Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑97/24 The Minister for Children, Equality, Disability, Integration and Youth

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan SA och R.J., två personer som ansökt om internationellt skydd (tillsammans nedan kallade sökandena), å ena sidan, och Minister for Children, Equality, Disability, Integration and Youth (ministern för barn-, jämställdhets-, funktionshinders-, integrations- och ungdomsfrågor, Irland) (nedan kallad ministern) och Attorney General (Irland) (tillsammans kallade de irländska myndigheterna), å andra sidan, angående sökandenas rätt till skadestånd på grund av de irländska myndigheternas underlåtenhet att tillhandahålla inkvartering, mat, vatten och andra materiella mottagningsvillkor för att tillgodose sökandenas grundläggande behov.

2. Sökandena har yrkat ersättning på den grunden att de nationella myndigheterna underlät att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd.

3. Detta unionsrättsliga skadeståndsanspråk grundas på den rättspraxis som härleder sig från de banbrytande domarna i de förenade målen Francovich m.fl. och i de förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame (nedan tillsammans kallade Francovich-prejudikaten), som stadfäster principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten, vilken utgör en del av systemet i de fördrag som unionen grundar sig på.

4. Enligt denna princip har drabbade personer rätt till skadestånd då tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna rättsregel är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda personerna har lidit (nedan kallat Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet). Det är i princip de nationella domstolarna som ska tillämpa de kriterier som gör det möjligt att fastställa medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av unionsrätten i enlighet med de riktlinjer som EU-domstolen har angett för denna tillämpning.

5. Medan sökandena i förevarande mål har gjort gällande att de tre delarna av detta prov är uppfyllda, har de irländska myndigheterna åberopat force majeure till hinder för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse, och gjort gällande att kraven enligt den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet därmed inte är uppfyllda. Dessa myndigheter har inte bestritt att de underlät att sörja för att sökandena blev inkvarterade i enlighet med vad som krävs enligt de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 2013/33. De tillbakavisar emellertid i sitt yttrande att sökandena skulle ha någon rätt till skadestånd, eftersom de anser att överträdelserna av unionsrätten orsakades av omständigheter som utgör force majeure och således inte är ”tillräckligt klara” i den mening som avses i den andra delen av detta prov.

6. I förevarande mål uppkommer således frågan huruvida nationella myndigheter kan åberopa force majeure som invändning mot ett skadeståndsanspråk grundat på att nämnda myndigheter åsidosatt direktiv 2013/33.

I. Tillämpliga bestämmelser

7. Artiklarna 2, 17 och 18 i direktiv 2013/33 är av relevans för förevarande förslag till avgörande. I artikel 18.9 i nämnda direktiv föreskrivs i synnerhet följande:

”I vederbörligen motiverade fall får medlemsstaterna under en rimlig tidsperiod, som ska vara så kort som möjligt, undantagsvis fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som föreskrivs i denna artikel, om

a) det krävs en bedömning av den sökandes särskilda behov, i enlighet med artikel 22,

b) de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda.

Sådana avvikande villkor ska under alla förhållanden täcka grundläggande behov.”

8. Direktiv 2013/33 införlivades med irländsk lagstiftning genom European Communities (Reception Conditions) Regulations 2018 (Europeiska gemenskaperna (Mottagningsvillkor) förordning av år 2018) (nedan kallad förordningen).

9. I denna förordning definieras materiella mottagningsvillkor som mottagningsvillkor som ”tillhandahålls en mottagare för att uppfylla kraven i [direktiv 2013/33]”, vilka omfattar följande:

”a) inkvartering, mat och därtill hörande naturaförmåner,

b) dagersättning, och

c) kläder som tillhandahålls i form av ett ekonomiskt bidrag i enlighet med artikel 201 i Social Welfare Consolidation Act 2005 (2005 års konsoliderade lag om social välfärd).”

10. Dagersättning definieras som ”den del av de materiella mottagningsvillkoren som, inom ramen för ett system som administreras av Minister for Employment Affairs and Social Protection (ministern för sysselsättningspolitik och socialt skydd), betalas ut veckovis till en mottagare för att denne ska kunna bestrida sina oförutsedda personliga utgifter”.

11. Artikel 4 i förordningen inrymmer möjligheten till den form av undantag som återfinns i artikel 18.9 i direktiv 2013/33 när de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda, men där klargörs att sådana avvikande villkor under alla förhållanden måste tillgodose ”mottagarens grundläggande behov”.

12. Den hänskjutande domstolen har förklarat att High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) i ett av målen inför irländsk domstol, nämligen i domen i målet SY mot Minister for Children, Equality, Disability, Integration and Youth (ministern för barn-, jämställdhets-, funktionshinders-, integrations- och ungdomsfrågor), fann att ministern hade åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen och artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) genom att inte sörja för att en person som ansökt om internationellt skydd fick inkvartering, mat och tillgång till sanitet och förklarade att ministerns underlåtenhet att tillhandahålla ”materiella mottagningsvillkor” enligt förordningen var rättsstridig och stred mot sökandens rättigheter enligt artikel 1 i stadgan. Ministern överklagade inte denna dom. SY begärde emellertid inte skadestånd.

II. Bakgrund

13. SA, som är afghansk medborgare, och R.J., som är indisk medborgare, ansökte om internationellt skydd i Irland den 15 februari respektive den 20 mars 2023.

14. Sökandena fick rätt till materiella mottagningsvillkor enligt förordningen. De erbjöds dock inte någon inkvartering. De mottog en enda kupong på 25 euro. Sökandena ansågs inte vara berättigade till dagersättning för asylsökande vid tidpunkten för deras ansökningar, eftersom de irländska myndigheterna menade att detta förutsatte att sökandena bodde på ett mottagningscentrum för asylsökande.

15. Sökandena levde som uteliggare på Dublins gator, ofta i regnigt och kallt väder, och övernattade ibland i osäkra boenden.

16. SA har uppgett att han fick hjälp av Irish Refugee Council (irländska flyktingrådet), en icke-statlig organisation, som gav honom en lista på välgörenhetsorganisationer i Dublin, jämte måltider och tillgång till hygieninrättningar för hemlösa. Han bevittnade och utsattes för våld på gatorna. Han var rädd för att bli överfallen och oroade sig för att hans tillhörigheter skulle bli stulna. Efter att under några veckor ha tillbringat nätterna som uteliggare flyttade han till ett parkeringshus i byn Skerries nära Dublin. Emellanåt blev han erbjuden sovplats hos andra afghaner. Ibland fick han inte ett ordentligt mål mat på två dagar för att han inte hade råd att åka in till centrum för att få mat från välgörenhetsorganisationer eller för att köpa mat. Det kunde ofta gå fem, sex dagar utan att han fick duscha eller tvätta sig, eftersom det var mycket svårt att få tillträde till hygieninrättningar. Han beskriver hur han frös och svalt, och kände sig förödmjukad och rädd. SA fick akutvård för skador han ådragit sig vid en trafikolycka i Ungern på vägen till Irland. Han skaffade läkarutlåtanden som beskrev den hjärnskakning och smärta han drabbats av och skickade dem till ministern för att få förtur till inkvartering på grund av sin utsatthet.

17. R.J. har uppgett att han, under tiden han levde som uteliggare i Dublin, mottog ett tält, mat och kläder av en välgörenhetsorganisation. Han fick ofta gå hungrig, men fick ibland mat från välgörenhetsorganisationer. Han fruktade varje natt att folk som hade gett sig på andra personer som ansökt om internationellt skydd skulle tända eld på hans tält. Han kunde inte tillgodose sina hygienbehov och utvecklade problem med sin hälsa av att bo på gatan. R.J. försäkrar att han blev desperat och fruktade för sin framtid och sitt välbefinnande. Han kände sig ensam och rädd.

18. Sökandena begärde att de irländska myndigheterna skulle erkänna att de befann sig i en utsatt situation, men deras ansökningar godtogs inte.

