Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑155/24 Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit m.fl.

I. Inledning

1. Med förevarande begäran om förhandsavgörande ombeds domstolen väsentligen klargöra den tillämpliga metoden för att fastställa huruvida cigaretter som utsläpps på marknaden i en medlemsstat uppfyller de högsta tillåtna utsläppsnivåer för tjära, nikotin och kolmonoxid som är fastställda i direktiv 2014/40. Det är den andra begäran om förhandsavgörande som framställs inom samma nationella förfarande.

2. För att förstå skälen bakom detta ska man lägga märke till att direktiv 2014/40 även innehåller bestämmelser om de metoder som ska användas för att fastställa om nivåerna ovan iakttas. Detta görs med hjälp av ett flertal standarder från Internationella standardiseringsorganisationen (ISO), vilka fram till dagens datum inte offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Det beror framför allt på att standarderna är skyddade av immateriella rättigheter, vilket jag ska förklara mer ingående.

3. Domstolen bekräftade i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. att direktiv 2014/40 gör det bindande att använda dessa standarder. Men i direktivet klargörs också att i avsaknad av deras offentliggörande i EUT kan de inte göras gällande mot ”enskilda i allmänhet”, medan de kan det mot ”företag” (som tillverkar cigaretterna eller släpper ut dem på marknaden) om företagen kan få tillgång till standarderna. Som en följd av den sammanfattningen ansåg domstolen i sak att iakttagandet av de högsta tillåtna utsläppsnivåerna kunde verifieras utan att ISO-standarderna tas i beaktande om det konstateras att de inte kan göras gällande.

4. Det klargörandet utgjorde en del av ett svar till Rechtbank Rotterdam (Nederländerna), inför vilken talan väcktes av bland andra Stichting Rookpreventie Jeugd (nedan kallad stiftelsen). Denna part hävdade att de cigaretter som släpptes ut på den nationella marknaden inte iakttog de högsta tillåtna utsläppsnivåerna när de testades med en annan metod (och som jag förstår, striktare) än ISO-standarderna som det görs hänvisning till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40. Utgående från domstolens svar antog ovannämnda nationella domstol ett beslut som syftade till att de berörda cigaretterna skulle tas bort från marknaden.

5. Det beslutet överklagades, framför allt av ett flertal cigarettillverkare, till College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna) som hyser tvivel om effekterna av domstolens dom.

6. Den domstolen vill bland annat veta om slutsatsen om frånvaron av de berörda ISO-standardernas bindande verkan i förhållande till ”enskilda i allmänhet” även gäller om en part, såsom stiftelsen, har tillgång till dem. Man undrar också om den parten har en rättighet genom direktiv 2014/40 att begära att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna iakttas (genom tillämpning av en alternativ mätmetod). Vidare vill man förvissa sig om konsekvenserna för cigarettillverkarna om det skulle visa sig att cigaretterna (trots att de utsläpps på marknaden i enlighet med kraven i direktiv 2014/40) inte iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna om de mäts med en sådan alternativ metod.

7. Det medför att förevarande begäran om förhandsavgörande – förutom frågan om metoden för verifiering om de saluförda cigaretterna iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid – reser frågan om rättsverkan, inom unionens rättsordning, av tekniska normer som utarbetats utanför unionens institutionella struktur och vilkas tillämpning gjorts obligatorisk och vilkas innehåll förblir ej offentliggjort i EUT. Minst lika viktigt är att den berör den vidare frågeställningen om rättssäkerhet som bör gynna dem som, allmänt uttryckt, följer de bindande rättsreglerna och sätter den grundläggande premissen om allas fria tillgång till rättsskipning på prov.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

8. Enligt skäl 8 i direktiv 2014/40 ”i enlighet med artikel 114.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) bör utgångspunkten för lagstiftningsförslag vara en hög hälsoskyddsnivå och framförallt bör ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta särskilt beaktas. Tobaksvaror är inte vanliga varor och med hänsyn till tobakens särskilt skadliga verkningar på människors hälsa, bör hälsoskydd ges hög vikt, särskilt för att minska förekomsten av rökning bland ungdomar”.

9. Enligt artikel 1 i direktiv 2014/40 är syftet med detta direktiv ”att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar om (a) ingredienser i och utsläpp från tobaksvaror och därmed sammanhängande rapporteringsskyldigheter, inklusive högsta tillåtna utsläppsnivåer av tjära, nikotin och kolmonoxid för cigaretter, … för att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, och för att uppfylla unionens skyldigheter enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen).”

10. Enligt artikel 2 led 10 i direktiv 2014/40 är en ”cigarett” ”en rulle av tobak som kan förbrukas via förbränning och som definieras närmare i artikel 3.1 i rådets direktiv 2011/64/EU”.

11. Enligt artikel 2 led 21 i direktiv 2014/40 är ”utsläpp” ”ämnen som avges när en tobaksvara eller relaterad produkt används som avsett, exempelvis ämnen i rök eller ämnen som avges under användningen av rökfria tobaksvaror”.

12. Artikel 3 i samma direktiv handlar om ”högsta tillåtna utsläppsnivåer för tjära, nikotin och kolmonoxid samt andra ämnen”. Där stadgas följande:

”1. Utsläppsnivåerna från cigaretter som släpps ut på marknaden eller tillverkas i medlemsstaterna (nedan kallade högsta tillåtna utsläppsnivåer) får inte vara större än

a) 10 mg tjära per cigarett,

b) 1 mg nikotin per cigarett,

c) 10 mg kolmonoxid per cigarett.

2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 27 för att minska de högsta tillåtna utsläppsnivåer som fastställs i punkt 1, om så krävs på grundval av internationellt överenskomna standarder.

…”

13. Artikel 4 i direktiv 2014/14 rör ”Mätmetoder”. Den har följande lydelse:

”1. Utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid från cigaretter ska mätas med hjälp av ISO-standard 4387 för tjära, ISO-standard 10315 för nikotin och ISO-standard 8454 för kolmonoxid.

Hur noggranna mätningarna av tjära, nikotin och kolmonoxid är ska fastställas i enlighet med ISO-standard 8243.

…

3. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 27 för att anpassa metoderna för att mäta utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid, om så krävs på grundval av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen eller internationellt överenskomna standarder.

…”

14. Artikel 24.1 i direktiv 2014/40 har titeln ”Fri rörlighet” och fastslår följande: ”Medlemsstaterna får inte av skäl som rör de frågor som regleras genom detta direktiv, och med förbehåll för vad som föreskrivs i punkterna 2 och 3 i denna artikel, förbjuda eller begränsa utsläppande på marknaden av tobaksvaror eller relaterade produkter som uppfyller kraven i detta direktiv.”

B. Nationell rätt

15. Artikel 2.1 i Besluit van 14 oktober 2015, houdende samenvoeging van de algemene maatregelen van bestuur op basis van de Tabakswet tot één besluit (Tabaks- en rookwarenbesluit) (Dekret av den 14 oktober 2015 om sammanfogande av förordningarna på grundval av tobakslagen till ett dekret (dekretet om tobaks- och tobaksprodukter) (nedan kallat dekretet)) stipulerar att ”de högsta tillåtna utsläppsnivåerna från en cigarett som utsläpps på marknaden eller tillverkas ska vara i överensstämmelse med artikel 3.1 i [direktiv 2014/40]”.

16. I artikel 2.1 i Regeling van de Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport van 10 mei 2016 houdende regels inzake de productie, de presentatie en de verkoop van tabaksproducten en aanverwante producten (Tabaks- en rookwarenregeling) [(Statssekreteraren för hälsovård, välfärd och idrotts förordning av den 10 maj 2016 om regler för tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter (förordningen om tobaks- och tobaksprodukter))] fastställs följande:

”1. Undersökningsmetoder som var för sig fastställer om en cigarett uppfyller kraven i artikel 2.1 första stycket i dekretet betecknas som mätningar som uppfyller följande standarder:

a) NEN-ISO 4387:2000/A1:2008 Cigaretter – Fastställande av det totala nikotinfria, torra rökkondensatet vid användning av en rökmaskin för rutinmässig analys av cigaretter med avseende på utsläppsnivån av tjära,

b) NEN-ISO 10315:2013 Cigaretter – Fastställande av nikotinhalten i rökkondensat – Gaskromatografisk metod, för utsläppsnivån av nikotin,

c) NEN-ISO 8454:2007/A1:2009 Cigaretter – Fastställande av kolmonoxid i cigarettrök vid gasfas – NDIR-metod.

2. Mätresultaten verifieras med hjälp av NEN-ISO 8243:2013 Cigaretter – Provtagning.”

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

17. Det nationella målet började med en skrivelse av den 31 juli 2018, där stiftelsen begärde att Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit (den nederländska livsmedels- och produktsäkerhetsmyndigheten) (nedan kallad NVWA) skulle se till att filtercigaretter på den nederländska marknaden ”när de används som avsett” iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna enligt artikel 3.1 i direktiv 2014/40, fastställt på grundval av en metod som inom vetenskapen allmänt anses vara den som ligger närmast cigaretternas avsedda användning.

18. Enligt stiftelsen återspeglar mätstandarderna som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte cigaretternas avsedda användning, eftersom de inte tar hänsyn till hur en cigarett röks, det vill säga med mikroperforeringarna på filtret tilltäppta av rökarens läppar och fingrar.

19. Stiftelsen åberopade en undersökning från 2018 av Rijksinstituut voor Volksgezondheid en Milieu (Nationella institutet för folkhälsa och miljö, RIVM) (nedan kallad RIVM-undersökningen) av vilken det framgår att när utsläppen från cigaretter mäts enligt den så kallade Canadian Intense-metoden överskrids dessa högsta tillåtna utsläppsnivåer kraftigt. Stiftelsen bad sålunda NVWA att ta bort icke-överensstämmande filtercigaretter från den nationella marknaden.

20. NVWA avvisade begäran och förklarade i sak att ingen annan metod än den som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 kan användas.

21. Stiftelsen (och flera andra organ) väckte talan inför Rechtbank Rotterdam (Rotterdams distriktsdomstol). Vereniging Nederlandse Sigaretten- en Kerftabakfabrikanten (nederländska cigarett- och tobaksproducentförbundet) (nedan kallat VSK) tilläts delta som tredje part. Genom sitt beslut av den 20 mars 2020 hänsköt Rechtbank Rotterdam flera frågor till domstolen för förhandsavgörande avseende ogiltigheten och tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

22. Domstolen besvarade dessa frågor med sin dom Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., vars viktigaste delar beskrivs i punkterna 3 och 4 ovan och som jag återkommer till i detalj senare.

23. Som en reaktion på den domen menade Rechtbank Rotterdam i sitt beslut av den 4 november 2022 att de nationella bestämmelserna om genomförande av ISO-mätstandarderna i fråga inte kan göras gällande mot stiftelsen som en enskild individ i allmänhet och att metoden som där beskrivs inte är i överensstämmelse med direktiv 2014/40, eftersom den inte mäter de utsläppsnivåer som avges när en cigarett används som avsett.

24. Enligt Rechtbank Rotterdam var det i frånvaron av en mätmetod som överensstämmer med direktiv 2014/40 inte möjligt att fastställa om filtercigaretter som säljs i Nederländerna iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna för cigaretter. Med hänsyn till RIVM-undersökningen och Canadian Intense-metoden drog Rechtbank Rotterdam slutsatsen att det fanns starka indikationer på att cigaretterna på marknaden inte iakttog dessa nivåer. Som en följd av detta biföll Rechtbank Rotterdam stiftelsens talan.

25. Det beslutet överklagades av NVWA, Staatssecretaris van Volksgezondheid, Welzijn en Sport (Statssekreteraren för hälsovård, välfärd och idrott, nedan kallad statssekreteraren), VSK och följande parter (tillsammans nedan kallade de berörda tobakstillverkarna i det nationella målet): Philip Morris Benelux B.V. och Philip Morris Investments B.V (tillsammans kallade Philipp Morris), JT International Company Netherlands B.V (nedan kallat JTI), Van Nelle Tabak Nederland B.V., verksamt under namnet Imperial Tobacco Nederland (nedan kallat Imperial) och British American Tobacco International (Holdings) B.V (nedan kallat BAT).

26. Genom en skrivelse av den 10 maj 2023 presenterade NVWA och statssekreteraren resultaten av en ny RIVM-undersökning som beställts av NVWA om utsläppsnivåer för filtercigaretter tillgängliga i Nederländerna, uppmätta med hjälp av Världshandelsorganisationens (nedan kallad WHO) metod TobLabNet (standardiserat tillvägagångssätt för intensiv cigarettrökning) SOP 01. Dessa resultat visar att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna överskrids.

