Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑209/24 P VP/Cedefop

Inledning

1. VP har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 februari 2024, VP/Cedefop ( T‑563/22, EU:T:2024:72) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen VP:s talan om dels ogiltigförklaring av det beslut som verkställande direktören för Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop) hade antagit den 17 december 2021 (nedan kallat det omtvistade beslutet) och det beslut som Cedefops överklagandenämnd hade antagit den 17 juni 2022 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet), dels ersättning om 5000000 euro för den ideella skada som hon påstod sig ha lidit.

2. Det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet antogs av Cedefop till följd av tribunalens dom av den 16 december 2020, VP/Cedefop ( T‑187/18, EU:T:2020:613) (nedan kallad domen om ogiltigförklaring). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen framför allt de beslut genom vilka Cedefop hade avslagit en ansökan från VP om förlängning av hennes avtal som tillfälligt anställd vid denna byrå.

3. På begäran av domstolen är det här förslaget till avgörande inriktat dels på den första grunden för överklagandet, som avser att tribunalen åsidosatte artikel 266 FEUF och gjorde en uppenbart oriktig bedömning på grund av att den missuppfattade bevisningen avseende genomförandet av domen om ogiltigförklaring, dels på Cedefops ansökan om att en handling som innehåller skriftväxling mellan två advokater ska avlägsnas från handlingarna i målet.

Bakgrund till tvisten

4. Den 16 november 2007 anställdes VP av Cedefop som tillfälligt anställd för att inneha funktionen som juridisk rådgivare. Hennes avtal om visstidsanställning förlängdes till och med den 15 november 2017. Före det datumet lämnade hon in en ansökan till Cedefops verkställande direktör om att hennes avtal skulle förlängas på obestämd tid från och med den 16 november 2017, vilken direktören avslog genom beslut av den 12 maj 2017. VP lämnade in ett klagomål mot detta beslut, vilket avslogs av Cedefops överklagandenämnd (nedan kallad överklagandenämnden) genom beslut av den 1 december 2017, varefter hon väckte talan vid tribunalen.

5. Genom domen om ogiltigförklaring ogiltigförklarade tribunalen besluten av den 12 maj och 1 december 2017, förpliktade Cedefop att betala ett belopp om 30000 euro som ersättningen för den materiella skada som VP hade orsakats och ett belopp om 10000 euro som ersättning för den ideella skada som hon hade lidit, ogillade talan i övrigt och förpliktade Cedefop att ersätta rättegångskostnaderna.

6. Den 8 januari 2021 lämnade VP in en ansökan till Cedefops nya verkställande direktör om att denna dom skulle följas genom förlängning av hennes avtal. Efter att ha fattat ett första beslut, som upphävdes av överklagandenämnden, anmodade den nya direktören VP att inkomma med synpunkter och informerade henne därefter, genom det omtvistade beslutet, om att eftersom Cedefop hade betalat de belopp i deras helhet som tribunalen hade beslutat om i domen om ogiltigförklaring, fanns det ingen anledning att vidta ytterligare åtgärder för att följa domen. Det klagomål som VP lämnade in mot detta beslut den 3 mars 2022 avslogs genom beslutet att avslå klagomålet.

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

7. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 september 2022 yrkade VP för det första att det omtvistade beslutet, inbegripet det sammanhängande och oskiljaktiga beslutet att inte förlänga hennes anställningsavtal på obestämd tid, och beslutet att avslå klagomålet skulle ogiltigförklaras, för det andra att Cedefop skulle förpliktas att betala henne ersättning för den ideella skada som hon hade lidit på grund av dessa beslut och för det tredje att Cedefop skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

8. VP åberopade fem grunder, varav den första drogs tillbaka vid förhandlingen, medan de övriga fyra grunderna underkändes av tribunalen i den överklagade domen.

9. Vad särskilt gäller den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning, påpekade tribunalen inledningsvis, i punkt 36 i den överklagade domen, att beslutet att avslå klagomålet kompletterade skälen i det omtvistade beslutet, i den del som överklagandenämnden grundade vägran att förlänga VP:s avtal inte endast på övervägandena i det omtvistade beslutet, utan även på överväganden som rörde Cedefops interna funktion, såsom de sammanfattas i punkt 37 i den överklagade domen.

10. Därefter konstaterade tribunalen, i punkt 38 i den överklagade domen, att Cedefop hade uppfyllt skyldigheten att återuppta förfarandet för prövning av VP:s ansökan om förlängning av avtalet och att anta ett nytt beslut i stället för beslutet av den 12 maj 2017, eftersom Cedefop, såsom det framgår att motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, i skedet för prövningen av VP:s klagomål hade ansett att det inte fanns anledning att återinsätt henne, på grund av överväganden som avsåg byråns interna organisation. I punkt 41 i den överklagade domen konstaterade tribunalen vidare att de skäl som låg till grund för den nya vägran att bifalla VP:s ansökan om förlängning av avtalet skiljde sig från de som hade legat till grund för beslutet av den 12 maj 2017.

11. I punkterna 43 och 44 i den överklagade domen slog tribunalen slutligen fast dels att VP inte hade bestritt att skälet avseende utvecklingen av Cedefops interna organisation var välgrundat, dels att detta skäl i sig räckte för att motivera beslutet att inte förlänga hennes avtal. Tribunalen konstaterade således, i punkt 46 i den överklagade domen, att de argument som VP hade anfört för att invända mot skälet avseende att inga åtgärder måste vidtas till följd av domen om ogiltigförklaring, eftersom betalning av den ersättning som föreskrevs i den domen räckte för att säkerställa att den genomfördes korrekt, måste underkännas som verkningslösa.

