Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑80/24 Zwrotybankowe.pl

I. Inledning

1. I förevarande mål har EU-domstolen ombetts att ytterligare utforska gränserna för de nationella domstolarnas behörighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga. Två viktiga avgöranden på området, nämligen domarna i målet Lintner och i målet Tuk Tuk Travel, visar att domstolarnas behörighet att vidta åtgärder ex officio i konsumenträttsliga ärenden är fast ”förankrad” i tvisteföremålet, såsom detta definierats av parterna. Som det så vältaligt har uttryckts i doktrinen definierar tvisteföremålet de ”oöverstigliga gränserna” för domstolen, även om ”avgränsningslinjerna” för dessa gränser kan ges en ”bred sträckning” på den europeiska konsumentlagstiftningens område.

2. Den fråga som mer specifikt har uppkommit i förevarande mål rör omfattningen av de nationella domstolarnas behörighet att ex officio pröva huruvida villkoren i ett överlåtelseavtal som ingåtts mellan en konsument och ett förvärvande bolag är oskäliga, när överlåtelseavtalet utgör grunden för förvärvarens talerätt. Svårigheten består i att tvisten vid den nationella domstolen inte rör överlåtelseavtalet utan i stället ett konsumentkreditavtal och att konsumenten inte är part i det ifrågavarande målet.

3. På EU-domstolens begäran kommer förevarande förslag till avgörande att koncentreras till den andra tolkningsfrågan.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 93/13/EEG

4. I artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

5. Artikel 7.1 i samma direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

2. Direktiv 2008/48/EG

6. I artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), som har rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna inte kan avsäga sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i nationell lagstiftning vilka införs för att genomföra eller motsvarar detta direktiv.”

B. Polsk rätt

7. I artikel 45 § 1 i ustawa z dnia 12 maja 2011 r. o kredycie konsumenckim (lag av den 12 maj 2011 om konsumentkrediter, konsoliderad version: Dziennik Ustaw (Polens officiella tidning) 2023, position 1028, i dess ändrade lydelse) (nedan kallad konsumentkreditlagen), föreskrivs följande:

”Om kreditgivaren åsidosätter artikel 29 § 1, artikel 30 § 1 punkterna 1–8, 10, 11 och 14–17, artikel 31–33, artikel 33a samt artikel 36a–36c, ska konsumenten ha rätt att, efter att ha tillställt kreditgivaren en skriftlig förklaring om detta, återbetala kreditbeloppet utan ränta och andra kreditkostnader som tillkommer kreditgivaren, inom den tidsfrist och på det sätt som anges i avtalet.”

8. I artikel 509 § 1 i kodeks cywilny (civillagen) föreskrivs följande:

”En borgenär får utan gäldenärens samtycke överlåta (överföra) en fordran till tredje man, såvida detta inte strider mot lag, avtalsvillkor eller förpliktelsens art.”

III. Kortfattad redogörelse för bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågorna

9. Den 3 oktober 2023 väckte käranden i det nationella målet, Zwrotybankowe.pl spółka z ograniczoną odpowiedzialnością (det privata aktiebolaget Zwrotybankowe.pl) (nedan kallat Zwrotybankowe.pl), talan mot svaranden Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski spółka akcyjna (det publika aktiebolaget Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski (nedan kallat PKO Bank) och yrkade betalning av ett belopp på 4537,45 zloty (PLN) (cirka 1050 euro) jämte lagstadgad dröjsmålsränta och rättegångskostnader.

10. Till stöd för sin talan har Zwrotybankowe.pl anfört att en konsument till Zwrotybankowe.pl överlåtit rätten att kräva PKO Bank på betalning av alla konsumentens penningfordringar på PKO Bank med anledning av avräkningar till följd av tillämpningen av den sanktionen kostnadsfri kredit. Den hänskjutande domstolen har förklarat att denna sanktion föreskrivs i artikel 45 § 1 i konsumentkreditlagen, där det i huvudsak anges att konsumenten, för det fall att kreditgivaren åsidosätter sin informationsskyldighet enligt konsumentkreditavtalet, kan tillställa kreditgivaren en förklaring om detta och därefter endast återbetala lånets kapitalbelopp utan ränta eller andra kreditkostnader.