19. Till följd av en ändring av villkoren för rätt till uppehållsbidrag beviljades sökandena den 5 respektive den 20 april 2023, med retroaktiv verkan från den dag de ansökt om internationellt skydd, en dagersättning på 38,80 euro per vecka. De kunde även erhålla bidrag till ytterligare behov för att täcka tillfälliga extrabehov.

20. SA och R.J. fick inkvartering den 27 april respektive den 22 maj 2023. De hade då levt på gatan i 71 respektive 64 dagar.

21. Sökandena väckte därefter talan mot de irländska myndigheterna vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen), som är hänskjutande domstol i detta mål, och yrkade skadestånd på den grunden att dessa myndigheter underlåtit att tillhandahålla inkvartering, mat, vatten och andra materiella mottagningsvillkor som tillgodosåg sökandenas grundläggande behov.

22. Ministern och Attorney General har inte bestritt sökandenas yrkanden i det nationella målet att det ska fastställas att de nationella bestämmelser som införlivar direktiv 2013/33 och artikel 1 i stadgan har åsidosatts. De har emellertid bestritt att sökandena skulle ha någon rätt till skadestånd, eftersom överträdelserna av unionsrätten enligt deras mening orsakades av omständigheter som utgör force majeure och således inte är ”tillräckligt klara” i den mening som avses i den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet.

23. De irländska myndigheterna har inte åberopat att det rådde brist på ekonomiska resurser. De har emellertid hävdat att den aldrig tidigare skådade tillströmningen av tredjelandsmedborgare som ansökte om tillfälligt eller internationellt skydd i Irland uttömde de inkvarteringsmöjligheter som dessa myndigheter kunde erbjuda, med följden att ensamstående icke-utsatta vuxna män under en period av fyra och en halv månad lämnades utan inkvartering av de nationella myndigheterna. Dessa myndigheter gjorde dock alla rimliga ansträngningar för att ordna inkvartering åt de berörda personerna och för att tillgodose andra mottagningsbehov. Det omtvistade åsidosättandet av unionsrätten var således inte avsiktligt.

24. De irländska myndigheterna har även anfört att force majeure i alla händelser kan åberopas som en fristående invändning enligt unionsrätten.

25. Den hänskjutande domstolen har påpekat att Irland i en rapport som offentliggjordes år 2020 rekommenderades att planera för att kunna ta emot personer som ansöker om internationellt skydd på grundval av cirka 3500 nya ansökningar per år. Efter den ryska invasionen av Ukraina anlände emellertid nästan 100000 tredjelandsmedborgare som sökte tillfälligt eller internationellt skydd till Irland mellan februari 2022 och maj 2023, varav mer än 80000 personer måste inkvarteras av de irländska myndigheterna.

26. Mot bakgrund av dessa omständigheter önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en medlemsstat kan åberopa force majeure för att undgå ansvar vid en överträdelse av unionsrätten, särskilt när de omtvistade skyldigheterna följer av okränkbara rättigheter enligt stadgan och formuleras som tvingande oinskränkbar rätt i direktiv 2013/33.

27. För det fall att en sådan möjlighet skulle godtas, måste det sedan fastställas huruvida force majeure kan åberopas när det inte är möjligt att hantera de omtvistade omständigheterna utan orimliga uppoffringar, när alla rimliga åtgärder har vidtagits eller när det objektivt sett är omöjligt att iaktta unionsrätten. De bestämmelser som är omtvistade i det nationella målet är av sådan art att de kan motivera en grundlig granskning, särskilt som behovet av ytterligare permanenta inkvarteringsmöjligheter vid en viss tidpunkt upphörde att vara oförutsebart. Det skulle således ha kunnat förväntas att de irländska myndigheterna, som hade tillräckliga ekonomiska resurser, skulle ha gjort ansträngningar för att finna privat inkvartering åt de berörda personerna, genom att tillhandahålla logikuponger eller högre belopp i ekonomiskt bidrag, eller genom att bygga nödbostäder.

28. Mot denna bakgrund har High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska force majeure, för det fall att detta begrepp inte kan åberopas till stöd för ett svaromål enligt det direktiv eller den genomförandeförordning som är i fråga, likväl kunna åberopas som grund för en invändning mot ett skadeståndsanspråk enligt Francovich-prejudikaten som grundar sig på en överträdelse av en unionsrättlig skyldighet som ger enskilda rättigheter som följer av den grundläggande rätten till människans värdighet enligt artikel 1 i stadgan (antingen inom ramen för den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet eller på annat sätt)?

2) Om fråga 1 ska besvaras jakande, vilka är då ramarna för och den tillbörliga omfattningen av en invändning grundad på force majeure?”

III. Förfarandet vid EU-domstolen

29. Skriftliga yttranden har inkommit från sökandena, ministern, den italienska regeringen, Förenta nationernas flyktingkommissariat och kommissionen. Sökandena, ministern, den italienska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen, som ägde rum den 5 februari 2025.

IV. Bedömning

30. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida en medlemsstat kan åberopa force majeure som grund för en invändning mot en skadeståndstalan som grundar sig på statens ansvar för överträdelser av unionsrättsliga skyldigheter som följer av direktiv 2013/33, vilka utgör en del av den grundläggande rätten till människans värdighet som stadfästs i artikel 1 i stadgan. Om så är fallet önskar nämnda domstol även få klarhet i vad som avses med begreppet ”tillräckligt klar” överträdelse i unionsrättslig mening och under vilka förutsättningar en sådan invändning kan framställas.

31. Innan jag fördjupar mig i frågan huruvida en invändning om force majeure kan framställas inom ramen för en skadeståndstalan som grundas på Francovich-prejudikaten, ska det påpekas att den hänskjutande domstolens fråga tycks grunda sig på antagandet att den omtvistade situationen inte omfattas av artikel 18.9 b i direktiv 2013/33, där det fastställs regler för de fall då de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda. Det är därför nödvändigt att först undersöka huruvida denna bestämmelse kan vara tillämplig på de förevarande omständigheterna.

32. Om den omtvistade situationen omfattas av artikel 18.9 i direktiv 2013/33, utgör denna bestämmelse en ram för medlemsstaternas agerande. I så fall uppkommer frågan om force majeure endast om lagstiftaren inte hade de omständigheter som föreligger i förevarande mål i åtanke.

33. I detta hänseende fann EU-domstolen i domen av den 8 juni 2023 i målet UFC - Que choisir och CLCV,, i ett mål som rörde paketresedirektivet, att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” utgör ett konkret uttryck för begreppet ”force majeure” inom ramen för ett direktiv trots att detta direktiv inte innehåller någon hänvisning till force majeure. I ett annat sammanhang, i domen av den 26 september 2013 i målet ÖBB-Personenverkehr, fann EU-domstolen att förordningen om rättigheter för tågresenärer avsiktligt uteslöt möjligheten att undanta parter från ansvar på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter. Med stöd av denna rättspraxis skulle man kunna hävda att unionslagstiftaren, genom att föreskriva ett undantag i artikel 18.9 i direktiv 2013/33, redan har reglerat frågan och därmed uteslutit behovet av att överväga en allmän invändning om force majeure. Detta skulle göra det överflödigt att diskutera huruvida denna grund kan åberopas inom ramen för en talan som grundas på Francovich-prejudikaten.

34. Av detta skäl är förevarande förslag till avgörande uppdelat i två delar. Jag kommer först att granska definitionen av force majeure och bedöma huruvida artikel 18.9 i direktiv 2013/33 kan utgöra ett specifikt uttryck för detta begrepp för det fall att inkvarteringsmöjligheterna har uttömts på grund av en massiv tillströmning till Irland av personer i behov av internationellt skydd (avsnitt A). Därefter kommer jag att bedöma invändningen om force majeure mot bakgrund av den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet och överväga dess betydelse för bedömningen av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse (avsnitt B).

