Förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – Mål C‑75/24 P XH/kommissionen (Trakasserier under en sjukledighet)
Inledning
1. XH har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 november 2023, XH/kommissionen ( T‑613/21, EU:T:2023:739) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen XH:s talan om dels ogiltigförklaring av, för det första, Europeiska kommissionens beslut D/374/20 av den 4 december 2020 om avslag på hennes ansökan om bistånd (nedan kallat beslutet att avslå ansökan om bistånd) och, för det andra, kommissionens beslut Ares(2021) 3466486 av den 21 maj 2021 om att hänskjuta ärendet till invaliditetskommittén (nedan kallat beslutet att inleda invaliditetsförfarandet), dels ersättning för den ideella skada som hon påstod sig ha lidit, samt yrkande om att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
2. Det här förslaget till avgörande är i enlighet med domstolens begäran inriktat på frågan huruvida kontextuella omständigheter ska beaktas inom ramen för en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilken grundar sig på påståenden om mobbning.
Tillämpliga bestämmelser
3. I artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs att en tjänsteman ”inte [får] agera eller uppträda på ett sätt som kan skada tjänstens anseende”.
4. Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
”1. Tjänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.
…
3. Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.
…”
5. I artikel 24 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.
Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”
Bakgrunden till tvisten
6. XH är tjänsteman vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).
7. Fram till och med den 16 juni 2020 innehade hon en tjänst som utredare vid den enhet vid Olaf som tidigare benämndes enhet A. Där utredde hon i egenskap av första utredare framför allt tre pågående ärenden, nämligen ärendena E, F och G.
8. Den 16 juni 2020 trädde en intern omorganisation av Olaf i kraft. Till följd av omorganisationen och med beaktande av de preferenser som XH hade angett förordnades hon att från det datumet tjänstgöra vid en ny enhet inom Olaf, nämligen enhet B.
9. Från den 2 till den 22 juni 2020 var XH sjukledig till följd av en medicinsk operation. Förlängningar av sjukledigheten beviljades successivt för perioden den 23 juni–31 oktober 2020 genom godkännande i kommissionens personalhanteringssystem Sysper 2: en första gång den 23 juni 2020 för perioden den 23 juni–10 juli 2020, en andra gång den 14 juli för perioden den 11–31 juli 2020, en tredje gång den 4 augusti 2020 för perioden den 1–31 augusti 2020, en fjärde gång den 1 september 2020 för perioden den 1–30 september och en femte gång den 1 oktober 2020 för perioden den 1–31 oktober 2020.
10. Den 2 juni 2020 sände XH ett e‑postmeddelande till medarbetarna vid enhet A med en sammanfattning av ärende E. I detta e‑postmeddelande angav hon att hon var sjukledig, men att hon för säkerhets skull och för att undvika fördröjningar hela tiden var nåbar och öppen för alla kontakter rörande de tre ärendena.
11. Den 8 juni 2020 sände en medarbetare vid enhet A ett e‑postmeddelande till XH och till chefen för enhet A. E‑postmeddelandet rörde ärendena E, F och G och innehöll synpunkter och förslag för de följande stegen. Chefen för enhet A svarade att med beaktande av att XH var sjukledig borde medarbetaren kontakta den blivande chefen för enhet C (nedan kallad chefen för enhet C), för att få veta om hon önskade att de aktuella ärendena skulle avslutas före omorganisationen den 16 juni 2020 eller om hon ville vänta på att XH skulle komma tillbaka från sin sjukledighet efter det datumet. Nämnda medarbetare vid enhet A sände ett e‑postmeddelande till chefen för enhet C med kopior till XH och chefen för enhet A. XH svarade på sistnämnda e‑postmeddelande och förklarade att hon hoppades att samtliga ärenden skulle kunna avslutas så snabbt som möjligt, med beaktande av omorganisationen av Olaf och hennes sjukledighet. Hon angav även att hon, trots att hon var sjukledig, var öppen för att ta emot de slutliga framställningarna rörande de aktuella ärendena, så att de skulle kunna avslutas.
12. Samma dag, den 8 juni 2020, sände XH ett e‑postmeddelande till en kollega som innehade funktionen som konfidentiell rådgivare. I detta e‑postmeddelande delgav XH rådgivaren den skriftväxling som anges i punkt 11 ovan och begärde råd om sin situation.
13. Samma dag sände sekreteraren vid enhet A (nedan kallad sekreteraren vid enhet A) ett e‑postmeddelande till XH rörande bytet av kontor i samband med den interna omorganisation av Olaf som anges i punkt 8 ovan. I detta e‑postmeddelande frågade sekreteraren om XH, med beaktande av att hon var sjukledig ända till den 22 juni 2020, tillät att en tredje person förberedde flytten av hennes saker före det datumet. Samma dag svarade XH att hon föredrog att själv ha hand om flytten.
14. Den 9 juni 2020 svarade chefen för enhet C på de e‑postmeddelanden som anges i punkt 11 ovan. I sitt svar angav hon att hon ansåg att det med beaktande av omständigheterna var mycket svårt att avsluta de aktuella ärendena före den 16 juni 2020. Hon preciserade att det föreföll realistiskt att ärende E skulle kunna avslutas i mitten av juli.
15. Den 23 juni 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH för att diskutera förslaget till slutrapport i ärende E. I detta e‑postmeddelande bad hon XH att ringa henne för det fall att XH var tillgänglig. Samma dag sände hon en inbjudan till XH om att delta i ett videomöte följande dag, det vill säga den 24 juni 2020. XH svarade på e‑postmeddelandet följande dag, den 24 juni, och angav att hon fortfarande var sjukledig och att hon hade en läkartid vid tidpunkten för videomötet. Hon tillade att hon därpå följande dag emellertid var tillgänglig under hela dagen för att diskutera det aktuella ärendet via telefon.
