Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑133/24 CD Tondela m.fl.

I. Inledning

1. Domstolen har nyligen i ett antal mål – nämligen målet ISU, målet Superleague, målet Royal Antwerp och målet Fifa – haft att pröva huruvida vissa regler som antagits av internationella eller nationella idrottsförbund är förenliga med unionens bestämmelser om konkurrens och den inre marknaden.

2. Förevarande mål är en naturlig fortsättning på de målen. Tvisten vid den nationella domstolen rör nämligen ett avtal om att inte värva spelare från varandra, som under covid‑19-pandemin ingicks av de portugisiska fotbollsklubbarna i första och andra divisionen i samförstånd med det nationella fotbollsförbundet (nedan kallat no-poach-avtalet). För att kunna bedöma huruvida avtalet är förenligt med artikel 101 FEUF har den hänskjutande domstolen begärt att EU‑domstolen ska tillhandahålla ytterligare vägledning om begreppet konkurrensbegränsning ”genom syfte” och om räckvidden av principerna i den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina.

3. I stort sett liknande frågor har också ställts i två andra begäranden om förhandsavgörande – i målet C‑209/23, RRC Sports, och målet C‑428/23, ROGON m.fl. – i vilka jag också föredrar mitt förslag till avgörande i dag. Det här förslaget till avgörande bör därför läsas tillsammans med dessa båda andra förslag. Av processekonomiska skäl och i syfte att underlätta för läsarna försöker jag undvika onödiga upprepningar i de tre förslagen och de innehåller därför ett antal korshänvisningar till varandra.

II. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

4. Liga Portuguesa de Futebol Profissional (den professionella fotbollsligan i Portugal, nedan kallad LPFP) är ett privaträttsligt förbund utan vinstsyfte vars uppgift är att stödja och reglera den professionella fotbollsverksamheten i Portugal och vars ordinarie medlemmar utgörs av idrottsklubbar. LPFP anordnar professionella fotbollstävlingar för herrar, inbegripet i Primeira Liga (första divisionen) och Segunda Liga (andra divisionen).

5. Under säsongen 2019/2020 deltog 18 lag i första divisionen och 13 lag i andra divisionen. Den 30 januari 2020, medan säsongen pågick, deklarerade Världshälsoorganisationen att utbrottet av covid‑19 var ett internationellt hot mot människors hälsa och den 11 mars 2020 att det var en pandemi.

6. Den 12 mars 2020 antog den portugisiska regeringen flera åtgärder för att begränsa risken för spridning av viruset. Samma dag beslutade och meddelade LPFP att spelen i första och andra divisionen skulle avbrytas på obestämd tid, trots att det fortfarande återstod 10 matchomgångar att spela.

7. Den 18 mars 2020 utlyste de portugisiska myndigheterna undantagstillstånd på grund av den förvärrade situationen (vilket successivt förlängdes till och med den 2 maj 2020).

8. Den 21 mars 2020 inrättade LPFP och Sindicato de Jogadores Profissionais de Futebol (Fackföreningen för professionella fotbollsspelare, SJPF) en övervakningskommitté med avseende på covid-19 och inledde förhandlingar för att säkerställa idrottsverksamhetens hållbarhet såväl idrottsligt som ekonomiskt.

9. Den 7 april 2020 utfärdade LPFP och SJPF var sitt pressmeddelande om läget i förhandlingarna. LPFP angav i sitt pressmeddelande att SJPF hade gått med på ett paket med rättsliga åtgärder som skulle infogas i det kollektivavtal som var tillämpligt på professionella fotbollsspelare (nedan kallat kollektivavtalet), inbegripet en förlängning av anställningsavtalen samt låne- och övergångsavtalen fram till utgången av säsongen 2019/2020, det vill säga den dag då den sista officiella matchen för säsongen slutligen skulle spelas. LPFP specificerade vidare att inget avtal hade nåtts med SJPF om de finansiella frågor som diskuterats, däribland möjligheten att enas om en lönesänkning. Även SJPF hänvisade i sitt pressmeddelande samma dag till den omständigheten att inget avtal hade nåtts om detta. Slutligen erinrade LPFP om att klubbarna i avsaknad av ett sådant avtal förblev fria att bland annat friställa spelare eller förhandla enskilt med sina spelare.

10. Samma dag deltog LPFP och de klubbar som deltar i första divisionen, varav de flesta företräddes av respektive ordförande, i en videokonferens, efter vilken LPFP utfärdade ett pressmeddelande med rubriken ”Ordförandena för klubbarna i [första divisionen] fastställer regel för ensidig uppsägning”. I pressmeddelandet angavs att ”ingen klubb [skulle] anställa en spelare som ensidigt [sagt] upp sitt anställningsavtal på grund av frågor som hade sin grund i covid‑19-pandemin eller något annat exceptionellt beslut som härrörde ur pandemin, särskilt förlängningen av idrottssäsongen”. Följande dag utfärdade några av klubbarna i andra divisionen ett pressmeddelande i vilket de angav att de avsåg att ansluta sig till den regel som klubbarna i första divisionen hade enats om.

11. På europeisk nivå publicerade Fédération internationale de football association (Internationella fotbollsförbundet, nedan kallat Fifa) – som hade inrättat en arbetsgrupp som skulle hantera de regleringsfrågor som pandemin gav upphov till – den 7 april 2020 ett dokument med rubriken ”COVID‑19 – Football Regulatory Issues”. I detta dokument förutsåg Fifa bland annat att nationella fotbollsförbund skulle få ändra datumen för sina respektive säsonger och datumen för perioderna för spelarregistrering. Fifa föreslog också att klubbar och spelare skulle uppmuntras att samarbeta för att nå avtal om löneuppskov eller lönesänkningar, alternativt att avtal som nåtts mellan klubbar och spelare tillfälligt skulle upphävas under avbrottet i säsongen.

12. Europeiska konkurrensnätverket utfärdade den 23 mars 2020 ett gemensamt tillkännagivande rörande tillämpningen av konkurrensreglerna under covidkrisen, i vilket det eventuella behovet av samarbete mellan företag erkändes.

13. Den 23 april 2020 offentliggjorde den portugisiska regeringen ett lagdekret om införande av en rad tillfälliga undantagsåtgärder inom det idrottsliga området, däribland ett tillstånd för de portugisiska idrottsförbunden att ändra sina regler under säsongen 2019/2020, i syfte att hantera svårigheterna till följd av covid‑19-pandemin. Därefter antog myndigheterna, den 30 april 2020, en resolution om införande av en strategi för att häva nedstängningsåtgärderna, vilket inbegrep möjligheten att återuppta säsongen 2019/2020 så att tävlingarna kunde slutföras.

14. Den 4 maj 2020 ingick LPFP, SJPF och Associação Nacional de Treinadores de Futebol (det nationella förbundet för fotbollstränare) ett samförståndsavtal om avtalens löptid och idrottsrelationerna. I samförståndsavtalet hänvisades bland annat till den ”atypiska och exceptionella situation” som covid‑19-pandemin hade orsakat och behovet av att skydda tävlingarna samtidigt som principerna om integritet och idrottsliga meriter iakttogs. I samförståndsavtalet föreskrevs att i) säsongen 2019/2020 skulle avslutas dagen efter den sista officiella tävlingsmatchen för säsongen och att ii) spelaravtal som ingåtts mellan klubbar och spelare och som skulle löpa ut under den innevarande säsongen skulle anses ha förlängts automatiskt till utgången av säsongen. Villkoren i samförståndsavtalet infogades senare i kollektivavtalet.

15. Den 26 maj 2020 vidtog Autoridade da Concorrência (den portugisiska konkurrensmyndigheten, nedan kallad AdC) en interimistisk åtgärd för att omedelbart, under en period av 90 dagar, tillfälligt upphäva avtalet om att inte rekrytera eller anställa spelare från andra klubbar i första och andra divisionen som ensidigt avslutat sina anställningsavtal (nedan kallat det aktuella avtalet). Den 2 juni 2020 angav LPFP och klubbarna att de godtog den interimistiska åtgärden.

16. Den 28 april 2022 utfärdade AdC ett slutligt beslut i ärendet, i vilket den fann att det aktuella avtalet var konkurrensbegränsande och stred mot artikel 9 (”Avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar”) i Lei n.o 19/2012, de 8 de maio, que aprova o novo regime jurídico da concorrência (lag nr 19/2012 av den 8 maj 2012 om ett nytt regelverk på konkurrensrättens område och artikel 101 FEUF samt påförde böter för de inblandade företagen.

17. Tjugoåtta av dessa företag överklagade AdC:s beslut vid Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal). I det målet har den nationella domstolen således att pröva bland annat huruvida det aktuella avtalet är förbjudet enligt artikel 101.1 FEUF. Eftersom den nationella domstolen är tveksam till hur denna bestämmelse egentligen ska tolkas, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

”1) Utgör [ett avtal såsom det aktuella avtalet], under sådana omständigheter som dem som beskrivs i förevarande begäran om förhandsavgörande, en regel som endast berör idrotten som sådan, i den mening som avses i rättspraxis från domen Meca-Medina …?

