Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑229/24 Brännelius
I. Inledning
1. Högsta domstolen (Sverige) har att avgöra överklaganden från två personer som har dömts i första och andra instans för att ha sålt finansiella instrument på den svenska börsen som de hade insiderinformation om.
2. Informationen rörde en upphandlande kommunal myndighets beslut att inte tilldela ett börsnoterat bolag ett kontrakt. Kort innan bolaget lade ut ett pressmeddelande om detta fick de båda ovannämnda personerna kännedom om denna omständighet genom ett e‑postmeddelande från den upphandlande myndigheten och sålde sina aktier för att undvika förluster på börsen. Det nationella målet rör frågan huruvida den information som dessa båda personer utnyttjade för egen vinning kan kvalificeras som insiderinformation, eftersom beslutet att inte tilldela kontraktet redan hade delgetts en begränsad krets mottagare vid den tidpunkt då aktierna såldes.
3. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang ställt två frågor till EU‑domstolen för att denna ska tolka begreppet insiderinformation, framför allt kriteriet att informationen inte har offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning (EU) nr 596/2014. Domstolen har redan uttalat sig om flera av de delar som ingår i detta begrepp. Den har emellertid inte ännu uttalat sig om information som inte har offentliggjorts, som ett villkor för att anse att informationen utgör insiderinformation. Den exakta omfattningen av detta villkor är mycket omdiskuterad i doktrinen. Diskussionen rör bland annat gentemot vilken personkrets informationen måste ha offentliggjorts eller i vilken utsträckning och på vilka villkor den måste vara tillgänglig för att inte längre karakteriseras som insiderinformation.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 596/2014
4. I skälen 14, 23, 24 och 28 i förordning nr 596/2014 anges följande:
(”(14) Förnuftiga investerare baserar sina investeringsbeslut på information som de redan har tillgång till, alltså tillgänglig förhandsinformation. Därför bör frågan om en förnuftig investerare, i samband med ett investeringsbeslut, rimligtvis skulle beakta en viss uppgift utvärderas på grundval av den tillgängliga förhandsinformationen. En sådan bedömning måste ta hänsyn till de förväntade effekterna av dessa uppgifter i ljuset av den berörda emittentens verksamhet som helhet, informationskällans tillförlitlighet och alla andra marknadsvariabler som kan förväntas påverka de finansiella instrumenten … under de givna omständigheterna.
…
(23) De huvudsakliga kännetecknen för insiderhandeln består i att en oberättigad fördel uppnås från insiderinformation till nackdel för tredje parter som är omedvetna om sådan information, och följaktligen leder detta till att finansmarknadernas integritet och investerarnas förtroende undergrävs. Förbudet mot insiderhandel bör följaktligen tillämpas när en person som förfogar över insiderinformation otillbörligt utnyttjar den fördel som denna information ger och utför en transaktion i enlighet med denna information genom att förvärva eller avyttra, eller försöka förvärva eller avyttra, eller genom att återkalla eller ändra, eller försöka återkalla eller ändra, en handelsorder att förvärva eller avyttra finansiella instrument som omfattas av denna information, för egen eller annans räkning, direkt eller indirekt. …
(24) När en juridisk eller fysisk person som förfogar över insiderinformation förvärvar eller avyttrar, eller försöker förvärva eller avyttra, finansiella instrument som omfattas av den informationen, för egen eller annans räkning, direkt eller indirekt, bör det underförstås att den personen har utnyttjat den informationen. Det antagandet påverkar inte rätten till försvar. Frågan huruvida en person har överträtt förbudet mot insiderhandel eller har försökt utöva insiderhandel bör bedömas mot bakgrund av syftet med denna förordning, vilket är att skydda finansmarknadernas integritet och höja investerarnas förtroende för dem. Detta förtroende bygger i sin tur på att investerarna har tillförsäkrats likabehandling och skydd mot otillbörligt utnyttjande av insiderinformation.
…
(28) Analyser och prognoser som grundas på allmänt tillgängliga uppgifter bör inte i sig anses vara insiderinformation, och enbart det faktum att en transaktion utförs på grundval av analys eller prognoser bör därför inte anses utgöra utnyttjande av insiderinformation. Till exempel när offentliggörande eller spridning av information rutinmässigt förväntas av marknaden och när sådant offentliggörande eller distribution bidrar till prisbildningsprocessen för finansiella instrument, eller när informationen bidrar med synpunkter från en erkänd marknadskommentator eller institution som kan påverka priserna på relaterade finansiella instrument kan informationen utgöra insiderinformation. Marknadsaktörer måste därför beakta i vilken utsträckning informationen är icke offentlig och hur finansiella instrument eventuellt skulle påverkas om handel sker innan den offentliggörs eller sprids, för att fastställa huruvida de skulle handla på grundval av insiderinformation.”
5. I artikel 7.1 och 7.4 i denna förordning, med rubriken ”Insiderinformation”, anges följande:
”1. I denna förordning avses med insiderinformation följande typer av information:
a) Information av specifik natur som inte har offentliggjorts, som direkt eller indirekt rör en eller flera emittenter eller ett eller flera finansiella instrument och som, om den offentliggjordes, sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset på dessa finansiella instrument eller på priset på relaterade finansiella derivatinstrument.
…
4. Vid tillämpning av punkt 1 ska information som, om den offentliggjordes, sannolikt skulle ha en väsentlig inverkan på priset på finansiella instrument, finansiella derivatinstrument, på relaterade spotavtal avseende råvaror eller på auktionerade produkter baserade på utsläppsrätter avse information som en förnuftig investerare sannolikt skulle utnyttja som en del av grunden för sitt investeringsbeslut.
…”
6. I artikel 8 i denna förordning, med rubriken ”Insiderhandel”, föreskrivs bland annat följande:
”1. Vid tillämpningen av denna förordning anses insiderhandel föreligga när en person förfogar över insiderinformation och utnyttjar denna genom att för egen eller annans räkning, direkt eller indirekt, förvärva eller avyttra finansiella instrument som denna information rör.
…
4. Denna artikel ska tillämpas på varje person som förfogar över insiderinformation till följd av att den personen
a) är medlem av emittentens administrations-, lednings- eller kontrollorgan …,
b) har aktieinnehav i emittenten,
c) har tillgång till informationen genom fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden, …
…
Denna artikel är även tillämplig på alla personer som förfogar över insiderinformation under andra omständigheter än de som avses i första stycket om denna person inser eller borde ha insett att det rör sig om insiderinformation.”
