Förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – Mål C‑137/24 P Heßler/kommissionen
I. Inledning
1. Personer som är anställda vid EU-institutionerna har rätt till vissa sociala förmåner. För anställda med underhållsberättigade barn omfattar dessa förmåner ett barntillägg och ett skatteavdrag.
2. Michael Heßler, som är tjänsteman vid Europeiska kommissionen, ansökte om skatteavdrag på grund av att hans dotter, trots att hon var äldre än 26 år, fortfarande var studerande vid tidpunkten för ansökan. Kommissionen avslog denna ansökan. Michael Heßler överklagade kommissionens avslagsbeslut till tribunalen, som ogillade hans talan genom dom av den 20 december 2023, Heßler/kommissionen ( T‑369/22, EU:T:2023:855) (nedan kallad den överklagade domen). Michael Heßler har överklagat denna dom.
3. På domstolens begäran kommer jag i detta förslag till avgörande koncentrera mig på en enda fråga som är aktuell i överklagandet, nämligen huruvida det föreligger ett samband mellan barntillägget och det skatteavdrag för underhållsberättigade barn som föreskrivs i förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68.
4. För att kunna besvara en sådan fråga måste domstolen tolka två EU-rättsakter, nämligen tjänsteföreskrifterna och förordning nr 260/68.
II. Gällande lagstiftning
Unionsrätt
Tjänsteföreskrifterna
5. Villkoren för beviljande av barntillägg fastställs i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, med rubriken ”Löner och ersättning för utlägg”, som har följande lydelse:
”1. En tjänsteman som har ett eller flera underhållsberättigade barn skall i enlighet med punkterna 2 och 3 nedan få ett tillägg om … euro per barn och månad.
2. Med underhållsberättigat barn avses tjänstemannens eller hans makes biologiska eller adopterade barn, som tjänstemannen faktiskt försörjer.
Det samma skall gälla för barn för vilket adoptionsansökan lämnats in och adoptionsförfarandet inletts.
Ett barn som tjänstemannen är skyldig att försörja enligt ett domstolsbeslut på grundval av en medlemsstats lagstiftning om skydd för minderåriga skall betraktas som ett underhållsberättigat barn.
3. Tillägget skall betalas ut
a) automatiskt för barn under 18 år,
b) efter tjänstemannens styrkta ansökan för barn mellan 18 och 26 år som är under skol- eller yrkesutbildning.
4. Varje person för vilken tjänstemannen är rättsligt underhållsskyldig och vars försörjning medför betungande utgifter kan i undantagsfall efter ett särskilt motiverat beslut av tillsättningsmyndigheten, på grundval av styrkande handlingar, anses som ett underhållsberättigat barn.
5. Utbetalning av tillägget för barn som på grund av svår sjukdom eller handikapp är förhindrat att tjäna sitt uppehälle skall fortsätta under hela sjukdoms- eller handikapperioden, oberoende av ålder.
6. Endast ett barntillägg skall betalas ut för ett och samma underhållsberättigade barn enligt denna artikel, även om föräldrarna tjänstgör vid två olika institutioner inom Europeiska unionen.
7. Om en annan person enligt lag eller avgörande av domstol eller annan behörig myndighet har vårdnaden om det barn som är underhållsberättigat enligt punkterna 2 och 3, skall barntillägget betalas till den personen i tjänstemannens namn och på hans vägnar.”
Förordning nr 260/68
6. Skatteavdraget regleras i artikel 3 i förordning nr 260/68, som i relevanta delar har följande lydelse:
”1. Skatt på de löner och arvoden som gemenskapen betalar ut till skattskyldiga personer skall betalas varje månad.
…
3. Följande familjetillägg och sociala förmåner skall dras från det beskattningsbara grundbeloppet:
a) Familjetillägg: …
barntillägg.
…
4. Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 5 skall, från det belopp som erhålls genom tillämpning av ovanstående bestämmelser, avdrag göras med 10 % för utgifter i samband med arbetet samt för personliga utgifter.