27. Mot denna bakgrund beslutade College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 4.1 i [direktiv 2014/40] tolkas så, att de ISO-standarder som inte har offentliggjorts i [EUT] utan undantag inte kan göras gällande mot enskilda, däribland stiftelsen, således inte heller om den enskilde (mot betalning) har kunnat ta del av och erhålla dessa standarder?

2) Ska den omständigheten att artikel 4.1 i [direktiv 2014/40] inte kan göras gällande mot enskilda, såvitt det i denna bestämmelse hänvisas till ISO-standarder som inte har offentliggjorts i [EUT], förstås så, att ingen får fråntas möjligheten att behålla de högsta tillåtna utsläppsnivåer för tjära, nikotin och kolmonoxid som fastställts i artikel 3.1 i [direktiv 2014/40]?

3) Ska uttrycket ’används som avsett’ i definitionen av ’utsläpp’ i artikel 2 led 21 i [direktiv 2014/40] tolkas så, att människors rökbeteende så långt det är möjligt ska efterliknas, i vilket fall det vid mätningen ska tas hänsyn till att de ventilationshål som finns i cigarettfiltret åtminstone delvis täcks för samt rökens volym och frekvens, eller avser uttrycket endast det sätt på vilket cigaretter används via förbränning?

4 a) För det fall de ISO-standarder som avses i artikel 4.1 i [direktiv 2014/40], med hänsyn till svaret på fråga 3, inte är lämpliga för att mäta utsläppsnivåerna: a) medför då direktivets syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, att rättssäkerhetsprincipen och principen om lex certa inte utgör hinder för att en alternativ mätmetod görs gällande mot tobakstillverkarna? För det fall fråga 4 a, även med beaktande av rättssäkerhetsprincipen och principen om lex certa, ska besvaras jakande,

4 b) får då medlemsstaterna, tillfälligt eller inte, fastställa och använda sig av en alternativ mätmetod och göra gällande denna alternativa mätmetod (även) mot tobakstillverkare, och

4 c) hur förhåller sig tillämpningen av en alternativ mätmetod till det mål om (maximal) harmonisering och en bättre fungerande inre marknad som eftersträvas med [direktiv 2014/40]?

5 a) För det fall en alternativ mätmetod ska tillämpas, förblir de högsta tillåtna utsläppsnivåerna i artikel 3.1 i [direktiv 2014/40] fullt ut tillämpliga? Om fråga 5 a ska besvaras nekande,

5 b) får då medlemsstaterna själva, tillfälligt eller inte, fastställa eller använda sig av alternativa högsta tillåtna utsläppsnivåer, och göra gällande dessa (även) mot tobakstillverkarna, och

5c) hur förhåller sig tillämpningen av en alternativ mätmetod till det mål om (maximal) harmonisering och en bättre fungerande inre marknad som eftersträvas med [direktiv 2014/40]?

6 a) För det fall medlemsstaterna får fastställa och använda sig av en alternativ mätmetod och denna kan göras gällande mot tobakstillverkarna, medför då det mål om en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, som eftersträvas med [direktiv 2014/40/EU], jämfört med artikel 23.2 i direktivet, i så fall att de cigaretter som saluförs i Nederländerna ska dras tillbaka från marknaden så länge det inte har fastställts någon ny mätmetod och det således inte går att avgöra huruvida cigaretterna iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna när de används som avsett? Om fråga 6 a ska besvaras jakande,

6 b) har då tobakstillverkarna i så fall rätt till en övergångsperiod?

7) För det fall en alternativ mätmetod har fastställts eller används, tillsammans eller inte tillsammans med alternativa högsta tillåtna utsläppsnivåer, har tobakstillverkarna i så fall rätt till en övergångsperiod under vilken de kan fokusera på denna alternativa mätmetod och eventuellt alternativa högsta tillåtna utsläppsnivåer?”

28. Skriftliga yttranden har inlämnats av Stichting Rookpreventie Jeugd, Philip Morris, JTI, Imperial, BAT, den nederländska, den bulgariska, den tjeckiska, den ungerska och den portugisiska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Dessa berörda, förutom den tjeckiska, den ungerska och den portugisiska regeringen gjorde även muntliga inlägg vid förhandlingen, som ägde rum den 10 mars 2025.

IV. Bedömning

29. Med sina frågor vill den hänskjutande domstolen väsentligen veta vilka de exakta konsekvenserna är av domstolens dom Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

30. Mer specifikt undrar den hänskjutande domstolen med sin första fråga om slutsatsen, som nåddes i den domen om att de ISO-mätstandarder som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot ”enskilda i allmänhet”, kan göras gällande när en aktör (såsom stiftelsen) har tillgång till dem och, med sin andra fråga, om avsaknaden av en bindande verkan för dessa ISO-standarder i förhållande till en sådan aktör bekräftas, om denna aktör från direktiv 2014/40 härleder en rätt att i sak framtvinga iakttagandet av högsta tillåtna utsläppsnivåerna inför de nationella domstolarna.

31. Med den tredje och den fjärde tolkningsfrågan vill den hänskjutande domstolen i sak veta om den metod som är angiven i ovannämnda ISO-standarder mäter dessa utsläppsnivåer på ett lämpligt sätt och, om så inte är fallet, om medlemsstaternas myndigheter får, eller rentav måste, använda alternativa mätmetoder som den som stiftelsen åberopar inför de nederländska domstolarna och om det är förenligt med rättssäkerhetsprincipen att göra sådana alternativa standarder gällande mot tobakstillverkarna.

32. Med den femte frågan önskar den hänskjutande domstolen utröna om slutsatsen att en alternativ mätmetod får, eller måste, tillämpas av nationella myndigheter påverkar tillämpligheten för de högsta tillåtna utsläppsnivåer som stipuleras i artikel 3.1 i direktiv 2014/40.

33. Avslutningsvis avser den sjätte och den sjunde tolkningsfrågan i sak om det är så, att till dess att en alternativ metod har fastställts måste de berörda cigaretterna tas bort från marknaden och om det måste beviljas en övergångsperiod för mildrande av de negativa konsekvenser en sådan åtgärd skulle medföra för de berörda företagen.

34. På domstolens begäran ska förevarande förslag till avgörande enbart avhandla den första till och med den fjärde tolkningsfrågan.

35. För att kunna företa denna analys (B) ska jag gå till domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. och det rättsliga problem som behandlades där (A). Jag ska avsluta med ett postskriptum och ta upp några aspekter av varför offentliggörandet av de berörda ISO-standarderna ännu dröjer (C).

A. Domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

36. För att förklara den riktiga räckvidden för den diskuterade domen ska jag lyfta fram huvudinslagen i den relevanta rättsliga bakgrunden och de viktigaste delarna i domstolens svar (1). För det andra ska jag sätta in det svaret i sammanhanget med domstolens tidigare rättspraxis när det gäller rättsverkan av ej offentliggjorda unionsrättsliga akter (2). För det tredje ska ta upp de tvivel som kan uppstå i relation till ratio decidendi för ovannämnda dom (3) och jag ska förklara hur denna ratio decidendi ska förstås (det klargörandet är en förutsättning för att kunna besvara de hänskjutna frågorna) (4).

1. Rättsligt sammanhang och de viktigaste delarna av den diskuterade domen

37. Jag erinrar mig att de cigaretter som släpps ut på marknaden eller tillverkas i medlemsstaterna å ena sidan måste iaktta de högsta tillåtna utsläppsnivåer för vissa skadliga substanser (tjära, nikotin och kolmonoxid) som är fastställda i artikel 3.1 i direktiv 2014/40. Utsläppen av dessa substanser ska enligt artikel 4.1 i detta direktiv å andra sidan mätas med hjälp av ISO-standard 4387 för tjära, ISO-standard 10315 för nikotin och ISO-standard 8454 för kolmonoxid. Dessutom ska mätningarnas noggrannhet fastställas enligt ISO-standard 8243.

38. Med tanke på ISO-standardernas centrala roll i förevarande mål ska jag kort kommentera deras särdrag (a) innan jag går in på det klargörande som gjorts i den diskuterade domen vad beträffar deras rättseffekt enligt unionsrätten (b).

a) Standarder som utvecklats av ISO

39. För det första utarbetas ISO-standarderna i vad som förefaller vara ett relativt komplext förfarande i vilket olika ISO-medlemmar (för närvarande 174 länder) och olika offentliga eller privata intressenter deltar inom olika ISO-organ. Dessa standarder har beskrivits som kodifiering av tekniskt kunnande av och för yrkesverksamma. ISO presenterar sina standarder som ”marknadsdrivna”, där ISO själv är en icke-statlig organisation (grundad enligt schweizisk lag), som har som syfte ”att främja utvecklingen av standardisering och tillhörande verksamhet i världen i syfte att underlätta det internationella utbytet av varor och tjänster …” (uppdraget är att utveckla enhetliga standarder, vilket återspeglas av namnet; ISO är härlett från ”lika” på grekiska).

40. För det andra beslutas utarbetandet av standarderna inte av ISO själv, utan de är ett resultat av krav som främst ställs av de olika nationella medlemsorganen, vanligen baserat på förfrågningar från branschen.

41. För det tredje är ISO-standarderna i sig frivilliga och det vanligaste sättet för lagstiftarna att åberopa dem (när de väljer att göra det) är via en hänvisning. En sådan hänvisning kan vara ”öppen” med bara en enkel identifiering som ”ISO 10315” eller så identifieras den specifika versionen av standarden i form av en referens i stil med ”ISO 10315:2021” (identifieringen av året hänvisar till den senaste tillgängliga uppdateringen eller bekräftelsen av standarden). Jag lägger märke till att hänvisningen i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 är ”öppen”, medan det nederländska nationella ”genomförandet” är specifikt.

42. För det fjärde skyddas ISO-standarderna av immateriella rättigheter som ISO är innehavare av och i princip går det att få tillgång till dem mot betalning. För att illustrera detta kunde de berörda ISO-standarderna, när förevarande förslag till avgörande skrevs, köpas (av ISO) för ett belopp på 132 CHF för ISO-standard 4387:2019 och 65 CHF för standarderna ISO 10315:2021, ISO 8454:2024 respektive ISO 8243:2013.

43. För det femte beskrivs försäljningen av ISO-standarderna som en av ISO:s huvudsakliga inkomstkällor, dock tillsammans med andra resurser såsom medlemsavgifter och sponsring av specifika standarder.

44. Slutligen är ISO-standarderna i princip tillgängliga på engelska, franska och ryska, ISO:s officiella språk. Respektive medlemsorgan kan ombesörja översättningar till andra språk (som ISO under vissa villkor kan betrakta som en officiell översättning). De berörda ISO-standarderna verkar saluföras (av ISO) på engelska och franska. De nationella versionerna av dessa normer förefaller (bara) finnas på engelska.

45. När detta nu klargjorts ska jag fortsätta med den rättsverkan de berörda ISO-standarderna har i EU:s rättsordning.

b) De berörda ISO-standarderna i EU:s rättsordning

46. Jag vill börja med att den diskuterade domen är den första där domstolen behandlat en externt utarbetad teknisk standards giltighet och rättsverkan i unionsrätten. Det är mycket riktigt så, att en relaterad fråga låg i fokus i den betydelsefulla domen James Elliott där domstolen ansåg att standarden som Europeiska standardiseringskommittén (CEN) godkänt utgör en del av unionsrätten. Domstolen drog den slutsatsen trots, vilket framgår av den domen, att innehållet inte hade offentliggjorts i EUT (endast hänvisningen till den standarden var offentliggjord).

47. I den domen togs emellertid inte rättsverkan av avsaknaden av offentliggörande upp. Huvudfrågan för domstolen i det målet var om domstolen var behörig att tolka den berörda standarden. Den frågan besvarades jakande och det faktum att standarden inte var offentliggjord nämndes inte, än mindre diskuterades det. När domstolen i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ombads inta en ståndpunkt om giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40 (i den del den hänvisar till ej offentliggjorda ISO-standarder) kunde domstolen därför inte luta sig mot domen James Elliott (och gjorde inte heller det).

48. Domstolen bekräftade för det första att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna ska mätas i enlighet med de mätmetoder som följer av de ISO-standarder som artikel 4.1 i direktiv 2014/40 hänvisar till (och endast denna metod, som den bulgariska regeringen påpekade).

