Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑198/24 Mr Green

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande, framställd av Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilrättsliga mål, Wien, Österrike), ingår i en rad mål som rör hasardspel online vilka tillhandahålls av bolag med säte på Malta. Deras respektive webbplatser är i regel inte bara åtkomliga från andra medlemsstater, utan är även riktade mot andra medlemsstater (genom webbplatsernas namn, de språk som används, reklam och så vidare), detta fall Österrike. Dessa bolag tillhandahåller sina tjänster med stöd av spellicenser vilka har utfärdats av den maltesiska spelmyndigheten i enlighet med maltesisk lagstiftning. De har emellertid inte alltid fått licens, utfärdade av myndigheterna i de medlemsstater som spelen riktas mot (nedan kallad målmedlemsstater), att tillhandahålla sådana spel på målmedlemsstaternas territorium, vilket krävs enligt spellagstiftningen i dessa medlemsstater.

2. Ett betydande antal konsumenter i dessa målmedlemsstater deltar i sådana hasardspel online, och många av dem förlorar stora summor pengar på detta sätt. Under de senaste åren har spelare försökt att få tillbaka vad de har förlorat genom att väcka civilrättslig talan mot maltesiska spelbolag vid lokala domstolar. Typiskt sett har det därvid gjorts gällande i) att konsumenten har satsat och förlorat insatser i hasardspel inom ramen för ett spelavtal som ingåtts med ett av dessa bolag, ii) att de hasardspel som tillhandahölls var olagliga eftersom bolaget i fråga saknade licens från myndigheterna i målmedlemsstaten och att detta avtal därför var rättsstridigt enligt lokal avtalsrätt, och iii) att det ifrågavarande bolaget följaktligen är skyldigt att återbetala dessa insatser enligt bestämmelserna om obehörig vinst. Tusentals sådana mål har tydligen handlagts eller pågår för närvarande i Österrike och Tyskland. Det tycks även vara så att domstolarna i dessa medlemsstater hittills, i de flesta fall, har bifallit anspråken.

3. Föga förvånande har de maltesiska spelbolagen bestritt sådana krav på återbetalning. De vägrar tydligen också att rätta sig efter de domar som lokala konsumentdomstolar har meddelat emot dem, eftersom de anser att dessa avgöranden är uppenbart felaktiga. Dessa bolag har gjort gällande att de, i den mån deras tjänster tillhandahålls med stöd av maltesiska spellicenser, vilka ofta ger rätt att erbjuda hasardspel både inom Malta och från Malta, har rätt att tillhandahålla sådana tjänster i hela Europeiska unionen i enlighet med den frihet som föreskrivs i artikel 56 FEUF.

4. Enligt dessa bolag begränsar målmedlemsstaterna på ett oberättigat och/eller oproportionerligt sätt deras frihet att tillhandahålla tjänster när de tillämpar sina spelbestämmelser och licenskrav på dem på grundval av spelarskyddet (såsom förebyggande av bedrägeri, spelberoende och liknande problem). De har gjort gällande att de maltesiska spelbestämmelserna och den tillsyn som utövas av den maltesiska spelmyndigheten ger spelarna ett adekvat skydd och att detta är ett viktigt övervägande som dessa lokala domstolar underlåter att ta i beaktande.

5. De maltesiska spelbolagen har fått stöd från den maltesiska lagstiftaren i detta avseende. Den 12 juni 2023 antog den maltesiska lagstiftaren Bill 55, med utgångspunkt i att målmedlemsstaterna hindrar dessa bolags frihet att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF och att det har varit Maltas ”långvariga politik [att] uppmuntra etableringen av speloperatörer i Malta som erbjuder lokalt och gränsöverskridande tillhandahållande av sina tjänster på ett sätt som är förenligt med lokal lagstiftning, som ett led i att försöka främja privat företagande i linje med artikel 18 i Maltas konstitution”. Genom den lagstiftningen infördes en ny artikel 56A i den maltesiska spellagen. I denna artikel fastställs i huvudsak att varje talan som angriper lagligheten av tjänster som tillhandahålls av maltesiska bolag i enlighet med en maltesisk spellicens ska anses inte kunna tas upp till sakprövning av maltesiska domstolar. Där föreskrivs dessutom att en utländsk dom, genom vilken en sådan talan bifalls, varken ska erkännas eller verkställas i Malta.

6. I detta sammanhang avser förevarande begäran specifikt huruvida en spelare, som framställer ett krav på återbetalning mot ett maltesiskt spelbolag, kan säkerställa framtida verkställighet genom ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel (nedan kallat beslut om kvarstad) med stöd av förordning (EU) nr 655/2014. Denna interimistiska åtgärd syftar till att säkra de medel som företaget påstås inneha på bankkonton i flera medlemsstater.

7. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i ett av villkoren för att meddela ett beslut om kvarstad (vilket föreskrivs i artikel 7 i EAPO-förordningen), nämligen skyldigheten för käranden att visa att det föreligger ett ”brådskande behov” av en sådan åtgärd (allmänt kallat ”periculum in mora”, vilket är ett villkor som domstolen hittills aldrig har prövat). Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilken typ av bevisning en fordringsägare, som begär en sådan åtgärd, måste lägga fram i detta avseende. Den hänskjutande domstolen har bland annat begärt ett klargörande av huruvida villkoren för att bevilja ett europeiskt beslut om kvarstad ska begränsas till bevis som styrker gäldenärens subjektiva avsikt att hindra verkställigheten av en fordran, såsom handlingar som innebär att tillgångar förbrukas, göms eller avyttras, eller om även objektiva faktorer, inbegripet den maltesiska lagstiftarens lagstiftningsåtgärder, såsom illustreras i förevarande fall, kan beaktas vid denna bedömning.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. EAPO-förordningen

8. Beslutet om kvarstad är en säkerhetsåtgärd i form av en ”frysning”. Närmare bestämt kan en sådan åtgärd, enligt artiklarna 2 och 5 i EAPO-förordningen, i ”gränsöverskridande fall” begäras av en person (benämnd som ”fordringsägaren” i denna förordning) som gör gällande en ”penningfordran” på ”privaträttens område” mot en annan person (benämnd som ”gäldenären” i denna förordning), antingen innan talan väcks i sakfrågan, under ett sådant förfarande eller efter det att en dom har meddelats (eller en förlikning har ingåtts inför domstol eller en officiell handling har utfärdats) varigenom gäldenären åläggs att betala. Beslutet får fattas av den domstol som är behörig att pröva målet i sak eller av den domstol som hade meddelat avgörandet i sak. När beslutet har meddelats ålägger det den eller de berörda finansinstituten en bindande skyldighet att ”skydda” bankmedel som finns på ett eller flera bankkonton på en annan medlemsstats territorium. Detta förbjuder gäldenären, eller ett befullmäktigat ombud för gäldenären, att avyttra, överföra eller på annat sätt betunga dessa tillgångar, i syfte att säkerställa att de är tillgängliga för fordringsägarens indrivning av den underliggande fordran i ett senare skede. För att säkerställa att beslutet om kvarstad implementeras skyndsamt är beslutet automatiskt (och utan undantag) verkställbart i den medlemsstat där det eller de berörda kontona förs. Detta unionsrättsliga rättsmedel syftar till att effektivisera gränsöverskridande verkställighet av domar och på så sätt främja en välfungerande inre marknad och säkerställa att fordringsägare får ”faktisk tillgång till rättslig prövning” i Europeiska unionen.

9. I EAPO-förordningen fastställs enhetliga bestämmelser som reglerar de olika frågorna avseende ett sådant kvarstadsbesluts ”födelse”, ”liv” och ”död”. Särskilt ska nämnas artikel 7 i denna förordning, i vilken det stipuleras materiella villkor för att ett sådant beslut ska kunna fattas. I artikel 7.1 föreskrivs följande: ”Domstolen ska meddela ett beslut om kvarstad när fordringsägaren har lagt fram tillräcklig bevisning för att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov av en säkerhetsåtgärd i form av kvarstad, eftersom det finns reell risk för att det, utan en sådan åtgärd, inte kommer att gå att verkställa fordringsägarens fordran mot gäldenären eller bli betydligt svårare att göra detta.”