7. Enligt artikel 14 a och c i samma förordning, med rubriken ”Förbud mot insiderhandel och olagligt röjande av insiderinformation”, är det förbjudet att ”ägna sig åt eller försöka ägna sig åt insiderhandel” och att ”olagligen röja insiderinformation”.
8. Artikel 17.1 i samma förordning, med rubriken ”Offentliggörande av insiderinformation”, har följande lydelse:
”En emittent ska så snart som möjligt informera allmänheten om insiderinformation som direkt berör den emittenten.
Emittenten ska se till att insiderinformationen offentliggörs på ett sätt som ger allmänheten en snabb tillgång till informationen och möjlighet till en fullständig och korrekt bedömning i rätt tid, och i förekommande fall, genom den officiellt utsedda mekanism som avses i artikel 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG [av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, 2004, s. 38)]. Emittenten ska inte kombinera offentliggörande av insiderinformation för allmänheten med marknadsföring av sin verksamhet. Emittenten ska under en period på minst fem år på sin webbplats lägga ut och låta vara tillgänglig all insiderinformation den är skyldig att offentliggöra.
Den här artikeln ska tillämpas på emittenter som har ansökt om upptagande till handel eller godkänt att deras finansiella instrument upptas till handel på en reglerad marknad i en medlemsstat …”
9. I artikel 30.1 i samma förordning, med rubriken ”Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder”, föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar straffrättsliga påföljder och utan att det påverkar de behöriga myndigheternas tillsynsbefogenheter enligt artikel 23, ska medlemsstaterna, i enlighet med nationell rätt, föreskriva att behöriga myndigheter ska ha befogenhet att vidta lämpliga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder avseende åtminstone de följande överträdelserna
a) överträdelser av artiklarna 14 och 15 …”
2. Genomförandeförordning (EU) 2016/1055
10. I artikel 2.1 i genomförandeförordning (EU) 2016/1055, med rubriken ”Medel för offentliggörande av insiderinformation”, anges följande:
”Emittenter och deltagare på marknaden för utsläppsrätter ska offentliggöra insiderinformation med tekniska medel som garanterar:
a) att insiderinformationen sprids
i) till en så stor allmänhet som möjligt på ett icke-diskriminerande sätt,
ii) gratis,
iii) samtidigt i hela unionen.
…”
B. Svensk rätt
1. TF
11. 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (1949:105), av den 5 april 1949 (nedan kallad TF) har följande lydelse:
”Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar.”
12. Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endast om det krävs för att skydda vissa allmänna intressen som förtecknas i denna paragraf.
13. I 2 kap. 4 § TF föreskrivs följande:
”En handling är allmän, om den förvaras hos en myndighet och enligt 9 eller 10 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet.”
14. Enligt 2 kap. 10 § TF anses en handling ha upprättats hos en myndighet, när den har expedierats.
2. Offentlighets- och sekretesslagen
15. Närmare bestämmelser om de nationella myndigheternas handläggning vid utlämnande av allmänna handlingar och begränsningar av rätten att ta del av sådana handlingar finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
16. I 2 kap. 3 § i denna lag anges följande:
”Det som föreskrivs i [TF] om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter ska i tillämpliga delar gälla också handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller regioner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Sådana bolag, föreningar och stiftelser ska vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndigheter.”
17. I 6 kap. 4 § i nämnda lag föreskrivs följande:
”En myndighet ska på begäran av en enskild lämna uppgift ur en allmän handling som förvaras hos myndigheten, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång.”
18. I 19 kap. 3 § andra stycket i samma lag anges att om ett ärende rör upphandling, får uppgift som rör anbud eller som rör motsvarande erbjudande inte lämnas till någon annan än den som har lämnat anbudet eller erbjudandet förrän alla anbud eller erbjudanden offentliggörs eller beslut om leverantör och anbud fattats eller ärendet dessförinnan har slutförts.
19. Enligt 31 kap. 16 § i samma lag gäller sekretess för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden när denne har trätt i affärsförbindelse med en myndighet, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
3. Lag (2016:1145), om offentlig upphandling
20. Enligt 12 kap. 12 § första stycket första meningen lagen (2016:1145), om offentlig upphandling ska en upphandlande myndighet snarast möjligt skriftligen underrätta anbudssökandena och anbudsgivarna om de beslut som har fattats om att tilldela ett kontrakt eller att ingå ett ramavtal.
21. Enligt 19 kap. 7 § första stycket i denna lag ska en upphandlande myndighet som har tilldelat ett kontrakt eller ingått ett ramavtal informera om upphandlingsresultatet genom en annons senast 30 dagar efter det att kontraktet eller ramavtalet ingicks.
4. Lag (2016:1307), om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden
22. Genom lagen (2016:1307), om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden har direktiv 2014/57/EU införlivats i svensk rätt.
23. Enligt 2 kap. 1 § första stycket punkt 1 i denna lag döms för insiderbrott den som har insiderinformation och som för egen eller någon annans räkning förvärvar eller avyttrar finansiella instrument som informationen rör genom handel på värdepappersmarknaden.
III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
24. Under våren 2018 genomförde Umeå kommunföretag AB (nedan kallat kommunföretaget) – som är ett aktiebolag bildat enligt svensk rätt i vilket Umeå kommun (Sverige) har ett rättsligt bestämmande inflytande – en upphandling av elbussar och laddstationer.
25. Två bolag lämnade anbud. Ett av dessa var Hybricon Bus Systems AB, som är ett aktiebolag bildat enligt svensk rätt (nedan kallat Hybricon). Ytterligare tre bolag hade anmält intresse för att delta i upphandlingen, men fick inte lämna anbud.
26. Den 14 maj 2018 fattade kommunföretaget ett beslut som innebar att det inte var Hybricon utan den andra anbudsgivaren som tilldelades kontraktet. I ett e‑postmeddelande som kommunföretaget sände samma dag kl. 14.34 underrättades de fem berörda bolagen om utfallet av upphandlingen.
27. Hos Hybricon mottogs e‑postmeddelandet av en operativ chef som var huvudansvarig för kontakten med kommunföretaget angående upphandlingen. Kort därefter skickade denna person ett meddelande till OP, klagande i det nationella målet, med uppmaningen att denne skulle sälja sina aktier i Hybricon. OP lämnade i sin tur informationen vidare till TK, klagande i det nationella målet, som också ägde aktier i bolaget.
