förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – mål C‑76/24 Tradeinn Retail Services
Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.3 b i direktiv (EU) 2015/2436.
2. Begäran har ingetts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som efter domar i första och andra instans har att avgöra ett mål i sista instans mellan PH, som är innehavare av tyska varumärken för dyktillbehör, och Tradeinn Retail Services S.L. (nedan kallat TRS), ett bolag etablerat i Spanien, angående en talan om förbudsföreläggande mot användningen av dessa varumärken.
3. EU-domstolen ska pröva frågan om vilka rättigheter som är knutna till ett nationellt varumärke som är skyddat i en medlemsstat, när varor försedda med detta varumärke innehas av tredje man i en annan medlemsstat i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem i den medlemsstat där varumärket är skyddat.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
4. Artikel 10 i direktiv 2015/2436, med rubriken ”Rättigheter som är knutna till ett varumärke”, har följande lydelse:
”1. Registreringen av ett varumärke ger innehavaren en ensamrätt.
2. Utan [att] det påverkar innehavares rättigheter som förvärvats före ansökningsdagen eller prioritetsdagen för det registrerade varumärket, ska innehavaren av det registrerade varumärket ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken om
a) tecknet är identiskt med varumärket och används för varor eller tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,
b) tecknet är identiskt med eller liknar varumärket och används för varor eller tjänster som är identiska med eller liknar de varor eller tjänster för vilka varumärket är registrerat, om detta kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket,
c) tecknet är identiskt med eller liknar varumärket oavsett om det används för varor och tjänster som är identiska med eller liknar eller inte liknar dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.
3. Följande handlingar får särskilt förbjudas med stöd av punkt 2:
…
b) Att utbjuda varor till försäljning, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål eller utbjuda eller tillhandahålla tjänster under tecknet.
…
e) Att använda tecknet på affärshandlingar och i reklam.
…”.
Tysk rätt
5. I Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichen – Markengesetz (lagen om skydd för varumärken och andra särskiljande kännetecken) av den 25 oktober 1994 (BGBl. 1994 I, s. 3082), i dess lydelse enligt Gesetz zur Umsetzung der Richtlinie (EU) 2015/2436 des Europäischen Parlaments und des Rates vom 16. Dezember 2015 zur Angleichung der Rechtsvorschriften der Mitgliedstaaten über die Marken (Markenrechtsmodernisierungsgesetz) (lagen om införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning) av den 11 december 2018 (BGBl. 2018 I, s. 2357) (nedan kallad MarkenG), har 14 § rubriken ”Varumärkesinnehavarens ensamrätt, rätt att väcka talan om förbudsföreläggande, rätt att väcka skadeståndstalan”. Genom 14 § punkterna 1–3 införlivades artikel 10.1–10.3 i direktiv 2015/2436.
6. Enligt 14 § punkt 2 första meningen led 1 MarkenG är det förbjudet för tredje man att utan varumärkesinnehavarens samtycke i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med varumärket för varor eller tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket åtnjuter skydd.
7. Enligt 14 § punkt 3 leden 2 och 6 MarkenG är det, om villkoren i punkt 2 i denna paragraf är uppfyllda, i synnerhet förbjudet att utbjuda varor till försäljning under tecknet, marknadsföra dem eller lagra dem för dessa ändamål och att använda tecknet på affärshandlingar eller i reklam.
8. Enligt 14 § punkt 5 MarkenG får varumärkesinnehavaren väcka talan om förbudsföreläggande mot den som använder ett kännetecken i strid med punkterna 2–4 om det föreligger risk för att beteendet upprepas. Denna rätt föreligger även första gången det föreligger en risk för intrång.
De faktiska omständigheterna, det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
9. PH är innehavare av två tyska ord- och figurmärken för bland annat ”dykutrustning, dykdräkter, dykhandskar, dykmasker och andningsapparater för dykning”, vilka återges nedan:
10. TRS, ett bolag etablerat i Spanien, har på sin webbplats www.scubastore.com och på den elektroniska handelsplattformen www.amazon.de gjort reklam för och erbjudit dyktillbehör till försäljning och i samband med detta använt PH:s varumärken. På vissa produktfoton visades varorna försedda med dessa varumärken. Så var fallet med den trimviktsficka som PH förvärvade den 8 juni 2019 som ett testköp, men som levererades till PH utan att varan och dess förpackning var försedda med nämnda varumärken.
11. Efter att PH utan framgång anmodat TRS att upphöra med intrånget väckte PH talan vid Landgericht Nürnberg-Fürth (Regionala domstolen för Nürnberg-Fürth, Tyskland) med yrkande om att TRS skulle förpliktas att upphöra med att i näringsverksamhet använda de aktuella kännetecknen för dyktillbehören i Tyskland. PH yrkade bland annat yrkat att TRS skulle förbjudas att anbringa kännetecknen på dyktillbehör eller deras förpackning eller använda dem för deras presentation, genom att utbjuda till försäljning, tillverka, distribuera eller på annat sätt marknadsföra dyktillbehör under dessa kännetecken, genom att göra reklam för dem eller genom att lagra dem för dessa ändamål. PH yrkade även att TRS skulle förpliktas att betala skadestånd, lämna information och ersätta de kostnader som uppstått i samband med anmodan, jämte ränta.
12. TRS medgav talan med avseende på yrkandet om att upphöra att utbjuda eller göra reklam för dyktillbehör under de aktuella varumärkena och om att lämna viss information samt yrkandet om fastställelse av TRS skadeståndsskyldighet.