2) Kan, enligt den rättspraxis som följer av [domen i målet Wouters och domen i målet Meca-Medina], en regel som föreskrivs i [ett avtal såsom det aktuella avtalet], med de egenskaper och syften och under sådana omständigheter som beskrivs i förevarande begäran om förhandsavgörande, anses vara proportionerlig och lämplig, och därför, enligt vad som föreskrivs i artikel 165 FEUF, förenlig med artikel 101.1 FEUF?

3) Utgör artikel 101.1 FEUF hinder för en tolkning enligt vilken ett avtal [såsom det aktuella avtalet, med de egenskaper och syften och under sådana omständigheter som beskrivs i förevarande begäran om förhandsavgörande,] kan kvalificeras som en konkurrensbegränsning genom syfte på grund av att det uppvisar en tillräckligt hög grad av skadlighet för konkurrensen?”

18. Skriftliga yttranden i förevarande mål har inkommit från CD Tondela, LPFP, CD Tondela – Futebol, SAD, Académico de Viseu Futebol Clube – Futebol, SAD, Os Belenenses – Sociedade Desportiva de Futebol, SAD, Boavista Futebol Clube, Futebol SAD, Sporting Clube de Braga, Futebol, SAD, Sporting Clube da Covilhã – Futebol, SAD, Estoril Praia, Futebol, SAD, Gil Vicente Futebol Clube – Futebol, SDUQ, Lda., Leixões Sport Clube, Futebol, SAD, Clube Desportivo de Mafra – Futebol, SDUQ, Lda., União Desportiva Oliveirense – Futebol, SAD, Futebol Clube de Paços de Ferreira, SDUQ, Lda., Futebol Clube de Penafiel, SAD, Portimonense Futebol, SAD, Rio Ave Futebol Clube – Futebol, SDUQ, Lda., Santa Clara Azores – Futebol, SAD, Varzim Sporting Club – Futebol, SDUQ, Lda., União Desportiva Vilafranquense, Futebol, SAD, Futebol Clube de Famalicão – Futebol, SAD, Clube Desportivo Feirense – Futebol, SAD, Associação Académica de Coimbra – Organismo Autónomo de Futebol, SDUQ, Lda.Marítimo da Madeira, Vitória Sport Clube, Sporting Clube de Portugal, Sport Lisboa e Benfica, AdC, den grekiska, den polska och den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen. Alla ovannämnda fotbollsklubbar, Futebol Clube do Porto, den portugisiska regeringen och kommissionen yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 13 februari 2025.

III. Bedömning

19. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor för att få klarhet i huruvida ett avtal, såsom det ”no-poach-avtal” genom vilket de största fotbollsklubbarna i den portugisiska första och andra divisionen kom överens om att sinsemellan inte rekrytera professionella fotbollsspelare vilka ensidigt sagt upp sitt anställningsavtal på grund av frågor som hade sin grund i covid-19-pandemin eller något annat exceptionellt beslut som härrörde ur pandemin, särskilt beslutet att förlänga säsongen, kan i) klassificeras som ett avtal som ingåtts av en företagssammanslutning och som är konkurrensbegränsande genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, och ii) omfattas av räckvidden för den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina.

20. Jag kommer att inleda min bedömning med den tredje frågan (A), för att därefter behandla den första och den andra frågan, vilka kan prövas tillsammans (B).

A. Den tredje frågan

21. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida ett no-poach-avtal, som har de särdrag som anges i punkt 19 ovan och som under covid‑19-pandemin ingicks av alla (eller nästan alla) fotbollsklubbar i en nationell liga i samförstånd med det nationella fotbollsförbundet, ska anses ge upphov till en konkurrensbegränsning genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.

22. För att besvara denna fråga kommer jag först att klargöra den relevanta bedömningsramen (1) innan jag behandlar särdragen hos den avtalsform som avses i det nationella målet (2).

1. Har en ganska svårgreppad bedömningsram slutligen klargjorts?

23. I artikel 101.1 FEUF anges att avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden är förbjudna.

24. För bara några år sedan fann generaladvokaten Bobek att det var förvånande att det långt mer än sextio år efter Romfördragets ikraftträdande fortfarande var osäkert vad som avsågs med ett av nyckelbegreppen i artikel 101.1 FEUF och att detta således krävde ytterligare klargöranden från domstolen. Det kan förvisso knappast bestridas att det åtminstone till helt nyligen har varit ganska svårt att få grepp om begreppet konkurrensbegränsning genom syfte och skillnaden mellan detta begrepp och begreppet konkurrensbegränsning genom resultat.

25. Enligt mitt förmenande är detta klarare nu, sedan domstolen (stora avdelningen) i domarna i målet ISU, målet Superleague och målet Royal Antwerp har tillhandahållit tydlig vägledning i denna fråga. Den gjorde detta genom att i stor utsträckning konsolidera den (ganska omfattande) praxis som domstolens avdelningar hade producerat i detta ämne under tidigare år. Följande tre huvudsakliga hänsyn låg, enligt min mening, till grund för denna praxis: i) undvikande av formalism vid definitionen av begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, ii) säkerställande av en restriktiv tolkning av detta begrepp, och iii) fastställande av en tydlig åtskillnad mellan konkurrensbegränsning genom syfte och konkurrensbegränsning genom resultat. I de följande avsnitten kommer jag första att definiera begreppet konkurrensbegränsning genom syfte (a) för att därefter förklara hur en sådan konkurrensbegränsning kan fastställas (b och c).

a) Vad är en konkurrensbegränsning genom syfte?

26. Det är numera väletablerat att begreppet konkurrensbegränsande syfte ska tolkas strikt. Detta begrepp avser endast vissa typer av samordning mellan företag som är så pass skadliga för konkurrensen att det är möjligt att anse att någon bedömning av deras resultat inte behöver göras. Vissa former av samordning mellan företag kan nämligen redan till sin art anses vara skadliga för den normala konkurrensen.

27. Uttrycket ”så pass skadlig” bör emellertid inte förstås som en kvantitativ tröskel. Som domstolen förklarade i domen i målet Superleague omfattar konkurrensbegränsning genom syfte inte endast vissa samordnade beteenden ”som är särskilt skadliga för konkurrensen, såsom horisontella karteller som leder till prisöverenskommelser, begränsning av produktionskapaciteten eller avtal om uppdelning av kunder”, utan också andra beteenden som ”inte nödvändigtvis är lika skadliga för konkurrensen”, men som ”i vissa fall [kan] anses ha ett konkurrensbegränsande syfte”. Detta är fallet bland annat med vissa andra typer av horisontella avtal än karteller eller vissa typer av vertikala avtal.

28. Begreppet ”så pass skadlig” bör således förstås så, att det avser ett kvalitativt särdrag hos ett avtal eller någon annan form av samordnat beteende. För att utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte måste ett avtal ha ett uppenbart konkurrensbegränsande ekonomiskt motiv. Det måste med andra ord stå klart att ur ekonomisk synvinkel strider avtalets objektiva syfte mot de intressen som stadfästs i artikel 101 FEUF. Det är därför som myndigheterna i sådana situationer kan anse att de innehar tillräcklig information för att kvalificera beteendet i fråga som en överträdelse av artikel 101.1 FEUF, utan att behöva genomföra en kontrafaktisk bedömning för att fastställa verkningarna på marknaden.

29. Det ekonomiska motivet bakom ett avtal ska inte heller förväxlas med de aktuella företagens medvetenhet om att de överträder konkurrensreglerna och inte heller med deras subjektiva avsikt att göra det. Ingen av dessa faktorer är avgörande för att fastställa en överträdelse av artikel 101 FEUF, även om de – om de bevisas – naturligtvis kan beaktas vid bedömningen av huruvida ett avtal är konkurrensbegränsande.

30. Som det framgår av domen i målet BIDS kan de aktuella företagen mycket väl agera i syfte att eftersträva ett slutligt mål som de uppfattar som legitimt (in casu att minska överkapaciteten i nötköttsindustrin). Det är emellertid oväsentligt huruvida uppsåtet med ett agerande eventuellt är välmenat, om syftet med och metoderna för det överenskomna samarbetet är konkurrensbegränsande på grund av sin art (in casu att införa en mekanism för att uppmuntra konkurrerande företag att lämna marknaden).

31. Denna tolkning av artikel 101.1 FEUF speglar i viss mån – såvitt jag förstår – den ursprungliga avsikten hos upphovsmännen till fördraget, vilken var att förbjuda både avtal som ingås just i syfte att begränsa konkurrensen (konkurrensbegränsning genom syfte) och avtal som, även om de ingås av något annat skäl, icke desto mindre har konkurrensbegränsande verkningar (konkurrensbegränsning genom resultat). Den nuvarande tolkningen bygger således på detta ursprungliga synsätt, som beaktar den uppenbara omständigheten att de inblandade företagen vanligen är juridiska personer och att det följaktligen inte alltid är realistiskt att utreda deras (subjektiva) avsikter, vilket också kan vara ganska svårt.

