Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – mål C‑95/24 Khuzdar
I. Inledning
1. Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången bygger på denna rättighet och bör säkerställas i hela unionen. Denna rättighet är emellertid inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.
2. I detta sammanhang avser förevarande begäran om förhandsavgörande tolkningen av artikel 4.6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i deras lydelse enligt rambeslut 2009/299.
3. Förevarande begäran har framställts i ett förfarande rörande verkställighet i Italien av en dom som meddelats i Slovakien, genom vilken en person som avvikit innan rättegången dömdes till fängelse.
4. I förevarande mål har domstolen bland annat ombetts att precisera vad som ska förstås med uttrycket ”i vetskap om den planerade förhandlingen” i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 och det utrymme för skönsmässig bedömning som de behöriga myndigheterna förfogar över vid tillämpningen av det skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd som nämns i artikel 9.1 i i detta rambeslut. Jag vill i detta avseende understryka att det faktiska sammanhanget i förevarande mål till viss del skiljer sig från det faktiska sammanhanget i målet Höldermann (C‑447/24), i vilket jag också föredrar mitt förslag till avgörande i dag. Till skillnad från vad som är fallet i det målet rör förevarande mål verkställighet av en europeisk arresteringsorder.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Rambeslut 2002/584
5. I artikel 4 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”, föreskrivs följande i punkt 6:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder
…
6. om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.”
6. I artikel 4a i rambeslutet med rubriken ”Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen” föreskrivs följande i punkt 1:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a) i god tid eller
i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och
ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen, eller
c) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs. eller
i) uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet, eller
ii) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
d) inte personligen delgavs beslutet men
i) utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
ii) kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.”
2. Rambeslut 2008/909
7. I artikel 9 i rambeslut 2008/909 med rubriken ”Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd” föreskrivs följande i punkt 1 i:
”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om
…
i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning
i) i god tid eller
antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och
underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen, eller
iii) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs,
uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet, eller
inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen.”
8. Artikel 25 i detta rambeslut har följande lydelse:
”Utan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut [2002/584] ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten.”
B. Italiensk rätt
9. I artikel 6.1a b i legge n. 69 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d’arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 om bestämmelser i syfte att göra den nationella rätten förenlig med [rambeslut 2002/584]), av den 22 april 2005, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
”När en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd som dömts ut efter en förhandling där den eftersökta personen inte var personligen närvarande, ska det framgå av arresteringsordern att minst ett av följande villkor är uppfyllt:
…
b) Den eftersökta personen, som underrättats om sin rättegång, företräddes vid den förhandling som ledde till avgörandet av en försvarare som personen själv valt eller av en offentlig försvarare.”
10. Artikel 18a.2 i denna lag har följande lydelse:
”När den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, får Corte di Appello [Appellationsdomstolen i Italien] vägra överlämnande av en italiensk medborgare eller en person som lagligen och faktiskt har varit bosatt eller uppehåller sig i Italien under en fortlöpande period av minst fem år, under förutsättning att Corte di Appello beslutar att straffet eller åtgärden i fråga ska verkställas i Italien i enlighet med dess nationella lagstiftning.”
11. I artikel 13 i decreto legislativo n. 161 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla Decisione quadro 2008/909/GAI relativa all’applicazione del principio del reciproco riconoscimento alle sentenze penali che irrogano pene detentive o misure privative della libertà personale, ai fini della loro esecuzione nell’Unione europea) (lagstiftningsdekret nr 161 om bestämmelser för att anpassa nationell rätt till rambeslut [2008/909], av den 7 september 2010, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat lagdekret nr 161/2010) föreskrivs följande i punkt 1 i:
”Corte di Appello ska vägra att erkänna den fällande domen i något av följande fall:
…
i) när personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till det avgörande som ska verkställas, såvida det inte i intyget anges att personen
1) i god tid antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för förhandlingen eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om detta, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om denna, och underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen, eller
2) i vetskap om tiden för förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud, som utsetts på egen hand eller ex officio och som personen faktiskt försvarades av vid förhandlingen, eller
3) efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande med möjlighet att få delta i rättegången och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet eller inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen för detta.”
12. I artikel 24 i lagstiftningsdekret nr 161 föreskrivs att om Corte di Appello vägrar överlämnande som har begärts genom en europeisk arresteringsorder som grundar sig på en fällande brottmålsdom och beslutar att påföljden ska verkställas på italienskt territorium, ska den samtidigt erkänna den utländska fällande brottmålsdom som den europeiska arresteringsordern grundar sig på för verkställighet i Italien, om villkoren för detta är uppfyllda.
III. Faktiska omständigheter i målet och tolkningsfrågorna
13. Den 5 oktober 2015 utfärdade Okresný súd Dunajská Streda (Distriktsdomstolen i Dunajska Streda, Slovakien) en europeisk arresteringsorder för verkställighet av fällande brottmålsdom som denna domstol hade meddelat mot ATAU den 23 augusti 2010, som dömdes till ett straff på sammanlagt fem års fängelse. ATAU påträffades och anhölls i Italien den 19 juni 2023.
14. Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) (nedan kallad Corte di Appello eller den hänskjutande domstolen), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål, har att pröva det överlämnande som de slovakiska rättsliga myndigheterna har begärt genom den europeiska arresteringsordern. Corte di Appello har uppgett att den upphävde den säkerhets- och tvångsåtgärd i form av husarrest som ATAU hade ålagts den 20 juni 2023.
15. Under förfarandet vid Corte di Appello förklarade och bevisade ATAU att han har varit faktiskt och lagligen bosatt i Italien i mer än fem år. Han yrkade följaktligen att Corte di Appello skulle vägra att överlämna honom och besluta att det straff som han ådömts skulle verkställas i Italien, genom att erkänna domen av den 23 augusti 2010.
16. För att kunna pröva detta yrkande begärde den hänskjutande domstolen att de slovakiska myndigheterna skulle fylla i det intyg som tidigare hade ingetts och ange de processrättsliga skyddsregler som ATAU omfattas av.
17. Genom skrivelse av den 2 november 2023 svarade Okresný súd Dunajská Streda (Distriktsdomstolen i Dunajska Streda) att ATAU inte hade varit personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen av den 23 augusti 2010. Han biträddes och företräddes dock av en advokat under förhandlingen. Även om han aldrig underrättades om tiden och platsen för förhandlingen, hade han vetskap om att ett brottmålsförfarande inletts mot honom. Han hade anhållits och häktats i Slovakien den 28 september 2009 för samma brott, varpå han frigavs den 15 december 2009 och placerades i ett flyktingläger i Slovakien. Därefter avvek han utan att återvända och utan att ange någon delgivningsadress, varför det inte var möjligt att underrätta honom om tid och plats för förhandlingen eller om att ett beslut skulle meddelas även om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen.
18. Den hänskjutande domstolen har inledningsvis förklarat att enligt den italienska lagstiftningen ska Corte di Appello, när den beslutar att vägra överlämnande och att den utländska fällande brottmålsdomen ska verkställas i Italien, erkänna den sistnämnda, men får endast göra detta om villkoren är uppfyllda. Så är emellertid inte fallet i förevarande mål. Den hänskjutande domstolen har nämligen erinrat om att ATAU inte fick sådan information som avses i artikel 13.1 i) i lagstiftningsdekret nr 161/2010, bland annat om tiden och platsen för förhandlingen.
19. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att enligt den italienska lagstiftningen är överlämnande av den dömda personen på grundval av en europeisk arresteringsorder tillåtet enbart på det villkoret att personen i fråga har underrättats om att ett brottmålsförfarande inletts rörande honom eller henne och var biträdd av ett juridiskt ombud under förfarandet. Den fällande domen får däremot erkännas i Italien under den striktare förutsättningen att den dömda personen, biträdd av ett juridiskt ombud, har underrättats om tiden för förhandlingen.
20. Av den italienska lagstiftningen följer följaktligen att ATAU kunde överlämnas till de slovakiska myndigheterna, eftersom han underrättades om att ett brottmålsförfarande inletts och biträddes av ett juridiskt ombud, men att det trots att han faktiskt har uppehållit sig i Italien i mer än fem år och har begärt att hans straff ska verkställas i Italien, inte är möjligt att vägra överlämnande och besluta att straffet ska verkställas i Italien, eftersom han inte har underrättats om tiden för förhandlingen.
21. Enligt den hänskjutande domstolen leder detta till den paradoxala konsekvensen att den omständigheten att den processrättsliga skyddsregel som föreskrivs för den dömda personen i fråga om erkännande av en fällande dom är mer långtgående än den processrättsliga skyddsregel som föreskrivs för den dömda personen i fråga om hans överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder får negativa följder för den dömda personen snarare än att vara till dennes fördel. Den åtskillnad som görs i den italienska lagstiftningen leder dessutom till den paradoxala slutsatsen att samma fällande brottmålsdom inte kan erkännas i Italien för verkställighet, trots att den kan ge upphov till en europeisk arresteringsorder som ska verkställas.
22. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida unionsrätten kan tolkas så, att överlämnande får vägras, efter erkännande av domen för att straffet ska avtjänas i den verkställande medlemsstaten, även när det processrättsliga skydd som föreskrivs för erkännande (information om tiden för förhandlingen) inte föreligger, men den processrättsliga skydd som föreskrivs för överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder (information om att ett brottmålsförfarande inletts) föreligger.
23. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det i den italienska lagstiftningen, särskilt artikel 13.1 i) i lagstiftningsdekret nr 161/2010, föreskrivs att om den dömda personen inte har underrättats om tiden för förhandlingen ska den nationella domstolen ”vägra att erkänna” domen. I unionsrätten, särskilt artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, föreskrivs däremot att den verkställande statens domstol i ett sådant fall ”får vägra att erkänna” domen. Enligt den italienska lagstiftningen har Corte di Appello således en skyldighet att vägra erkännande av domen, medan den enligt unionsrätten får men inte måste göra detta.
24. Enligt den italienska lagstiftningen är det i förevarande fall inte möjligt att erkänna domen av den 23 augusti 2010 för verkställighet i Italien, eftersom ATAU inte underrättades om tiden för förhandlingen, och den hänskjutande domstolen måste således överlämna honom till Slovakien, även om han har rätt att avtjäna straffet i Italien och har ansökt om det. Enligt unionsrätten kan denna domstol däremot skönsmässigt bedöma huruvida den utländska fällande brottmålsdomen ska erkännas eller inte och vägra överlämnande och besluta att straffet ska verkställas i Italien.