16. Den 23 juni 2020 sände XH också ett e‑postmeddelande till den konfidentiella rådgivare som anges i punkt 12 ovan och bifogade inbjudan från chefen för enhet C att delta i det videomöte som anges i punkt 15 ovan. I detta e‑postmeddelande förklarade hon att hon hade en läkartid, att hon var sjukledig och att inbjudan krävde mer av henne än hon klarade av och stred mot reglerna. Hon begärde att ”detta beteende skulle anmälas som mobbning”.
17. Den 30 juni 2020 sände sekreteraren vid enhet A ett andra e‑postmeddelande till XH för att fråga om hon hade fattat ett beslut om flytten från sitt kontor.
18. Den 1 juli 2020 sände chefen för enhet C två e‑postmeddelanden till XH i vilka hon ställde frågor rörande ärende E. XH svarade på e‑postmeddelandena den 6 juli 2020.
19. Den 1 augusti 2020 lämnade XH in en ansökan om bistånd till den behöriga tillsättningsmyndigheten i enlighet med artiklarna 24, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna. I sin ansökan påstod XH att de e‑postmeddelanden som hon hade mottagit under sin sjukledighet utgjorde begäranden från hennes överordnade eller från anställda vid Olaf om att hon skulle arbeta eller omedelbart infinna sig på sitt kontor för att förbereda flytten av sina saker, vilket hon ansåg utgjorde försök att avbryta eller avsluta hennes sjukledighet.
20. Den 26 augusti 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH som innehöll ett nytt förslag till slutrapport i ärende E. I detta e‑postmeddelande frågade chefen för enhet C dels om XH godkände innehållet i förslaget, dels om hon kunde göra en kontroll hos Europeiska patentverket (EPO). XH svarade att hon fortfarande var sjukledig. I ett andra e‑postmeddelande preciserade chefen för enhet C att hon hade sänt sitt första e‑postmeddelande för att XH skulle behandla det när hon återvänt till arbetet. XH svarade den 28 augusti 2020 och preciserade att hon ansåg att det inte var nödvändigt att invänta att hon skulle vara tillbaka på arbetet för att rapporterna i fråga skulle kunna slutföras.
21. Den 31 augusti 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH och förklarade att det med beaktande av det berörda utredningsteamets stora arbetsbörda inte var möjligt att tilldela de tre ärendena i fråga till en annan förste utredare och att hon följaktligen räknade med XH för att avsluta dessa ärenden när hon återvänt från sin sjukledighet, i enlighet med vad som hade överenskommits. Samma dag sände hon två andra e‑postmeddelanden till XH som innehöll ett ändrat förslag till slutrapport i ärende F respektive ett nytt förslag till slutrapport i ärende G. I dessa båda e‑postmeddelanden preciserade hon att XH skulle behandla dem först när hon återvänt från sin sjukledighet.
22. Den 6 september 2020 svarade XH att hennes sjukledighet hade förlängts och att ärendena i fråga kunde avslutas utan henne.
23. Den 7 september 2020 undertecknade XH på elektronisk väg, i Olafs ärendehanteringssystem (OCM), en förklaring om en intressekonflikt i ärende G.
24. Chefen för enhet C informerade den 8 september 2020 XH om att hon hade utsett en ny utredare i två av de tre aktuella ärendena. Hon angav också att hon hade kallat till samråd för att avsluta det tredje ärendet utan XH, det vill säga ärende G som anges i punkt 23 ovan. Chefen för enhet C bad att XH skulle sända henne utestående information i detta tredje ärende, för det fall att XH återkom från sin sjukledighet i mellantiden.
25. Den 11 september 2020 mottog XH ett e‑postmeddelande från en kollega vid enhet C, i vilket kollegan lyckönskade henne till att ha vunnit i ett ärende som hade prövats av tribunalen. Den 17 september 2020 mottog XH ett annat e‑postmeddelande från samma kollega, vilket innehöll en länk till den dom som meddelats av tribunalen.
26. Den 18 september 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH i vilket hon angav att hon hade sett den förklaring om en intressekonflikt som anges i punkt 23 ovan. För att fatta beslut om denna förklaring ville hon ha kompletterande uppgifter om intressekonflikten i fråga. XH svarade på denna begäran den 20 september 2020.
27. Den 25 september 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH för att informera henne om att förklaringen om en intressekonflikt hade godtagits och att hon hade befriats från sitt sista pågående ärende. Hon konstaterade att XH således inte längre hade några ärenden att handlägga vid enhet C.
28. Den 28 oktober 2020 sände chefen för kommissionens enhet HR.AMC.5 ett meddelande till institutionens läkartjänst för att begära att ett invaliditetsförfarande skulle inledas avseende XH. Begäran grundades på den omständigheten att XH:s sammanlagda sjukledighet hade överstigit tolv månader från november 2017 till oktober 2020, det vill säga under en period om tre år.
29. Den 4 december 2020 beslutade den behöriga tillsättningsmyndigheten att avslå XH:s ansökan om bistånd som anges i punkt 19 ovan.
30. Den 28 februari 2021 lämnade XH in ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet att avslå ansökan om bistånd.
31. Den 6 maj 2021 anordnades ett videomöte mellan, å ena sidan, XH och, å andra sidan, kommissionens utrednings- och disciplinbyrå och dess enhet HR.E.2 (Överklaganden och övervakning av ärenden). Den 10 maj 2021 erhöll XH en sammanfattning av de argument som hon hade anfört under videomötet. Den 11 maj 2021 lämnade hon synpunkter på sammanfattningen och lämnade in handlingar.
32. Den 21 maj 2021 antog generaldirektören för kommissionens generaldirektorat för personal och säkerhet beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, varigenom hon överlämnade ärendet avseende XH till invaliditetskommittén och utsåg en läkare som skulle företräda kommissionen i enlighet med artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna.
33. Den 31 maj 2021 lämnade XH in ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet att inleda invaliditetsförfarandet.
