Förslag till avgörande av generaladvokat Ćapeta – Mål C‑147/24 Safi

I. Inledning

1. När kan en unionsmedborgare åberopa frasen ”Civis Europæus sum” mot sin egen medlemsstat?

2. Det förevarande målet rör en underårig med nederländskt medborgarskap, som aldrig har utövat sin, på unionsrätten grundad, rätt till fri rörlighet för att lämna sin medlemsstat, och som skulle kunna bli tvungen att lämna denna medlemsstat och flytta till Spanien.

3. De behöriga nederländska myndigheterna avslog begäran, som hade framställts av denna underårigas mor, som är tredjelandsmedborgare, om att beviljas en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, på grundval av att denna förälder hade uppehållsrätt i Spanien. Myndigheterna fann att artikel 20 FEUF därmed inte var tillämplig, eftersom nekandet av uppehållsrätt inte skulle leda till att unionsmedborgaren i fråga (tredjelandsmedborgarens son) skulle bli tvungen att lämna hela Europeiska unionens territorium utan endast Nederländernas territorium.

4. Tillerkänner artikel 20 FEUF en härledd uppehållsrätt under sådana omständigheter?

5. För att besvara denna fråga måste domstolen se över den rättspraxis som följer av domen Ruiz Zambrano.

II. Bakgrund, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

6. V är en tredjelandsmedborgare som bor i Nederländerna med sitt underåriga barn, som är nederländsk medborgare, och sin make, som har dubbelt medborgarskap: nederländskt medborgarskap och medborgarskap i ett tredjeland.

7. Barnet föddes i Nederländerna och har aldrig lämnat den medlemsstatens territorium. Han är således en statisk unionsmedborgare. Enligt beslutet om hänskjutande har barnet tal- och språksvårigheter, för vilka han erhåller specialundervisning och organiserad transport till och från en institution som tillhandahåller specialundervisning.

8. V:s make har hälsoproblem och uppbär sociala förmåner.

9. V uppehåller sig i Nederländerna sedan år 2014, utan giltigt uppehållstillstånd, och har aldrig haft kontakt med rättsväsendet.

10. Den 13 november 2020 begärde V att få utfärdat ett EU/EES-intyg som visar att hon har en härledd uppehållsrätt på grundval av artikel 20 FEUF.

11. The Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Statssekreteraren för justitie- och säkerhetsfrågor, Nederländerna) avslog V:s begäran den 11 november 2021. Den konstaterade att hon inte hade härledd uppehållsrätt på grundval av artikel 20 FEUF, eftersom hennes underåriga barn inte skulle tvingas lämna hela Europeiska unionens territorium, utan kunde ansluta sig till henne i Spanien, där hon har uppehållsrätt.

12. Det framgår av beslutet om hänskjutande att V, som var bosatt i Spanien mellan år 1999 och år 2014, fortfarande innehar ett giltigt uppehållstillstånd i den medlemsstaten.

13. Efter att ha avslagit V:s begäran på grundval av artikel 20 FEUF, prövade Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Statssekreteraren för justitie- och säkerhetsfrågor) ex officio hennes rättigheter enligt artikel 8 i Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), vilken skyddar privatlivet och familjelivet. Den fann att hon inte hade uppehållsrätt på den grunden heller. Trots att den fann att hon hade ett privatliv och ett familjeliv i Nederländerna, slog den fast att Nederländernas intressen på migrationsområdet vägde tyngre än sökandens och hennes familjs personliga intressen.

14. Detta avslag på begäran att erkänna V:s uppehållsrätt i Nederländerna innebar att hon uppehöll sig olagligt i den medlemsstaten. Därför förpliktade Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Statssekreteraren för justitie- och säkerhetsfrågor) V att omedelbart återvända till Spanien, på grundval av direktiv 2008/115/EG. Underlåtenhet att följa detta åläggande skulle leda till att ett beslut om återsändande skulle utfärdas mot V.

15. V överklagade beslutet. Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Statssekreteraren för justitie- och säkerhetsfrågor) avvisade överklagandet den 20 juni 2022, på grundval av att den fann att det var uppenbart ogrundat.

16. Samma dag överklagade V beslutet om avvisning till Rechtbank Den Haag (Haags domstol, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen.

17. Den domstolen frågar sig om den omständigheten att V har uppehållsrätt i an annan medlemsstat (Spanien) utgör en tillräcklig grund för att neka henne en härledd uppehållsrätt, trots att det finns ett beroendeförhållande mellan henne och hennes underåriga barn. Även om en flytt till Spanien skulle innebära att hon och hennes underåriga barn inte skulle tvingas lämna Europeiska unionens territorium i dess helhet, skulle barnet vara tvunget att lämna Nederländerna, vilket i praktiken skulle innebära att han blir tvungen att utöva sin rätt till fri rörlighet. Den hänskjutande domstolen frågar sig också vid vilken tidpunkt som barnets bästa och rätten till familjeliv ska beaktas vid prövningen av en begäran om härledd uppehållsrätt.

18. Dessutom frågar sig den hänskjutande domstolen om skyldigheten, enligt artikel 5 a och b i direktiv 2008/115, att ta hänsyn till barnets bästa och rätten till familjeliv, gäller utan åtskillnad när en tredjelandsmedborgare åläggs att, med stöd av artikel 6.2 i detta direktiv, ofördröjligen bege sig till en annan medlemsstat, jämfört med ett beslut om återförande med stöd av artikel 6.1 i detta direktiv.

19. Mot bakgrund av dessa överväganden beslutade den hänskjutande domstolen, i ett summariskt förfarande, om inhibition av det överklagade beslutet till dess den är redo att avgöra överklagandet i sak.

20. Mot denna bakgrund vilandeförklarade Rechtbank Den Haag (Haags domstol) målet och hänsköt följande frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 20 FEUF tolkas så, att det inte är uteslutet för en förälder som är tredjelandsmedborgare att beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där det underåriga barnet är medborgare, och där barnet vistas utan att ha utövat de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, trots att denna förälder har uppehållsrätt i en annan medlemsstat? För det fall det inte är uteslutet för en förälder som är tredjelandsmedborgare att beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat där det underåriga barnet är medborgare, och där barnet vistas utan att ha utövat de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, trots att denna förälder har uppehållsrätt i en annan medlemsstat:

2) Följer det då av artikel 20 FEUF, jämförd med artikel 5 a och b i direktiv 2008/115 och artikel 6.2 i direktiv 2008/115, att den beslutande myndigheten, när det föreligger ett sådant beroendeförhållande som motiverar att en härledd uppehållsrätt beviljas med stöd av artikel 20 FEUF, är skyldig att säkerställa att utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i medlemsstaterna är till barnets bästa och att utövandet av familjelivet kan fortsätta innan den ålägger den förälder som är tredjelandsmedborgare att omedelbart bege sig till den medlemsstat där denna förälder har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse, och ska dessa omständigheter beaktas vid bedömningen av ansökan om härledd uppehållsrätt?”

21. En förhandling ägde rum den 25 mars 2025, under vilken den nederländska och den danska regeringen samt Europeiska kommissionen yttrade sig.

III. Bedömning

22. Artikel 20 FEUF tillerkänner tredjelandsmedborgare en härledd uppehållsrätt om det är nödvändigt för att värna de rättigheter som innehas av medlemsstaternas medborgare på grundval av medborgarskapet.

23. I det förevarande målet ansåg de bemyndigade nederländska myndigheterna att det inte var nödvändigt att erkänna förekomsten av en härledd uppehållsrätt för V för att säkerställa skyddet av hennes underåriga barns rättigheter i egenskap av unionsmedborgare. Det huvudsakliga skälet till detta beslut var den omständigheten att V hade uppehållsrätt i Spanien. Detta innebar att hennes underåriga barn inte skulle vara tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet trots att även han skulle behöva lämna Nederländerna på grund av sitt beroende av V. Den beslutande myndigheten ansåg att familjen kunde bosätta sig i Spanien, varför artikel 20 FEUF inte var tillämplig.

24. Den behöriga myndigheten förpliktade V att omedelbart bege sig till Spanien, efter att ha fattat beslutet att hon inte hade uppehållsrätt i Nederländerna, vare sig på grundval av unionsrätten eller på någon annan grund. Detta beslut fattades på grundval av artikel 6.2 i direktiv 2008/115.

25. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen med sin första fråga huvudsakligen få klarhet i huruvida en förälder, som är en tredjelandsmedborgare, endast kan grunda en härledd uppehållsrätt på artikel 20 FEUF om en beroende statisk underårig unionsmedborgare annars skulle bli tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet, eller om det finns andra situationer i vilka artikel 20 FEUF är tillämplig.