III. Bakgrund, det nationella förfarandet och tolkningsfrågan

10. Mr Green Limited (nedan kallat Mr Green) tillhandahåller hasardspel online via webbplatsen www.mrgreen.com i (bland annat) Österrike från sitt säte i Malta. Mr Green innehar en spellicens som har utfärdats av Maltese Gaming Authority i enlighet med maltesisk rätt. Mr Green har däremot ingen licens beviljad på grundval av den österrikiska Glücksspielgesetz (lagen om hasardspel).

11. Mellan den 3 januari 2017 och den 25 april 2019 deltog TQ, som är en konsument med hemvist i Wien (Österrike), i hasardspel på Mr Greens webbplats. Under denna period satsade och, i slutändan, förlorade han sammanlagt 62878 euro.

12. TQ väckte talan mot Mr Green om återbetalning, vid Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilrättsliga mål, Wien). TQ gjorde gällande att eftersom Mr Green inte hade licens enligt lagen om hasardspel var det underliggande spelavtalet ogiltigt, vilket innebar att bolaget var skyldigt att återbetala de förlorade insatserna.

13. Genom dom av den 2 december 2021 biföll den österrikiska domstolen talan och förpliktade följaktligen Mr Green att återbetala 62878 euro jämte ränta samt rättegångskostnader. Genom dom av den 21 februari 2022 ogillade Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen, Wien, Österrike) bolagets överklagande. Båda domarna vann laga kraft och blev verkställbara den 13 april 2022.

14. Den 13 februari 2024 ansökte TQ om kvarstad vid Bezirksgericht Innere Stadt Wien (Distriktsdomstolen, Wien, Österrike) med hänvisning till den talan som hade bifallits i dessa domar. Ansökan tog sikte på de bankkonton som Mr Green påstods inneha i Irland, Luxemburg, Malta och Sverige.

15. Vad gäller kravet på ”periculum in mora” i artikel 7.1 i EAPO-förordningen har TQ, i huvudsak, gjort gällande att i) Mr Green försökte hindra ett verkställighetsförfarande i Österrike genom att överföra tillgångar utanför Österrikes jurisdiktion, närmare bestämt genom att – vid ett ospecificerat datum före den 16 februari 2021 – säga upp det avtalsförhållande som Mr Green hade med Dimoco Europe GmbH, en betaltjänstleverantör som Mr Green hade ett tillgodohavande hos och som, i egenskap av tredje man och gäldenär, hade fortsatt att tillgodose anspråk framställda mot Mr Green fram till början av februari 2021. Det förelåg en ”reell risk” (i den mening som avses i den bestämmelsen) att Mr Green skulle vidta liknande åtgärder i andra medlemsstater och överföra samtliga dess tillgångar till Malta. Om detta skulle ske skulle indrivningen av TQ:s fordran ”inte kommer att gå … eller bli betydligt svårare” i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom ii) den nyligen införda artikel 56A i den maltesiska spellagen gjorde det praktiskt taget omöjligt att driva in sådana fordringar mot ett maltesiskt spelbolag på Malta.

16. Genom beslut av den 15 februari 2024 avslog Bezirksgericht Innere Stadt Wien (Distriktsdomstolen, Wien) TQ:s ansökan på grundval av att villkoret om ”periculum in mora” i artikel 7.1 i EAPO-förordningen inte var uppfyllt. Närmare bestämt fann nämnda domstol att det inte förelåg något ”brådskande behov” av en sådan åtgärd, eftersom TQ hade dröjt med sin ansökan under två år från den dag då de domar som han önskade få kvarstad med avseende på blev verkställbara, oaktat detta i) var de åtgärder som Mr Green vidtog år 2021 var inte tillräckliga för att visa att det förelåg en ”reell risk” (i den mening som avses i denna bestämmelse) för att verkställigheten av TQ:s fordran, i avsaknad av ett sådant beslut, ”inte kommer att gå … eller bli betydligt svårare” år 2024, och ii) trots att Prim’Awla tal-Qorti Ċivili (Första avdelningen vid civildomstolen, Malta) vägrade att verkställa österrikiska domar på grundval av artikel 56A i den maltesiska spellagen, var det oklart huruvida de högre instanserna hade dömt eller skulle döma på samma sätt.

17. TQ överklagade detta beslut till Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilrättsliga mål, Wien). Nämnda domstol konstaterade att utgången i målet var beroende av en korrekt tolkning av artikel 7.1 i EAPO-förordningen och beslutade därför att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 7.1 i [EAPO-förordningen] tolkas så, att handlingar utförda av gäldenären som ligger tre år eller längre tillbaka i tiden och/eller hinder för verkställighet av domen i gäldenärens medlemsstat inte ska beaktas?”

18. TQ, Mr Green, den belgiska och den maltesiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter var närvarande vid förhandlingen, som hölls den 19 juni 2025.

IV. Bedömning

19. Det är uppenbart att en sådan ansökan om kvarstad, som den som TQ framställde vid de österrikiska domstolarna, kan tas upp till sakprövning. Det ska noteras att saken omfattas av tillämpningsområdet för EAPO-förordningen. TQ försöker nämligen med sin ansökan säkerställa verkställighet av en ”[privaträttslig] penningfordr[an]” i ett ”gränsöverskridande fall”.

20. Den hänskjutande domstolen hyser däremot tvivel om huruvida en sådan ansökan kan anses vara välgrundad under sådana omständigheter som de som är aktuella i förevarande mål. Såsom anges i inledningen beror detta på huruvida villkoren för att förordna om kvarstad (vilka föreskrivs i artikel 7 i EAPO-förordningen) är uppfyllda. I avsnitt B kommer jag att behandla den hänskjutande domstolens fråga i detta avseende. Innan jag går vidare kommer jag emellertid, i avsnitt A, att behandla en inledande fråga, som har diskuterats vid EU-domstolen, vilken avser det optimala sättet att förena förfarandet för förhandsavgörande med förfarandet för europeiskt beslut om kvarstad.

A. Hur man förenar förfarandet för förhandsavgörande med förfarandet för europeiskt beslut om kvarstad

21. För att ”frysningsåtgärder” ska vara effektiva måste de innehålla ett överraskningsmoment. Medel som finns på bankkonton utgör mycket volatila tillgångar. En motsträvig gäldenär som har informerats i förväg om att hans eller hennes konto är föremål för en sådan åtgärd skulle snabbt kunna tömma kontot i fråga genom en enkel elektronisk banktransaktion innan åtgärden kan verkställas.

22. För att säkerställa detta överraskningsmoment och därmed förhindra att den risk som beskrivs ovan förverkligas, har unionslagstiftaren ansett det nödvändigt att ansökningar om kvarstad avgörs (och, i förekommande fall, beviljas) av nationella domstolar i ex parte-förfaranden, enbart på grundval av de uppgifter och den bevisning som fordringsägaren har tillhandahållit. Vad gäller det första steget i förfarandet för ett europeiskt beslut om kvarstad (nedan kallat förordnandefasen) föreskrivs i artikel 11 i EAPO-förordningen att ”gäldenären … inte [ska] underrättas om ansökan […] eller höras innan beslutet om kvarstad meddelas”. Enligt artiklarna 24, 25 och 28.1 i förordningen ska gäldenären underrättas först efter det att beslutet har genomförts av banken i fråga. Enligt artikel 33 i denna förordning har gäldenären sedan rätt att, vid den domstol som har meddelat beslutet, ansöka om att beslutet ska upphävas. Gäldenären kommer att höras under detta andra steg i förfarandet för ett europeiskt beslut om kvarstad (nedan kallad omprövningsfasen).