25. Mot denna bakgrund beslutade Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”Ska artikel 4 led 6 i rambeslut [2002/584], jämförd med artiklarna 9.1 i) och 25 i rambeslut [2008/909] ska tolkas så, att
a) domstolen i den verkställande staten, som har att erkänna en utländsk fällande brottmålsdom som är verkställbar, har en möjlighet, och inte någon skyldighet, att vägra att erkänna domen, när det framgår att den tilltalade, vid den förhandling som ledde till nämnda dom, inte gavs något av det processrättsliga skydd som föreskrivs i artikel 9.1 i) i [rambeslut 2008/909], och
b) domstolen i den verkställande staten, som har att besluta om överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för att verkställa en dom, när villkoren för att besluta om överlämnande av den dömda personen till den dömande staten och villkoren för att vägra detta och besluta om verkställighet av straffet i den verkställande staten samtidigt är uppfyllda, har befogenhet att vägra överlämnande, erkänna domen och besluta att domen ska verkställas på det egna territoriet även om den tilltalade, vid den förhandling som ledde till den erkända domen, inte gavs något av det processrättsliga skydd som föreskrivs i artikel 9.1 i) i [rambeslut 2008/909]?”
26. ATAU, den italienska och den rumänska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog i förhandlingen den 15 maj 2025, vid vilken de muntligen besvarade de frågor som domstolen ställde.
IV. Bedömning
A. Upptagande till sakprövning
27. Den italienska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att den är hypotetisk, eftersom ATAU, genom att ansöka om erkännande av den fällande domen i Italien, godtog den fällande dom som meddelats i hans utevaro. Den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten är därför skyldig att erkänna denna dom för att verkställa straffet i Italien. Den italienska regeringen har i detta avseende hänvisat till artikel 13.1 i) punkt 3 i lagstiftningsdekret nr 161/2010, genom vilken artikel 9.1 i iii) i rambeslut 2008/909 införlivas med italiensk rätt. Av denna bestämmelse följer att den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om den berörda personen, efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs, uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet, inte begärde förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen.
28. Frågan huruvida den omständigheten att den dömda personen har begärt att den medlemsstat där den fällande domen avkunnats ska verkställa hans eller hennes straff i en annan medlemsstat motsvarar den situation som avses i artikel 9.1 i iii) i rambeslut 2008/909 avser själva sakfrågan snarare än frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Det ska för övrigt påpekas att denna fråga har ställts av den hänskjutande domstolen i målet Höldermann (C‑447/24). Jag hänvisar därför i denna del till mitt förslag till avgörande i det målet i vilket jag föredrar mitt förslag till avgörande i dag.
B. Prövning i sak
29. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som jag föreslår att domstolen ska pröva tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i) och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att inom ramen för tillämpningen av det skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, som anges i den första av dessa bestämmelser, när den person som är föremål för arresteringsordern inte var personligen närvarande vid förhandlingen, den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har en möjlighet, och inte någon skyldighet, att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden när inget av de undantag som föreskrivs i den andra av dessa bestämmelser är tillämpligt.
30. Det ska erinras om att det i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, bland de skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, anges att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.
31. Domstolen har slagit fast att det följer av användningen av verbet ”får” att den verkställande rättsliga myndigheten måste ha ett utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat för att beakta syftet med denna bestämmelse, nämligen att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter det att denne avtjänat sitt straff.
32. Således måste två förutsättningar vara uppfyllda för att den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse ska kunna tillämpas, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa den påföljd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för.
33. Vad gäller den första förutsättningen framgår av domstolens praxis att en eftersökt person ska anses vara ”bosatt” i den verkställande medlemsstaten om denne har sin verkliga bosättning där och ska anses ”uppehålla sig” i den verkställande medlemsstaten om denne, efter en stadigvarande vistelse av viss varaktighet, har fått anknytning till denna medlemsstat i sådan grad att den kan jämställas med bosättningsanknytning.
34. Vad gäller den andra förutsättningen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 framgår det av bestämmelsens ordalydelse att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder förutsätter att den verkställande medlemsstaten faktiskt åtar sig att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen dömts till. I den mån denna person har dömts i den utfärdande medlemsstaten innebär detta med nödvändighet att myndigheterna i den verkställande medlemsstaten erkänner den fällande dom som meddelats mot vederbörande i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909. Således kan inte blott den omständigheten att denna stat har förklarat sig vara ”beredd” att låta verkställa straffet anses motivera en sådan vägran. Härav följer att varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder ska föregås av en kontroll, av den verkställande rättsliga myndigheten, av möjligheten att verkligen verkställa straffet i enlighet med den nationella lagstiftningen.
35. Det ska säkerställas att den verkställande rättsliga myndighetens möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder endast används under förutsättning att det garanteras effektiv verkställighet i den verkställande medlemsstaten av det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till, och således uppnås ett resultat som överensstämmer med det ändamål som eftersträvas med rambeslut 2002/584.