28. Den 14 maj 2018 kl. 14.37 lade TK en säljorder på den svenska börsen avseende 73000 aktier i Hybricon. Några minuter senare, kl. 14.40, sålde även OP 31000 aktier i bolaget.
29. Ett pressmeddelande med information om att Hybricon hade förlorat upphandlingen lades ut av bolaget samma dag kl. 15.22. Offentliggörandet av denna information ledde till att Hybricons aktiekurs föll kraftigt. Genom att dessförinnan avyttra aktier i bolaget begränsade OP och TK sina förluster.
30. På grund av dessa transaktioner åtalades OP och TK för att ha ägnat sig åt insiderhandel, som är förbjuden enligt lagen (2016:1307), om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden, och dömdes av tingsrätten för insiderbrott av normalgraden till villkorlig dom och samhällstjänst. Såsom utbyte av brott förverkades 51508 svenska kronor (SEK) av OP:s egendom och 146536 svenska kronor (SEK) av TK:s egendom. Enligt tingsrätten var uppgiften om att Hybricon hade förlorat upphandlingen insiderinformation med hänsyn till dess specifika natur som direkt rörde Hybricon och som var kurspåverkande. Tingsrätten ansåg att denna information inte kunde betraktas som offentliggjord före Hybricons pressmeddelande.
31. Efter överklagande kom hovrätten till samma slutsats som tingsrätten och ändrade endast tingsrättens dom så, att påföljden för OP och TK bestämdes till villkorlig dom och 150 dagsböter vardera i stället för samhällstjänst.
32. OP och TK överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. De yrkade att de skulle frikännas och gjorde gällande att informationen om att Hybricon inte hade tilldelats kontraktet upphörde att vara insiderinformation i och med att den som hade fattat tilldelningsbeslutet, det vill säga kommunföretaget, skickade beslutet till de berörda mottagarna. Tilldelningsbeslutet blev därmed en allmän handling som inte omfattades av sekretess, bland annat eftersom det enligt svensk rätt var allmänt tillgängligt på begäran.
33. Riksåklagaren yrkade däremot att hovrättens dom skulle fastställas. Riksåklagaren ansåg nämligen att även om beslutet om tilldelning av kontraktet blev en allmän handling i och med att det skickades till de berörda mottagarna, kan beslutet ändå ha omfattats av sekretess enligt den nationella lagstiftningen. Det förblev således insiderinformation fram till dess att Hybricon lade ut sitt pressmeddelande.
34. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd för klagandena i det nationella målet.
35. Enligt Högsta domstolen går det inte att av artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 utläsa att all information som inte har offentliggjorts på det sätt som föreskrivs i artikel 17 i förordningen ska betraktas som icke offentliggjord. Enligt uttalanden från Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) kan ett offentliggörande av insiderinformation ske på annat sätt än genom offentliggörande enligt artikel 17, bland annat genom åtgärder av tredje man. EU‑domstolen har dessutom ännu inte tillhandahållit någon vägledning om vilka krav som ska ställas för att information inte längre ska anses som insiderinformation.
36. Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen, eftersom den anser att dess avgörande är beroende av tolkningen av bestämmelserna i artiklarna 7.1 a och 17 i förordning nr 596/2014, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen, vilka inkom till domstolens kansli den 26 mars 2024:
”1) Krävs det att ett offentliggörande har gått till på det sätt som anges i artikel 17 i [förordning nr 596/2014] för att information ska anses ha offentliggjorts enligt artikel 7.1 a) i förordningen?
2) Om offentliggörande kan ske på annat sätt, vilka omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om informationen ska anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a) [i nämnda förordning]?”
37. I förfarandet vid EU‑domstolen har skriftliga yttranden inkommit från OP, TK, den grekiska regeringen, den polska regeringen, den norska regeringen och Europeiska kommissionen. Domstolen har i enlighet med artikel 101.1 i rättegångsreglerna begärt vissa klarlägganden från den hänskjutande domstolen, vilka denna har inkommit med. OP, TK, den grekiska regeringen, den norska regeringen och kommissionen utvecklade sin talan och svarade på domstolens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 3 april 2025.
IV. Bedömning
38. De båda tolkningsfrågorna har ett nära samband med varandra, eftersom de i huvudsak avser tolkningen av kriteriet att informationen har offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014.
A. Den första frågan
39. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida information måste ha varit föremål för ett offentliggörande i den mening som avses i artikel 17 i förordning nr 596/2014 för att den ska anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordningen.
40. Det finns följaktligen anledning att pröva förhållandet mellan artiklarna 7.1 a och 17.1 i förordning nr 596/2014 och framför allt räckvidden av begreppet offentliggöra i respektive bestämmelse.
41. Enligt artikel 17.1 i förordning nr 596/2014 är en emittent skyldig att så snart som möjligt informera allmänheten om insiderinformation som direkt berör den emittenten, i syfte att ge allmänheten en snabb tillgång till informationen och möjlighet till en fullständig och korrekt bedömning i rätt tid. För detta ändamål fastställs i denna bestämmelse, jämförd med artikel 2.1 i genomförandeförordning 2016/1055, på vilket sätt ett sådant offentliggörande ska gå till.
42. I artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 anges villkoret avseende information ”som inte har offentliggjorts” som det andra av fyra villkor som ska vara kumulativt uppfyllda för att informationen ska kvalificeras som insiderinformation. För att kvalificeras som insiderinformation ska informationen även vara av en ”specifik natur”, den ska ”direkt eller indirekt” röra ”en eller flera emittenter eller ett eller flera finansiella instrument” och den skulle ”om den offentliggjordes, sannolikt … ha en väsentlig inverkan på priset på dessa finansiella instrument eller på priset på relaterade finansiella derivatinstrument”. Sådan insiderinformation kan vara föremål för insiderhandel i den mening som avses i artikel 8 i samma förordning, vilken är förbjuden enligt artikel 14 a i förordningen och kan bli föremål för administrativa sanktioner enligt artikel 30.1 a i förordningen eller till och med straffrättsliga påföljder i enlighet med nationella bestämmelser om införlivande av direktiv 2014/57.
43. Såsom samtliga rättegångsdeltagare har medgett hänvisar begreppet information som har offentliggjorts inte till medlemsstaternas nationella rätt. Det utgör således ett självständigt begrepp i unionsrätten som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater.