13. Genom dom av den 3 februari 2022 biföll Landgericht Nürnberg-Fürth (Regionala domstolen för Nürnberg-Fürth) PH:s talan i enlighet med TRS delvisa medgivanden, och tillerkände dessutom PH ett belopp, jämte ränta, i ersättning för de kostnader som uppstått i samband med anmodan. Talan lämnades utan bifall i övrigt.
14. PH överklagade nämnda dom, varpå Oberlandesgericht Nürnberg (Regionala överdomstolen i Nürnberg, Tyskland) ändrade domen med avseende på förbudsföreläggandet genom att lägga till orden ”samt distribuera eller lagra dem för dessa ändamål” och ogillade överklagandet i övrigt.
15. Genom sitt överklagande till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), den hänskjutande domstolen, har TRS bland annat bestritt domen från Oberlandesgericht Nürnberg (Regionala överdomstolen i Nürnberg) om lagring av dyktillbehör som utgör intrång i PH:s varumärken och yrkat att den dom i första instans som meddelades av Landgericht Nürnberg-Fürths (Regionala domstolen för Nürnberg-Fürth) ska fastställas.
16. För att rekvisitet otillåten lagring av varor i 14 § punkt 2 och punkt 3 led 2 MarkenG ska vara uppfyllt krävs enligt den hänskjutande domstolen att ett materiellt villkor, nämligen ett innehav av de varor som innebär varumärkesintrång, och ett avsiktsvillkor, nämligen viljan att inneha varorna i syfte att föra ut dem på marknaden, genom någon rättshandling, till exempel genom att bjuda ut dem till försäljning, är uppfyllda. Eftersom dessa bestämmelser syftar till att införliva artikel 10.2 a och 10.3 b och e i direktiv 2015/2436 ska de tolkas i överensstämmelse med detta direktiv.
17. Den hänskjutande domstolens tvivel rör det materiella villkoret. För det första erinrar den hänskjutande domstolen om att enligt territorialitetsprincipen är omfattningen av skyddet för ett nationellt varumärke begränsat till Förbundsrepubliken Tyskland och kan rättsliga åtgärder endast vidtas mot handlingar som begåtts inom detta land. Mot bakgrund av denna princip vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida innehavaren av ett nationellt varumärke, med stöd av artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436, kan förbjuda tredje man att i utlandet lagra varor som gör intrång i dennes varumärke i syfte att utbjuda dessa varor till försäljning eller marknadsföra dem i det land där varumärket är skyddat.
18. Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att denna bestämmelse kan tolkas på två sätt. I enlighet med territorialitetsprincipen går det således anse att en person som lagrar varor i utlandet inte gör intrång i ett nationellt varumärke, även om lagringen sker i syfte att utbjuda varorna till försäljning under kännetecknet på den inhemska marknaden eller marknadsföra dem där.
19. Det går emellertid också att – i likhet med appellationsdomstolen – anse att det för att ett intrång i ett nationellt varumärke ska anses föreligga är tillräckligt att lagringen av de berörda varorna i utlandet sker i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem under kännetecknet i det land där är varumärket skyddat. Till stöd för den sistnämnda tolkningen har den hänskjutande domstolen hänvisat till den dom från EU-domstolen i vilken domstolen slog fast att på det upphovsrättsliga område kan åtgärder som vidtas utomlands även utgöra intrång i en upphovsrätt som endast åtnjuter skydd inom landet.
20. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det för att rekvisitet lagra, i den mening som avses i artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 (”Besitzen” i den tyska språkversionen), ska vara uppfyllt krävs en faktisk tillgång till de varor som gör intrång i varumärket, eller om det räcker att ha möjlighet att påverka den person som faktiskt har tillgång till dessa varor.
21. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att begreppet ”Besitz” i tysk rätt har en vid räckvidd och omfattar såväl omedelbar besittning som medelbar besittning. Med omedelbar besittning avses erhållandet av den faktiska kontrollen över saken och besittningen upphör genom att besittaren avstår från eller förlorar den faktiska kontrollen över saken. Besitter någon en sak till följd av ett förhållande, i kraft varav vederbörande gentemot annan person för viss tid är berättigad eller förpliktad till besittning, så är också denna person medelbar besittare. Den hänskjutande domstolen ger som exempel ett distansköp av varor, där den avsändande säljaren, vid den tidpunkt då varorna överlämnas till den leverantör av logistiktjänster som ombesörjer transporten av säljarens produkt till köparen, blir medelbar besittare, medan transportören får ställning som omedelbar besittare.
22. Även om TRS enligt tysk rätt således skulle kunna betecknas som medelbar besittare hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 omfattar tredje mans besittning. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till generaladvokaten Campos Sánchez-Bordonas förslag till avgörande i målet Coty Germany, av vilket det framgår att begreppet innehav inte återfinns i alla språkversioner av artikel 9 förordning (EU) 2017/1001, eftersom vissa versioner använder verb eller substantiv som betecknar handlingen att ”lagra” varor, vilket kräver direkt tillgång till produkterna.
23. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att unionsrätten redan gör det möjligt att tillskriva en näringsidkare ansvar för handlingar som utförts av en leverantör av logistiktjänster eller av en transportör när dessa handlingar gör intrång i en nationell immateriell rättighet.
24. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1) Kan innehavaren av ett nationellt varumärke, med stöd av artikel 10.3 b i [direktiv 2015/2436], utverka ett förbud för en person att i utlandet lagra en intrångsgörande vara i syfte att utbjuda varan till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket åtnjuter skydd?
2) Krävs det, för att rekvisitet lagra i den mening som avses i artikel 10.3 b i [direktiv 2015/2436] ska vara uppfyllt, att det finns en faktisk möjlighet att få tillgång till den intrångsgörande varan, eller är det tillräckligt att det finns en möjlighet att påverka den som faktiskt har tillgång till varan?”