36. Det ska i detta avseende erinras om att det i artikel 25 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att ”[u]tan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut [2002/584] ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten”. Domstolen har bland annat slagit fast att den samordning som unionslagstiftaren har föreskrivit mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 bör bidra till att uppnå målet att underlätta den berörda personens sociala återanpassning och att en sådan återanpassning dessutom är förenlig inte enbart med den dömda personens intressen, utan även med Europeiska unionens allmänna intressen.
37. I detta sammanhang anges i skäl 12 i rambeslut 2008/909 att detta rambeslut ”också i tillämpliga delar [bör] gälla vid verkställighet av påföljder i de fall som omfattas av artiklarna 4.6 och 5.3 i [rambeslut 2002/584]. Utan att det påverkar det rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande staten för att överväga huruvida personen bör överlämnas eller domen verkställas i de fall som avses i artikel 4.6 i rambeslut [2002/584] kan kontrollera förekomsten av ett skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i det här rambeslutet …”. Unionslagstiftaren har således lagt tyngdpunkten på exempelvis den verkställande medlemsstatens kontroll av huruvida det finns skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i rambeslut 2008/909.
38. I förevarande mål avser denna kontroll det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i detta rambeslut. Förekomsten av ett sådant skäl skulle nämligen kunna utgöra hinder för tillämpningen av det skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584. Med andra ord får verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras med stöd av artikel 4.6 i detta rambeslut förutsatt att straffet kan verkställas i den verkställande medlemsstaten, vilket inte är fallet om den verkställande rättsliga myndigheten anser att det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är tillämpligt. I detta sammanhang ska tolkningen av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 syfta till att säkerställa såväl målet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning som målet att bekämpa att straff undgås. Samtidigt ska beaktandet av det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 även leda till att den berörda personens rätt att vara personligen närvarande vid förhandlingen beaktas.
39. I denna bestämmelse anges ett skäl till att erkännande av en dom som har översänts av en annan medlemsstat får vägras och till att verkställighet av den påföljd som har utdömts av denna stat får vägras, om den dömda personen inte var personligen närvarande vid den rättegång som ledde fram till den fällande domen. Denna möjlighet åtföljs emellertid av tre undantag, vilka räknas upp i leden i–iii i nämnda bestämmelse, vilka fråntar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten möjligheten att vägra erkännande och verkställighet av den dom som har översänts till den.
40. De frågor som den hänskjutande domstolen har ställt grundar sig på flera överväganden.
41. För det första har Republiken Italien införlivat artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 på olika sätt med sin nationella rätt, trots att dessa bestämmelser har samma lydelse. Medan det i det första fallet enligt den italienska lagstiftningen krävs att den berörda personen har underrättats om det förfarande som inletts mot honom eller henne, krävs det i det andra fallet att den berörda personen haft vetskap om tiden för förhandlingen.
42. För det andra, med hänsyn till sistnämnda krav, är det undantag som hindrar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten från att åberopa det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 inte tillämpligt i förevarande fall. ATAU hade inte vetskap om tiden och platsen för den planerade förhandlingen.
43. För det tredje, i den mån detta undantag inte är tillämpligt, är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten enligt den italienska lagstiftningen skyldig att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden. Eftersom skälet till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras följaktligen inte kan tillämpas, ska ATAU överlämnas till de slovakiska myndigheterna för verkställighet av sitt straff.
44. Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens överväganden ska det först prövas huruvida villkoret om vetskap om den planerade förhandlingen i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 kräver att den berörda personen underrättas om tid och plats för förhandlingen. För det andra ska det fastställas huruvida den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, om detta villkor inte är uppfyllt, enligt nationell rätt kan vara tvungen att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden.
1. För att den berörda personen ska anses ha vetskap om den planerade förhandlingen krävs att han eller hon underrättas om tid och plats för förhandlingen
45. Av de skäl som jag har angett i mitt förslag till avgörande i målet Höldermann (C‑447/24), som föredras i dag och som jag hänvisar till, anser jag att villkoret om vetskap om den planerade förhandlingen, som anges i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909, kräver att den berörda personen underrättas om tid och plats för förhandlingen. Med hänsyn till skillnaden i införlivandet i italiensk lagstiftning av denna bestämmelse och artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584, vill jag precisera att denna skillnad enligt min mening inte bör göras, eftersom jag anser att då dessa båda bestämmelser har samma lydelse, ska samma tolkning göras med avseende på den sistnämnda bestämmelsen.
2. Prövning av huruvida villkoren i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda
a) Första villkoret: de fall där den berörda personen anses ha fått tillräcklig information
46. Vid bedömningen av huruvida det första villkoret i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllt, anser jag att det är relevant att beakta rättspraxis avseende direktiv 2016/343. I detta sammanhang har domstolen identifierat situationer i vilka den berörda personen ska anses ha fått tillräcklig information om förhandlingen.