A. Huruvida artikel 18.9 i direktiv 2013/33 är tillämplig

1. Omfattningen av invändningen om force majeure

35. Inledningsvis vill jag erinra om att begreppet force majeure har åberopats inför EU-domstolen inom olika unionsrättsliga områden, och att det i rättspraxis anses åsyfta ”onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera och vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas”. Eftersom begreppet force majeure inte har samma innebörd inom unionsrättens olika tillämpningsområden, ska dess betydelse bestämmas mot bakgrund av det rättsliga sammanhang i vilket det är meningen att det ska få verkningar.

36. I samband med mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF har EU-domstolen slagit fast att force majeure kan utgöra en möjlig invändning mot en talan avseende en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten. Det har nämligen erkänts att en medlemsstat som stöter på svårigheter som inte direkt kan åtgärdas och som hindrar den från att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten kan åberopa force majeure.

37. Det framgår dock av rättspraxis att tröskeln för att visa att det föreligger omständigheter som utgör force majeure är hög. Även under onormala och oförutsebara omständigheter är en medlemsstat skyldig att vidta alla åtgärder som står i dess makt för att följa unionsrätten. I domen i målet Vilkas beskrevs force majeure, i samband med ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder, som följderna av onormala och oförutsebara omständigheter som inte kunde ha undvikits trots iakttagande av all vederbörlig omsorg från myndigheternas sida, vilket begrepp skulle tolkas restriktivt. Denna formulering valdes senast i domen i målet UFC - Que choisir och CLCV. Såsom framgår av uttrycket ”tillfälligt … oöverstigliga svårigheter” innebär den restriktiva tolkningen av begreppet force majeure dessutom att om den händelse som hindrar medlemsstaten från att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten är tillfällig, så får den endast underlåta att uppfylla sina skyldigheter under den tid som händelsen varar och under en rimligt kort period.

38. Det är också vedertaget att svårigheter relaterade till den nationella rättsordningen inte kan åberopas som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av unionsrätten. Inte heller kan force majeure avse svårigheter av inhemsk karaktär som kan härledas till en medlemsstats politiska eller administrativa organisation eller till brist på behörighet, kunskaper eller medel.

39. Senast under covid-19-pandemin åberopades force majeure i rättspraxis av vissa medlemsstater på grund av den aldrig tidigare skådade hälsokrisen. EU-domstolen slog emellertid fast att även om pandemin utgjorde oundvikliga och extraordinära omständigheter, motiverade den inte automatiskt en generell befrielse från skyldigheten att uppfylla unionsrättsliga skyldigheter. EU-domstolen krävde en konkret beskrivning av hur pandemin direkt hade förhindrat efterlevnaden av det ifrågavarande direktivet och en förklaring till varför det inte varit möjligt att vidta alternativa åtgärder för att uppfylla skyldigheterna enligt unionsrätten.

40. Sammanfattningsvis kan en medlemsstat som tillfälligt stöter på oöverstigliga svårigheter som hindrar den från att uppfylla sina specifika skyldigheter enligt unionsrätten åberopa force majeure, men endast för den period som är nödvändig för att övervinna dessa svårigheter.

2. Huruvida artikel 18.9 i direktiv 2013/33 utgör ett specifikt uttryck för force majeure

41. I direktiv 2013/33 fastställs miniminormer för mottagande. Artikel 17 i nämnda direktiv innehåller allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård. Enligt artikel 17.1 och 17.2 i direktiv 2013/33 ska medlemsstaterna se till att materiella mottagningsvillkor är tillgängliga för sökande när de ansöker om internationellt skydd. Medlemsstaterna ska även se till att de åtgärder som vidtas i detta syfte ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa. I artikel 18 i direktiv 2013/33 anges de närmare bestämmelserna om materiella mottagningsvillkor.

42. I artikel 18.9 b i direktiv 2013/33 föreskrivs att medlemsstaterna ”[i] vederbörligen motiverade fall … under en rimlig tidsperiod, som ska vara så kort som möjligt, undantagsvis [får] fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som föreskrivs i denna artikel, om … de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda”. Det ger således medlemsstaterna möjlighet att undantagsvis avvika från de normala materiella mottagningsvillkoren, förutsatt att en sådan avvikelse är vederbörligen motiverad och endast gäller under en rimlig tidsperiod som är så kort som möjligt.

43. Enligt EU-domstolens praxis i fråga om undantag ska denna bestämmelse tillämpas på ett lämpligt sätt för att tillgodose klart definierade behov och konkreta situationer. Dessutom ska artikel 18.9 b i direktiv 2013/33, i egenskap av undantagsbestämmelse, tolkas restriktivt och den myndighet som fattar beslutet åläggas bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger för varje undantag. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda i förevarande mål.

44. Artikel 18.9 i direktiv 2013/33 är utformad för att ge medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme i extraordinära situationer. Även om begreppet force majeure inte uttryckligen förekommer i denna bestämmelse, används begrepp som ”undantagsvis”, ”i vederbörligen motiverade fall” och ”rimlig tidsperiod”. Dessa inslag i texten kan förstås som ett specifikt uttryck för villkoren för force majeure i form av onormala och oförutsebara omständigheter, i den mån den händelse som leder till att inkvarteringsmöjligheterna uttöms utgör en onormal och oförutsebar händelse. Denna bestämmelse skulle därför kunna tolkas som ett specifikt erkännande i lag av att exceptionella omständigheter motiverar ett tillfälligt undantag från de skyldigheter som anges i artikel 18 i direktivet. En av dessa specifika situationer är att de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis uttömts, under förutsättning att den händelse som orsakat detta bevisligen är oförutsebar och onormal.

45. Härav följer att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 kan tolkas så, att den avser extraordinära omständigheter och således ger konkret uttryck för begreppet force majeure. När onormala och oförutsebara omständigheter leder till att inkvarteringsmöjligheterna blir uttömda, vilket gör att det inte går att garantera normala mottagningsvillkor, ska situationen under den tidsperiod som krävs för att övervinna dessa svårigheter omfattas av led b i nämnda bestämmelse.

46. I detta hänseende fann EU-domstolen i sin dom i målet kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd) att unionslagstiftaren ”vid antagandet av [direktiv] 2013/33 … [dessutom] beaktat den situationen att en medlemsstat står inför en mycket betydande ökning av antalet ansökningar om internationellt skydd” och tillade att medlemsstaterna i ”[artikel] 18.9 i direktiv 2013/33 ges … möjlighet att i viss utsträckning avvika från bestämmelserna i detta direktiv när möjligheterna att … inkvartera [sökande] i mottagningsanläggningar är uttömda”. Av denna dom kan utläsas att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 avser exceptionella omständigheter när möjligheterna att inkvartera personer som ansökt om internationellt skydd är uttömda. I synnerhet framgår det tydligt av hänvisningen till en ”mycket betydande ökning” av antalet ansökningar om internationellt skydd att denna bestämmelse syftar till att hantera extraordinära situationer snarare än normala svårigheter.

47. Om en händelse såsom covid-19-pandemin kunde anses vara en händelse som kunde tänkas falla inom tillämpningsområdet för ett direktiv såsom paketresedirektivet, så kan vidare en händelse såsom en massiv tillströmning av flyktingar även analogt regleras av lagstiftaren och därmed omfattas av ett direktiv. Om EU-domstolen dessutom har slagit fast att extraordinära omständigheter specifikt kan regleras genom sekundärlagstiftning på konsumenträttens område i form av paketresedirektivet, kan det rimligen förväntas att även grundläggande sociala rättigheter – såsom de som följer av direktiv 2013/33 – kan bli föremål för lagstiftning i extrema situationer, såsom en massiv tillströmning av flyktingar som uttömmer befintliga inkvarteringsmöjligheter, förutsatt att situationen är oförutsebar i det att den överskrider alla rimliga prognoser.

48. En sådan massiv tillströmning av flyktingar kan emellertid inte anses utgöra en exceptionell situation under obegränsad tid, eftersom denna situation vid en viss tidpunkt förlorar sin karaktär av onormal och oförutsebar händelse. Hänvisningen till en ”rimlig tidsperiod” i artikel 18.9 i direktiv 2013/33 bekräftar denna tolkning. Denna bestämmelse är dessutom endast tillämplig i ”vederbörligen motiverade fall”, vilket enligt EU-domstolens praxis innebär att det krävs konkreta bevis för att en massiv tillströmning av skyddssökande förhindrade efterlevnaden av det ifrågavarande direktivet. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda i förevarande mål.