34. Den 2 juli 2021 antog den behöriga tillsättningsmyndigheten beslut R/138/21 om avslag på hennes klagomål mot beslutet att avslå ansökan om bistånd (nedan kallat beslut R/138/21 om avslag på klagomålet) på grund av att prima facie-bevis för XH:s påståenden saknades. Den behöriga tillsättningsmyndigheten avslog även ansökan om skadeersättning.
35. Den 30 september 2021 antog den behöriga tillsättningsmyndigheten beslut R/301/21 om avslag på hennes klagomål mot beslutet att inleda invaliditetsförfarandet (nedan kallat beslut R/301/21 om avslag på klagomålet), i vilket den konstaterade att det klagomål som XH hade lämnat in mot beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte kunde tas upp till prövning.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
36. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 oktober 2021 väckte XH talan enligt artikel 270 FEUF med yrkande om, för det första, att kommissionens beslut av den 4 december 2020 om avslag på hennes ansökan om bistånd och dess beslut R/138/21 om avslag på klagomålet mot det beslutet skulle ogiltigförklaras. XH yrkade för det andra att kommissionens beslut av den 21 maj 2021 om att inleda invaliditetsförfarandet och dess beslut R/301/21 om avslag på klagomålet mot det beslutet skulle ogiltigförklaras. XH yrkade även att kommissionen skulle förpliktas att dels betala henne 20000 euro som ersättning för den ideella skada hon lidit, dels ersätta rättegångskostnaderna.
37. Tribunalen ogillade i den överklagade domen XH:s talan i dess helhet.
38. Tribunalen konstaterade inledningsvis att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte var en åtgärd som slutgiltigt fastställde kommissionens ståndpunkt, utan var en förberedande åtgärd inför ett slutligt beslut som skulle fattas efter invaliditetsförfarandet. Eftersom detta beslut således inte utgjorde en åtgärd som gick XH emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, måste hennes yrkande om ogiltigförklaring avvisas.
39. Tribunalen ogillade därefter yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå ansökan om bistånd.
40. XH åberopade fyra grunder vid tribunalen.
41. Som första grund gjorde hon gällande åsidosättande av artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna, omsorgsplikten, artiklarna 7 och 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och principen om god förvaltningssed. Den första delen av denna grund avsåg att principen att det påstådda offret inte är skyldigt att lämna in bevisning för mobbningen hade åsidosatts. Den andra delgrunden avsåg att den behöriga tillsättningsmyndigheten inte hade beaktat den bevisning som XH hade lämnat in, särskilt hennes medicinska handlingar. Den tredje delgrunden avsåg den omständigheten att den behöriga tillsättningsmyndigheten uteslutande hade grundat sin bedömning på den påstådda mobbarens uttalanden och hade vägrat att utöva sin kontroll- och biståndsbefogenhet. Den fjärde delgrunden avsåg åsidosättande av artikel 41 i stadgan och principen om god förvaltningssed, eftersom rätten att yttra sig hade åsidosatts.
42. Som andra grund gjorde XH gällande att artiklarna 12a, 24, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts och betonade därvid att det hade krävts att hon skulle arbeta under sjukledigheten och att mål hade uppställts för henne som var omöjliga att uppnå.
43. Den tredje grunden syftade till att invända mot att ett invaliditetsförfarande hade inletts vid en tidpunkt då XH inte ännu hade varit sjukledig så länge som det krävs för ett sådant förfarande.
44. XH gjorde som fjärde grund gällande att hennes privatliv och hälsa inte hade respekterats.
45. Tribunalen avvisade, för det första, den första grundens fjärde del, eftersom rätten att yttra sig inte hade åberopats vid administrationen och det i varje fall inte fanns fog för den.
46. Tribunalen prövade, för det andra, den första grundens första del avseende bevisningen inom ramen för en ansökan om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna som grundas på påståenden om mobbning. I punkt 78 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att när administrationen enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna har att ta ställning till en ansökan om bistånd, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska denna, enligt biståndsskyldigheten och om den finner att det rör sig om en händelse som är oförenlig med tjänstens ordning och lugn, handla med den snabbhet och omsorg som i det enskilda fallet krävs för att de faktiska omständigheterna ska kunna fastställas och för att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas på grundval av fakta. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställd som begär sin institutions skydd kan lägga fram prima facie-bevis för att de angrepp denne säger sig ha utsatts för har ägt rum. När tjänstemannen gjort detta ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med den som ingett ansökan, såsom att påbörja en utredning, för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för ansökan.
47. I punkterna 80 och 94 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att när påståendena i ansökan om bistånd rör mobbning, såsom i förevarande fall, ankommer det på den som ansöker om bistånd att lägga fram prima facie-bevis för mobbningen mot bakgrund av den definition av mobbning som anges i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. I punkterna 82–85 i den överklagade domen underkände tribunalen uttryckligen det argument som XH hade grundat på domen i målet CN/parlamentet och betonade de särskilda omständigheterna i den domen, varav det framgick att parlamentet innehade ett stort antal andra bevis än de som hade lämnats in av CN, vilka måste beaktas i enlighet med omsorgsplikten. Tribunalen slog fast att tillsättningsmyndigheten således inte hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att XH måste ”lägga fram prima facie-bevis för mobbningen”.
48. Tribunalen underkände, för det tredje, den första grundens andra och tredje del samt den andra och den tredje grunden avseende att den bevisning som hade lämnats in för att styrka den påstådda mobbningen var tillräcklig. I punkterna 94–129 i den överklagade domen fastslog tribunalen, efter att först ha prövat varje bevis för sig och därefter ha prövat dessa bevis som en helhet, att ”den bevisning som lämnades in till den behöriga tillsättningsmyndigheten inte kunde föranleda allvarliga tvivel om huruvida de villkor som anges i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda, vilket innebär att tillsättningsmyndigheten med rätta kunde anse att XH inte hade lämnat in prima facie-bevis för att den mobbning som hon påstod sig ha utsatts för verkligen hade förekommit”.