Ett ytterligare avdrag motsvarande dubbla barntilläggsbeloppet skall göras för varje underhållsberättigat barn till den skattskyldige samt för varje person som betraktas som ett sådant barn enligt artikel 2.4 i bilaga [VII] till tjänsteföreskrifterna.
…”
III. Bakgrund och förfarandet
A. Bakgrund till tvisten
7. Klaganden är tjänsteman vid kommissionen. Han är far till två döttrar, födda år 1993 respektive år 1994. Klaganden erhöll barntillägg för var och en av sina döttrar fram till dess att de hade uppnått 26 års ålder år 2019 respektive år 2020.
8. Utöver barntillägget drog klaganden även förmån av det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 fram till den 31 juli 2021 för var och en av hans två döttrar, vilka vid denna tidpunkt fortfarande var studerande.
9. Den 28 juni 2021 översände klaganden ett studieintyg till Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (nedan kallad PMO) vid kommissionen för hans äldsta dotter, för att han fortsatt skulle kunna beviljas skatteavdrag för henne.
10. Genom e‑postmeddelanden av den 29 juni 2021 besvarade en handläggare vid PMO som handlade ärendet klagandens ansökan och underrättade klaganden att mot bakgrund domen XB/ECB kunde ansökningar om beviljande eller förlängning av skatteavdraget i avsaknad av rätt till barntillägg enligt artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte längre beviljas.
11. Den 15 juli 2021 skickade klaganden en skrivelse till chefen för den enhet som handlade ärendet, i vilken han bestred uppgifterna i e‑postmeddelandena av den 29 juni 2021. Klaganden erhöll inte något uttryckligt svar på denna skrivelse.
12. Den 18 augusti 2021 begärde klaganden att PMO skulle bevilja honom förlängt skatteavdrag för hans andra dotter.
13. Handläggaren vid PMO:s enhet för rättigheter och skyldigheter svarade klaganden genom ett e‑postmeddelande av den 27 augusti 2021. Innehållet i detta svar var i princip identiskt med svaret avseende klagandens första dotter.
14. Den 24 november 2021 ingav klaganden ett klagomål mot PMO:s avslag, till följd av att han inte hade fått något svar från PMO, och begärde förlängt skatteavdrag för hans två döttrar.
15. Den 25 mars 2022 avslog direktören för direktoratet för finansiella, rättsliga och partnerskapsrelaterade frågor vid kommissionens generaldirektorat för personal och säkerhet, i egenskap av tillsättningsmyndighet, klagandens klagomål (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet).
B. Talan vid tribunalen
16. Genom ansökan som inkom till tribunalen den 24 juni 2022 väckte klaganden talan om att tribunalen dels skulle ogiltigförklara beslutet att avslå klagomålet, dels förplikta kommissionen att retroaktivt bevilja honom det aktuella skatteavdraget från och med den 1 augusti 2021 och så länge som villkoren var uppfyllda, samt att betala eventuell ränta på de obetalda beloppen.
17. Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet.
C. Parternas grunder och yrkanden vid domstolen
18. Såsom anges i punkt 3 ovan grundas förevarande överklagande på tre grunder, men jag kommer, såsom domstolen har begärt, endast behandla den tredje grunden i mitt förslag till avgörande.
19. Även om de inte är klart åtskilda, så kan klagandens argument, inom ramen för den tredje grunden för överklagandet, delas upp i flera delgrunder. För det första har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 93 i den överklagade domen, sammankoppla skatteavdraget med den faktiska utbetalningen av barntillägget. För det andra hävdar klaganden att tribunalen, bland annat i punkt 74 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”underhållsberättigat barn” och således felaktigt avslog hans ansökan om skatteavdrag för hans dotter. För det tredje har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkt 94 i den överklagade domen, inte beaktade att kommissionens interna rättsakter är bindande. För det fjärde hävdar klaganden tribunalen, i punkt 100 i den överklagade domen, felbedömde skatteavdragets verkliga rättsliga karaktär.