11. Zwrotybankowe.pl har vidare gjort gällande att rätten till återbetalning har sin grund i det kreditavtal som konsumenten ingick med PKO Bank den 13 september 2018 (nedan kallat kreditavtalet). Zwrotybankowe.pl har mer specifikt hävdat att PKO Bank inte fullgjorde sin informationsskyldighet enligt artikel 30 § 1 i konsumentkreditlagen.

12. PKO Bank har yrkat att talan ska ogillas i sin helhet och anfört att PKO bank inte åsidosatte sin informationsskyldighet gentemot konsumenten och att någon giltig överlåtelse av fordran till Zwrotybankowe.pl inte har skett, eftersom förpliktelsens art utgör hinder för överlåtelse till tredje man.

13. Den hänskjutande domstolen har uppgett att handlingarna i det nationella målet inbegriper det överlåtelseavtal som ingicks den 16 januari 2023 mellan Zwrotybankowe.pl och konsumenten (nedan kallat överlåtelseavtalet). Genom detta avtal har konsumenten till Zwrotybankowe.pl överlåtit alla befintliga och framtida penningfordringar mot PKO Bank som grundar sig på tillämpligheten av sanktionen kostnadsfri kredit och rättsverkningarna av oskäliga eller ogiltiga avtalsvillkor. I överlåtelseavtalet föreskrivs vidare att Zwrotybankowe.pl har rätt till 50 procent av värdet på den huvudfordran som återvinns från PKO Bank. Zwrotybankowe.pl har dessutom rätt till ersättning för alla rättegångskostnader, inbegripet ombudskostnader.

14. Den hänskjutande domstolen söker för det första vägledning om tolkningen av artikel 22.2 i direktiv 2008/48, vilken utgör hinder för att konsumenter avsäger sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför detta direktiv. Mer specifikt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att den utgör hinder för att en konsument överlåter sina rättigheter till tredje man som, såsom i förevarande fall, gör dessa rättigheter gällande i eget namn och därefter inkasserar en ersättning på 50 procent av det erhållna beloppet innan återstående 50 procent återbetalas till konsumenten.

15. I detta hänseende anser den hänskjutande domstolen att en ändamålsenlig tolkning av direktiv 2008/48, som syftar till att skydda konsumenter mot oskäliga villkor i kreditavtal, talar för att fordringar inte får överlåtas.

16. För det andra önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i hur artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas mot bakgrund av de nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga.

17. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva huruvida avtalsvillkor är oskäliga bygger på antagandet att konsumenten är part i målet och att nämnda domstols ingripande kompenserar för den obalans som råder mellan konsumenten och näringsidkaren. Det nationella målet är emellertid annorlunda såtillvida att konsumenten inte är part i tvisten – det är i stället förvärvaren av fordran som är part – och att målet inte rör överlåtelseavtalet utan kreditavtalet. Även om den hänskjutande domstolen inte hyser några tvivel beträffande sin behörighet att pröva huruvida villkoren i kreditavtalet eventuellt är oskäliga, hyser den tvivel beträffande sin skyldighet och behörighet att pröva huruvida bestämmelserna i det överlåtelseavtal som ligger till grund för kärandens talerätt i det nationella målet är oskäliga.

18. Den hänskjutande domstolens tvivel gäller i synnerhet den omständigheten att ett avgörande av domstolen av innebörd att överlåtelseavtalet inte är bindande (eller inte är fullt ut bindande) i princip inte skulle vara bindande för domstolen vid en eventuell tvist mellan konsumenten och den enhet till vilken fordran överlåtits. Dessutom skulle ett fastställande av att överlåtelseavtalet är oskäligt, i den mån det skulle kunna leda till att avtalet ogiltigförklaras, kunna få negativa konsekvenser för konsumenten. Det skulle nämligen kunna leda till att talan i det nationella målet ogillas på grund av att käranden, till vilken fordran överlåtits, saknar talerätt. Detta skulle kunna medföra att konsumenten inte ens får den del av fordran som vederbörande har rätt till enligt överlåtelseavtalet.

19. Ett annat problem som den hänskjutande domstolen har tagit upp är att en prövning av huruvida villkoren i överlåtelseavtalet är oskäliga skulle behöva göras i konsumentens frånvaro och utan att konsumenten gavs möjlighet att erhålla information om de rättsliga konsekvenserna av att överlåtelseavtalet ogiltigförklaras.