44. I artikel 7.1 a hänvisas inte uttryckligen till artikel 17.1 i förordning nr 596/2014 och det preciseras inte heller på vilket sätt information kan offentliggöras för att inte längre karakteriseras som insiderinformation. Detta visar i sig att det särskilda sätt på vilket en emittent av finansiella instrument ska offentliggöra insiderinformation enligt artikel 17.1 i samma förordning inte utgör det enda sättet att offentliggöra informationen.
45. Enbart den omständigheten att ovannämnda bestämmelser avser information som har offentliggjorts respektive skyldigheten för en emittent att informera allmänheten om insiderinformation och det sätt på vilket sådan information ska offentliggöras räcker inte heller för att anse att dessa bestämmelser ska tolkas på samma sätt. Tvärtom, medan avsaknaden av en offentlig karaktär i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 är konstitutiv för att insiderinformation ska föreligga, förutsätts i artikel 17.1 i förordningen att den information som ska offentliggöras redan är insiderinformation. Av detta följer att begreppet offentliggörande inte nödvändigtvis har samma innebörd i dessa bestämmelser.
46. Denna bedömning bekräftas av en bokstavstolkning, bland annat av de olika språkversionerna, samt en kontextuell och teleologisk tolkning av artiklarna 7.1 a och 17 i förordning nr 596/2014.
47. För det första ska det påpekas att även om några språkversioner av dessa bestämmelser härvid uppvisar en viss likhet, är så inte fallet vad gäller flera andra språkversioner, inbegripet den svenska versionen. I de sistnämnda framgår tydligare skillnaden mellan, å ena sidan, information som inte (ännu) har offentliggjorts, i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014, och, å andra sidan, den (specifika) handling att offentliggöra insiderinformation som ska vidtas av en emittent enligt artikel 17 i förordningen.
48. Den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse kan emellertid inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Av fast rättspraxis framgår att unionsbestämmelserna ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår.
49. För det andra ska det påpekas att som det framgår av skälen 23 och 24 i förordning nr 596/2014 syftar förordningen till att skydda finansmarknadernas integritet och höja investerarnas förtroende för dem. Detta förtroende bygger i sin tur på att investerarna har tillförsäkrats likabehandling och skydd mot otillbörligt utnyttjande av insiderinformation.
50. För detta ändamål föreskrivs i förordning nr 596/2014 huvudsakligen två kompletterande instrument. Förordningen innehåller dels en repressiv del, som utgörs av kapitel 2 om ”Insiderinformation, insiderhandel, olagligt röjande av insiderinformation och marknadsmanipulation”, i vilken artikel 7.1 a ingår och enligt vilken viss olaglig praxis som kvalificeras som marknadsmissbruk är föremål för administrativa sanktioner eller straffrättsliga påföljder. Dels innehåller förordningen en preventiv del, som utgörs av kapitel 3 om ”Krav på offentliggörande”. I denna del föreskrivs bland annat de skyldigheter att offentliggöra och sprida information som särskilt åligger emittenter av värdepapper, bland annat den skyldighet som anges i artikel 17.1 och som syftar till att allmänheten ska ges snabb tillgång till insiderinformation.
51. Den skyldighet för emittenter att offentliggöra insiderinformation som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning nr 596/2014 anges följaktligen inte i den repressiva delen av förordningen, utan har uteslutande ett preventivt syfte. I denna bestämmelse, jämförd med föreskrifterna i artikel 2.1 i genomförandeförordning nr 2016/1055, regleras således minutiöst på vilket sätt emittenter ska offentliggöra information, för att möjliggöra för en ”så stor allmänhet som möjligt” att enkelt få tillgång till informationen i fråga, just på grund av karaktären av insiderinformation före offentliggörandet.
52. Enligt skäl 23 i förordning nr 596/2014 syftar den repressiva delen däremot till att vidta sanktioner till följd av att ”en oberättigad fördel uppnås från insiderinformation till nackdel för tredje parter som är omedvetna om sådan information, och följaktligen leder … till att finansmarknadernas integritet och investerarnas förtroende undergrävs”. Denna oberättigade fördel beror med andra ord på den omständigheten att en insider innehar information som är relevant när det gäller att fatta investeringsbeslut och som inte är tillgänglig för andra personer, bland annat potentiella investerare som inte känner till eller inte kan känna till informationen.
53. Av detta drar jag slutsatsen att den personkrets som avses i artikel 7.1 a respektive artikel 17 i förordning nr 596/2014 inte nödvändigtvis är den samma. Medan sistnämnda bestämmelse, jämförd med artikel 2.1 i genomförandeförordning nr 2016/1055, avser offentliggörande av information (som med säkerhet är insiderinformation) till en så stor allmänhet som möjligt, syftar den förstnämnda bestämmelsen till att fastställa huruvida insiderinformation föreligger, i syfte att bedöma huruvida en person som anklagas för insiderhandel i den mening som avses i artiklarna 8.1 och 14 a i förordningen är ansvarig, i förekommande fall straffrättsligt, för en överträdelse som skadat investerarnas förtroende.
54. För det tredje anser jag, med hänsyn till det repressiva syftet med artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014, att begreppet information som har offentliggjorts, vilket fråntar informationen karaktären av insiderinformation, ska tolkas strikt med hänsyn till de mål som eftersträvas med förordningen och framför allt med dess repressiva del.
55. Det ska härvid erinras om att både formellt straffrättsliga påföljder, såsom de som utdömts i förevarande fall, och administrativa sanktioner av repressiv karaktär där den maximala sanktionsavgiften motsvarar en viss grad av hårdhet, ska kvalificeras som straffrättsliga i den mening som avses i artiklarna 48–50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den maximala administrativa sanktionsavgift som kan påföras en fysisk eller juridisk person för överträdelse av det förbud mot insiderhandel som föreskrivs i artikel 14 a i förordning nr 596/2014 och kravet att avgiften ska motsvara ”minst tre gånger beloppet av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen” räcker för att kvalificera sådana sanktioner som straffrättsliga. De syftar således inte endast till att kompensera för en skada, utan även till att bekämpa vissa beteenden. Även principerna nullum crimen sine lege och nulla poena sine lege, som slås fast i artikel 49.1 första meningen i stadgan, är följaktligen tillämpliga. Enligt dessa principer krävs att brott och påföljd för brott tydligt anges i lag, så att den enskilde, utifrån den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning härav, kan utläsa vilka handlingar och vilken underlåtenhet som föranleder straffrättsligt ansvar.
