Förslag till avgörande av generaladvokat Norkus – Förenade målen C‑296/24–C‑307/24 Jouxy

I. Inledning

1. Klagandena i de nationella målen bor i Belgien, Tyskland respektive Frankrike, men arbetar i Luxemburg. De omfattas därför av den luxemburgska lagstiftningen om social trygghet. Innehållet i de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen är känt för EU‑domstolen, som bland annat till följd av en begäran om förhandsavgörande framställd av Conseil supérieur de la sécurité sociale (Övernämnden för socialförsäkringsärenden, Luxemburg) har haft tillfälle att redogöra för det innehållet inom den rättsliga ramen för domen Caisse de l’avenir des enfants (Försäkringskassa för barn (Barn till make/maka till en gränsarbetare)), som avsåg samma familjebidrag som det som är i fråga i förevarande förslag till avgörande.

2. Respektive begäran om förhandsavgörande avser även i detta fall bestämmelser i luxemburgsk rätt, där det föreskrivs att en gränsarbetare, från och med den 1 augusti 2016, endast har rätt till familjebidrag för barn som betraktas som ”familjemedlem”, såsom det begreppet definieras i de bestämmelserna, det vill säga barn födda inom äktenskapet, barn födda utom äktenskapet och adoptivbarn.

3. Respektive begäran har framställts av Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) inom ramen för tolv tvister mellan flera gränsarbetare och Caisse pour l’avenir des enfants (nedan kallad CAE). Tvisterna avser den sistnämndas vägran att bevilja de arbetstagarna familjebidrag för deras makes, makas eller registrerade partner barn, eftersom de barnen inte hade något föräldra‑barnförhållande med de berörda gränsarbetarna och således inte hade ställning som ”familjemedlem”, såsom det begreppet definieras i den luxemburgska lagstiftningen.

4. Mot denna bakgrund önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i uttrycket ”bidra till barnets försörjning”, eftersom det begreppet har fastställts i EU-domstolens praxis avseende tolkningen av artikel 45 FEUF, artiklarna 1 i och 67 i förordning (EG) nr 883/2004 och artikel 7.2 i förordning (EU) nr 492/2011.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Utöver artikel 45 FEUF är följande bestämmelser relevanta inom ramen för förevarande mål: artikel 2 i direktiv 2004/38, artiklarna 1 i, 2.1, 3.1, 4, 67 och 68.1 b i förordning nr 883/2004, artiklarna 7.1, 7.2 och 36.2 i förordning 492/2011 och artikel 1, 2.1 c och 2.2 i direktiv 2014/54.

B. Luxemburgsk rätt

6. De relevanta bestämmelserna är artiklarna 269 och 270 i code de la sécurité sociale (lagen om social trygghet).

7. I artikel 269 i den lagen, med rubriken ”Villkor för beviljande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Ett bidrag ska införas för barnens framtid, nedan kallat familjebidrag.

Rätt till familjebidrag föreligger för

a) varje barn, som faktiskt och stadigvarande är bosatt i Luxemburg och är folkbokfört där,

b) familjemedlemmar, enligt definitionen i artikel 270, till varje person som omfattas av luxemburgsk lagstiftning och som omfattas av tillämpningsområdet för de europeiska förordningarna eller något annat bilateralt eller multilateralt instrument som ingåtts av Luxemburg i fråga om social trygghet och som föreskriver utbetalning av familjebidrag i enlighet med lagstiftningen i anställningsstaten. Familjemedlemmarna ska vara bosatta i ett land som omfattas av förordningarna eller instrumenten i fråga.”

8. I artikel 270 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Vid tillämpning av artikel 269.1 b ska en persons barn födda inom och utanför äktenskapet samt adopterade barn anses utgöra familjemedlemmar till denna person och ge rätt till familjebidrag.”

III. Bakgrunden till de nationella målen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

9. Det framgår av de tolv besluten om hänskjutande i de förenade målen C‑296/24–C‑307/24 att CAE, med stöd av artiklarna 269 och 270 i lagen om social trygghet och med verkan från och med den 1 augusti 2016, drog in de familjebidrag som klagandena i de nationella målen hade erhållit för deras respektive hustrus eller registrerade partner barn, eftersom de barnen, som inte hade något släktskap med klagandena, inte hade ställning som ”familjemedlem”, i den mening som avses i artikel 270 i lagen om social trygghet.

10. Conseil arbitral de la sécurité sociale (Överklagandenämnden för socialförsäkringsärenden, Luxemburg) biföll klagandenas överklagande och beslutade att det aktuella familjebidraget återigen skulle betalas ut. Conseil supérieur de la sécurité sociale (Övernämnden för socialförsäkringsärenden, Luxemburg) ändrade emellertid domen i första instans och fastställde CAE:s beslut att bidraget skulle dras in.

11. Klagandena har överklagat till Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) och har, bland annat, gjort gällande att det beslutet strider mot unionsrätten och i synnerhet att det grundar sig på en restriktiv tolkning av begreppet ”bidrar till försörjningen” av gränsarbetarens icke-biologiska barn, i strid med bland annat den rättspraxis som följer av domen CAE.

12. Den hänskjutande domstolen har påpekat att i den domen slog EU-domstolen fast, vid sin tolkning av artiklarna 1 i och 67 i förordning (EG) nr 883/2004, jämförda med artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 och artikel 2.2 i direktiv 2004/38, att gränsarbetarens rätt att erhålla det aktuella familjebidraget för sin makas barn, som gränsarbetaren inte har något släktskap med, förutsätter att han kan styrka att han uppfyller villkoret att bidra till det barnets försörjning.