20. Mot bakgrund av dessa grunder har klaganden yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara beslutet att avslå klagomålet, förplikta kommissionen att retroaktivt, från och med den 1 augusti 2021 och så länge som villkoren är uppfyllda, återbetala den skatt som borde ha omfattats av det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68, såsom dessa villkor framgår av förvaltningschefernas slutsatser nr 222/04, förplikta kommissionen att betala ränta på de belopp som ska återbetalas i enlighet med skattereglerna, och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
21. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
IV. Bedömning
22. I enlighet med domstolens begäran inriktas mitt förslag endast på klaganden tredje grund för överklagandet. Det är disponerat enligt följande.
23. I avsnitt A kommer jag att behandla klagandenas argument att tribunalen gjorde fel när den sammankopplade beviljande av ett barntillägg med rätten till skatteavdrag för underhållsberättigade barn. I avsnitt B behandlar jag begreppet ”underhållsberättigat barn”, i den mening som avses i artikel 3.3 a i förordning nr 260/68, jämförd med artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. I avsnitt C behandlar jag den eventuella tillämpningen av förvaltningschefernas interna beslut, vilket är en fråga som rör förhållandet mellan unionsinstitutionernas interna rättsakter och unionens lagstiftningsakter. I avsnitt D kommer jag slutligen i korthet behandla klagandens påstående att tribunalen har missuppfattat skatteavdragets karaktär.
A. Sambandet mellan avdraget för underhållsberättigat barn och skatteavdraget
24. Klaganden har gjort gällande att tribunalen, i punkt 93 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ställa som villkor för rätten till skatteavdrag att barntillägget faktiskt har utbetalats.
25. Jag delar klagandens uppfattning att ordalydelsen i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 inte knyter rätten till skatteavdrag till den faktiska utbetalningen av barntillägget. Skatteavdraget är emellertid, som jag kommer att förklara, knutet till artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom det är underkastat samma villkor avseende vård- och omsorgsbehov som rätten till barntillägg.
26. Ordalydelsen i artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 ger vid handen att skatteavdraget endast är villkorat av att det finns ett underhållsberättigat barn, i den mening som avses i artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. När en person kan kvalificeras som underhållsberättigat barn enligt artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, kan förekomsten av detta underhållsberättigade barn dessutom medföra rätt till skatteavdrag för varje tjänsteman som har försörjningsansvar för barnet. Enligt denna bestämmelse är rätten till skatteavdrag således inte beroende av att barntillägget faktiskt uppbärs med stöd av artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
27. Det finns således inget sådant samband mellan barntillägget och skatteavdraget på så sätt att barntillägget faktiskt måste betalas ut för att tjänstemannen ska kunna komma i åtnjutande av skatteavdraget. I detta avseende gjorde tribunalen visserligen en felaktig bedömning när den i punkt 93 i den överklagade domen slog fast att en tjänsteman endast har rätt till skatteavdrag om barntillägget faktiskt utbetalas till honom eller henne.
28. Tribunalen gjorde också fel när den, i detta sammanhang, hänvisade till domen XB/ECB, i den mån den hänvisade till punkt 103 i denna dom för att dra slutsatsen att endast en faktisk utbetalning av barnbidraget kan ge rätt till skatteavdrag. Huvudfrågan i det målet var huruvida en person som hade en kortvarig anställning hos Europeiska centralbanken också hade rätt till skatteförmåner och inte sambandet mellan barntillägget och skatteavdraget. I detta avseende är domen XB/ECB således inte direkt relevant i förevarande mål.
29. Även om jag delar klagandens uppfattning att rätten till skatteavdrag för underhållsberättigade barn inte är beroende av att barntillägget faktiskt utbetalas, kan jag inte hålla med om att det inte föreligger något samband alls mellan de båda förmånerna.