47. Vid bedömningen av huruvida det första villkoret i artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343 är uppfyllt, har domstolen angett att det, såsom framgår av skäl 38 i direktivet, särskilt ska beaktas dels vilka ansträngningar som myndigheterna har gjort för att underrätta den berörda personen om rättegången, dels vilka ansträngningar som denna person har gjort för att kunna ta emot information om rättegången. Det är vid bedömningen av detta villkor följaktligen relevant att det finns precisa och objektiva indicier som tyder på att den tilltalade, trots att han eller hon officiellt underrättats om att han eller hon är anklagad för att ha begått ett brott och därmed haft vetskap om att en rättegång kommer att hållas mot honom eller henne, avsiktligen agerar på ett sätt som gör att vederbörande undviker att officiellt underrättas om tid och plats för rättegången. Sådana precisa och objektiva indicier kan exempelvis anses vara för handen när personen i fråga avsiktligen har uppgett en felaktig adress för behöriga myndigheter, eller inte längre befinner sig på den adress som personen har uppgett för dessa. Det förhållandet att den berörda personen avsiktligen har hindrat staten från att underrätta honom eller henne är således en relevant omständighet vid bedömningen av om den information som översändes till den berörda personen var tillräcklig.
48. Domstolen har slagit fast att en person som dömts i sin utevaro bland annat kan anses ha förfogat över tillräcklig information för att känna till att en rättegång skulle hållas mot honom eller henne om han eller hon har mottagit ett misstankebeslut vars innehåll, såvitt gäller gärningsbeskrivning och brottsrubricering, överensstämmer med innehållet i stämningsansökan mot vederbörande.
49. Av detta följer att när den berörda personen har avvikit efter att ha mottagit ett sådant misstankebeslut, får medlemsstaterna anse att denna person har underrättats om tid och plats för rättegången i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2016/343, när de behöriga myndigheterna i rätt tid har översänt en officiell handling, i vilken tid och plats för en rättegång anges, till den adress som den berörda personen har uppgett för dessa myndigheter under förundersökningen och det styrks att denna handling faktiskt har lämnats på denna adress. Så kan emellertid endast vara fallet om nämnda myndigheter har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den berörda personen och för att kalla vederbörande personligen eller för att på annat sätt officiellt underrätta honom eller henne om tid och plats för rättegången, såsom anges i skäl 36 i direktivet. Den berörda personen ska i ett sådant fall anses ha underrättats om nämnda rättegång. Den berörda personens bristande omsorg, på grund av att han eller hon har avvikit, kan således leda till den rättsliga fiktionen att vederbörande i vederbörlig ordning har underrättats om tid och plats för rättegången.
50. Mot bakgrund av dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida ATAU ska anses ha underrättats om tid och plats för rättegången mot honom. Den hänskjutande domstolen ska för detta ändamål identifiera precisa och objektiva indicier som tyder på att ATAU, trots att han officiellt underrättats om att han var anklagad för att ha begått ett brott och därmed haft vetskap om att en rättegång kommer att hållas mot honom, avsiktligen agerar på ett sätt som gör att han undviker att officiellt underrättas om tid och plats för rättegången.
51. Mot denna bakgrund vill jag erinra om att ATAU, enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, hade vetskap om den pågående rättegången mot honom, även om han aldrig hade underrättats om tid och plats för rättegången. Han hade anhållits och häktats i Slovakien den 28 september 2009 för samma brott och den 15 december 2009 frigavs han och placerades i ett flyktingläger i Slovakien. Därefter avvek han utan att återvända och utan att ange någon delgivningsadress, varför det inte var möjligt att underrätta honom om tid och plats för förhandlingen eller om att ett beslut skulle meddelas även om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen.
52. Mot denna bakgrund ankommer det på den hänskjutande domstolen att, efter att, vid behov, ha begärt upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten, pröva huruvida ATAU har avvikit efter att ha fått kännedom om anklagelserna mot honom, utan att återvända och utan att ange någon delgivningsadress. Eftersom ATAU hade anhållits och häktats i Slovakien är det troligt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, att han fick denna information i detta skede av förundersökningen. Det förefaller således finnas precisa och objektiva indicier som tyder på att denna person, med vetskap om att han skulle ställas inför rätta, avsiktligen vidtog åtgärder för att undvika att officiellt få information om tid och plats för rättegången. För att ATAU ska anses ha fått denna information måste emellertid de slovakiska myndigheterna ha gjort rimliga ansträngningar för att lokalisera och kalla honom personligen eller för att på annat sätt officiellt informera honom om tid och plats för rättegången.
b) Det andra villkoret: Fullmakt åt ett juridiskt ombud som försvarade den berörda personen under rättegången
53. Vad gäller kravet på att vederbörande ska ha företrätts av en försvarare med fullmakt, har domstolen preciserat att det, för att det ska föreligga en fullmakt i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, krävs att den berörda personen själv har gett en försvarare, i förekommande fall en som utsetts ex officio, i uppdrag att företräda honom eller henne under rättegången i hans eller hennes utevaro. Av detta följer att enbart den omständigheten att en person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare, som utsetts ex officio, under hela det domstolsförfarande som genomförts i vederbörandes utevaro inte är tillräcklig för att det andra villkoret i denna bestämmelse ska vara uppfyllt.