32. Även om de böter som myndigheterna kan ålägga faller inom det straffrättsliga området, i den mening som avses i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, skiljer sig unionens konkurrensrätt från straffrättens kärna. För att hålla ett företag ansvarigt för en överträdelse behöver myndigheterna inte fastställa ett psykologiskt element hos det konkurrensbegränsande beteendet, utan endast ett materiellt sådant.

b) Hur kan en konkurrensbegränsning genom syfte fastställas (I)

33. Domstolen har klargjort att tre aspekter ska undersökas för att avgöra huruvida ett visst beteende utgör en konkurrensbegränsning genom syfte: i) innehållet i avtalet, ii) det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det ingår och iii) de mål som eftersträvas med det.

34. Undersökningen av avtalets innehåll – som naturligtvis är utgångspunkt för bedömningen – avser föremålet för det samarbete som de inblandade företagen har inlett eller, med andra ord, den mekanism som de har skapat. Som domstolen har angett kan det vara nödvändigt med ”en undersökning av de olika aspekterna av detta för att avgöra om samordningen i fråga har sådana särdrag att den kan knytas till en form av samordning mellan företag som redan till sin art anses vara skadlig för den normala konkurrensen”. Enkelt uttryckt: hur fungerar avtalet? Motsvarar det en typ av beteende som vi vet är typiskt skadlig?

35. När det gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket det aktuella beteendet äger rum har domstolen slagit fast att hänsyn ska tas ”till de berörda produkternas eller tjänsternas art och de faktiska förhållanden som kännetecknar strukturen och funktionen hos den eller de berörda sektorerna eller marknaderna”. Såväl ekonomiska faktorer (till exempel förekomsten av hinder för inträde och expansion, marknadskoncentrationen, konkurrenternas styrka, leverantörernas och köparnas motverkande makt, och så vidare) som rättsliga faktorer (till exempel tillämplig lagstiftning, relaterade regler utfärdade av självreglerande organ, förekomsten av liknande avtal på marknaden som kan ge en kumulativ verkan, och så vidare) kan vara relevanta i detta sammanhang. Vilka faktorer som är relevanta beror främst på omständigheterna i det enskilda fallet.

36. Det är nämligen möjligt att ”det endast är när vissa särskilda villkor är uppfyllda som det kan antas att vissa former av samordning … är skadliga för den normala konkurrensen”. På samma sätt är det möjligt att det på en given marknad, trots att ett visst beteende är typiskt skadligt, helt enkelt inte föreligger någon konkurrens som kan begränsas. I vissa fall kan det också behöva undersökas hur marknaden har utvecklats över tiden, för att avgöra huruvida en given praxis, trots att den inte var konkurrensbegränsande när den först infördes, därefter har bibehållits i syfte att eftersträva ett konkurrensbegränsande mål.

37. Vad gäller de mål som eftersträvas med det aktuella beteendet – som är den sista aspekten i bedömningen och av uppenbara skäl är en avgörande aspekt i förevarande sammanhang – ska det fastställas vilka omedelbara och direkta mål beteendet syftar till att uppnå i konkurrenshänseende. Myndigheterna bör med andra ord försöka identifiera de främsta ekonomiska skälen till samarbetet mellan de aktuella företagen.

38. Dessutom finns det, som det anges i punkt 29 ovan, även om parternas subjektiva avsikt inte är avgörande för bedömningen av huruvida ett avtal är konkurrensbegränsande genom syfte, inget som hindrar att denna beaktas när så är relevant. Till exempel vore det orimligt att inte beakta interna dokument och annan bevisning som visar att parternas personal var medveten om att det var högst tvivelaktigt huruvida beteendet i fråga var lagenligt och lämnade högst missvisande upplysningar i syfte att vilseleda myndigheterna.

39. Efter detta klargörande är nästa fråga – som är av en mer praktisk art – hur dessa tre aspekter egentligen ska bedömas för att avgöra huruvida själva syftet med ett visst beteende är att begränsa konkurrensen.

40. Återigen beror detta på särdragen i det enskilda fallet. Det förefaller mig som om det enligt senare rättspraxis finns två huvudsakliga bedömningslinjer som myndigheterna kan följa.

c) Hur kan en konkurrensbegränsning genom syfte fastställas (II)

41. En första och mer ”traditionell” bedömningslinje tillämpas vanligen när det aktuella avtalet förefaller tillhöra en kategori av avtal vilkas skadliga art är välkänd och allmänt accepterad: till exempel prissamarbete, begränsning av utbudet och uppdelning av marknaden. I dessa fall bekräftar nämligen erfarenheten – det vill säga ekonomisk analys och tidigare myndighetspraxis och rättspraxis – att avtalen vanligen är konkurrensbegränsande.

42. När analysen av ett avtals innehåll visar att avtalet vid första påseendet utgör (vad som ofta benämns) en ”uppenbar begränsning”, behöver analysen av det rättsliga och ekonomiska sammanhanget och av målen med avtalet följaktligen inte alltid vara särskilt detaljerad. För att bekräfta att avtalet är av konkurrensbegränsande art måste myndigheterna endast kontrollera att det inte finns några särskilda omständigheter som kan göra det nödvändigt att ifrågasätta presumtionen att det aktuella avtalet är skadligt till sin art. Med andra ord bör myndigheterna förvissa sig om att den bevisning som de samlat in under sin utredning, inbegripet bevisning som de uppmärksammats på av de aktuella företagen, bekräftar att det aktuella avtalet, precis som de flesta avtal i samma kategori, är konkurrensbegränsande till sin natur. Denna typ av bedömning tillhandahåller konkurrensmyndigheterna en tydlig, administrerbar, tydligt definierad förfaranderam mot beteendeformer som är uppenbart skadliga, och besparar därigenom myndigheterna administrativa kostnader samtidigt som risken för felaktigheter minskar.

43. En annan typ av bedömning tillämpas när det vid första påseendet inte är möjligt att med säkerhet bedöma vilket syfte ett avtal har, till exempel eftersom det har betydande originalsärdrag eller förefaller tillhöra en kategori av avtal som vanligen inte är problematisk. I sådana fall behöver myndigheterna vanligen göra en mer ingående bedömning av det aktuella avtalets innehåll, sammanhang och mål i syfte att avgöra huruvida det har ett konkurrensbegränsande syfte. Av nylig rättspraxis, exempelvis ”pay-for-delay-målen” (mål avseende fördröjt marknadsinträde mot ersättning), framgår att ett konkurrensbegränsande syfte inte nödvändigtvis utesluts av den omständigheten att det inte finns någon tidigare administrativ eller rättslig praxis avseende ett liknande beteende.

44. Även i sådana mål kan erfarenheten emellertid vara till hjälp för att fastställa det verkliga syftet med ett – till synes oskadligt – avtal. Begreppet erfarenhet kan inte förstås strikt och statiskt. Det som spelar roll är att myndigheterna, tack vare väletablerade metoder för rättslig och ekonomisk analys, har en tydlig förståelse av den rättsliga mekanisk som skapats genom avtalet och kunskap om dess sannolika ekonomiska påverkan på marknaden. Det är faktiskt möjligt att ett avtal, avskalat till grunden, visar sig dölja eller ur ekonomisk synvinkel motsvara en uppenbar konkurrensbegränsning eller någon annan praxis vars skadliga art är tämligen uppenbar.

45. Erfarenhet är dessutom ett begrepp som ”med nödvändighet utvecklar sig över tiden, med hänsyn till den ökade kunskap och erfarenhet som de behöriga myndigheterna och domstolarna erhåller, de allt mer sofistikerade analysverktyg som skapas och utvecklingen av det ekonomiska tänkandet”. Denna logik går naturligtvis båda vägarna: tack vare erfarenhet kan vissa former av beteende tas bort ur ”syfteslådan”, medan andra nya beteendeformer kan läggas till i den.

46. Det är mot bakgrund av dessa principer som jag nu ska behandla de frågeställningar som det aktuella avtalet har gett upphov till i det nationella målet.

2. No-poach-avtal och konkurrensbegränsning genom syfte

47. Det ska inledningsvis påpekas att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, vilket grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den senare endast behörig att tolka de unionsbestämmelser som tolkningsfrågan avser, det vill säga i förevarande fall artikel 101.1 FEUF. Det ankommer därför inte på EU-domstolen utan på den hänskjutande domstolen att, med hänsyn tagen till alla relevanta omständigheter i det aktuella fallet och till det rättsliga och ekonomiska sammanhang det ingår i, göra den slutgiltiga bedömningen av huruvida det aktuella avtalet har haft till syfte att begränsa konkurrensen. EU-domstolen kan emellertid när den avger ett förhandsavgörande, på grundval av de uppgifter i målet som den har tillgång till, bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess tolkning så att den kan avgöra det mål den handlägger.