30. I rättspraxis har det redan klargjorts att det finns ett samband mellan skatteavdraget och barntillägget, i den meningen att de båda syftar till att uppnå samma sociala mål och återspeglar samma intresse, eftersom de båda motiveras av de kostnader som uppstår på grund av ett aktuellt och säkert behov som är kopplat till barnet och dess faktiska försörjning. Det finns dessutom ett samband mellan de två förmånerna, i den meningen att villkoren för beviljande av de båda typerna av förmåner är desamma, eftersom båda är beroende av begreppet ”underhållsberättigat barn”.
31. Eftersom rätten till skatteavdrag är beroende av att det finns ett underhållsberättigat barn och eftersom det i artikel 3.4 i förordning nr 260/68 hänvisas till tjänsteföreskrifterna för att definiera detta begrepp, ska det därefter prövas huruvida tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”underhållsberättigat barn”.
B. Begreppet ”underhållsberättigat barn”
32. Klaganden anser att tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”underhållsberättigat barn” när den slog fast att det vid definitionen av ett ”underhållsberättigat barn” även ska tas hänsyn till de andra punkterna i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och inte bara till den andra punkten i denna artikel. Till stöd för sin ståndpunkt har klaganden gjort gällande att det följer av domen Brems/rådet att definitionen av begreppet ”underhållsberättigat barn” endast ska bedömas på grundval av artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
33. Jag håller inte med klaganden.
34. Rätten till skatteavdrag enligt artikel 3.4 i förordning nr 260/68 uppkommer när en person har ett underhållsberättigat barn, i den mening som avses i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
35. I artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna definieras ett underhållsberättigat barn som ”tjänstemannens eller hans makes biologiska eller adopterade barn, som tjänstemannen faktiskt försörjer”. I denna bestämmelse anges inte någon åldersgräns i definitionen av begreppet ”underhållsberättigat barn”.
36. Såsom tribunalen med rätta konstaterade i punkt 79 i den överklagade domen (vilken klaganden inte uttryckligen har bestritt) kan denna bestämmelse emellertid inte tolkas oberoende av andra bestämmelser i denna artikel. Tvärtom är det endast genom att läsa hela denna artikel som det är möjligt att urskilja unionslagstiftarens avsikt.
37. I detta avseende tyder artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna på att unionslagstiftaren har velat införa en åldersgräns från och med vilken en person inte längre kan betraktas som ett underhållsberättigat barn, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 2.4 och 2.5 i denna bilaga. Denna åldersgräns fastställdes till 18 års ålder – före denna ålder är det inte nödvändigt att bevisa beroendeförhållandet. Denna åldersgräns kan emellertid förlängas till 26 års ålder i vissa fall där det föreligger ett ”beroendeförhållande”, närmare bestämt om ett barn genomgår en skol- eller yrkesutbildning och det läggs fram bevis om sådan utbildning. Efter 26 års ålder anses barnet emellertid inte längre vara underhållsberättigat, även om det studerar.
38. Det kan diskuteras huruvida den valda åldersgränsen på 26 år är lämplig, med hänsyn till den möjliga längden på vissa typer av studier. En sådan debatt hör dock hemma i lagstiftningsprocessen och inte i domstolarna.
39. Unionslagstiftaren har dessutom föreskrivit andra möjligheter för tjänstemannen att komma i åtnjutande av ytterligare förmåner i situationer där en person kan betraktas som ett underhållsberättigat barn på grundval av de villkor som anges i artikel 2.4 eller 2.5 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. En tjänsteman kan således komma i åtnjutande av ett skatteavdrag för ett barn som är äldre än 26 år men som fortfarande studerar, om barnets försörjning medför betungande utgifter för tjänstemannen, såsom föreskrivs i artikel 2.4. Tjänstemannen måste dock bevisa att detta villkor är uppfyllt.