54. Domstolen har slagit fast att den omständigheten att den person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare inte kan visa att denne frivilligt och otvetydigt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången, annat än om denna person avsiktligt har överlåtit åt denna försvarare att försvara honom eller henne vid den domstol som ska döma i målet, vilket förutsätter att personen i fråga specifikt har utsett denna försvarare för att företräda honom eller henne i hans eller hennes utevaro vid rättegången. Sådana kontakter mellan den person som dömts i sin utevaro och en försvarare som utsetts ex officio vilka endast ägt rum under förundersökningsstadiet kan följaktligen inte anses vara tillräckliga för att visa att denna person har företrätts under rättegången, i sin utevaro, ”av en försvarare med fullmakt” i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det av de uppgifter som den har tillgång till framgår att den berörda personen otvetydigt har gett den försvarare som utsetts ex officio fullmakt att företräda denne, i dennes utevaro, vid den domstol som skulle döma i målet.
55. Mot bakgrund av dessa omständigheter, vilka enligt min mening bör vägleda prövningen av det andra villkoret i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida detta villkor är uppfyllt. Mot denna bakgrund erinrar jag om att ATAU, enligt de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, även om han inte hade deltagit personligen i det förfarande som ledde till domen av den 23 augusti 2010, ändå hade biträtts och företrätts av en försvarare under förfarandet.
56. Om den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att villkoren för tillämpning av undantaget i artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda, kan erkännande av domen och verkställighet av påföljden i Italien inte vägras. Det skulle således inte finnas något hinder för att Italien, inom ramen för tillämpningen av det skäl till att verkställighet får vägras som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, åtar sig att verkställa det fängelsestraff som ATAU dömts till.
57. Även om den hänskjutande domstolen skulle finna att dessa villkor inte är uppfyllda, är det under alla omständigheter viktigt att understryka att den enligt sin nationella lagstiftning inte kan vara tvungen att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden. Den har nämligen ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om den ska tillämpa det skäl till att vägra verkställighet eller erkännande som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.
58. Det är i detta sammanhang och mot bakgrund av ovanstående överväganden som den hänskjutande domstolens frågor nu ska besvaras mer direkt.
3. Huruvida skälet att vägra erkännande och verkställighet enligt artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är fakultativt och det utrymme för skönsmässig bedömning som den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten måste ha
59. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 innebär en skyldighet för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom när den konstaterar att inget av de undantag som avses i denna bestämmelse är tillämpligt. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i huruvida detta konstaterande utesluter att den kan använda ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida det finns anledning att vägra erkänna den fällande domen.
60. För att besvara denna fråga ska det påpekas att unionslagstiftaren, på samma sätt som gäller för artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, har beslutat att inom systemet för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar fästa särskild vikt vid den tilltalades rätt att personligen närvara vid rättegången genom att i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 införa värnandet av denna rätt som ett skäl när erkännande och verkställighet får vägras. Dessutom måste ett sådant skäl tolkas i enlighet med de krav som följer av artikel 47 andra och tredje och styckena samt artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
61. Domstolen har slagit fast att det av lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 framgår att det i den bestämmelsen anges ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, nämligen om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till en fällande dom gentemot vederbörande. Fyra undantag är emellertid förenade med denna möjlighet. De anges i led a–d i bestämmelsen och innebär att den verkställande rättsliga myndigheten fråntas möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som sänts till den.
62. En verkställande rättslig myndighet har således möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till det aktuella beslutet, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att villkoren i artikel 4a.1 led a–d i rambeslut 2002/584 är uppfyllda. I detta avseende slog domstolen fast att artikel 4a i rambeslut 2002/584 således begränsar möjligheterna att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder genom att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, varvid den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras.
63. Av detta följer att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att verkställa en europeisk arresteringsorder, även om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, när det är utrett att någon av de omständigheter som avses i led a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet föreligger.
64. Domstolen har preciserat att eftersom artikel 4a avser ett skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, får en verkställande rättslig myndighet i vart fall beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar. Detta gäller även när den verkställande rättsliga myndigheten funnit att situationen för den person som den europeiska arresteringsordern avser inte omfattas av de omständigheter som angetts i föregående punkt i förevarande förslag till avgörande.
65. I detta avseende grundade sig domstolen på lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, i synnerhet lokutionen att den verkställande rättsliga myndigheten ”får vägra” att verkställa den europeiska arresteringsordern, och drog utifrån detta slutsatsen att myndigheten måste ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i frågan huruvida det finns anledning att vägra verkställighet i ett sådant fall, när den europeiska arresteringsordern inte innehåller någon av de uppgifter som anges i led a–d i denna bestämmelse.
66. Enligt domstolen stöds denna tolkning av systematiken i rambeslutet. Huvudregeln enligt rambeslutet är att en europeisk arresteringsorder ska verkställas och skälen för att vägra erkännande och verkställighet utgör undantag. Om den verkställande rättsliga myndigheten fråntas möjligheten att beaktaomständigheterna i det enskilda fallet, vilka kan få myndigheten att anse att villkoren för att vägra överlämnande inte är uppfyllda, skulle effekten bli att den rätt som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet omvandlades till en skyldighet i egentlig bemärkelse. Undantagsregeln om att vägra överlämnande skulle således omvandlas till huvudregel.