26. Med sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 20 FEUF ålägger bemyndigade nationella myndigheter en skyldighet att, innan ett sådant beslut fattas, pröva huruvida det är förenligt med barnets bästa att förplikta en förälder, som är tredjelandsmedborgare, att flytta till en annan medlemsstat och huruvida privat- och familjelivet för de berörda personerna kan fortgå i denna andra medlemsstat. Den hänskjutande domstolen frågar sig också om dessa grundläggande rättigheter bör beaktas vid prövningen av frågan om en förälder, som är tredjelandsmedborgare, ska beviljas en härledd uppehållsrätt.

27. Trots att svaren på dessa frågor har en stark koppling till varandra, kommer jag, icke desto mindre, att pröva dem separat, eftersom den andra frågan ställs endast under förutsättning att den första frågan besvaras jakande.

28. Jag kommer att föreslå att domstolen som svar på den första frågan ska tolka artikel 20 FEUF så, att den är tillämplig oavsett om en underårig unionsmedborgare och hans eller hennes förälder, som är tredjelandsmedborgare, skulle kunna flytta till en annan medlemsstat där denna förälder har uppehållsrätt, eller inte.

29. I det avseendet kommer jag argumentera för att de rättigheter som unionsmedborgare har och som skyddas av artikel 20 FEUF, innefattar rätten att inte flytta (A.2). Med tanke på att denna tolkning bygger på domstolens resonemang i domen Ruiz Zambrano och efterföljande rättspraxis, kommer min prövning att inleda med en genomgång av den domen och de domar som kom efter denna (A.1). I förekommande fall, om domstolen inte godtar mitt förslag under rubriken A.2, kommer jag att tillhandahålla an alternativ bedömning, i vilken jag föreslår att den behöriga beslutsmyndigheten bör säkerställa att en flytt av en hel familj till en annan medlemsstat faktisk är möjlig enligt unionsrätten (A.3).

30. Vid besvarandet av den hänskjutande domstolens andra fråga kommer jag att ge en detaljerad beskrivning av domen Ruiz Zambrano och efterföljande domar. Detta kommer visa att det, enligt denna rättspraxis, föreligger ett krav på att behöriga myndigheter tar hänsyn till barnets bästa och rätten till familjeliv när de bedömer om beroendeförhållandet mellan en unionsmedborgare och en tredjelandsmedborgare är av en sådan grad att unionsmedborgaren skulle vara tvungen att följa med hans eller hennes förälder, som är tredjelandsmedborgare, för det fall denna förälder skulle tvingas lämna medlemsstaten i vilken den beroende underåriga unionsmedborgaren är medborgare. Om den beslutande myndigheten skulle finna att beroendet är av en sådan grad att artikel 20 FEUF är tillämplig, måste den bevilja en härledd uppehållsrätt för att kunna skydda den beroende unionsmedborgarens rätt att inte flytta, även om flytten skulle gå till en annan medlemsstat (B).

31. Under (C) kommer jag att tillämpa den föreslagna tolkningen på målet i fråga.

A. Den första tolkningsfrågan

32. Med sin första fråga önskar den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida en härledd uppehållsrätt endast kan föreligga, på grundval av artikel 20 FEUF, för det fall unionsmedborgaren annars skulle vara tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet.

33. Det som ligger till grund för frågan är den standardformel som utvecklades i den rättspraxis som kom efter domen Ruiz Zambrano. Formuleringen av denna formel är följande: ”Det finns … mycket speciella situationer i vilka en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en medborgare i en medlemsstat, trots att sekundärrätten avseende tredjelandsmedborgares uppehållsrätt inte är tillämplig och den berörde unionsmedborgaren inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, i undantagsfall inte får nekas uppehållsrätt, eftersom det skulle innebära att det unionsmedborgarskap som innehas av den … unionsmedborgaren förlorar sin ändamålsenliga verkan. Detta är fallet om unionsmedborgaren till följd av den nekande uppehållsrätten i praktiken bli tvungen att lämna unionen i dess helhet och därmed skulle berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet.”

34. Formuleringen kan, vid en första läsning, tyckas ge stöd för de nederländska myndigheternas ståndpunkt att artikel 20 FEUF endast tillerkänner en tredjelandsmedborgare en härledd uppehållsrätt om en underårig unionsmedborgare annars skulle vara tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet.

35. En noggrannare läsning av denna rättspraxis åskådliggör emellertid att domstolen inte avsåg att antyda att det endast är om unionsmedborgaren skulle bli tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet som artikel 20 FEUF tillerkänner en unionsmedborgares förälder, som är tredjelandsmedborgare, en härledd uppehållsrätt. Jag kommer att hävda att artikel 20 FEUF, utöver att slå vakt om unionsmedborgares rätt att uppehålla sig i Europeiska unionen, vilket var fallet i ovannämnd rättspraxis, även skyddar unionsmedborgares rätt att välja att inte flytta. Den senare rättigheten inryms i rätten ”att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”, vilken tilldelas unionsmedborgare genom artiklarna 20.2 a och 21.1 FEUF och vilken jag kommer att hänvisa till som ”rätten att fritt röra sig och uppehålla sig”.

1. Domen Ruiz Zambrano och dess efterföljare

36. Omständigheterna i målet Ruiz Zambrano är välkända. En colombiansk far till två belgiska barn, som aldrig hade lämnat den medlemsstaten, lade sina barns unionsmedborgarskap till grund för sin begäran om härledd uppehållsrätt och arbetstillstånd i Belgien, varvid han åberopade artikel 20 FEUF. Omständigheterna i det målet var, för att avvända terminologin på rättsområdet för den inre marknaden, en inhemsk situation.

37. Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, som är den mest framträdande medborgarskapsrättigheten, hade, före domen Ruiz Zambrano, endast tillämpats när det var fråga om gränsöverskridande rörlighet. Så var troligen fallet på grund av att rättigheten härrörde från den inre marknaden. En medborgare i en medlemsstat kunde således inte åberopa artikel 20 FEUF för att angripa åtgärder som hade vidtagits av hans eller hennes medlemsstat, för det fall han eller hon aldrig hade lämnat den staten för att arbeta, tillhandahålla tjänster, studera eller uppehålla sig i en annan medlemsstat.

38. Detta förändrades med domen Ruiz Zambrano. Domen medförde att det inte längre krävdes gränsöverskridande rörlighet för att aktivera de rättigheter som grundas på unionsmedborgarskapet.

39. Domstolen fann att artikel 20 FEUF var tillämplig, trots att barnen Ruiz Zambrano inte hade rört sig över gränserna. Den slog fast att denna bestämmelse kunde åberopas för att hindra nationella åtgärder ”som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet”.

40. Domstolen tillhandahåll inte någon allmän definition av, eller förklaring till, vad som skulle kunna utgöra ett berövande av möjligheten att faktiskt åtnjuta medborgerliga rättigheter (vilket jag kommer att referera till som ”formeln för faktiskt åtnjutande”), eller vad som är kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet. Den förklarade endast att syskonen Ruiz Zambrano skulle ha berövats möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem om inte deras far hade beviljats uppehållsrätt och arbetstillstånd i Belgien, eftersom de skulle ha tvingats lämna Europeiska unionens territorium med sin far om dessa rättigheter inte hade beviljats.

41. Den möjliga konsekvensen att dessa barn skulle bli tvungna att lämna Europeiska unionens territorium i dess helhet uppstod på grund av de särskilda omständigheterna i målet Ruiz Zambrano. Enligt min mening kan inte den domen förstås så, att domstolen ansåg att dessa omständigheter var de enda omständigheter under vilka en unionsmedborgare kunde berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i sina medborgerliga rättigheter.

42. I de domar som följde, inledningsvis McCarthy och Dereci, började icke desto mindre ”formeln för faktiskt åtnjutande” förknippas med omständigheten att en unionsmedborgare skulle tvingas att lämna unionens territorium i dess helhet. Då lades detta kriterium till grund för tillämpningen av, i det första målet, artikel 21 FEUF och, i det andra målet, artikel 20 FEUF. Man började således förstå det som att det för tillämpningen av artikel 20 FEUF krävs att unionsmedborgaren skulle bli tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet. Detta tycks även vara den uppfattning som de behöriga nederländska myndigheterna har i det förevarande målet.