23. Det uppstår emellertid utmaningar inom detta, i övrigt, väl genomarbetade system när nationella domstolar, såsom Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilrättsliga mål, Wien), mottar ansökningar om kvarstad, men är osäkra på tolkningen av de villkor som föreskrivs i EAPO-förordningen, inbegripet villkoren i artikel 7 FEUF, och önskar få till stånd ett klargörande i detta avseende från EU-domstolen genom förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.

24. Det förefaller vara helt logiskt att de nationella domstolarna, i likhet med den hänskjutande domstolen i förevarande mål, vill erhålla sådana klargöranden i samband med förordnandefasen, innan de fattar ett beslut om att bevilja en ansökan om kvarstad (särskilt som de i detta skede är skyldiga att pröva huruvida dessa krav är uppfyllda enligt artikel 17.1 i EAPO-förordningen). Dessa domstolar är dessutom fullt behöriga att begära ett förhandsavgörande i ett sådant skede. Problemet är emellertid att en begäran om förhandsavgörande i detta skede skulle kunna undergräva den nödvändiga sekretessen för den ansökan om kvarstad som handläggs, vilket utgör en oavsiktlig följd av de processuella regler som styr förfarandet för förhandsavgörande vid EU-domstolen.

25. Det ska närmare bestämt erinras om att EU-domstolens justitiesekreterare, enligt artikel 23 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolens stadga), ska översända beslutet om hänskjutande till ”parterna [i det nationella målet]” när en begäran om förhandsavgörande har framställts av en nationell domstol. Enligt artikel 23 andra stycket i domstolens stadga och artikel 96.1 a i domstolens rättegångsregler har ”parterna” dessutom rätt att avge yttranden vid domstolen. Det står klart att begreppet ”parterna [i det nationella målet]”, med avseende på nationella förfaranden angående ett beslut om kvarstad enligt EAPO-förordningen, omfattar gäldenären.

26. Avseende den sistnämnda punkten är jag medveten om att ”parterna [i det nationella målet]” i allmänhet fastställs mot bakgrund av tillämpliga nationella processuella bestämmelser och, logiskt sett (eftersom det rör sig om en nationell rättsfråga), av den hänskjutande domstolen (såsom föreskrivs i artikel 97.1 i domstolens rättegångsregler), när det gäller förfaranden på nationell nivå. Förfarandena avseende ett beslut om kvarstad har emellertid det särdraget att de huvudsakligen regleras av de enhetliga processuella bestämmelser vilka har fastställs i unionsrätten genom EAPO-förordningen. Följaktligen måste fastställandet av vilka ”parterna” är ske i enlighet med dessa bestämmelser. Eftersom dessa regler utgör en del av unionsrätten ankommer det på domstolen att tillhandahålla en enhetlig tolkning för att säkerställa samstämmigheten mellan medlemsstaterna.

27. Det följer av en systematisk tolkning av bestämmelserna i fråga att gäldenären helt enkelt är svarande i ett sådant förfarande, eftersom gäldenären enligt definitionen i artikel 4.7 i EAPO-förordningen är den person ”mot vilken” fordringsägaren försöker utverka ett beslut om kvarstad. Det faktum att gäldenären inte ska informeras (eller höras under) förordnandefasen och att han eller hon inte kommer att ha rätt att försvara sig förrän i omprövningsfasen föranleder inte någon annan bedömning. Dessa två faser måste nämligen betraktas som inneboende delar av ett enda processuellt ramverk, det vill säga förfarandet för ett europeiskt beslut om kvarstad, vilket i grunden inbegriper ett kontradiktoriskt förhållande mellan fordringsägaren och gäldenären avseende förordnande av en säkerhetsåtgärd.

28. Sammanfattningsvis ska gäldenären, när en begäran om förhandsavgörande framställs av en nationell domstol under förordnandefasen, informeras av EU-domstolen om denna begäran och ges tillfälle att delta i förfarandet för förhandsavgörande. Detta innebär oundvikligen att gäldenären i otid får kännedom om att ansökan om ett beslut om kvarstad avseende hans eller hennes bankkonto/bankkonton handläggs vid den nationella domstolen. Det är i själva verket det som har skett i det föreliggande fallet vad Mr Green beträffar.

29. Detta är enligt min mening olyckligt, eftersom det innebär att just den risk som lagstiftaren försökte minimera, nämligen risken för att gäldenären döljer eller förbrukar de tillgångar som avses innan beslutet genomförs, kvarstår. Den fordringsägare som har ingett ansökan skulle på grund av detta kunna lida irreparabel skada, i strid med dennes rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den ändamålsenliga verkan av det system som har införts genom artikel 267 FEUF äventyras också. EU-domstolens förhandsavgörande kan nämligen visa sig vara till begränsad nytta för den nationella domstolen i målet i fråga, i synnerhet om ett beslut om kvarstad anses vara välgrundat mot bakgrund av detta avgörande, men gäldenären under tiden har dolt eller förbrukat sina tillgångar och därmed berövat ansökan dess ändamålsenliga verkan.

30. En sådan situation bör inte upprepas i framtida mål. Man måste hitta en pragmatisk lösning som i) säkerställer de nationella domstolarnas rättighet att begära förhandsavgöranden avseende villkoren som föreskrivs i EAPO-förordningen (vilket också är avgörande för att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta instrument inom hela unionen) och samtidigt ii) slår vakt om den ändamålsenliga verkan av EAPO-förordningen och fordringsägarens intressen.

31. En möjlig lösning skulle kunna vara att domstolen (om)tolkar artikel 23 i domstolens stadga och artikel 96.1 a i domstolens rättegångsregler på så sätt att gäldenären varken ska underrättas om att en begäran om förhandsavgörande har framställts eller, ännu mindre, ska ha rätt att yttra sig vid EU-domstolen, när en sådan begäran har framställts av nationella domstolar avseende EAPO-förordningen, även om gäldenären formellt sett är ”part [i det nationella målet]”. Detta synsätt har en ”symmetrisk” logik som är tilltalande vid en första anblick: ”Parterna” (såsom gäldenären) skulle kunna delta i förfarandet för förhandsavgörande om, och i den mån, de kan göra det i målet vid den nationella domstolen. Jag anser emellertid att en sådan lösning varken är genomförbar eller lämplig.

32. Den tolkningen strider helt enkelt mot ordalydelsen i artikel 23 i domstolens stadga och artikel 96.1 a i domstolens rättegångsregler, enligt vilka ”parterna” i ett nationellt mål har rätt att delges en begäran om förhandsavgörande som har framställts under detta förfarande och att inkomma med yttranden till EU-domstolen. Det föreskrivs inte något undantag för dem som inte har informerats om målet vid den nationella domstolen och/eller som inte har rätt att inställa sig vid den hänskjutande domstolen.

33. Det ska dessutom erinras om att de som har utformat artikel 23 i domstolens stadga och artikel 96.1 a i domstolens rättegångsregler har tillåtit ”parterna i det nationella målet” att delta i förfarandet för förhandsavgörande i syfte att säkerställa deras rätt att yttra sig, som är en del av deras grundläggande rätt till en rättvis rättegång (en rättighet som skyddas av artikel 47 i stadgan). Den tolkning av unionsrätten som domstolen ger som svar på en begäran om förhandsavgörande har nämligen vanligtvis en betydande, eller till och med avgörande, inverkan på utgången i det nationella målet. Mot bakgrund av detta syfte skulle ett undantag för ”parter” som befinner sig i gäldenärens situation under förordnandefasen vara tveksamt.

34. Vad gäller förfaranden på nationell nivå avseende beslut om kvarstad är gäldenärens rätt att yttra sig endast fördröjd (till efter genomförandet av beslutet). Gäldenären kommer så småningom (under omprövningsfasen) att ha möjlighet att övertyga den nationella domstolen om att villkoren för att meddela beslutet i själva verket inte var uppfyllda.