25. Skriftliga yttranden har inkommit från innehavaren av de tyska varumärkena och från Europeiska kommissionen.
Bedömning
26. Enligt artikel 10.1 i direktiv 2015/2436 ger registreringen av ett varumärke innehavaren en ensamrätt som, enligt artikel 10.2 a, ger innehavaren av det registrerade varumärket rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet, för varor eller tjänster, använda ett tecken som är identiskt med detta varumärke för varor eller tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat. I artikel 10.3 i direktivet räknas det, på ett icke uttömmande sätt, således upp flera typer av användning som varumärkesinnehavaren kan förbjuda. I artikel 10.3 b i direktivet föreskrivs särskilt att innehavaren av ett registrerat varumärke får förbjuda att varor som är försedda med dennes varumärke utbjuds till försäljning, marknadsförs eller lagras för dessa ändamål.
27. Jag erinrar inledningsvis om att varumärkesskyddet inom Europeiska unionen kännetecknas av samexistens mellan flera olika skyddssystem. Dels har unionslagstiftaren genom direktiv 2015/2436 försökt att tillnärma medlemsstaternas varumärkeslagstiftning, dels har det genom förordning 2017/1001 inrättats en enhetlig varumärkesrätt som är tillämplig i hela unionen. Unionsbestämmelserna om varumärken kan inte ersätta medlemsstaternas varumärkeslagar. De nationella varumärkena finns kvar, eftersom de bedöms vara nödvändiga för företag som inte väljer att skydda sitt varumärke på unionsnivå.
28. Jag erinrar vidare om att, enligt territorialitetsprincipen (lex loci protectionis) är ett varumärkes rättsverkningar begränsade till den stats territorium där varumärket är skyddat. Denna princip innebär att det är lagstiftningen i den stat där skyddet för ett varumärke begärs som avgör villkoren för detta skydd. Sanktionsåtgärder med stöd av nationell rätt kan dessutom endast vidtas för handlingar som har utförts inom den medlemsstaten. Härav följer att varumärkesinnehavaren som huvudregel inte kan åberopa detta skydd utanför den staten. Denna princip gäller även för EU-varumärken, eftersom det skydd som erhållits på unionsnivå i princip inte gör det möjligt att åberopa ett skydd i länder utanför unionen.
29. I förevarande fall handlar diskussionerna inte i sig om territorialitetsprincipen. Däremot uppkommer frågan huruvida det finns särskilda situationer där handlingar som utförts i utlandet kan anses utgöra intrång i ett nationellt varumärke, så att innehavaren av detta varumärke kan åberopa artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 för att förbjuda att varor som bär dennes nationella varumärke utbjuds till försäljning, marknadsförs eller lagras för dessa ändamål. De två tolkningsfrågor som har ställts syftar närmare bestämt till att definiera omfattningen av en av de handlingar som kan förbjudas av innehavaren av ett skyddat varumärke, nämligen handlingen att ”lagra [varor] för dessa ändamål”.
30. Jag tillägger att domstolen redan har haft tillfälle att precisera att det av ordalydelsen i artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 framgår att begreppet lagra ”för dessa ändamål” avser lagring i syfte att utbjuda varorna till försäljning eller marknadsföra dem. Av detta följer att för att lagringen av varor försedda med kännetecken som är identiska med ett skyddat varumärke ska kunna kvalificeras som användning av detta tecken, i den mening som avses i artikel 10.2 i nämnda direktiv, och göra det möjligt för varumärkesinnehavaren att göra gällande sina rättigheter och åberopa artikel 10.3 b i detta direktiv, krävs det att den ekonomiska aktören själv eftersträvar det syfte som avses i denna bestämmelse, nämligen att denne utbjuder varorna till försäljning eller marknadsför dem. Lagringen av varor i syfte att marknadsföra dem är således en handling som föregår marknadsförandet och som unionslagstiftaren uttryckligen har identifierat som sådan, och som innehavaren av ett varumärke kan motsätta sig.
Den första frågan: Intrång i ett nationellt varumärke genom lagring i utlandet
31. Den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att innehavaren av ett nationellt varumärke kan hindra tredje man från att i utlandet lagra en intrångsgörande vara i syfte att utbjuda varan till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket åtnjuter skydd.
32. Jag anser att domstolens praxis gör det möjligt att ge denna fråga ett jakande svar.
33. Vad gäller försäljningserbjudanden eller reklam på internet för varor som är försedda med ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett skyddat varumärke och som riktar sig till konsumenter i unionen, har domstolen slagit fast att effektiviteten av bestämmelserna om varumärkesskydd skulle undergrävas om användningen av ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett varumärke registrerat i unionen undgår tillämpningen av dessa bestämmelser enbart på grund av att den tredje man som ligger bakom erbjudandet eller reklamen är etablerad i ett tredjeland, att servern på den webbplats som vederbörande använder är belägen i ett sådant land eller att den vara som erbjudandet eller reklamen avser är belägen i ett tredjeland. Domstolen har funnit att varumärkesinnehavaren i så fall kan motsätta sig sådan försäljning, utbjudande till försäljning eller reklam med stöd av antingen artikel 5 i första direktivet 89/104 eller artikel 9 i förordning nr 40/94.