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

12. Den 17 mars 2024 väckte VP talan mot den överklagade domen. Hon har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, förplikta Cedefop att ersätta henne för den ideella skada som hon har lidit, vilken i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) värderas till 5000000 euro, och förplikta Cedefop att ersätta såväl de rättegångskostnader som hänför sig till överklagandeförfarandet som de som hänför sig till förfarandet vid tribunalen.

13. Cedefop har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet, besluta att bilaga C.1 ska avlägsnas från handlingarna i målet och förplikta VP att ersätta rättegångskostnaderna.

Bedömning

14. Som jag angav i inledningen ovan är min bedömning inriktad på den första av de nio grunder som VP har åberopat till stöd för sitt överklagande, vilken avser att bevisningen missuppfattades, och på Cedefops ansökan om att bilaga C.1 ska avlägsnas från handlingarna i målet.

Den första grunden för överklagandet

15. Genom sin första grund har VP, efter att ha påpekat att tribunalen i punkt 38 i den överklagade domen godtog den andra grunden för hennes talan i första instans genom att erkänna att Cedefop var skyldigt att anta ett nytt beslut för att följa domen om ogiltigförklaring, kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat bevisningen, framför allt beslutet att avslå klagomålet. Tribunalen ansåg felaktigt, i punkterna 22 och 34–38 i den överklagade domen, att det omtvistade beslutet och beslutet att avslå klagomålet genomförde domen om ogiltigförklaring genom att ersätta besluten av den 12 maj och 1 december 2017.

16. Jag kommer nedan inledningsvis att erinra om de relevanta aspekterna av tribunalens bedömning, för att därefter pröva huruvida den missuppfattade bevisningen, såsom VP har gjort gällande.

Tribunalens bedömning

17. Såsom framgår av domslutet i domen om ogiltigförklaring ogiltigförklarade tribunalen besluten av den 12 maj och 1 december 2017 och förpliktade Cedefop att ersätta VP för den materiella och ideella skada som hon hade orsakats, men ogillade talan ”i övrigt”. Med undantag för förpliktelsen att ersätta den materiella och ideella skadan lämnade tribunalen inga andra anvisningar om de eventuella senare åtgärder som Cedefop var ålagt att vidta.

18. Till följd av domen om ogiltigförklaring antog Cedefop det omtvistade beslutet och, som svar på det klagomål som VP lämnade in, beslutet att avslå klagomålet, som var föremålet för den överklagade domen.

19. I punkt 34 i den överklagade domen betonade tribunalen att Cedefop, för att följa domen om ogiltigförklaring, var skyldigt att på nytt pröva ansökan om förlängning av VP:s avtal och fatta ett nytt beslut i stället för beslutet av den 12 maj 2017, i enlighet med domslutet i domen och de domskäl som utgjorde den nödvändiga grunden för det. Efter denna precisering slog tribunalen, i punkt 47 i den överklagade domen, fast att VP inte hade fog för att hävda att Cedefop hade åsidosatt artikel 266 FEUF och hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när det beslutat att inte förlänga hennes anställningsavtal. Tribunalen kom fram till denna slutsats genom att grunda sig på följande två skäl.

20. För det första konstaterade tribunalen, i punkt 38 i den överklagade domen, att Cedefop hade uppfyllt den av VP åberopade skyldigheten att återuppta förfarandet avseende ansökan om förlängning och anta ett nytt beslut. Dels konstaterade den i punkt 35 i domen att Cedefops verkställande direktör i det omtvistade beslutet hade ansett att det utöver betalningen av den skadeersättning som hade beviljats VP genom domen om ogiltigförklaring ”inte ankom på honom att vidta någon ytterligare verkställighetsåtgärd”. Dels betonade den i punkterna 36 och 37 i den överklagade domen att överklagandenämnden genom beslutet att avslå klagomålet hade ”kompletterat skälen” till det omtvistade beslutet ”genom att även grunda vägran att förlänga avtalet på överväganden som avsåg Cedefops interna funktion” och framför allt på att Cedefop ”hade för avsikt att omorganisera det sätt på vilket den rättsliga funktionen säkerställdes inom byrån … utan att ha för avsikt att återinsätta personer eller tidigare arbetsorganisationer”.

21. För det andra påpekade tribunalen i punkterna 39–43 i domen att Cedefop inte var skyldigt att förlänga VP:s avtal, eftersom en tillfälligt anställd inte har någon rätt till förlängning av sitt avtal, och att VP, vad gällde argumentet att det låg i tjänstens intresse att återinsätta henne på sin tjänst, inte specifikt hade bestritt att skälet avseende utvecklingen av Cedefops interna organisation var välgrundat. I punkt 46 i domen preciserade tribunalen emellertid att Cedefops argument, avseende att ingen senare åtgärd måste vidtas för att följa domen om ogiltigförklaring, var verkningslöst, med beaktande av att denna byrå i det omtvistade beslutet, bedömt mot bakgrund av motiveringen i beslutet att avslå klagomålet, hade uttalat sig om ansökan om förlängning av avtalet.

22. Av detta drar jag följaktligen slutsatsen att i den överklagade domen grundade tribunalen underkännandet av den andra grunden för talan i första instans uteslutande på det skäl som sammanfattas i punkt 20 ovan avseende ”utvecklingen av Cedefops interna organisation” och särskilt på övervägandet att denna byrå ”hade för avsikt att utveckla sin interna organisation och omorganisera det sätt på vilket den rättsliga funktionen säkerställdes inom byrån”.

23. Det ska nu även kontrolleras huruvida tribunalen, såsom VP har gjort gällande, missuppfattade bevisningen och särskilt beslutet att avslå klagomålet när den konstaterade att Cedefop hade följt domen om ogiltigförklaring korrekt.