13. När det gäller utvecklingen av EU-domstolens tolkning av det villkoret har den hänskjutande domstolen för det första påpekat att EU‑domstolen ursprungligen använde begreppet försörjning för att, i domarna Bernini, Meeusen, kommissionen/Nederländerna och Giersch m.fl., slå fast att en gränsarbetare kan vara berättigad till en social förmån i form av ett statligt bidrag, nämligen ekonomiskt stöd till högre studier, för sitt eget barn, när gränsarbetaren fortsätter att försörja detta barn.

14. Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till domen Depesme m.fl., där EU-domstolen klargjorde räckvidden av det begreppet, fortfarande i samband med en social förmån i form av studiemedel för högre utbildning, men med avseende på ett barn som inte har något släktskap med gränsarbetaren.

15. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att EU‑domstolen på senare tid har tillämpat det begreppet, i domen CAE, för att avgöra huruvida en gränsarbetare kan vara berättigad till ett familjebidrag för ett barn som denne inte har något släktskap med. I detta sammanhang slog EU‑domstolen bland annat fast att kravet på att en gränsarbetare ska bidra till barnets försörjning följer av en faktisk situation, som det ankommer på den aktuella myndigheten och i förekommande fall på de nationella domstolarna att, på grundval av den bevisning som den berörde har lagt fram, bedöma, utan att det är nödvändigt för dem att fastställa skälen till det bidraget eller att exakt beräkna försörjningens omfattning.

16. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att, även om det begreppet följer av en faktisk situation enligt EU-domstolens praxis, innebär detta likväl inte att det inte kan prövas av EU-domstolen. Den hänskjutande domstolen anser i själva verket att detta, med hänvisning till domen Depesme m.fl. inom ramen för lagstiftningen om rätt till sociala förmåner, utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tillämpas och tolkas enhetligt.

17. Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen), genom beslut av den 25 april 2024, som inkom till EU-domstolens kansli den 26 april 2024, att vilandeförklara målen och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen, vilka är likalydande i vart och ett av de förenade målen C‑296/24–C‑307/24:

”1)

a) Ska villkoret att ’bidra till barnets försörjning’, vilket ligger till grund för ställningen som familjemedlem i den mening som avses i unionsrättens bestämmelser enligt vad som fastställts i EU-domstolens praxis avseende fri rörlighet för arbetstagare och en gränsarbetares erhållande av en social förmån, som är knuten till att gränsarbetaren utövar avlönad verksamhet i en medlemsstat, för sin makes eller makas eller sin registrerade partner barn som gränsarbetaren inte har något släktskap med, i sig eller jämfört med principen om att bestämmelser avsedda att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare ska ges en vid tolkning, tolkas så, att det är uppfyllt och därmed ska ge rätt till den sociala förmånen,

enbart på grund av äktenskap eller registrerat partnerskap mellan gränsarbetaren och en förälder till barnet,

enbart på grund av att gränsarbetaren och barnet har gemensam hemvist eller bostad,

enbart på grund av att gränsarbetaren betalar någon allmän utgift som gynnar barnet, även om

utgiften täcker andra behov än de grundläggande försörjningsbehoven,

utgiften går till tredje man och endast indirekt gynnar barnet,

utgiften inte uteslutande och specifikt ligger i barnets intresse, utan gynnar hela hushållet,

utgiften endast är tillfällig,

utgiften är lägre än föräldrarnas,

utgiften är försumbar i förhållande till barnets behov,

enbart på grund av att utgifterna betalas från ett gemensamt konto som innehas av gränsarbetaren och gränsarbetares make eller maka eller registrerad partner, oavsett ursprunget till medlen på kontot,

enbart på grund av att barnet är under 21 års ålder?

b) För det fall den första frågan besvaras nekande, ska då villkoret att ’bidra till barnets försörjning’ tolkas så, att detta är uppfyllt och därmed ger rätt till den sociala förmånen när två eller flera av dessa omständigheter är fastställda?

2) Ska villkoret att ’bidra till barnets försörjning’, vilket ligger till grund för ställningen som familjemedlem i den mening som avses i unionsrättens bestämmelser enligt vad som fastställts i EU-domstolens praxis avseende fri rörlighet för arbetstagare och en gränsarbetares erhållande av en social förmån, som är knuten till att gränsarbetaren utövar avlönad verksamhet i en medlemsstat, för sin makes eller makas eller sin registrerade partner barn som gränsarbetaren inte har något släktskap med, i sig eller jämfört med principen om att bestämmelser avsedda att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare ska ges en vid tolkning, tolkas så, att det inte är uppfyllt och därmed inte ska ge rätt till den sociala förmånen,

enbart på grund av att barnets föräldrar har en underhållsskyldighet, oavsett

huruvida denna underhållsfordran har fastställts av domstol eller genom avtal,

storleken på denna underhållsfordran,

huruvida den underhållsskyldige faktiskt betalar denna underhållsskuld,

huruvida gränsarbetarens bidrag kompenserar för en försummelse av en av barnets föräldrar,

enbart på grund av att barnet periodvis, inom ramen för utövandet av en umgängesrätt och en rätt till någon form av växelvis boende, vistas hos den andra föräldern?”

18. Skriftliga yttranden har inkommit från klagandena i vart och ett av de förenade målen samt från CAE, den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen. EU-domstolen har beslutat att avgöra målen utan förhandling.

IV. Bedömning

19. Genom sina två tolkningsfrågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, att EU-domstolen ska klargöra tolkningen av begreppet bidra till barnets försörjning, enligt vad som fastställts i EU-domstolens praxis avseende tolkningen av artikel 45 FEUF, artiklarna 1 i och 67 i förordning nr 883/2004 och artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 och i synnerhet i domen CAE.