49. För det andra kom domstolen fram till att det faktum att unionslagstiftaren fastslagit att mätmetoderna ska tillgå enligt (de externt utarbetade) ISO-standarderna som inte hade offentliggjorts i EUT inte påverkade giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

50. Den frågan prövades ur flera synvinklar, särskilt från rättssäkerhetsperspektivet. Denna princip ansågs vara uppfylld, eftersom hänvisningen till ISO-mätstandarderna i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 enligt domstolen var tydlig, precis och förutsebar och eftersom ovannämnda direktiv i sig offentliggjorts i EUT.

51. I samband med detta påminde domstolen även om att rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för unionsrättsakter att göras gällande mot fysiska och juridiska personer innan dessa haft möjlighet att bekanta sig med dem genom att de offentliggjorts i EUT. När det gäller ISO-mätstandarderna (som görs bindande genom ovannämnda direktiv) ansåg domstolen att de ”endast kan göras gällande mot enskilda i allmänhet om de i sig har offentliggjorts i [EUT]”. Domstolen tillade emellertid också att i de fall då ”företagen” (som tillverkar cigaretterna eller släpper ut dem på marknaden) kan få tillgång till deras officiella och autentiska versioner kan dessa standarder göras gällande mot dem.

52. För det tredje, och mot bakgrund av slutsatsen att artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot ”enskilda i allmänhet” i den mån de föreskriver användningen av de ej offentliggjorda ISO-standarderna, intog domstolen i punkt 74 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ståndpunkten att det i det fallet ankom på den hänskjutande domstolen att ”bedöma huruvida de metoder som faktiskt används för att mäta utsläppsnivåerna [av de berörda skadliga substanserna] är förenliga med direktiv 2014/40, utan att beakta artikel 4.1 i direktivet”.

53. På detta sätt bekräftade domstolen den nationella domstolens behörighet att använda en alternativ mätmetod (vars allmänna egenskaper domstolen specificerade) och tillade ”för det fall artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot enskilda”.

54. Det följer att ratio decidendi för nämnda dom innehåller två delar: bekräftelsen av den förutnämnda bestämmelsens giltighet och den samtidiga iakttagelsen om dess (villkorade) tillämplighet.

55. Som jag ska förklara nu bygger den lösningen på, och vidareutvecklar den, domstolens tidigare rättspraxis när det gäller rättsverkan av ej offentliggjorda unionsrättsliga akter.

2. Unionsrättsakters giltighet kontra avsaknad av tillämplighet

56. Ovannämnda distinktion följer av domstolens rättspraxis, enligt vilken avsaknaden av offentliggörandet av en unionsrättsakt i EUT medför att den inte kan göras gällande mot enskilda (fysiska eller juridiska personer), men det påverkar inte dess giltighet.

57. Domstolen fastslog, framför allt i domen Skoma-Lux, att tullmyndigheter inte kan tillämpa unionens tullagstiftning på en importör om den tillämpliga EU-förordningen inte har offentliggjorts i respektive språkversion, vid den relevanta tidpunkten, i EUT. I detta sammanhang klargjorde domstolen också att avsaknaden av offentliggörande i respektive språkversion gör att den berörda lagstiftningen inte kan tillämpas mot enskilda men påverkar inte de berörda bestämmelsernas bindande karaktär gentemot den nämnda medlemsstaten (i den meningen att den berörda individen kan åberopa dem gentemot offentliga myndigheter). Att en sådan rättsakt inte offentliggörs eller offentliggörs för sent medför således i själva verket en fördröjd tillämplighet av skyldigheterna för enskilda till dess att de offentliggjorts i vederbörlig ordning i EUT.

58. Domstolen antog samma lösning i domen Heinrich, ett mål om en flygpassagerare som inte tilläts gå ombord på ett flygplan, eftersom han hade tennisracketar i sitt kabinbagage. I den domen drog domstolen slutsatsen att en (ej offentliggjord) bilaga till en (offentliggjord) förordning med en förteckning över föremål som är förbjudna ombord på ett luftfartyg saknade tillämpning.

59. I de ovannämnda målen (som även domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. hänvisar till) påminde domstolen om att ”rättsstatsprincipen kräver att [unionens] lagstiftning möjliggör för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen genom att den har offentliggjorts … i vederbörlig ordning”. Domstolen förklarade också att motsatsen ”skulle innebära att enskilda … fick ta de negativa konsekvenserna av att gemenskapsförvaltningen inte har uppfyllt sin skyldighet att ställa hela … gemenskapens regelverk till förfogande för allmänheten …”.

60. Samtidigt som domstolen i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. åberopade dessa premisser fastställde den ett avsteg från huvudregeln som följer av dessa.

61. I domen Skoma-Lux var domstolen mycket riktigt väldigt tydlig med att slutsatsen som en följd av att en ej offentliggjord unionsrättsakt inte kan göras gällande mot fysiska och juridiska personer kvarstår, oavsett om en sådan aktör kan få tillgång till den på andra sätt. I motsats till detta hänvisade domstolen i den diskuterade domen till det faktum att de nationella standardiseringsorganen på begäran kan ge tillgång till den officiella och autentiska versionen av ISO-standarderna för att dra slutsatsen att när det går att få tillgång till dessa standarder kan de göras gällande mot företagen. Det var bara för det fall det inte gick att få sådan tillgång som domstolen menade att de saknade bindande natur gentemot ”enskilda i allmänhet”. Domstolen angav också i samband med att man tog upp konsekvenserna av att de inte kan göras gällande möjligheten för de nationella domstolarna att verifiera iakttagandet av utsläppsnivåerna från cigaretter baserat på en alternativ mätmetod (punkt 74).

62. Som den nederländska regeringen i sak kommenterade under förhandlingen behöver rättsverkningarna av framför allt punkt 74 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. (när den kombineras med de berörda ISO-standardernas bekräftade bindande natur) klargöras. Det kräver i sin tur en granskning av den distinktion som domstolen fastslog mellan kategorierna ”enskilda i allmänhet” å ena sidan och ”företagen” å den andra för att bedöma om och när de berörda ISO-mätstandarderna kan betraktas som bindande.

3. ”Snäv” eller ”bred” tolkning av den diskuterade domen?

63. Det följer av avsnittet ovan att domstolen i den diskuterade domen ansåg att de berörda ISO-standarderna kan göras gällande mot företag om dessa har tillgång till dem. Domstolen erkände också möjligheten att tillämpa en alternativ mätmetod om ISO-standarderna inte kan betraktas som att de kan göras gällande mot ”enskilda i allmänhet”. I ljuset av detta är kruxet i förevarande mål att ta reda på om nationella myndigheten får tillämpa en sådan alternativ metod endast när det berörda företaget inte har tillgång till normen eller om de får göra det när talan har väckts av en aktör såsom stiftelsen (som räknas till ”enskilda i allmänhet”) om att cigaretter ska tas bort från marknaden (oavsett om de berörda företagen hade tillgång till de berörda ISO-standarderna och om de efterlevde dem).

64. Om man betraktar dessa aspekter verkar, i ljuset av det uttryckliga uttalandet i punkt 52 i den diskuterade domen om att de ej offentliggjorda ISO-standarderna kan göras gällande mot företag om de har tillgång till dem, uttalandet i punkt 74 i samma dom innebära att den nationella domstolen kan lämna artikel 4.1 i direktiv 2014/40 utan beaktande och använda en alternativ mätmetod om det skulle konstateras att de berörda företagen inte hade tillgång till de berörda ISO-standarderna.

65. Stöd för denna slutsats ges av att punkt 79 samt punkt 5 i domslutet i den domen(som avser den utveckling på olika områden som punkterna 74 och 79 är en del av) är formulerade som en hypotes. Dessa delar av domen beskriver egenskaperna för en alternativ mätmetod för det fall artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot ”enskilda”. Samtidigt är den enda delen av domstolens resonemang som underkastar de berörda ISO-standardernas tillämplighet något villkor ovannämnda punkt 52, där domstolen bekräftar ISO-standardernas bindande natur gentemot ”företag” (i de fall de har tillgång till standarderna).

66. Det verkar under dessa omständigheter följa att möjligheten för den nationella domstolen att använda en alternativ mätmetod (bekräftad i punkt 74 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.) föreligger när de berörda företagen (som en specifik kategori av ”enskilda” som nämns i punkt 79 och i punkt 5 i domslutet i nämnda dom) inte kan få tillgång till de ovannämnda ISO-standarderna.

67. Denna tolkning motsvarar vad jag här ska kalla den ”snäva” räckvidden eller förståelsen av den diskuterade domen.

68. Förevarande begäran om förhandsavgörande bygger likväl på att ratio decidendi för den domen just inte är begränsad till denna snäva räckvidd, utan att den också ger vid handen att de berörda ISO-standarderna inte kan göras gällande mot andra enskilda aktörer såsom stiftelsen, vilket medför särskilda rättsverkningar.

69. I samband med det nationella målet innebär den förståelsen (eller skulle den kunna innebära, eftersom frågan om den verkligen gör det är den del av de hänskjutna frågorna) att medan cigaretterna som släpps ut på marknaden av de berörda företagen iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåer som definierats i artikel 3.1 i direktiv 2014/40, när de mäts med ISO-standarderna enligt artikel 4.1 i samma direktiv, kan en aktör som stiftelsen framgångsrikt hävda att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna inte iakttas baserat på en alternativ mätmetod. Det skulle leda till att för att kunna släppa ut (eller behålla) cigaretterna på marknaden måste det berörda företaget också iaktta de högsta tillåtna utsläppsnivåer som mäts med en sådan alternativ metod.

70. Den förståelsen av de eventuella konsekvenserna av ovannämnda dom, som jag här kommer att kalla ”bred”, bekräftas genom innehållet i de hänskjutna frågorna. Jag erinrar mig att den hänskjutande domstolen särskilt frågar om huruvida slutsatsen om att de berörda ISO-standarderna inte kan göras gällande mot ”enskilda, även stiftelsen” är tillämplig även när stiftelsen har tillgång till dessa standarder eller om tillämpligheten av en alternativ mätmetod mot tobakstillverkarna är oförenlig med rättssäkerhetsprincipen (dessa frågor ställdes i samband med det nationella målet där det verkar stå utom tvivel att tobakstillverkarna i själva verket hade tillgång till de berörda ISO-standarderna och att de uppfyllde kraven i direktiv 2014/40).

71. Medan denna breda förståelse av den diskuterade domen kan ha inspirerats av det sätt på vilket begreppen ”företagen och ”enskilda i allmänhet) används i den diskuterade domen (vilket jag medger kan leda till förvirring) ska jag nu förklara varför den domens ratio decidendi måste förstås i den snäva mening som tidigare beskrivits i punkterna 64–67 ovan.

4. Klargörande av ratio decidendi

72. För det första erinrar jag mig, som domstolen klargjorde i domen ovan, att artikel 4.1 i direktiv 2014/40 ålägger företaget som tillverkar cigaretter eller släpper ut dem på marknaden en skyldighet att använda de ISO-mätstandarder som framgår av artikeln.

73. I ljuset av detta skulle ett anammande av den breda förståelsen av den diskuterade domen medföra en fullständig avsaknad av förutsägbarhet och rättssäkerhet om huruvida de aktuella cigaretterna kan släppas ut på marknaden eller inte, vilket den nederländska regeringen i sak konstaterade under förhandlingen. Medan möjligheten att släppa ut cigaretter på marknaden följer direkt av de tillämpliga krav som är definierade i direktiv 2014/40 efterlevs, medger den breda förståelsen att den möjligheten kan ifrågasättas varje gång en enskild aktör (annan än ett företag som tillverkar cigaretter eller släpper ut dem på marknaden) bestämmer sig för att väcka talan om att cigaretterna ska tas bort från marknaden. Dessutom skulle tillämpligheten av en alternativ metod endast kunna utlösas av en specifik rättslig åtgärd som vidtas av en aktör som stiftelsen, för i avsaknad av densamma skulle det inte finnas någon grund för dess tillämpning, med tanke på att domstolen tydligt bekräftade att de berörda ISO-standardernas art gör att de kan göras gällande mot företag (med mindre än att de inte kan få tillgång till dem). De villkor under vilka de berörda produkterna skulle kunna marknadsföras och som de respektive företagen skulle behöva följa skulle med andra ord variera beroende på om det vidtagits rättsliga åtgärder av en ”enskild i allmänhet” å ena sidan eller av en statlig myndighet eller en konkurrent å den andra.