Huruvida bevisningen missuppfattades

24. VP har hävdat att Cedefop fram till och med september 2023 hela tiden gjorde gällande att ett nytt beslut för att följa domen om ogiltigförklaring inte krävdes och inte heller hade antagits, medan tribunalen i den överklagade domen däremot, på grundval av en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, presumerade att ett nytt beslut hade antagits i stället för de ogiltigförklarade besluten av den 12 maj och 1 december 2017, eftersom den ansåg att beslutet att avslå klagomålet utgjorde ett sådant nytt beslut. Cedefop har genmält att det, trots att det inte var skyldigt att göra det, på nytt prövade VP:s ansökan om förlängning av avtalet och avslog ansökan efter denna nya prövning. I beslutet att avslå klagomålet konstaterade nämligen överklagandenämnden att Cedefop inte nödvändigtvis var skyldigt att på nytt pröva ansökan om förlängning av avtalet, men att den ändå hade prövat (och avslagit) ansökan.

25. Det ska erinras om att det av artikel 266 första stycket FEUF följer att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig.

26. Enligt domstolens fasta praxis följer det dessutom av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. En sådan missuppfattning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig eller uppenbart strider mot dess lydelse utan att någon ny bevisning har beaktats. Det ska emellertid utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen behöver göra en ny bedömning därav. När en klagande har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen har vederbörande dessutom en skyldighet att exakt ange vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen.

27. I förevarande fall antog Cedefop det omtvistade beslutet till följd av domen om ogiltigförklaring. Det omtvistade beslutet bekräftades senare genom beslutet att avslå klagomålet, vilket, såsom tribunalen betonade i punkt 38 i den överklagade domen, också är relevant för prövningen av huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt.

28. Jag anser att Cedefop därmed följde domen om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 266 FEUF och uppfyllde sin skyldighet att svara på VP:s ansökan och på hennes klagomål. Det förefaller som om VP har blandat samman två olika aspekter i sina argument: å ena sidan, frågan om huruvida det föreligger ett beslut om att följa domen om ogiltigförklaring och, å andra sidan, huruvida det beslut genom vilket Cedefop anser sig ha följt domen om ogiltigförklaring (det vill säga det omtvistade beslutet, kompletterat med beslutet att avslå klagomålet) är välgrundat.

29. Det ska likväl prövas huruvida tribunalen, såsom VP har gjort gällande, missuppfattade bevisningen och särskilt beslutet att avslå klagomålet när den konstaterade att Cedefop faktiskt hade följt domen.

30. Härvid ska det påpekas, för det första, att Cedefops verkställande direktör genom det omtvistade beslutet svarade på VP:s ansökan om verkställighet av domen om ogiltigförklaring, huvudsakligen genom att betona att verkningarna av den rättsstridighet som tribunalen hade påpekat i domen om ogiltigförklaring hade åtgärdats genom betalning av den ersättning som tribunalen hade beslutat om.

31. För det andra ska det påpekas att överklagandenämnden i beslutet att avslå klagomålet bland annat prövade grunden avseende att Cedefop hade åsidosatt artikel 266 FEUF. På sidorna 16 och 17 i detta beslut underkände Cedefop särskilt argumenten avseende ”skälen [i domen om ogiltigförklaring] avseende avvecklingen av rättstjänsten och vägran att förlänga VP:s avtal”. Denna del av det nämnda beslutet består i huvudsak av tre argument genom vilka överklagandenämnden preciserade inledningsvis, att ersättningen för den materiella och ideella skadan i dess helhet hade fastställts av tribunalen i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn till att VP på grund av de konstaterade rättsstridigheterna hade ”förlorat en chans” att hennes avtal skulle förlängas, samt att tribunalen inte hade tagit och inte kunde ta ställning till frågan om återinsättande vid Cedefops interna rättstjänst, vidare, att beslutet att inrätta en tjänst som intern juridisk rådgivare vid Cedefop hade fattats av den verkställande direktören och hade understötts av direktionen och inte hade något samband med, för det första, VP:s specifika situation, för det andra, den prövning på vilken den tidigare direktören hade grundat sitt beslut att inte förlänga hennes avtal och, för det tredje, domen om ogiltigförklaring, och slutligen, att Cedefop avsåg att, på grundval av en grundlig och transparent bedömning av status quo, omorganisera det sätt på vilket den rättsliga funktionen säkerställdes, i syfte att begränsa de identifierade riskerna, utan att ha för avsikt att återinsätta personer eller tidigare arbetsorganisationer.

32. För det tredje och slutligen ska det betonas att tribunalen i punkt 18 i den överklagade domen konstaterade att genom det omtvistade beslutet ”beslutade Cedefops verkställande direktör nödvändigtvis … att det inte fanns anledning att förlänga VP:s anställningsavtal” och att den i punkt 38 i domen preciserade att Cedefop genom beslutet att avslå klagomålet – vilket enligt tribunalens bedömning i punkt 22 i domen kompletterade skälen i det omtvistade beslutet – hade prövat och avslagit ansökan om förlängning av avtalet ”när den grundade sig på överväganden som hade samband med denna byrås interna organisation”.

33. I detta sammanhang ska det bedömas huruvida tribunalen i den överklagade domen missuppfattade bevisningen, när den ansåg att överklagandenämnden genom beslutet att avslå klagomålet hade adderat ytterligare ett skäl till att avslå VP:s ansökan. Denna bedömning rör framför allt tolkningen av det tredje av de argument som anges i punkt 31 ovan, enligt vilket överklagandenämnden erinrade om att det i samband med den interna omorganisationen av Cedefop och särskilt dess rättstjänst inte fanns någon avsikt att återinsätta någon på sina tidigare tjänster.