49. Inom ramen för sitt resonemang prövade tribunalen argumenten avseende, för det första, beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, för det andra, påståendet att XH hade ålagts en skyldighet att arbeta under sin sjukledighet, för det tredje, påståendet att XH hade ålagts en skyldighet att infinna sig på arbetsplatsen för att flytta från sitt kontor, för det fjärde, påståendet att den behöriga tillsättningsmyndigheten inte hade beaktat den medicinska bevisning som XH lämnat in och, för det femte, det påstått olämpliga beteendet av en kollega till XH vad gällde ett mål som hade prövats av tribunalen, och gjorde därefter en helhetsbedömning av de faktiska omständigheter som XH hade anfört.
50. Tribunalen godtog inte det första argumentet avseende beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, eftersom det var ett nytt argument och således inte kunde tas upp till prövning. Därefter prövade tribunalen det andra argumentet, som grundade sig på påståendet att XH hade ålagts en skyldighet att arbeta under sin sjukledighet. I punkterna 99–106 i den överklagade domen räknade den upp och bedömde innehållet i den skriftväxling som hade ägt rum under XH:s sjukledighet.
51. Den betonade att skriftväxlingen den 8 och 9 juni 2020 inte innehöll någon begäran om att utföra ett särskilt arbete, att e‑postmeddelandena av den 1 juli 2020 bestod i en begäran om information, i vilken det preciserades att den behövde besvaras först när XH återvänt från sin sjukledighet, och att tonen i meddelandena var artig och respektfull. Vad gäller begäran av den 23 juni 2020 påpekade tribunalen att denna begäran om att XH skulle delta i ett videomöte hade avsänts dagen efter den dag då XH ursprungligen skulle ha återkommit från sin sjukledighet och att chefen för enhet C inte ännu kände till att sjukledigheten hade förlängts. Vad gäller begärandena av den 26 och 31 augusti 2020 betonade tribunalen att chefen för enhet C hade preciserat att arbetet inte behövde utföras förrän XH återkommit från sin sjukledighet.
52. Mot bakgrund av alla dessa omständigheter konstaterade tribunalen att även om det i princip är olämpligt att begära att en tjänsteman eller en anställd som är sjukledig ska utföra vissa precisa uppgifter, kunde ”detta beteende av chefen för enhet C inte betecknas som mobbning” i det aktuella fallet.
53. I punkterna 107 och 108 i den överklagade domen konstaterade tribunalen dessutom att när det gällde XH:s påstådda skyldighet att arbeta och att ha tillgång till ärendehandlingarna även efter hennes förklaring om en intressekonflikt i ärende G, var begäran från chefen för enhet C i samband med detta ärende olämplig, men att ett sådant beteende inte i sig kunde utgöra mobbning. Dels hade XH nämligen getts möjlighet att inte efterkomma begäran från chefen för enhet C, dels framgick det inte av handlingarna i målet att chefen för enhet C hade insisterat på att erhålla de begärda upplysningarna.
54. Vad slutligen gällde XH:s argument avseende att den behöriga tillsättningsmyndigheten borde ha tillsatt en vikarie på hennes tjänst medan hon var sjukledig betonade tribunalen att ärendena sist och slutligen avslutades utan hennes ingripande, och att eftersom hennes sjukledighet ursprungligen skulle ta slut den 22 juni 2020, kunde administrationen inte förutse att den skulle förlängas successivt ända till slutet av oktober 2020.
55. Tribunalen drog av detta slutsatsen att den behöriga tillsättningsmyndigheten inte hade gjort en oriktig bedömning genom att anse att de prövade faktiska omständigheterna inte utgjorde prima facie-bevis för mobbning.
56. XH:s argument avseende de övriga individuella beteenden som hon hade invänt mot underkändes ett efter ett av tribunalen, som ansåg att de inte utgjorde prima facie-bevis för mobbning. I punkt 126 i den överklagade domen underkände tribunalen även XH:s argument avseende att de påtalade beteendena som en helhet utgjorde mobbning. Tribunalen betonade således i punkt 127 i den överklagade domen att ”i ett särskilt sammanhang som framför allt kännetecknades av omorganisationen av Olaf och de successiva förlängningarna av XH:s sjukledighet som de ifrågasatta personerna inte hade underrättats om i förväg”, kan, i avsaknad av prima facie-bevis, ”XH:s påståenden inte räcka för att föranleda allvarliga misstankar om att de påstådda mobbarna agerade inom ramen för en och samma kollektiva mobbning”.
57. Tribunalen underkände, för det fjärde, den fjärde grunden avseende åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet och rätten till hälsa.
58. Slutligen avslog tribunalen yrkandet om skadeersättning och de begärda åtgärderna för bevisupptagning och ogillade följaktligen talan i dess helhet.
Parternas yrkanden
59. Genom handling som inkom till domstolens kansli den 29 januari 2024 har XH ingett ett överklagande av den överklagade domen och har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara beslutet att avslå ansökan om bistånd och beslut R/138/21 om avslag på klagomålet, ogiltigförklara beslutet att inleda invaliditetsförfarandet och beslut R/301/21 om avslag på klagomålet, besluta om ersättning för den skada som hon har lidit, förplikta kommissionen att ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till överklagandeförfarandet och till förfarandet vid tribunalen, och för det fall att det är omöjligt att upphäva den överklagade domen, återförvisa målet till tribunalen.
60. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta XH att ersätta rättegångskostnaderna.
Bedömning
61. Till stöd för sitt överklagande har XH bland annat hävdat att tribunalen i den överklagade domen lät förstå att ”bevisbördan är hög och endast åligger offret”, trots att mobbning kan vara ”subtil och systemisk”. Hon har åberopat ”den kumulativa inverkan” och ”sammanhanget” samt ”[unions]institutionens mer omfattande skyldighet att pröva alla tillgängliga uppgifter och skydda tjänstemännens välbefinnande”.