67. Om inget av de villkor som anges i artikel 4a.1 led a–d i rambeslut 2002/584 är uppfyllt, kan den verkställande rättsliga myndigheten således inte vara skyldig att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utan möjlighet för myndigheten att beakta omständigheterna i det enskilda fallet.
68. Den verkställande rättsliga myndigheten får – ur denna synvinkel – följaktligen ta i beaktande andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att se till att överlämnandet av den berörda personen inte medför någon kränkning av vederbörandes rätt till försvar och sålunda genomföra överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten. I detta avseende kan det bland annat tas hänsyn till den berörda personens beteende, i synnerhet den omständigheten att vederbörande har försökt undgå delgivning av handlingar som adresserats till honom eller henne eller att vederbörande sökt undvika all kontakt med sitt ombud.
69. Av detta följer att när en verkställande rättslig myndighet kontrollerar huruvida något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 är uppfyllt, får myndigheten inte vara förhindrad att försäkra sig om att den berörda personens rätt till försvar iakttagits genom att ta vederbörlig hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet, inbegripet de uppgifter som myndigheten själv kan ha tillgång till.
70. Efter dessa preciseringar noterar jag att reglerna om tredskodomsförfaranden i rambesluten 2002/584 och 2008/909 har samma ursprung, det vill säga rambeslut 2009/299, och har samma syfte, nämligen bland annat att stärka de berörda personernas rätt till försvar genom att säkerställa att deras grundläggande rätt till en rättvis rättegång i brottmål respekteras, samtidigt som det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna förstärks. Vidare sammanfaller den aktuella lydelsen i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 och lydelsen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, som ändrades och infördes genom rambeslut 2009/299, vilket, såsom framgår av skälen 4 och 6 i rambeslut 2009/299 återspeglar unionslagstiftarens avsikt att på ett precist och enhetligt sätt ange under vilka villkor erkännande och verkställighet av ett avgörande, varvid den berörda personen inte varit personligen närvarande vid förhandlingen, inte får vägras.
71. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att de lärdomar som kan dras från domstolens praxis avseende artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska tillämpas analogt på det skäl till att erkännande och verkställighet får vägras som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.
72. Detta innebär att om villkoren för att tillämpa de undantag som anges i den bestämmelsen inte är uppfyllda, har den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning för att i varje enskilt fall avgöra om detta skäl till att vägra erkännande och verkställighet ska åberopas. Principen om att verkställighet får vägras är då tillämplig. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan således under alla omständigheter ta hänsyn till andra omständigheter som gör det möjligt för den att säkerställa att erkännandet av en dom och verkställigheten av en påföljd inte innebär att den berörda personens rätt till försvar kränks. Denna myndighet måste därför kunna ta hänsyn till den berörda personens beteende, inbegripet omständigheter som visar att han eller hon har försökt att undgå delgivning av handlingar som adresserats till honom eller henne eller har undvikit all kontakt med sitt ombud.
73. Genom att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning kan den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten på så sätt säkerställa en balans mellan målen att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, motverka att straff undgås, och garantera dennes rätt till försvar. Jag anser att det vid avvägningen mellan de olika intressen som står på spel även bör beaktas att den dömda personen har begärt att hans påföljd ska verkställas i den verkställande medlemsstaten.
74. I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den italienska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ålägger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att vägra att erkänna en dom och att verkställa en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat när inget av de undantag som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är tillämpligt. Denna lagstiftning ger således inte myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning för att, på grundval av omständigheterna i det enskilda fallet, pröva huruvida den berörda personens rätt till försvar kan anses ha iakttagits och, följaktligen, för att besluta om erkännande och verkställighet av den aktuella fällande domen.
75. Det kan under dessa omständigheter konstateras att en sådan nationell lagstiftning strider mot artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.
76. Det ska mot bakgrund av denna bedömning om oförenlighet med unionslagstiftningen erinras om att principen om unionsrättens företräde enligt domstolens praxis ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584 eller rambeslut 2008/909, eftersom rambesluten saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas genom rambesluten i fråga.
77. Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det syfte som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte.
78. Av detta följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att – så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt – tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av lydelsen och syftet med rambesluten 2002/584 och 2008/909.
V. Förslag till avgörande
79. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) på följande sätt: Artikel 4.6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna och artikel 9.1 i och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i deras lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, inom ramen för tillämpningen av det skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, som anges i den förstnämnda bestämmelsen, när den person som är föremål för arresteringsordern inte var personligen närvarande vid förhandlingen, har en möjlighet, och inte någon skyldighet, att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden när inget av de undantag som föreskrivs i den andra av dessa bestämmelser är tillämpligt. Det ankommer på den nationella domstolen att – så långt det är möjligt och med beaktande av den nationella rätten i sin helhet och med användning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt – tolka den nationella lagstiftningen mot bakgrund av lydelsen i och syftet med rambesluten 2002/584 och 2008/909, i deras ändrade lydelse.