74. För det andra, enligt artikel 24.1 i direktiv 2014/40 med titeln ”Fri rörlighet” fastslås att ”Medlemsstaterna får inte av skäl som rör de frågor som regleras genom [direktiv 2014/40] förbjuda eller begränsa utsläppande på marknaden av tobaksvaror eller relaterade produkter som uppfyller kraven i [detta direktiv]”. Bestämmelserna i artikel 24 ovan innehåller två undantag, av vilka inget är relevant för förevarande mål. Om man tar fasta på den breda förståelsen av domen och tillåter en aktör som stiftelsen att de facto förhindra utsläppandet på marknaden av cigaretter som uppfyller de relevanta kraven i direktiv 2014/40 skulle som en följd av detta artikel 24.1 i direktiv 2014/40 i praktiken blir verkningslös, och de nationella myndigheterna skulle tvingas att agera i strid med det och trotsa den relevanta aspekten av uppnådd harmonisering.

75. För det tredje skulle den breda förståelsen också undergräva den befogenhet som ges till kommissionen i artikel 4.3 i direktiv 2014/40 att anpassa mätmetoderna ”om så krävs på grundval av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen eller internationellt överenskomna standarder”.

76. Medan nödvändigheten att lämna artikel 4.1 i direktiv 2014/40 utan avseende (om ett visst företag inte har tillgång till de berörda ISO-standarderna) synbarligen påverkar kommissionens befogenhet är det den nödvändiga konsekvensen av att de inte kan göras gällande på grund av att de inte offentliggjorts i EUT. Men den konsekvensen är inte ett skäl att ge en annan aktör befogenheten att ändra innehållet i den skyldighet enligt artikel 4.1 i direktiv 2014/40 som riktar sig till en annan kategori av personer.

77. För det fjärde skulle ett anammande av den breda förståelsen av den kommenterade domen gå stick i stäv med domstolens hållning i Skoma-Lux, enligt vilken tillämpandet av skyldigheterna som är definierade i ej offentliggjorda unionsrättsakter skulle medföra att de berörda enskilda skulle ta de negativa konsekvenserna av att unionsförvaltningen inte har uppfyllt sin skyldighet att göra respektive regler i unionsrätten tillgängliga för dem.

78. I det avseendet, och även om nämnda dom fastställer ett undantag från den ovannämnda premissen (genom att det tillåter villkorad tillämplighet av de ej offentliggjorda berörda ISO-standarderna), skulle den breda förståelsen av den domen innebära särskilt negativa konsekvenser för de berörda enskilda (tobakstillverkarna). Oavsett om de uppfyllde den ej offentliggjorda berörda normen kan den normen till deras förfång ersättas med en annan som, tvärtemot de berörda ISO-standarderna, inte (ens) identifierats på förhand.

79. För det femte skulle den situation som skulle bli resultatet också gå stick i stäv med domstolens slutsats i domen Sevince, vars följdverkningar diskuterades under förhandlingen och enligt vilka avsaknaden av offentliggörandet av en unionsrättsakt inte förhindrar den berörda enskilda aktören att åberopa en sådan akt mot de offentliga myndigheterna för att göra sina rättigheter gällande som är definierade i densamma.

80. I kontrast till detta skulle den breda förståelsen av den diskuterade domen göra det omöjligt för tobakstillverkarna att göra sin rättighet gällande, som enligt mitt förmenande följer av direktiv 2014/40, att släppa ut de cigaretter på marknaden som uppfyller de krav som är definierade i detsamma (en rättighet som är den nödvändiga följden av det förbud som omtalas ovan som medlemsstaterna har i artikel 24 i samma direktiv).

81. För att klargöra vill jag med dessa iakttagelser inte underskatta de hälsorelaterade farhågor som tycks ha föranlett talan i det nationella målet eller så tvivel om legitimiteten i det samhällsengagemang som en aktör som stiftelsen visar för att bättre skydda, framför allt ungdomar, mot rökningens skadliga effekter (som är allmänt erkända, även av unionslagstiftaren själv). Jag återkommer till denna aspekt längre fram. Mina iakttagelser ovan syftar enkom till att belysa att de rättsverkningar som hänger samman med den breda förståelsen av den diskuterade domen skulle beröva de relevanta aspekterna av harmoniseringen som uppnåtts av lagstiftaren mycket av dess effektivitet (oavsett vad man kan tycka om de berörda produkternas önskvärdhet), trotsa några av de grundläggande egenskaperna för hur unionsrätten som sådan fungerar och vara fullständigt oförenlig med rättssäkerhetsprincipen som jag redan varit inne på och som antyder att aktörerna kan definiera sitt beteende i ljuset av de normer som reglerar deras bransch (i förevarande mål även de mätmetoder som är fastlagda i de berörda ISO-standarderna).

82. Mot bakgrund av detta visar en närmare titt på den kommenterade domen att domens ratio decidendi går farhågorna ovan till mötes. Trots de oklara skrivningar som tidigare nämnts visar faktiskt flera delar av den domen enligt mig att domstolen tänkte sig att den skulle förstås i ”snäv” bemärkelse.

83. För det första visar den relevanta följden av domstolens resonemang i punkterna 48–52 om den villkorade tillämpligheten av de berörda ISO-standarderna att termen ”företag” kan förstås som en underkategori till ”enskilda i allmänhet”, vilken faktiskt används som en synonym till begreppen ”fysiska och juridiska personer” eller ”enskilda”. Jag erinrar mig att de senare begreppen förekommer i utvecklingen på olika områden när det gäller ej tillämpliga eller ej offentliggjorda akter (punkterna 40 och 41, som hänvisar till domarna Skoma-Lux och Heinrich) och även används i ovannämnda punkt 5 i domslutet i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. (där ”enskilda” förekommer).

84. Som förklaring säger domstolen i punkt 48 i den diskuterade domen (som utgör det första stället av två där ”enskilda i allmänhet” förekommer) att ”i enlighet med rättssäkerhetsprincipen kan [de berörda ISO-standarderna] endast göras gällande mot enskilda i allmänhet om de i sig har offentliggjorts i [EUT]”. I det avseendet förstår inte jag hur konsekvenserna av rättssäkerhetsprincipen skulle vara relevant för en aktör som inte har ålagts någon skyldighet att använda den berörda standarden.

85. I stycke 51 (det andra relevanta stället där samma begrepp förekommer) säger domstolen att ”eftersom [de berörda] standarderna inte har offentliggjorts i [EUT] är det … inte möjligt att för enskilda i allmänhet … att få kännedom om de metoder för att mäta [de högsta tillåtna utsläppsnivåerna]”. Här förklarar domstolen att bristen på möjlighet att ta del av metoderna ovan står i kontrast med de krav som, främst, följer av domarna Skoma-Lux och Heinrich där det som sagt handlar om den rättsliga situationen för dem som åläggs skyldigheterna som är definierade i (ej offentliggjorda) unionsrättsakter. Det visar enligt mitt förmenande att domstolens avsikt var att diskutera konsekvenserna av avsaknaden av offentliggörande, eftersom de (ganska naturligt) är relevanta för dem som ålagts den berörda rättsliga skyldigheten.

86. Alternativt, och förutsatt att alla berörda som lämnat in skriftliga yttranden i förevarande mål verkar förstå ovannämnda kategorier som att de står i motsatsförhållande till varandra, är det också möjligt att domstolen mycket riktigt avsåg att särskilja dem på det sättet. Det skulle dock innebära att när termen hänvisar till att ISO-standarderna kan (eller inte kan) göras gällande har termen inte samma innebörd beroende på om den avser företagen eller ”enskilda i allmänhet”. I det förra fallet skulle termen beskriva (den klassiska, statliga) tillämpligheten av rättsliga skyldigheter. I det senare fallet skulle det avse stiftelsens roll som ”lagefterlevnadens väktare” (vilken kan vara underförstått i punkt 51 som citerades i föregående punkt). Det är en tolkning som kommissionen väsentligen förordade under förhandlingen.

87. Även om det specifika innehållet i ovannämnda distinktion mellan företagen och ”enskilda i allmänhet” godtas är den snäva förståelsen av rättsverkningarna som den diskuterade domen innebär likväl något som bekräftas av den relevanta del av dess domslut som avser möjligheten för den nationella domstolen att använda en alternativ mätmetod.

88. Jag vill erinra om att den möjligheten anges i punkt 74 i den domen och vidareutvecklas i punkt 79 där. Men den enda relevanta del i domslutet som refererar till dessa element är punkt 5, där möjligheten att använda en alternativ mätmetod bygger på iakttagelsen att artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot ”enskilda” (”för det fall att artikel 4.1” i det senare direktivet ”inte kan göras gällande mot enskilda”).

89. Den punkten är med andra ord, och som jag redan har förklarat, formulerad som en hypotes som återstår att verifiera. I det avseendet är den enda delen av domstolens hela resonemang som underkastar tillämpligheten av ISO-standarderna något villkor den delen som talar om att dessa standarder kan göras gällande mot företag (punkt 52). Det som har betydelse och ska verifieras är därför om tillverkarna, tillika motparterna i det nationella målet, kunde få tillgång till de berörda ISO-standarderna och inte om klaganden, stiftelsen, inte kunde det.

90. Det (enda) som följer av ovannämnda dom är att avsaknaden av offentliggörande i EUT av de berörda ISO-standarderna inte utgör hinder för möjligheten att göra dem gällande mot företag som tillverkar cigaretter eller släpper ut dessa cigaretter på marknaden när dessa företag har tillgång till dem. När så är fallet måste de mätmetoder som är fastlagda i ISO-standarderna och som artikel 4.1 i direktiv 2014/40 hänvisar till tillämpas av nationella myndigheter, även nationella domstolar, för att fastställa om cigaretter som släppts ut på marknaden av dessa företag iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåer som är definierade i artikel 3.1 i samma direktiv, oavsett vem (en stat, en konkurrent eller sammanslutning som stiftelsen) som gör gällande att dessa utsläppsnivåer inte respekteras. När dessa företag tvärtom inte har tillgång till standarderna kan den nationella domstolen fastställa om cigaretter som släppts ut på marknaden iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåer som är definierade i artikel 3.1 i direktiv 2014/40 på grundval av en annan metod (som måste uppfylla de allmänna kriterier som specificeras i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.).

91. Med dessa klargöranden ska jag ta itu med de frågor som hänskjutits till domstolen.

B. Svar på den första till och med den fjärde tolkningsfrågan

92. Jag erinrar om att förevarande förslag till avgörande på domstolens begäran enbart ska avhandla den första till och med den fjärde tolkningsfrågan.

93. Jag börjar med att notera att den första, den andra och den fjärde tolkningsfrågan helt bygger på premissen att domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ska tolkas i vid mening. Av det skälet ska jag ta upp dem samfällt (1). Jag ska sedan pröva den tredje tolkningsfrågan som handlar om betydelsen av begreppet (filter-)cigaretter som ”används som avsett” och som, vilket jag kommer att förklara, ställer frågan om giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40 på sin spets (2).

1. Den första, den andra och den fjärde tolkningsfrågan

94. Med sin första fråga vill den hänskjutande domstolen veta om den slutsats som nåddes i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. om att ISO-mätstandarderna som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot ”enskilda i allmänhet” är tillämplig även om respektive aktör (såsom stiftelsen) hade tillgång till dem.

95. Som vi redan varit inne på förstår den hänskjutande domstolen domen ovan så, att den gör en distinktion mellan ”företagen” (såsom tobakstillverkarna) å ena sidan och andra enskilda aktörer såsom stiftelsen å den andra. I det avseendet önskar den hänskjutande domstolen få begreppet ”enskilda i allmänhet” klargjort och undrar om ett undantag från tillämpligheten på ”enskilda i allmänhet” kan göras mot bakgrund av att standarderna ”NEN-ISO” (som vad jag förstår motsvarar ISO-standarderna i artikel 4.1 i direktiv 2014/40) finns att tillgå (utan kostnad) på NEN:s bibliotek och även går att köpa. Det förklarar att kännedomen under dessa villkor och enligt nationell rättspraxis om NEN-ISO-normerna är tillräckligt säkerställd. Jag vill tillägga att det inte verkar föreligga någon tvekan om att stiftelsen också har haft tillgång till dessa normer.

96. Med sin andra fråga undrar den hänskjutande domstolen om en enskild aktör som stiftelsen härleder en rättighet av direktiv 2014/40 att få verifierat att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna iakttas genom användande av en alternativ mätmetod. Den frågan ställs för det fall att domstolen bekräftar att de berörda ISO-standarderna inte kan göras gällande mot stiftelsen, trots att stiftelsen har tillgång till dem. Även om den hänskjutande domstolen medger att direktiv 2014/40 inte innehåller någon skyldighet som kan åläggas stiftelsen anser man inte att det går att bortse från att ovannämnda rättighet existerar. Ett nekande svar på frågan skulle enligt den hänskjutande domstolens uppfattning betyda att punkterna 74–79 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. inte har någon faktisk verkan.