49. Detta talar för att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 i förevarande fall ska anses utgöra den korrekta grunden för invändningen, under förutsättning att svårigheterna övervinns inom en rimlig tidsperiod. Härav följer att medlemsstaten, när denna tidsperiod väl har löpt ut, inte längre kan åberopa denna bestämmelse. Det bör vidare noteras att artikel 18.9 a och b i nämnda direktiv avser två mycket specifika situationer, nämligen a) när det krävs en bedömning av sökandens särskilda behov och b) när de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda. Härav följer att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 inte reglerar andra situationer (såsom naturkatastrofer eller krig, vilka diskuterades under förhandlingen inför EU-domstolen) där inkvarteringsmöjligheter inte existerar eller saknas på grund av oöverstigliga svårigheter inom eller i närheten av den berörda medlemsstaten. Tolkningen att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 utgör ett specifikt uttryck för force majeure utesluter således inte att medlemsstaterna kan åberopa force majeure som en allmän invändning i andra situationer.

50. Sammanfattningsvis ska artikel 18.9 i direktiv 2013/33, med hänsyn till dess tydliga funktion som ett begränsat undantag avsett för exceptionella situationer, anses utgöra ett specifikt uttryck för force majeure. En massiv tillströmning av personer som ansöker om internationellt skydd kan således inte utgöra en fristående grund för att åberopa force majeure, eftersom det i denna bestämmelse redan föreskrivs en ram för att hantera sådan tillströmning. I förevarande fall kan myndigheterna i en medlemsstat inte utanför tillämpningsområdet för artikel 18.9 i direktiv 2013/33 åberopa force majeure som berättigandegrund för att ha underlåtit att tillgodose de grundläggande behoven hos en person som ansökt om internationellt skydd.

51. Om det emellertid inte är fråga om en situation där inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis har uttömts på grund av ett stort antal ansökningar om internationellt skydd, skulle det kunna bli aktuellt att åberopa force majeure – som en separat och mer allmän ursäkt – inom ramen för den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet.

52. Av detta följer att en situation där inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis har uttömts på grund av en massiv tillströmning av flyktingar omfattas av artikel 18.9 b i direktiv 2013/33, under förutsättning att den nationella domstolen kan konstatera att villkoren för att tillämpa denna bestämmelse är uppfyllda. I så fall ska den hänskjutande domstolens frågor omformuleras, eftersom förutsättningarna för att tillämpa Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet ska prövas med utgångspunkt i att artikel 18.9 i detta direktiv reglerar den omtvistade situationen.

3. Omformulering av tolkningsfrågan

53. För det fall att EU-domstolen skulle anse att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 är tillämplig på en situation med massiv tillströmning av personer som ansöker om internationellt skydd vilken leder till att de ordinarie inkvarteringsmöjligheterna i värdmedlemsstaten blir uttömda, ska tolkningsfrågorna omformuleras på så sätt att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 18.9 i direktiv 2013/33, jämförd med rätten till mänsklig värdighet som stadfästs i artikel 1 i stadgan, med hänsyn till dess tydliga funktion som ett begränsat undantag avsett för exceptionella omständigheter, ska tolkas så, att den utgör hinder för att denna medlemsstat, inom ramen för en skadeståndstalan, åberopar force majeure på den grunden att inkvarteringsmöjligheterna har uttömts till följd av denna tillströmning.

4. Tillämpningen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet

a) Beteende som strider mot unionsrätten

54. Med hänsyn till att det i artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33 fastställs en allmän skyldighet att tillhandahålla materiella mottagningsvillkor, inbegripet inkvartering, utgör ett åsidosättande av dessa bestämmelser normalt sett en överträdelse. Om emellertid artikel 18.9 i nämnda direktiv medger ett undantag för det fall att inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda och detta ska tolkas som ett uttryck för force majeure, är det inte säkert att medlemsstatens underlåtenhet att tillhandahålla inkvartering ska anses vara rättsstridig, förutsatt att villkoren för att åberopa denna bestämmelse är uppfyllda. I så fall skulle en överträdelse i den mening som avses i Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet inte följa direkt av artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33, utan snarare av att artikel 18.9 i detta direktiv kanske tillämpats eller åberopats på ett felaktigt sätt. Om en medlemsstat felaktigt skulle åberopa force majeure enligt artikel 18.9 i direktiv 2013/33 utan att uppfylla villkoren i denna bestämmelse, skulle överträdelsen avse denna bestämmelse i sig.

55. Om artikel 18.9 i direktiv 2013/33 skulle tillämpas felaktigt – exempelvis om villkoren för undantaget inte var uppfyllda – skulle medlemsstaten följaktligen fortfarande kunna ha åsidosatt sina skyldigheter enligt direktivet. I ett sådant fall skulle medlemsstaten kunna ådra sig skadeståndsansvar, förutsatt att överträdelsen är tillräckligt klar enligt unionsrätten.

b) En tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten

1) Provet enligt rättspraxis

56. EU-domstolen har slagit fast att när medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning, så är det endast om den berörda medlemsstaten uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning som det kan anses vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse. Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet kan därför sägas förutsätta att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning.

57. I punkt 55 i sin dom i de förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame fann EU-domstolen att det avgörande kriteriet för att anse att en överträdelse av unionsrätten är tillräckligt klar är att en medlemsstat eller en unionsinstitution uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. EU-domstolen räknade även upp vissa omständigheter som kan behöva beaktas vid bedömningen av huruvida en medlemsstat uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I punkt 56 i domen i de förenade målen Brasserie du pêcheur och Factortame slog EU-domstolen fast att det, bland de omständigheter som den behöriga domstolen kunde behöva ta hänsyn till, fanns anledning att framhålla den överträdda regelns grad av klarhet och precision, omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som i den överträdda regeln lämnas åt de nationella eller de unionsrättsliga myndigheterna, det begångna fördragsbrottets eller den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse, den omständigheten att en av en unionsinstitution intagen ståndpunkt har kunnat bidra till underlåtenheten samt antagandet eller upprätthållandet av bestämmelser eller nationell praxis som strider mot unionsrätten. En överträdelse av unionsrätten är i vilket fall som helst uppenbart klar då den har fortsatt, trots att det har avkunnats en dom i vilken det ifrågasatta fördragsbrottet fastställs eller det finns ett förhandsavgörande eller en fast rättspraxis från EU-domstolen i denna fråga, av vilka det framgår att agerandet i fråga utgör en överträdelse.

58. I det fall en medlemsstat förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning, kan emellertid redan åsidosättandet av unionsrätten i sig vara tillräckligt för att fastställa att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse.

2) Huruvida artikel 18.9 i direktiv 2013/33 ger medlemsstaterna utrymme för skönsmässig bedömning

59. Artikel 18.9 i direktiv 2013/33 förefaller ge medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning av hur de ska hantera situationer där inkvarteringsmöjligheterna är uttömda. I detta hänseende ger denna bestämmelse medlemsstaterna möjlighet att undantagsvis fastställa avvikande materiella mottagningsvillkor om inkvarteringsmöjligheterna tillfälligtvis är uttömda. Detta tyder på att medlemsstaterna har ett visst handlingsutrymme när det gäller att besluta hur de ska tillhandahålla materiella mottagningsvillkor när det saknas inkvarteringsmöjligheter. I detta avseende ska det påpekas att det i artikel 18.9 i direktiv 2013/33 inte anges exakt hur medlemsstaterna ska hantera bristen på inkvarteringsmöjligheter, vilket innebär att de har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de beslutar om vilka specifika åtgärder som ska vidtas – oavsett om det rör sig om nödbostäder, tillfällig inkvartering, ekonomiskt stöd eller andra lösningar. En sådan slutsats stöds av EU-domstolens praxis, där det klargörs att skyldigheten att tillhandahålla materiella mottagningsvillkor är tvingande, men att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om hur detta ska uppnås.