34. Det är riktigt att det inte uppenbart framgår att överklagandenämnden genom detta argument avsåg att motivera vägran att förlänga VP:s avtal genom att grunda sig på ytterligare ett skäl än det som det omtvistade beslutet hade grundats på, nämligen, såsom tribunalen betonade i punkt 38 i domen, ”på överväganden som hade samband med denna byrås interna organisation”. Det kan emellertid inte uteslutas att detta avsnitt kan läsas som ett underförstått avslag på VP:s ansökan om förlängning av avtalet. Genom att påpeka att byrån av skäl som inte hade att göra med VP:s personliga situation, utan hade samband med rättstjänstens interna organisation, inte hade för avsikt att ”återinsätta personer eller tidigare arbetsorganisationer”, kan överklagandenämnden nämligen underförstått ha hänvisat till att det inte var nödvändigt att förlänga VP:s avtal, vilket utgör en subsidiär motivering som skiljer sig från den enda motiveringen i det omtvistade beslutet, där det endast konstaterades att Cedefop inte var skyldigt att anta någon annan åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring.

35. Mot bakgrund av denna möjlighet, som åtminstone är försvarbar, anser jag följaktligen att de nödvändiga villkoren för att konstatera att bevisningen missuppfattats, vilka sammanfattas i punkt 26 ovan, inte är uppfyllda och framför allt att tribunalens bedömning av bevisningen, det vill säga beslutet att avslå klagomålet, inte uppenbart strider mot lydelsen i detta beslut.

36. Om domstolen instämmer i denna tolkning måste den första grunden för talan således underkännas.

37. Om domstolen däremot skulle anse att tribunalen i sin motivering missuppfattade bevisningen, måste den första grunden för överklagandet godtas och den överklagade domen följaktligen upphävas. När tribunalen ogillade talan i första instans grundade den sig nämligen, som det framgår av punkterna 37, 43 och 44 i den domen, endast på det skäl i de omtvistade besluten som avsåg utvecklingen av Cedefops interna organisation. För detta fall ska möjligheten för domstolen att avgöra talan i första instans undersökas, vilket jag gör nedanstående punkter.

Talan i första instans

38. Enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

39. Jag anser att så är fallet i förevarande mål, under förutsättning att domstolen finner att den överklagade domen ska upphävas. Om så är fallet innehar den alla uppgifter som är nödvändiga för att pröva den andra grunden för talan i första instans, avseende åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning.

40. Genom denna grund har VP huvudsakligen anfört två argument. Hon har gjort gällande, för det första, att för att följa domen om ogiltigförklaring ankom det på Cedefop att återuppta förfarandet för prövning av ansökan om förlängning av hennes avtal och att anta ett nytt beslut i stället för det omtvistade beslutet och, för det andra, att en förlängning av avtalet var den enda tänkbara åtgärden för att åtgärda de rättsstridigheter som hade konstaterats i domen om ogiltigförklaring.

41. När det gäller detta första argument ska de erinras om att det av artikel 266 första stycket FEUF framgår att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig. Till följd av domen om ogiltigförklaring var Cedefop således skyldigt att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen och, såsom tribunalen själv erkände i punkt 34 i den överklagade domen, att anta ett nytt beslut i stället för beslutet av den 12 maj 2017.

42. Till följd av domen om ogiltigförklaring antog Cedefop det omtvistade beslutet, som bekräftades genom beslutet att avslå klagomålet. Även om denna byrå i det omtvistade beslutet inte på nytt prövade VP:s ansökan om förlängning av hennes avtal, svarade den henne ändå att den inte var skyldig att vidta någon annan åtgärd än att betala den ersättning som tribunalen hade förpliktat den att betala, vilket underförstått innebar ett konstaterande av att det saknades anledning att förlänga VP:s anställningsavtal.

43. I beslutet att avslå klagomålet bekräftade överklagandenämnden denna motivering och framhävde särskilt den omständigheten att den kompensation som tribunalen hade beslutat om i domen om ogiltigförklaring – vilken VP själv hade yrkat för att ersätta den materiella skada som orsakats av att hennes avtal inte hade förlängts – utgjorde ”en skälig ersättning för den materiella skada i dess helhet som [hon] lidit”, såsom tribunalen hade fastslagit fast i punkt 201 i domen om ogiltigförklaring.

44. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att Cedefop i det omtvistade beslutet, såsom det bekräftades genom beslutet att avslå klagomålet, underförstått på nytt prövade ansökan om förlängning av VP:s avtal, när den ansåg att den inte var skyldig att vidta någon annan åtgärd än att betala den ersättning som tribunalen hade förpliktat den att betala.

45. När det gäller det andra argumentet ska det påpekas att som tribunalen betonade i punkterna 25, 26 och 41 i den överklagade domen har en tillfälligt anställd ingen rätt till förlängning av sitt avtal, eftersom det endast är den behöriga myndigheten som bedömer huruvida det är möjligt att förlänga ett avtal och institutionerna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet. Dessa överväganden framstår som än mer relevanta när det är fråga om att ersätta ett avtal om visstidsanställning med ett avtal om tillsvidareanställning som skapar ett stabilare förhållande utan tidsbegränsning mellan institutionen och den anställde. Av detta följer att verkställigheten av domen om ogiltigförklaring inte nödvändigtvis måste konkretiseras genom en förlängning av VP:s avtal.

46. Oberoende av huruvida Cedefops svar var välgrundat, vilket är en fråga som är föremål för de övriga grunderna för överklagandet, anser jag följaktligen att Cedefop vidtog de åtgärder som krävdes för att följa domen om ogiltigförklaring i enlighet med artikel 266 FEUF.

47. Avslutningsvis föreslår jag, för det fall att domstolen skulle anse att den första grunden för överklagandet ska godtas och att den följaktligen själv slutligt ska avgöra målet i första instans, att den andra grunden för talan i första instans ska underkännas.