48. Mot denna bakgrund ska jag försöka bistå EU-domstolen med att ge den hänskjutande domstolen vägledning med avseende på två huvudsakliga frågor: för det första, huruvida no-poach-avtal i allmänhet kan anses vara konkurrensbegränsande till sin natur och, för det andra, huruvida de särskilda omständigheterna vid ingåendet av det aktuella avtalet bör vara av betydelse vid bedömningen.

a) Rör det sig om en potentiell kategori av konkurrensbegränsning genom syfte

49. Det kan redan från början påpekas att no-poach-avtal (avtal genom vilka ett eller flera företag kommer överens om att inte anställa eller värva personal från varandra) har alla särdrag som krävs för att vid första påseendet betraktas som konkurrensbegränsande genom syfte, åtminstone om de ingås mellan faktiska och potentiella konkurrenter, förutom om de har samband med en legitim transaktion som i sig inte är konkurrensbegränsande.

50. Till att börja med kan ett no poach-avtal betraktas som ett sätt att dela upp inköpskällor (in casu arbetskraftsutbudet), vilket är ett beteende som uttryckligen anges i artikel 101.1 c FEUF. Dessutom förefaller nylig praxis från myndigheter och domstolar (såväl i Europeiska unionen som på annat håll) samt rättslig och ekonomisk doktrin innehålla ett tillräckligt och tillförlitligt stöd för åsikten att no-poach-avtal i allmänhet är skadliga för den normala konkurrensen. I domen i målet Fifa angav domstolen faktiskt att ett samordnat beteende som består i att inom vissa sektorer eller på vissa marknader begränsa eller kontrollera möjligheten att ”rekrytera arbetstagare på hög nivå” kan utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

51. Jag instämmer i detta. I stället för att konkurrera i syfte att rekrytera den bästa personalen – genom att erbjuda högre löner och/eller bättre arbetsförhållanden och möjligheter – ”låser” de aktuella företagen sin personal, vilket har en ”frysande effekt” på villkoren i deras avtal. De effektivaste företagen, som skulle ha incitament och förmåga att rekrytera den personal de anser är bäst lämpad för deras behov, hindras från att göra detta när personalen i fråga är anställd av en av de andra parterna i avtalet.

52. Detta resulterar oundvikligen i en icke optimal fördelning av mänskliga resurser, minskad effektivitet och/eller innovation och naturligtvis lägre löner för personalen. Insatsmarknaden (arbetskraftsmarknaden) påverkas negativt och som en konsekvens av detta kan även utbudsmarknaden (produkter eller tjänster som erbjuds av de aktuella företagen) ofta påverkas på ett liknande sätt.

53. Jag kan följaktligen utan svårighet – i likhet med bland andra AdC, den portugisiska regeringen och kommissionen – dra slutsatsen att det ekonomiska motivet med no-poach-avtal mellan konkurrenter är att begränsa konkurrensen.

54. Av de skäl som jag har angett ovan innebär ett konstaterande av att ett visst avtal tillhör en avtalskategori som typiskt är konkurrensbegränsande emellertid inte på något sätt att bedömningen är avslutad. Det aktuella avtalets innehåll, rättsliga och ekonomiska sammanhang och mål ska också beaktas för att kontrollera huruvida det finns särskilda omständigheter som kan kasta tvivel över huruvida det aktuella avtalet är av en skadlig art.

b) De särskilda omständigheterna i det nationella målet

55. I förevarande fall föreligger det enligt min mening ett antal faktorer som förefaller utesluta att det aktuella avtalet är konkurrensbegränsande till sin natur.

56. Av begäran om förhandsavgörande framgår att fotbollsklubbarna med stöd av det nationella fotbollsförbundet ingick det aktuella avtalet under covid‑19-pandemin i syfte att säkerställa att säsongen 2019/2020, trots avbrottet och förseningarna, skulle kunna slutföras utan att fotbollstävlingens integritet och rättvisa genomförande påverkades.

57. Det är enligt min mening ganska uppenbart att det med 10 matchomgångar kvar att spela hade varit ganska enkelt för vissa av lagen att förändra fotbollstävlingens riktiga förlopp, om ett avtal av det slag som avses i förevarande mål inte hade ingåtts. Genom att anställa sina största konkurrenters bästa spelare när deras avtal löpte ut eller ensidigt sades upp kunde de rikaste klubbarna ha förstärkt sina egna lag samtidigt som nämnda konkurrenter hade försvagats. Detta hade varit än mer sannolikt, eftersom pandemin slog väldigt hårt mot fotbollsklubbarnas ekonomi och det därför inte är otänkbart att detta kunde ha förvärrat skillnaden i rikedom mellan de olika klubbarna och således ha påverkat tecknandet av avtal med nya spelare.

58. Om detta hade hänt tror jag att det kunde ha undergrävt hela fotbollstävlingens trovärdighet hos bland annat sponsorerna och supportrarna. Klubbarnas vilja att så långt det var möjligt oförändrat behålla samma lag under de 10 sista matchomgångarna som under säsongens första del är därför en åtgärd som är förenlig med målet att säkerställa tävlingarnas integritet och rättvisa genomförande, där resultaten grundas på idrottsliga meriter och inte på opportunism. I domen i målet Fifa har domstolen redan erkänt att det kan ”vara berättigat för [fotbollsförbund] att i viss utsträckning försöka säkerställa att klubbarnas spelartrupper har en viss stabilitet, varvid klubbarna tar ut spelare från dessa trupper under en viss säsong. Denna stabilitet kan till exempel upprätthållas genom … ett förbud mot ensidig uppsägning av anställningsavtal under säsongen, eller till och med ett visst år.” Jag anser att detta konstaterande i tillämplig delar också är relevant i förevarande fall. Det aktuella avtalet var i praktiken avsett att med avseende på vissa spelare fördröja öppnandet av transferfönstret – som av uppenbara skäl normalt inte är öppet under perioder som ligger så nära inpå fotbollstävlingens slut – i syfte att anpassa det till den nya kalendern för fotbollstävlingen.

59. Det ska härvid tilläggas att jag inte har övertygats av AdC:s och kommissionens påstående rörande den relativa likheten mellan de regler som prövades i domen i målet Fifa, vilka domstolen faktiskt konstaterade hade ett konkurrensbegränsande syfte, och det avtal som avses i förevarande mål. I domen i målet Fifa var reglerna för det första formulerade ”i extremt allmänna och oprecisa ordalag som lämpar sig för en skönsmässig bedömning, som således inte kan förutses och som är svår att kontrollera” och kunde missbrukas. En överträdelse av dessa regler kunde, praktiskt taget automatiskt och enbart på grundval av presumtioner, leda till drakoniska och/eller långvariga påföljder, som fråntog spelaren ”varje möjlighet att delta i organiserad fotboll”, och ”[medföra] att den nya klubben riskera[de] att hållas solidariskt och gemensamt ansvarig för betalningen av en ersättning med ett potentiellt mycket betydande belopp”. Dessa regler ledde som sådana till en ”[generell och drastisk] begränsning av den gränsöverskridande konkurrens som äger rum mellan klubbar” – en begränsning som i geografiskt hänseende omfattade ”hela unionens territorium” och ”i tidsmässigt hänseende [var] av permanent karaktär”.

60. Jag kan inte se vilka särdrag de båda åtgärderna skulle ha gemensamt.

61. Inte heller hade det aktuella avtalet en verkan som kan jämföras med verkan av de åtgärder som prövades i domen i målet Royal Antwerp. I det målet bekräftade domstolen ännu en gång att avtal eller beslut av företagssammanslutningar som syftar ”till att avskärma marknaderna vid nationella gränser, och som syftar till att återupprätta avskärmningen av de nationella marknaderna eller försvåra integrationen av de nationella marknaderna, kan motverka syftet med EU- och EUF-fördragen, nämligen att integrera dessa marknader genom upprättandet av den inre marknaden, och att avtalen av denna anledning i princip ska kvalificeras som avtal som har ’till syfte’ att begränsa konkurrensen”. Ingen sådan verkan kan identifieras i förevarande mål, eftersom gränsöverskridande spelarövergångar i båda riktningarna inte påverkades av det aktuella avtalet.

62. Även om det genom det aktuella avtalet infördes vissa begränsningar av klubbarnas förmåga att konkurrera med avseende på en av de insatsvaror som var väsentliga för deras verksamhet (anställning av spelare), anser jag följaktligen att nämnda avtal, under de exceptionella omständigheterna i förevarande mål och med beaktande av dess begränsade räckvidd, knappast kan anses ha varit konkurrensbegränsande till sin natur.

63. Det skulle faktiskt till och med kunna hävdas att det aktuella avtalet var av en konkurrensfrämjande art. Idrottsligor fungerar inte som vanliga produkt- eller tjänstemarknader. Den ”vildaste drömmen” för alla klubbar i en liga är inte att få bort alla sina konkurrenter från marknaden och bli ett de facto monopol. Det vore sakligt omöjligt och ekonomiskt meningslöst. Antalet klubbar är stabilt och deras marknadsställning (med supportrar, sponsorer, programföretag, och så vidare) kräver att en viss nivå av konkurrens upprätthålls inom ligan. Ur detta perspektiv är det inte orimligt att anse att i den mån som det aktuella avtalet kraftigt bidrog till att säkerställa en lämplig konkurrensmässig struktur inom ligan fram till säsongens slut, var dess ekonomiska motiv att bevara och förbättra en hälsosam konkurrens.