34. Domstolen har tillagt att enbart det förhållandet att en webbplats är tillgänglig på det territorium för vilket varumärket registrerats inte är tillräckligt för att försäljningserbjudanden som görs på webbplatsen ska anses riktade till konsumenter på detta territorium. Det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma från fall till fall om det föreligger relevanta tecken på att ett försäljningserbjudande som görs på en elektronisk marknadsplats som är tillgänglig på det territorium för vilket varumärket har registrerats är riktat till konsumenterna på detta territorium, med beaktande av bland annat den omständigheten att försäljningserbjudandet åtföljs av uppgifter om vilka geografiska områden säljaren kan skicka varan till.
35. I vissa mål som rör åtgärder som innehavaren av en immateriell rättighet kan göra gällande vid försäljning inom unionen av varor som är försedda med innehavarens varumärke och som kommer från ett tredjeland, bland annat när dessa varor utbjuds eller säljs medan varorna hänförs till ett förfarande för extern transitering eller ett förfarande för lagring i tullager, har domstolen dessutom slagit fast att skyddade immateriella rättigheter kan kränkas när varor från tredjeländer, även innan de anländer till det område som omfattas av detta skydd, är föremål för en affärshandling riktad till konsumenter inom detta territorium, såsom försäljning eller utbjudande till försäljning. Varumärkesinnehavaren kan således motsätta sig utbjudandet eller försäljningen av sådana varor när detta ovillkorligen medför att dessa varor släpps ut på marknaden i unionen.
36. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har EU-domstolen, med anledning av en begäran om förhandsavgörande i ett brottmål avseende medhjälp till otillåtet kommersiellt utnyttjande av upphovsrättsligt skyddade verk, slagit fast att det även är möjligt att göra intrång i en rättighet som endast är skyddad inom landet genom handlingar som äger rum i utlandet. I domen i målet Donner slog domstolen således fast att en näringsidkare som riktar sin reklam till personer ur allmänheten boende i en viss medlemsstat och som skapar eller ställer ett specifikt leverans- och betalningssystem till deras förfogande, eller tillåter tredje man att göra detta, och som på detta sätt gör det möjligt för de nämnda personerna ur allmänheten att få leverans av kopior av verk som är upphovsrättsligt skyddade i samma medlemsstat, utför en handling som utgör intrång i upphovsrätten i den medlemsstat där leveransen äger rum.
37. På samma sätt har domstolen, i ett mål om medlemsstaternas domstolars behörighet vid ett påstått intrång i den ekonomiska delen av upphovsrätten, slagit fast att domstolarna i en medlemsstat där en ekonomisk upphovsrätt är garanterad måste pröva påståenden om intrång i dessa rättigheter, även om det påstådda intrånget är en följd av handlingar som utförts i en annan medlemsstat, när den påstådda skadan riskerar att inträffa inom domkretsen för den domstol där talan väckts.
38. Av nämnda rättspraxis framgår att den väsentliga omständighet som gör det möjligt att avgöra huruvida innehavaren av en immateriell rättighet kan göra denna gällande gentemot handlingar som utförs i utlandet i huvudsak avser den omständigheten att dessa handlingar, såsom försäljning, utbjudande till försäljning eller utsläppande på marknaden av de berörda varorna, riktar sig till konsumenter i det land där den aktuella immateriella rättigheten är skyddad.
39. Oberoende av det specifika sammanhanget i dessa domar är övervägandena avseende de rättsmedel som innehavaren av en immateriell rättighet har tillgång till för att motsätta sig ett påstått intrång i denna rättighet genom handlingar som utförts utomlands, utanför det territorium där rättigheten är skyddad, av övergripande karaktär och kan därför enligt min mening överföras på förevarande mål.
40. På motsvarande sätt måste det i förevarande mål undvikas att tredje man som utan varumärkesinnehavarens samtycke har använt ett kännetecken som är identiskt med ett nationellt varumärke för varor som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat kan motsätta sig tillämpningen av artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 och därigenom äventyra den ändamålsenliga verkan av denna bestämmelse genom att åberopa den plats där varorna lagras, om vederbörande har för avsikt att utbjuda varorna till försäljning eller marknadsföra dem i det land där varumärket är skyddat.
41. Eftersom lagring av varor i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem är en av de användningar, i den mening som avses i artikel 10.2 i direktiv 2015/2436, som kan förbjudas av innehavaren av ett varumärke, vilket uttryckligen anges i punkt 3 b i denna bestämmelse, måste innehavaren av ett nationellt varumärke enligt min mening kunna motsätta sig detta med stöd av sin ensamrätt till varumärket.
42. Artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ska således tolkas så, att den säkerställer att ett nationellt varumärke skyddas mot att en vara som gör intrång i varumärket lagras utanför dess skyddsområde, när lagringen sker i syfte att utbjuda varan till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket är skyddat.
43. Eftersom det måste finnas en relevant anknytning till det nationella territorium där varumärket är skyddat är en sådan tolkning av denna bestämmelse förenlig med territorialitetsprincipen. En sådan tolkning är även förenlig med domstolens fasta praxis, i vilken det vid upprepade tillfällen har erinrats om att varumärkesinnehavarens ensamrätt har beviljats för att ge denne möjlighet att skydda sina särskilda intressen i egenskap av innehavare av varumärket, det vill säga att säkerställa att varumärket kan fylla sin egentliga funktion. Utövandet av denna rätt ska emellertid förbehållas de fall där tredje mans användning av ett tecken skadar eller kan skada varumärkets funktioner. Bland dessa funktioner ingår varumärkets grundläggande funktion, som är att garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung.
44. Mot bakgrund av det ovan anförda drar jag slutsatsen att artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att innehavaren av ett nationellt varumärke får utverka ett förbud för en person att i en annan medlemsstat lagra en intrångsgörande vara i syfte att utbjuda varan till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket åtnjuter skydd.