20. Mot denna bakgrund har Sąd Rejonowy dla Warszawy - Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 22.2 i [direktiv 2008/48] tolkas så, att den utgör hinder mot bestämmelser i nationell lagstiftning enligt vilka en konsument kan överlåta rättigheter som tillkommer vederbörande enligt nationell lagstiftning som genomför detta direktiv till tredje man som inte är konsument?

2) Ska [artikel] 6.1 och [artikel] 7.1 i … [direktiv 93/13] tolkas så, att [en domstols] skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt även gäller ett villkor i ett avtal om överlåtelse av en fordran vilket har ingåtts mellan en konsument och tredje man, när tredje man åberopar detta avtal till stöd för sin talerätt i ett domstolsförfarande mot den näringsidkare som är konsumentens ursprungliga avtalspart?”

21. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i det nationella målet, den polska regeringen och kommissionen.

IV. Bedömning

22. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga, som är föremål för detta förslag till avgörande, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol är skyldig att ex officio pröva huruvida villkoren i ett överlåtelseavtal som ingåtts mellan en konsument och ett kommersiellt bolag som förvärvat konsumentens fordran på en näringsidkare med vilken konsumenten ingått ett kreditavtal är oskäliga när, å ena sidan, tvisten vid den nationella domstolen inte rör detta överlåtelseavtal, och, å andra sidan, det kommersiella bolag som har förvärvat konsumentens fordran åberopar detta överlåtelseavtal till stöd för sin talerätt mot den näringsidkare som var konsumentens ursprungliga avtalspart.

23. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet rör en tvist mellan Zwrotybankowe.pl och PKO Bank. Tvisten rör det kreditavtal som PKO Bank ingått med konsumenten. Zwrotybankowe.pl har gjort gällande att skyldigheten att återbetala de belopp som tillkommer konsumenten grundar sig på sanktionen kostnadsfri kredit, vilken blivit tillämplig till följd av bankens påstådda åsidosättande av sin informationsskyldighet i samband med att kreditavtalet ingicks. Zwrotybankowe.pl:s talerätt har sin grund i överlåtelseavtalet mellan konsumenten och Zwrotybankowe.pl, genom vilket konsumenten till förvärvaren överlåtit alla penningfordringar som följer av konsumentkreditavtalet, varvid Zwrotybankowe.pl ska ha rätt till 50 procent av värdet av den huvudfordran som ska återkrävas från PKO Bank.

24. Det framgår vidare av begäran om förhandsavgörande att det är kreditavtalet som är tvisteföremålet i det nationella målet och inte de enskilda villkoren i överlåtelseavtalet mot bakgrund av direktiv 93/13. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida den är skyldig att ex officio pröva huruvida villkoren i överlåtelseavtalet, som inte är föremål för tvisten vid denna domstol utan snarare utgör grunden för Zwrotybankowe.pl:s talerätt, är oskäliga.

1) Den hänskjutande domstolens prövning ex officio av huruvida ett villkor i överlåtelseavtalet är oskäligt

25. Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå.

26. Med hänsyn till detta underläge föreskrivs det i artikel 6.1 i direktivet att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta är en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga.

27. Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att de nationella domstolarna har en skyldighet att, så snart som de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor, på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt, är oskäligt, och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren.

28. Den prövning ex officio som den nationella domstolen vid vilken målet är anhängiggjort är skyldig att göra enligt direktiv 93/13 är inledningsvis begränsad till de avtalsvillkor vars oskälighet kan fastställas på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som framgår av handlingarna i målet som domstolen har tillgång till.

29. Vid prövningen ska dessutom avgränsningen av tvisteföremålet, vilket ska förstås som det resultat en part eftersträvar med sin talan mot bakgrund av de yrkanden och grunder som framställts, iakttas.

30. Även om det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13 kräver att den nationella domstolen vid vilken målet är anhängiggjort rent faktiskt ingriper är det inte desto mindre nödvändigt att en av parterna i det berörda avtalet inleder ett domstolsförfarande för att detta skydd ska kunna ges. Detta förfarande måste avse det berörda avtalet.