97. Den fjärde tolkningsfrågan (som innehåller flera underfrågor) slutligen tar sikte på att fastställa om tillämpningen av en alternativ mätmetod gentemot företagen respekterar rättssäkerhetsprincipen. Den hänskjutande domstolen gör kommentaren att direktiv 2014/40 inte medger någon annan mätmetod som tobakstillverkarna kan använda utöver den som anges i artikel 4.1 i direktivet. Däremot noterar man att syftet med en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, som skäl 8 och artikel 1 i direktiv 2014/40 ger uttryck för, i kombination med artiklarna 24 (barnets rättigheter) och 35 i stadgan (hälsoskydd) kan rättfärdiga de negativa konsekvenser tillämpningen av en alternativ mätmetod skulle ge för dessa tillverkare. Samtidigt reses frågan om huruvida möjligheten för medlemsstaterna att anta andra mätmetoder skulle kunna gå emot den befogenhet kommissionen i detta avseende ges genom artikel 4.3 i direktiv 2014/40 för det första och det eftersträvade syftet med harmonisering, främst med hänvisning till artikel 24.1 i detta direktiv, för det andra.

98. Den förklaring som lämnats i den föregående delen av detta förslag till avgörande gör att dessa frågor kan avhandlas relativt snabbt.

99. Det framgår mycket riktigt av den förklaringen att domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. inte syftar till att erbjuda något villkor under vilket avsaknaden av ett offentliggörande av de berörda ISO-standarderna skulle kunna medföra möjlighet för en aktör som stiftelsen att på ett verkningsfullt sätt förhindra utsläppandet på marknaden av cigaretter som uppfyller kraven i direktiv 2014/40. Den slutsatsen gäller oavsett om stiftelsen har tillgång till dessa standarder eller inte och oavsett under vilka villkor. Iakttagelserna i den kommenterade domen om dessa standarders (villkorade) bindande natur (med avseende på om offentliga myndigheter kan göra respektive rättsliga skyldigheter gällande mot mottagare) gäller ju de företag som tillverkar eller släpper ut cigaretter på marknaden. De gäller inte aktörer såsom stiftelsen, eftersom direktiv 2014/40 inte kan ge upphov till att några skyldigheter görs gällande mot sådana aktörer.

100. Det klargörandet tar fasta på den hänskjutande domstolens farhågor om att punkterna 74–79 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. inte skulle ha någon betydelse i praktiken om en aktör som stiftelsen inte tillåts utöva ”sin rättighet” att fordra att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna iakttas.

101. Som jag har förklarat gör domstolen i dessa punkter slutledningar av det tidigare uttalandet om att ISO-standarderna kan göras gällande villkorat mot företagen och tar upp problemet med ett rättsligt vakuum om det skulle konstateras att de berörda ISO-standarderna befinns inte kunna göras gällande mot dem.

102. Detta gör att jag, i överensstämmelse med de berörda tobakstillverkarna i det nationella målet, alla regeringar som lämnat in skriftliga yttranden och kommissionen, är av åsikten att oavsett den ihållande avsaknaden av offentliggörande av de berörda ISO-standarderna och oavsett frågan om en aktör som stiftelsen har tillgång till dem, kan den aktören inte härleda någon rättighet av direktiv 2014/40 som gör att aktören på ett verkningsfullt sätt kan förhindra utsläppande på marknaden av cigaretter som, framför allt, iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna när de mäts med metoder som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40. Jag håller också med ovannämnda parter och intervenienter att slutsatser i motsatt riktning skulle åsidosätta den rättssäkerhetsprincip som ska gagna dem som följer gällande och tillämpliga rättsregler.

103. Den slutsatsen påverkas inte av syftet att eftersträva ”en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar” som direktiv 2014/40 gör och den hänskjutande domstolen fäster uppmärksamheten vid.

104. Som artikel 1 i direktiv 2014/40 vittnar om och som domstolen flera gånger erinrar om är det syfte som eftersträvas av den senare i själva verket tudelat. Syftet med det direktivet är att underlätta för den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter att fungera smidigt, samtidigt som man slår vakt om en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar. Tolkningen av dess bestämmelser måste därför ske i ljuset av båda anförda mål där unionslagstiftaren var tvungen att eftersträva en viss balans, en iakttagelse kommissionen även gjorde under förhandlingen.

105. I det avseendet lägger jag märke till att det underliggande syftet med artikel 3.1 i direktivet att ange gränser för högsta tillåtna utsläpp inte bara är att se till att den inre marknaden fungerar väl utan förstås också att göra cigaretter mindre skadliga för människors hälsa. Men när nivåerna av skadliga ämnen i cigaretter skulle bestämmas och en exakt metod för fastställande av dessa nivåer skulle väljas beslutade unionslagstiftaren om en specifik harmoniserad skyddsnivå. Därför kan man inte anföra att det allmänna syftet med folkhälsan enligt direktiv 2014/40 ska åsidosätta detta lagstiftningsmässiga val, vilket tydligt uttrycks i lagtexten, för en sådan teleologisk tolkning skulle vara contra legem.

106. Medan direktiv 2014/40 inte syftar till att lägga fast regler för en säker konsumtion av tobaksvaror (med tanke på de berörda produkternas inneboende skadlighet och för att det inte finns någon sådan säker konsumtion) kan det helt visst (även) anses försöka mildra rökningens skadliga effekter. Eftersträvandet av ett sådant syfte återspeglas inte bara i skyldigheten att varna, på olika sätt, för de möjliga dödliga effekterna av rökning, utan också i här diskuterade bestämmelser där de högsta tillåtna utsläppsnivåerna fastställs och skyldigheten fastslås att de ska mätas. Det följer av skäl 12 i direktivet, som kopplar utsläppen av tjära, nikotin och kolmonoxid till tobaksvarornas toxicitet eller beroendeframkallande egenskaper, vilket stiftelsen noterat.

107. Bekräftelsen av relevansen för det hälsorelaterade syftet när det gäller direktivets föreskrift om högsta tillåtna utsläppsnivåer omvandlar det inte därmed till ett verktyg som kan åsidosätta de lagstiftande åtgärdernas tydliga innehåll. I detta sammanhang kan det upprepas att detta innehåll innebär att cigaretter som iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåer som är fastställda i artikel 3.1 i direktiv 2014/40 såsom de uppmätts med den metod som anges i artikel 4.1 i samma direktiv inte kan förbjudas från att släppas ut på marknaden, vilket framgår av artikel 24 (förutom i där definierade undantagsfall som inte är tillämpliga här).

108. Det enda sätt på vilket syftet att eftersträva en hög skyddsnivå för folkhälsan skulle kunna påverka det relevanta normativa innehållet, närmare bestämt det lagstiftningsmässiga valet av de berörda ISO-mätstandarderna, skulle enligt mitt synsätt vara att ifrågasätta giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40, som gör användningen av desamma bindande. Det här är en fråga jag ska ägna mig åt nu, i samband med behandlingen av den tredje tolkningsfrågan.

2. Den tredje tolkningsfrågan: När används en cigarett ”som avsett”?

109. Den hänskjutande domstolen undrar med sin tredje fråga vilka egenskaper som den alternativa mätmetoden ska uppfylla. Den frågan är en reaktion på punkt 79 (och punkt 5 i domslutet) i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., enligt vilka en sådan metod ”mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen eller internationellt överenskomna standarder, vara lämplig för att mäta de nivåer av utsläpp som avges när en cigarett används som avsett, och ha en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar …”.

110. Den hänskjutande domstolen har frågat efter den exakta betydelsen av begreppet ”används som avsett”, vilket inte bara förekommer i citatet ovan, utan framför allt i definitionen av begreppet ”utsläpp” i artikel 2 led 21 i direktiv 2014/40. Denna definition beskriver ”utsläpp” som ”ämnen som avges när en tobaksvara eller relaterad produkt används som avsett, exempelvis ämnen i rök eller ämnen som avges under användningen av rökfria tobaksvaror”.

111. Med denna fråga undrar den hänskjutande domstolen mer specifikt om huruvida den använda alternativa metoden, framför allt, måste ta hänsyn till att mikroperforeringarna på filtret täpps till av rökarens läppar och fingrar samt till hur intensivt och hur länge produkten röks.

112. Liksom de tre frågorna som undersökts ovan vilar denna fråga på premissen med den breda förståelsen av domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. Frågan ställs i det fall domstolen bekräftar att stiftelsen har rätt att fordra att de högsta tillåtna utsläppsnivåerna respekteras genom att en alternativ mätmetod används. Eftersom den rättigheten inte existerar, som jag tidigare förklarat, och eftersom det inte anförts att de berörda tillverkarna i det nationella målet inte hade tillgång till de berörda ISO-standarderna förefaller den frågan irrelevant för lösningen av tvisten vid den hänskjutande domstolen.

113. Anledningen till att svaret på den frågan som jag ser det ändå förtjänar separat uppmärksamhet är att den hänskjutande domstolen, vid närmare anblick, i själva verket vill veta hur det ligger till med giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40, vilket i sak kommenterades av Philip Morris i deras skriftliga yttrande.

114. Om domstolen skulle besvara frågan så, att varje (alternativ) mätmetod måste beakta ovannämnda aspekter (eftersom det skulle vara en följd av begreppet används som avsett, som ingår i begreppet utsläpp) skulle ju logiskt sett den metod som unionslagstiftaren tänkt sig i artikel 4.1 göra samma sak. Men det är oomtvistat att dessa standarder inte beaktar dessa aspekter, med den oundvikliga konsekvensen att de berörda ISO-standarderna skulle anses olämpliga för mätning av sådana ”utsläpp” som avges av cigaretterna.

115. När det gäller den specifika parameter, i vars ljus ovannämnda bestämmelses giltighet bör bedömas, framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolens tvivel är befogade, särskilt med tanke på det angelägna i ett starkt skydd för folkhälsan.

116. Mot den bakgrunden menar jag att den tredje tolkningsfrågan måste förstås så, att den avser huruvida begreppet utsläpp, och framför allt begreppet används som avsett, mot bakgrund av syftet med folkhälsan som eftersträvas med det direktivet, och artikel 35 i stadgan och artikel 114.3 FEUF, måste tolkas i den meningen att vilken mätmetod som helst måste ta hänsyn till att mikroperforeringarna på filtret täpps till av rökarens läppar och fingrar samt till hur intensivt och hur länge produkten röks, med den följden att artikel 4.1 som omnämner en metod som inte tar hänsyn till de parametrarna är ogiltig.

117. För att ta itu med den bedömningen erinrar jag om att förevarande mål gäller ett område där unionslagstiftarens åtgärd inbegriper val av politisk, ekonomisk och social art i de fall domstolen ombeds företa komplicerade bedömningar och därför åtnjuter stort utrymme för eget skön. I enlighet med detta måste den rättsliga prövningen av åtgärderna företas på ett område begränsas till att verifiera förefintligheten av uppenbara felaktigheter såsom, i förevarande sammanhang, den berörda metodens uppenbart olämpliga art med tanke på ovannämnda syfte. I motsats till detta är det för prövningens syfte inte avgörande om den givna åtgärden är den enda tänkbara eller den mest lämpliga.

118. Diskussionen i förevarande mål gör att jag anser att unionslagstiftaren inte begick någon sådan uppenbar felaktighet när valet föll på de berörda ISO-standarderna.

119. För det första är det oomtvistat att den ovannämnda mätmetod som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 består i förbränning av cigaretterna och verifiering av att de högsta nivåer som är fastställda i artikel 3.1 i samma direktiv iakttas under sådana omständigheter.

120. Det har också klargjorts att det var mot bakgrund av metoden ovan som de befintliga högsta tillåtna utsläppsnivåerna i artikel 3.1 i direktiv 2014/40 de facto fastställdes. ISO-mätstandarderna som det hänvisas till i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 å ena sidan och de högsta tillåtna utsläppsnivåer som är definierade i artikel 3.1 i detsamma å andra sidan fungerar med andra ord som kommunicerande kärl.

121. Det betyder vidare att när de villkor fastställs under vilka cigaretterna får släppas ut på marknaden med avseende på deras innehåll av tjära, nikotin och kolmonoxid beslöt lagstiftaren att fastställa och mäta detta innehåll utifrån utsläpp som avges när en cigarett (bara) förbränns.