20. I förevarande förslag till avgörande kommer jag först och främst att göra några allmänna överväganden om de rättsliga omständigheter som ligger till grund för den hänskjutande domstolens tvivel (del A), för att därefter behandla det begreppets ursprung, utveckling (del B) och räckvidd, enligt vad som fastställts i EU-domstolens praxis (del C). Slutligen kommer jag, för att säkerställa en enhetlig tillämpning av det begreppet, att föreslå en presumtion som grundar sig på att gränsarbetaren bor tillsammans med barnet till sin make, maka eller registrerade partner (del D).

A. Allmänna överväganden om de rättsliga omständigheter som ligger till grund för den hänskjutande domstolens tvivel

21. Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har grundat sig på EU-domstolens praxis på området och i synnerhet på den som följer av domen CAE. Såsom jag nämnde i inledningen till förevarande förslag till avgörande, har de mål som avses i detta förslag till avgörande uppkommit som en följd av det mål som gav upphov till den domen, vilket också rörde reformen av systemet för beviljande av familjeförmåner i Luxemburg. Genom den reformen, som trädde i kraft den 1 augusti 2016, ändrades lagen om social trygghet så, att barn till make, maka eller partner inte längre ska betraktas som ”familjemedlem” i den mening som avses i artikel 270 i den lagen. I det målet hade EU‑domstolen att ta ställning till huruvida det aktuella familjebidraget skulle utbetalas till gränsarbetaren för hans makas barn, som han inte hade något släktskap med.

22. Såsom den hänskjutande domstolen själv har påpekat, förtydligade EU-domstolen, i domen CAE, för det första att ett familjebidrag som är knutet till att en gränsarbetare utövar avlönad verksamhet i en medlemsstat utgör en social förmån, i den mening som avses i artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. För det andra slog EU-domstolen fast att artiklarna 1 i och 67 i förordning nr 883/2004, jämförda med artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 och med artikel 2.2 i direktiv 2004/38, ska tolkas så, att de utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat enligt vilka gränsarbetare endast kan erhålla familjebidrag, som är knutet till att de utövar avlönad verksamhet i denna medlemsstat, för sina egna barn, och inte för deras makes eller makas barn som de saknar släktskap med men till vars försörjning de bidrar, när alla barn som är bosatta i nämnda medlemsstat har rätt till detta bidrag.

23. Vad förevarande mål beträffar är det enligt min mening viktigt att påpeka att den hänskjutande domstolen, genom sina tolkningsfrågor, inte har ifrågasatt de lärdomar som har dragits av domen CAE och inte heller av den rättspraxis som EU‑domstolen grundade sig på i den domen. Av besluten om hänskjutande framgår närmare bestämt att den hänskjutande domstolen inte tycks betvivla att den åtskillnad som grundas på bosättning och som görs i de bestämmelser som är i fråga i de nationella målen utgör en indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Tvärtom tycks den hänskjutande domstolen anse, med detta som utgångspunkt, att EU‑domstolen i den domen har uppställt som krav att gränsarbetaren ska styrka att han eller hon uppfyller villkoret att bidra till barnets försörjning för att kunna erhålla familjebidrag för sin makes, makas eller registrerade partner barn, som gränsarbetaren inte har något släktskap med.

24. Den hänskjutande domstolens osäkerhet tycks i själva verket bero på att CAE, såsom framgår av besluten om hänskjutande och av parternas skriftliga yttranden, till följd av domen CAE, inte längre automatiskt nekar gränsarbetare som inte är bosatta i landet det aktuella familjebidraget för deras makes, makas eller registrerade partner barn. CAE nekar emellertid det bidraget på grundval av en strikt tillämpning av begreppet ”bidra till barnets försörjning” som följer av den domen. Eftersom den hänskjutande domstolen anser att detta är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, rör den hänskjutande domstolens tvivel följaktligen endast tolkningen av det begreppet.

25. Innan lämnar några förslag till EU-domstolen beträffande de klargöranden som den hänskjutande domstolen har begärt i fråga om hur brett det begreppet ska tolkas, anser jag att det för tydlighetens skull behöver redogöras för dess ursprung och utveckling i EU-domstolens praxis.

B. Ursprunget till och utvecklingen av EU-domstolens tolkning av begreppet ”bidra till barnets försörjning”

26. Som bekant var det inom ramen för rättspraxis avseende studiemedel för högre utbildning för barn till migrerande arbetstagare som EU-domstolen för första gången använde uttrycket ”bidra till barnets försörjning”. Kravet på att fortsätta att ”bidra till den studerandes försörjning” har i själva verket gjort det möjligt att fastställa den anknytning som krävs mellan arbetstagaren och barnet.

1. Från domen Bernini till domen Depesme m.fl.: kravet på att ”bidra till barnets försörjning” som en nödvändig koppling mellan arbetstagaren och barnet

27. EU-domstolen uttalade sig redan på 1980-talet om stöd som beviljas för försörjning av studerande och för deras utbildning. Det var dock först efter domen Bernini från år 1992 som EU-domstolen fastställde kravet på att arbetstagaren ska fortsätta att bidra till barnets försörjning inom ramen för studier utanför den mottagande medlemsstaten. I den domen erinrade EU-domstolen om att en migrerande arbetstagare kan åberopa artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 för att erhålla de sociala förmåner som föreskrivs i den mottagande medlemsstatens lagstiftning för barn till arbetstagare som är medborgare i landet. EU-domstolen preciserade emellertid, med hänvisning till domen Lebon, att det bidraget enbart utgör en social förmån, i den mening som avses i den bestämmelsen, för den arbetstagaren, ”så länge han eller hon är underhållsskyldig för barnet”.