56. I detta sammanhang ska det beaktas att enligt skälen 23 och 24 i förordning nr 596/2014 skiljer sig den allmänhet som skyddas av förordningens repressiva del från den allmänhet som avses i den preventiva delen. Medan den preventiva delen syftar till att den breda allmänheten ska informeras om att det föreligger insiderinformation (som redan kvalificeras som insiderinformation), syftar den repressiva delen till att påföra sanktioner för insiderhandel som skadar investerarnas förtroende (se punkterna 49 och 52 ovan).
57. Det särskilda målet att skydda investerarnas förtroende finner stöd framför allt i artikel 7.4 i förordning nr 596/2014, där det fjärde kriteriet för insiderinformation anges, det vill säga att informationen sannolikt skulle ha en ”inverkan på priset på finansiella instrument”. En sådan sannolikhet föreligger nämligen endast när ”en förnuftig investerare sannolikt skulle utnyttja [informationen] som en del av grunden för sitt investeringsbeslut”. I skäl 14 i förordningen anges i detta sammanhang bland annat att ”[f]örnuftiga investerare baserar sina investeringsbeslut på information som de redan har tillgång till, alltså tillgänglig förhandsinformation”. I samma skäl anges dessutom att bedömningen av huruvida ett investeringsbeslut är förnuftigt görs med hänsyn till ”de förväntade effekterna av dessa uppgifter i ljuset av den berörda emittentens verksamhet som helhet, informationskällans tillförlitlighet och alla andra marknadsvariabler som kan förväntas påverka de finansiella instrumenten”.
58. Om kvalificeringen som insiderinformation beror på huruvida ett förnuftigt hypotetiskt investeringsbeslut kan fattas på basen av informationen i fråga, kan följaktligen slutsatsen dras att den allmänhet som skyddas av den repressiva delen av förordning nr 596/2014 utgörs av förnuftiga investerare.
59. Artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 syftar således till att bekämpa informationsasymmetrin mellan olika förnuftiga investerare. Omvänt är syftet inte att skydda oförnuftiga investerare, det vill säga investerare som, med hänsyn till de kriterier som anges i punkt 56 ovan, inte beter sig och inte informerar sig på ett lika omsorgsfullt sätt som en förnuftig investerare skulle göra.
60. Under dessa omständigheter anser jag det inte vara berättigat att låta ansvarigheten, i förekommande fall en straffrättslig sådan, för att ha gjort sig skyldig till insiderhandel vara beroende av det vida begreppet offentliggörande av information i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 596/2014. Sistnämnda bestämmelse, jämförd med artikel 2.1 i genomförandeförordning nr 2016/1055, avser nämligen, till skillnad från artikel 7.1 a i förordningen, i vilken begreppet offentliggörande dessutom är negativt formulerat (”inte har offentliggjorts”), en så bred allmänhet som möjligt. I artikel 17.1 i förordningen behandlas dessutom inte frågan huruvida enskilda medlemmar av denna breda allmänhet visar prov på vissa egenskaper eller en tillräcklig grad av omsorg som möjliggör för dem att faktiskt få tillgång till informationen. En extensiv tolkning, som grundar sig på begreppet offentliggörande i vid bemärkelse, är enligt min mening inte förenlig vare sig med behovet av en strikt tolkning av begreppet information som (inte) ”har offentliggjorts” i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordningen eller med den rättssäkerhet som krävs enligt principerna nullum crimen sine lege och nulla poena sine lege (se punkt 54 ovan).
61. Av detta följer att information ska anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 när den är känd eller tillgänglig för en förnuftig investerare som handlar med nödvändig omsorg, även om ett offentliggörande till en större allmänhet i den mening som avses i artikel 17 i förordningen inte ännu har ägt rum.
62. Av detta drar jag slutsatsen att den första frågan måste besvaras nekande. Begreppet information som inte har offentliggjorts i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 definieras inte enbart genom att den inte har offentliggjorts i den mening som avses i artikel 17 i förordningen, utan offentliggörandet kan ske på andra sätt.
63. Detta för mig fram till den andra frågan.
B. Den andra frågan
1. Inledande anmärkningar
64. För det fall information kan offentliggöras på ett annat sätt än det som föreskrivs i artikel 17 i förordning nr 596/2014 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om informationen kan anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014.
65. Jag anser att denna fråga bör besvaras i två steg.
66. För det första måste det avgöras vilken grad av offentliggörande eller tillgänglighet som krävs ur intresserade mottagares synvinkel för att informationen ska kunna anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 (se punkt 2 nedan).
67. För det andra måste det mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet preciseras på vilka villkor man kan sluta sig till att ett sådant offentliggörande eller en sådan tillgänglighet föreligger i förevarande fall (se punkt 3 nedan).
2. Den grad av offentliggörande eller tillgänglighet som krävs ur investerarnas synvinkel för att informationen ska anses ha offentliggjorts
68. För att avgöra vilken grad av offentliggörande eller tillgänglighet som krävs ur intresserade mottagares synvinkel anser jag att det finns anledning att ännu en gång beakta bland annat de mål som eftersträvas av unionslagstiftaren och det relevanta rättsliga sammanhanget.
69. För det första ska det erinras om övervägandena i punkt 50 och följande punkter ovan, enligt vilka information som kan vara känd eller kan upptäckas av en förnuftig investerare ska anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014. Frågan huruvida en potentiell investerare faktiskt kan få tillgång till informationen beror nämligen på dennes närmare egenskaper, såsom de beskrivs i punkterna 56–58 ovan. En investerare som inte har dessa egenskaper och inte heller visar prov på den omsorg som krävs är enligt min mening inte värd skydd vad gäller målet att säkerställa lika tillgång till information för att garantera jämlika konkurrensvillkor mellan investerare på finansmarknaderna.
70. För det andra bekräftas denna bedömning av skäl 28 i förordning nr 596/2014. Där framgår bland annat att ”[a]nalyser och prognoser som grundas på allmänt tillgängliga uppgifter” inte bör anses vara insiderinformation. Inte heller ”enbart det faktum att en transaktion utförs på grundval av analys eller prognoser” bör anses utgöra utnyttjande av insiderinformation. Däremot anges att ”när offentliggörande eller spridning av information rutinmässigt förväntas av marknaden och när sådant offentliggörande eller distribution bidrar till prisbildningsprocessen för finansiella instrument, eller när informationen bidrar med synpunkter från en erkänd marknadskommentator eller institution som kan påverka priserna på relaterade finansiella instrument kan informationen utgöra insiderinformation”. I nämnda skäl dras slutsatsen att ”[m]arknadsaktörer måste … beakta i vilken utsträckning informationen är icke offentlig och hur finansiella instrument eventuellt skulle påverkas om handel sker innan den offentliggörs eller sprids, för att fastställa huruvida de skulle handla på grundval av insiderinformation”.