122. För det andra verkar det lika oomtvistat att den verkliga exponering som en rökare utsätts för ovannämnda skadliga substanser kan vara betydligt högre än den toxicitet som är tillåten enligt den skrivning som en kombinerad tolkning av artikel 3.1 och 4.1 i direktiv 2014/40 ger vid handen. Kommissionen påpekade mycket riktigt under förhandlingen att exponeringen i verkligheten kan vara många gånger större.

123. Kommissionen bekräftade på samma sätt att en striktare metod (som den så kallade Canadian Intense) fanns när direktiv 2014/40 antogs. Den metoden tar särskilt hänsyn till att mikroperforeringarna i filter täcks för, vilket innebär att när utsläpp som avges från cigaretter mäts med den metoden överskrids de högsta tillåtna utsläppsnivåerna enligt artikel 3.1 i direktiv 2014/40. Kommissionen förklarade emellertid också att om denna nämnda metod (eller en annan liknande metod) hade antagits hade de förmodligen gjort det nödvändigt att fastställa de högsta tillåtna utsläppsnivåerna till högre värden, eftersom – som jag förstår argumentet – de villkor under vilka utsläppen skulle mätas skulle medföra att en högre halt av de ovannämnda skadliga substanserna avges.

124. För det tredje förklarade kommissionen under förhandlingen att när direktiv 2014/40 antogs vägde lagstiftaren fördelarna mot svårigheterna med de (då) existerande metoderna och valde de berörda ISO-mätstandarderna för att de var enkla att använda, kort uttryckt. Kommissionen förklarade också att det, i linje med de berörda tillverkarnas ståndpunkter i det nationella målet och den bulgariska och den portugisiska regeringens ståndpunkter, inte fanns (eller finns) någon metod som tillåter ett nära efterliknande av människors rökbeteenden på grund av att de kan ha många olika mönster. Den slutledningen var enligt kommissionen också resultatet av diskussioner som ägt rum inom ramen för WHO:s ramkonvention om tobakskontroll.

125. I det avseendet delar jag den nederländska regeringens åsikt om att de varierande rökningsmönstren inte nödvändigtvis är ett skäl att inte välja en metod som försöker komma det verkliga rökningsbeteendet nära på något sätt, snarare än att välja en metod som helt saknar ett sådant syfte. Även om en striktare metod skulle leda till fastställandet av högre utsläppsnivåer i lagstiftningen och det till syvende och sist inte skulle ändra den resulterande exponeringen för ovannämnda skadliga substanser, skulle resultatet ha erbjudit ett mer transparent sätt att informera konsumenterna om cigaretters toxicitet (genom att fastställa utsläppsnivåerna till värden som ligger närmare än de som upplevs i verkligheten).

126. Jag har emellertid redan förklarat att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har på det område som omfattas av direktiv 2014/40 inte ålägger lagstiftaren att välja en metod som från en viss synpunkt är bättre om den metod som faktiskt väljs inte är uppenbart olämplig för uppnåendet av de uttalade syftena.

127. När det gäller det specifika syftet med en hög skyddsnivå för folkhälsan ålägger inte ovannämnda bestämmelser i primärrätten lagstiftaren att i det aktuella sammanhanget fastställa någon specifik nivå för ett sådant starkt skydd. Det hade verkligen varit en annan sak om det konstaterades att de specifika nivåerna av tjära, nikotin och kolmonoxid gör cigarettkonsumtionen säkrare eller betydligt säkrare. Men det är oomtvistat att det verkar vara omöjligt eftersom, vilket framgår av diskussionen i förevarande mål, det för närvarande inte finns några vetenskapliga bevis som föranleder fastställandet av de högsta tillåtna utsläppsnivåerna för de nämnda skadliga substanserna till ett givet värde. Under sådana omständigheter är de specifika parametrarna för toxiciteten under vilka cigaretterna kan tillåtas på inre marknaden en fråga som fordrar en komplex bedömning som enligt mitt förmenande inte utesluter valet av sådana högsta nivåer som uppnås (och måste iakttas) när de mäts under de villkor som råder för den metod som anges i artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

128. Den sista fråga som återstår för mig att ta upp är relevansen av begreppet används som avsett, som förekommer i den lagstiftningsmässiga definitionen av utsläpp i artikel 2 led 21 i direktiv 2014/40 och som jag refererade till i punkt 110 ovan.

129. Den första kommentar som ska göras i det avseendet är att giltigheten av en bestämmelse i sekundärrätten (såsom artikel 4.1 i direktiv 2014/40) uppenbarligen inte kan ifrågasättas mot bakgrund av en annan bestämmelse i sekundärrätten (såsom artikel 2 led 21 i samma direktiv).

130. Därmed är den andra frågeställningen att behandla ifall det kanske finns någon grundläggande inbördes oförenlighet mellan definitionen ovan och det test som följer av artikel 3.1 jämförd med artikel 4.1 i direktiv 2014/40, som skulle förhindra att de uttalade målen uppnås, särskilt det omen hög skyddsnivå för folkhälsan.

131. Som jag förstår argumentet ställer den hänskjutande domstolen också frågan om den del av definitionen ovan som talar om substanser som avges när en tobaksvara ”används som avsett” måste leda fram till slutsatsen att ISO-mätstandarderna (förutom, och som jag ser det, hela det test som blir resultatet av den kombinerade tolkningen av artikel 3.1 and 4.1 i direktiv 2014/40) är oförenlig med den.

132. Medan jag tidigare förklarade att lagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller fastställandet av de högsta tillåtna utsläppsnivåerna kan ovannämnda allmänna definition av ”utsläpp” antyda, åtminstone som nominellt värde, att dessa utsläpp, när det gäller cigaretter, mäts under sådana villkor att de ligger närmare dem som beskrivs av den hänskjutande domstolen (filter som delvis täcks för och så vidare) snarare än vid en enkel förbränning. Det är ju så att en enkel förbränning inte motsvarar den avsedda användningen av en cigarett enligt den gängse förståelsen, eftersom cigaretter inte är rökelsepinnar, vilket stiftelsen påpekade.

133. Därmed är det som kommissionen förklarade att den nämnda definitionen av utsläpp är en allmän bestämmelse som tillämpas på alla de tobaksvaror som omfattas av direktiv 2014/40 och som under de aktuella omständigheterna ska läsas tillsammans med definitionen av ”cigarett” i artikel 2 led 10 i direktiv 2014/40, där den senare särskilt definieras som en ”en rulle av tobak som kan förbrukas via förbränning …”.

134. Mot denna bakgrund visar definitionen ovan av ”cigarett” kombinerad med toxicitetstestet (enligt vilket det kan släppas ut på marknaden, såsom följer av den kombinerade tolkningen av artiklarna 3.1 och 4.1 i direktiv 2014/40) som jag ser det att lagstiftaren valde att snäva in begreppet ”används som avsett”, som förekommer i den allmänna definitionen av ”utsläpp” i artikel 2 led 21, i fallet med cigaretter, till den enkla förbränningen. Även om det förstås inte utgör hela processen för hur en cigarett – enligt den gängse förståelsen av begreppet – används, är förbränningen uppenbart en del av sådan användning. I det avseendet förklarade jag tidigare att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har på det aktuella rättsliga området tillåter lagstiftaren att fastställa de toxicitetsnivåer som ska iakttas av cigaretter enbart på grundval av den delen av processen av den avsedda användningen av cigaretter.

135. Den ovannämnda tolkningen av ”utsläpp” påverkar inte min tidigare slutsats att lagstiftarens val att mäta cigaretters toxicitet baserat på standarderna i artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte är uppenbart olämpligt vad gäller i synnerhet att nå målen om en hög skyddsnivå för människors hälsa.

136. Den slutsatsen avslutar prövningen av den första till den fjärde tolkningsfrågan i förevarande mål som liksom tidigare förklarats syftar till att fastställa vilka konsekvenserna blir av domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. och om huruvida de berörda ISO-mätstandarderna kan göras gällande mot specifika kategorier av privatpersoner. I diskussionen under förhandlingen avhandlades också det inledande rättsliga problem igen som ovannämnda dom tog fasta på, nämligen avsaknaden av offentliggörande av de berörda ISO-mätstandarderna i EUT, något som fortfarande kvarstår. Av de skälen och för att bistå domstolen i så hög grad som möjligt ska jag göra följande avslutande kommentarer.

C. Postskriptum: den ihållande avsaknaden av offentliggörande av de berörda ISO-mätstandarderna

137. Kommissionen förklarade under förhandlingen att ovannämnda avsaknad av offentliggörande kvarstår på grund av ISO:s anspråk på immateriella rättigheter som (generellt) omfattar dess standarder. Kommissionen kommenterade också att man enligt domen Public.Resources.Org hade beviljat tillgång till vissa ISO-standarder (andra än dem som förevarande mål avser) baserat på förordning (EG) nr 1049/2001 och att det beslutet nu har överklagats till tribunalen av ISO, just för (men inte enbart för) att det åsidosätter immateriella rättigheter.

138. Det indikerar som jag ser det att offentliggörandet i EUT av de berörda ISO-standarderna, enligt kommissionens ståndpunkt och åtminstone för tillfället, är omöjligt på grund av juridiska hinder bortom unionslagstiftarens (fulla) kontroll.

139. Den fråga som i sak inställde sig under förhandlingen, som jag förstår det, om huruvida domstolen ska agera mot denna ihållande avsaknad av offentliggörande genom att av det skälet och på dess förslag upphäva giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

140. Ett sådant handlingssätt skulle i samband med förevarande mål erfordra att man återupptar den muntliga delen av förfarandet baserat på artikel 83 i rättegångsreglerna för domstolen.

141. Så förhåller det sig av tre huvudsakliga skäl.

142. För det första togs inte den frågan upp av den hänskjutande domstolen (1). För det andra råder enligt mig viss osäkerhet om huruvida domstolen i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. fordrade att de berörda ISO-standarderna i slutändan skulle offentliggöras i EUT, vilket i sig erfordrar att parterna och intervenienterna bereds möjlighet att uttrycka sina ståndpunkter (2). För det tredje, oavsett vilket beslut som fattas i frågan får vart och ett av dem långtgående rättsverkningar, vilket i sig erfordrar en fullständig diskussion där framför allt lagstiftaren involveras (3).

1. Räckvidden för förevarande mål

143. Med beaktande av den första punkten ovan är det sant att problemet med ”ej offentliggörande” tillhörde de frågor som togs upp under förhandlingen som ledde fram till domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. Respektive intressenter hade möjlighet att inta en ståndpunkt i frågeställningen, och förevarande mål kan därför ses som enbart en del av denna diskussion när det gäller de specifika rättsverkningar den senare domen innefattar.

144. Men jag erinrar om att den hänskjutande domstolen frågar om dessa konsekvenser för att fastställa de villkor under vilka de berörda standarderna kan göras gällande mot tillverkarna, medan avsaknaden av deras offentliggörande, som utgör själva orsaken till det specifika systemet med deras tillämplighet, nu antas som den inledande premissen. Däremot har inte den hänskjutande domstolen ställt någon fråga om den premissen som sådan, framför allt för att utröna om den fortfarande kan upprätthållas och om dess ihållande avsaknad av offentliggörande påverkar giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

145. De berörda i förevarande mål ska därför ha möjlighet att yttra sig i den frågan, vilket är desto viktigare som det, enligt min mening, råder tvivel om huruvida domstolen i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. krävde att de ovannämnda standarderna måste ha offentliggjorts. Detta för mig till den andra punkten i punkt 142 ovan.

2. Den intagna ståndpunkten i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

146. Det framstår som klart för mig att den omständigheten att ej offentliggjorda akter inte är tillämpliga i unionsrätten, såsom domstolen slog fast i domarna Skoma-Lux och Heinrich, utgör en tillfällig lösning på en anomali som förhindrar dem som åläggs de rättsliga skyldigheterna att på ett adekvat sätt få tillgång till de normer som definierar dessa skyldigheter. I ett demokratiskt samhälle som styrs av rättsstatsprincipen förhindras de offentliga myndigheterna att göra sådana skyldigheter gällande, vilket betyder att upprätthållandet av en sådan situation under en längre tid förstås inte är önskvärt. När behovet av en sådan dikotomi mellan giltighet och tillämplighet identifieras ska dess orsaker åtgärdas. Det blir följden när domstolen i domen Skoma-Lux talar om fördröjd tillämplighet av den regel som påverkas av avsaknaden av offentliggörande.