28. EU-domstolen slog således fast att om arbetstagaren fortsätter att bidra till barnets försörjning, kan barnet åberopa den bestämmelsen för att få studiemedel på samma villkor som barn till arbetstagare som är medborgare i landet och i synnerhet utan att det är möjligt att uppställa ytterligare villkor i fråga om barnets bosättning i den berörda medlemsstaten.

29. I domarna Meeusen, kommissionen/Nederländerna och Giersch m.fl. erinrade EU-domstolen senare om att familjemedlemmar som är beroende av en migrerande arbetstagare för sin försörjning indirekt åtnjuter den rätt till likabehandling den arbetstagaren tillerkänns och att de aktuella studiemedlen i de målen, det vill säga studiebidrag för högre utbildning, kan beviljas nämnda arbetstagare endast under förutsättning att denne alltjämt svarar för barnets underhåll.

30. EU-domstolen har däremot inte definierat begreppet ”bidra till barnets försörjning” i de domarna. Det går emellertid att av de domarna utläsa det sammanhang i vilket det begreppet ingår. EU-domstolen hade att avgöra huruvida erhållandet av de statliga förmånerna i fråga, nämligen studiebidrag, var en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, för den migrerande arbetstagaren. EU-domstolens jakande svar på den frågan var emellertid förenat med ett villkor, nämligen att ”arbetstagaren alltjämt svarar för barnets underhåll”. Eftersom en migrerande arbetstagares familjemedlemmar indirekt åtnjöt den rätt till likabehandling som arbetstagaren tillerkänns enligt den bestämmelsen, svarade det villkoret således mot behovet av att fastställa barnets anknytning till nämnda arbetstagare för att avgöra, med beaktande av kraven på likabehandling av arbetstagare och samordning av de sociala trygghetssystemen, huruvida den berörda medlemsstaten var skyldig att utbetala förmånen i fråga.

31. Mot bakgrund av denna rättspraxis togs ett avgörande steg i utvecklingen av denna linje genom domen Depesme m.fl.. I det mål som gav upphov till den domen ville den hänskjutande domstolen, med hänvisning till domen Giersch m.fl., för det första få klarhet i huruvida begreppet ”barn till en gränsarbetare” omfattade barn till arbetstagarens make, maka eller partner som är erkänd enligt nationell rätt. EU-domstolen slog fast, med hänvisning till begreppet familjemedlem i artikel 2.2 c i direktiv 2004/38, att med ”begreppet barn till en gränsarbetare – som indirekt kan komma i åtnjutande av sådana sociala förmåner som avses i nämnda artikel 7.2 [i förordning nr 492/2011] såsom till exempel studiemedel [för högre utbildning] som beviljas av en medlemsstat för barn till arbetstagare eller egenföretagare som utövar eller har utövat verksamhet i den staten” – avses inte endast barn som är släkt med arbetstagaren eller egenföretagaren, utan även barn till dennes maka, make eller registrerade partner, under förutsättning att arbetstagaren eller egenföretagaren bidrar till barnets försörjning.

32. I det målet önskade den hänskjutande domstolen för det andra få klarhet i huruvida det har någon betydelse i hur stor utsträckning gränsarbetaren bidrar till försörjningen av makens eller makans barn för barnets rätt till studiemedel, av den typ som är aktuell i förevarande mål. För att skingra dessa tvivel förklarade EU-domstolen att ställningen som familjemedlem till en gränsarbetare, varvid familjemedlemmen är beroende av gränsarbetaren för sin försörjning, är resultatet av en rent faktisk situation. EU-domstolen fortsatte sitt resonemang genom att påpeka att det här rör sig om en familjemedlem till vars försörjning nämnda arbetstagare bidrar, utan att det finns anledning att utreda anledningen till att arbetstagaren bidrar till detta och utan att det finns anledning att ställa sig frågan om familjemedlemmen kan stå för sin egen försörjning genom att förvärvsarbeta. EU-domstolen ansåg dessutom, med hänvisning till domen Lebon, att en sådan tolkning är nödvändig på grund av principen att bestämmelser som stadfäster den fria rörligheten för arbetstagare – vilken utgör en av unionens grundpelare – ska ges en vid tolkning.

33. Jag vill i synnerhet påpeka att, när det gäller ställningen som familjemedlem till en gränsarbetare, varvid familjemedlemmen är beroende av gränsarbetaren för sin försörjning, har EU-domstolen slagit fast, vilket bör betonas, att denna ställning – när det gäller barnet till denna arbetstagares make, maka eller erkända partner – kan framgå av objektiva omständigheter, såsom att arbetstagaren och studenten bor tillsammans. EU-domstolen har således slagit fast att kravet på att bidra till barnets försörjning följer av en faktisk situation som det ankommer på den aktuella myndigheten och i förekommande fall på de nationella domstolarna att bedöma, utan att det är nödvändigt för dem att fastställa skälen till att gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning eller att beräkna dess exakta omfattning.

34. Jag vill påpeka att, trots avsaknaden av en exakt definition, har EU-domstolen, i punkterna 58, 60 och 64 i domen Depesme m.fl., lämnat vissa uppgifter som gör det möjligt att fastställa ramarna för det omtvistade begreppet, vilka jag kommer att återkomma till inom ramen för bedömningen av begreppets räckvidd.