43. Några efterföljande mål, som också gällde härledd uppehållsrätt, uppstod på grund av omständigheter under vilka, i likhet med omständigheterna i målet Ruiz Zambrano, underåriga unionsmedborgare skulle ha varit tvungna att flytta till ett tredjeland om den tredjelandsmedborgare som de var beroende av skulle ha nekats uppehållstillstånd. Även i mål med omständigheter som skiljer sig från dessa, där det inte fanns risk för att en unionsmedborgare skulle behöva lämna unionsterritoriet i dess helhet, har domstolen dock fortsatt att använda samma formel, som förknippar ”faktiskt åtnjutande” med möjligheten att en unionsmedborgare att kan komma att tvingas lämna unionens territorium i dess helhet.

44. Det ska slutligen nämnas domstolen i tre mål, Alokpa, M.D. och Rendón Marín, vilka den nederländska regeringen åberopade i det förevarande målet, tycks ha antytt att artikel 20 FEUF inte tillerkänner tredjelandsmedborgare en härledd uppehållsrätt om unionsmedborgaren stannar kvar inom unionens territorium men tvingas flytta till en annan medlemsstat.

45. Dessa tre mål kan särskiljas från det förevarande målet på två sätt. För det första genom deras specifika omständigheter. För det andra genom de skillnader som föreligger med avseende på hur de nationella domstolarna har formulerat de hänskjutna frågorna, vilka har större betydelse. Dessa frågor formulerades, till följd av låsningar i den juridiska dialogen mellan nationella domstolar och EU-domstolen, på ett sätt som gjorde att domstolen tvingades av att avgöra målen i sammanhanget uppehållsrätt inom unionens territorium. Detta sammanhang skiljer sig från det förevarande målet.

46. Till skillnad från i de målen frågar sig den hänskjutande domstolen i förevarande fall huruvida berövandet av rätten att uppehålla sig inom unionens territorium i dess helhet faktiskt är det enda sammanhang där en person inte faktiskt kan åtnjuta sina rättigheter som unionsmedborgare.

47. Till skillnad från i dessa tidigare mål, har domstolen, i det förevarande målet, blivit direkt ombedd att besvara frågan om unionsmedborgare endast ges skydd av artikel 20 FEUF för det fall de annars skulle vara tvungna att lämna unionens territorium i dess helhet. Det förevarande målet ger därför domstolen möjligheten att ytterligare klargöra ”kärnan” i de medborgerliga rättigheterna, vars faktiska åtnjutande skyddas enligt artikel 20 FEUF.

48. I alla de mål som kom efter domen Ruiz Zambrano tolkades artikel 20 FEUF sammanfattningsvis så, att den var tillämplig för det fall en unionsmedborgare skulle bli tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet, vilket man ansåg innebar att medborgaren blev berövad möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i sina medborgerliga rättigheter.

49. Jag anser det icke desto mindre vara viktigt att notera att domstolen aldrig har utrett på vilket sätt unionsmedborgare berövas möjligheten att åtnjuta sina rättigheter i egenskap av unionsmedborgare genom att bo i ett tredjeland eller vilka rättigheter det är fråga om. Inom ramen för de rättigheter som innefattas i artikel 21 FEUF påverkas inte, enligt min mening, ”rätten att fritt röra sig och uppehålla sig”, det vill säga rätten att flytta till och uppehålla sig i en annan medlemsstat, av att unionsmedborgaren bor i ett tredjeland. Det beror på att unionsmedborgaren, även om denna bor i ett tredjeland, fortfarande kan välja att resa in i och uppehålla sig i en medlemsstat på samma villkor som om han eller hon skulle göra en sådan flytt från den medlemsstat i vilken han eller hon är medborgare. Dessa villkor regleras av medborgarskapsdirektivet.

50. Om en unionsmedborgare, som flyttar till en annan medlemsstat än den i vilken han eller hon är medborgare, är underårig, kan det vara nödvändigt att bevilja hans eller hennes familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare och som han eller hon är beroende av, en härledd uppehållsrätt. Enligt medborgarskapsdirektivet kan en sådan härledd rättighet beviljas om ett barn med unionsmedborgarskap flyttar till en annan medlemsstat och har tillräckligt med tillgångar för att försörjas i denna medlemsstat, men inte kan stanna där utan den tredjelandsmedborgare som han eller hon är beroende av. Detsamma skulle gälla om den underåriga unionsmedborgaren flyttar från tredjeland till en annan medlemsstat än den han eller hon är medborgare i. Om den underåriga unionsmedborgaren däremot bor i ett tredjeland och beslutar sig för att flytta till den medlemsstat i vilken han eller hon är medborgare är medborgarskapsdirektivet inte tillämpligt. Det är då i stället artikel 20 FEUF som kan läggas till grund för att bevilja en härledd uppehållsrätt till hans eller hennes förälder, som är tredjelandsmedborgare och som denna underåriga unionsmedborgare är beroende av.

51. Att förhindra att en unionsmedborgare kommer att bli tvungen att flytta till ett tredjeland skyddar därför inte hans eller hennes rätt att flytta till och uppehålla sig i en annan unionsmedlemsstat, eftersom den rättigheten även kan utövas från detta tredjeland. Att förhindra en faktisk utvisning av en unionsmedborgare från unionens territorium tryggar dock denna medborgares möjlighet att uppehålla sig inom unionens territorium, vilket är ett uttryck för ”rätten att fritt röra sig och uppehålla sig”.

52. Det faktum att domstolen i domen Ruiz Zambrano, och i andra mål, hittills har slagit vakt om rätten att uppehålla sig inom unionen, innebär dock inte i sig att detta är den enda medborgarskapsrättigheten som en statisk unionsmedborgare har, vilken omfattas av det skydd som artikel 20 FEUF ger.

53. I stället fann domstolen, i punkt 42 i domen Ruiz Zambrano, att ”artikel 20 FEUF [utgör] hinder för nationella åtgärder som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer dem i kraft av unionsmedborgarskapet”. Det var således berövandet av medborgarskapsrättigheter som utlöste tillämpningen av artikel 20 FEUF. Vidare förklarade domstolen, i punkt 44 i den domen, att för det fall en underårig unionsmedborgares förälder, som är tredjelandsmedborgare, skulle nekas uppehållsrätt eller arbetstillstånd, skulle det innebära att även dessa barn måste lämna unionens territorium för att följa med en förälder. Detta ansågs innebära att de berövades möjligheten att faktiskt åtnjuta deras medborgarskapsrättigheter, men det ansågs inte vara den enda situation i vilken ett sådant berövande skulle kunna ske.

54. I under nästa rubrik kommer jag att föreslå att domstolen ska tolka artikel 20 FEUF så, att kärnan i de på unionsmedborgarskapet grundade rättigheterna, vars faktiska åtnjutande skyddas av den artikeln, omfattar rätten att välja att inte flytta.

2. Rätten att inte flytta som en del av den på unionsmedborgarskapet grundade rätten att fritt röra sig och uppehålla sig

55. Ordalydelsen i artiklarna 20 och 21 FEUF, utvecklingen av begreppet unionsmedborgarskap fram till nu samt domstolens rättspraxis visar att kärnan i den medborgerliga rättigheten att fritt röra sig och uppehålla sig inte enbart består av rätten att uppehålla sig inom unionen i dess helhet.

56. Jag kommer att argumentera för att kärnan i unionsmedborgerliga rättigheter även innefattar rätten för unionsmedborgare att inte flytta.

57. För det första garanterar artiklarna 20 och 21 FEUF, enligt sin lydelse, unionsmedborgare, utöver rätten att uppehålla sig, även rätten att fritt röra sig inom unionsmedlemsstaternas territorium.

58. Denna rätt att röra sig fritt är en rättighet, inte en skyldighet. Denna rättighet måste därför innebära en rätt att inte flytta.

59. Genom att använda adverbet fritt, antyder fördragstexten dessutom att det finns en frihet att röra sig, vilket med nödvändighet förutsätter att ett val med avseende på om denna rätt ska utövas eller inte.

60. För det andra skyddas unionsmedborgares valmöjlighet, att uppehålla sig i en annan medlemsstat än den i vilken de är medborgare, av unionsrätten, som i princip förbjuder att de utvisas. Utvisning av en unionsmedborgare är endast tillåtet om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Dessa berättiganden ska i sig tolkas restriktivt.

61. Det finns ingen anledning att behandla statiska unionsmedborgare, som kan åberopa artikel 20 FEUF, mindre förmånligt än rörliga unionsmedborgare. Av det skälet skyddar ställningen som medborgare dennes möjlighet att välja att stanna kvar, på ett liknande sätt som den skyddar en rörlig unionsmedborgares möjlighet att göra samma val, för det fall en statisk unionsmedborgare i praktiken skulle bli tvungen att lämna sin egen medlemsstats territorium.