64. Jag har förstått att den relevanta marknaden för det aktuella avtalet är marknaden för spelarövergångar (ligan i sig fungerar inte som en marknad). Det ömsesidiga beroendet mellan dessa båda är emellertid uppenbart: om ligan förlorade sin integritet och konkurrenskraft, skulle intresset från supportrar, sponsorer och programföretag sannolikt minska, vilket skulle få till följd att marknaden för spelarövergångar också skulle lida, eftersom det skulle leda till mindre investeringar, vilket skulle resultera i en situation där såväl klubbar som spelare är förlorare.

65. När kommissionen vid förhandlingen fick frågan om huruvida det aktuella avtalet, av de skäl som jag just förklarat ovan, kunde anses vara av en konkurrensfrämjande art, hänvisade den endast till den konkurrensbegränsande verkan som no-poach-avtal i allmänhet har, utan att kommentera det specifika avtalets syfte och faktiska sammanhang. I sitt slutliga svar vid förhandlingen gick kommissionen så långt som att hävda att det i slutänden var onödigt att beakta sammanhanget, eftersom det aktuella avtalet utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte.

66. Jag instämmer inte i detta. Dels framgår det konsekvent av domstolens praxis att sammanhanget alltid spelar roll, dels har det i flera domar under de senaste åren klargjorts att – som det anges i punkt 40 ovan – en ”detaljerad analys” av sammanhanget (samt av innehållet och de mål som eftersträvas) kan vara nödvändig, när ett ärende inte är okomplicerat. Precis som sammanhanget ibland kan göra att ett avtal som inte tillhör en kategori av avtal som är typiskt konkurrensbegränsande anses vara konkurrensbegränsande genom syfte, kan ett beaktande av sammanhanget även få motsatt verkan.

67. Det är också därför som jag är något förbryllad över att AdC, den portugisiska regeringen och kommissionen i sina muntliga yttranden upprepade gånger hänvisade till den punkt i domen i målet Toshiba där det anges att ”bedömningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhang[et kan] begränsas till vad som visar sig vara absolut nödvändigt för att dra slutsatsen att det rör sig om en konkurrensbegränsning genom syfte”. De verkar tolka denna punkt så att myndigheterna under alla omständigheter får genomföra en hastig (om inte ytlig) bedömning av sammanhanget. Detta är en uppenbar feltolkning av domen i målet Toshiba. De har lagt betoningen på orden ”begränsas” och ”absolut”, men har förbisett ordet ”nödvändigt” och har bortsett från den rättspraxis som angavs i föregående punkt.

68. Frågan huruvida det avtal som avses i förevarande mål är av en konkurrensbegränsande art är enligt min mening allt annat än okomplicerad. Det kan knappast sägas att inget i avtalets innehåll (dess begränsade räckvidd), sammanhang (covid‑19-pandemin) och mål (att säkerställa ett korrekt avslut på säsongen) gör en mer detaljerad och ingående bedömning av avtalets konkurrensbegränsande syfte (och, vid behov, resultat) uppenbart onödig.

69. När AdC vid förhandlingen ombads att förklara på vilket sätt det aktuella avtalet i praktiken skadade konkurrensen hade myndigheten svårt att ge ett meningsfullt svar. Den hänvisade till möjliga problem med att behandla spelarna rättvist och rimligt. Som uppenbart framgår av punkterna 49–53 ovan är jag i princip inte emot att inom ramen för en konkurrensbedömning beakta frågor som rör arbetstagare och hur företagens praxis kan påverka den marknaden. Konkurrensrätten och arbetsrätten har emellertid olika mål och regleras av olika principer. Spelarnas anställningsavtal med klubbarna regleras i allmänhet av nationell rätt. I en del länder finns det också fackliga kollektivavtal för vissa idrotter. I unionsrätten – inbegripet unionens konkurrensrätt – tas ganska stor hänsyn till dessa nationella lagar och kollektivavtal. Växelverkan mellan arbetstagarfrågor och konkurrensfrågor bör följaktligen omsorgsfullt förklaras när talan väcks enligt artikel 101 FEUF på grund av påstådd skada som arbetstagare har orsakats. Jag måste säga att i förevarande mål är denna växelverkan fortfarande oklar, liksom följaktligen även den specifika skadeteori som ligger bakom AdC:s beslut.

70. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att, efter en grundlig analys av det aktuella avtalets innehåll, sammanhang och mål, slutligen avgöra alla de frågeställningar som har tagits upp ovan.

71. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tredje frågan så, att artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett no-poach-avtal som under covid‑19-pandemin ingicks av professionella idrottsklubbar i samförstånd med det nationella idrottsförbundet inte ska klassificeras som konkurrensbegränsande genom syfte, om dess verkliga syfte var att bevara det rättvisa genomförandet av och integriteten hos de idrottstävlingar som påverkades av pandemin.

IV. Den första och den andra frågan

72. Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka kan prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida ett avtal av det slag som avses i det nationella målet kan omfattas av räckvidden för den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina och av detta skäl kan anses vara förenligt med artikel 101 FEUF.

73. Det ska erinras om att denna linje i domstolens praxis, som har sitt ursprung i domen i målet Wouters, därefter har tillämpats på idrottsrelaterade verksamheter, först i domen i målet Meca-Medina, och att det mer nyligt har hänvisats till denna praxis i domen i målet ISU, målet Superleague och målet Royal Antwerp samt i några ännu nyare domar. Av den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina framgår tydligt att avtal som inskränker de inblandade företagens handlingsfrihet inte omfattas av det förbud som fastställs i artikel 101.1 FEUF, under förutsättning att i) avtalet är motiverat på grund av att det eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som inte är konkurrensbegränsande, ii) de specifika åtgärder som vidtas för att uppnå dessa mål verkligen är nödvändiga i detta avseende, och iii) även om det visar sig att det ofrånkomliga resultatet av att dessa medel används är att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas eller snedvrids, är detta ofrånkomliga resultat inte mer långtgående än nödvändigt och innebär i synnerhet inte att konkurrensen helt sätts ur spel.

74. I punkterna 21–53 i mitt förslag till avgörande i målet ROGON diskuterar jag ingående denna rättspraxis ursprung, logik och räckvidd. Av processekonomiska skäl hänvisar jag läsarna till nämnda punkter. Det är mot bakgrund av övervägandena däri som jag nu kommer att diskutera huruvida den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina är tillämplig med avseende på ett avtal av det slag som avses i förevarande mål. Det ska dock ännu en gång påpekas att det slutliga beslutet i detta avseende åvilar den nationella domstolen.

75. Det ska inledningsvis påpekas att denna rättspraxis inte är tillämplig, om den hänskjutande domstolen drar slutsatsen att det aktuella avtalet – i motsats till min preliminära bedömning – är konkurrensbegränsande genom syfte. Min bedömning nedan grundar sig således på antagandet att den hänskjutande domstolens slutliga prövning av det aktuella avtalet kommer att bekräfta att det inte har ett konkurrensbegränsande syfte.

76. Som det framgår av punkt 70 ovan utgörs det test som domstolen har utformat i den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina av tre på varandra följande steg i en bedömning som – ska det ännu en gång påpekas – inte kan göras abstrakt, utan där det aktuella beteendet alltid ska betraktas mot bakgrund av dess ekonomiska och rättsliga sammanhang.

77. Den hänskjutande domstolen ska i ett första steg avgöra huruvida det aktuella avtalet är motiverat på grund av att det eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som inte i sig är konkurrensbegränsande. Eftersom jag redan har uteslutit att ett avtal av det slag som avses i förevarande mål har ett konkurrensbegränsande syfte, återstår nu att kontrollera följande faktorer: huruvida det eftersträvade målet är värt att skydda enligt unionsrätten och huruvida de som ingick det aktuella avtalet hade befogenhet att agera. Preliminärt anser jag att båda dessa frågor bör besvaras jakande.

78. Det ska inledningsvis påpekas att enligt artikel 165.2 FEUF erkänner och främjar Europeiska unionen ”rättvisa och öppenhet i idrottstävlingar”. Redan innan denna bestämmelse infördes genom Lissabonfördraget hade domstolen uttryckligen erkänt det allmänintresse som är förenat med dessa värden. I nylig rättspraxis har det entydigt bekräftats att ”det är legitimt att låta anordnandet och genomförandet av internationella professionella fotbollstävlingar underkastas gemensamma regler avsedda att … främja anordnandet av idrottstävlingar grundade på lika möjligheter och sportsliga meriter på ett lämpligt och effektivt sätt”.