62. Kommissionen har hävdat att XH genom att göra vaga påståenden om bevisnivån egentligen försöker förmå domstolen att ompröva tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilket domstolen inte är behörig att göra i ett mål om överklagande.
63. Som jag angav i inledningen inriktar jag mig i det här förslaget till avgörande, efter att ha erinrat om de regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan, på vikten av de kontextuella omständigheterna inom ramen för en ansökan om bistånd som grundas på artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och behandlar därefter frågan om beaktandet av de kontextuella omständigheterna i förevarande fall.
Bevisningen i samband med en ansökan om bistånd i fall av påståenden om mobbning
64. Det ska erinras om att när en tjänsteman eller anställd anser sig vara föremål för ett beteende från en överordnad, en kollega eller rent av en underordnad som strider mot skyldigheten i artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna att avstå från varje form av mobbning eller sexuella trakasserier, kan denna tjänsteman eller anställd begära bistånd av institutionen i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, vilken är avsedd att skydda unionstjänstemännen mot sådant beteende.
65. I samband med påståenden om mobbning innebär biståndsskyldigheten i synnerhet att administrationen seriöst, snabbt och fullständigt konfidentiellt ska utreda en ansökan om bistånd i vilken det görs ett påstående om mobbning och upplysa sökanden om vad man beslutat rörande eventuella åtgärder.
66. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställd som begär tillsättningsmyndighetens skydd lägger fram prima facie-bevis för att det agerande denne säger sig ha utsatts för har ägt rum.
67. Institutionen i fråga kan emellertid inte vara skyldig att genomföra en administrativ utredning enbart på grundval av påståenden som inte stöds av någon bevisning. Vid fastställandet av de åtgärder som den anser vara lämpliga för att fastställa huruvida de påstådda faktiska omständigheterna verkligen har inträffat och deras omfattning ska institutionen även se till att skydda rättigheterna för de personer som har ifrågasatts i en ansökan om bistånd och som kan bli föremål för en utredning.
68. När påståendena i en ansökan om bistånd såsom i förevarande fall rör mobbning ankommer det således på den som ansöker om bistånd att lägga fram prima facie-bevis för mobbningen mot bakgrund av den definition som anges i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga ”allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.
69. Unionsdomstolen ska pröva huruvida ett beslut att avslå en biståndsansökan är lagligt mot bakgrund av de uppgifter som institutionen vid tidpunkten för sitt beslut hade fått kännedom om, bland annat genom den person som ansökt om bistånd.
70. Detta kan innebära att andra uppgifter som administrationen innehar ska beaktas, även om de inte lämnades av den person som ansökt om bistånd. I domen i målet CN/parlamentet, som XH har hänvisat till, slog personaldomstolen således fast att när administrationen innehar andra uppgifter än de som lämnats in av den person som ansökt om bistånd, ska den beakta alla uppgifter som kan ha betydelse för dess beslut om ansökan om bistånd.
71. Inom ramen för ett överklagande av ett avslag på en ansökan om bistånd ska unionsdomstolen följaktligen undersöka om den berörda institutionen, mot bakgrund av samtliga uppgifter som oberoende av om de härrörde från sökanden kunde vara avgörande för dess beslut om ansökan om bistånd, gjorde en oriktig bedömning genom att avslå ansökan utan att inleda en administrativ utredning.
72. Mobbning kan dessutom per definition vara följden av en rad olika beteenden, vilka var för sig inte nödvändigtvis skulle utgöra mobbning, men som om de bedöms som en helhet, och i sitt sammanhang, däribland på grund av deras ackumulering i tiden, kan anses utgöra mobbning. Vid prövningen av frågan om de beteenden som en sökande har åberopat utgör mobbning, ska dessa faktiska omständigheter därför prövas både för sig och tillsammans, eftersom de ingår i en generell arbetsmiljö som skapats av en anställds beteenden gentemot en annan anställd. Även hela det relevanta sammanhanget ska beaktas, vilket kan inbegripa beslut (exempelvis bedömningsrapporter eller beslut om att inte befordra eller att omplacera en person) även om de inte har bestritts inom den fastställda fristen. Samma logik, enligt vilken alla omständigheter ska beaktas både var för sig och som en helhet, är för övrigt tillämplig även när institutionen avgör huruvida det rör sig om mobbning, efter att en utredning inletts eller inom ramen för en talan om skadeståndsansvar.
73. I förevarande fall framgår det av den överklagade domen att tribunalen gjorde en sådan omsorgsfull bedömning i enlighet med de principer som det erinrats om.
74. Tribunalen beaktade inom ramen för sitt resonemang de enskilda omständigheter som XH hade åberopat i förening med, för det första, beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, för det andra den ålagda skyldigheten att arbeta under hennes sjukledighet, för det tredje skyldigheten att infinna sig på arbetsplatsen för att genomföra flytten från sitt kontor, för det fjärde den behöriga tillsättningsmyndighetens underlåtenhet att beakta den medicinska bevisning som XH hade lämnat in och för det femte det påstått olämpliga beteendet från en av XH:s kollegor. I punkterna 126–129 i den överklagade domen gjorde tribunalen vidare en helhetsbedömning av de faktiska omständigheter som XH hade anfört.
75. Följaktligen övertygas jag inte alls av XH:s argumentation, enligt vilken tribunalen åsidosatt de tillämpliga bevisreglerna på grund av att den inte beaktat alla tillgängliga uppgifter.
Vikten av de kontextuella omständigheterna
76. Vad särskilt gäller de kontextuella omständigheter som beaktades i den överklagade domen påtalade tribunalen framför allt den bristande informationsförmedlingen inom avdelningen. Tribunalen angav nämligen i punkterna 105 och 114 i den överklagade domen att chefen för enhet C, som sände vissa omtvistade e‑postmeddelanden till XH, inte kände till att XH:s sjukledighet hade förlängts.