147. I ljuset av detta inställer sig frågan om den villkorade tillämpligheten av de berörda ISO-standarderna i enlighet med logiken i ovannämnda rättspraxis hade utformats av domstolen som en omedelbart tillgänglig, men nödvändig kortfristig lösning i avvaktan på det väntade slutliga åtgärdandet (offentliggörandet i EUT) eller om domstolen faktiskt godtog möjligheten med att ISO-systemet säkerställer tillgången som en acceptabel lösning som EU:s rättsordning kunde fördra som sådan.

148. Följande element i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. indikerar att offentliggörande i slutändan var vad som förväntades.

149. För det första åberopade som tidigare förklarats domstolen domarna i Skoma-Lux och Heinrich medan domstolen inte sökte särskilja de (förhållandevis olika) situationer som ledde fram till domarna å ena sidan och den situation som ledde fram till domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. å den andra. Medan det helt låg i unionslagstiftarens händer att avhjälpa problemet i Skoma-Lux och Heinrich (utan hinder av externa faktorer) gör ju ISO:s anspråk på immateriell egendom situationen mer komplex. Ändå föranledde det inte någon särskild iakttagelse från domstolens sida.

150. För det andra bekräftade domstolen i punkt 46 i ovannämnda dom att giltigheten av artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte ifrågasätts av ”enbart den omständigheten att [bestämmelsen] hänvisar till ISO-standarder som i dagsläget inte har offentliggjorts”. Man kan hävda att den betonade delen av citatet inte vore nödvändig om det i själva verket är avsaknaden av offentliggörandet som sådan som inte påverkar ovannämnda bestämmelses giltighet (och inte bara denna avsaknad vid den givna tidpunkten).

151. För det tredje underströk emellertid domstolen, i punkt 48 i den domen, att ”tekniska standarder som fastställts av ett standardiseringsorgan, såsom ISO, och som gjorts bindande genom en unionslagstiftningsakt, endast kan göras gällande mot enskilda i allmänhet om de i sig har offentliggjorts i [EUT]”.

152. Oavsett den exakta innebörden av begreppet ”enskilda i allmänhet” (som jag var inne på tidigare) knyter den punkten tydligt de berörda standardernas tillämplighet gentemot en sådan allmänhet till deras offentliggörande i EUT.

153. Däremot – och nu återvänder jag till mina tre tidigare argument – medger jag för det första att domstolen, i motsats till i domen Skoma-Lux, inte omnämner den fördröjda (fullständiga) tillämpligheten av de berörda ISO-standarderna, utan kopplar deras (villkorade) tillämplighet (på företag) till ISO-systemets särdrag (i punkt 52 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.). Därför är det inte helt uteslutet att det implicerar erkännandet av den skillnad som särskiljer de båda typerna av situationer som nyss beskrivits (och att det föranleder ett annat resultat).

154. För det andra kan iakttagelsen i punkt 46 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. (som nämns i punkt 150 ovan) om att standarderna ”i dagsläget” inte har offentliggjorts kan utgöra ett erkännande av att offentliggörandet verkligen är önskvärt, men inte nödvändigt (eftersom det finns ett specifikt system som erbjuder tillgång).

155. För det tredje, om begreppet ”enskilda i allmänhet” i punkt 48 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. (se punkt 151 ovan) förstås så, att det avser de aktörer som anförtrotts en uppgift som ”lagefterlevnadens väktare” kan den punkten för sin del utgöra ett erkännande av den svårighet som avsaknaden av offentliggörandet medför i utförandet av den uppgiften, dock utan att för den delen även antyda att den svårigheten påverkar hur de berörda standarderna kan göras gällande mot företagen.

3. Konsekvensen av ogiltighet av artikel 4.1 i direktiv 2014/40 på grund av den ihållande avsaknaden av offentliggörande av ISO-standarderna

156. För att komma till det sista skälet till att det i en sådan situation vore önskvärt att återuppta den muntliga delen av förfarandet noterar jag att konsekvenserna av en ogiltighetsförklaring avseende artikel 4.1 i direktiv 2014/40, på grund av den ihållande avsaknaden av offentliggörande i EUT, är mycket mer långtgående än förevarande mål och omfattar så mycket mer än marknaden med cigaretter.

157. I det avseendet påpekade kommissionen under förhandlingen att det finns 1200 unionsrättsakter som hänvisar till ISO-standarder, vilket betyder att om ovannämnda bestämmelse skulle ogiltigförklaras påverkas sannolikt alla dessa rättsakter och därför potentiellt ett stort antal rättsområden.

158. Mot den bakgrunden skulle den betydande effekten av ogiltigförklaringen av artikel 4.1 i direktiv 2014/40 (på grund av den ihållande avsaknaden av offentliggörande) sannolikt behöva ingå i en bredare diskussion om vilka de acceptabla konsekvenserna av den ena eller den andra lösningen som belysts ovan kan vara.

159. Å ena sidan, om domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. skulle förstås så, att den fordrar att ISO-standarderna i slutändan offentliggörs i EUT skulle en diskussion behöva föras om huruvida det finns alternativ på unionsnivå som skulle tillåta ett sådant offentliggörande utan att man hamnar på kollisionskurs med ISO:s anspråk på immateriella rättigheter.

160. Om det bekräftas att det inte finns något sätt att säkerställa offentliggörandet av de berörda ISO-standarderna utan att utsätta unionen för negativa rättsverkningar skulle det behöva föras en diskussion om vad ogiltigförklaringen av den nuvarande lagstiftningstekniken innebär för att de påverkade juridiska områdena ska fungera effektivt och om det finns genomförbara alternativ.

161. Om å andra sidan domen ovan ska förstås så, att den inte fordrar ett offentliggörande i EUT ger det resultatet upphov till spänning i förhållande till grundläggande särdrag som ligger till grund för hur EU:s rättsordning fungerar.

162. Till att börja med är det detsamma som att inom unionens rättsordning acceptera att det kan finnas en kategori av bindande normer som är tillgängliga endast mot betalning eller till kostnaden av en resa till en viss plats, såsom det aktuella nationella standardiseringsorganets bibliotek. Eftersom det skulle utgöra ett avsteg från den grundläggande premissen att i ett demokratiskt samhälle ska lagen vara tillgänglig kostnadsfritt förefaller det mig som att det valet förtjänar ytterligare förklaring.

163. Enligt samma resonemang är nästa fråga att ta upp om unionens rättsordning kan godta att de specifika villkoren för tillgång är helt delegerade till ovannämnda (externa) system som ISO och de respektive nationella standardiseringsorganen har eller om ett sådant är underkastat några unionsrättsliga bestämmelser, såsom en skyldighet enligt unionsrätten för medlemsstaterna att se till att denna tillgång inte är föremål för alltför restriktiva villkor.

164. Nästa fråga gäller språkversionerna. Det följer av den tidigare förklaringen att ISO-standarderna i princip är tillgängliga på engelska, franska och ryska. Även om den språkliga jämlikhet som är den gängse regeln inom unionen kan ha sina undantag förtjänar den aspekten av målet närmare uppmärksamhet.

165. Avslutningsvis är det enligt min mening givande att återvända till frågan om tillgång till handlingar som regleras i förordning nr 1049/2001. Jag har redan hänvisat till domen Public.Resource.Org som parterna och intervenienterna kommenterade särskilt under förhandlingen. Jag erinrar mig att i den domen fordrade domstolen att kommissionen beviljade tillgång till en standard som utarbetats av CEN, trots att liknande anspråk på immateriella rättigheter gjordes. Det ledde i förevarande mål till viss diskussion om huruvida den lösningen även är tillämplig på ISO-standarder och vilka konsekvenserna blir om den frågeställning som rests här skulle besvaras jakande.

166. Jag håller verkligen med framför allt den nederländska regeringen om att det faktum att tillgång till en handling måste ges till en aktör som verkar som ”lagefterlevnadens väktare” (vilket som jag förstår det var fallet med klaganden i förfarandet som ledde till den nämnda domen) inte avgör vilka rättsverkningarna blir för dem som åläggs rättsliga skyldigheter, som en följd av att den akt som i detalj beskriver dessa skyldigheter inte har offentliggjorts i EUT.

167. De två frågeställningarna skiljer sig helt enkelt åt. Samtidigt kan de också vara nära sammankopplade i ett mål som det förevarande.

168. Om den ståndpunkten skulle intas att offentliggörandet av de berörda ISO-standarderna i EUT inte krävs som sådant lär den lösningen också bli giltig för alla andra ISO-standarder som unionslagstiftaren må åberopa. På samma sätt kommer slutsatsen, i andra förfaranden som gäller andra ISO-standarder, att ingen sådan tillgång behöver ges enligt förordning nr 1049/2001 sannolikt också att ha bäring på alla andra specifika ISO-standarder som är föremål av sådana andra förfaranden. Om svaret skulle bli nekande i de båda beskrivna situationerna kommer systemet för tillgång till dessa standarder på unionsnivå i praktiken bli ”blockerat” (och tillgång kommer bara att finnas på ISO-nivå, vilket inbegriper de nationella standardiseringsorganen).

169. Om å ena sidan ståndpunkten intas att det i slutändan krävs ett offentliggörande i EUT (av de ISO-standarder som är aktuella här och, som en följd av det, alla andra ISO-standarder som unionslagstiftaren kommer att åberopa på liknande sätt), föranleder det ett behov av att klargöra om en handling som inte är offentliggjord i EUT, även om den borde vara det, omfattas av (den i allmänna ordalag formulerade) räckvidden för förordning nr 1049/2001. Jag lägger märke till att generaladvokaten Sharpston argumenterade på motsatt sätt i ett annat sammanhang (då det inte fanns några externa faktorer liknande dem i förevarande mål). Om den ståndpunkten skulle godtas även här (om domstolen, återigen, skulle dra slutsatsen att ISO-standarderna i slutändan måste offentliggöras i EUT) behöver en mellanliggande lösning för tillgång på unionsnivå säkerställas i avvaktan på det faktiska offentliggörandet av standarderna i EUT för att förhindra att samma ”blockerande” effekt uppstår under tiden.

170. Så med andra ord, även om de rättsliga frågorna som inordnar sig under ”tillgång till handlingar”-rubriken, å ena sidan, och under ”offentliggörande i EUT”-rubriken, å andra sidan, är olikartade, är de en del av samma vidare frågeställning om tillgång till unionsrättens bindande normer i unionens rättsordning. Resultatet av analysen för den ena tycks få konsekvenser för analysen av den andra, och av det skälet ska de inte behandlas isolerat från varandra.

V. Förslag till avgörande

171. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen besvarar den första till den fjärde frågan från College van Beroep voor het bedrijfsleven (Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art, Nederländerna) på följande sätt: Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG ska tolkas så, att de ISO-standarder de hänvisar till och som inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning kan göras gällande mot företag som tillverkar cigaretter eller släpper ut dem på marknaden i de fall de har tillgång till dem under de villkor som är beskrivna i punkt 52 i dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101). Däremot kan ovannämnda bestämmelse, och en avsaknad av offentliggörande av de ISO-standarder den hänvisar till, inte förstås så, att en juridisk person såsom stiftelsen kan härleda en rättighet av direktivet ovan för att göra en metod för mätning av högsta utsläppsnivåer enligt artikel 3.1 i 2014/40, som avviker från den som anges i artikel 4.1 i samma direktiv, gällande mot företag som tillverkar cigaretter eller släpper ut dem på marknaden.

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40/EU av den 3 april 2014 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG (EUT L 127, 2014, s. 1).

3 Dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 33) (nedan kallad domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.).

4 Ibidem, punkterna 48 och 52.

5 Ibidem, punkterna 74 och 79 samt punkt 5 i domslutet.

6 Rådets direktiv 2011/64/EU av den 21 juni 2011 om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror (EUT L 176, 2011, s. 24).

7 Nationella standardiseringsorgan verkar utgöra en av de tre kategorierna av ISO-medlemskap enligt beskrivningen i artikel 3.1 i ISO-stadgarna, 21:a upplagan, 2025, engelsk version, SBN 978‑92-67‑02042-6 (nedan kallade ISO-stadgarna), tillgängliga på https://www.iso.org/files/live/sites/isoorg/files/archive/pdf/en/statutes.pdf.

8 Förslag till avgörande av generaladvokat Saugmandsgaard Øe i målet Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ( C‑160/20, EU:C:2021:618) (nedan kallat förslaget till avgörande i målet Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.), punkt 31 med ytterligare hänvisningar.