60. I domen i målet Saciri slog EU-domstolen exempelvis fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller sättet att tillhandahålla de materiella mottagningsvillkoren – antingen genom direkt inkvartering eller i form av ekonomiska bidrag. Såsom kommissionen med rätta påpekade vid förhandlingen gäller emellertid detta utrymme för skönsmässig bedömning sättet, men inte principen. Även om den domen avsåg allmänna mottagningsskyldigheter snarare än undantag enligt artikel 18.9 i direktiv 2013/33, är principen att medlemsstaterna inom de unionsrättsliga ramarna åtnjuter viss flexibilitet vid genomförandet relevant även i förevarande fall.

61. Det bör noteras att artikel 18.9 i direktiv 2013/33 fastställer både grunderna och gränserna för medlemsstaternas befogenhet att avvika från artikel 18.1–18.8 i direktivet – och inte från de mer omfattande skyldigheterna i direktivet eller i unionens asyllagstiftning som helhet. Artikel 18.9 i direktiv 2013/33 ger endast medlemsstaterna ett mycket begränsat utrymme för skönsmässig bedömning, i det att det avser att ”fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som föreskrivs i denna artikel”. I artikel 18.9 i direktiv 2013/33 fastställs dessutom, i otvetydiga ordalag, en skyldighet att täcka de skyddssökandes ”grundläggande behov”. Av detta följer att även om medlemsstaterna kan välja hur mottagningsvillkoren ska tillhandahållas, kan de inte undandra sig sin skyldighet enligt unionsrätten att tillgodose grundläggande behov, såsom att personer som ansöker om internationellt skydd ska erbjudas adekvat inkvartering, för att säkerställa att deras grundläggande rättigheter respekteras.

62. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att direktiv 2013/33 syftar till att säkerställa att den grundläggande rätten till mänsklig värdighet som stadfästs i artikel 1 i stadgan, vilken är nära knuten till artikel 4 i stadgan, respekteras fullt ut. Rätten till mänsklig värdighet är en absolut och ovillkorlig rättighet, som utgör grunden för andra grundläggande rättigheter och som inte får inskränkas.

63. EU-domstolen har följaktligen vid upprepade tillfällen bekräftat att den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2013/33 samt respekten för att människans värdighet enligt artikel 1 i stadgan är okränkbar, utgör ett absolut hinder mot att medlemsstaterna, ens under en tillfällig period, fråntar en asylsökande skydd för de miniminormer för materiella mottagningsvillkor som föreskrivs i detta direktiv. Vad gäller arten av de miniminormer för mottagande som medlemsstaterna ska fastställa anges i skäl 11 i direktiv 2013/33 att personer som ansöker om internationellt skydd ska garanteras en ”värdig levnadsstandard”.

64. I sin dom i målet Saciri underströk EU-domstolen särskilt att oavsett om de materiella mottagningsvillkoren beviljas in natura eller i form av ekonomiska bidrag eller kuponger, så måste de vara tillräckliga för att ”täcka de asylsökandes grundläggande behov”, vilket innebär att de måste vara tillräckliga för att säkerställa en värdig levnadsstandard som täcker de asylsökandes behov i fråga om hälsa och som gör det möjligt för dem att i förekommande fall skaffa en bostad på den privata hyresmarknaden. Vad gäller förevarande mål ska det framhållas att EU-domstolen specifikt har slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa att nationella myndigheter iakttar de miniminormer som gäller för mottagande av asylsökande. Överbelastning av mottagningssystemet kan inte under några omständigheter motivera att dessa normer inte iakttas.

65. Vidare har EU-domstolen slagit fast att respekten för människans värdighet, i den mening som avses i artikel 1 i stadgan, kräver att den berörda personen inte befinner sig i en situation av extremt materiellt armod som innebär att det är omöjligt för vederbörande att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att ha tak över huvudet, äta, klä sig och tvätta sig, och som skadar vederbörandes fysiska eller mentala hälsa eller utsätter personen för en förnedring som är oförenlig med mänsklig värdighet. Vidare har EU-domstolen funnit att artikel 4 i stadgan torde ha överträtts när likgiltigheten hos myndigheterna i en medlemsstat får till följd att en person som är helt och hållet beroende av bistånd från det offentliga, oberoende av personens egen vilja och personliga val, befinner sig i en situation av extremt materiellt armod, vilket gör det omöjligt för vederbörande att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att äta, tvätta sig och ha tak över huvudet, och vilket skadar dennes fysiska eller mentala hälsa eller utsätter honom eller henne för en förnedring som är oförenlig med mänsklig värdighet.

66. I detta hänseende har EU-domstolen, i ett mål som rörde indragning av materiella mottagningsvillkor, bekräftat att även en tillfällig underlåtenhet att tillhandahålla samtliga materiella mottagningsvillkor eller materiella mottagningsvillkor i form av inkvartering, mat eller kläder skulle vara oförenlig med kravet på att säkerställa värdiga levnadsvillkor för sökanden, eftersom det skulle medföra att sökanden fråntogs möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom tak över huvudet, mat, kläder och möjlighet att tvätta sig.

67. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att artikel 18.9 i direktiv 2013/33, läst mot bakgrund av rätten till människans värdighet och förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling som stadfästs i artiklarna 1 och 4 i stadgan, ska tolkas så, för det första, att den, med hänsyn till dess tydliga funktion som ett begränsat undantag avsett för exceptionella omständigheter, utgör ett specifikt uttryck för force majeure, för det andra att den är tillämplig på en situation med massiv tillströmning av personer som ansöker om internationellt skydd som leder till att de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna i den mottagande medlemsstaten uttöms, och för det tredje att den utgör hinder för att denna medlemsstat, inom ramen för en skadeståndstalan, åberopar force majeure på den grunden att inkvarteringsmöjligheterna har uttömts till följd av denna tillströmning.

68. För det fall att EU-domstolen skulle finna att målet inte kan avgöras på grundval av artikel 18.9 i direktiv 2013/33 och att det är nödvändigt att undersöka huruvida force majeure kan åberopas som en fristående invändning, kommer jag alternativt att lägga fram följande synpunkter.

B. Force majeure som en fristående invändning

69. För det fall att force majeure kan åberopas som en fristående invändning mot en skadeståndstalan grundad på en medlemsstats åsidosättande av direktiv 2013/33, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida denna invändning är giltig under de omständigheter som råder i förevarande mål.

1. Identifiering av den rättsregel som överträtts av den berörda medlemsstaten

70. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen inte har angett vilken rättsregel i direktiv 2013/33 som den berörda medlemsstaten har överträtt. I stället grundar sig nämnda domstol på ett åsidosättande av ”unionsrättsliga skyldigheter” som följer av ”okränkbara rättigheter i stadgan (här artikel 1), vilka uttrycks i tvingande och oinskränkbara ordalag i [det direktivet] och vilka avser de mest grundläggande behov som krävs för en miniminivå av mänsklig värdighet”.

71. Enligt min mening är det viktigt att identifiera vilken regel som den berörda medlemsstaten har åsidosatt innan den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet tillämpas.

72. I detta hänseende framgår det av handlingarna i målet att force majeure, när detta begrepp åberopas som grund för att inte ha efterkommit direktiv 2013/33, enligt den hänskjutande domstolen fungerar som en ”allmän rättfärdigandegrund”, eftersom det syftar till att rättfärdiga bristande efterlevnad av samtliga bestämmelser i detta direktiv. Vid en granskning av sökandenas yrkanden förefaller det emellertid som om de bestämmelser som Irland påstås ha åsidosatt är artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33. Även om det ankommer på den nationella domstolen att fastställa vilken specifik rättsregel som har överträtts, kommer jag i förevarande förslag till avgörande att anta att den omtvistade regeln återfinns i dessa två artiklar i direktiv 2013/33.