1 Originalspråk: franska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
3 Se skäl 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1). Se även dom av den 20 maj 2025, Kachev ( C‑135/25 PPU, nedan kallad domen Kachev, EU:C:2025:366, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
4 Se skäl 35 i direktiv 2016/343. Se även skäl 1 i rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).
5 EGT L 190, 2002, s. 1.
6 EUT L 327, 2008, s. 27.
7 Nedan kallade rambeslut 2002/584 respektive rambeslut 2008/909.
8 I det målet, där den berörda personen inte hade avvikit innan rättegången, hade vederbörande angett adressen till den advokatbyrå där dess ombud tjänstgjorde, åt vilken den berörda personen hade gett i uppdrag att företräda vederbörande under förfarandena i första och andra instans, som den adress till vilken de behöriga myndigheterna kunde sända delgivningarna till den beröra personen.
9 GURI nr 98, av den 29 april 2005, s. 6.
10 GURI nr 230, av den 1 oktober 2010, s. 1.
11 Nedan kallad dom av den 23 augusti 2010.
12 Min kursivering.
13 Min kursivering.
14 Se särskilt dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkterna 21 och 23), dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 43 och där angiven rättspraxis), dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, nedan kallad domen O. G., EU:C:2023:444, punkt 49) och dom av den 4 september 2025 C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder) ( C‑305/22, nedan kallad domen C.J., EU:C:2025:665, punkt 44).
15 Se, bland annat, domen O.G (punkt 46 och där angiven rättspraxis) och C.J (punkt 43).
16 Se, bland, domen O.G (punkt 47 och där angiven rättspraxis).
17 Se, bland annat, domen O.G (punkt 48 och där angiven rättspraxis) och domen C.J (punkt 52). Såsom domstolen preciserade i den domen krävs det, vid tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, samtycke från den utfärdande medlemsstaten för att den verkställande staten ska få överta verkställigheten av det straff som dömts ut genom den fällande dom som meddelats i den utfärdande staten och som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/909 (punkt 67 i nämnda dom).
18 Se, bland annat, dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
19 Se, bland annat, dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 92 och där angiven rättspraxis).
20 Se dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) ( C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 51 och där angiven rättspraxis) och domen C.J (punkt 81). Domstolen preciserade emellertid i den domen att om den verkställande medlemsstaten, med stöd av detta mål, kunde vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff utan den utfärdande medlemsstatens samtycke till att den förstnämnda staten övertar verkställigheten, så skulle detta emellertid kunna medföra en hög risk för straffrihet för personer som försöker undgå rättvisan efter att ha dömts i en medlemsstat och i slutändan äventyra att det förenklade system för överlämnande mellan medlemsstaterna som inrättats genom rambeslut 2002/584 fungerar effektivt (punkt 82 i nämnda dom).
21 Se, bland annat, domen Kachev (punkt 35 och där angiven rättspraxis).
22 Se, bland annat, domen Kachev (punkt 36 och där angiven rättspraxis).
23 Se, bland annat, domen Kachev (punkt 37 och där angiven rättspraxis).
24 Se, bland annat, domen Kachev (punkt 41 och där angiven rättspraxis).
25 Se domen Kachev (punkt 59).
26 Se domen Kachev (punkt 61).
27 Se domen Kachev (punkt 62).
28 Se domen Kachev (punkt 63).
29 Se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, nedan kallad Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), EU:C:2023:235, punkt 64).
30 Se, analogt, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkterna 60, 61 och 64).
31 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑396/22, nedan kallad Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), EU:C:2023:1029, punkt 38 och där angiven rättspraxis.
32 Se, bland annat domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) (punkt 39 och där angiven rättspraxis).
33 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 49 och där angiven rättspraxis).
34 Se, bland annat, domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) (punkt 40 och där angiven rättspraxis).
35 Se, bland annat, domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) (punkt 41 och där angiven rättspraxis).
36 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkterna 75 och 76 samt där angiven rättspraxis).
37 Se domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 77).
38 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 76 och där angiven rättspraxis).
39 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 78 och där angiven rättspraxis). Se även domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) (punkt 42 och där angiven rättspraxis).
40 Se bland annat domen Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) (punkt 43 och där angiven rättspraxis).
41 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 66 och där angiven rättspraxis).
42 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 50).
43 Se, bland annat, domen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (punkt 49, och där angiven rättspraxis).
44 I mitt förslag till avgörande i målet Höldermann (C‑447/24), i vilket jag föredrar mitt förslag till avgörande i dag, har jag angett varför jag anser att den omständigheten att den berörda personen har begärt att den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten ska besluta om verkställande av påföljden i den verkställande medlemsstaten inte i sig uppfyller villkoren i artikel 9.1 i iii) i rambeslut 2008/909. ATAU:s inställning kan visserligen framstå som motsägelsefull, eftersom han genom att begära att påföljden ska verkställas i Italien tycks godta påföljden. Det ska emellertid understrykas att ATAU kan framställa en sådan begäran samtidigt som han förbehåller sig rätten att begära en ny rättegång. Det ska för övrigt påpekas att ATAU:s ombud vid förhandlingen uppgav att ATAU fortfarande skulle kunna utöva en sådan rätt. Dessa omständigheter ingår bland de omständigheter som den verkställande rättsliga myndigheten kan beakta inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.
45 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑398/22, EU:C:2023:1031, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
46 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C-398/22, EU:C:2023:1031, punkt 47 och där angiven rättspraxis).