35. Om den nationella domstolen däremot framställer en begäran om förhandsavgörande under förordnadefasen och gäldenären varken informeras om denna begäran eller får tillfälle att yttra sig vid EU-domstolen, kommer EU-domstolen att göra en bindande tolkning av EAPO-förordningen, vilken, med största sannolikhet, en gång för alla, kommer att avgöra lagenligheten av beslutet om kvarstad, utan att gäldenären ges möjlighet att yttra sig över detta. Den tolkningen kommer att vara bindande för den nationella domstolen under återstoden av förfarandet. Om denna tolkning är till men för gäldenärens intressen, kommer gäldenären inte att ha någon faktisk möjlighet att, i samband med omprövningsfasen vid den nationella domstolen eller EU-domstolen, argumentera för en annan tolkning (utom i det osannolika fallet att den nationella domstolen i detta skede övertygas om att begära ett nytt förhandsavgörande avseende samma unionsrättsliga fråga/frågor). I detta avseende kommer gäldenären förvägras rätten att yttra sig.

36. Enligt min mening är det att föredra att nationella domstolar avstår från att begära förhandsavgörande under förordnandefasen och i stället, om det är nödvändigt, gör det först efter det att beslutet om kvarstad eventuellt har genomförts.

37. Under förordnandefasen behöver inte en nationell domstol vara helt säker på att villkoren i EAPO-förordningen är uppfyllda i sin helhet. När det till exempel gäller villkoret i artikel 7.1 bör domstolen, vilket kommer att utvecklas i nästa avsnitt, bevilja ansökan om fordringsägaren har lagt fram tillräckliga bevis för att det föreligger en reell risk för att indrivning av fordringsägarens fordran inte kommer att gå eller bli betydligt svårare. Det krävs inte fullständig bevisning i detta skede, och det kan fortsatt finnas en viss grad av osäkerhet. Samma princip gäller för tolkningen av detta villkor: om den tolkning som fordringsägaren har gjort gällande förefaller välgrundad och villkoret sammantaget är uppfyllt mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis avseende artikel 7.1, ska eventuella kvarstående tvivel som den nationella domstolen hyser beträffande dess exakta innebörd lämnas för senare övervägande, och beslutet om kvarstad ska meddelas.

38. Det beslut som den nationella domstolen fattar under förordnandefasen är i själva verket endast ”provisoriskt”. Lagenligheten av det meddelade beslutet om kvarstad kommer att omprövas av samma nationella domstol under omprövningsfasen. I detta skede kommer en djupgående diskussion mellan parterna (inter partes) att ske angående dessa villkor. Om denna diskussion bekräftar de tvivel som den nationella domstolen hyste, har den möjlighet att begära ett förhandsavgörande i denna fråga för att erhålla en bestämd tolkning av dessa villkor. Först därefter kommer den nationella domstolen att fatta ett slutligt och heltäckande beslut om huruvida beslutet om kvarstad är lagenligt, i förekommande fall mot bakgrund av EU-domstolens tolkning.

39. Ett motargument skulle kunna vara att omprövningsfasen inte sker automatiskt, utan endast äger rum om gäldenären begär att beslutet om kvarstad ska upphävas i enlighet med artikel 33 i EAPO-förordningen. En nationell domstol, särskilt en domstol som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 267 tredje stycket FEUF, och som således är skyldig att hänskjuta unionsrättsliga frågor, kan med rätta vara bekymrad över att den, om den underlåter att framställa en begäran om förhandsavgörande under förordnandefasen, riskerar att berövas möjligheten att göra detta om gäldenären inte angriper beslutet om kvarstad.

40. Det ska dock för det första noteras att sannolikheten för att en gäldenär inte kommer att begära ett upphävande av beslutet om kvarstad är relativt liten. Frysning av ett bankkonto är i regel inte en åtgärd som gäldenärer tenderar att ignorera. När ett beslut om kvarstad meddelas blir gäldenären, genom det beslut, dessutom uttryckligen uppmärksammad på att han eller hon kan ansöka om upphävande. Vidare gör detta instrument det särskilt enkelt för en gäldenär att göra det. Upphävande kan begäras när som helst, och ett standardformulär kan användas.

41. För det andra kan en noggrann och kreativ tillämpning av bestämmelserna i EAPO-förordningen erbjuda ett effektivt rättsmedel, i den osannolika händelsen att en nationell domstol hyser genuina farhågor om gäldenärens eventuella passivitet. Det ska särskilt noteras att den beslutsfattande domstolen, enligt artikel 35.2 denna förordning, ex officio får upphäva beslutet om kvarstad på grundval av ”ändrade omständigheter”, om det är tillåtet enligt nationell processrätt. Detta begrepp har varken definierats eller begränsats i förordningen och är, enligt min mening, tillräckligt brett för att omfatta situationer i vilka EU-domstolen, efter det att beslutet om kvarstad har meddelats, gör en tolkning av EAPO-förordningen som påverkar lagenligheten av den vidtagna åtgärden. Den nationella domstolen kan därför i) meddela ett beslut om kvarstad, ii) framställa en begäran om förhandsavgörande för prövning ex officio av beslutets lagenlighet med stöd av artikel 35.2 och iii) upphäva eller fastställa lagenligheten av denna åtgärd mot bakgrund av EU-domstolens svar.

42. Den lösning som jag föreslår kan visserligen leda till att gäldenären blir tvungen att uthärda en längre period, motsvarande den tid som förfarandet för förhandsavgörande varar, under vilket hans konto förblir fryst i enlighet med ett beslut om kvarstad som kan vara grundat på en tolkning av unionsrätten som senare bedöms vara felaktig. EU-domstolen skulle emellertid kunna ta hänsyn till gäldenärens prekära situation och prioritera en begäran om förhandsavgörande avseende EAPO-förordningen. I de undantagsfall i vilka ett beslut om kvarstad allvarligt skulle äventyra gäldenärens förmåga att tillgodose grundläggande försörjningsbehov, skulle domstolen dessutom kunna tillämpa det preliminära förfarandet för brådskande mål (PPU), eller åtminstone förfarandet för skyndsam handläggning, vilka, på olika sätt, begränsar handläggningstiden vid EU-domstolen till några veckor.

B. Artikel 7.1 i EAPO-förordningen

43. Som nämnts ovan innehåller artikel 7 i EAPO-förordningen materiella villkor för att meddela ett beslut om kvarstad. Dessa villkor varierar beroende på om fordringsägaren, vid tidpunkten för ansökan, hade erhållit en exekutionstitel enligt vilken gäldenären förpliktigas att betala den underliggande fordran.

44. Om fordringsägaren, i likhet med TQ, redan hade erhållit en exekutionstitel är endast artikel 7.1 tillämplig. Enligt den bestämmelsen ”ska [domstolen] meddela” ett beslut om kvarstad när ”fordringsägaren har lagt fram tillräcklig bevisning för att övertyga domstolen om att det föreligger ett brådskande behov av en [sådan] säkerhetsåtgärd …, eftersom det finns reell risk för att det, utan en sådan åtgärd, inte kommer att gå att verkställa fordringsägarens fordran mot gäldenären eller bli betydligt svårare att göra detta”.

45. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida ”handlingar utförda av gäldenären som ligger tre år eller längre tillbaka i tiden” och ”hinder för verkställighet av domen i gäldenärens medlemsstat” kan beaktas i detta sammanhang. Denna någorlunda specifika fråga återspeglar de omständigheter som TQ har åberopat till stöd för sin ansökan om kvarstad, såsom de sammanfattats i punkt 15 ovan, nämligen följande: i) att Mr Green år 2021 sade upp ett avtal med en österrikisk betaltjänstleverantör (Dimoco Europe) och ii) att den maltesiska lagstiftaren antog artikel 56A i den maltesiska spellagen.