2. Den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet och bedömning av utrymmet för skönsmässig bedömning

73. Ministern har gjort gällande att den nationella domstolen, vid prövningen av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse, bland annat ska ta hänsyn till huruvida överträdelsen var avsiktlig eller oavsiktlig, huruvida rättsvillfarelsen var av ursäktlig eller oursäktlig karaktär och vilken ståndpunkt som intagits av unionsinstitutionerna. Ministern har i huvudsak gjort gällande att den massiva tillströmningen av ukrainska flyktingar efter krigsutbrottet år 2022 och ökningen av antalet personer som ansökte om internationellt skydd efter covid-19-pandemin utgjorde en force majeure-situation och att åsidosättandet av sökandenas rättigheter därför var oavsiktligt.

74. Såsom jag har förklarat ovan förutsätter den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning. I detta hänseende bör man göra åtskillnad mellan, å ena sidan, ett åsidosättande av ”grundläggande behov” i den mening som avses i artikel 18.9 i direktiv 2013/33 och, å andra sidan, ett åsidosättande av övriga skyldigheter i artiklarna 17 och 18 i detta direktiv, eftersom medlemsstaterna inte åtnjuter samma utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av dessa andra bestämmelser. Till skillnad från begreppet ”grundläggande behov” i artikel 18.9 sista meningen i direktiv 2013/33 ger de övriga skyldigheter som anges i artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33 ett utrymme för skönsmässig bedömning på vissa områden, såsom sättet att tillgodose de materiella behoven hos dem som ansöker om internationellt skydd, som kan gå längre än till att täcka deras grundläggande behov.

75. I artikel 18.9 i direktiv 2013/33, in fine, fastställs nämligen en oinskränkbar miniminorm avseende ”grundläggande behov” inom den vidare ramen för artiklarna 17 och 18 i detta direktiv. Syftet med detta är att säkerställa att medlemsstaterna förblir bundna av ett absolut krav på att tillgodose de sökandes grundläggande behov, vilket i huvudsak åsidosätter varje utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har om de underlåter att täcka de grundläggande behoven hos personer som ansökt om internationellt skydd. När det gäller de krav som följer av begreppet ”grundläggande behov”, tolkat mot bakgrund av artikel 1 i stadgan, står det klart att medlemsstaterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida de kan täcka dessa grundläggande behov eller inte. Enbart den omständigheten att dessa grundläggande behov inte har tillgodosetts är således i sig tillräcklig för att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse, varför det inte är nödvändigt att beakta några andra omständigheter inom ramen för den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet.

76. En sådan tolkning av detta kriterium är för övrigt förenlig med stadgan, eftersom begreppet ”grundläggande behov” är oupplösligt förbundet med människans värdighet, vilken, såsom jag har förklarat ovan, är en absolut och ovillkorlig rättighet, som andra grundläggande rättigheter vilar på och som inte kan inskränkas. Detta innebär att redan det faktum att en skyldighet som följer av artikel 1 i stadgan har åsidosatts alltid är allvarligt. Okränkbarhet i den mening som avses i artikel 1 i stadgan innebär att detta skydd aldrig får frångås, inte ens i nödlägen.

77. I samband med den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet innebär följaktligen ett åsidosättande av skyldigheten att tillgodose grundläggande behov en kränkning av den berörda personens mänskliga värdighet, vilket automatiskt gör överträdelsen tillräckligt klar.

78. I förevarande fall är frågan huruvida force majeure kan rättfärdiga ett åsidosättande av skyldigheten att täcka de ”grundläggande behoven” hos personer som ansökt om internationellt skydd, vilka är oupplösligt förbundna med den grundläggande rätten till mänsklig värdighet. Om överträdelsen gäller absoluta rättigheter, såsom människans värdighet, är det enligt min mening svårt att åberopa force majeure – just för att sådana rättigheter är oinskränkbara.

79. Eftersom direktiv 2013/33 genomför skyldigheter som avser grundläggande rättigheter, ska det tolkas i enlighet med artiklarna 1 och 4 i stadgan, vilka i enlighet med artikel 52.3 i stadgan ska läsas mot bakgrund av Europadomstolens praxis avseende artikel 3 i Europakonventionen. Denna rättspraxis ska beaktas vid fastställandet av huruvida en medlemsstat har underlåtit att täcka de ”grundläggande behoven”, i den mening som avses i artikel 18.9 i direktivet, hos personer som ansökt om internationellt skydd.

80. I detta hänseende är det viktigt att notera att Europadomstolen i sin dom av den 2 juli 2020 i målet N.H. m.fl. mot Frankrike fann att Frankrike hade kränkt artikel 3 i Europakonventionen under omständigheter där de asylsökande hade fråntagits möjligheten att tillgodose sina grundläggande behov såsom att ha tak över huvudet och kunna tvätta sig. Europadomstolens bedömning grundades på flera nyckelkriterier, däribland, för det första, de materiella levnadsförhållandena för de personer som ansökt om internationellt skydd medan de väntade på att deras asylansökningar skulle behandlas, för det andra, längden på den tidsperiod som sökandena hade utstått dessa förhållanden och bristen på adekvat stöd under denna tid, för det tredje, förekomsten av en positiv skyldighet för staten, för det fjärde, de sökandes särskilda utsatthet som asylsökande och, för det femte, huruvida de nationella myndigheterna hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de sökande hade tillgång till inkvartering eller andra former av socialt bistånd. Underlåtenheten att vidta åtgärder i rätt tid och på ett effektivt sätt bidrog till Europadomstolens slutsats att det skett en kränkning.

81. I detta hänseende sätter Europadomstolens dom i de förenade målen N.H. m.fl. mot Frankrike ribban för när de materiella förhållandena blir omänskliga eller förnedrande. Detta innebär att unionsrätten inte kan tolkas på ett sätt som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillämpa mindre stränga nationella normer. Vid tolkningen av direktiv 2013/33 kan de krav som ställs på lämplig inkvartering, tillräckliga medel för att upprätthålla en värdig levnadsstandard och tillgång till hälso- och sjukvård således inte vara lägre än vad som erfordras enligt artikel 1 i stadgan. I annat fall skulle dessa mindre stränga normer riskera att utsätta asylsökande för förhållanden som innebär omänsklig eller förnedrande behandling. I detta hänseende bör det noteras att EU-domstolen i domen i de förenade målen Ibrahim m.fl. inte definierade tröskeln för när överträdelsen skulle anses vara tillräckligt klar med hänvisning till Europadomstolens praxis avseende artikel 3 i Europakonventionen, utan snarare med hänvisning till den nivå som fastställdes i domen i målet Jawo, nämligen ”en situation av extremt materiellt armod”. Det förefaller dessutom som om den grad av enskilt lidande som krävs för att artikel 1 i stadgan ska bli tillämplig är det som främst avgör hur allvarlig överträdelsen ska anses vara, snarare än statens uppsåt eller skuld.

82. Härav följer att en medlemsstat som inte tillhandahåller grundläggande inkvartering, medel för uppehället samt hälso- och sjukvård åsidosätter artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33 samt artiklarna 1 och 4 i stadgan. En medlemsstat är således förhindrad att åberopa force majeure för att rättfärdiga sin underlåtenhet att tillgodose de grundläggande behoven hos personer som ansökt om internationellt skydd. Även om man skulle godta att en medlemsstat kan underlåta att följa vissa bestämmelser i direktivet på grund av force majeure, skulle den fortfarande ha en aktiv skyldighet att skydda den mänskliga värdigheten.

83. Av detta följer även såvitt avser den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet – för det fall att EU-domstolen ändå skulle granska denna del av provet – att medlemsstaterna inte har något utrymme för att efter eget gottfinnande sänka skyddsnivån under de miniminormer som krävs enligt artiklarna 1 och 4 i stadgan, vilka syftar till att förhindra omänsklig eller förnedrande behandling. Även om medlemsstaterna har kvar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur de ska organisera och genomföra mottagningsvillkoren, är de skyldiga att täcka denna miniminivå av skydd för de grundläggande rättigheterna vid genomförandet av direktiv 2013/33. Om Irland har underlåtit att göra detta, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, kan ministerns argument att invändningen om force majeure är berättigad i förevarande mål med hänsyn till att överträdelsen och den skada som uppkom till följd därav var oavsiktlig eller ofrivillig, och att det omtvistade felet var ursäktligt, inte beaktas vid tillämpningen av den andra delen av Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet.