71. Unionslagstiftaren har således bedömt dels att information som kan upptäckas med hjälp av efterforskning på grundval av offentliga uppgifter i princip inte ska kvalificeras som insiderinformation, dels att det ankommer på marknadsaktörerna att – med all nödvändig omsorg – beakta informationens betydelse och dess eventuella inverkan på de finansiella instrument som handlas. Av detta följer omvänt att enbart den omständigheten att information är tillgänglig endast genom viss ansträngning eller efterforskningar från en intresserad investerares sida inte utesluter att informationen är av offentlig karaktär i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014. Huruvida information är av offentlig karaktär eller inte beror tvärtom, enligt min mening, på huruvida och på vilka villkor en intresserad investerare, i egenskap av en förnuftig och normalt omsorgsfull marknadsaktör, faktiskt kan få tillgång till den, så att den eventuella informationsasymmetri mellan potentiella investerare som förordning nr 596/2014 syftar till att förhindra kan överkommas.
72. För det tredje och sista bekräftas idén – att begreppet skyddsvärd investerare i den mening som avses i förordning nr 596/2014, särskilt i dess repressiva del, avser en förnuftig och normalt omsorgsfull investerare och inte allmänheten i vid bemärkelse – indirekt av den personkrets (ratione personae) på vilken artikel 8.4 i förordning nr 596/2014 är tillämplig. I denna bestämmelse görs åtskillnad mellan olika typer av insiders, det vill säga personer som innehar insiderinformation som kan vara föremål för insiderhandel i den mening som avses i artikel 8.1.
73. Den personkrets som förfogar över insiderinformation och som kan ägna sig åt sådan (förbjuden) insiderhandel som avses i artikel 8.4 första stycket a–d i förordning nr 596/2014, det vill säga så kallade förstahandsinsiders, utvidgas genom andra stycket i artikel 8.4 så att alla andra personer som förfogar över insiderinformation, det vill säga så kallade andrahandsinsiders, omfattas, ”om denna person inser eller borde ha insett att det rör sig om insiderinformation”. Medan förstahandsinsiders således innehar insiderinformation på grund av en verksamhet eller ett särskilt beteende som särskiljer dem från andra investerare, förvärvar andrahandsinsiders egenskapen av insider endast om de med säkerhet känner till att det rör sig om insiderinformation eller inte känner till att det rör sig om sådan information och kan kritiseras för detta på grund av ett icke omsorgsfullt beteende.
74. Av detta drar jag slutsatsen att den grad av offentliggörande eller tillgänglighet som krävs för att information ska anses ha offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014 är beroende av en förnuftig och normalt omsorgsfull investerares perspektiv.
3. Kriterier och omständigheter i förevarande fall som ska beaktas vid bedömningen av om informationen hade offentliggjorts
75. Huruvida den information som i förevarande fall påstås utgöra insiderinformation är av offentlig karaktär ska bedömas mot bakgrund av ovannämnda kriterier och omständigheterna i det nationella målet. Denna prövning omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet och ansvar. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av ett konstaterande av att insiderhandel föreligger, och för att skydda rättssäkerheten och iaktta oskuldspresumtionen, måste såväl berörda parter som myndigheter och domstolar enkelt kunna kontrollera huruvida kriterierna är uppfyllda. Som jag har angett i punkterna 68–74 ovan krävs enligt unionsrätten att man utgår från en förnuftig och normalt omsorgsfull investerares perspektiv. Prövningen av huruvida nämnda kriterier är uppfyllda i det enskilda fallet ankommer däremot huvudsakligen på de nationella myndigheterna och domstolarna.
76. I motsats till vad TK och OP har gjort gällande anser jag att enbart den omständigheten att en investerare har möjlighet att inhämta information som i nationell lagstiftning om informationsfrihet, såsom tryckfrihetsförordningen eller offentlighets- och sekretesslagen, formellt kvalificeras som offentliggjord, eftersom den förvaras hos en offentlig myndighet och är tillgänglig på begäran, inte räcker för att informationen ska anses vara av offentlig karaktär i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014. I likhet med den tillgång till handlingar som föreskrivs i förordning (EG) nr 1049/2001 förutsätter utövandet av denna rättighet nämligen, enligt 6 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, att en uttrycklig begäran inges till myndigheten. Vidare kan en sådan begäran omfattas av undantag, såsom de begränsningar och kriterier på grund av sekretess som föreskrivs i 2 kap. 2 § TF samt i 19 kap. 3 § andra stycket och 31 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen. Dessa begränsningar och kriterier förefaller kunna strida mot såväl begreppet offentliggörande i artikel 7.1 a i förordningen som syftet med förordningens repressiva del, som är att skydda investerarnas förtroende.
77. Även det särskilda sammanhang i vilket den relevanta informationen har offentliggjorts ska beaktas. I förevarande fall antogs och offentliggjordes beslutet om tilldelning av ett offentligt kontrakt i enlighet med lagen (2016:1145), om offentlig upphandling. I en sådan situation utgör samtliga deltagare i anbudsförfarandet och de som har anmält intresse eller kan komma att anmäla intresse av att få veta utfallet av upphandlingen en begränsad personkrets, som kan presumeras utgöra potentiella förnuftiga investerare som handlar med nödvändig omsorg. Det är nämligen särskilt sannolikt att dessa deltagare eller personer gör investeringar beroende på utfallet av ett sådant förfarande.
78. Den relevanta svenska lagstiftningen förefaller grunda sig på denna uppfattning, eftersom det föreskrivs att offentliggörandet till intresserade marknadsaktörer ska ske i två steg. Således ska en upphandlande myndighet, enligt 12 kap. 12 § första stycket första meningen lagen (2016:1145), om offentlig upphandling, snarast möjligt skriftligen underrätta anbudssökandena och anbudsgivarna om det beslut som har fattats om att tilldela ett kontrakt eller att ingå ett ramavtal. Därefter ska, enligt 19 kap. 7 § första stycket i denna lag, beslutet offentliggöras genom en annons som informerar om upphandlingsresultatet senast 30 dagar efter det att kontraktet eller ramavtalet ingicks.