40. I förevarande fall har klaganden inte gjort gällande att han har rätt till skatteavdrag på grundval av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Klaganden har gjort gällande att han har rätt till skatteavdrag enbart på grund av att hans dotter fortfarande studerar, även om hon är över 26 år gammal.
41. Till stöd för sitt argument att begreppet ”underhållsberättigat barn” kommer till uttryck i artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, läst isolerat, och därför inte innehåller någon åldersgräns, åberopade klaganden domen Brems/rådet.
42. Jag kan inte instämma i klagandens tolkning av denna dom. Även om tribunalen, i nämnda dom, angav att definitionen av ”underhållsberättigat barn” återfinns i artikel 2.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, hänvisade tribunalen även till andra punkter i denna artikel för att besvara de ställda frågorna.
43. Domstolen bekräftade denna tolkning i domen rådet/Brems, i vilken den preciserade att artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte kan tolkas så, att den utgör hinder för att personer som tjänstemannen försörjer och som befinner sig i en annan situation än de situationer som avses i artikel 2.3 och 2.5 i tjänsteföreskrifterna likställs med underhållsberättigade barn.
44. Sammanfattningsvis delar jag kommissionens uppfattning att begreppet ”underhållsberättigat barn” ska tolkas med beaktande av artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i dess helhet, eftersom det inte kan presumeras att unionslagstiftaren har haft för avsikt att bevilja förmåner till barn till EU-tjänstemän, oberoende av barnens ålder eller särskilda situation.
45. Även om ett underhållsberättigat barn över 26 år inte kan anses ge en EU-tjänsteman rätt till barntillägg, så gäller detsamma även för skatteavdraget, eftersom förordning nr 260/68 uttryckligen hänvisar till begreppet ”underhållsberättigat barn”, såsom det definieras i tjänsteföreskrifterna.
46. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den slog fast att rätten till skatteavdrag är beroende av samma kriterier som de som fastställts för rätten till barntillägg, eftersom båda bestäms av begreppet ”underhållsberättigat barn”. Detta begrepp ska tolkas mot bakgrund av artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i dess helhet och utesluter i princip barn över 26 år, även om de fortfarande studerar.
47. Klagandens argument att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”underhållsberättigat barn” kan således inte godtas.
C. Kan en institutions interna rättsakter höja åldersgränsen för när ett barn ska anses vara ett ”underhållsberättigat barn”?
48. Klaganden har gjort gällande att tribunalen i punkt 94 i den överklagade domen felbedömde arten av kommissionens interna direktiv 36–2004 av den 24 maj 2004.
49. Genom denna interna rättsakt införlivade kommissionen förvaltningschefernas slutsatser nr 222/04 av den 7 april 2004. I sistnämnda rättsakt accepterade förvaltningscheferna att bevilja det skatteavdrag som föreskrivs i artikel 3.4 andra stycket i förordning nr 260/68 för underhållsberättigade barn över 26 år. Ett sådant avdrag är endast tillåtet om barnet har påbörjat sin utbildning före 26 års ålder och regelbundet fortsätter den aktuella utbildningen. Förvaltningscheferna enades även om att skatteavdraget på denna grund inte längre kommer att beviljas från och med den dag då barnet uppbär en inkomst som överstiger 40 procent av lönen för en tjänsteman i lönegrad, löneklass 1, eller när barnet fyller 30 år.
50. Klaganden har gjort gällande att ovannämnda rättsakt inte är ett internt beslut av allmän karaktär som upprättats på grundval av tjänsteföreskrifterna, utan ett beslut som antagits med stöd av artikel 10 i förordning nr 260/68 för att säkerställa en enhetlig tolkning av denna förordning. Klaganden anser dessutom att förvaltningschefernas slutsatser nr 222/04 av den 7 april 2004, utgör lex specialis, vars slutliga syfte är att förenkla det administrativa förfarandet. Klaganden har i huvudsak gjort gällande att de barn som fortfarande är underhållsberättigade på grund av att de studerar, men som är äldre än 26 år, under alla omständigheter ger rätt till ett skatteavdrag med stöd av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, som är tillämplig på grundval av artikel 3.4 i förordning 260/68. Förvaltningschefernas överenskommelse har endast förenklat förfarandet för att erhålla förmånen på denna grund.