46. I stället för att ge ett svar som är anpassat till en sådan specifik uppsättning faktiska omständigheter, bör EU-domstolen enligt min mening behandla den aktuella frågan mer allmänt, särskilt som den ännu inte har tolkat artikel 7.1 i EAPO-förordningen. Följaktligen bör domstolen, såsom beskrivs i de följande avsnitten, allmänt klargöra 1) innebörden av det villkor som anges i denna bestämmelse och 2) vilka typer av bevis som fordringsägaren kan lägga fram för att visa att detta villkor är uppfyllt. I detta sammanhang ska även den eventuella relevansen av de omständigheter som den hänskjutande domstolen har angett i sin tolkningsfråga prövas. Ett sådant svar kommer inte bara att vara till hjälp för den hänskjutande domstolen, utan även minska sannolikheten för att andra domstolar begär förhandsavgörande avseende artikel 7.1 i framtida mål.

1. Det ”brådskande behovet” av ett beslut om kvarstad

47. Jag inleder med det uppenbara. Eftersom artikel 7.1 i EAPO-förordningen inte hänvisar till medlemsstaternas nationella rättsordningar, ska denna bestämmelse ges en autonom tolkning, vilken säkerställer att den tillämpas enhetligt i hela unionen.

48. Med detta klargjort framstår det för mig, mot bakgrund av de förklaringar som lämnats i beslutet om hänskjutande och diskussionen vid EU-domstolen, som att två inbördes beroende frågor – vilka är avgörande för att det system som har inrättats genom EAPO-förordningen ska fungera effektivt – måste behandlas vid tolkningen av artikel 7.1 i detta instrument.

49. För det första föreskrivs det inte i artikel 7.1, i motsats till vad den hänskjutande domstolen och den maltesiska regeringen har gjort gällande, att det föreligger två olika villkor, nämligen att det ska föreligger ett ”brådskande behov” av ett beslut om kvarstad och att det ska finnas en ”reell risk” för att verkställigheten av fordringsägarens fordran, i avsaknad av en sådan åtgärd, hindras eller försvåras avsevärt. Det följer snarare otvetydigt av ordalydelsen i den bestämmelsen att dessa begrepp utgör två oskiljaktiga aspekter av ett och samma villkor: fordringsägaren måste visa att det föreligger ett ”brådskande behov” av åtgärden ”eftersom” (det vill säga som en följd av) en ”reell risk” för att den senare verkställigheten av fordran ska komma att hindras eller försvåras. Detta återspeglar i huvudsak kravet på ”periculum in mora” (”fara i dröjsmål” eller ”brådskande natur”) som är gemensamt för många rättsmedel.

50. För det andra ska denna ”reella risk”, som avses i artikel 7.1 i EAPO-förordningen, i huvudsak förstås så, att den avser risken för att gäldenären vidtar åtgärder – såsom att tillgångar förbrukas, döljs eller förstörs eller avyttras till ett pris som understiger deras värde – i syfte att undvika betalning av skulden. Detta har den hänskjutande domstolen med rätta antagit och har även gjorts gällande av de rättegångsdeltagare som har inkommit med yttranden till domstolen (med undantag för den belgiska regeringen).

51. Artikel 7.1 i EAPO-förordningen är visserligen tvetydig i denna fråga. Som jag har påpekat ovan hänvisar den endast till en ”reell risk” för att ”det inte kommer att gå att verkställa fordringsägarens fordran … eller bli betydligt svårare att göra detta”. Betraktade var för sig skulle dessa vaga termer kunna omfatta inte bara risken för att en (motsträvig) gäldenär vidtar åtgärder för att undandra sig betalning, utan även (såsom den belgiska regeringen har hävdat) varje annat ”reellt” hot mot indrivningen av fordran, såsom risken för att en (välvillig) gäldenär blir insolvent vid tidpunkten för verkställigheten på grund av en dålig ekonomisk situation eller en försämring av den ekonomiska situationen under normala affärsförhållanden eller på grund av att gäldenären har flera fordringsägare att betala till.

52. Skäl 14 EAPO-förordningen bekräftar icke desto mindre att den snävare tolkningen som anges i punkt 50 i detta förslag till avgörande återspeglar lagstiftarens avsikt. I det skälets tredje stycke anges närmare bestämt att ett beslut om kvarstad endast är berättigat om den efterföljande verkställigheten av en fordran, i avsaknad av ett beslut om kvarstad, kan bli omöjligt eller betydligt svårare ”eftersom det finns en verklig risk för att gäldenären, när fordringsägaren väl har möjlighet att få den befintliga eller framtida domen verkställd, kan ha förbrukat, gömt eller förstört sina tillgångar eller avyttrat dem till ett pris som understiger deras värde, i onormal omfattning eller genom onormala åtgärder”. Det fjärde stycket ger ytterligare stöd för denna tolkning genom att det klargör att ”bara det faktum att gäldenären har mer än en fordringsägare” eller ”gäldenärens ekonomiska förhållanden är ogynnsamma eller att de är på väg att försämras” inte i sig bör anses utgöra tillräcklig grund för att motivera att ett beslut om kvarstad meddelas.

53. Förarbetena till EAPO-förordningen bekräftar lagstiftarens syfte i detta avseende. I den dåvarande artikel 7.1 b i kommissionens förslag till EAPO-förordningen formulerades ursprungligen villkoret ”periculum in mora” i allmänna ordalag. Där föreskrevs att ”det troligtvis inte kommer att gå att verkställa … eller att det troligtvis kommer att bli betydligt svårare att göra detta … bland annat för att det finns en risk för att svaranden avlägsnar det eller de bankkonton på vilka tillgångar ska bevaras genom föreläggandet och gör sig av med eller döljer dessa”. Under förhandlingarna vid rådet uttryckte vissa delegationer stöd för att ha kvar detta vida tillvägagångssätt. Majoriteten av delegationerna ansåg dock att det, med tanke på de potentiellt ”drakoniska” effekterna av ett beslut om kvarstad på en gäldenär, på så sätt att det begränsar gäldenärens grundläggande rätt till egendom och till och med kan lamslå hans eller hennes ekonomiska verksamhet, är nödvändigt att finna en ”lämplig avvägning” mellan fordringsägarens och gäldenärens intressen. Man enades därför om att en sådan åtgärd endast bör beviljas om det finns en ”reell risk” för att gäldenären kommer att vidta åtgärder för att undvika betalning. Villkoret ”periculum in mora” formulerades i enlighet med detta. Efter flera omarbetningar av artikel 7.1 beslutades slutligen att i) bestämmelsen i sig skulle förbli koncis och endast hänvisa till förekomsten av en ”reell risk” för att genomförandet hindras eller blir betydligt svårare, medan ii) ”särskilda förklaringar” avseende arten av denna risk skulle ingå i ett skäl, som slutligen blev skäl 14.

54. Mot denna bakgrund blir slutsatsen att artikel 7.1 i EAPO-förordningen föreskriver ett enda villkor, vilket svarar mot det traditionella begreppet periculum in mora. Mot bakgrund av skäl 14 i förordningen måste den bestämmelsen förstås så, att villkoret i fråga är uppfyllt när fordringsägaren har lagt fram tillräckliga bevis för att övertyga den domstol vid vilket begäran framställs att det föreligger ett brådskande behov av ett beslut om kvarstad, i den mån det föreligger en reell risk att gäldenären, om en sådan beslut inte meddelas, kommer ha förbrukat, dolt eller förstört sina tillgångar eller avyttrat dem till ett undervärde när fordringsägaren har möjlighet att verkställa en befintlig eller framtida dom, vilket därigenom hindrar eller, åtminstone, försvårar indrivningen av fordringsägarens fordran.