79. I domen i målet Fifa angav domstolen mer specifikt att i) ”målet att säkerställa att idrottstävlingar äger rum på ett korrekt sätt utgör ett legitimt mål av allmänintresse som kan eftersträvas av ett idrottsförbund, exempelvis genom att förbundet antar regler som fastställer frister för spelarövergångar i syfte att undvika sena spelarövergångar som på ett avsevärt sätt skulle kunna påverka ett lags idrottsliga förmåga under en pågående tävling, vilket således skulle kunna äventyra jämförbarheten mellan de resultat som de olika lag som deltar i denna tävling har uppnått och följaktligen hela tävlingens riktiga förlopp” och att ii) ”[u]pprätthållandet av en viss grad av stabilitet i spelartruppen, och således av en viss kontinuitet i de därtill knutna anställningsavtalen, ska således … ses som ett av de möjliga medel som kan användas för att bidra till att uppnå det legitima mål av allmänintresse som består i att säkerställa att fotbollstävlingar mellan klubblag genomförs på ett korrekt sätt”.

80. Det har vidare konsekvent erkänts att nationella idrottsförbund såsom LPFP – som bistod och samarbetade med de klubbar som ingick det aktuella avtalet – har både ”det främsta ansvaret för ärenden som rör idrottsvärlden”, varvid de har en viss handlingsfrihet att ”organisera och främja sina respektive idrottsgrenar”, och ställning som samtalspartner för nationella myndigheter och unionens myndigheter i idrottsfrågor. Detta har uttryckligen erkänts i domstolens praxis.

81. I ett andra steg ska den hänskjutande domstolen fastställa huruvida de specifika medel som användes för att eftersträva målet i fråga verkligen var nödvändiga i detta avseende. Enligt min mening kräver kriteriet avseende ”nödvändighet” huvudsakligen att den hänskjutande domstolen kontrollerar tre aspekter som är strikt relaterade, nämligen huruvida det aktuella avtalet i) ingicks som svar på ett objektivt behov av att eftersträva målet i fråga, ii) verkligen reflekterade ett intresse av att säkerställa att detta mål uppnåddes på ett sammanhängande sätt, och iii) var ägnat att uppnå detta mål, vilket innebär att det föreföll lämpat att på ett meningsfullt sätt bidra till att målet uppnåddes.

82. Även här måste jag, på basen av de uppgifter som framgår av handlingarna i målet, säga att även dessa tre frågor troligen bör besvaras jakande. Covid‑19-pandemins exceptionella karaktär skapade en allvarlig risk för att klubbarna inte skulle kunna slutföra fotbollssäsongen 2019–2020 eller åtminstone för att integriteten hos och det rättvisa genomförandet av tävlingarnas sista del inte skulle kunna säkerställas. Enligt min mening kan det knappast bestridas att fotbollslagen och fotbollsförbundet under sådana osäkra och exempellösa omständigheter ”måste göra något” för att ”rädda vad som räddas kunde”.

83. Som det förklaras i punkterna 57, 58, 63 och 64 ovan förefaller det aktuella avtalet ha motiverats av att fotbollsklubbarna och det nationella fotbollsförbundet verkligen ville säkerställa att säsongen avslutades rättvist och korrekt, genom att fotbollstävlingens struktur behölls opåverkad.

84. I detta sammanhang ska det påpekas att begreppet ”verklig nödvändighet” i det test som domstolen har utformat i den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina inte kan tolkas som en nödvändig förutsättning för att målet i fråga ska uppnås. Som jag har förklarat i punkterna 41–45 i mitt förslag till avgörande i målet ROGON är det nödvändigt att de berörda regleringsorganen ges en viss handlingsfrihet vid valet av de åtgärder som de anser bäst lämpade att skydda de aktuella intressena. För att ge ett enda exempel kan ett förbud för advokater att utöva verksamhet i integrerat samarbete med revisorer, vilket avsågs i domen i målet Wouters, inte anses vara absolut nödvändigt och oundgängligt för att säkerställa att ”konsumenterna [ges] nödvändiga garantier för integritet och erfarenhet vid köp av juridiska tjänster, och [att] en god rättskipning [säkerställs]”. Det avgörande ordet i detta sammanhang är ”rimlighet”: kunde de berörda parterna rimligen anse att den aktuella åtgärden på ett meningsfullt sätt skulle bidra till uppnåendet av det angivna målet, medan mindre konkurrensbegränsande åtgärder inte skulle vara lika effektiva?

85. Som jag har förklarat mer ingående i punkterna 35–37 i mitt förslag till avgörande i målet ROGON är jag medveten om att begreppet rimligen, som används i domen i målet Wouters, inte förekommer i domen i målet ISU, i målet Superleague eller i målet Royal Antwerp. Domstolen formulerade emellertid helt enkelt detta begrepp på ett annat sätt i punkt 197 i domen i målet Superleague. I den punkten angav den att när unionsdomstolarna och de nationella domstolarna kontrollerar huruvida en åtgärd är nödvändig ska de kontrollera huruvida ”de förväntade effektivitetsvinsterna … kan uppnås genom åtgärder som är mindre begränsande för konkurrensen”, men att de inte fritt får välja mellan de olika möjliga åtgärderna.

86. I ett sista steg ska den hänskjutande domstolen fastställa huruvida verkningarna av det aktuella avtalet är mer långtgående än vad som är nödvändigt för att uppnå målet med avtalet, särskilt genom att undanröja all konkurrens. Såsom jag har förklarat ovan rörde det aktuella avtalet endast en av de parametrar som klubbarna konkurrerar om (anställning av nya spelare) och endast vissa spelare under en kort period, och konkurrensen mellan klubbarna påverkades således inte i andra avseenden. Detta innebär enligt min mening att avtalet inte undanröjde all konkurrens från den eller de berörda marknaderna.

87. Det förefaller följaktligen finnas en huvudsaklig fråga som den hänskjutande domstolen kan behöva fokusera på i detta sammanhang: huruvida det fanns andra åtgärder som samtidigt som de var lika kapabla att uppnå det eftersträvade målet också var mindre begränsande för konkurrensen. Detta är verkligen en fråga som den hänskjutande domstolen helt klart är bäst lämpad att avgöra, eftersom den kräver att olika rättsliga och faktiska omständigheter beaktas. Ett antal särdrag hos det aktuella avtalet eller hos det sammanhang i vilket det ingicks förefaller dock vara av särskild betydelse.

88. För det första var det aktuella avtalets geografiska och personella räckvidd begränsad: det avsåg spelare vilka var anställda av de portugisiska fotbollsklubbar i första och andra divisionen som var parter i avtalet och vilkas avtal löpte ut eller ensidigt sades upp under covid‑19-pandemin. Klubbarna förblev fria att anställa till exempel spelare från klubbar utanför Portugal eller från lägre portugisiska divisioner. Avtalets tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis) var också ganska begränsat: det var endast tillämpligt under den period som behövdes för att avsluta säsongen 2019–2020 och upphörde att gälla från och med dagen efter den sista matchen för den säsongen.

89. För det andra bör den hänskjutande domstolen, när den överväger förekomsten av alternativa åtgärder, vilka det ankommer på AdC att ange, endast – med hänsyn till sakens brådskande karaktär och den osäkra och komplexa situationen – beakta alternativa åtgärder som rimligen var tillgängliga och som det var relativt okomplicerat att utforma och genomföra. Detta var naturligtvis inte en period under vilken det var möjligt att utarbeta detaljerade studier och rapporter eller att experimentera. Det var när allt kommer omkring inte ens möjligt att hålla möten på plats, och on-lineplattformar var förvisso inte det effektivaste sättet att föra långa och komplicerade diskussioner.

90. I detta sammanhang ska man inte heller bortse från det faktum att Europeiska konkurrensnätverket några veckor innan det aktuella avtalet ingicks hade utfärdat ett gemensamt tillkännagivande i vilket det eventuella behovet av samarbete mellan företag erkändes. Detta kan stödja ståndpunkten att fotbollsklubbarna och det nationella fotbollsförbundet rimligen kunde anse att en viss grad av samarbete undantagsvis var nödvändig under den perioden beträffande aspekter som det annars hade rått intensiv konkurrens om.

91. För det tredje verkar det aktuella avtalet att ha haft en relativt liten inverkan på de berörda fotbollsspelarnas ekonomiska verksamhet. De hade frihet att när som helst teckna avtal med lag utanför Portugal, och också med vilket lag som helst i Portugal från och med dagen efter den sista matchen för säsongen. Med beaktande av Fifas rekommendation till de nationella fotbollsförbunden att ändra datumen för perioderna för spelarregistrering anser jag att spelarna knappast kan hävda att de gick miste om betydelsefulla möjligheter till nya anställningsavtal på grund av det aktuella avtalet. Det aktuella avtalet påverkade dessutom inte ensidigt – och kunde uppenbart inte ensidigt påverka – den lagliga giltighetstiden av spelarnas befintliga avtal. Varje förlängning av avtalen (och, i förekommande fall, varje extra ersättning) måste överenskommas mellan klubben och den berörda spelaren. Spelarna kunde således fritt förhandla och tacka nej till erbjudanden som de inte ansåg var lockande, när de övervägde möjligheter från andra fotbollsligor.