Ansökan om att bilaga C.1 ska avlägsnas från handlingarna i målet

48. Genom sin svarsskrivelse har Cedefop i enlighet med artikel 151 i domstolens rättegångsregler ansökt om att domstolen ska avlägsna bilaga C.1 från handlingarna i målet om överklagande. Denna bilaga innehåller en skriftväxling mellan VP, hennes tidigare rättsliga rådgivare och en tredje part. Skriftväxlingen innehåller ett kopierat och inklistrat e‑postmeddelande som Cedefops juridiska rådgivare skickade till VP:s tidigare juridiska rådgivare den 2 april 2021 rörande möjligheten att inleda samtal mellan parterna i syfte att avgöra tvisten i godo. Cedefop har framför allt hävdat att skriftväxlingen i fråga omfattas av sekretessen för kommunikationen mellan advokater i enlighet med de belgiska reglerna om god advokatsed och har betonat att det omtvistade e‑postmeddelandet inte riktades vare sig till VP eller till hennes nuvarande rådgivare. VP har gjort gällande dels att den sekretess som föreskrivs i nämnda regler utgör en intern regel för advokatsamfundet i Bryssel (Belgien), som inte är bindande för VP, dels att skriftväxlingen i fråga är ett avgörande bevis till stöd för hennes ståndpunkt.

49. Det ska inledningsvis erinras om att det i unionsrätten inte föreskrivs någon särskild regel om användningen av bevis. Den princip som är tillämplig i detta sammanhang är enligt domstolens fasta praxis principen om fri bevisvärdering, av vilken det följer att bevisning som framlagts i rätt tid endast kan bestridas vid unionsdomstolen genom att det görs gällande att bevisningen erhållits på ett rättsstridigt sätt. När bevisning har lagts fram på ett rättsstridigt sätt av en av parterna, ska särskilt en avvägning göras mellan respektive parts intressen avseende rätten till en rättvis rättegång, varvid hänsyn ska tas till de intressen som skyddas genom de regler som åsidosatts eller kringgåtts i samband med erhållandet av dessa bevis. Av detta följer att unionsdomstolen, när den har att ta ställning till en begäran om avlägsnande av bevisning, ska göra en avvägning mellan, å ena sidan, de intressen som kan tillskrivas den sökande som har ingett denna bevisning, med hänsyn till bland annat det värde som bevisningen kan ha för bedömningen av den talan som väckts, och, å andra sidan, den andra partens intressen, vilka faktiskt och rent konkret skulle kunna undergrävas om denna bevisning behölls i akten.

50. Vad gäller den nu aktuella situationen ska det även erinras om att rätten till respekt för sekretessen för kommunikationen mellan en advokat och dennes klient förvisso sedan länge erkänns av domstolen, framför allt som ett uttryck för principerna om rätten till en rättvis rättegång och respekt för privatlivet, vilka stadfästs i artikel 47 respektive artikel 7 i stadgan samt i artiklarna 6 och 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

51. Emellertid förefaller det mig som om skyddet för sekretessen för kommunikationen mellan en advokat och dennes klient – som för övrigt huvudsakligen syftar till att skydda klientens intressen – under inga omständigheter utsträcker sig till kommunikationen mellan advokater, förutom om kommunikationen är en del av kommunikationen mellan en advokat och dennes klient. På nationell nivå säkerställs nämligen skyddet för sekretessen för kommunikationen mellan advokater vanligen genom regler om god advokatsed som antas av de behöriga advokatsamfunden, eventuellt med mandat från lagstiftaren, och som endast är bindande för advokater som är underställda dessa regler.

52. Även under antagandet att VP:s tidigare advokat bröt mot de regler om god advokatsed som utgetts av advokatsamfundet i Bryssel, såsom Cedefop har gjort gällande, ligger ansvaret för detta åsidosättande endast på nämnda advokat. En sådan överträdelse, även om den är styrkt, kan i princip inte i sig medföra ett förbud för VP att lägga fram bevisning som hon inte har erhållit på ett rättsstridigt sätt.

53. Detta konstaterande påverkas inte av att det rörde sig om kommunikation avseende möjligheten att nå en uppgörelse i godo i tvisten, eftersom denna kommunikation under alla omständigheter inte rörde ett eventuellt utbyte av konfidentiella uppgifter om innehållet i en eventuell uppgörelse i godo, utan det endast angavs att Cedefop i princip var redo att inleda sådana förhandlingar. Den rättspraxis som Cedefop har hänvisat till avser för övrigt tredje mans tillgång till vissa handlingar som utarbetats av kommissionen inom ramen för en talan om fördragsbrott och föreföll inte relevant i förevarande mål.

54. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska avslå Cedefops ansökan om att bilaga C.1 ska avlägsnas från handlingarna i målet.

Förslag till avgörande

55. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet eller, för det fall att domstolen skulle anse att talan ska bifallas på den första grunden för överklagandet, upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 februari 2024, VP/Cedefop ( T‑563/22, EU:T:2024:72), och underkänna den andra grunden för den talan som VP ingav till tribunalen, och avslå ansökan om att bilaga C.1 ska avlägsnas ur handlingarna i målet.

1 Originalspråk: franska.

2 Hennes ansökan grundades på artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), vilka är tillämpliga på tillfälligt anställda enligt artikel 46 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen.

3 Tribunalen fastslog dels att beslutet av den 12 maj 2017 innehöll en uppenbart oriktig bedömning, eftersom beslutet att inte förlänga VP:s avtal motiverades med att Cedefop avsåg att avveckla sin rättstjänst, dels att beslutet hade antagits genom åsidosättande av rätten att yttra sig, rätten till försvar och artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det inte kunde uteslutas att beslutet grundades på ett annat skäl, som avsåg att Cedefops direktör hade tappat förtroendet för VP.