2. Vad skulle kunna påvisa ett sådant ”brådskande behov”?

55. Som betonas i artikel 7.1 i EAPO-förordningen åligger det fordringsägaren att lägga fram ”tillräckliga bevis” för att visa att det, i det aktuella fallet, föreligger en ”reell risk” för att gäldenären, om det begärda beslutet om kvarstad inte meddelas, kan ha förbrukat, dolt eller förstört sina tillgångar eller avyttrat dem till ett undervärde vid den tidpunkt då han eller hon har möjlighet att verkställa en befintlig eller framtida dom.

56. Den bevisbörda som åligger borgenären ska emellertid respektera den ”lämpliga avvägning” som anges i punkt 53 ovan. Å ena sidan kan det inte åligga fordringsägaren, i motsats till vad den maltesiska regeringen har gjort gällande, att lägga fram fullständig bevisning för att gäldenären avser att undandra sig betalning eller att han eller hon för närvarande försöker göra det. Ett sådant krav skulle i praktiken ofta vara omöjligt att leva upp till och skulle avsevärt undergräva nyttan av förordningen. För att undvika att ett beslut om kvarstad meddelas mot en gäldenär som inte har för avsikt att undandra sig betalning, kan fordringsägarens ansökan, å andra sidan, inte heller grunda sig på rena antaganden eller allmänna påståenden. Jag anser att det ”avvägda” synsättet består i att ålägga fordringsägaren att lägga fram konkreta indikationer som ger upphov till en rimlig grad av sannolikhet för att gäldenären, om beslutet inte meddelas, har förbrukat, dolt eller förstört sina tillgångar eller avyttrat dem till ett undervärde vid tidpunkten för att verkställigheten kan ske.

57. Skäl 14 fjärde stycket i EAPO-förordningen innehåller en förteckning över omständigheter som kan utgöra sådana indikationer. Logiskt sett hänvisar denna förteckning särskilt till gäldenärens handlingar rörande dennes tillgångar som förefaller ”ovanliga”, det vill säga som inte är ekonomiskt eller affärsmässigt motiverade, till exempel gäldenärens ”uttag från konton och hans eller hennes utgifter” som inte förefaller vara nödvändiga ”för att täcka sin löpande verksamhet eller familjens löpande kostnader”. Ett sådant beteende kan ge upphov till en skälig misstanke om att gäldenären faktiskt vidtar åtgärder för att dölja eller förbruka sina tillgångar. Denna förteckning kommer att behandlas närmare nedan. För tillfället är det tillräckligt att konstatera att förteckningen inte är uttömmande, utan endast vägledande, vilket framgår av uttrycket ”t.ex.” i detta stycke. Såsom kommissionen med rätta har påpekat kan varje omständighet som, enskilt eller tillsammans med andra, kan ge en indikation på att det föreligger en sådan risk utgöra relevant bevisning. De nationella domstolarna skyldiga att göra en ”övergripande bedömning” från fall till fall av samtliga omständigheter som fordringsägarna har åberopat i detta avseende, vilket klargörs i samma stycke.

58. I det nationella målet ankommer det inte på EU-domstolen, utan på den hänskjutande domstolen, att göra en sådan ”övergripande bedömning”, på grundval av den bevisning som TQ har lagt fram till stöd för sin ansökan. Eftersom förevarande mål är det första som rör artikel 7.1 i EAPO-förordningen, bör den hänskjutande domstolen icke desto mindre få tillgång alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid denna bedömning.

59. Jag ska börja med den mest slående omständighet som TQ har åberopat, nämligen att den maltesiska lagstiftaren har antagit artikel 56A i den maltesiska spellagen, vilket den hänskjutande domstolen i sin tolkningsfråga kallat ”hinder för verkställighet av domen i gäldenärens medlemsstat”. I motsats till vad Mr Green och den maltesiska regeringen har gjort gällande är denna omständighet, enligt min mening, uppenbart relevant inom ramen för den ”övergripande bedömning” som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra.

60. Enbart den omständigheten att gäldenären har tillgångar i en annan medlemsstat än den där den domstol som utfärdat exekutionstiteln är belägen, eller att gäldenären överförde – eller håller på att överföra – sina tillgångar från en medlemsstat till en annan, är i allmänhet inte i sig tillräcklig för att fastställa att det föreligger en ”reell risk” för att indrivning av fordringsägarens fordran kommer att hindras eller försvåras. Oavsett gäldenärens avsikter i detta avseende kan han eller hon vanligtvis inte undvika betalning av sina skulder på det sättet. Fordringsägaren kan nämligen i princip göra gällande denna exekutionstitel i denna andra medlemsstat, nästan lika lätt som han eller hon skulle kunna göra det i ursprungsmedlemsstaten, med stöd av de mekanismer som föreskrivs i Bryssel Ia-förordningen. Enligt bestämmelserna i den förordningen, och i enlighet med den princip om ömsesidigt förtroende som ligger till grund för dessa bestämmelser, är en dom eller en officiell handling som har utfärdats i en medlemsstat i princip verkställbar i alla andra medlemsstater.

61. Såsom den belgiska regeringen och kommissionen har gjort gällande förhåller sig saker emellertid annorlunda när en medlemsstat antar en lagbestämmelse (i detta fall artikel 56A i den maltesiska spellagen), enligt vilken dess domstolar har befogenhet att vägra verkställighet av utländska domar på dess territorium, såsom den dom som biföll fordringsägarens begäran.

62. Frågan huruvida artikel 56A i den maltesiska spellagen är förenlig med Bryssel Ia-förordningen – en fråga som har gett upphov till en omfattande diskussion vid EU-domstolen – saknar betydelse för denna bedömning. Det som är relevant är att Prim’Awla tal-Qorti Ċivili (Första avdelningen vid civildomstolen) tycks följa den bestämmelsen. Det har rapporterats om att överklaganden av denna domstols domar är anhängiga vid Qorti tal-Appell (Appellationsdomstolen, Malta), vilken skulle kunna göra en annan bedömning. Faktum kvarstår dock att det, genom den lagen, finns en rimlig grad av sannolikhet för att åtminstone verkställigheten av TQ:s fordran kommer att visa sig vara omöjlig i Malta.

63. Eftersom det inte är möjligt att vidta några verkställighetsåtgärder mot gäldenären på den berörda medlemsstatens territorium, är gäldenärens tillgångar som finns där (vilket sannolikt betyder de flesta tillgångar, i fallet med spelföretag som har säte i denna medlemsstat och som bedriver verksamhet därifrån) i praktiken ”dolda” för fordringsägaren. Även om en lagstiftningsakt som artikel 56A i den maltesiska spellagen inte påverkar fordringsägarens möjligheter att få sin dom verkställd i andra medlemsstater, vilket den maltesiska regeringen har påtalat, skapar den också ett incitament för gäldenären att överföra eventuella tillgångar som han eller hon kan tänkas ha i dessa andra medlemsstater till den berörda medlemsstaten, vilket TQ har påtalat, och därigenom helt och hållet ”dölja” sina tillgångar för fordringsägaren.

64. I motsats till vad Mr Green och den maltesiska regeringen har gjort gällande innebär inte beaktandet av en sådan omständighet att den ”lämpliga avvägningen” som lagstiftaren har försökt att uppnå mellan fordringsägarens och gäldenärens intressen sätts i fråga. Även om EAPO-förordningen, som nämnts ovan, inte syftar till att skydda fordringsägaren mot varje risk mot indrivning av fordran, utan mot risken för att gäldenären undandrar sig betalning, innebär inte detta att det endast är gäldenärens tidigare eller aktuella åtgärder som får beaktas vid bedömningen av denna risk. Även om de faktorer som anges i skäl 14 fjärde stycket i EAPO-förordningen, i de flesta fall, logiskt sett baseras på gäldenärens beteende, är de endast belysande, såsom anges ovan. För att ett beslut om kvarstad ska uppfylla sitt syfte måste risken för att gäldenären undandrar sig betalning bedömas på ett realistiskt sätt. Följaktligen bör alla indikationer som tyder på att det föreligger en sådan risk beaktas.