Den andra frågan: Begreppet lagra
45. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att det för att rekvisitet lagra i den mening som avses i denna bestämmelse ska vara uppfyllt krävs att det finns en faktisk möjlighet att få tillgång till den intrångsgörande varan, eller om det är det tillräckligt att det finns en möjlighet att påverka den som faktiskt har tillgång till varan.
46. Mot bakgrund av den innebörd som begreppet ”Besitz” har i tysk rätt, vilket framgår av punkt 21 i förevarande förslag till avgörande, ska denna tolkningsfråga förstås så, att den avser huruvida lagra, i den mening som avses i artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 (besitzen i den tyska språkversionen), endast ska förstås som ”erhållande av den faktiska kontrollen” över dessa varor, så att kontrollen därför upphör när innehavaren inte längre har möjlighet att få faktisk tillgång till dessa varor, eller om detta begrepp, såsom i tysk rätt, även omfattar en situation där en person gentemot en tredje man är ”berättigad eller förpliktad till besittning”, så att denna person har ett avgörande inflytande över denne tredje man när det gäller att bestämma varornas avsedda destination och användning.
47. Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen.
48. Dessutom är det på grund av behovet av en enhetlig tolkning av de olika språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse, i händelse av skillnader mellan dessa språkversioner, också nödvändigt att tolka den bestämmelse som det är fråga om mot bakgrund av den allmänna systematiken i och syftet med de föreskrifter som den ingår i.
49. Artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 innehåller emellertid inte någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av dess innebörd och räckvidd, och av en jämförelse av de olika språkversionerna av denna bestämmelse framgår att det finns vissa skillnader mellan dem.
50. Den hänskjutande domstolen har med rätta påpekat att EU-domstolen prövade begreppet lagra i domen Coty Germany. Frågan i det målet var bland annat huruvida lagringen av varumärkesintrångsgörande varor – utan att varornas utbjudits till försäljning eller marknadsförts, och utan avsikt att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem – kunde anses utgöra ”användning” av varumärket i den mening som avses i artikel 9.1 i förordning nr 207/2009 och i artikel 9.1 och 9.2 i förordning 2017/1001 och, i synnerhet, som att berörda parter ”lagrar” varorna i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem i den mening som avses i artikel 9.2 b i förordning nr 207/2009, vars innehåll återges i artikel 9.3 b i förordning 2017/1001.
51. Generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona gjorde således en riktig bedömning när han konstaterade att begreppet innehav inte återfinns i alla språkversioner av artikel 9.3 b i förordning 2017/1001. I den franska (”détenir”) och den tyska (”besitzen”) språkversionen används ord som har direkt koppling till innehav (”possessio”). Andra språkversioner, som den spanska, den italienska, den portugisiska, den engelska och den svenska (”almacenarlos”, ”stoccaggio”, ”armazená-los”, ”stocking” och ”lagra”), använder verb eller substantiv som betecknar handlingen att lagra varor.
52. Även om domstolen i domen i målet Coty Germany i slutändan inte behövde avgöra vad som specifikt skulle förstås med begreppet lagra, i den mening som avses i artikel 9.3 b i förordning 2017/1001, utan fokuserade på det kommersiella syftet med att lagra varor ”i syfte att utbjuda varorna till försäljning eller marknadsföra dem”, ger den domen och domstolens praxis användbar vägledning när det gäller att besvara den fråga som ställts i förevarande mål.
53. Som påpekades i punkt 30 i förevarande förslag till avgörande är lagring av varor som är försedda med ett skyddat varumärke en av de ”användningar” av varumärket, i den mening som avses i artikel 9.2 i förordning 2017/1001 eller i artikel 10.2 i direktiv 2015/2436, vilka på ett icke uttömmande sätt räknas upp i punkt 3 i dessa bestämmelser och som innehavaren av ett EU-varumärke eller ett nationellt varumärke kan förbjuda, under förutsättning att denna lagring syftar till att utbjuda varorna till försäljning eller marknadsföra dem.
54. Domstolen har emellertid redan haft tillfälle att understryka att uttrycket använda enligt sin sedvanliga innebörd förutsätter en aktiv handling och en direkt eller indirekt kontroll över den handling som utgör användningen. Domstolen påpekade i detta avseende att artikel 9.2 i förordning nr 207/2009 och artikel 5.3 i direktiv 2008/95, vars innehåll återges i artikel 10.3 i direktiv 2015/2436, som innehåller en icke uttömmande uppräkning av former av användning som innehavaren av varumärket kan förbjuda, endast nämner aktiva handlingar av tredje man. Domstolen erinrade i detta sammanhang om att artikel 9 i förordning nr 207/2009 och artikel 5 i direktiv 2008/95 syftar till att ge innehavaren ett rättsligt instrument som gör det möjligt för denne att förbjuda tredje man att använda innehavarens varumärke utan tillstånd och därmed att få sådan användning att upphöra. Det är emellertid endast tredje man som har en direkt eller indirekt kontroll över den handling som utgör användningen som i praktiken kan bringa denna användning av varumärket att upphöra och på så vis iaktta förbudet.
55. Domstolen har således övervägt olika situationer där en tredje man som tillhandahåller tjänster – en näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats, en annonsör eller en upplagshavare – använder ett kännetecken som motsvarar någon annans varumärke, för att avgöra huruvida denna tredje man kan anses ”använda” nämnda kännetecken.