92. Även om det aktuella avtalet kan ha förmått spelarna att acceptera lägre erbjudanden än de hade önskat, var det tillgängliga alternativet för de berörda spelarna (det tillfälliga system för arbetslöshetsersättning som den portugisiska regeringen antog under pandemin) – som jag förstår det – ekonomiskt mycket mindre fördelaktigt för dem.

93. Preliminärt anser jag därför att det aktuella avtalet utformades så, att inverkan på konkurrensen mellan de inblandade klubbarna begränsades till ett minimum och att det är svårt att identifiera alternativa åtgärder som hade varit lika effektiva och mindre begränsande. Med beaktande av den ståndpunkt som uttrycktes av Europeiska konkurrensnätverket kan det också hävdas att fotbollsklubbarna och det nationella fotbollsförbundet när som helst rimligen kunde anse att den konkurrensbegränsning som det aktuella avtalet medförde var nödvändig för att eftersträva ett legitimt mål av allmänintresse och var proportionerlig i förhållande till det målet.

94. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den första och den andra frågan enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett no-poach-avtal av det slag som avses i det nationella målet omfattas av räckvidden för den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina, särskilt förutsatt att det verkligen syftade till att säkerställa integriteten hos och det rättvisa genomförandet av idrottstävlingar samt var nödvändigt och proportionerligt i förhållande till det målet.

V. Förslag till avgörande

95. Jag föreslår att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal) enligt följande: Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett no-poach-avtal som under covid‑19-pandemin ingicks av professionella idrottsklubbar i samförstånd med det nationella idrottsförbundet inte ska klassificeras som konkurrensbegränsande genom syfte, om avtalets verkliga syfte var att bevara det rättvisa genomförandet av och integriteten hos de idrottstävlingar som påverkades av pandemin, och omfattas av räckvidden för den rättspraxis som följer av domen i målet Meca-Medina, särskilt förutsatt att avtalet verkligen syftade till att säkerställa integriteten hos och det rättvisa genomförandet av idrottstävlingar samt var nödvändigt och proportionerligt i förhållande till det målet.

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen ( C‑124/21 P, EU:C:2023:1012) (nedan kallad domen i målet ISU).

3 Dom av den 21 december 2023, European Superleague Company ( C‑333/21, EU:C:2023:1011) (nedan kallad domen i målet Superleague).

4 Dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club ( C‑680/21, EU:C:2023:1010) (nedan kallad domen i målet Royal Antwerp).

5 Dom av den 4 oktober 2024, Fifa ( C‑650/22, EU:C:2024:824) (nedan kallad domen i målet Fifa).

6 Med hänvisning till domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen ( C‑519/04 P, EU:C:2006:492) (nedan kallad domen i målet Meca-Medina).

7 C-209/23 (nedan kallat förslaget i målet RRC Sports).

8 C-428/23 (nedan kallat förslaget i målet ROGON).

9 I tolkningsfrågorna hänvisas till avtalet i fråga som ”ett avtal som ingåtts på elektronisk väg via plattformarna Zoom eller Microsoft Teams den 7 april 2020 av samtliga professionella idrottsbolag i den högsta divisionen och som de flesta professionella fotbollsbolagen i den näst högsta divisionen i en medlemsstat anslöt sig till på samma sätt dagen därpå, i båda fallen i samförstånd om slutsatsen att avtalet, i denna medlemsstat, syftar till att säkerställa och reglera den professionella fotbollsverksamheten, enligt vilket parterna har kommit överens om att sinsemellan inte rekrytera professionella fotbollsspelare i dessa divisioner vilka ensidigt sade upp sitt anställningsavtal på grund av frågor som hade sin grund i covid-19-pandemin eller något annat exceptionellt beslut som härrörde ur pandemin, särskilt förlängningen av idrottssäsongen, under sådana omständigheter som dem som beskrivs i förevarande begäran om förhandsavgörande”.

10 Förslag till avgörande i målet Budapest Bank m.fl. ( C‑228/18, EU:C:2019:678, punkt 1) (nedan kallat förslaget i målet Budapest Bank).

11 Se, exempelvis, Kovar, J-P. och Kovar, R., ”L’objet anticoncurrentiel au sens de l’article 101, paragraphe 1, du TFUE: Un objet difficile à identifier”, Concurrences, nr 1–2016, artikel nr 77266, s. 48, och Idot, L., ”La distinction restriction de concurrence par objet/restriction de concurrence par effet et l’article 101 TFUE: Un sujet de disputation”, Concurrences, nr 3–2017, artikel nr 93464, s. 1.

12 Se, exempelvis, dom av den 11 september 2014, CB/kommissionen ( C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 58) (nedan kallad domen i målet CB), dom av den 2 april 2020, Budapest Bank m.fl. ( C‑228/18, EU:C:2020:265, punkt 54) (nedan kallad domen i målet Budapest Bank), och dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl. ( C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 67) (nedan kallad domen i målet Generics).

13 Se domen i målet Superleague, punkterna 161 och 162.

14 Se, för ett liknande resonemang, Ibáñez Colomo, P., ”Restrictions by object under Article 101(1) TFEU: From dark art to administrable framework”, Yearbook of European Law, 2024, 00, s. 1–37.

15 Se domen i målet Superleague, punkterna 163 och 164.

16 Ibidem.

17 Se, bland annat, dom av den 29 juni 2023, Super Bock Bebidas ( C‑211/22, EU:C:2023:529).

18 Se, uttryckt på ett annat sätt, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Generics (UK) m.fl. ( C‑307/18, EU:C:2020:28, punkt 163) (nedan kallat förslaget i målet Generics).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Lundbeck/kommissionen ( C‑591/16 P, EU:C:2021:243, punkterna 139–143) (nedan kallad domen i målet Lundbeck).

20 Se mitt förslag till avgörande i målet HSBC Holdings m.fl./kommissionen ( C‑883/19 P, EU:C:2022:384, punkt 85).

21 Se domen i målet Superleague, punkt 167. Det ska också i förbigående tilläggas att enbart en avsikt att begränsa konkurrensen inte i sig räcker för att fastställa att en konkurrensbegränsning föreligger. Detta gäller till exempel när det är uppenbart att ett avtal omöjligt kan begränsa konkurrensen. Se, beträffande denna fråga, domen i målet CB, punkt 54, och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet CB/kommissionen ( C‑67/13 P, EU:C:2014:1958, punkt 107) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet CB).

22 Dom av den 20 november 2008, Beef Industry Development Society och Barry Brothers ( C‑209/07, EU:C:2008:643) (nedan kallad domen i målet BIDS).

23 Se, bland annat, Frumento, A., ”Le regole di concorrernza fra imprese industriali nella Comunità economica europea”, Rivista Internazionale di Scienze Economiche e Commerciali, 1958, nr 1, s. 10, Joliet, R., ”La légalité des clauses de fidélité d’approvisionnement au regard de l’article 85 du Traité de Rome”, Revue Critique de Jurisprudence Belge, 1968, s. 157, och, nyligare och med ytterligare hänvisningar, Petit, N., ”La rationalisation au long cours de la restriction de concurrence par ’objet’ dans la jurisprudence de la Cour de Justice de l’Union européenne”, AJCA, 2015, s. 422 och 423.

24 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑272/09 P, EU:C:2011:63, punkt 67), i vilket det hänvisas till Europadomstolens betydelsefulla dom i målet Jussila (dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland, CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 43).

25 Se domen i målet Superleague, punkt 165.

26 Se, exempelvis, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl. ( C‑298/22, EU:C:2024:638, punkt 45 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet BPN).

27 Se, bland annat, domen i målet Superleague, punkt 166.

28 Se domen i målet BPN, punkt 48.

29 Se, exempelvis, förslaget i målet Generics, punkt 57 och där angiven rättspraxis. Se även, i doktrinen, Odudu, O., ”The object/effect distinction”, i Charbit, N. och Ahmad, S., (red.), och ”Richard Whish, QC (Hon), Liber Amicorum: Taking Competition Law Outside The Box”, Concurrences, 2020, s. 112 och följande sidor.

30 Se förslaget i målet Budapest Bank, punkt 61. Se även, i doktrinen, Dekeyser, K. m.fl. (red.), Regulation 1/2003 and EU Antitrust Enforcement – A Systematic Guide, Wolters Kluwer, 2023, s. 85.

31 Se domen i målet Superleague, punkt 167.

32 Se domen i målet BPN, punkt 56.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2012, AstraZeneca/kommissionen ( C‑457/10 P, EU:C:2012:770, punkterna 79–99).

34 Se, särskilt, domen i målet Budapest Bank, punkterna 76 och 79. Se även förslaget i målet CB, punkt 79, och förslaget i målet Budapest Bank, punkterna 65–72. Beträffande vikten av erfarenhet se, i doktrinen, Bailey, D., ”Restrictions of competition by object under Article 101 TFEU”, Common Market Law Review, vol. 49, nr 2, 2012, s. 562–566.