84. Slutligen har ministern gjort gällande att de ansträngningar som gjorts på unionsnivå för att upprätta en migrations- och asylpakt i syfte att uppnå en rättvisare fördelning av ansökningar om internationellt skydd utgör en ”av en [unions]institution intagen ståndpunkt” i den mening som avses i Brasserie du pêcheur- och Factortame-provet. Enligt ministern återspeglar denna pakt ett erkännande från unionens sida av att den nuvarande rättsliga ramen inte säkerställer en rättvis fördelning av asylansökningar. I detta hänseende är det viktigt att betona att denna pakt inte retroaktivt ersätter, ändrar eller upphäver bestämmelserna i direktiv 2013/33. Fram till dess att lagändringar har antagits och trätt i kraft är medlemsstaterna bundna av de befintliga bestämmelserna och måste se till att de följs. Av detta följer att ministern inte kan åberopa migrations- och asylpakten för att rättfärdiga Irlands underlåtenhet att täcka de grundläggande behoven hos personer som ansökt om internationellt skydd. Även om det i denna pakt vidgås att det finns brister i den nuvarande rättsliga ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet, är det inte fråga om ett erkännande av att det begåtts lagbrott på unionsnivå. Ett sådant vidkännande är inte liktydigt med en ståndpunkt intagen av en institution som skyddar medlemsstaterna från ansvar för tidigare kränkningar av de grundläggande rättigheterna.

85. Av detta följer att en medlemsstat som underlåter att tillgodose de grundläggande behoven hos en person som ansökt om internationellt skydd åsidosätter artiklarna 17 och 18 i direktiv 2013/33 samt artiklarna 1 och 4 i stadgan, och är förhindrad att åberopa force majeure för att rättfärdiga denna underlåtenhet.

V. Förslag till avgörande

86. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen ska besluta följande: Artikel 18.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd, läst mot bakgrund av rätten till människans värdighet och förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling som stadfästs i artiklarna 1 och 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, för det första, att den, med hänsyn till dess tydliga funktion som ett begränsat undantag avsett för exceptionella omständigheter, utgör ett specifikt uttryck för force majeure, för det andra att den är tillämplig på en situation med massiv tillströmning av personer som ansöker om internationellt skydd som leder till att de normalt tillgängliga inkvarteringsmöjligheterna i den mottagande medlemsstaten uttöms, och för det tredje, att den utgör hinder för att denna medlemsstat, inom ramen för en skadeståndstalan, åberopar force majeure på den grunden att inkvarteringsmöjligheterna har uttömts till följd av denna tillströmning.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 96).

3 Dom av den 19 november 1991 ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 35).

4 Dom av den 5 mars 1996 ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 31).

5 Dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 54).

6 Se även dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 22), dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 44), och dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Åsidosättande av unionsrätten från lagstiftarens sida) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 31). Den principen gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilken myndighet som är orsak till överträdelsen (dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

7 Dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation ( C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 116).

8 S.I. nr 230/2018.

9 [2023] IEHC 187.

10 C‑407/21, domen i målet UFC – Que choisir och CLVC, EU:C:2023:449 (punkterna 51, 60 och 62).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

12 Ibidem, punkt 54. Se även mitt förslag till avgörande i målet UFC - Que choisir och CLCV ( C‑407/21, EU:C:2022:690, punkt 55).

13 C‑509/11, EU:C:2013:613 (punkterna 49 och 50). EU-domstolen slog fast att ett järnvägsföretag inte hade rätt att i sina allmänna transportvillkor införa en bestämmelse enligt vilken företaget undantogs från skyldigheten att utge ersättning på grund av försening, när förseningen berodde på force majeure (punkt 52).

14 Se, bland annat, dom av den 30 september 2021, Revisionsrätten/Pinxten ( C‑130/19, EU:C:2021:782, punkt 781 och där angiven rättspraxis). Doktrinen om force majeure har tillämpats på olika områden av unionsrätten, såsom konkurrensrätt, tullagstiftning och lagstiftning om offentlig upphandling.

15 Dom av den 25 januari 2017, Vilkas ( C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 54) (nedan kallad domen i målet Vilkas), och domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 53).

16 Dom av den 25 januari 2024, kommissionen/Irland (Trihalometaner i dricksvattnet) ( C‑481/22, EU:C:2024:85). Angående begränsningen i tiden, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, se domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkterna 67 och 75). Se även mitt förslag till avgörande i sistnämnda mål (C‑407/21, EU:C:2022:690, punkt 80), där jag anförde att den nationella lagstiftning som var i fråga i det målet uppenbart inte var utformad på ett sådant sätt att dess verkningar endast fick omfatta den tidsrymd som var nödvändig för att avhjälpa de svårigheter som orsakats av den händelse som kunde anses utgöra force majeure.

17 Dom av den 8 juni 2023, kommissionen/Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450, punkterna 81–88). Mer allmänt följer det av fast rättspraxis att undantag som tillåter medlemsstaterna att avvika från sina skyldigheter enligt unionsrätten ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 215).

18 Domen i målet Vilkas (punkt 53).

19 Ibidem (punkt 56).

20 Domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 54). Striktare krav tillämpades i domen av den 17 oktober 2013, Billerud Karlsborg och Billerud Skärblacka ( C‑203/12, EU:C:2013:664, punkt 31), i samband med ett direktiv om utsläpp av växthusgaser, i vilken EU-domstolen, med hänvisning till domen i de förenade målen Ferriera Valsabbia m.fl./kommissionen ( 154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78, 264/78, 31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, EU:C:1980:81, punkt 140), hänvisade till yttre orsaker som ledde till följder som var så till den grad ofrånkomliga och oundvikliga att det blev objektivt sett omöjligt för de berörda personerna att uppfylla sina skyldigheter.

21 Se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Italien ( C‑68/11, EU:C:2012:815, punkt 64).

22 Domen i målet UFC - Que choisir och CLCV (punkt 72).

23 Dom av den 4 juli 2000, Haim ( C‑424/97, EU:C:2000:357, punkt 28).

24 Se dom av den 8 juni 2023, kommissionen/Slovakien (Rätt att säga upp avtal utan uppsägningsavgift) ( C‑540/21, EU:C:2023:450). Målet rörde Slovakiens antagande av en lag, genom vilken befintlig lagstiftning ändrades så, att resebyråer kunde erbjuda kunder en ändring av deras gällande paketreseavtal eller en alternativ paketresa, i stället för att erbjuda återbetalning inom 14 dagar såsom föreskrivs i artikel 12 i paketresedirektivet.

25 Ibidem. EU-domstolen konstaterade att den slovakiska lagstiftningen, som befriade alla paketresearrangörer från återbetalningsskyldighet på grund av pandemin, inte uppfyllde villkoren för ett åberopande av force majeure. EU-domstolen konstaterade att denna lagstiftning inte var begränsad till de fall där finansiella begränsningar faktiskt hade uppstått, utan omfattade samtliga avtal som hade att göra med pandemin, utan att arrangörernas konkreta ekonomiska situation beaktades.

26 Skäl 1 i direktiv 2013/33.

27 Såsom framgår av definitionerna i artikel 2 f och g i direktiv 2013/33 avser uttrycket ”materiella mottagningsvillkor” samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv och omfattar inkvartering, mat och kläder och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.

28 Se, analogt, dom av den 8 juli 1987, kommissionen/Belgien ( 247/85, EU:C:1987:339, punkt 7), dom av den 7 mars 1996, Associazione Italiana per il WWF m.fl. ( C‑118/94, EU:C:1996:86, punkt 21), och dom av den 11 november 2010, kommissionen/Italien ( C‑164/09, EU:C:2010:672, punkt 28).

