpassningsåtgärder” som föreskrivs i denna artikel, vidta lämpliga åtgärder, bland annat beträffande arbetstider och ändring av vilka arbetsuppgifter som ska utföras, i syfte att ge omsorgsgivaren möjlighet att, beroende på behoven i en konkret situation, tillhandahålla stöd och huvuddelen av den omvårdnad som hans eller hennes barn behöver, under förutsättning att dessa åtgärder inte ålägger denna arbetsgivare en oproportionerlig börda.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Rådets direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16).

4 Dom av den 17 juli 2008, Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:415) (nedan kallad domen Coleman).

5 United Nations Treaty Series, volym 2515, s. 3.

6 GURI nr 187 av den 13 augusti 2003, s. 4.

7 AB har i sitt skriftliga yttrande angett att tågstationsoperatörer, som arbetar inom järnvägstrafiken (tunnelbana/tåg/spårvagn), inte har någon fast arbetsplats och att de i administrativt hänseende är knutna till en arbetsplats som motsvarar hela den tunnelbanelinje, eller den del av järnvägssystemet, på vilken de är anställda. De har en destinationsarbetsplats som motsvarar en av de stationer som de arbetar på, där deras närvaro är nödvändig för utövandet av deras verksamhet.

8 Legge n. 205 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2018 e bilancio pluriennale per il triennio 2018–2020 (lag nr 205 om statsbudgeten för år 2018 och den fleråriga budgeten för treårsperioden 2018–2020) av den 27 december 2017 (GURI nr 302 av den 29 december 2017, ordinarie tillägg till GURI nr 62).

9 Den hänskjutande domstolen har preciserat att artikel 25.2-bis i lagstiftningsdekret nr 216, som infördes genom legge n. 162 (lag nr 162) av den 5 november 2021 (GURI nr 275, av den 18 november 2021), föreskriver att ”[m]ed diskriminering, i den mening som avses i detta avsnitt, ska avses all behandling eller ändring av anpassning av arbetsvillkor eller arbetstid som, på grund av kön, ålder, behov av personlig eller familjerelaterad omsorg, graviditet, moderskap eller faderskap, inbegripet vid adoption, eller på grund av innehav eller utövande av med ovan knutna rättigheter, försätter eller kan komma att försätta arbetstagaren i en eller flera av följande situationer: a) en mindre fördelaktig situation jämfört med de övriga arbetstagarna, b) begränsning av möjligheterna att delta i företagets liv eller val, c) begränsning av tillgången till mekanismerna för karriärsutveckling”.

10 I artikel 1.1 i detta protokoll föreskrivs att en stat som är part i detta protokoll erkänner att kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning är behörig att ta emot och pröva framställningar från eller för enskilda individer eller grupper av enskilda individer som lyder under dess jurisdiktion och som hävdar att de har blivit utsatta för en kränkning från den ifrågavarande protokollspartens sida av bestämmelserna i konventionen. I artikel 5 i detta protokoll anges att kommittén ska sammanträda inom stängda dörrar när den prövar framställningar enligt detta protokoll. Efter avslutad prövning av en framställning ska kommittén framföra sina eventuella förslag och rekommendationer till den berörda protokollsparten och sökanden.

11 Dessa konstateranden, som bland annat finns tillgängliga på spanska, engelska och franska, kan konsulteras på följande webbplats: https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/treatybodyexternal/SessionDetails1.aspx?SessionID=2545&Lang=en, under avsnittet ”Consideration of individual complaints”: ”Jurisprudence CRPD/C/27/D/51/2018 Maria Simona Bellini”.

12 Dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie ( C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

13 Rådets beslut av den 26 november 2009 (EUT L 23, 2010, s. 35).

14 Se dom av den 11 september 2019, Nobel Plastiques Ibérica ( C‑397/18, EU:C:2019:703, punkterna 39–41 och där angiven rättspraxis). Beträffande begreppet ”funktionshinder”, i den mening som avses i direktiv 2000/78, se även dom av den 18 januari 2024, Ca Na Negreta ( C‑631/22, EU:C:2024:53, punkt 34).

15 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

16 Se domen Coleman (punkt 38). Se även dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie ( C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

17 Se domen Coleman (punkt 43).

18 Se, för ett liknande resonemang, domen Coleman (punkt 50).

19 Se, för ett liknande resonemang, domen Coleman (punkt 51).

20 Se även skäl 12 i direktiv 2000/78.

21 För ett liknande resonemang, se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:170, punkt 106. Hon angav i detta följande: ”Jag anser för övrigt att det är rimligt att anse att ’diskriminering på grund av anknytning’ kan anses föreligga i samband med indirekt diskriminering på samma sätt som i samband med direkt diskriminering”.

22 Se, emellertid, Waddington, L., ”Case C‑303/06, S. Coleman v. Attridge Law and Steve Law Judgment of the Grand Chamber of the Court of Justice of 17 July 2008”, Common Market Law Review, volym 46, nr 2, 2009, sidorna 665–681, särskilt sidorna 675 och 676. Enligt denna författare uttalade domstolen sig inte i domen Coleman i frågan om indirekt diskriminering genom anknytning.

23 Dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480) (nedan kallad domen CHEZ). Beträffande kopplingarna mellan domarna Coleman och CHEZ avseende tillämpningsområdet för diskriminering genom anknytning, se Benedi Lahuerta, S., ”Ethnic Discrimination, Discrimination by Association and the Roma Community”, Common Market Law Review, volym 53, nr 3, 2016, sidorna 797–817, särskilt sidorna 809–812.