4 Genom skrivelse av den 2 mars 2021 (nedan kallat beslutet av den 2 mars 2021) gjorde den verkställande direktören gällande att för att följa domen krävdes det endast att ersättning betalades för den materiella och ideella skadan, eftersom verkningarna av den rättsstridighet som tribunalen hade konstaterat kompenserades genom betalning av skadeersättningen.

5 Till följd av ett klagomål som VP lämnade in i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna sände överklagandenämndens ordförande den 29 juli 2021 en skrivelse till henne i vilket han angav att överklagandenämnden vid sitt möte den 16 juli 2021 hade beslutat att bifalla hennes klagomål av den 28 april 2021 och ”att upphäva” beslutet av den 2 mars 2021, eftersom VP inte hade haft tillfälle att yttra sig över det. I mellantiden hade tribunalen genom beslut av den 20 maj 2022, VP/Cedefop ( T‑534/21, EU:T:2022:327), ogillat VP:s talan mot beslutet av den 2 mars 2021.

6 Den 7 september 2021 sände den nya direktören en skrivelse till VP, i vilken han underrättade henne om att han inte hade för avsikt att vidta de ytterligare åtgärder som hon hade begärt i sin ansökan, eftersom domen om ogiltigförklaring redan hade följts i sin helhet, och uppmanade henne att inkomma med sina synpunkter på det kommande beslutet, vilket hon gjorde den 15 oktober 2021.

7 Dessa grunder avsåg bristande behörighet hos överklagandenämnden (den första grunden), åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning (den andra grunden), åsidosättande av omsorgsplikten (den tredje grunden), åsidosättande av principerna om skydd för berättigade förväntningar, likabehandling och icke-diskriminering (den fjärde grunden) och maktmissbruk (den femte grunden).

8 Det ska påpekas att ordalydelsen i punkt 38 i den överklagade domen kan uppfattas som otydlig. Tribunalen påpekade nämligen inledningsvis att ”VP har hävdat att det för att följa [domen om ogiltigförklaring] ankom på Cedefop att återuppta förfarandet … och fatta ett nytt beslut …”, utan att uttryckligen ta ställning till huruvida en sådan skyldighet förelåg, och sedan besvarade detta argument med att ”[d]et ska emellertid påpekas att Cedefop i förevarande fall uppfyllde denna skyldighet” (min kursivering).

9 De övriga grunder som VP har åberopat avser åsidosättande av skyldigheten att ex officio kontrollera och fastställa huruvida överklagandenämnden var behörig att anta ett beslut avseende verkställigheten av domen om ogiltigförklaring (den andra och den tredje grunden), åsidosättande av principen om en ”domstol som har inrättats enligt lag”, vilken erkänns i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), och tribunalens bristande behörighet att upphäva domen om ogiltigförklaring (den fjärde och den femte grunden), åsidosättande av artikel 266 FEUF (den sjätte grunden), åsidosättande av den rättsliga princip som följer av domen av den 25 oktober 2013, kommissionen/Moschonaki ( T‑476/11 P, EU:T:2013:557, punkterna 71 och 73), och domen av den 16 oktober 2019, ZV/kommissionen ( T‑684/18, EU:T:2019:748, punkt 20) (den sjunde grunden), bristande motivering (den åttonde grunden) och slutligen åsidosättande av rätten att yttra sig, vilken stadfästs i artikel 47 i stadgan (den nionde grunden). Samtliga dessa grunder är riktade enbart mot de domskäl i den överklagade domen som tribunalen grundade sig på när den underkände den andra grunden för talan i första instans, vilken avsåg åsidosättande av artikel 266 FEUF och en uppenbart oriktig bedömning (se punkt 9 ovan).

10 Genom denna grund har VP gjort gällande dels att enligt domen om ogiltigförklaring ankom det på Cedefop att återuppta förfarandet för prövning av ansökan om förlängning av hennes avtal och att anta ett nytt beslut i stället för det omtvistade beslutet, dels att en förlängning av hennes avtal var den enda tänkbara åtgärden för att åtgärda de rättsstridigheter som hade konstaterats i domen om ogiltigförklaring. Det ska påpekas att även om VP i rubriken till punkt VII.1 och i punkt 52 i sitt överklagande har gjort gällande att tribunalen ”godtog” den andra grunden i första instans, refererar hon enligt min mening till att samtidigt som tribunalen underkände denna grund erkände den, enligt henne, ”[Cedefops] skyldighet att anta ett nytt beslut”.

11 Se fotnot 8 ovan.

12 Detta skäl framgår av sidorna 16 och 17 i beslutet att avslå klagomålet.

13 I punkt 44 i domen preciseras att ”detta skäl, som angavs i beslutet att avslå klagomålet, var i sig tillräckligt för att motivera beslutet att inte förlänga VP:s avtal”.

14 Tribunalen godtog med andra ord inte VP:s argument att Cedefop hade åsidosatt artikel 266 FEUF och hade gjort en uppenbart oriktig bedömning, av det skälet att denna byrå, oberoende av frågan huruvida åtgärder måste vidtas, under alla omständigheter hade antagit ett beslut för att följa domen om ogiltigförklaring.

15 Samtidigt har VP, på ett i viss mån motsägelsefullt sätt, hävdat att Cedefops verkställande direktör avslog hennes ansökan om att återinsättas, trots den meddelade domen om ogiltigförklaring.