29 Se, analogt, dom av den 8 juni 2006, WWF Italia m.fl. ( C‑60/05, EU:C:2006:378, punkt 34), och dom av den 23 april 2020, kommissionen/Finland (Vårjakt av ejderhanar) ( C‑217/19, EU:C:2020:291, punkt 66).

30 Detta ligger i linje med rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (EGT L 212, 2001, s. 12), där det uttryckligen föreskrivs mekanismer för att hantera massiv tillströmning. Om krisen är extrem kan Europeiska unionen utlösa det direktivet, som föreskriver en kollektiv mekanism för att fördela bördorna. I artikel 1 i nämnda direktiv anges att syftet med detta direktiv är att fastställa miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer från tredjeland vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. I artikel 2 a i detta direktiv föreskrivs att genomförandet av detta skydd särskilt syftar till att förhindra att det system som används för att bevilja internationellt skydd översvämmas av massansökningar om flyktingstatus som ges in samtidigt, i de fördrivna personernas och övriga skyddssökandes intresse.

31 Dom av den 17 december 2020 ( C‑808/18, EU:C:2020:1029).

32 Se punkterna 222 och 223 i den domen. Denna slutsats stöds av de många hänvisningarna till ”särskilda undantagsfall”, inbegripet ”plötslig massiv tillströmning av asylsökande” i motiveringen till rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18), se motiveringen [52001PC0181] i förslag till rådets direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna, KOM(2001) 181 slutlig (EGT C 213 E, 2001, s. 286). Det omtvistade undantaget har sitt ursprung i artikel 14.8 i nämnda direktiv. Hypotesen att inkvarteringsmöjligheterna kunde vara uttömda utvecklades under det efterföljande lagstiftningsförfarandet, varför motiveringen inte innehåller någon hänvisning till detta antagande.

33 Se punkt 37 ovan.

34 Se, exempelvis, beträffande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 37). När det gäller medlemsstater krävs det för att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten ”att medlemsstaten uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning”. Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 105).

35 Se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet kommissionen/Nederländerna ( C‑395/17, EU:C:2019:98, punkt 59).

36 Se även dom av den 26 januari 2010, Transportes Urbanos y Servicios Generales ( C‑118/08, EU:C:2010:39, punkt 30), och dom av den 25 mars 2021, Balgarska Narodna Banka ( C‑501/18, EU:C:2021:249, punkt 113). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Capeta i målet Dyson m.fl. mot kommissionen ( C‑122/22 P, EU:C:2023:552, punkt 70).

37 Se även dom av den 4 december 2003, Evans ( C‑63/01, EU:C:2003:650, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

38 Dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation ( C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

39 Ibidem (punkt 120).

40 Se dom av den 23 maj 1996, Hedley Lomas ( C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 28), och dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl. ( C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 71).

41 Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956), dom av den 27 februari 2014, Saciri m.fl. ( C‑79/13, EU:C:2014:103) (nedan kallad domen i målet Saciri), och dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI ( C‑179/11, EU:C:2012:594). I domen i målet Saciri slog EU-domstolen exempelvis fast att medlemsstaterna måste ge asylsökande möjlighet att även skaffa bostad åt familjen på den privata hyresmarknaden.

42 Se domen i målet Saciri (punkterna 35–40 och 46–49).

43 Artiklarna 1 och 4 i stadgan har knutits nära samman i mål om minimivillkor för mottagande, se dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 92) (nedan kallad domen i målet Jawo). Denna koppling gjordes även i dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219) (nedan kallad domen i målet Ibrahim m.fl.), och i dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 36). EU-domstolen har påpekat att de rättigheter som stadfästs i artikel 4 i stadgan, vilka är nära förknippade med respekten för människans värdighet, är av absolut karaktär. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85), och dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 56). Se, beträffande den absoluta eller oinskränkbara karaktären hos den rättighet som stadfästs i artikel 1 i stadgan, se Dupré, C., ’Article 1 – Human dignity’, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 14–15, Jones, J., ”Human Dignity in the EU Charter of Fundamental Rights and its Interpretation Before the European Court of Justice”, Liverpool Law Review, vol. 33, 2012, s. 287.

44 Se dom av den 16 februari 2017, CK m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59) och dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr) ( C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 36). Se även Dupré, C., ’Article 1 – Human dignity’, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 20. Även om människans värdighet inte uttryckligen anges bland rättigheterna i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), tyder dess grundläggande natur på att den är oinskränkbar. Även om denna konvention inte innehåller någon uttrycklig och separat artikel som enbart avser människans värdighet, är detta begrepp en naturlig del av konventionen och ligger till grund för många av dess bestämmelser, särskilt artikel 3 däri, som förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. När det gäller avvikelser från Europakonventionsförpliktelser anges det i artikel 15.2 i Europakonventionen att inga inskränkningar, inte ens vid nödläge, får göras i vissa rättigheter, såsom rätten till liv (artikel 2), och förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3).

45 Dom av den 1 augusti 2022, Ministero dell’Interno (Indragning av materiella mottagningsvillkor) ( C‑422/21, EU:C:2022:616, punkt 39), domen i målet Saciri (punkt 35), och dom av den 27 september 2012, Cimade och GISTI ( C‑179/11, EU:C:2012:594, punkt 56).

46 Se även skäl 35 i direktiv 2013/33.

47 Domen i målet Saciri (punkt 48).

48 I domen i målet Saciri (punkt 42) slog EU-domstolen särskilt fast att ekonomiska bidrag måste vara tillräckliga för att täcka privat inkvartering eller erbjudas som socialt stöd om de offentliga mottagningsförläggningarna för asylsökande är överbelastade.

49 Domen i målet Saciri (punkt 50).

50 Dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 46), som hänvisar till domen i målet Jawo (punkt 92 och där angiven rättspraxis).

51 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Jawo (punkt 92) och domen av den 16 juli 2020, Addis ( C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 51).

52 Se dom av den 12 november 2019, Haqbin ( C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 47). I synnerhet förklarade EU-domstolen i punkterna 47 och 48 i den domen att en sanktion som består i att, om än tillfälligt, dra in samtliga materiella mottagningsvillkor eller materiella mottagningsvillkor i form av inkvartering, mat eller kläder vore oförenlig med skyldigheten att säkerställa värdiga levnadsvillkor för sökanden eftersom det skulle frånta sökanden möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov, och det skulle även innebära ett åsidosättande av proportionalitetskravet, eftersom inte ens de allvarligaste påföljderna får medföra att sökanden fråntas möjligheten att tillgodose sina mest grundläggande behov.

53 Se punkt 56 ovan.

54 I artikel 18.9 i direktiv 2013/33, in fine, föreskrivs att ”[s]ådana avvikande villkor ska under alla förhållanden täcka grundläggande behov”, vilket begränsar utrymmet för att avvika från skyldigheten att säkerställa materiella mottagningsvillkor enligt denna bestämmelse under exceptionella omständigheter.

55 Se punkt 62 ovan.

56 Se Dupré, C., ’Article 1 – Human dignity’, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., och Ward, A., (red.), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 20.

57 CE:ECHR:2020:0702JUD002882013.

58 Detta inbegrep omständigheter såsom hemlöshet, brist på tillgång till grundläggande förnödenheter (mat, tak över huvudet, möjlighet att sköta sin hygien) och exponering för svåra väderförhållanden.

59 Europadomstolen fann att dessa positiva skyldigheter förelåg i kraft av unionsrätten. Se, exempelvis, § 116 i nämnda dom.

60 På grundval av dessa omständigheter drog Europadomstolen slutsatsen att N.H., K.T. och A.J. hade behandlats på ett sätt som stred mot artikel 3 i Europakonventionen till följd av extremt materiellt armod och otillräckligt statligt bistånd. När det gällde S.G. fann Europadomstolen emellertid att det inte hade skett någon kränkning. Skillnaden mellan dessa mål föreföll ligga i hur länge sökandena hade lidit skada.

61 Se domen i målet Ibrahim m.fl. (punkt 90).

62 Se Dupré, C., ’Article 1 – Human dignity’, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J. and Ward, A. (red), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, Oxford, 2021, s. 19.