62. Det står klart att statiska unionsmedborgare är skyddade från att utvisas från sina egna medlemsstater enligt folkrätten, inklusive artikel 3 i protokoll nr 4 till Europakonventionen.

63. Artikel 20 FEUF skyddar en statisk unionsmedborgare från utvisning i praktiken, genom att säkerställa dennes rätt att inte flytta och därmed dennes rätt att stanna kvar i den medlemsstat där vederbörande är medborgare.

64. För det tredje utövar inte majoriteten av alla unionsmedborgare sin rätt att röra sig fritt. Trots att artikel 20 FEUF tillerkänner alla medlemsstaters medborgare unionsmedborgarskap, väljer en stor majoritet att inte flytta. Det betyder dock inte att de inte är unionsmedborgare.

65. Deras ställning som medborgare kräver också rättsligt skydd.

66. För det fjärde kan inte den statiska majoriteten av alla unionsmedborgare uteslutas från att åtnjuta de rättigheter som följer med ställningen som unionsmedborgare, om denna ställning utgör en grundläggande ställning för alla medborgare i medlemsstaterna, vilket domstolen har fastställt. Unionsmedborgarskapet kan trots allt knappast kallas grundläggande om det bara är relevant för den minoritet av medlemsstaternas medborgare som väljer att flytta.

67. För det femte, om det primära skälet till domstolens skydd av rätten att uppehålla sig inom unionens territorium är att säkerställa att unionsmedborgare kan åtnjuta de rättigheter som unionsrätten tillerkänner individer som uppehåller sig inom unionens territorium, säkerställs samma förmån genom erkännandet av en medborgares rätt att inte flytta från den medlemsstat där vederbörande bor och är medborgare.

68. Majoriteten av de rättigheter individer tillerkänns individer genom sekundärrätt är inte villkorade av att de flyttar till en annan medlemsstat.

69. Och slutligen, skulle det innebära en ensidig utvidgning av begreppet medborgarskap för det fall domstolen skulle tolka innehållet i unionsmedborgarnas rättigheter så, att dessa rättigheter omfattar rätten att inte flytta? Jag anser att så inte är fallet.

70. Medborgare i unionens medlemsstater hade redan rättigheter med avseende på rörlighet innan unionsmedborgarskapet infördes. Dessa rättigheter grundade sig på den inre marknaden. Dessa rättigheter gällde ekonomiskt aktiva rörliga medborgare (arbetstagare, egenföretagare, arbetssökande och studenter) och omfattade härledda rättigheter för vissa av deras familjemedlemmar. Rätten att fritt röra sig och uppehålla sig, vilken togs upp i fördragen som en del i en ny fas av unionens integrationsprocess, måste därför, i egenskap av att vara en del av de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare, ha en ytterligare betydelse och innebörd. Det står klart, med hänsyn till formuleringen ”unionsmedborgarskap”, att detta begrepp syftar till att skapa en ytterligare anknytning för medlemsstaternas medborgare; en anknytning som inte bara bygger på marknadens ekonomiska logik, utan som knyter medlemsstaternas medborgare till ett större europeiskt samhälle baserat på gemensamma värderingar, utan att beröva dem deras nationella identitet. Denna anknytning existerar oavsett om unionsmedborgaren flyttar från eller stannar i sin medlemsstat.

71. Även om möjligheten att flytta till en annan medlemsstat är en viktig del av unionsmedborgarskapet, måste därför denna ställning tolkas som att den inte bara tillerkänner personer som väljer att utnyttja denna möjlighet rättigheter, utan den måste även skydda dem som väljer att inte göra det.

72. På alla dessa grunder anser jag att artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den skyddar rätten att inte flytta. För att värna denna rättighet spelar det ingen roll om en medborgare tvingas flytta till ett tredjeland eller till en annan medlemsstat. I båda fallen riskerar unionsmedborgarens att berövas friheten att välja att inte flytta, vilket inkräktar på hans eller hennes ställning som medborgare. I båda fallen skulle en sådan risk således ge upphov till en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som en unionsmedborgare är beroende av.

73. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens första fråga på följande sätt. Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utesluter att en förälder, som är tredjelandsmedborgare, ska beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat i vilken hans eller hennes statiska underåriga barn är medborgare, trots att den föräldern har uppehållsrätt i en annan medlemsstat. Den på unionsmedborgarskapet grundade rätten att ”fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier” innefattar rätten att välja att inte flytta, vilket innebär att det inte har någon betydelse huruvida unionsmedborgaren skulle bli tvungen att flytta till ett tredjeland eller till en annan medlemsstat.

3. Om domstolen skulle komma fram till en annan slutsats

74. Om domstolen skulle finna att artikel 20 FEUF endast är tillämplig om en unionsmedborgare skulle vara tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet, är det icke desto mindre nödvändigt att den beslutande myndigheten säkerställer att unionsmedborgaren uppfyller villkoren för ett giltigt uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

75. Även om V skulle ha uppehållsrätt i Spanien, besvarar det inte frågan huruvida hela familjen, det vill säga hennes underåriga barn och hennes make, också har möjligheten att ansluta sig till henne i den medlemsstaten.

76. De nederländska myndigheterna tycks enbart ha grundat sin bedömning på antagandet att V:s make och deras son är unionsmedborgare, utan att kontrollera särskilt om de faktiskt hade laglig rätt att uppehålla sig i Spanien.

77. Man kan inte utan vidare anta att hela familjen kommer att kunna flytta. De nederländska myndigheterna var följaktligen skyldiga att själva säkerställa att en flytt av familjen lagligen kunde ske innan de beslutade om att inte bevilja V uppehållstillstånd och att hon förpliktas att flytta till Spanien.

78. Om så inte vore fallet skulle V, som ålades att lämna Nederländerna, vara tvingen att återvända med sitt barn till det tredjeland som hon kom ifrån ursprungligen. V:s barn, en unionsmedborgare, skulle, på grund av sitt beroende av sin mor, vilket inte bestreds av någon av parterna i målet vid den nationella domstolen, vara tvunget att lämna Europeiska unionen i dess helhet. Detta skulle göra artikel 20 FEUF tillämplig i enlighet med domstolens resonemang i domen Ruiz Zambrano och dess efterföljare, vilket skulle resultera i en skyldighet för nederländska myndigheter att erkänna V:s härledda uppehållsrätt.

79. Skulle V:s barn och make kunna flytta till Spanien?

80. V:s make och barn har båda, i egenskap av unionsmedborgare, rätt att flytta till Spanien och uppehålla sig där i upp till tre månader (artiklarna 5 och 6 i medborgarskapsdirektivet).

81. Utöver dessa tre månader uppställs vissa villkor i artikel 7 i medborgarskapsdirektivet.

82. V:s make och barn skulle kunna uppehålla sig i Spanien förutsatt att de är anställda eller egenföretagare (artikel 7.1 a), ekonomiskt självförsörjande (artikel 7.1 b) eller bedriver studier, samtidigt som de har tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring (artikel 7.1 c). V:s son är ett barn och uppfyller sannolikt inte något av dessa villkor. V:s make uppbär socialbidrag och är delvis arbetsbefriad på grund av sitt medicinska tillstånd, varför han sannolikt inte omfattas av något av dessa villkor.

83. Enligt artikel 7.1 d i medborgarskapsdirektivet får en unionsmedborgare vara sysslolös och uppehålla sig i en annan medlemsstat om han eller hon ansluter sig till en annan unionsmedborgare. Så är dock inte fallet här, eftersom V är tredjelandsmedborgare.

84. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller följaktligen möjligheten att bosätta sig i Spanien inte vara ett juridiskt genomförbart alternativ för V och hennes familj.

85. I vilket fall som helst borde inte de nederländska myndigheterna ha nekat V uppehållsrätt innan de hade säkerställt att hennes barn och hennes make faktiskt kunde ha följt med henne till Spanien med stöd av unionsrätten.

B. Den andra frågan

86. Med sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få svar på när en beslutande myndighet, under beslutsförfarandet med avseende på huruvida en förälder, som är tredjelandsmedborgare, ska beviljas en härledd uppehållsrätt, måste beakta barnets bästa och rätten till familjeliv. Den önskar särskilt få svar på huruvida ett beslut, som förpliktar en förälder, som är tredjelandsmedborgare, att, på grundval av artikel 6.2 i direktiv 2008/115, omedelbart lämna landet och flytta till en annan medlemsstat där han eller hon har uppehållsrätt, kan fattas utan att en bedömning görs av barnets bästa och barnets rätt till familjeliv.