2. Domen CAE: den självständiga karaktären hos begreppet ”familjemedlem” i unionsrätten

35. I domen CAE, vars domslut det har erinrats om ovan, tillämpade EU-domstolen den rättspraxis som det redogörs för i föregående punkter på familjebidrag för barn till gränsarbetare. Till skillnad från de mål som har gett upphov till nämnda rättspraxis, avsåg det målet ett barn som, vid tidpunkten för de relevanta omständigheterna, var underårigt. I domen CAE fortsätter EU-domstolen emellertid att använda det vidare begreppet ”bidra till barnets försörjning”, eftersom det begreppet har fastställts i EU-domstolens ovannämnda praxis avseende studiebidrag för högre utbildning, som även omfattar barn som är över 21 år, trots att unionslagstiftaren anser, såsom EU-domstolen har konstaterat, att barn under alla omständigheter presumeras vara ”beroende för sin försörjning” upp till 21 års ålder, såsom bland annat framgår av artikel 2.2 c i direktiv 2004/38. Jag kommer att återkomma till denna punkt senare, vilken jag anser är viktig för förevarande förslag till avgörande.

36. Vad särskilt det begreppet beträffar har EU-domstolen, bland annat med hänvisning till domen Depesme m.fl., använt det som ett viktigt kriterium för att avgöra huruvida ifrågavarande nationella myndighet var skyldig att betala ut det aktuella familjebidraget till gränsarbetaren för dennes makes eller makas barn som denne saknar släktskap med. EU-domstolen påpekade således, med hänvisning till punkt 64 i den domen, att kravet på att en gränsarbetare ska bidra till barnets försörjning följer av en faktisk situation som det ankommer på den aktuella myndigheten och i förekommande fall på de nationella domstolarna att, på grundval av den bevisning som den berörda har lagt fram, bedöma, utan att det är nödvändigt för dem att fastställa skälen till gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning eller att beräkna dess exakta omfattning.

C. Räckvidden av begreppet ”bidra till barnets försörjning”: vikten av en enhetlig tillämpning

37. Uttrycket ”bidra till barnets försörjning” är ett begrepp som används som en röd tråd i all rättspraxis som rör studiemedel för högre utbildning för barn till migrerande arbetstagare och gränsarbetare eller familjebidrag för barn till sådana gränsarbetare. EU-domstolen har nämligen eftersträvat en enhetlig tolkning av det begreppet i sin rättspraxis genom att ange de kriterier som den har använt varje gång den har tillämpat begreppet, samtidigt som den har utgått från principen att bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare, som utgör en av unionens grundpelare, ska ges en vid tolkning.

1. De slutsatser som för förevarande mål kan dras av de kriterier som fastställs i rättspraxis för tolkningen av det aktuella begreppet

38. En genomgång av rättspraxis visar att det finns ett antal väsentliga kriterier för tolkningen av begreppet ”bidra till barnets försörjning”.

39. EU-domstolen har erinrat om att barn under alla förhållanden presumeras vara beroende för sin försörjning upp till 21 års ålder, vilket framgår av bland annat artikel 2.2 c i direktiv 2004/38. EU‑domstolen har härvidlag ansett att barnets ställning som familjemedlem till en gränsarbetares make, maka eller erkända partner, varvid familjemedlemmen är beroende av gränsarbetaren för sin försörjning, objektivt sett kan följa av att arbetstagaren och barnet bor tillsammans.

40. Dessutom har EU-domstolen visserligen påpekat att kravet på att gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning följer av en faktisk situation som det ankommer på den aktuella myndigheten och i förekommande fall på de nationella domstolarna att, på grundval av den bevisning som den berörde har lagt fram, bedöma. EU-domstolen har dock även vid flera tillfällen betonat att det inte är nödvändigt för dem att inom ramen för denna bedömning fastställa skälen till att gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning eller att beräkna dess exakta omfattning.

41. I förevarande fall anser jag, för det första, att det knappast råder några tvivel om att en sådan strikt tillämpning av det omtvistade begreppet från en nationell myndighets sida som den hänskjutande domstolen har beskrivit och som har lett till att de aktuella familjebidragen har nekats strider mot de tolkningskriterier som EU‑domstolen har fastställt i sin rättspraxis. En sådan strikt tillämpning av det begreppet innebär således ett åsidosättande av principen om likabehandling av gränsarbetare som vare sig är förenligt med artikel 45 FEUF eller med artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 och äventyrar därmed den av EU-domstolen fastslagna principen om att de bestämmelserna ska ges en vid tolkning.

42. För det andra ska det påpekas att, även om nämnda begrepp ska tolkas mot bakgrund av en faktisk situation, som det ankommer på den aktuella myndigheten och i förevarande fall de nationella domstolarna att bedöma, kan otydliga bedömningskriterier skapa en osäkerhet som är oförenlig med rättssäkerhetsprincipen, i den mån en sådan otydlighet vad bedömningskriterierna beträffar gör det svårare för potentiella förmånstagare att förstå omfattningen av sina rättigheter. Dessutom kan de berörda arbetstagarna vara osäkra på vilka möjligheter de har att åberopa artikel 45 FEUF, såsom den genomförs genom artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, då de ska omfattas av anställningsstatens lagstiftning.

43. För det tredje ska det påpekas att CAE, trots de domar som EU‑domstolen redan har meddelat, fortsätter att stöta på svårigheter när det gäller att definiera vad som omfattas av det begreppet, såsom det har använts i EU-domstolens praxis.

44. Det förefaller därför lämpligt att kortfattat undersöka bakgrunden till dessa svårigheter för att klargöra denna linje i rättspraxis.