16 Domstolen har slagit fast att av denna bestämmelse framgår att i det fall där en rättsakt har ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig är de institutioner som antagit denna rättsakt endast skyldiga att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen. Institutionerna har följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att bestämma på vilket sätt de ska avhjälpa den fastställda rättsstridigheten. Detta förutsätter dock att tillvägagångssättet är förenligt med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (se, bland annat, dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 68 och där angiven rättspraxis). Tribunalen har preciserat att när administrationen använder sig av det utrymme för skönsmässig bedömning som artikel 266 FEUF ger den ska den välja mellan olika möjliga åtgärder vilka överensstämmer med domskälen i domen om ogiltigförklaring samt med unionens principer och rättsregler, för att förena tjänstens intressen med skyldigheten att, på ett adekvat sätt, skydda sökandens rättigheter, och att när den berörda institutionen eller det berörda organet undersöker vilka verkställighetsåtgärder som ska vidtas, måste den eller det, för att iaktta unionens principer och rättsregler, bland annat se till att de vidtagna åtgärderna inte är behäftade med samma rättsstridigheter som de som identifierades i domen om ogiltigförklaring (se, bland annat, dom av den 23 oktober 2024, ZR/EUIPO, T‑634/22, EU:T:2024:746, punkterna 42 och 45 samt där angiven rättspraxis).

17 Se dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

19 Dessa stycken utgör den sista delen av punkt C i beslutet.

20 Överklagandenämnden har betonat att VP själv hade begärt ersättning för den materiella skada hon lidit på grund av att avtalet inte förlängts.

21 Överklagandenämnden har erinrat om att enligt fast rättspraxis kan tribunalen vid utövandet av sin behörighet inte rikta förelägganden mot unionens institutioner eller träda i deras ställe.

22 Detta beslut framgår av direktionens slutsatser av den 3 mars 2021, vilka VP hänvisade till i sitt klagomål.

23 Överklagandenämnden har angett att den tidsplan som hade föreslagits för rekryteringsförfarandet var nära knuten till resultatet av förfarandet för rekrytering av en chef för personalavdelningen.

24 Tribunalen stödde sig på det tredje av de argument som anges i punkt 31 ovan.

25 Det ska erinras om att detta avsnitt i beslutet att avslå klagomålet har följande lydelse på originalspråket, som är engelska: ”[b]ased on a thorough and transparent assessment of the status quo performed in 2021 on the basis of 2020 data, Cedefop intends to reorganise the way the legal function works to mitigate the identified risks without intending to reinstate persons or past working organisations” (”[p]å grundval av en grundlig och transparent bedömning av status quo som utfördes 2021 på basen av uppgifter från 2020 avser Cedefop att omorganisera det sätt på vilket den rättsliga funktionen säkerställs, i syfte att begränsa de identifierade riskerna, utan att ha för avsikt att återinsätta personer eller tidigare arbetsorganisationer”).

26 Med andra ord verkar överklagandenämnden genom nämnda argument i huvudsak endast att ha tillbakavisat VP:s påstående avseende att det beslut som Cedefops verkställande direktör hade fattat om att inrätta en intern tjänst som rättslig rådgivare vid Cedefop, vilket hade understötts av direktionen, med nödvändighet innebar en förlängning av hennes avtal, utan att uttala sig om huruvida en förlängning var nödvändig eller lämplig.

27 Det måste konstateras att det är svårt att förstå varför tribunalen endast uttalade sig om ett av de båda skäl som den hade noterat i det omtvistade beslutet, kompletterat genom beslutet att avslå klagomålet, och inte ansåg att det var nödvändigt att uttala sig om det som enligt Cedefop var den huvudsakliga grunden för avslaget på VP:s ansökan, nämligen att ingen senare åtgärd behövde vidtas för att följa domen om ogiltigförklaring, vilken tribunalen ansåg var verkningslös.

28 Eftersom föremålet för det här förslaget till avgörande är begränsat till den första grunden, påverkar denna bedömning inte prövningen av de övriga grunderna för överklagandet.

29 Se punkt 17 ovan.

30 Tribunalen uttalade sig på liknande sätt i punkt 18 i den överklagade domen.

31 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2024, DD/FRA ( C‑130/22 P, EU:C:2024:1018, punkt 39).

32 Detta bekräftas av tribunalens fasta praxis (se dom av den 9 november 2022, QM/Europol, T‑164/21, EU:T:2022:695, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

33 VP förefaller härvid att ha blandat samman, å ena sidan, Cedefops skyldighet att till följd av domen om ogiltigförklaring anta ett nytt beslut om ansökan om förlängning av hennes avtal och, å andra sidan, de skäl som det nya beslutet (det omtvistade beslutet, bekräftat genom beslutet att avslå klagomålet) grundar sig på. Frågan huruvida de skäl som anges i dessa beslut är välgrundade har med andra ord ett nära samband med frågan huruvida dessa beslut är välgrundade, oberoende av huruvida denna byrå antog ett beslut för att följa domen om ogiltigförklaring.

34 Se fotnot 9 ovan.

35 Detta e‑postmeddelande skickades till följd av att VP hade begärt att Cedefop skulle följa domen om ogiltigförklaring genom att förlänga hennes avtal, vilket Cedefop motsatte sig.

36 Det ska för fullständighetens skull påpekas att VP i första hand även har gjort gällande att nämnda ansökan inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte lämnades in i separat handling. Jag anser emellertid att denna invändning inte kan godtas. Som Cedefop har gjort gällande hade ansökan, enligt artikel 151.1 i domstolens rättegångsregler, nämligen behövt lämnas in i separat handling endast om byrån hade begärt att domstolen skulle avgöra nämnda ansökan utan att själva saken prövades, vilket inte är fallet i förevarande mål.

37 Se, bland annat, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 129 och där angiven rättspraxis). Se även, i doktrinen, Lenaerts, K., m.fl., EU Procedural Law, andra utgåvan, Oxford University Press, 2023, s. 790. Domstolen har beslutat att avlägsna handlingar ur ärendeakten bland annat när rättsliga yttranden för internt bruk har avgetts av institutionernas rättstjänster (beslut av den 23 oktober 2002, Österrike/rådet, C‑445/00, EU:C:2002:607, punkt 12, och av den 14 maj 2019, Ungern/parlamentet, C‑650/18, EU:C:2019:438, punkterna 8–19) eller av en nationell myndighet (beslut av den 23 mars 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten, C‑221/06, EU:C:2007:185, punkterna 19–23).