1. En hög beroendegrad som tröskel för att lägga artikel 20 FEUF till grund för en härledd uppehållsrätt

87. I rättspraxis är bedömningen av inskränkningen av rätten till familjeliv och barnets bästa starkt kopplad till fastställandet av beroendegraden, vilken, om den är tillräckligt hög, kan ge upphov till en härledd uppehållsrätt för en förälder, som är tredjelandsmedborgare, enligt artikel 20 FEUF.

88. Domstolen har fastställt att tröskeln för att bevilja en härledd uppehållsrätt är en hög beroendegrad i sådana fall då beroendet annars skulle innebära att unionsmedborgaren måste lämna unionens territorium i dess helhet. På samma sätt och av samma anledning som rätten att uppehålla sig inom unionens territorium endast har företräde framför nationella migrationsrelaterade åtgärder i ”mycket specifika situationer”, skyddas rätten att inte flytta, i detta skede av integrationsprocessen i unionen, endast i de fall det finns en tillräcklig beroendegrad mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren.

89. Det följer av rättspraxis att artikel 20 FEUF inte kan läggas till grund för att angripa nationella åtgärder om de endast begränsar möjligheten att välja att inte flytta. Tröskeln för att bevilja en härledd uppehållsrätt är snarare ett berövande av denna valmöjlighet, vilket endast föreligger om en nationell åtgärd medför att en unionsmedborgare i praktiken blir tvungen att flytta.

90. Som jag förstår det, handlar skälet till en sådan begränsning om att rättigheter på grundval av unionsmedborgarskapet inkräktar på medlemsstaternas befogenheter inom migrationspolitiken. När artikel 20 FEUF väl är tillämplig kan den ha företräde framför nationella åtgärder, inklusive beslut att inte bevilja uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare. Det är därför nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan dessa två intressen.

91. Mot denna bakgrund skulle ett krav på en hög beroendegrad kunna anses bistå med att begränsa antalet situationer i vilka en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare kan uppstå enligt artikel 20 FEUF.

2. Beroende och barnets bästa

92. Enligt rättspraxis föreligger ett berövande av medborgerliga rättigheter endast om unionsmedborgaren verkligen behöver, eller i praktiken behöver lämna landet med tredjelandsmedborgaren.

93. Domstolen anser att så inte är fallet när beroendegraden är lägre.

94. I till exempel domen Dereci konstaterade domstolen följande: ”Att en medborgare i en medlemsstat kan finna det önskvärt – av ekonomiska skäl eller för fortsatt familjesammanhållning – att medlemmar av hans familj, som inte är medborgare i någon medlemsstat, kan bosätta sig tillsammans med honom eller henne i unionen, räcker således inte i sig för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan rätt beviljas.”

95. Det är således inte tillräckligt att man finner det önskvärt med ett familjeliv. Domstolen ansåg till exempel inte att artikel 20 FEUF tillerkände en härledd uppehållsrätt i de flesta mål vid domstolen, i vilka en vuxen unionsmedborgare skulle ha varit tvungen att lämna sin medlemsstat om han eller hon ville fortsätta ett familjeliv med en tredjelandsmedborgare. Det verkar således som att domstolen är villig att godta att ”en vuxen i princip kan leva sitt liv oberoende av sin familj”.

96. Situationen är dock en annan för underåriga unionsmedborgare.

97. Vid bedömningen av en underårig unionsmedborgares beroende av sin familjemedlem, vanligtvis en förälder, som är tredjelandsmedborgare, måste de behöriga myndigheterna inte bara beakta barnets rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), utan även barnets bästa enligt artikel 24.2 i stadgan.

98. Vid prövningen av beroendegraden måste den nationella beslutsmyndigheten göra en heltäckande bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

99. Den måste ta hänsyn till barnets ålder, fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan av barnets emotionella band till den förälder som är tredjelandsmedborgare samt de risker som en separation från den föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande.

100. Om de behöriga myndigheterna, som prövar begäran om uppehållstillstånd för föräldern, drar slutsatsen att barnet, på grundval av en detaljerad bedömning av förhållandet mellan det beroende barnet som är en unionsmedborgare och dennes förälder som är tredjelandsmedborgare, skulle vara tvunget att lämna medlemsstaten med den föräldern för det fall begäran skulle avslås, måste den myndigheten vidkänna att det föreligger en tillräckligt hög beroendegrad och bevilja en härledd uppehållsrätt på grundval av artikel 20 FEUF.

101. Detta konsekvensetiska tillvägagångssätt, som innebär att en analys av stadgan måste ske för att fastställa huruvida artikel 20 FEUF är tillämplig, har kritiserats. Problemet med detta tillvägagångssätt kan dock övervinnas genom att man skiljer på, å ena sidan, tillämpligheten av artikel 20 FEUF och, å andra sidan, dess tillämpning i specifika fall när man ska ge stöd för en härledd uppehållsrätt.

102. Tillämpligheten av artikel 20 FEUF på inhemska situationer beror enbart på om en person är medborgare i en medlemsstat.

103. Detta framgår tydligt av rättspraxis. Till exempel i domen X (Thailändsk mor), konstaterade domstolen följande, när den prövade tillämpligheten av artikel 20 FEUF: ”den härledda uppehållsrätten som följer av artikel 20 FEUF [är] inte … beroende av att barnet utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen, utan av dess unionsmedborgarskap, vilket är en ställning som barnet åtnjuter oberoende av utövandet av denna rätt, enbart på grund av att det är medborgare i en medlemsstat.”

104. Det krävs således endast att en person är medborgare i en medlemsstat för att en situation ska omfattas av tillämpningsområdet för artikel 20 FEUF, även om personen i fråga aldrig har lämnat sin medlemsstat. Detta gör det möjligt att tillämpa stadgan i överrensstämmelse med artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken de rättigheter som föreskrivs i stadgan endast är tillämpliga på medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten.

105. Tillämpningen av artikel 20 FEUF, i syfte att beviljas en härledd uppehållsrätt i ett specifikt fall, beror, som redan har påpekats, på beroendegraden mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren, och vid bedömningen av detta måste den beslutande myndigheten beakta rättigheterna i stadgan, i synnerhet barnets bästa och rätten till familjeliv.

106. Detta besvarar delvis den hänskjutande domstolens andra fråga. De rättigheter som omfattas av artiklarna 7 och 24 i stadgan är relevanta för bedömningen av huruvida en unionsmedborgare skulle vara tvungen att följa med sin förälder som är tredjelandsmedborgare och som är förpliktad att lämna landet.

107. Om beroendegraden är sådan, att den underåriga unionsmedborgaren skulle vara tvungen att lämna landet, måste de behöriga myndigheterna således bevilja hans eller hennes förälder, som är tredjelandsmedborgare, en härledd uppehållsrätt för att skydda kärnan i hans eller hennes medborgerliga rättighet, vilken omfattar rätten att inte flytta.

108. Det faktum att familjen kan bli tvungen att flytta till en annan medlemsstat och inte från unionens territorium i dess helhet är, om domstolen godtar mitt förslag, det vill säga att rättigheterna i egenskap av unionsmedborgare inte bara omfattar rätten att uppehålla sig inom unionens territorium utan även rätten att välja att inte flytta, tillräckligt för att erkänna förekomsten av en härledd uppehållsrätt på grundval av artikel 20 FEUF.

109. Om domstolen däremot inte godtar den föreslagna tolkningen av innehållet i de medborgerliga rättigheterna, utan begränsar tillämpningen av artikel 20 FEUF till situationer i vilka en unionsmedborgare är tvungen att lämna unionens territorium i dess helhet, skulle den beslutande myndigheten ändå ha en skyldighet att säkerställa att familjen faktiskt kan flytta och fortsätta familjelivet i Spanien utan att en sådan flytt strider mot barnets bästa och barnets rätt till familjeliv.

110. Även om en underårig unionsmedborgare, på grund av sitt beroende av en tredjelandsmedborgare, skulle vara tvungen att lämna en medlemsstat med denna tredjelandsmedborgare, för det fall den sistnämnda nekas uppehållsrätt, kan en medlemsstat på andra grunder rättfärdiga ett avslag av en begäran om härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF. Den kan, till exempel, grunda ett avslag av en begäran om härledd uppehållsrätt på hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. Vid bedömningen av huruvida sådana grunder för att avslå en begäran enligt artikel 20 FEUF är proportionerliga, måste domstolen fortfarande beakta barnets bästa och rätten till familjeliv.