51. Jag kan inte godta klagandens argument.
52. Enligt domstolens fasta praxis ska institutionernas interna rättsakter anses utgöra förhållningsregler som anger vilken praxis som ska följas och som administrationen själv har åtagit sig att följa och från vilka den inte kan avvika utan att ange skälen till detta. Dessa rättsakter begränsar i sig den utfärdande institutionens utrymme för skönsmässig bedömning.
53. Sådana interna rättsakter som antas av en unionsinstitution avviker emellertid inte i något fall från hierarkiskt överordnade bindande rättsakter, såsom förordning nr 260/68 eller tjänsteföreskrifterna.
54. Med andra ord kan ett internt direktiv inte rättsligt fastställa regler som avviker från bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller någon annan av EU:s lagstiftnings- eller genomförandeakter.
55. Av handlingarna i målet framgår inte på vilken grund kommissionen har antagit det interna direktivet i fråga. Samma resonemang skulle emellertid vara tillämpligt om det interna direktivet, såsom klaganden har gjort gällande, var ett beslut som antagits med stöd av artikel 10 i förordning 260/68 för att säkerställa en enhetlig tolkning av denna förordning eller om det rörde sig om ett internt beslut av allmän karaktär som upprättats på grundval av tjänsteföreskrifterna. Oavsett på vilken grund ett sådant internt beslut har antagits är det inte tillämpligt om det strider mot unionslagstiftningen.
56. Ett sådant internt direktiv som det förevarande kan inte anses vara förenligt med vare sig ordalydelsen i eller syftena med tjänsteföreskrifterna eller förordning nr 260/68. Det avviker snarare från dessa lagstiftningsakter genom att införa en åldersgräns som inte föreskrivs i nämnda förordningar eller genom att på ett omotiverat sätt avskaffa kravet på att bevisa att de villkor som föreskrivs i artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är uppfyllda för att erhålla rätt till skatteavdrag.
57. Klagandens argument att tribunalen gjorde en felaktig bedömning i punkt 94 i den överklagade domen kan således inte heller godtas.
D. Skatteavdragets karaktär
58. Klaganden har gjort gällande att tribunalen, i punkt 100 i den överklagade domen, inte beaktade skatteavdragets faktiska karaktär. Klaganden anser att skatteavdraget inte ska betalas, utan endast medför en minskning av den beskattningsbara inkomsten, vilket innebär att han endast har ansökt om återbetalning av erlagd skatt, beräknad på grundval av den skatt som skulle ha betalats efter att skatteavdraget gjorts från den beskattningsbara inkomsten.
59. Jag delar klagandens uppfattning att skatteavdraget inte är ett belopp som kommissionen ska betala till en tjänsteman, utan snarare ett belopp som minskar det beskattningsunderlag på vilket de skatter som ska betalas beräknas.
60. Enligt min mening finns det emellertid inget i punkt 100 i den överklagade domen som tyder på att tribunalen skulle vara av en annan uppfattning. Skälet till att tribunalen betraktade klagandens yrkande som en penningfordran är att klaganden i sin talan hade begärt att kommissionen skulle återbetala felaktigt erhållna belopp. Denna kvalificering av yrkandet gjorde det möjligt att fastställa att tribunalen var behörig att pröva klagandens (då sökandens) yrkande, vilket utgjorde ett avgörande till hans fördel.
61. Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att rätten till skatteavdrag för underhållsberättigade barn inte är beroende av att barntillägget faktiskt betalas ut, gjorde tribunalen inte någon felaktig bedömning när den slog fast att det finns ett samband mellan de båda typerna av förmåner. Rätten till skatteavdrag är beroende av att villkoret i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är uppfyllt, varvid denna artikel ska läsas i sin helhet för att fastställa begreppet ”underhållsberättigat barn”. Detta begrepp omfattar inte barn som är äldre än 26 år, även om de fortfarande studerar, såvida de inte uppfyller andra villkor som anges i artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. De bestämmelser om rätten till skatteavdrag som fastställts i unionslagstiftningen kan inte ändras genom unionsinstitutionernas interna rättsakter.
V. Förslag till avgörande
62. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets förordning av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemenskaperna (EGT L 56, 4.3.1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 45).
3 Förordning nr 31 (EEG), 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (EGT 45, 1962, s. 135) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).
4 Dom av den 12 mars 2020 (T‑484/18, EU:T:2020:90) (nedan kallad domen XB/ECB).
5 Varje e‑postmeddelande innehöll en standardformulering under handläggarens signatur där det angavs att meddelandet hade sänts i informationssyfte och inte utgör ett beslut mot vilket talan kan föras enligt artikel 90 I tjänsteföreskrifterna.
6 Den första grunden avser punkterna 44 och 45 i den överklagade domen. I denna grund gör klaganden gällande att tribunalen felaktigt avvisade hans talan om ogiltigförklaring med avseende på hans andra dotter. Den andra grunden avser punkt 50 i den överklagade domen. Klaganden hävdar att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte erkänna den skyldighet som åligger administrationen enligt artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och gjorde en felaktig tolkning av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan.
7 Förvaltningschefernas slutsatser nr 222/04 (SEC(2004)411) av den 7 april 2004.
8 Se dom av den 27 november 1980, Sorasio-Allo m.fl./kommissionen ( 81/79, 82/79 och 146/79, EU:C:1980:270, punkt 15), dom av den 28 november 1991, Schwedler/parlamentet ( C‑132/90 P, EU:C:1991:452, punkt 26), och dom av den 7 maj 1992, rådet/Brems ( C‑70/91 P, EU:C:1992:201, punkt 7).
9 Dom av den 14 december 1990 (T‑75/89, EU:T:1990:88) (nedan kallad domen Brems/rådet).
10 Domen Brems/rådet, punkt 23. I det målet tillfrågades tribunalen hur länge det enligt bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna är möjligt att bevilja en tjänsteman barntillägg för ett barn som är äldre än 18 år, som inte genomgår någon skol- eller yrkesutbildning och som inte på grund av svår sjukdom eller handikapp är förhindrat att tjäna sitt uppehälle. Den rättsfråga som gav upphov till tvisten avsåg tolkningen av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, och särskilt frågan huruvida en tjänstemans barn ingår i uttrycket ”varje person”, såsom klaganden har hävdat, eller om detta uttryck ska förstås som ”varje annan person” än en tjänstemans barn, såsom svaranden i det målet hade hävdat.
11 Dom av den 7 maj 1992 ( C‑70/91 P, EU:C:1992:201, punkt 8).
12 Se hänvisningarna i punkt 84 i den överklagade domen. Det måste emellertid röra sig om ett olyckligt förbiseende (lapsus calami), eftersom denna punkt inte har något samband med klagandens argument. Jag kommer därför att gå till väga som om klaganden faktiskt hade hänvisat till punkt 94 i den överklagade domen.
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 1974, Louwage/kommissionen ( 148/73, EU:C:1974:7), och dom av den 1 december 1983, Michael/kommissionen ( 343/82, EU:C:1983:360).
14 Förslag till avgörande av generaladvokaten Stix-Hackl i målet Libéros/kommissionen ( C‑171/00 P, EU:C:2001:628, punkt 33).
15 Dom av den 1 december 1983, Blomefield/kommissionen ( 190/82, EU:C:1983:358, punkt 21).