24 Rådets direktiv av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (EGT L 180, 2000, s. 22).

25 Domen CHEZ (punkt 56 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, McCrudden, C., ”The New Architecture of EU Equality Law after CHEZ: Did the Court of Justice Reconceptualize Direct and Indirect Discrimination?”, European Equality Law Review, nr 1 , 2016, sidorna 1–10, särskilt s. 7. Denna författare framhåller att domen CHEZ har breddat den krets av personer som har stödja sig på förbudet mot indirekt diskriminering, en breddning som skett genom att begreppet ”diskrimination på grund av anknytning” tillämpas på indirekt diskriminering.

27 Se punkt 30 i detta förslag till avgörande.

28 Se, beträffande denna kommitté, punkt 23 i detta förslag till avgörande.

29 CRPD/C/GC/6. Detta dokument, som bland annat finns tillgängligt på spanska, engelska och franska, kan konsulteras på följande webbplats: https://www.ohchr.org/fr/documents/general-comments-and-recommendations/general-comment-no6-equality-and-non-discrimination.

30 Allmän kommentar nr 6, punkt 17.

31 Allmän kommentar nr 6, punkt 20.

32 Allmän kommentar nr 6, punkt 21.

33 Beträffande dessa konstateranden, se även punkt 23 i detta förslag till avgörande. Se särskilt punkt 7.9 i dessa konstateranden.

34 Se dom av den 18 januari 2024, Ca Na Negreta ( C‑631/22, EU:C:2024:53, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

35 Se Europadomstolens dom av den 22 mars 2016, Guberina mot Kroatien, CE:ECHR:2016:0322JUD002368213.

36 I informationsdokumentet om Europadomstolens praxis, som finns tillgängligt på följande webbplats: https://hudoc.echr.coe.int/fre#{%22itemid%22:[%22002–11097%22]}, anges att ”[s]ökanden levde med sitt barn med en allvarlig funktionsnedsättning som han tog hand om. För att ge barnet en bättre och mer anpassad bostad, sålde sökanden familjens lägenhet på tredje våningen i en byggnad utan hiss för att köpa ett hus. Han ansökte då om att bli undantagen från skatt på köpet, men hans ansökan avslogs, på grund av att den lägenhet som han hade sålt motsvarade familjens behov. Inom ramen för det förfarande som sökanden inledde med stöd av konventionen, gjorde han gällande att tillämpningen av skattelagstiftningen på hans situation hade utgjort en diskriminering på grund av hans barns funktionsnedsättning”.

37 I denna artikel föreskrivs att ”[å]tnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt”.

38 Se 76–79 §§ i denna dom.

39 Det ska påpekas att Europadomstolen, i denna dom, beträffande ”relevanta internationella dokument”, bland annat hänvisade till domarna Coleman och CHEZ (se 41 och 42 §§).

40 Se dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie ( C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41 Se domen Coleman (punkt 26).

42 Generaladvokaten Poiares Maduro påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:61, punkt 20) att ”Sharon Colemans fall rör en fråga om direkt diskriminering. Av begäran om förhandsavgörande framgår att hon inte klagar över effekten av en neutral åtgärd för henne som mor och vårdnadshavare till ett barn med funktionshinder. Hon gör däremot gällande att hon valdes ut av sin arbetsgivare just på grund av sin funktionshindrade son. Därför är den fråga som domstolen skall avgöra frågan huruvida direkt diskriminering på grund av anknytning är förbjuden i direktivet”.

43 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie ( C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

44 Det är exempelvis uppenbart att en anhörigvårdare som måsta arbeta varje veckodag mellan kl. 9.00 och kl. 18.00, utan flextid, naturligtvis skulle ha svårt att under veckan infinna sig på ett läkarbesök med sitt barn, med anledning av läkarmottagningarnas öppettider.

45 Se punkt 30 i detta förslag till avgörande.

46 Se dom av den 10 februari 2022, HR Rail ( C‑485/20, EU:C:2022:85, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

47 C‑485/20, EU:C:2021:916, punkt 59.

48 Det ska preciseras att möjligheten att erhålla en anpassning av arbetstiderna för omsorgsgivare sedermera uttryckligen föreskrivs i unionsrätten. I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 av den 20 juni 2019 om balans mellan arbete och privatliv för föräldrar och anhörigvårdare och om upphävande av rådets direktiv 2010/18/EU (EUT L 188, 2019, s. 79), vilket inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, föreskrivs i artikel 9.1 att ”[m]edlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagare med barn upp till en viss ålder, som ska vara minst åtta år, och anhörigvårdare har rätt att begära flexibla arbetsformer av omsorgsskäl. Varaktigheten för sådana flexibla arbetsformer får omfattas av en rimlig begräsning”. I artikel 3.1 f i detta direktiv definieras ”flexibla arbetsformer” som ”en möjlighet för arbetstagare att anpassa sitt arbetsmönster, till exempel genom distansarbete, flexibla arbetstider eller deltidsarbete”.

49 Se dom av den 11 april 2013, HK Danmark ( C‑335/11 och C‑337/11, EU:C:2013:222, punkt 64).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, HR Rail ( C‑485/20, EU:C:2022:85, punkt 43).

51 Se dom av den 18 januari 2024, Ca Na Negreta ( C‑631/22, EU:C:2024:53, punkt 45 och där angiven rättspraxis).