111. Det förevarande målet, såsom det har framställts inför domstolen, ger dock inte upphov till frågan om ett eventuellt rättfärdigande av nationella myndigheters beslut att avslå begäran om uppehållstillstånd. Det verkar som att de behöriga myndigheterna nekade V uppehållsrätt på grundval av att artikel 20 FEUF inte var tillämplig, utan att rättfärdiga avslaget på någon annan grund.

112. Slutligen fordras det, för ett fullständigt svar på den hänskjutande domstolens andra fråga, att EU-domstolen förtydligar att de behöriga myndigheterna inte kan fatta ett beslut som grundar sig på artikel 6.2 i direktiv 2008/115 utan att fastställa huruvida barnets bästa och hans eller hennes rätt till familjeliv medför att en härledd uppehållsrätt måste beviljas och huruvida dessa rättigheter kan inskränkas av andra legitima skäl.

113. Jag föreslår därför att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens andra fråga på följande sätt. Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna, när de prövar frågan om de ska bevilja en härledd uppehållsrätt till en underårig unionsmedborgares förälder, som är tredjelandsmedborgare och som unionsmedborgaren är beroende av, måste säkerställa, med beaktande av barnets bästa och rätten till familjeliv, om beroendeförhållandet mellan den underåriga och föräldern är sådant att den underåriga skulle bli tvungen att följa med föräldern om denna nekades uppehållsrätt. Barnets bästa och rätten till familjeliv måste bedömas innan ett beslut fattas som grundar sig på artikel 6.2 i direktiv 2008/115 och som förpliktar en tredjelandsmedborgare att lämna landet och flytta till en annan medlemsstat där han eller hon har uppehållsrätt.

C. Tillämpning på omständigheterna i det förevarande målet

114. Artikel 20 FEUF är tillämplig på det förevarande målet, eftersom V:s barn är unionsmedborgare.

115. För att avgöra frågan om V:s härledda uppehållsrätt, måste de behöriga myndigheterna bedöma om barnet, som är unionsmedborgare, och hans mor, som är tredjelandsmedborgare och som ansökt om uppehållstillstånd, har ett sådant beroendeförhållande att barnet skulle bli tvungen lämna Nederländerna om modern förpliktades att lämna landet.

116. Baserat på beslutet om hänskjutande framgår det att V utövar den faktiska vårdnaden om barnet, eftersom hans far inte är arbetsförmögen och av det skälet uppbär socialbidrag. Det verkar också finnas ett starkare beroendeförhållande mellan barnet och modern. Det är därför barnets bästa att han förblir tillsammans med sin mor.

117. Barnet skulle därför vara tvunget att lämna Nederländerna med sin mor om hon nekades uppehållsrätt i den medlemsstaten. Denna omständighet verkar inte vara tvistig och förefaller överensstämma med de behöriga nederländska myndigheternas slutsats.

118. Om barnets mor skulle bli tvungen att lämna Nederländerna och barnet därför blev tvunget att följa med henne på grund av styrkan i deras beroendeförhållande, blir frågan om modern och sonen skulle behöva flytta till Spanien eller till ett tredjeland irrelevant, med hänsyn till att artikel 20 FEUF tillerkänner unionsmedborgare en rätt att inte flytta.

119. De nederländska myndigheterna måste bevilja barnets moder, som är tredjelandsmedborgare, en härledd uppehållsrätt, om det är till barnets bästa att denne utövar sin rätt att inte flytta.

120. Det verkar dessutom vara till barnets bästa att stanna kvar i Nederländerna under de särskilda omständigheterna i det förevarande målet. Hans medborgerliga rätt att inte flytta kan således endast värnas om hans mor beviljas en härledd uppehållsrätt.

IV. Förslag till avgörande

121. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Rechtbank Den Haag (Haags domstol, Nederländerna) på följande sätt: 1) Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utesluter att en förälder, som är tredjelandsmedborgare, ska beviljas en härledd uppehållsrätt i den medlemsstat i vilken hans eller hennes beroende, statiska, underåriga barn är medborgare, trots att den föräldern har uppehållsrätt i en annan medlemsstat. Den på unionsmedborgarskapet grundade rätten att ”fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier” omfattar rätten att välja att inte flytta, vilket innebär att det inte har någon betydelse huruvida en unionsmedborgare skulle bli tvungen att flytta till ett tredjeland eller till en annan medlemsstat. 2) Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna, när de prövar frågan om de ska bevilja en härledd uppehållsrätt till en underårig unionsmedborgares förälder, som är tredjelandsmedborgare och som unionsmedborgaren är beroende av, måste säkerställa, med beaktande av barnets bästa och rätten till familjeliv, om beroendeförhållandet mellan den underåriga och föräldern är sådant att den underåriga skulle bli tvungen att följa med föräldern om denne skulle nekas uppehållsrätt. Barnets bästa och rätten till familjeliv måste bedömas innan ett beslut fattas som grundar sig på artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som förpliktar en tredjelandsmedborgare att lämna landet och flytta till en annan medlemsstat där han eller hon har uppehållsrätt.

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Jag har lånat orden från generaladvokat Francis G. Jacobs, i hans förslag till avgörande i målet Konstantinidis ( C‑168/91, EU:C:1992:504, punkt 46), som använde dem i olika sammanhang före införandet av unionsmedborgarskapet genom Maastrichtfördraget. Generaladvokaten använde dessa ord för att argumentera för att en person som flyttar till en annan medlemsstat i egenskap av arbetstagare eller egenföretagare måste kunna åberopa de mänskliga rättigheter som garanteras genom unionens rättssystem.

4 Dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano (C‑34/09) (nedan kallad domen Ruiz Zambrano, EU:C:2011:124).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

6 Det förklaras visserligen inte i begäran om förhandsavgörande, men det beslutet meddelades troligen i enlighet med artikel 6.2 i direktiv 2008/115.

7 Trots att det finns ett uppenbart beroendeförhållande mellan V och hennes make, verkar det som att ansökan om uppehållstillstånd endast framställdes på grundval av förhållandet mellan V och hennes underåriga barn.

8 I artikel 6.1 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande: ”Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.” I artikel 6.2 i detta direktiv föreskrivs följande: ”Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredjelandsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas.”

9 Se, till exempel, punkt 23 i dom av den 22 juni 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Thailändsk mor till ett nederländskt underårigt barn) (C‑459/20) (nedan kallad domen X (Thailändsk mor), EU:C:2023:499): ”EUF-fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskap ger däremot inte några självständiga rättigheter till tredjelandsmedborgare. De rättigheter som dessa medborgare eventuellt tillerkänns utgör nämligen inte deras egna rättigheter, utan rättigheter som härleds ur unionsmedborgarens rättigheter.”

10 Det antyds i den nationella myndighetens resonemang att graden av barnets beroende av V är sådan att om V var tvungen att lämna Nederländerna skulle barnet också vara tvunget att lämna landet.

11 Domstolen använde en sådan formulering för första gången i domen av den 8 november 2012, Iida ( C‑40/11, EU:C:2012:691) (nedan kallad domen Iida), punkt 71. Domstolen har sedan dess upprepat samma formulering i många efterföljande mål, som på ett eller annat sätt avsåg uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare. Samma formering återfinns således i dom av den 8 maj 2013, Ymeraga och Ymeraga-Tafarshiku ( C‑87/12, EU:C:2013:291) (nedan kallad domen Ymeraga), punkt 36, dom av den 10 oktober 2013, Alokpa och Moudoulou ( C‑86/12, EU:C:2013:645) (nedan kallad domen Alokpa), punkt 32, dom av den 13 september 2016, CS (C‑304/14, CS, EU:C:2016:674) (nedan kallad domen CS), punkt 29, dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675) (nedan kallad domen Rendón Marín), punkt 74, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354) (nedan kallad domen Chavez-Vilchez), punkt 63, dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – otillräckliga tillgångar) ( C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354) (nedan kallad domen Subdelegación del Gobierno en Toledo), punkt 45, dom av den 27 april 2023, M.D (Förbud mot inresa i Ungern) ( C‑528/21, EU:C:2023:341) (nedan kallad domen M.D.), punkt 58, domen X (Thailändsk mor), punkt 24, och dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) ( C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344) (nedan kallad domen NW och PQ), punkt 60. Trots att hänvisning sker till både domen Ruiz Zambrano och ibland till dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. (C‑256/11) (nedan kallad domen Dereci, EU:C:2011:734), används inte exakt den formuleringen i de domarna.