31. Vidare har EU-domstolen slagit fast att effektiviteten av det skydd som den nationella domstolen förväntas ge konsumenten enligt direktiv 93/13, genom att ingripa ex officio, inte kan gå så långt att det förbiser eller går utöver tvisteföremålets gränser såsom parterna har definierat detta genom sina yrkanden, mot bakgrund av de grunder de har åberopat. Den nationella domstolen är således inte skyldig att utvidga tvisten utöver de yrkanden och grunder som framställts.

32. EU-domstolen har dessutom konstaterat att en talan mellan två näringsidkare inte kännetecknas av den obalans som föreligger inom ramen för en talan mellan den konsument och den näringsidkare som ingick avtalet.

33. Såsom redan har påpekats ovan är konsumenten inte part i det nationella målet. Tvisteföremålet, såsom parterna har definierat detta genom sina yrkanden och grunder, avser kreditavtalet. Överlåtelseavtalet mellan det förvärvande bolaget och konsumenten är inte föremål för den talan som väckts vid den nationella domstolen.

34. I sådana situationer är det, till skillnad från i den situation som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 27 ovan, inte nödvändigt att den nationella domstol vid vilken en tvist har anhängiggjorts mellan två näringsidkare – såsom ett bolag som förvärvat en konsuments rättigheter och den näringsidkare som ingått avtalet med konsumenten – ex officio prövar huruvida ett villkor i det överlåtelseavtal som konsumenten ingått med det bolag till vilket konsumenten överlåtit sina rättigheter är oskäligt, för att säkerställa effektiviteten av det system för konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13.

35. Varje annan lösning skulle innebära att man bortsåg från de ”grundläggande beståndsdelarna” i civilrättsliga förfaranden, nämligen parterna i målet och tvisteföremålet. Såsom klart framgår av den praxis från EU-domstolen som det hänvisas till i punkt 31 ovan, ska de nationella domstolarnas exceptionella befogenheter på området för konsumenttvister alltid hålla sig inom gränserna för civilrättsliga tvister.

36. Såsom kommissionen har påpekat i sina skriftliga inlagor påverkas emellertid inte konsumentens rätt att väcka talan mot överlåtelseavtalet av begränsningarna av domstolens möjlighet att ingripa ex officio. I samband med en sådan framtida tvist skulle den nationella domstolen då kunna utöva sin behörighet att ex officio pröva huruvida villkoren i avtalet är oskäliga.

2) Den hänskjutande domstolens prövning ex officio av huruvida ett villkor i överlåtelseavtalet är oskäligt inom ramen för prövningen av huruvida talan kan tas upp till prövning

37. Den hänskjutande domstolen har tagit upp den separata frågan om huruvida den är skyldig att, inom ramen för sin prövning av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, pröva huruvida ett eller flera villkor i överlåtelseavtalet är oskäliga enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, såtillvida som överlåtelseavtalet påverkar kärandens talerätt i det nationella målet.

38. Man bör ha i åtanke att medlemsstaterna enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är bindande för konsumenten.

39. Enligt direktiv 93/13 krävs dessutom, såsom framgår av artikel 7.1 jämförd med tjugofjärde skälet i nämnda direktiv, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

40. EU-domstolen har således redan, vid flera tillfällen och med beaktande av kraven i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, reglerat på vilket sätt den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. I princip har det emellertid inte skett någon harmonisering i unionsrätten av de förfaranden som är tillämpliga vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

41. Under dessa omständigheter ska det fastställas huruvida ovannämnda bestämmelser, jämförda med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, medför att den nationella domstolen är skyldig att, när så erfordras för att fastställa huruvida käranden i det nationella målet har talerätt, ex officio pröva huruvida ett villkor i överlåtelseavtalet är oskäligt.

42. Vad för det första gäller likvärdighetsprincipen ankommer det på den nationella domstolen att, mot bakgrund av de detaljerade processuella regler som är tillämpliga i nationell rätt, kontrollera att denna princip har iakttagits med beaktande av saken, grunden och de väsentliga beståndsdelarna i de berörda målen.

43. I detta hänseende har EU-domstolen slagit fast att artikel 6.1 i direktiv 93/13 är likvärdig med de nationella bestämmelser som, inom den nationella rättsordningen, hänför sig till grunderna för rättsordningen.