9 ISO/IEC Directives, Part 1, Procedures for the technical work – Consolidated ISO Supplement – Procedures specific to ISO, upplaga 01/2024, engelsk version (nedan kallat ISO/IEC-riktlinjerna, Del 1), s. 146.

10 Artikel 22.1 i ISO-stadgarna.

11 Artikel 2.1 i ISO-stadgarna och ISO/IEC-riktlinjerna, Del 1, s. 146, punkt b fastställer att ”ISO och IEC har åtagit sig att utveckla internationella standarder som är marknadsrelevanta, går alla relevanta intressenters behov och farhågor till mötes, även offentliga myndigheters i förekommande fall, utan att försöka etablera, driva eller påverka offentlig politik, förordningar eller sociala och politiska agendor” (IEC står för Internationella elektrotekniska kommissionen).

12 Artikel 14.2 ISO-stadgarna och https://www.iso.org/developing-standards.html .

13 Using and referencing ISO and IEC standards to support public policy, ISO, 2015, s. 3 och 23. Se även ISO/IEC-riktlinjerna, Del 1, s. 146.

14 Se punkt 16 ovan. Den offentliga informationen antyder att dessa versioner har ersatts. Se, för NEN-ISO 4387:2000/A1:2008 https://www.nen.nl/en/nen-iso-4387‑2000-a1‑2008-en-127640, för NEN-ISO-10315:2013 https://www.nen.nl/en/nen-iso-10315‑2013-en-182020, för NEN-ISO 8454:2007/A1:2009 https://www.nen.nl/nen-iso-8454‑2007-a1‑2009-en-140295, och för NEN-ISO 8243:2006 https://www.nen.nl/en/nen-iso-8243‑2006-en-113052.

15 ISO/IEC-riktlinjerna, Del 1, s. 49. I noterar att Kungliga nederländska standardiseringsorganet (NEN), där de nationella genomförandestandarder kan köpas, lämnar följande information: ”Denna publikation [som innehåller respektive standard] är upphovsrättsligt skyddad och är endast avsedd för personligt bruk.” Se källorna som citeras i föregående fotnot.

16 Beträffande de senaste tillgängliga versionerna av dessa standarder.

17 Using and referencing ISO and IEC standards to support public policy, ISO, 2015, sidorna 34–36. Se https://www.iso.org/structure.html och https://www.iso.org/about.

18 Artikel 21.1 i ISO-stadgarna och https://www.iso.org/structure.html.

19 ISO-stadgarna finns på dessa tre språk på ISO:s webbplats.

20 Artikel 23.1, 23.2 och 23.3 i ISO-stadgarna.

21 Se respektive länk för de tillgängliga alternativen https://www.iso.org/standard/76549.html, https://www.iso.org/standard/79002.html, https://www.iso.org/standard/85345.html och https://www.iso.org/standard/60154.html.

22 För den relevanta informationskällan, se fotnot 14 ovan.

23 Dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, nedan kallad domen James Elliott, EU:C:2016:821, punkt 40). När det gäller särdragen i CEN-systemet, se – det senaste – förslaget till avgörande av generadvokat Medina i Public.Resource.Org and Right to Know mot kommissionen (C‑588/21 P, EU:C:2023:509, punkterna 23–31).

24 Domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., punkterna 31 och 33.

25 Ibidem, punkterna 39–47.

26 Ibidem, punkt 40 och där angiven rättspraxis.

27 Ibidem, punkt 48. Min kursivering.

28 Ibidem, punkt 52.

29 I punkt 79 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. Jag går in på dessa egenskaper mer i detalj senare.

30 Punkt 79 och punkt 5 i domslutet i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

31 Dom av den 11 december 2007, Skoma-Lux ( C‑161/06, nedan kallad domen Skoma-Lux, EU:C:2007:773).

32 Ibidem, särskilt punkterna 51 och 59.

33 En aspekt som tidigare betonats i dom av den 20 september 1990, Sevince ( C‑192/89, nedan kallad domen Sevince, EU:C:1990:322, punkt 24).

34 Domen Skoma-Lux, punkt 60.

35 Dom av den 10 mars 2009, Heinrich ( C‑345/06, EU:C:2009:140, nedan kallad domen Heinrich), punkt 63.

36 Domen Skoma-Lux, punkt 38 och där angiven rättspraxis.

37 Ibidem, punkt 42 och där angiven rättspraxis.

38 Även om de två domarna ovan båda avsåg en ej publicerat förordning (eller del av den) tillämpas den i domarna fastställda lösningen på skyldigheter som är fastställda i detta direktiv, liksom domstolen kommenterade i punkt 42 i den diskuterade domen.

39 Domen Skoma-Lux, punkterna 47–51.

40 Ibidem, punkt 52.

41 Punkt 5 i domslutet i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. lyder enligt följande: ”För det fall artikel 4.1 i direktiv 2014/40 inte kan göras gällande mot enskilda ska den metod som används vid tillämpningen av artikel 3.1 i direktivet, mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen eller internationellt överenskomna standarder, vara lämplig för att mäta de nivåer av utsläpp som avges när en cigarett används som avsett, och ha en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar …” Min kursivering.

42 Ett undantag, i artikel 24.2 som handlar om ytterligare krav som kan införas när det gäller förpackningen av tobaksvaror, och det andra (artikel 24.3) avser införandet av möjligheten att förbjuda en viss tobakskategori eller relaterade produkter med hänvisning till specifika förhållanden i denna medlemsstat; sådana nationella bestämmelser ska anmälas till kommissionen. Det senare undantaget åberopades i en av frågorna som ledde till den kommenterade domen och domstolen avfärdade det, i punkterna 80–85, som otillåtligt eftersom sakförhållandena inte inbegrep dess genomförande.

43 Vilket syftar till att undvika att olika mätmetoder tillämpas i medlemsstaterna som domstolen kommenterade i punkt 32 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl.

44 Det skulle återigen inträffa om en aktör som stiftelsen skulle tillåtas att framgångsrikt argumentera för att cigaretterna ska tas bort från marknaden på grund av att de inte iakttar de högsta tillåtna utsläppsnivåerna när de mäts med en metod som inte avsetts av lagstiftaren, fastän de iakttar dessa nivåer när de mäts med en metod som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

45 Domen Skoma Lux, punkt 42 och där angiven rättspraxis.

46 Se domen Sevince (punkt 24), där domstolen ansåg att avsaknaden av offentliggörandet av beslut som antagits av associeringsrådet som fastställts genom associationsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Turkiet ”kan utgöra hinder för att ålägga den enskilde skyldigheter, [men det] innebär … inte att den enskilde fråntas möjligheten att gentemot en offentlig myndighet göra gällande de rättigheter som besluten tillerkänner denne”.

47 I den nederländska versionen av domen talas det om ”particulieren in het algemeen” (vilket betyder ”enskilda i allmänhet” eller ”allmänheten i generell mening”, medan den franska versionen av domen omnämner ”particuliers en général”.

48 Termerna ”enskilda i allmänhet” förekommer även i punkt 49 och 73 i domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., men på de ställena endast utvecklas eller upprepas det som redan sagts.

49 Den hänskjutande domstolen hänvisar till olika språkversioner av ovannämnda dom för att förklara sina tvivelsmål om huruvida begreppet ”enskilda i allmänhet” betyder ”allmänheten” (i motsats till ”företagen”, som jag förstår argumentet) eller om det syftar på tanken att de berörda ISO-standarderna inte kan göras gällande mot ”enskilda i allmänhet”, det vill säga ”i princip” (och – återigen min förståelse – oavsett om respektive aktör har tillgång till dem).

50 Se även förklaringen i punkt 41 ovan.

51 Det förefaller mig som om den hänskjutande domstolen anser det andra stycket i artikel 24 i stadgan vara särskilt relevant där det står att ”vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet”. När det gäller artikel 35 i stadgan noterar jag att det i den andra meningen står att ”[e]n hög hälsoskyddsnivå för människor ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder”.

52 Jag noterar att den bulgariska regeringen har hävdat att den första frågan inte kan tas upp till prövning, på grund av att de ISO-standarder som den berör inte är tillräckligt precisa. Jag anser att formuleringen av ovannämnda fråga och den förklaring som lämnats i begäran om förhandsavgörande gör det klart att frågan rör de ISO-standarder som avses i artikel 4.1 i direktiv 2014/40.

53 Se, till exempel, dom av den 26 juni 2025, PJ Carroll och Nicoventures Trading ( C‑759/23, EU:C:2025:477, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

54 Se särskilt skäl 8 i direktiv 2014/40 som säger att ”[t]obaksvaror [inte är] vanliga varor” med tanke på ”tobakens särskilt skadliga verkningar på människors hälsa”.

55 Se särskilt artiklarna 9.1 och 10.1 samt bilagorna I och II i direktiv 2014/40.

56 ”Vad gäller fastställandet av högsta tillåtna utsläppsnivåer kan det vid ett senare tillfälle bli nödvändigt och lämpligt att minska utsläppsnivåerna för tjära, nikotin och kolmonoxid eller att fastställa högsta tröskelvärden för utsläpp från tobaksvaror, med hänsyn till deras toxicitet och beroendeframkallande egenskaper.” Min kursivering.

57 Min kursivering.

58 Min kursivering.

59 Jag erinrar om att möjligheten för domstolen att omformulera en fråga om tolkning till en fråga om giltighet finns i de fall då, kort uttryckt, den ansatsen föranleds av domstolens uppgift att ”att bland alla de omständigheter som den nationella domstolen redogjort för välja ut de delar av unionsrätten som med hänsyn till föremålet för tvisten kräver tolkning eller bedömning av giltigheten”. Dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND ( C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

60 Se den relevanta delen av fotnot 51 ovan.

61 I det tredje stycket i artikel 114 FEUF (vilken som sådan utgör en av de rättsliga grunderna för direktiv 2014/40) står det att man ”ska utgå från en hög skyddsnivå i lagstiftningsförslag”. Se även skäl 8 i direktiv 2014/40. Som domstolen erinrade om i samband med samma direktiv uttrycks en liknande angelägenhet i artikel 9 och 168.1 FEUF. Se dom av den 4 maj 2016, Philip Morris Brands m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2016:325, nedan kallad domen Philip Morris, punkt 157).

62 I domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl. ombads domstolen bedöma giltigheten av ovannämnda bestämmelse ”med beaktande av att vetenskapliga studier visar att de mätmetoder som [det] hänvisas till inte återspeglar de nivåer av tjära, nikotin och kolmonoxid i cigaretter som faktiskt inandas av rökare” (avsnitt 3 b). Domstolen noterade att den frågan baserades på studier av senare datum än antagandet av det berörda direktivet vilket gjorde dem irrelevanta för bedömningen ovan, eftersom – som domstolen erinrade om – ”giltigheten av en unionsrättsakt ska bedömas mot bakgrund av de uppgifter som unionslagstiftaren hade tillgång till när den aktuella lagstiftningen antogs”. Domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., punkt 67 och där angiven rättspraxis. Det perspektiv ur vilket giltigheten av ovannämnda bestämmelse prövades föregriper således inte den prövning som har begärts i detta mål.

63 Domen Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., punkt 44.

64 Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet Philip Morris Brands m.fl. ( C‑547/14, EU:C:2015:853, punkterna 149 och 150) och domen Philip Morris Brands m.fl., punkt 166 och där angiven rättspraxis.

65 Se även rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om tillämpningen av direktiv [2014/40] om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, COM/2021/249 slutlig, punkt 3.1, fotnot 21.

66 Ibidem, punkt 3.1.

67 Dom av den 5 mars 2024, Public.Resource.Org and Right to Know mot kommissionen m.fl. ( C‑588/21 P, EU:C:2024:201) (nedan kallad domen Public.Resource.Org). I denna dom ålade domstolen kommissionen att bevilja tillgång till standarder som utarbetats av CEN, trots att upphovsrätt till dem görs gällande.

68 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

69 Se det anhängiggjorda förfarandet avseende talan som väcktes den 6 december 2024, International Electrotechnical Commission and ISO mot kommissionen (T‑631/24). Vad jag förstår vill man med talan få kommissionens respektive beslut upphävt, men man begär inte skadestånd.

70 Min kursivering. Se även punkt 37 för en liknande ordalydelse.

71 Se, när det gäller akter som är föremål för offentliggörande, diskussionen i generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Skoma-Lux ( C‑161/06, EU:C:2007:525, punkt 37).

72 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Heinrich ( C‑345/06, EU:C:2008:212, punkterna 122–133).