77. Frågan kan således ställas vilken vikt som, inom ramen för en prövning av en ansökan om bistånd avseende mobbning, ska läggas vid en kontextuell omständighet såsom en administrativ dysfunktion eller brist – såvida den avsaknad av information som tribunalen påpekade kan betecknas på detta sätt.
78. Inledningsvis ska det erinras om att i bedömningen av de faktiska omständigheterna, som – utom i fall av missuppfattning eller en uppenbart oriktig bedömning – uteslutande omfattas av tribunalens behörighet, ingår att bedöma de kontextuella omständigheterna. Frågan huruvida vissa typer av faktiska omständigheter kan beaktas eller endast kan beaktas i viss utsträckning vid bedömningen av mobbning är en rättsfråga, som kan prövas av EU-domstolen i ett mål om överklagande.
79. Det ska vidare erinras om att det i definitionen av mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna hänvisas till en process som nödvändigtvis sker över tiden och som förutsätter ett upprepat eller kontinuerligt agerande som är ”avsiktligt” i motsats till ”oavsiktligt”. Dessutom ska dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, för att omfattas av begreppet mobbning, vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Det krävs däremot inte att avsikten bakom dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar har varit att kränka en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det föreligga mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina handlingar har haft för avsikt att vanära offret eller avsiktligen försämra vederbörandes arbetsvillkor. Det räcker att sådana handlingar, när de har begåtts frivilligt, objektivt har medfört sådana följder. Ordet ”avsiktlig” som används i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna kan således inte tolkas så, att det krävs bevis för en avsikt att skada, för att ett beteende ska kunna kvalificeras som mobbning.
80. Av lydelsen i denna definition följer således att med mobbning avses olämpligt uppträdande, det vill säga individuella beteenden och inte brister eller eventuella dysfunktioner hos institutionen.
81. Dessa individuella uppträdanden och beteenden ingår emellertid i ett sammanhang, som det inte kan bortses ifrån och som kan ha olika vikt från fall till fall när det gäller huruvida en situation kan karakteriseras som mobbning. Mobbning är ett komplicerat problem som kan bero på flera faktorer, såväl endogena (kopplade till personerna i fråga) som exogena (kopplade till arbetsmiljön).
82. Utan att göra anspråk på att uttömmande kunna täcka alla möjliga fall, anser jag att man kan skilja mellan dels kontextuella omständigheter som genereras genom den påstådda mobbarens beteende och som kan tillskrivas honom eller henne, dels kontextuella omständigheter som inte har att göra med den påstådda mobbaren och inte kan tillskrivas honom eller henne.
83. Exempelvis kan en avdelningschef genom sin personlighet, sin bryska ledningsstil eller sina olämpliga organisatoriska val skapa ett sjukligt, ”mobbande” sammanhang vid avdelningen och i denna situation kan det sålunda genererade sammanhanget inte tjäna till att motivera hans eller hennes individuella beteende. Det kan följaktligen i princip inte uteslutas att en sådan kontextuell omständighet i vissa situationer bidrar till att ett beteende kvalificeras som mobbning inom ramen för en ansökan om bistånd som grundas på artikel 24 i tjänsteföreskrifterna.
84. Även om exogena faktiska kontextuella omständigheter som inte kan tillskrivas en avdelningschef, exempelvis organisatoriska svårigheter till följd av sjukskrivningar vid avdelningen, en omstrukturering eller administrativa dysfunktioner, kan utgöra relevanta omständigheter inom ramen för bedömningen av ett individuellt beteende, genom att förklara beteendet, utgör de emellertid i princip inte omständigheter som avser ett individuellt beteende och vilka som sådana beaktas vid kvalificeringen som mobbning. Omstruktureringen av en avdelning (en exogen omständighet som omfattas av en institutions utrymme för skönsmässig bedömning) kan således bidra till att förklara en avdelningschefs individuella ”mobbande” beteende gentemot en medarbetare vid avdelningen (bestående exempelvis av beteenden eller handlingar som tillsammans utgör mobbning), även om nämnda omstrukturering inte i sig är en omständighet som ska beaktas vid kvalificeringen av huruvida beteendet utgör mobbning.
85. Den biståndsskyldighet som föreskrivs i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har utformats för att skydda unionens tjänstemän och syftar till att institutionerna ska försvara sina tjänstemän och anställda mot ageranden av tredje man och inte mot åtgärder som härrör från institutionerna själva, vilka ska kontrolleras mot bakgrund av andra bestämmelser i tjänsteföreskrifterna. Härvid måste man vara uppmärksam på att påståendena om mobbning inte egentligen avser exempelvis dåliga arbetsförhållanden. Denna biståndsskyldighet förefaller således inte alls effektiv för att som sådan åtgärda brister eller dysfunktioner av institutionell art som är externa i förhållande till det individuella beteendet i fråga. Det ska tilläggas att det finns rättsmedel även mot dessa exogena dysfunktioner, eftersom det, om de har orsakat skada, är möjligt att väcka talan om skadeståndsansvar, förutsatt att villkoren för en sådan talan är uppfyllda.
86. Av detta följer enligt min mening att inom ramen för en ansökan om bistånd som grundas på artikel 24 i tjänsteföreskrifterna utgör en institutionell eller administrativ dysfunktion som inte kan tillskrivas den påstådda mobbaren en kontextuell omständighet vars vikt ska bedömas från fall till fall och som kan spela en mindre eller större roll vid tribunalens bedömning av huruvida det individuella agerandet i fråga är olämpligt.