44. Av detta följer, i enlighet med likvärdighetsprincipen, att en nationell domstol – när den enligt nationell rätt har rätt eller är skyldig att ex officio pröva huruvida villkoren i ett överlåtelseavtal som käranden åberopat till stöd för sin talerätt strider mot bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen – även ska ha rätt eller skyldighet att ex officio bedöma om dessa villkor strider mot artikel 6 i direktiv 93/13, förutsatt att den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för detta ändamål.

45. I förevarande fall innehåller begäran om förhandsavgörande inte några uppgifter om huruvida en domstol vid vilken talan har väckts av ett bolag till vilket konsumenten har överlåtit sin fordran, enligt polsk rätt ex officio får, eller till och med ska, pröva huruvida ett avtalsvillkor, såsom det här aktuella villkoret som avser ersättningen till förvärvaren, strider mot nationella regler som hänför sig till grunderna för rättsordningen. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till i föregående punkt ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa denna aspekt, för att kunna avgöra huruvida den, enligt likvärdighetsprincipen, ex officio får, eller till och med ska, pröva huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.

46. Vad för det andra avser effektivitetsprincipen har EU-domstolen slagit fast att varje fall där frågan uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet betraktat som helhet samt förfarandets förlopp och särdrag. Dessutom ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning.

47. Vad gäller målet vid den nationella domstolen framgår det av begäran om förhandsavgörande att en prövning ex officio av överlåtelseavtalet riskerar att få negativa konsekvenser för konsumenten och strida mot konsumentens rätt att själv bestämma huruvida vederbörande vill åberopa det skydd som ges i direktiv 93/13 eller inte. Mer specifikt har den hänskjutande domstolen framhållit att om det skulle fastställas att villkoren i överlåtelseavtalet är oskäliga, så skulle detta kunna leda till att avtalet ogiltigförklarades. Detta skulle få till följd att talan i det nationella målet avvisades på grund av att Zwrotybankowe.pl saknade talerätt, vilket skulle innebära att konsumenten fråntogs möjligheten att erhålla ens en del av sin fordran.

48. Det ska inledningsvis påpekas att de eventuellt negativa konsekvenserna av att villkoren i överlåtelseavtalet fastställs vara oskäliga, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, grundas på den hänskjutande domstolens antagande att en sådan slutsats skulle leda till att avtalet ogiltigförklaras.

49. I detta hänseende bör man ha i åtanke att avtalet enligt artikel 6.1 in fine i direktiv 93/13 ska ”förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”.

50. Det ska erinras om att syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, i synnerhet artikel 6.1 in fine, inte är att alla avtal som innehåller oskäliga villkor ska ogiltigförklaras, utan att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga. Vidare ska avtalet i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs. Under förutsättning att detta sistnämnda villkor är uppfyllt kan det aktuella avtalet, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, bestå i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt utan de oskäliga avtalsvillkoren enligt reglerna i nationell rätt, vilket ska fastställas genom en objektiv bedömning.

51. Det är på grundval av denna objektiva bedömning och i enlighet med bestämmelserna i nationell rätt som den hänskjutande domstolen ska fastställa huruvida det är juridiskt möjligt att låta överlåtelseavtalet bestå när ett eller flera av dess villkor har konstaterats vara oskäliga.

52. För det fall att den hänskjutande domstolen efter en prövning ex officio skulle finna att ett eller flera avtalsvillkor är oskäliga och att överlåtelseavtalet är ogiltigt, skulle det, såsom den hänskjutande domstolen har förklarat, riskera att utsätta konsumenten för synnerligen ofördelaktiga konsekvenser. I detta hänseende är det viktigt att komma ihåg att de nationella domstolarnas behörighet att ex officio pröva om avtalsvillkor är oskäliga motiveras av behovet av att kompensera för den obalans som råder mellan konsumenten och näringsidkaren. Det skulle strida mot detta syfte om denna behörighet fick den negativa effekten att konsumenten straffades.

53. Vidare har EU-domstolen, beträffande den nationella domstolens skyldighet att vid behov ex officio underlåta att tillämpa oskäliga villkor i enlighet med artikel 6.1 i direktiv 93/13, preciserat att denna domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa det aktuella villkoret om konsumenten, efter att ha upplysts av nämnda domstol, avser att inte göra gällande att villkoret är oskäligt och icke bindande och därmed ger sitt fria och informerade samtycke till det aktuella villkoret.