12 Ruiz Zambranos begäran motiverades sannolikt av den tidigare domen av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639) (nedan kallad domen Zhu och Chen), i vilken domstolen fann att en härledd uppehållsrätt för en förälder som är tredjelandsmedborgare kan grundas på den ställning som unionsmedborgare som denna persons underåriga barn har.

13 Se dom av den 5 juni 1997, Uecker och Jacquet ( C‑64/96 och C‑65/96, EU:C:1997:285, punkt 23), dom av den 2 oktober 2003, Garcia Avello ( C‑148/02, EU:C:2003:539, punkt 26). På den inre marknadens område motiverades den omständigheten att inhemska situationer exkluderades från unionsbestämmelsernas tillämpningsområde av förväntningen att en medborgarstat skulle ta hand om sina egna medborgare, vilket var skälet till att unionsrätten inte behövde ingripa i situationer med omvänd diskriminering.

14 Till exempel, Nic Shuibhne, N., ”The Resilience of EU Market Citizenship?”, CMLR, 2010, s. 1597.

15 Det kan hävdas att domstolen redan hade tillämpat medborgarskapsbestämmelser på en helt och hållet inhemsk situation i domen av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104) (nedan kallad domen Rottmann). Trots att Rottmann angrep ett beslut, som hade meddelats av tyska myndigheter, att återkalla ett naturalisationsbeslut genom vilket han förvärvade tyskt medborgarskap i Tyskland, gav det underliggande sammanhanget i det målet emellertid antydningar till att det tidigare hade skett gränsöverskridande rörlighet, eftersom han var född i och bodde i Österrike innan han flyttade till Tyskland och förlorade sitt österrikiska medborgarskap på grund av att han förvärvade tyskt medborgarskap. Domstolen lade dock inte denna tidigare rörlighet till grund för sitt avgörande av målet. I stället fann den att den potentiella förlusten av unionsmedborgarskap till följd av förlusten av ett medborgarskap i en medlemsstat omfattas av unionsrättens tillämpningsområde ”med hänsyn till sin beskaffenhet och sina följder” (domen Rottmann, punkt 42).

16 Se, i detta avseende, Lenaerts, K. och Gutiérrez-Fons, J. A ”Epilogue on EU citizenship: Hopes and Fears” i Kochenov, D (red.), EU Citizenship and Federalism: The Role of Rights, CUP, Cambridge, 2017, sidorna 751–781, på s. 761.

17 Domen Ruiz Zambrano, punkt 42 (min kursivering).

18 Domen Ruiz Zambrano, punkterna 43 och 44.

19 Dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277) (nedan kallad domen McCarthy), punkt 50.

20 Domen Dereci, punkt 66.

21 Se, till exempel, dom av den 6 december 2012, O. m.fl. ( C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776) (nedan kallad domen O. m.fl.), liksom domarna CS och Chavez-Vilchez.

22 Till exempel domen Iida, punkt 71. Det målet gällde emellertid en far som var tredjelandsmedborgare och bodde i Tyskland. Han åberopade artikel 20 FEUF för att få till stånd ett fastställande av att han hade en härledd uppehållsrätt, i en situation i vilken hans dotter, en tysk medborgare, under tiden hade flyttat till Österrike för att bo hos sin mor efter att paret hade skiljt sig. Omständigheterna i det målet visade inte att barnet möjligen skulle ha kommit att tvingas lämna unionen i dess helhet om fadern inte hade beviljats uppehållstillstånd i Tyskland. Se, för ett liknande resonemang, domen Ymeraga, punkt 36.

23 Domen Alokpa, punkt 35.

24 Domen M.D., punkt 62.

25 Domen Rendón Marín, punkt 79.

26 I målet Alokpa var underåriga unionsmedborgare tvungna att flytta till och inte från den medlemsstat där de hade medborgarskap. I målen M.D. och Rendón Marín beviljades inte den härledda uppehållsrätten, eller så blev den återkallad, på grundval av allmän ordning.

27 I till exempel domen Rendón Marín (punkt 78) förklarade domstolen uttryckligen att den bedömde förekomsten av en härledd uppehållsrätt med hänsyn till rätten till bosättning, när den konstaterade att beslutet att inte bevilja uppehållstillstånd ”skulle … kunna innebära en begränsning av den ovannämnda rätten och i synnerhet uppehållsrätten, eftersom barnen kan bli tvungna att följa Alfredo Rendón Marín och därmed lämna unionen” (min kursivering).

28 Även om detta inte alltid uttrycktes med samma lydelse, och även om den exakta ordalydelsen varierar mellan olika språk, har domstolen i praktiken uttryckt sin omsorg om detta problem i följande domar: Dereci, punkt 66, O. m.fl., punkt 47, Ymeraga, punkte 36, Alokpa, punkt 32, Rendón Marín, punkt 74, Chavez-Vilchez, punkt 63, Subdelegación del Gobierno en Toledo, punkt 45, och M.D., punkt 58.

29 Se även, i detta avseende, Davies, G., ”The Right to Stay at Home: A Basis for Expanding European Family Rights” i Kochenov D. (red.) (a.a., fotnot 15), sidorna 468–488, på s. 471. Se även Nic Shuibuhne, N., ”Ruiz Zambrano and the Essential Core of Union Citizenship”, i Craig, P., och Schütze, R. (red.), Landmark Cases in EU Law, volym 2, Bloomsbury, 2025, sidorna 169–185, på s. 178.

30 Artiklarna 5–7 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EGG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, EUT L 197, 2005, s. 34 och EUT L 204, 2007, s. 28) (nedan kallat medborgarskapsdirektivet).

31 Se, i detta avseende, domen Zhu och Chen. Tillräckliga tillgångar skulle kunna tillhandahållas av samma tredjelandsmedborgare.

32 Se, i detta avseende, domen X (Thailändsk mor).

33 Man kan inte koppla denna rättighet till de fördelar som uppstår genom att man bosätter sig inom unionens territorium, bortsett från formuleringen i artiklarna 20 och 21 FEUF som hänvisar till rätten att uppehålla sig. Detta möjliggör åtnjutandet av en otalig mängd rättigheter som unionsrätten tillerkänner unionsmedborgare, vare sig de är konsumenter, anställda eller helt enkelt invånare som har rätt att andas ren luft. Dessa mångfaldiga rättigheter tillkommer dock alla som är bosatta inom Europeiska unionens territorium, inte bara unionsmedborgare. De är inte rättigheter grundade på unionsmedborgarskapet, vilka var de rättigheter som det handlade om i rättspraxis enligt domen Ruiz Zambrano. Detta kan dock förklara vikten av att man erkänner att unionsmedborgare har rätt att uppehålla sig inom unionens territorium.

34 I ett sammanhang som skiljer sig åt något från det som är i fråga i det förevarande målet har generaladvokaten Eleanor Sharpston redan föreslagit att ”[d]et betydelsefulla är en persons frihet att välja huruvida vederbörande ska flytta eller inte. En åtgärd som tvingar en person att flytta begränsar denna valfrihet. En sådan åtgärd strider därför mot artikel 21.1 FEUF.” Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet O. m.fl. ( C‑456/12 och C‑457/12, EU:C:2013:837, punkt 134). Se även Sager, T., ”Freedom as Mobility – Implications of the Distinction between Actual and Potential Travelling”, Mobilities, 2006, sidorna 465–488. För en diskussion om den eventuella rätten att inte flytta enligt unionsrätten, se Iglesias Sánchez, S., ”A Citizenship Right to Stay? The Right Not to Move in a Union Based on Free Movement” i Kochenov D. (red.) (a.a., fotnot 15), sidorna 371–393.

35 Se artikel 28 i medborgarskapsdirektivet.

36 Se, till exempel, dom av den 23 november 2010, Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkt 48), och domen CS, punkt 37.

37 Domstolen vidkände således att en medlemsstat, på grundval av folkrätten, inte får förvägra sina medborgare rätten att få tillträde till dess territorium eller rätten att uppehålla sig där. Se, till exempel, domen McCarthy, punkt 29, och dom av den 6 oktober 2021, A (Passage av gränser med fritidsbåt) ( C‑35/20, EU:C:2021:813, punkt 69). Det är dock värt att notera att det, i det förevarande målet, är tydligt att de nederländska myndigheterna inte ansåg att folkrätten utgjorde hinder för dem att tvinga sin medborgare att i praktiken lämna det land i vilket vederbörande är medborgare.