Tillämpning i det aktuella fallet
87. I den överklagade domen fastslog tribunalen genom att grunda sig på olika omständigheter att det inte fanns tillräckliga prima facie-bevis för att det individuella beteendet i fråga utgjorde mobbning. Vad särskilt gäller de begäranden som genom e‑postmeddelanden riktades till XH under hennes sjukledighet beaktade tribunalen innehållet i skriftväxlingen mellan de olika berörda personerna (framför allt chefen för enhet C) och XH. Tribunalen påpekade att det av denna skriftväxling särskilt framgick att XH inte förväntades svara förrän efter det att hon hade återvänt från sin sjukledighet. Tribunalen ansåg även att tonen i nämnda skriftväxling var både ”artig och respektfull”. Tribunalen konstaterade dessutom att chefen för enhet C inte kände till förlängningarna av XH:s sjukledighet.
88. Vad särskilt gäller tribunalens sistnämnda konstaterande rörande att chefen för enhet C inte hade erhållit någon information, ska det påpekas att detta har bestritts av XH. XH har nämligen hävdat att hon meddelade chefen för enhet C denna information.
89. Det ska härvid erinras om att enligt domstolens fasta praxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen.
90. Vad vidare gäller XH:s påstående i detta avseende att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna, anser jag att detta argument ska underkännas mot bakgrund av de e‑postmeddelanden som hon har åberopat till stöd för att hon hade informerat chefen för enhet C om förlängningarna av sin sjukledighet. E‑postmeddelandena av den 2 och 30 juni 2020 sändes nämligen till medarbetarna vid enhet A, och XH:s andra e‑postmeddelanden som sändes till chefen för enhet C (varav det ena är daterat dagen efter den första förlängningen), i vilka hon angav att hon fortfarande var sjukledig, visar inte på något sätt att mottagaren kände till denna omständighet vid den tidpunkten. Det framgår inte heller att tribunalen missuppfattade e‑postmeddelandet av den 31 augusti 2020 från chefen för enhet C, i vilket hon angav att hon inte visste hur länge XH skulle vara sjukledig.
91. Tribunalen missuppfattade således inte de faktiska omständigheterna när den i punkt 105 i den överklagade domen konstaterade att ”e‑postmeddelandet av den 23 juni 2020 avsändes dagen efter den dag då XH:s sjukledighet ursprungligen skulle ha avslutats, det vill säga den dag då hon skulle ha återvänt till kontoret. Dessutom framgår det av flera e‑postmeddelanden, framför allt ett e‑postmeddelande av den 31 augusti 2020, att chefen för enhet C inte kände till förlängningarna av sjukledigheten, eftersom hon inte var XH:s överordnade. I det e‑postmeddelandet förklarade hon nämligen att hon inte hade kunnat få kännedom om att sjukledigheten förlängts förrän efter respektive förlängning, eftersom hon inte arbetade vid den enhet där XH tjänstgjorde och inte hade tillgång till hennes ärende i Sysper 2. Av handlingarna i målet framgår att XH faktiskt informerade sin enhetschef om de successiva förlängningarna. Chefen för enhet C fanns däremot inte med bland mottagarna av dessa e‑postmeddelanden.”
92. I detta skede av mitt resonemang vill jag förkunna min tveksamhet vad beträffar innehållet i XH:s argument. Det ska erinras om att det enligt fast rättspraxis följer av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artikel 168.1 d och artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller grunden i fråga annars inte kan tas upp till sakprövning.
93. Jag frågar mig, särskilt mot bakgrund av principen om ett kontradiktoriskt förfarande, huruvida XH i förevarande fall tillräckligt tydligt har hävdat att avsaknaden av information till chefen för enhet C, vilken konstaterades av tribunalen i punkt 105 i den överklagade domen, utgör en dysfunktion eller åtminstone en kontextuell omständighet vars ”kumulativa inverkan” inte beaktades tillräckligt, och vilka konsekvenser hon drar av ett sådant argument.
94. Hur det än må vara med det anser jag att tribunalen, genom att beakta den omständigheten att chefen för enhet C inte kände till förlängningarna av sjukledigheten, gjorde en bedömning av samtliga kritiserade beteenden mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i förevarande fall. Jag anser att tribunalen därigenom tilldelade de olika uppgifter som den förfogade över, för sig och som en helhet, deras bevisvärde, i enlighet med tillämplig rättspraxis på området, vilken det erinras om i punkterna 76–86 ovan.
95. I den mån som XH:s argument i detta avseende kan tas upp till prövning anser jag således att de ska underkännas. Vad gäller frågan huruvida avsaknaden av information om förlängningarna av sjukledigheten kan utgöra en administrativ dysfunktion som medförde olämpliga individuella beteenden, avser denna fråga den berörda institutionens skadeståndsansvar och faller därför enligt min mening utanför ramen för förevarande mål, som avser en talan om ogiltigförklaring av ett avslag på en ansökan om bistånd.
Förslag till avgörande
96. I sin kommande dom har domstolen att bedöma de olika grunder som har åberopats. Vad gäller den fråga som det här förslaget till avgörande är inriktat på föreslår jag mot bakgrund av det ovan anförda att domstolen ska konstatera att inom ramen för en ansökan om bistånd som grundas på artikel 24 i tjänsteföreskrifterna utgör en institutionell eller administrativ brist som inte kan tillskrivas den påstådda mobbaren en kontextuell omständighet vars vikt tribunalen ska bedöma från fall till fall, vilket den gjorde i förevarande fall. Frågan huruvida avsaknaden av information till chefen för enhet C kan bero på en administrativ dysfunktion som faller under den ifrågavarande institutionens skadeståndsansvar går enligt min mening utöver ramen för det här förslaget till avgörande.
1 Originalspråk: franska.
2 Se punkterna 56–75 i den överklagade domen.
3 Dom av den 26 mars 2015 (F‑26/14, EU:F:2015:22) (nedan kallad domen i målet CN/parlamentet).
4 Se punkt 85 i den överklagade domen.
5 Se punkt 128 i den överklagade domen.
6 Se punkterna 97 och 98 i den överklagade domen.
7 Se punkt 106 i den överklagade domen.
8 Se punkt 109 i den överklagade domen.
9 Se punkt 111 i den överklagade domen.
10 Se punkterna 132–150 i den överklagade domen.
11 Se punkterna 152–158 i den överklagade domen.
12 Se dom av den 19 december 2019, ZQ/kommissionen ( T‑647/18, EU:T:2019:884, punkt 56) (nedan kallad domen i målet ZQ/kommissionen).