35 Med detta begrepp avser jag former av beteende som inte har något annat ekonomiskt intresse för de aktuella företagen än att begränsa konkurrensen.

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2016, Toshiba Corporation/kommissionen ( C‑373/14 P, EU:C:2016:26, punkt 29) (nedan kallad domen i målet Toshiba). Jag diskuterar denna dom i punkterna 66 och 67 nedan.

37 Se förslaget i målet Budapest Bank, punkterna 41 och 48, i vilket generaladvokaten Bobek talade om en ”bedömning i två steg”. I doktrinen, se Peeperkorn, L., ”Defining restrictions ’by object’”, Concurrences, nr 3–2015, artikel nr 74812, s. 43 och 50, som, med nödvändig anpassning, hänvisar till ”en bedömning i två nivåer”.

38 Se dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. ( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 143).

39 Se, för ett liknande resonemang, förslaget i målet CB, punkt 53. I doktrinen se, exempelvis, Jones, A., ”Left behind by modernisation? Restrictions by object under Article 101(1)”, European Competition Journal, vol. 6, nr 3, 2010, s. 655.

40 Se domen i målet Generics, punkt 76, domen i målet Lundbeck, punkterna 129– 132, och dom av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen ( C‑201/19 P, EU:C:2024:552, punkt 144). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Lundbeck/kommissionen ( C‑591/16 P, EU:C:2020:428, punkterna 155–157).

41 Se, exempelvis, domen i målet Generics, punkt 77, och förslaget i målet Generics, punkt 163. Se även Dekeyser, K., m.fl. (red.), fotnot 30 ovan, a.a., s. 84.

42 Förslaget i målet Budapest Bank, punkt 67.

43 Se, bland annat, dom av den 25 januari 2024, Em akaunt BG ( C‑438/22, EU:C:2024:71, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Se även mitt förslag till avgörande i målet RRC Sports, punkterna 36–38.

44 Se United States Department of Justice (justitieministeriet, Förenta staterna) och Federal Trade Commission (Federala konkurrensmyndigheten, Förenta staterna), ”Antitrust guidelines for business activities affecting workers”, januari 2025 (som ersätter den föregående utgåvan från oktober 2016), och Europeiska kommissionen, ”Antitrust in labour markets”, Competition Policy Brief, maj 2024.

45 Se den rättspraxis som anges i Polden, D.J., ”No-poach agreements: An overview of US, EU, and national case law”, 1 februari 2024, e-Competitions, artikel nr 116824, och i Posner, M.FL. och Volpin, C., ”No-poach agreements: An overview of EU and national case law”, 4 maj 2023, e-Competitions, artikel nr 112194. Vad gäller unionsdomstolarna se, exempelvis, det nyliga förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Fifa ( C‑650/22, EU:C:2024:375, fotnot 34) (nedan kallat förslaget i målet Fifa).

46 Se, bland annat, Hovenkamp, H.J. och Areeda, P.E., Antitrust Law: An Analysis of Antitrust Principles and Their Application, punkt 352 (senast uppdaterad i september 2024), Kluwer, 2024, Posner, M.FL., ”Enforcement of U.S. antitrust law in labor markets”, Journal of Antitrust Enforcement, vol. 11, nr 2, 2023, s. 259 (och de arbeten av ekonomer som anges i fotnot 11), och Stuzt, R.M., ”The evolving antitrust treatment of labor-market restraints: From theory to practice”, American Antitrust Institute, 31 juli 2018.

47 Punkt 129 i domen i målet Fifa, där det hänvisas till punkterna 107, 109 och 110 i domen i målet Royal Antwerp.

48 Se även dom av den 13 april 2000, Lehtonen och Castors Braine ( C‑176/96, EU:C:2000:201, punkt 55) (nedan kallad domen i målet Lehtonen): ”De lag som får delta i play-off-matcherna eller skall spela play-out-matcher skulle nämligen kunna dra fördel av sena spelarövergångar för att förstärka sina lag inför mästerskapsseriens slutskede, till och med inför en enda avgörande match.”

49 Se, exempelvis, Europeiska kommissionen: generaldirektoratet för utbildning, ungdom, idrott och kultur, Ecorys och SportsEconAustria, ”Mapping study on measuring the economic impact of COVID-19 on the sport sector in the EU – Final report”, Europeiska unionens publikationsbyrå, 2020, avsnitt 2.3.

50 Se punkterna 143 och 144 i den domen.

51 Se domen i målet Lehtonen, punkt 54: ”Sena spelarövergångar skulle nämligen på ett avsevärt sätt kunna påverka ett lags idrottsliga förmåga under en pågående mästerskapsserie, vilket således skulle kunna äventyra jämförbarheten mellan de resultat som de olika lag som deltar i denna mästerskapsserie har uppnått och följaktligen hela mästerskapsseriens riktiga förlopp”.

52 Dessa regler, som återfinns i Fifas reglemente om spelares status och spelarövergångar, rörde avtalsförhållandena mellan spelare och klubbar, och avsåg ersättning, idrottsliga påföljder och utfärdandet av ett obligatoriskt internationellt transfercertifikat, i en situation där ett avtal påstods ha avslutats utan giltig orsak.

53 Domen i målet Fifa, punkterna 135 och 139.

54 Ibidem, punkt 141.

55 Se förslaget i målet Fifa, punkt 53.

56 Se punkt 136 i domen i målet Fifa.

57 Ibidem, punkterna 137 och 139.

58 Ibidem, punkterna 138 och 140.

59 Se domen i målet Royal Antwerp, punkterna 95 och 96. Min kursivering.

60 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Fifa, punkt 107, och förslaget i målet Royal Antwerp, punkt 107.

61 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:293, punkterna 227 och 270) och förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i målet European Superleague Company ( C‑333/21, EU:C:2022:993, punkt 166). I doktrinen se, exempelvis, Siekmann, R., ”The specificity of sport: Sporting exceptions in EU law”, The International Sports Law Journal, 2011, s. 697..

62 Se ovan angivna rättspraxis, punkterna 33–38 ovan och den rättspraxis som anges i punkterna 23 och 27 i mitt förslag till avgörande i målet ROGON.

63 Se domen i målet Lundbeck, punkt 131, och dom av den 27 juni 2024, Servier m.fl./kommissionen ( C‑201/19 P, EU:C:2024:552, punkterna 87, 144, 277 och 292). Se även, för ett liknande resonemang, domen i målet Generics, punkterna 84 och 85, och förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Toshiba Corporation/kommissionen ( C‑373/14 P, EU:C:2015:427, punkt 74).

64 Punkt 29 i domen, min kursivering.

65 Se, beträffande denna fråga, O’Leary, L., ”Professional team sports and collective labour law in the European Union”, i Anderson, J., Parrish, R. och García, B. (red.), Research Handbook on EU Sports Law and Policy, Edward Elgar Publishing, 2018, s. 410.

66 Se, exempelvis, dom av den 21 september 1999, Albany ( C‑67/96, EU:C:1999:430), och dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media ( C‑413/13, EU:C:2014:2411).

67 Dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. ( C‑309/99, EU:C:2002:98) (nedan kallad domen i målet Wouters).

68 Se dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl. ( C‑128/21, EU:C:2024:49, punkterna 97–105), och dom av den 25 januari 2024, Em akaunt BG ( C‑438/22, EU:C:2024:71, punkterna 21–35 och 42–54).

69 Se domen i målet Meca-Medina, punkt 42.

70 Beträffande denna fråga, se mitt förslag till avgörande i målet RRC Sports, punkterna 32, 33 och 71.

71 Se, exempelvis, domen i målet Meca-Medina, punkt 43.

72 Se domen i målet Superleague, punkt 144.

73 Punkterna 100 och 102 i domen i målet Fifa. Se även förslaget i målet Fifa, punkterna 61 och 62 och där angiven rättspraxis.

74 Se, bland annat, Europeiska rådets uttalande om de särskilda förhållanden som kännetecknar idrotten i Europa och dess sociala funktion, något som man bör ta hänsyn till vid genomförandet av den gemensamma politiken, december 2000, Europeiska kommissionen, Vitbok om sport, KOM(2007) 391 slutlig av den 11 juli 2007, och Europaparlamentets resolution av den 23 november 2021 om EU:s idrottspolitik: bedömning och möjliga vägar framåt (2021/2058(INI)) (EUT C 224, 2022, s. 2).

75 Se Resolution från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om en EU-arbetsplan för idrott (1 januari 2021–30 juni 2024) (EUT C 419, 2020, s. 1).

76 Se, exempelvis, dom av den 11 april 2000, Deliège ( C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkterna 67 och 68).

77 Punkt 97 i domen.

78 Se punkt 12 ovan. Samma tanke uttrycktes av kommissionen i punkt 3 i dess meddelande Tillfällig ram för bedömning av antitrustfrågor i samband med företagssamarbete vid nödsituationer som orsakas av det pågående covid-19-utbrottet (EUT C 116 I, 2020, s. 7), som offentliggjordes endast en dag efter det att det aktuella avtalet hade ingåtts.

79 Se punkt 11 ovan.