2. De nationella myndigheternas svårigheter att förstå omfattningen av det aktuella begreppet

45. Jag vill påpeka att, trots de klargöranden som EU-domstolen har gjort för att vägleda myndigheterna och, i förekommande fall, de nationella domstolarna, är det uppenbart att rättspraxis i viss mån är kasuistisk när det gäller att ge konkret innebörd åt begreppet ”bidra till barnets försörjning” i allmänhet, med hänsyn till de olika familjestrukturerna och i synnerhet när det gäller ombildade familjer, till exempel de som är i fråga i de nationella målen. Såsom framgår av den hänskjutande domstolens tolv begäran om förhandsavgörande, förefaller det inte enkelt för de nationella myndigheterna, såsom CAE i förevarande fall, att förstå räckvidden av det begreppet när det ska fastställas huruvida en arbetstagare, i ett konkret fall, bidrar till försörjningen av sin makes, makas eller registrerades partner barn.

46. För att vara mer specifik vill jag nämna att ett exempel på denna svårighet i förevarande fall är att enligt CAE ska det, mot bakgrund av EU-domstolens praxis, tas hänsyn till olika omständigheter, till exempel den tid som personerna levt tillsammans, relationernas kvalitet, det faktum att barnet direkt försörjs av arbetstagaren, frågan om var barnet är folkbokfört eller är faktiskt och stadigvarande bosatt, vårdnadsvillkor eller de biologiska föräldrarnas eller adoptivföräldrarnas engagemang.

47. Jag måste medge att jag har svårt att bland dessa kriterier identifiera de klargöranden som EU-domstolen har gjort av det begreppets räckvidd, särskilt då den nationella myndigheten har hävdat att det följer av punkt 52 i domen CAE att det begreppet kan påverkas av att en biologisk förälder betalar underhåll för barnet.

48. Jag delar inte den uppfattningen.

49. Det som anges i punkt 52 i nämnda dom är visserligen viktigt för att räckvidden av begreppet, men den tolkning som CAE har gjort kan dock inte godtas. Enligt den domen framgick det nämligen av beslutet om hänskjutande att barnets biologiska far inte betalade underhåll till barnets mor. EU-domstolen framhöll denna faktiska omständighet för att bistå den hänskjutande domstolen i sin bedömning, med förbehåll för de kontroller som det ankom på den domstolen att göra, och konstaterade att gränsarbetaren, som var gift med det barnets mor, bidrog till barnets försörjning. EU-domstolens konstateranden kan följaktligen inte anses syfta till att fastställa att den biologiska förälderns eller adoptivförälderns underhållsskyldighet är ett relevant kriterium vid bedömningen av de faktiska omständigheterna för att avgöra huruvida makens, makans eller den registrerade partnerns barn är beroende av gränsarbetaren för sin försörjning. Nämnda konstateranden kan inte heller anses utgöra ett kriterium för att utesluta att den arbetstagaren bidrog till det barnets försörjning. Punkt 52 i domen CAE ska följaktligen inte tolkas som en indikation på att det omtvistade begreppet ska tolkas restriktivt.

50. Jag vill härvidlag erinra om att EU-domstolen redan har slagit fast att ställningen som försörjningsberoende familjemedlem inte heller förutsätter en rätt till underhåll. EU-domstolen har påpekat att om så var fallet, skulle familjeåterföreningen vara beroende av vad som föreskrivs i nationell lagstiftning, vilket varierar från en stat till en annan. Detta skulle i sin tur leda till en icke enhetlig tillämpning av unionsrätten. Dessutom vill jag än en gång påpeka att EU-domstolen vid upprepade tillfällen har betonat att det inte är nödvändigt för myndigheterna och de nationella domstolarna att fastställa skälen till att gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning eller att beräkna dess exakta omfattning, för att avgöra huruvida gränsarbetaren ”bidrar till barnets försörjning”.

51. Jag anser härvidlag att det begreppet ska tolkas på ett enhetligt sätt i samtliga medlemsstater. Med hänsyn till begreppets ursprung och utveckling i rättspraxis och i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av det, ska det följaktligen fastställas huruvida ett objektivt anknytningskriterium, som har hämtats från EU-domstolens praxis, kan ge upphov till en motbevisbar presumtion och därigenom bidra till att rättssäkerhetsprincipen iakttas.

52. Jag kommer därför att undersöka huruvida en sådan presumtion är relevant i förevarande mål.

D. Presumtionen vad gäller innebörden av begreppet ”bidra till barnets försörjning”

1. Inledande anmärkningar om ursprunget till en motbevisbar presumtion som grundar sig på ett objektivt anknytningskriterium

53. I domen Depesme m.fl. fastställer EU-domstolen ramarna för en presumtion vad gäller omfattningen av begreppet ”bidra till barnets försörjning”.

54. Av denna rättspraxis framgår, för det första, att det begreppet ska ges en vid tolkning. EU-domstolen har således erinrat om att, vid bedömningen av huruvida gränsarbetaren i ett visst fall bidrar till sin makes, makas eller registrerade partner barns försörjning, ankommer det på de aktuella myndigheterna och i förekommande fall på de nationella domstolarna att beakta principen att bestämmelser som stadfäster den fria rörligheten för arbetstagare – vilken utgör en av unionens grundpelare – ska ges en vid tolkning.

55. För det andra ska det begreppet beakta definitionen av familjemedlem i artikel 2.2 i direktiv 2004/38. Det framgår således av ovannämnda rättspraxis att begreppet familjemedlem till en gränsarbetare som indirekt kan komma i åtnjutande av den likabehandling som föreskrivs i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 motsvarar begreppet familjemedlem i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, vilket omfattar make, maka eller den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerskap, släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning, även till maken eller makan eller till en sådan partner. EU-domstolen har därvidlag erinrat om att unionslagstiftaren anser att barn under alla förhållanden presumeras vara beroende för sin försörjning upp till 21 års ålder, vilket bland annat framgår av den sistnämnda bestämmelsen.