38 Se, analogt, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 130). I det fallet rörde det sig om interna handlingar som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) och som hade lämnats in utan att det hade godkänts av den berörda institutionen eller beslutats av unionsdomstolen.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet ( C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 131).

40 Se dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen ( 155/79, EU:C:1982:157, punkterna 18–27).

41 Se, vad mer allmänt gäller grunderna för skyddet av advokaters tystnadsplikt, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑305/05, EU:C:2006:788, punkterna 36–46 och där angiven rättspraxis). Se även, i doktrinen, Van Gerven, D., ”Professional Secrecy in Europe”, i Professional Secrecy of Lawyers in Europe, Cambridge University Press, 2013, s. 6–8.

42 Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:259, punkt 49) och som det bekräftades av domstolen i domen av den 8 december 2022, Orde van Vlaamse Balies m.fl. ( C‑694/20, EU:C:2022:963, punkt 27), framgår det av fast praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) att artikel 8.1 i Europakonventionen skyddar sekretessen för all kommunikation mellan enskilda personer och ger ett starkare skydd för kommunikation mellan advokater och deras klienter (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 6 december 2012, Michaud mot Frankrike, CE:ECHR:2012:1206JUD001232311, § 117 och 118). I likhet med denna bestämmelse, vars skydd inte endast omfattar försvar i brottmål utan även juridisk rådgivning, garanterar artikel 7 i stadgan med nödvändighet att juridisk rådgivning omgärdas av sekretess, med avseende på såväl dess innehåll som dess existens. Såsom Europadomstolen har påpekat kan nämligen de personer som anlitar en advokat rimligen förvänta sig att deras kommunikation förblir privat och konfidentiell (Europadomstolen, 9 april 2019, Altay mot Turkiet (nr 2), CE:ECHR:2019:0409JUD001123609, § 49). Följaktligen måste dessa personer, förutom i undantagsfall, anses ha berättigade förväntningar på att deras advokat inte utan deras samtycke kommer att lämna ut information om att klienten har konsulterat advokaten.

43 Se bland annat, för ett liknande resonemang, Van Gerven, D., ”Professional Secrecy in Europe”, i Professional Secrecy of Lawyers in Europe, Cambridge University Press, 2013, s. 17 och 18.

44 Det finns för övrigt ingen enhetlighet mellan de nationella rättssystemen i detta avseende. I vissa system är denna kommunikation föremål för ett nästan absolut skydd (se, exempelvis, förutom artikel 6.1 i de belgiska reglerna om god advokatsed, som Cedefop har hänvisat till, artikel 3.1 i det nationella interna regelverket för advokater i Frankrike och artikel 48 i de italienska reglerna om god advokatsed), men även i dessa fall åligger den skyldighet som följer av detta skydd de berörda advokaterna. På europeisk nivå anges i punkt 5.3.1 i de regler om god advokatsed för europeiska advokater som har utgetts av Rådet för advokatsamfunden i Europeiska unionen (CCBE) (2019 års utgåva), vilka finns på svenska på https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/advokatsamfundet_sv/advokatetik/regler_om_god_advokatsed_for_europeiska_advokater_med_kommentar_2006.pdf, att ”[o]m en advokat avser att sända meddelanden till en advokat i en annan medlemsstat, som avsändaren önskar skall vara konfidentiella eller utan förbindelse, bör han eller hon klart uttrycka den avsikten innan dokumenten förmedlas”. I punkt 5.3.2 i dessa regler preciseras att ”[o]m den avsedda mottagaren av meddelandena är oförmögen att se till att de bevaras konfidentiella eller utan förbindelse bör han eller hon upplysa avsändaren om detta utan dröjsmål”. I förklaringarna till dessa regler framhålls i kommentaren till punkt 5.3 att det finns nationella skillnader mellan medlemsstaterna.

45 Det ska påpekas att även om den omständigheten, som VP har åberopat, att Cedefops ombud självt bad VP:s tidigare ombud att lämna ut innehållet i kommunikationen mellan de båda ombuden inte stöds av någon bevisning, krävde själva innehållet i denna kommunikation enligt min mening att ombudet meddelade sin klient att Cedefop var redo att inleda diskussioner. Jag tar emellertid inte ställning till huruvida det var möjligt att ord för ord återge hela kommunikationen mellan de båda berörda advokaterna i stället för att sammanfatta den, vilket är en fråga som under alla omständigheter omfattas av det behöriga advokatsamfundets regler och som inte är relevant i förevarande mål.

46 Bland annat i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 49 ovan.

47 Tribunalen har i en liknande situation erkänt möjligheten att göra gällande förekomsten av en dialog mellan parterna om en eventuell uppgörelse i godo i tvisten (dom av den 18 oktober 2023, BZ/ECB, T‑162/21, EU:T:2023:647, punkt 133).

48 I denna praxis fastslog tribunalen väsentligen att för att kunna tillgodose det ifrågavarande syftet, nämligen att nå en uppgörelse i godo mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten innan domstolen avkunnade sin dom, var det motiverat att vägra att ge tillgång till handlingar som upprättats inom ramen för förfarandet i fråga (se dom av den 12 september 2007, API/kommissionen, T‑36/04, EU:T:2007:258, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

49 Denna slutsats påverkar naturligtvis inte frågan om denna handlings bevisvärde, vilken ska bedömas av domstolen i enlighet med principen om fri bevisvärdering som anges i punkt 49 ovan.