13 Se dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen ( 224/87, EU:C:1989:38, punkt 15), domen i målet ZQ/kommissionen (punkt 58), dom av den 19 oktober 2022, JS/SRB ( T‑271/20, EU:T:2022:652, punkt 144), och dom av den 7 december 2023, HV och HW/ECDC ( C‑615/22 P, EU:C:2023:961, punkt 45).
14 Se domen i målet ZQ/kommissionen (punkt 59) och dom av den 7 december 2023, HV och HW/ECDC ( C‑615/22 P, EU:C:2023:961, punkt 46)
15 Domen i målet ZQ/kommissionen (punkt 60).
16 Domen i målet CN/parlamentet (punkterna 52–57). I det målet hade ansökan om bistånd avslagits, trots de uppgifter som administrationen innehade, nämligen det klagomål som sökanden hade ingett till den rådgivande kommittén om mobbning, vilket innehöll en detaljerad beskrivning av den ifrågavarande parlamentsledamotens beteende, de förklaringar som avgetts av parlamentets läkare och dess psykolog, beslutet om sjukskrivning av sökanden och en förklaring till detta beslut, sökandens uppsägning och skälen till denna samt den omständigheten att en annan ansökan om bistånd på grund av mobbning hade ingetts av en annan person mot samma ledamot, vilket kritiserades av personaldomstolen, framför allt med beaktande av administrationens omsorgsplikt.
17 Se dom av den 6 april 2022, KU/utrikestjänsten ( T‑425/20, EU:T:2022:224, punkterna 63 och 64).
18 Se dom av den 16 september 2013, Faita/Ekonomiska och sociala kommittén ( F‑92/11, EU:F:2013:130, punkt 57), och dom av den 9 december 2020, GV/kommissionen ( T‑705/19, EU:T:2020:590, punkterna 44 och 46).
19 Se, analogt, dom av den 13 juli 2018, SQ/EIB ( T‑377/17, EU:T:2018:478, punkt 94), och dom av den 28 maj 2020, Cerafogli/ECB ( T‑483/16 RENV, EU:T:2020:225, punkterna 396–399).
20 Se dom av den 17 juli 2024, Montanari/Eucap Sahel Niger ( T‑371/22, EU:T:2024:494, punkt 135).
21 Se punkterna 97–125 i den överklagade domen.
22 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet HF/parlamentet ( C‑570/18 P, EU:C:2020:44, punkt 105). Domstolen upphävde den överklagade domen i det målet med anledning av felaktig rättstillämpning på en annan grund (åsidosättande av rätten att yttra sig) och uttalade sig således inte om beaktandet av kontextuella omständigheter (dom av den 25 juni 2020, HF/parlamentet ( C‑570/18 P, EU:C:2020:490)).
23 Se dom av den 2 juni 2022, EM/parlamentet ( C‑299/21 P, EU:C:2022:429, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
24 Se dom av den 30 januari 2020, PV/kommissionen ( T‑786/16 och T‑224/18, EU:T:2020:17, punkterna 145 och 146).
25 Denna komplexitet speglas för övrigt i det vokabulär som används, vilket varierar från fall till fall och mellan länderna. För en jämförelse av mobbning på arbetet, se Comparative Labor Law & Policy Journal, volym 32, nr 1, 2010.
26 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet HF/parlamentet ( C‑570/18 P, EU:C:2020:44, punkt 109).
27 Beträffande mobbning från chefer och institutionell mobbning, se Carillon, A., ”Le harcèlement moral managérial et le harcèlement moral institutionnel”, La Semaine Juridique – Social (JCP S), LexisNexis, Paris, nr 30–34, 2 augusti 2022, 1208. Se även dom av den 21 januari 2025, Cass. Crim., överklagande nr 22–87.145 (FR:CCASS:2025:CR00003), som meddelades efter yttrandet från generaladvokaten Tarabeux, och genom vilken domen mot cheferna för France Telecom för institutionell mobbning slutligt fastställdes. I det målet, där situationen var en helt annan än i förevarande mål, rörde det sig om införandet av en ny personalpolitik som över tre år skulle leda till avskedandet av 22000 av de 110000 offentliganställda och löntagare som arbetade vid företaget, vilket skakade hela personalen, skapade ett ångestframkallande klimat och ledde till flera sjukskrivningar, självmordsförsök och självmord.
28 Se dom av den 13 juli 2018, SQ/EIB ( T‑377/17, EU:T:2018:478, punkt 105).
29 Se dom av den 29 januari 1997, Adriaenssens m.fl./kommissionen ( T‑7/94, EU:T:1997:7, punkt 24), och dom av den 13 juli 2018, Curto/parlamentet ( T‑275/17, EU:T:2018:479, punkt 111). Se även Lévi, L., Rodrigues, S. m.fl., ”Fonction publique de l’Union européenne”, Répertoire de droit européen, Dalloz, Paris, oktober 2019, punkt 87.
30 Se Van Raepenbusch, S., ”Le juge face au harcèlement moral dans le cadre du contentieux de la fonction publique européenne”, Cahier de droit européen, vol. 46, nr 1–2, 2010, s. 121, särskilt punkt 3.
31 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Norku i målet Colombani/SEAE (Passiva eller kollektiva trakasserier) ( C‑343/23 P, EU:C:2025:268, punkt 43).
32 Se, exempelvis, dom av den 25 april 2024, NS/parlamentet ( C‑218/23 P, EU:C:2024:358, punkt 58).
33 Se dom av den 4 april 2019, OZ/EIB ( C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 33), och dom av den 11 januari 2024, Planistat Europe och Charlot/kommissionen ( C‑363/22 P, EU:C:2024:20, punkt 40).