38 Den 1 januari 2022 fanns det 13,7 miljoner ”rörliga” unionsmedborgare (medborgare som har flyttat för att bo, arbeta eller studera i en annan medlemsstat) År 2021 migrerade 1,4 miljoner människor, som tidigare var bosatta i en unionsmedlemsstat, till en annan medlemsstat. Se, Europeiska kommissionen, Rapport från kommissionen till europaparlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén enligt artikel 25 i EUF-fördraget om arbetet för ett välfungerande EU-medlemskap 2020–2023, COM(2023) 931 final, s. 20. Det innebär att mindre än 3 procent av unionsmedborgarna har utnyttjat sin rätt att röra sig. År 2021 utnyttjade endast cirka 0,2 procent av unionsmedborgarna sin rätt till fri rörlighet.

39 I detta avseende skrev van Roermund. (G.C.G.J., ”Migrants, humans and human rights – The right to move as the right to stay”, i Lindahl, H. (red.), A Right to Inclusion and Exclusion? Normative Fault Lines of the EU’s Area of Freedom, Security and Justice, Hart, Oxford, 2009, s. 171) följande: ”Det är en ytterst romantisk tanke att påstå att varje individ är angelägen om att vara en upptäcktsresande. För de flesta är rörelsefrihet en rättighet som de föredrar att inte utöva, eftersom den anspelar på en väldigt annorlunda förebild: den sårbara vagabonden snarare än den självsäkra tjänaren.”

40 Sara Iglesias Sánchez redogjorde, i sin artikel (a.a., fotnot 33, på sidorna 388 och 389), för siffrorna från 2013 års undersökning, enligt vilken över 60 procent av unionsmedborgarna ser sig själva som medborgare i Europeiska unionen, trots att endast en liten andel av dem utnyttjar sin rätt till fri förlighet. De senaste (2025) uppgifterna från Eurobarometer visar liknande siffror, nämligen att 63 procent av unionsmedborgarna känner att de har en koppling till Europeiska unionen (Standards Eurobarometer 103, våren 2025).

41 Dom av den 29 april 2025, kommissionen/Malta (Medborgarskap genom investeringar) ( C‑181/23, EU:C:2025:283, punkt 92) (nedan kallad domen kommission/Malta). I den domen fastslog domstolen att ”ställningen som unionsmedborgare är den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare” och åberopade sin tidigare rättspraxis, i vilken en sådan ställning ansågs vara ”avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare”. Man kan således dra slutsatsen att det skett en viss utveckling i det avseendet sedan domen av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), i vilken domstolen konstaterade detta för första gången. Domstolen upprepade formuleringen från domen Grzelczyk i flera andra mål, inklusive domen Ruiz Zambrano (se punkt 41). Det enda målet i vilket ”avsedd att” utelämnades av domstolen före domen kommission/Malta var i dess dom av den 5 september 2023, Udlændinge- og Integrationsministeriet (Förlust av danskt medborgarskap) ( C‑689/21, EU:C:2023:626, punkt 38), Så man kan argumentera för att ändringen av hur domstolen formulerade sig i kommissionen/Malta var avsiktlig och visar på att betydelsen av ställningen som unionsmedborgare bekräftas ännu mer. En sådan utveckling visar, enligt min mening, att unionsmedborgarskapet har uppnått en mognad, vilket möjliggör att det vidareutvecklas.

42 Några av de andra rättigheter som artikel 20 FEUF tillerkänner unionsmedborgare, vilka beskrivs mer i detalj i artiklarna 22–24 FEUF, gäller även rörliga medborgare. Rösträtt i lokala val eller för Europaparlamentet i bosättningsstaten är relevant för medborgare som är bosatt i en medlemsstat där vederbörande inte är medborgare. Rätten till diplomatisk och konsulärt skydd i tredjeländer av representationer för andra medlemsstater än den stat där unionsmedborgaren är medborgare är relevant för medborgare som reser till tredjeländer, men inte för statiska eller rörliga medborgare med avseende på den fria rörligheten. Rätten att göra framställningar inför Europaparlamentet och vända sig till Europeiska ombudsmannen samt rätt att vända sig till unionsinstitutionerna på sitt eget språk är dock lika relevant för statiska och rörliga medborgare.

43 Se fotnot 32 i detta förslag till avgörande.

44 Se, för ett liknande resonemang, domen kommissionen/Malta, punkt 95. Mot bakgrund av den domen, och som argument för ett införa en europeisk dimension på utbildningsområdet, ansåg K. Grimonprez att ”domstolens erkännande att medborgarskap är grundat på solidaritet och god tro bekräftar att dess relevans sträcker sig utöver bara rörliga medborgare. Dess verkningar gäller även dem som inte korsar gränser.” Grimonprez, K., ”EU citizenship based on common values: implications of Commission v Malta (C‑181/23) for the European dimension in citizenship education (Case Comment)”, E.L. Rev. 2025, sidorna 502–514, på s. 512.

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2024, kommissionen/Tjeckien (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑808/21, EU:C:2024:962, punkt 163), och dom av den 19 november 2024, kommissionen/Polen (Valbarhet och medlemskap i ett politiskt parti) ( C‑814/21, EU:C:2024:963, punkt 160).

46 Den hänskjutande domstolen måste säkerställa att V verkligen har uppehållsrätt i Spanien. V har förklarat att hon försökte avstå denna rätt, men det är inte säkert att det var möjligt. Bedömningen kommer att fortsätta utifrån premissen att V verkligen kunde uppehålla sig i Spanien lagenligt, såsom anges i beslutet om hänskjutande.

47 Jag vill tillägga att man inte bör förbise att sonen, till skillnad från sina föräldrar, inte verkar ha medborgarskap i ett tredjeland, vilket innebär att hans flytt till och bosättning i det tredjelandet fortfarande kan vara föremål för ytterligare krav.

48 Man kan dock, på grundval av domen Zhu och Chen, argumentera för att V:s son skulle kunna flytta till Spanien om hans mor har tillräckliga tillgångar för att försörja honom i den medlemsstaten.

49 Vilket är den formulering som domstolen använder sig av i de flesta mål rör härledd uppehållsrätt som grundar sig på artikel 20 FEUF. Se, till exempel, domen NW och PQ, punkt 60 och där angiven rättspraxis.

50 Till exempel domen Chavez-Vilchez, punkt 63.

51 Domen Dereci, punkt 68.

52 Se även domen McCarthy, punkterna 49 och 50, eller domen Ymeraga, punkterna 38, 39 och 43.

53 Se, till exempel, dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF) ( C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 40).

54 Se, för ett liknande resonemang, domen Subdelegación del Gobierno en Toledo, punkt 56 och där angiven rättspraxis.

55 Domen Chavez-Vilchez, punkt 70.

56 Se, för ett liknande resonemang, domarna Rendón Marín (punkt 85), Subdelegación del Gobierno en Toledo (punkt 53 och där angiven rättspraxis) och NW och PQ (punkt 77).

57 Se, för ett liknande resonemang, domen Chavez-Vilchez, punkt 71. Se även, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (”Familjeåterförening i Belgien”) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 72), dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF) ( C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 38 och 39), och domen X (Thailändsk mor) (punkt 48).

58 Se, till exempel, Šadl, U., ”Case – Case-Law – Law: Ruiz Zambrano as an Illustration of How the Court of Justice of the European Union Constructs Its Legal Arguments”, EuConst, 2013, sidorna 205–229, på s. 225.

59 Omständigheterna i det målet var sådana att den underåriga unionsmedborgaren i fråga, vars medborgarskapsrättigheter dennes mor lade till grund för sin begäran om härledd uppehållsrätt i Nederländerna, levde hela sitt liv i ett tredjeland.

60 Domen X (Thailändsk mor), punkt 29 (min kursivering).

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105).

62 Se, till exempel, domen CS.

63 Domstolen har förklarat att för det fall den ifrågavarande unionsmedborgaren är ett barn, måste de behöriga myndigheterna fastställa vem som utövar den faktiska vårdnaden av barnet och huruvida det verkligen finns ett beroendeförhållande mellan barnet och föräldern, som är tredjelandsmedborgare (domen Chavez-Vilchez, punkt 70). Även om det finns ett beroende till båda föräldrarna, varav den ena är tredjelandsmedborgare och den andra är unionsmedborgare, är det inte i sig tillräckligt att denna förälder, som är unionsmedborgare, existerar och är delaktig i barnets liv för att neka en tredjelandsmedborgare en härledd uppehållsrätt, om barnet verkligen är beroende av den sistnämnda föräldern.