56. Domstolen har således slagit fast att näringsidkare som driver elektroniska marknadsplatser, som erbjuder lagringstjänster till säljare som är verksamma på dessa marknadsplatser och som inte har till syfte att själva erbjuda de varor som de lagrar eller själva släppa ut dem på marknaden, inte ”använder” de kännetecken som anbringas på de lagrade varorna. Domstolen har preciserat att skapandet av de tekniska förutsättningar som krävs för att använda ett kännetecken och få betalt för denna tjänst inte innebär att den som tillhandahåller tjänsten själv använder kännetecknet i fråga. Såvitt det inte kan visas att det finns ett samband mellan det aktuella kännetecknet och de tjänster som tillhandahålls av en tredje man, beror denna användning på tjänsteleverantörens kunder.
57. Enligt domstolen kan en annonsör inte heller hållas ansvarig för användning av ett kännetecken när reklamannonser görs av andra ekonomiska aktörer, såsom näringsidkare som driver söktjänstwebbplatser, som ignorerar annonsörens uttryckliga instruktioner för att undvika sådan användning eller med vilka annonsören varken har något direkt eller indirekt förhållande och som inte handlar på annonsörens uppdrag eller för dennes räkning, utan handlar på eget initiativ och i eget namn. Artikel 10.2 i direktiv 2015/2436 kan således inte tolkas så, att en person, oberoende av sitt handlande, kan anses ha använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar en annans varumärke enbart av det skälet att användningen eventuellt kan medföra en ekonomisk fördel för vederbörande.
58. Vad gäller en upplagshavare, som endast förvarar varorna för tredje mans räkning inom ramen för sin normala affärsverksamhet, har domstolen även slagit fast att den senares tillhandahållande av en tjänst i form av lagring av varor försedda med någon annans varumärke inte utgör ”användning” av kännetecknet. Mellanhänder som upplagshavare och transportörer, som tillhandahåller tjänster för sina kunder, kan således inte hållas ansvariga för varumärkesintrång som de gör sig skyldiga till, eftersom de inte använder kännetecknet i sin egen reklam eller näringsverksamhet. Så är däremot fallet när en näringsidkare överlämnar varor försedda med någon annans varumärke till en upplagshavare för att lagra dessa i syfte att släppa ut dem på marknaden. Denna ekonomiska aktör ska då kvalificeras som den som ”[lagrar varorna] för dessa ändamål”, i den mening som avses i artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436. I annat fall skulle handlingar i form av lagring i syfte att marknadsföra dem, vilka nämns i artikel 10.3 och vilka normalt sett inte innebär någon direkt kontakt med potentiella konsumenter, inte kunna anses utgöra ”användning” i den mening som avses i denna artikel och således inte kunna förhindras, trots att unionslagstiftaren uttryckligen har angett att de utgör sådana handlingar som kan förbjudas.
59. För att avgöra huruvida tredje man har använt ett kännetecken som är identiskt med eller liknar ett skyddat varumärke, i den mening som avses i artikel 10.2 i direktiv 2015/2436, har domstolen således gjort åtskillnad mellan tjänsteleverantörer beroende på vilka tjänster de erbjuder och hur de agerar. Det föreligger inte någon sådan användning när tredje man bara tillhandahåller en teknisk lösning som krävs för att tecknet ska kunna användas eller förhåller sig passiv, utan någon direkt eller indirekt kontroll över den handling som utgör användningen. Sådan användning saknas när tredje man endast tillhandahåller en teknisk lösning som är nödvändig för att använda ett kännetecken eller när denne agerar passivt utan direkt eller indirekt kontroll över den handling som utgör användningen. E contrario är det fråga om användning i den mening som avses i denna bestämmelse när aktuell tredje man har direkt eller indirekt kontroll över den handling som utgör den förbjudna användningen. Det kan röra sig om en säljare som använder elektroniska marknadsplatser för att utbjuda eller släppa ut varor på marknaden som är försedda med ett varumärke som denne inte är innehavare av, eller till och med om en ekonomisk aktör som överlämnar sådana varor till en upplagshavare i syfte att släppa ut dem på marknaden och som använder det skyddade varumärket i sina egna kommersiella meddelanden.
60. Av det ovan anförda följer att ”lagra” i syfte att utbjuda varor till försäljning eller marknadsföra dem är en av de användningar som uttryckligen avses i artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 och som innehavaren av ett skyddat varumärke kan förbjuda. Domstolen har vidare redan slagit fast att en ekonomisk aktör som till en upplagshavare överlämnar varor försedda med ett varumärke som denne inte är innehavare av, i syfte att släppa ut varorna på marknaden, använder detta varumärke och lagrar varorna, i den mening som avses i denna bestämmelse. Jag anser därför att artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ger innehavaren av ett skyddat nationellt varumärke rätt att vidta åtgärder mot tredje man som direkt eller indirekt kontrollerar denna lagring.
61. Att lagra varor i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem ska således förstås så, att detta omfattar varje situation där den tredje man som innehavaren av det skyddade varumärket har ifrågasatt antingen själv lagrar varorna i syfte att utbjuda dem till försäljning eller marknadsföra dem i det land där varumärket åtnjuter skydd, eller låter en annan person lagra varorna för dennes räkning och har ett avgörande inflytande över denna person, genom att nämnda tredje man, om än indirekt, kan bestämma dessa varors destination och användning.
62. En sådan tolkning av artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 är även förenlig med syftet med artikel 10 i detta direktiv, vilket är att ge varumärkesinnehavaren ett rättsligt instrument som gör det möjligt för denne att förbjuda all användning av varumärket som tredje man gör utan innehavarens samtycke och således att få det att upphöra. Såsom kommissionen med rätta har påpekat gör denna tolkning det möjligt att säkerställa ett effektivt skydd för innehavaren av ett varumärke. I annat fall skulle en tredje man som indirekt utövar kontroll genom en annan person kunna undandra sig de rättsliga följderna av artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436, trots att denne, om än indirekt, kontrollerar varan i syfte att utbjuda den till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket är skyddat.