54. Direktiv 93/13 går således inte så långt som att göra det system bindande som föreskriver skydd mot näringsidkares tillämpning av oskäliga avtalsvillkor som införs genom direktivet till förmån för konsumenter. När konsumenten föredrar att inte göra detta skyddssystem gällande ska det följaktligen inte tillämpas.

55. Såsom redan har noterats ovan är konsumenten inte part i det nationella målet och överlåtelseavtalet är inte tvisteföremålet i detta mål. Enligt överlåtelseavtalet är Zwrotybankowe.pl, i egenskap av förvärvare, också den näringsidkare som sätter villkoren i överlåtelseavtalet. Mot bakgrund av att de båda parterna i överlåtelseavtalet har motstridiga intressen är det således inte möjligt att ersätta konsumentens åsikter om huruvida villkoren i överlåtelseavtalet eventuellt är oskäliga med det förvärvande bolagets åsikter.

56. Kommissionen föreslog i sina skriftliga inlagor att den nationella domstolen skulle kunna undersöka huruvida det enligt nationell rätt är möjligt att kontrollera villkoren i överlåtelseavtalet inom ramen för det nationella målet, eller inom ramen för ett separat förfarande, vilket skulle kunna medföra att det nationella målet måste vilandeförklaras. Zwrotybankowe.pl har gjort gällande att konsumenterna brukar kallas som vittnen i förfaranden såsom det som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen. Nämnda part har anfört att domstolarna i en sådan situation kan avgöra huruvida konsumenterna är fullt medvetna om föremålet för överlåtelsen och dess konsekvenser.

57. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka vilka möjligheter som ges i nationell lagstiftning att underrätta tredje man om det pågående förfarandet och huruvida den nationella domstolen i detta sammanhang kan upplysa konsumenten om att villkoren i överlåtelseavtalet kan vara oskäliga.

58. Tillämpningen av de eventuella möjligheter som nationell processrätt kan erbjuda i fråga om att underrätta konsumenten om det pågående förfarandet och i fråga om att låta den nationella domstolen upplysa konsumenten om att villkoren i överlåtelseavtalet kan vara oskäliga får emellertid inte medföra några ofördelaktiga konsekvenser för konsumenten. Såsom jag i huvudsak har påpekat ovan, är det nämligen konsumentskyddet som ligger till grund för erkännandet av domstolarnas behörighet att ex officio pröva oskäliga avtalsvillkor. Mer specifikt bör konsumenten inte vara skyldig att delta i rättsliga förfaranden och hans eller hennes självbestämmanderätt med avseende på överlåtelseavtalet bör respekteras. Konsumenten bör inte heller hindras från att i framtiden väcka talan mot det förvärvande bolaget i syfte att få fastställt att villkoren i överlåtelseavtalet är oskäliga.

59. Mot bakgrund av allt som anförts ovan anser jag att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att ex officio pröva huruvida villkoren i ett överlåtelseavtal som ingåtts mellan en konsument och ett kommersiellt bolag som förvärvat konsumentens fordran på en näringsidkare med vilken konsumenten ingått ett kreditavtal är oskäliga när, å ena sidan, tvisten vid den nationella domstolen inte rör detta överlåtelseavtal och, å andra sidan, det kommersiella bolag som har förvärvat konsumentens fordran åberopar detta överlåtelseavtal till stöd för sin talerätt mot den näringsidkare som var konsumentens ursprungliga avtalspart. Tillämpningen av de eventuella möjligheter som nationell processrätt kan erbjuda i fråga om att underrätta konsumenten om det pågående förfarandet och i fråga om att låta den nationella domstolen upplysa konsumenten om att villkoren i överlåtelseavtalet kan vara oskäliga får inte medföra några ofördelaktiga konsekvenser för konsumenten.

V. Förslag till avgörande

60. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan som ställts av Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen) på följande sätt: Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att ex officio pröva huruvida villkoren i ett överlåtelseavtal som ingåtts mellan en konsument och ett kommersiellt bolag som förvärvat konsumentens fordran på en näringsidkare med vilken konsumenten ingått ett kreditavtal är oskäliga när, å ena sidan, tvisten vid den nationella domstolen inte rör detta överlåtelseavtal och, å andra sidan, det kommersiella bolag som har förvärvat konsumentens fordran åberopar detta överlåtelseavtal till stöd för sin talerätt mot den näringsidkare som var konsumentens ursprungliga avtalspart. Tillämpningen av de eventuella möjligheter som nationell processrätt kan erbjuda i fråga om att underrätta konsumenten om det pågående förfarandet och i fråga om att låta den nationella domstolen upplysa konsumenten om att villkoren i överlåtelseavtalet kan vara oskäliga får inte medföra några ofördelaktiga konsekvenser för konsumenten.