79. Ett begränsat offentliggörande av det slag som föreskrivs i 12 kap. 12 § första stycket första meningen lagen (2016:1145), om offentlig upphandling till anbudssökande, anbudsgivare och, i förekommande fall, andra personer som har anmält intresse av att följa anbudsförfarandet är emellertid, enligt min mening, i princip inte tillräckligt för att offentliggöra informationen i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014. Såsom framgår av 19 kap. 7 § första stycket i denna lag förefaller den svenska lagstiftaren själv anse att det finns andra intresserade, däribland de personer som följer de annonser som informerar om upphandlingsresultat. Under sådana omständigheter kan den personkrets som omedelbart har informerats om beslutet om tilldelning av ett kontrakt före offentliggörandet av en sådan annons till och med kvalificeras som ”andrahandsinsiders” i enlighet med artikel 8.4 andra stycket i förordningen, vilka kan (försöka) ägna sig åt förbjuden insiderhandel eller olagligen röja insiderinformation i den mening som avses i artikel 14 a eller c i förordningen. Även för det fall att tilldelningsbeslutet, samtidigt som det sändes till de fem företag som lämnat anbud, även sändes till ytterligare 22 personer som anmält intresse av att följa upphandlingsförfarandet, vilket inte har styrkts av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen och rättegångsdeltagarna, har informationen inte nödvändigtvis offentliggjorts i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordningen.
80. Ett offentliggörande av upphandlingsresultatet som sker genom en annons i enlighet med 19 kap. 7 § första stycket lagen (2016:1145), om offentlig upphandling förefaller däremot att vara alldeles tillräckligt för att informera alla potentiella förnuftiga och normalt omsorgsfulla investerare. Det kan nämligen förväntas att sådana intresserade investerare regelbundet följer offentliggöranden som kan påverka deras investeringsbeslut. Ett sådant tillvägagångssätt är enligt min mening förenligt med rätten till försvar och oskuldspresumtionen, vilka stadfästs i artikel 48 i stadgan, eftersom det ger såväl myndigheter och domstolar som berörda personer mot vilka åtgärder eventuellt vidtagits, i förekommande fall straffrättsliga sådana, möjlighet att avgöra huruvida offentliggörandet har varit av den omfattning som krävs.
81. Denna bedömning påverkar inte frågan huruvida och i vilken mån offentliggörandet av en sådan annons även uppfyller de krav på offentliggörande som är ålagda emittenter enligt artikel 17.1 i förordning nr 596/2014, särskilt kravet att informationen ska ske snabbt och vara fullständig, vilket är en fråga som inte behöver avgöras i förevarande fall. Detsamma gäller frågan huruvida Hybricons pressmeddelande av den 14 maj 2018, som lades ut efter det att den påstådda insiderhandeln hade ägt rum, uppfyller dessa krav eller åtminstone innebär att den offentliggjorda informationen inte längre utgjorde insiderinformation i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordningen. Dock kvarstår att ett offentliggörande i den mening som avses i artikel 17.1 i förordningen räcker för att uppfylla det krav på offentliggörande som anges i artikel 7.1 a.
82. Det ankommer under alla omständigheter på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall pröva huruvida den grad av offentliggörande som krävs ur en potentiell förnuftig och normalt omsorgsfull investerares synvinkel, i den mening som avses i artikel 7.1 a i förordning nr 596/2014, hade uppnåtts vid den tidpunkt då den påstådda insiderhandeln ägde rum.
V. Förslag till avgörande
83. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Högsta domstolen (Sverige) enligt följande: Artikel 7.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG ska tolkas på följande sätt: 1) För att information ska anses ha offentliggjorts är det inte nödvändigt att den har offentliggjorts i enlighet med artikel 17 i denna förordning. 2) Information ska, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och relevanta regler som reglerar offentliggörandet av den, såsom reglerna om offentlig upphandling, anses ha offentliggjorts när den är känd av eller tillgänglig för en förnuftig och normalt omsorgsfull investerare. Det ankommer på de nationella myndigheterna och domstolarna att i det enskilda fallet bedöma under vilka omständigheter informationen ska anses vara känd eller tillgänglig.
1 Originalspråk: franska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 2014, s. 1) och rättelse EUT L 287, 2016, s. 320), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2809 av den 23 oktober 2024 om ändring av förordningarna (EU) 2017/1129, (EU) nr 596/2014 och (EU) nr 600/2014 för att göra offentliga kapitalmarknader i unionen attraktivare för företag och för att underlätta tillgången till kapital för små och medelstora företag (EUT L, 2024/2809).
4 Se dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:806), dom av den 7 juli 2011, IMC Securities ( C‑445/09, EU:C:2011:459), dom av den 28 juni 2012, Geltl ( C‑19/11, EU:C:2012:397), dom av den 11 mars 2015, Lafonta ( C‑628/13, EU:C:2015:162), och dom av den 15 mars 2022, Autorité des marchés financiers ( C‑302/20, EU:C:2022:190).
5 Se, bland annat, Hansen, J.L., ”MAD in a Hurry: The Swift and Promising Adoption of the EU Market Abuse Directive”, European Business Law Review, 2004, s. 183 och följande sidor, Gilotta, S., ”The Regulation of Outsider Trading in the EU and the US”, European Company and Financial Law Review, 2016, s. 631 och följande sidor, Klöhn, L., ”Wann ist eine Information öffentlich bekannt i.S.v. Art. 7 MAR?”, Zeitschrift für das gesamte Handels-und Wirtschaftsrecht, 2016, s. 707 och följande sidor, Juan y Mateu, F., ”La difusión pública de información privilegiada en los mercados de valores”, Revista de Derecho Mercantil, 2017, nr 304, s. 113 och följande sidor, Hössl-Neumann, M., Informationsregulierung durch Insiderrecht, 2020, s. 53 och följande sidor, Hössl-Neumann, M., och Torggler, U., ”Inside Information”, i Kalls, S., Oppitz, M., Torggler, U. och Winner, M (red.), EU Market Abuse Regulation, Elgar, Cheltenham, 2021, s. 55 och följande sidor, och Veil, R., ”Insider Dealing”, i Veil, R (red.), European Capital Markets Law, Hart Publishing, Oxford, tredje utgåvan, 2022, § 14, s. 189 och följande sidor.