65. Trots detta kan, såsom kommissionen har påpekat, en sådan omständighet inte i sig vara tillräcklig för att uppfylla villkoret ”periculum in mora” i artikel 7.1 i EAPO-förordningen. Det kan nämligen inte rimligen abstrakt antas att varje maltesiskt spelbolag skulle utnyttja möjligheten i artikel 56A i den maltesiska spellagen genom att ”dölja” alla sina tillgångar i Malta för att undvika att betala spelarnas återbetalningskrav, såsom kravet från TQ. Enligt min uppfattning beror detta på en ”övergripande bedömning” från fall till fall av faktorer som indikerar att det föreligger en rimlig grad av sannolikhet för att bolaget i fråga kan komma att göra detta om ett beslut om kvarstad inte meddelas (vilket i sin tur skulle berättiga en ”frysning” av potentiella medel som innehas av bolaget i andra medlemsstater för att motverka en sådan risk). Detta övervägande leder mig till de övriga omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

66. För det första är, såsom föreslås i skäl 14 fjärde stycket, ”gäldenärens agerande i förhållande till fordringsägarens fordran” relevant i detta avseende. I förevarande fall vägrar Mr Green uttryckligen att rätta sig efter de domar genom vilka målen slutligt avgörs, som de österrikiska domstolarna har meddelat till TQ:s fördel, och det finns all anledning att tro, inte minst eftersom Mr Green har uppgett detta inför EU-domstolen, att bolaget kommer att åberopa artikel 56A i den maltesiska spellagen för att motsätta sig verkställighet av dessa domar i Malta. Som den belgiska regeringen helt riktigt har påpekat kan sådana omständigheter, inom ramen för den ”övergripande bedömningen”, bidra till att visa att det föreligger den ”reella risk” som fordras.

67. För det andra kan, såsom anges i skäl 14 fjärde stycket i EAPO-förordningen, ”gäldenärens typ av tillgångar” och ”gäldenärens agerande på senare tid i fråga om sina tillgångar” också vara relevant. Det är inte självklart att bolag som till exempel äger fast egendom i flera medlemsstater enkelt skulle vara i stånd att disponera över sina tillgångar och därmed helt och hållet ”dölja” dem i den medlemsstat där de är etablerade. Det är däremot mer sannolikt att det sker om fordringsägarens anspråk tar sikte på ett bolag som bedriver sin verksamhet online, från den berörda medlemsstaten, och har begränsade eller inga tillgångar någon annanstans. I detta sammanhang kan åtgärder som vidtas av detta bolag med avseende på dessa potentiella tillgångar, till exempel överföring av medel från bankkonton som bolaget har i andra medlemsstater eller avslutande av sådana bankkonton, vara indikatorer på att det föreligger en sådan risk för ”döljande”, i den mån sådana åtgärder framstår som ”ovanliga”, det vill säga utan ekonomisk/kommersiell grund.

68. På samma sätt kan hänsyn även tas till att Mr Green sade upp sin affärsförbindelse med en betaltjänstleverantör (Dimoco Europe) i en annan medlemsstat, vilket medförde att det skedde en överföring av det tillgodohavande som bolaget hade hos tjänsteleverantören. Särskilt när det gäller företag som bedriver verksamhet online, med begränsade eller inga fysiska tillgångar i målmedlemsstaterna, kan tillgodohavandet hos en sådan betalningsoperatör vara en av de få tillgångar som de har utanför den medlemsstat där de är etablerade. I den utsträckning det förefaller vara ”ovanligt”, såsom kommissionen har gjort gällande, kan en sådan uppsägning tyda på en bredare strategi från gäldenärens sida att ”dölja” alla sina tillgångar i Malta. Det måste dock finnas ett tidsmässigt samband mellan de båda. Det är därför som det i skäl 14 i EAPO-förordningen hänvisas till gäldenärens ”agerande på senare tid” avseende hans eller hennes tillgångar. En åtgärd som ligger alltför långt tillbaka i tiden kanske inte längre tyder på att risken kvarstår vid den tidpunkt då ansökan om ett beslut om kvarstad prövas. Detta måste emellertid bestämmas mot bakgrund av de övriga omständigheter som beaktas inom ramen för den ”övergripande bedömningen”. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

69. Innan jag avslutar vill jag behandla en sista fråga som har gett upphov till många diskussioner vid EU-domstolen, nämligen den tidpunkt då TQ ansökte om ett beslut om kvarstad. Hans fordran påstås ha uppkommit under år 2019 (när han deltog i hasardspel som Mr Green tillhandahöll). Mr Green sade upp kontraktet med Dimoco Europe i februari 2021. De österrikiska domstolarnas domar, genom vilka TQ:s talan bifölls, vann laga kraft och blev verkställbara den 13 april 2022 och artikel 56A i den maltesiska spellagen antogs den 12 juni 2023. TQ ingav ansökan den 13 februari 2024. Mr Green och den maltesiska regeringen har gjort gällande att detta dröjsmål i sig utgör skäl för att det begärda beslutet om kvarstad inte ska bifallas.

70. Det finns emellertid ingen bestämmelse i EAPO-förordningen som ålägger en fordringsägare en skyldighet att inge sin ansökan i samma ögonblick som det uppstår en ”reell risk” för att verkställigheten av hans eller hennes fordran inte ska kunna ske. Det enda relevanta övervägandet är huruvida denna ”risk” kvarstår vid tidpunkten då fordringsägaren inger sin ansökan. Det är inte i sig relevant huruvida han eller hon hade möjlighet att lämna in sin ansökan tidigare. Som har antytts tidigare, kan det faktum att vissa omständigheter sträcker sig över flera år tillbaka i tiden, beroende på omständigheterna, tyda på att den relevanta risken inte längre föreligger, antingen på grund av att det inte finns något som tyder på att gäldenären kommer att fortsätta att vidta åtgärder för att undvika verkställighet eller på grund av att gäldenären redan har vidtagit sådana åtgärder och att det nu är för sent för att ett beslut om kvarstad ska kunna ha ändamålsenlig verkan. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra detta i förevarande mål.

V. Förslag till avgörande

71. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Landesgericht für Zivilrechtssachen Wien (Regionala domstolen för civilrättsliga mål, Wien, Österrike) på följande sätt: Artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska tolkas så, att villkoret i denna bestämmelse är uppfyllt om fordringsägaren har lagt fram tillräcklig bevisning för att övertyga den domstol vid vilken begäran har framställts om att det föreligger ett brådskande behov av ett beslut om kvarstad, i den mån det finns en reell risk för att gäldenären, utan en sådan åtgärd, kan komma att ha förbrukat, gömt eller förstört sina tillgångar eller avyttrat dem till ett pris som understiger deras värde när fordringsägaren väl har möjlighet att få den befintliga eller framtida domen verkställd och det därigenom blir omöjligt eller betydligt svårare att driva in fordringsägarens fordran.

1 Originalspråk: engelska.

2 Se mina förslag till avgörande i målen Wunner ( C‑77/24, EU:C:2025:432), och European Lotto and Betting och Deutsche Lotto- und Sportwetten (C‑440/23, EU:C:2025:668). Jag kommer här att upprepa vissa bakgrundsbeskrivningar som återspeglar de berörda parternas argument i dessa mål.

3 Dessa domstolars behörighet härrör från den så kallade ”forum actoris”-bestämmelsen som har fastställts till förmån får konsumenter i artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).