56. För det tredje och sista framgår det av samma rättspraxis dels att barnets ställning som familjemedlem till en gränsarbetares make, maka eller erkända partner, varvid familjemedlemmen ”är beroende” av gränsarbetaren ”för sin försörjning”, objektivt sett kan framgå av att arbetstagaren och barnet bor tillsammans, dels att det inte på något sätt är nödvändigt att fastställa skälen till att gränsarbetaren bidrar till barnets försörjning eller att beräkna dess exakta omfattning.

2. Den motbevisbara presumtion som grundar sig på att arbetstagaren och barnet i fråga bor tillsammans

57. Mot bakgrund av dessa tre omständigheter anser jag att det är fullkomligt relevant att anse, med tillämpning av domen Depesme m.fl. i tillämpliga delar på förevarande mål, att det föreligger en motbevisbar presumtion som grundar sig på att gränsarbetaren och makens, makans eller den registrerade partnerns barn bor tillsammans. Dessa är, såsom kommissionen har påpekat, stabilitetsfaktorer som visar på en sådan familjegemenskap att det kan fastställas att gränsarbetaren bidrar till försörjningen av sin makes, makas eller registrerade partner barn som bor tillsammans med honom eller henne. Med andra ord kan barnet med fog antas komma i indirekt åtnjutande av det aktuella familjebidraget när barnet bor i det gemensamma hushållet och följaktligen lever i en familjegemenskap med den arbetstagaren. Denna gemensamma hemvist är tillräcklig för att barnet ska ha rätt till familjebidraget på samma villkor som barn som är släkt med arbetstagaren eller som befinner sig i en situation som kan jämföras med situationen för barn som är bosatta i anställningsstaten.

58. Med hänsyn härtill och med tanke på den dagliga verkligheten för ombildade familjer, anser jag att det är viktigt att lägga till ytterligare tre omständigheter.

59. För det första bör denna presumtion omfatta såväl fullständig som delvis gemensam hemvist för gränsarbetaren och makens, makans eller den registrerade partnerns barn.

60. För det andra ska nämnda presumtion inte enbart tillämpas med avseende på underåriga barn, utan även med avseende på unga vuxna under 21 år utan egen inkomst som bor i samma hushåll som gränsarbetaren och som i övrigt uppfyller de kriterier som föreskrivs i anställningsstatens lagstiftning, i förevarande fall den luxemburgska lagstiftningen, som reglerar beviljandet av det aktuella familjebidraget. I avsaknad av en sådan tolkning kan en betydande rättsosäkerhet uppstå i situationer av detta slag.

61. För det tredje och sista måste myndigheten i den medlemsstat där gränsarbetaren utövar avlönad verksamhet ha möjlighet att neka det aktuella familjebidraget för det fall gränsarbetaren, i praktiken, inte på något sätt bidrar till kostnaderna för försörjningen av barnet, trots att gränsarbetaren och barnet till dennes make, maka eller registrerade partner bor tillsammans.

3. Huruvida den presumtion som grundar sig på gemensam hemvist är förenlig med de prioritetsregler vid sammanträffande som föreskrivs i förordning nr 883/2004

62. Jag vill påpeka att den presumtion som grundar sig på gemensam hemvist är förenlig med prioritetsreglerna vid sammanträffande, som föreskrivs i förordning nr 883/2004. Enligt artikel 2.1 däri ska nämligen den förordningen tillämpas på alla gränsarbetare som är anställda i Luxemburg, såsom klagandena i de nationella målen, liksom på deras familjer. De omfattas som bekant av det luxemburgska sociala trygghetssystemet i det hänseendet.

63. Med tanke på familjebidragens särskilda karaktär och ett eventuellt sammanträffande av rättigheter till bidrag från två medlemsstater, föreskrivs således i artikel 68 i förordningen prioritetsregler vid sammanträffande som syftar till att förhindra att dubbla bidrag betalas ut för samma barn under en och samma period. Enligt artikel 2.1 i förordning nr 883/2004 omfattas klagandena i de nationella målen således av den luxemburgska lagstiftningen inom området för familjebidrag endast med avseende på mellanskillnaden mellan det familjebidrag som Luxemburg betalar ut och det som bosättningsstaten betalar ut. Det rör sig om systemet med ”tilläggsbelopp” som motsvarar det högsta belopp av förmånerna som föreskrivs i berörda lagstiftningar”, i den mening som avses i artikel 68.1 b i) i den förordningen.

64. I den mån förmåner föreskrivs i lagstiftningen i två medlemsstater på samma grunder, innebär följaktligen den omständigheten att barnet till maken, makan eller den registrerade partnern och gränsarbetaren har gemensam hemvist att det finns en tillräcklig anknytning mellan barnet och arbetstagaren för att det ska anses vara den medlemsstat där den sistnämnde utövar avlönad verksamhet – i förevarande fall Luxemburg – som ska betala ut det aktuella familjebidraget.