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188).

3 Dom av den 14 september 2023, Tuk Tuk Travel ( C‑83/22, EU:C:2023:664).

4 Poissonnier, G., ”L’office du juge en droit de la consommation est lié à l’objet du litige”, Recueil Dalloz, 2020, s. 1394, enligt vilken domen av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188), ”marque incontestablement une volonté d’ancrer le relevé d’office dans l’objet du litige”.

5 Biardeaud, G. och Flores, P., Crédit à la consommation, protection du consommateur, Delmas, 2012, s. 299 (”frontière infranchissable”).

6 Poissonnier, G., i det i fotnot 4 citerade verket, där det konstateras att ”si le juge ne doit pas franchir la ligne de démarcation marquant les contours de l’objet du litige, il lui appartient de retenir un tracé large et flexible de la ligne en question”.

7 Se punkt 7 ovan.

8 Denna bestämmelse genomför i huvudsak artikel 10 i direktiv 2008/48, där det anges vilken information som ska ges i kreditavtal.

9 Se punkt 10 ovan. I sina skriftliga inlagor uppgav Zwrotybankowe.pl att såväl konsumenten som, ”av överdrivna försiktighetsskäl”, Zwrotybankowe.pl, tillställde kreditgivaren en skriftlig förklaring avseende återbetalning av krediten utan ränta eller andra kostnader, i enlighet med vad som krävs enligt tillämplig lagstiftning.

10 Se punkt 13 ovan.

11 Dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( C‑240/98–C‑244/98, EU:C:2000:346, punkt 25), och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 51).

12 Dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36), och dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 52).

13 Dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

14 Se, i detta hänseende, dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

15 Ibidem, punkt 28.

16 Ibidem, punkt 29.

17 Se, i detta hänseende, dom av den 14 september 2023, Tuk Tuk Travel ( C‑83/22, EU:C:2023:664, punkt 54).

18 Se, i detta hänseende, dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

19 Se, i detta hänseende, dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas ( C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

20 Se Cadiet, L., Normand, J. och Amrani-Mekki, S., Théorie générale du procès, 3:e uppl., Presses Universitaires de France, Paris, 2020, s. 671.

21 Dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 20).

22 Ibidem, punkt 21.

23 Dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas ( C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

24 Ibidem, punkt 33.

25 Ibidem, punkt 34.

26 Detta innebär att om den nationella domstolen exempelvis enligt nationell rätt har behörighet att pröva de formella villkoren i överlåtelseavtalet som ger förvärvaren talerätt, så kommer likvärdighetsprincipen att kräva en prövning av samma slag, i motsats till en prövning av huruvida villkoren i överlåtelseavtalet är lagenliga.

27 Dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60).

28 Dom av den 29 april 2021, Bank BPH ( C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 53).

29 Dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta) ( C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 66).

30 Se punkt 27 ovan.

31 Dom av den 8 september 2022, D.B.P. m.fl. (Hypotekslån i utländsk valuta) ( C‑80/21–C‑82/21, EU:C:2022:646, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

32 Dom av den 3 oktober 2019, Dziubak ( C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 54).

33 På det sättet skiljer sig omständigheterna i det nationella målet från situationen i domen av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas ( C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 46). I det målet avsåg prövningen av avtalsvillkorens oskälighet inte kreditavtalet mellan konsumenten och det kommersiella bolag till vilket konsumentens fordran överlåtits, utan snarare transportavtalet mellan konsumenten och en näringsidkare (ett flygbolag) som var konsumentens ursprungliga motpart. Det avtalet var föremålet för tvisten mellan det kommersiella bolag som förvärvat konsumentens rättigheter och näringsidkaren (flygbolaget). Mot denna bakgrund slogs det fast att det kommersiella bolag till vilket konsumentens rättigheter överlåtits måste ges möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig över huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt.

34 Punkt 52 ovan.