63. Jag drar därför slutsatsen att artikel 10.3 b i direktiv 2015/2436 ska tolkas så, att lagra, i den mening som avses i denna bestämmelse, inbegriper möjligheten att på ett avgörande sätt påverka den person som har faktisk tillgång till varorna för att, om än indirekt, bestämma deras destination och användning.
Förslag till avgörande
64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt: Artikel 10.3 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning ska tolkas så, att innehavaren av ett nationellt varumärke får utverka ett förbud för en person att i en annan medlemsstat lagra en intrångsgörande vara i syfte att utbjuda varan till försäljning eller marknadsföra den i det land där varumärket åtnjuter skydd, och att lagra, i den mening som avses i denna bestämmelse, inbegriper möjligheten att på ett avgörande sätt påverka den person som har faktisk tillgång till varorna för att, om än indirekt, bestämma deras destination och användning.
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (EUT L 336, 2015, s. 1) (nedan kallat direktiv 2015/2436).
3 Dom av den 21 juni 2012, Donner ( C‑5/11, EU:C:2012:370, punkt 30) (nedan kallad domen i målet Donner).
4 C‑567/18, EU:C:2019:1031, punkterna 46 och 47.
5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).
6 Se domen i målet Donner (punkt 27).
7 Se dom av den 17 november 2022, Merck Sharp & Dohme m.fl. ( C‑224/20, EU:C:2022:893, punkt 112 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Merck Sharp & Dohme m.fl.), och dom av den 17 november 2022, Impexeco och PI Pharma ( C‑253/20 och C‑254/20, EU:C:2022:894, punkt 44).
8 Se, för ett liknande resonemang, punkterna 5–8 i förordning 2017/1001. Se, även, dom av den 22 mars 2012, Génesis ( C‑190/10, EU:C:2012:157, punkterna 30 och 31), och förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Génesis ( C‑190/10, EU:C:2011:202, punkterna 31–33).
9 Se skäl 5 i förordning 2017/1001. Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Génesis ( C‑190/10, EU:C:2011:202, punkt 29), samt, bland annat, Wertheimer, H. W., ”The Principle of Territoriality in the Trademark Law of the Common Market Countries”, International and Comparative Law Quarterly, 1967, vol. 16, no 3, s. 630, och Dinwoodie, G. B., ”Territorial Overlaps in Trademark Law: The Evolving European Model”, Notre Dame Law Review, 2017, vol. 92, no 4, s. 1673.
10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 1994, IHT Internationale Heiztechnik och Danzinger ( C‑9/93, EU:C:1994:261, punkt 22), och dom av den 19 april 2012, Wintersteiger ( C‑523/10, EU:C:2012:220, punkt 25).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2017, Coca-Cola/EUIPO – Mitico (Master) ( T‑61/16, EU:T:2017:877, punkt 81), och dom av den 21 december 2022, International Masis Tabak/EUIPO – Philip Morris Brands (Återgivning av ett cigarettpaket) ( T‑44/22, ej publicerad, EU:T:2022:843, punkt 78).
12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, TOP Logistics m.fl. ( C‑379/14, EU:C:2015:497, punkterna 38, 41 och 42), i vilken det hänvisas till artikel 5.3 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178). Detta direktiv ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25), vilket i sin tur har ersatts av direktiv 2015/2436. Lydelsen av, sammanhanget i eller syftet med artikel 5.1, 5.2 och 5.3 b i direktiv 89/104 har emellertid inte på något väsentligt sätt ändrats jämfört med motsvarande bestämmelser i direktiv 2008/95 – artikel 5.1, 5.2 och 5.3 b – och direktiv 2015/2436 – artikel 10.1, 10.2 och 10.3 b. Av detta följer att hänvisningarna till rättspraxis avseende dessa bestämmelser i första direktivet 89/104 och direktiv 2008/95 fortfarande är relevanta för tolkningen av artikel 10 i direktiv 2015/2436. Se, även dom av den 2 april 2020, Coty Germany ( C‑567/18, EU:C:2020:267, punkterna 44 och 45) (nedan kallad domen i målet Coty Germany), som rörde artikel 9.2 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1). Eftersom artikel 9 i förordning 2017/1001, vars innehåll i huvudsak återges i artikel 9 i förordning nr 207/2009 och artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), har nästan samma lydelse som artikel 10 i direktiv 2015/2436, kan resonemanget avseende dessa bestämmelser i förordningarna om EU-varumärken i tillämpliga delar överföras på nämnda bestämmelse i direktiv 2015/2436. Se domen i målet Merck Sharp & Dohme m.fl. (punkterna 112–116). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet ÖKO-Test Verlag ( C‑690/17, EU:C:2019:39, punkt 26).
13 Se dom av den 12 juli 2011, L’Oréal m.fl. ( C‑324/09, EU:C:2011:474, punkterna 62–63 och 67) (nedan kallad domen i målet L’Oréal m.fl.), som bland annat avsåg varor som befann sig i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och var försedda med ett varumärke som var registrerat i en medlemsstat i unionen, och som en ekonomisk aktör utan varumärkesinnehavarens samtycke gjorde reklam för och utbjöd till försäljning via en elektronisk handelsplattform till konsumenter i det land där varumärket registrerats. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl. ( C‑172/18, EU:C:2019:674, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis), som rörde behörigheten för domstolarna i en medlemsstat att pröva en talan om intrång i ett EU-varumärke när konsumenterna i den medlemsstaten var föremål för den reklam och de försäljningserbjudanden som publicerats i elektronisk form, trots att tredje man hade fattat beslut om och vidtagit åtgärder mot denna elektroniska publicering i en annan medlemsstat. I den domen grundade sig domstolen bland annat på resonemanget i domen i målet L’Oréal m.fl.