6 Kommissionens genomförandeförordning av den 29 juni 2016 om fastställande av tekniska standarder vad gäller de tekniska villkoren för lämpligt offentliggörande av insiderinformation och för uppskjutande av offentliggörandet av insiderinformation i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 173, 2016, s. 47).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektiv) (EUT L 173, 2014, s. 179).
8 Av skriftliga yttranden från klagandena i det nationella målet framgår att beslutet om tilldelning av kontraktet inte endast ska ha sänts till dessa fem bolag, utan även till 22 e‑postadresser tillhörande personer som hade anmält intresse för att följa upphandlingen utan att delta i den. Dessa personers identitet och deras roll i upphandlingen är emellertid inte känd. Enligt klarläggandena från den hänskjutande domstolen har det inte styrkts att informationen i fråga faktiskt delgavs dessa personer. Vid förhandlingen kunde dessutom ingen av rättegångsdeltagarna bekräfta att tilldelningsbeslutet samtidigt hade sänts till dessa ytterligare 22 mottagare.
9 Ungefär 4720 euro.
10 Ungefär 13425 euro.
11 Klarläggandena avsåg, för det första, den av OP och TK anförda möjligheten att den upphandlande myndigheten sände tilldelningsbeslutet till e‑postadresserna tillhörande personer som hade anmält intresse för upphandlingen, för det andra, dessa personers identitet och skälen till deras intresse för upphandlingen och, för det tredje, den publicitet som Hybricons pressmeddelande gav upphov till samt den eventuella publiceringen av ett pressmeddelande till följd av den upphandlande myndighetens anbudsinfordran och vid vilken tidpunkt denna publicering i förekommande fall hade ägt rum (se även fotnot 7 ovan).
12 Detta är mycket omdiskuterat i doktrinen, se fotnot 4 ovan: Hansen, s. 194 och 195; Gilotta, s. 634 och följande sidor; Klöhn, s. 714–719; Juan y Mateu, s. 117 och följande sidor; Hössl-Neumann, s. 53–58; Hössl-Neumann och Torggler, s. 62–65, samt Veil, s. 201.
13 Se, bland annat, dom av den 15 november 2022, Senatsverwaltung für Inneres und Sport ( C‑646/20, EU:C:2022:879, punkt 40 och där angiven rättspraxis) enligt vilken ”[det] följer … såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, varvid inte bara lydelsen ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i”.
14 Se den franska versionen (”rendue publique” och ”rend publiques”) och den spanska versionen (”no se haya hecho pública” och ”hará pública”).
15 Således lyder den svenska versionen ”Information … som inte har offentliggjorts” och ”informera allmänheten”. Detsamma gäller bland annat den tyska versionen (”nicht öffentlich bekannte Informationen” och ”gibt der Öffentlichkeit … unverzüglich bekannt”), den engelska versionen (”information … which has not been made public” och ”inform the public”), den italienska versionen (”che non è stata resa pubblica” och ”comunica al pubblico”) och den portugisiska versionen (”não tenha sido tornada pública” och ”informa o público”).
16 Se dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 27), och dom av den 21 juli 2016, EUIPO/Grau Ferrer ( C‑597/14 P, EU:C:2016:579, punkt 24 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 46 och där angiven rättspraxis, enligt vilken ”… varje bestämmelse i unionsrätten [ska] bedömas i sitt rätta sammanhang och tolkas mot bakgrund av samtliga bestämmelser som ingår i denna rättsordning, dess syften och dess utveckling vid den tidpunkt då den aktuella bestämmelsen ska tillämpas”).
17 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Autorité des marchés financiers ( C‑302/20, EU:C:2021:747, punkt 1).
18 Se artikel 2.1 a i) i genomförandeförordning nr 2016/1055, se även Klöhn (fotnot 4 ovan), s. 707.
19 Min kursivering.
20 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Autorité des marchés financiers ( C‑302/20, EU:C:2021:747, punkt 1). Se även, beträffande det regelverk som föregick förordning nr 596/2014, dom av den 10 maj 2007, Georgakis ( C‑391/04, EU:C:2007:272, punkt 38), och dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:806, punkterna 47 och 48).
21 I den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2014/57 (se fotnot 7 ovan).
22 Se artikel 30.2 h–j i förordning nr 596/2014.
23 Se bland annat, analogt, dom av den 14 september 2023, Volkswagen Group Italia och Volkswagen Aktiengesellschaft ( C‑27/22, EU:C:2023:663, punkt 45 och följande punkter).
24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) ( C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 89), dom av den 4 maj 2023, MV – 98 ( C‑97/21, EU:C:2023:371, punkt 42), och dom av den 14 september 2023, Volkswagen Group Italia och Volkswagen Aktiengesellschaft ( C‑27/22, EU:C:2023:663, punkt 49).
25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 162 och där angiven rättspraxis), dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 56), och dom av den 9 september 2021, Ministère public (Extraterritoriella sanktioner) ( C‑906/19, EU:C:2021:715, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
26 Min kursivering. Se även, bland annat, den engelska versionen (”information a reasonable investor would be likely to use as part of the basis of his or her investment decisions”) och den tyska versionen (”Informationen …, die ein verständiger Anleger wahrscheinlich als Teil der Grundlage seiner Anlageentscheidungen nutzen würde”).
27 Min kursivering.
28 Se även, för ett liknande resonemang, Hansen (fotnot 4 ovan), s. 195.
29 Se även, för ett liknande resonemang, Esma, Questions and Answers on the Market Abuse Regulation, sjuttonde utgåvan, uppdaterad den 15 november 2022, s. 21, A5.10.
30 Se även, för ett liknande resonemang, Hansen (fotnot 4 ovan), s. 195.
31 Min kursivering.
32 Det vill säga varje person som är ”medlem av emittentens administrations-, lednings- eller kontrollorgan”, har ”aktieinnehav i emittenten”, har ”tillgång till informationen genom fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden” eller ägnar sig åt ”kriminell verksamhet”.
33 Min kursivering. Åtskillnaden mellan förstahandsinsiders och andrahandsinsiders är numera vanlig i doktrinen, se, bland annat, Hössl-Neumann (fotnot 4 ovan), s. 51, Veil (fotnot 4 ovan), s. 215, punkt 78.
34 Europaparlamentets och rådets förordning av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).
35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:806, punkt 43 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).