4 Se https://parlament.mt/14th-leg/acts/act-xxi-of-2023/ (senast konsulterad den 7 september 2025).

5 Se L-Att tal-2023 li jemenda l-Att dwar il-Logħob (lagen om ändring av spellagen, 2023) (Tillägg till Malta Government Gazette, nr 21,071, av den 16 juni 2023 – Section A, s. 473). L-Att dwar il-Logħob (Spellagen) (Tillägg till Malta Government Gazette, nr 19,991, av den 15 maj 2018 – Section A, s. 509) (nedan kallad den maltesiska spellagen).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 maj 2014 om inrättandet av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (EUT L 189, 2014, s. 59) (nedan kallad EAPO-förordningen).

7 Se artikel 6 i EAPO-förordningen.

8 Se skälen 4, 5, 7 och 47 samt artikel 1.1 i EAPO-förordningen.

9 Se artikel 22 i EAPO-förordningen.

10 Se skälen 1–5 i EAPO-förordningen.

11 Se artikel 1.1 i EAPO-förordningen. Processrättsliga frågor som inte regleras i den förordningen regleras av den nationell rätt i den medlemsstat där prövningen sker (se artikel 46.1).

12 För det första är TQ:s fordran en ”penningfordran” eftersom det avser ”ett bestämt penningbelopp” (se artikel 4.5 i EAPO-förordningen). För det andra avser denna fordran ”ärenden av privaträttslig natur”, eftersom den har framställts av en enskild part mot en annan enskild part i enlighet med de vanliga civilrättsliga bestämmelserna. Slutligen är inget av undantagen i artikel 2.2 och 2.4 i EAPO-förordningen tillämpligt.

13 Eftersom de bankkonton som ska säkras genom det begärda kvarstadsbeslutet förvaltas i andra medlemsstater än den där domstolen som mottagit ansökan är belägen (se artikel 3.1 a i EAPO-förordningen).

14 Se, analogt, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company ( C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

15 EU-domstolens justitiesekreterare har hittills har följt detta tillvägagångssätt. I dom av den 7 november 2019, K.H.K (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937), ansågs gäldenären vara ”part i det nationella målet”. Däremot ansågs gäldenären inte vara det i dom av den 20 april 2023, Starkinvest ( C‑291/21, EU:C:2023:299). Detta kom sig av uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen skiljde sig åt vi vart och ett av dessa mål.

16 Att, i enlighet med artikel 46.1 i EAPO-förordningen, överlämna den frågan till nationell processrätt skulle leda till olika variationer av gäldenärens rätt att yttra sig inför EU-domstolen beroende på var den hänskjutande domstolen var belägen.

17 I flera bestämmelser i EAPO-förordningen betecknas både fordringsägaren och gäldenären som ”parter” i förfarandet för ett europeiskt beslut om kvarstad (se artikel 36.2 och 36.3 samt artikel 37). Intressant nog används begreppen ”kärande” och ”svarande” tillsammans med ”fordringsägare” och ”gäldenär” i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt föreläggande om bevarande av banktillgångar för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (KOM(2011) 445 slutlig) (nedan kallat förslaget till EAPO-förordningen). I rådet föredrog man att endast behålla en uppsättning termer och termerna ”fordringsägare” och ”gäldenär” gavs företräde enbart på grund av att de framstod som vidare (se, bland annat, Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)’, dok. 16427/11, 7 november 2011, s. 4. Se även Cuniberti, G., Migliorini, S., The European Account Preservation Order Regulation: A Commentary, Cambridge University Press, Cambridge – New York, 2018, sidorna 32 och 278.

18 Se dom av den 21 februari 1991, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest ( C‑143/88 och C‑92/89, EU:C:1991:65, punkt 17–19) (nedan kallad domen Zuckerfabrik).

19 Och när EU-domstolen mottar en begäran om förhandsavgörande i samband med en nationell summarisk ex parte-process (till exempel betalningsförelägganden), har svaranden rätt att delta i förfarandet för förhandsavgörande (se, till exempel, dom av den 14 december 1971, Politi/Italien, 43/71, EU:C:1971:122, sidorna 1042 och 1043, dom av den 18 juni 1998, Corsica Ferries France, C‑266/96, EU:C:1998:306, punkt 17 och dom av den 21 december 2023, European Superleague Company ( C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 53 och 54).

20 Jag klandrar inte den hänskjutande domstolen för dess beslut i detta fall, eftersom den varken visste eller rimligen kunde ha förutsett att en begäran oundvikligen skulle leda till att gäldenären informerades.

21 Om fordringsägarens ansökan däremot är ogrundad bör den hänskjutande domstolen avslå den, och i så fall verkar det inte finnas något behov av en begäran om förhandsavgörande.

22 Se artikel 19.3 f respektive artikel 36.1 i EAPO-förordningen.

23 Se dom av den 7 november 2019, K.H.K (Kvarstad på bankmedel) ( C‑555/18, EU:C:2019:937, punkt 40), och Silverstri, E., ”Article 7: Conditions for issuing a Preservation Order”, i Gascón Inchausti, F. och D’Alessandro, E (red.), The European Account Preservation Order – A Commentary on Regulation (EU) No 655/2014, Edward Elgar Publishing, 2022, s. 81 och 82, §§ 7.05 och 7.06. Se, analogt, domen Zuckerfabrik (punkt 28). Visserligen anges i skäl 14 i EAPO-förordningen att fordringsägaren ska påvisa att ”hans fordran skyndsamt behöver rättsligt skydd och att det utan ett beslut om kvarstad kan bli omöjligt eller betydligt svårare att verkställa den befintliga eller framtida domen” (min kursivering). Icke desto mindre är detta, enligt min uppfattning, blott ett uttryck för en oprecis formulering från lagstiftarens sida (jämför med punkterna 28 och 33 i domen Zuckerfabrik). Dessutom erinrar jag om att skälen i en unionsakt inte har någon bindande rättslig verkan, även om de kan belysa tvetydiga delar av dess faktiska bestämmelser (se, till exempel, punkt 52 nedan), och kan inte ligga till grund för en tolkning av dessa bestämmelser som står i strid med deras ordalydelse (se dom av den 2 april 2009, Tyson Parketthandel, C‑134/08, EU:C:2009:229, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

24 Se Europeiska unionens råd, Förenade kungarikets delegation till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 13140/12, 13 augusti 2012, s. 5 och 6, Sveriges delegation till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 13140/12, 27 augusti 2012, s. 2, Tysklands delegation till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 13140/12, 28 augusti 2012, s. 8, Irlands delegation till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 13140/12, 5 september 2012, s. 4, Finlands delegation till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 13140/12, ADD 11, 7 september 2012.

25 Se ordförandeskapet till ”Working Party on Civil Law Matters (Account Preservation Order)”, dok. 8806/13 LIMITE, 26 april 2013, s. 2–4, Rådets generalsekretariat, 6 februari 2014, dok. 6215/14, s. 7 och 21. Se även Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 15 april 2014 inför antagandet av [EAPO-förordningen] (EP-PE_TC1-COD(2011)0204), s. 8 och 35.

26 Se, analogt, dom av den 10 februari 1994, Mund & Fester ( C‑398/92, EU:C:1994:52, punkterna 18–22).

27 Domstolen bör därför inte ge någon vägledning i detta avseende i förevarande mål.

28 Även skäl 14 hänvisar till ”gäldenärens typ av tillgångar”.

29 I detta fall är frågan om huruvida artikel 56A i den maltesiska spellagen är förenlig med Bryssel Ia-förordningen och maltesiska spelbolag således enligt unionsrätten har rätt att motsätta sig verkställigheten av spelares krav på återbetalning i Malta, vilket Mr Green och den maltesiska regeringen har gjort gällande, återigen irrelevant i detta sammanhang. Även om så vore fallet skulle ett sådant bolag inte ha rätt att undandra sig betalning av dessa fordringar i hela Europeiska unionen genom att flytta tillgångar som finns i den berörda medlemsstaten. Ett beslut om kvarstad får meddelas för att motverka den risken.

30 Se, för ett liknande resonemang, punkt 16 ovan.