14 Se domen i målet L’Oréal m.fl. (punkterna 64 och 65 samt där angiven rättspraxis), och domen av den 5 september 2019, AMS Neve m.fl. ( C‑172/18, EU:C:2019:674, punkt 56).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2005, Class International ( C‑405/03, EU:C:2005:616, punkterna 58–61), som bland annat rörde tolkningen av artikel 5.1, 5.2 och 5.3 b i första direktivet 89/104 och artikel 9.1 och 9.2 b i förordning nr 40/94; se även dom av den 1 december 2011, Philips ( C‑446/09 och C‑495/09, EU:C:2011:796, punkterna 56–58), som avsåg varor som kunde göra intrång i den ensamrätt som följer av registrerade formgivningar och vissa upphovsrätter samt ett EU-varumärke, i vilken domstolen hänvisade till domen i målet L’Oréal m.fl. och domen av den 18 oktober 2005 (Class International ( C‑405/03, EU:C:2005:616). Se, även, dom av den 6 februari 2014, Blomqvist ( C‑98/13, EU:C:2014:55, punkterna 32–35).
16 Domen i målet Donner (punkt 30). Domstolen har närmare bestämt slagit fast att en sådan näringsidkare genomför ”spridning till allmänheten” i den mening som avses i artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
17 Se dom av den 3 oktober 2013, Pinckney ( C‑170/12, EU:C:2013:635, punkterna 43–47). EU-domstolen preciserade att den domstol vid vilken målet är anhängigt således endast är behörig att pröva den skada som vållats inom den medlemsstat där domstolen i fråga är belägen.
18 Se för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 27 oktober 2022, Soda-Club (CO2) och SodaStream International ( C‑197/21, EU:C:2022:834, punkterna 35 och 36), domen i målet Merck Sharp & Dohme m.fl. (punkt 45), och dom av den 25 januari 2024, Audi (Fäste för emblem på en kylargrill) ( C‑334/22, EU:C:2024:76, punkt 31).
19 Se, bland annat, dom av den 13 oktober 2022, Gemeinde Bodman-Ludwigshafen ( C‑256/21, EU:C:2022:786, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
20 Se dom av den 22 mars 2012, Génesis ( C‑190/10, EU:C:2012:157, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
21 Domen i målet Coty Germany (punkt 35).
22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Coty Germany ( C‑567/18, EU:C:2019:1031, punkt 46).
23 Se dom av den 3 mars 2016, Daimler ( C‑179/15, EU:C:2016:134, punkt 40) (nedan kallad domen i målet Daimler), ”såsom att ’anbringa’ tecknet på varor eller deras förpackning eller ’använda’ tecknet på affärshandlingar och i reklam, att ’utbjuda’ varor till försäljning, att ’marknadsföra’ dem eller ’lagra’ dem för dessa ändamål, att ’importera’ eller ’exportera’ dem eller ’utbjuda’ eller ’tillhandahålla’ tjänster under tecknet”.
24 Se domen i målet Daimler (punkterna 39–41), dom av den 25 juli 2018, Mitsubishi Shoji Kaisha och Mitsubishi Caterpillar Forklift Europe ( C‑129/17, EU:C:2018:594, punkt 38), domen i målet Coty Germany (punkterna 37 och 38), och dom av den 22 december 2022, Louboutin (Användning av ett intrångsgörande kännetecken på en elektronisk marknadsplats) ( C‑148/21 och C‑184/21, EU:C:2022:1016, punkterna 27 och 28).
25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 mars 2010, Google France och Google ( C‑236/08–C‑238/08, EU:C:2010:159, punkterna 57 och 72), domen i målet L’Oréal m.fl. (punkterna 92, 102 och 103), dom av den 15 december 2011, Frisdranken Industrie Winters ( C‑119/10, EU:C:2011:837, punkterna 29 och 32), och domen i målet Coty Germany (punkterna 40–48), där upplagshavaren dessutom inte kände till att lagringen av varorna utgjorde varumärkesintrång; se även beslut av den 19 februari 2009, UDV North America ( C‑62/08, EU:C:2009:111, punkt 47).
26 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Daimler (punkterna 34–36, 39 och 42), och dom av den 2 juli 2020, mk advokaten ( C‑684/19, EU:C:2020:519, punkterna 21–25).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, TOP Logistics m.fl. ( C‑379/14, EU:C:2015:497, punkterna 42–45), som hänvisar till artikel 5.3 i första direktivet 89/104.
28 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Coty Germany ( C‑567/18, EU:C:2019:1031, punkt 39), som hänvisar till artikel 9.2 i förordning 2017/1001.
29 Se, även, analogt, domen i målet Donner (punkt 27), i vilken domstolen slog fast att en näringsidkare är ansvarig för alla transaktioner som näringsidkaren själv genomför eller som genomförs för hans eller hennes räkning och som leder till en ”spridning till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2001/29, i en medlemsstat där de spridda varorna är upphovsrättsligt skyddade. Domstolen tillade att näringsidkaren även är ansvarig för allt handlande av samma art som utförs av tredje man, när näringsidkaren specifikt riktade sig till allmänheten i destinationsstaten och inte kunde sväva i okunnighet om tredje mans handlande.