65. Av alla dessa överväganden följer att begreppet ”bidra till barnets försörjning” med avseende på ett barn till en gränsarbetares make, maka eller registrerade partner, såsom det har använts av EU-domstolen i rättspraxis avseende tolkningen av artikel 45 FEUF, artiklarna 1 i och 67 i förordning nr 883/2004 och artikel 7.2 i förordning nr 492/2011, ska tolkas så, att det barnet med fog kan antas komma i indirekt åtnjutande av de aktuella familjebidragen, när barnet bor i arbetstagarens hushåll och lever i en familjegemenskap med denne. Förekomsten av en sådan gemensam hemvist ger rätt till ett familjebidrag i den medlemsstat där nämnda arbetstagare utövar avlönad verksamhet på samma villkor som för barn som har ett släktskap till denne.

V. Förslag till avgörande

66. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Cour de cassation (Högsta domstolen, Luxemburg) på följande sätt: Begreppet ”bidra till barnets försörjning” med avseende på ett barn till en gränsarbetares make, maka eller registrerade partner, såsom det har använts av EU-domstolen i rättspraxis avseende tolkningen av artikel 45 FEUF, artiklarna 1 i och 67 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen, ska tolkas så, att barnet till gränsarbetarens make, maka eller registrerade partner med fog kan antas komma i indirekt åtnjutande av de aktuella familjebidragen när barnet bor i det gemensamma hushållet och således lever i en familjegemenskap med arbetstagaren. Förekomsten av en sådan gemensam hemvist ger rätt till ett familjebidrag i den medlemsstat där nämnda arbetstagare utövar avlönad verksamhet på samma villkor som för barn som har ett släktskap till denne.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Genom beslut av den 17 december 2018.

4 Dom av den 2 april 2020 (C‑802/18, EU:C:2020:269) (nedan kallad domen CAE). Se, för en annan faktisk situation, dom av den 16 maj 2024, Hocinx ( C‑27/23, EU:C:2024:404) (nedan kallad domen Hocinx).

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77 och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och i EUT L 197, 2005, s. 34).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 april 2014 om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare (EUT L 128, 2014, s. 8).

9 I den lydelse som är tillämplig från och med den 1 augusti 2016, dagen för ikraftträdandet av loi du 23 juillet 2016, portant modification du code de la sécurité sociale et de la loi modifiée du 4 décembre 1967 concernant l’impôt sur le revenu, et abrogeant la loi modifiée du 21 décembre 2007 concernant le boni pour enfant (lag av den 23 juli 2016 om ändring av lagen om social trygghet och av lagen av den 4 december 1967 om inkomstskatt samt om upphävande av den ändrade lagen av den 21 december 2007 om barnpremie) (Mémorial A 2016, s. 2348) (nedan kallad lagen om social trygghet).

10 I målen C‑296/24 (Jouxy), C‑300/24 (Meyervibert), C‑304/24 (Barloup) och C‑305/24 (Choinquand) drog CAE, med verkan från och med den 1 augusti 2016, in det familjebidrag som SM, MY, LH och TB, som bor i Frankrike och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för det barn som deras respektive hustru, PX, IX och MV, har från ett tidigare äktenskap. I mål C‑297/24 (Broslon) drog CAE in det familjebidrag som CY, som bor i Frankrike och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för sin hustrus barn från ett tidigare äktenskap. I mål C‑301/24 (Pailvier) drog CAE in det familjebidrag som AH, som bor i Frankrike och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för de två barn som hans registrerade partner, CJ, har från ett tidigare äktenskap. I målen C‑303/24 (Vochal) och C‑306/24 (Gonre) drog CAE, med verkan från och med den 1 augusti 2016, in det familjebidrag som BF och KN, som bor i Frankrike och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för de barn som deras respektive hustru, CG och PE, har från ett tidigare förhållande. I mål C‑299/24 (Hicindt) drog CAE in det familjebidrag som OP, som bor i Belgien och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för det barn som hans hustru TD har från ett tidigare äktenskap. I målen C‑298/24 (Caraneux) och C‑307/24 (Momeut) drog CAE, med verkan från och med den 1 augusti 2016, in det familjebidrag som LK och Anm.:, som bor i Belgien och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för de två barn som deras partner (MF) respektive hustru har från ett tidigare äktenskap. I mål C‑302/24 (Prudnez) drog CAE, med verkan från och med den 1 augusti 2016, in det familjebidrag som AE, som bor i Tyskland och arbetar i Luxemburg, hade beviljats för det barn som hans hustru har från ett tidigare äktenskap.

11 Se dom av den 26 februari 1992 (C‑3/90, EU:C:1992:89, punkterna 25 och 29) (nedan kallad domen Bernini).

12 Se dom av den 8 juni 1999 ( C‑337/97, EU:C:1999:284, punkt 19).

13 Se dom av den 14 juni 2012 ( C‑542/09, EU:C:2012:346, punkt 35).

14 Se dom av den 20 juni 2013 (C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 39) (nedan kallad domen Giersch m.fl.).

15 Se dom av den 15 december 2016 (C‑401/15–C‑403/15, EU:C:2016:955, punkterna 58–60) (nedan kallad domen Depesme m.fl.).

16 Punkterna 50 och 51 i den domen.

17 Punkt 58 i den domen.

18 Det ska erinras om att ett familjebidrag, såsom det som avses i artikel 269.1 i lagen, faller inom unionsrättens materiella tillämpningsområde (ratione materiae) som en familjeförmån, i den mening som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004, och som en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. Det framgår av fast rättspraxis att en förmån kan omfattas av både förordning nr 883/2004 och förordning nr 492/2011. Se domen CAE (punkterna 42–46 och där angiven rättspraxis). Beträffande tillämpligheten av artiklarna 3.1 j och 67 i förordning nr 883/2004 och artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 på faktiska omständigheter som de som är i fråga i de nationella målen, se domen CAE (punkterna 33‑47 och 65–69 och där angiven rättspraxis). Beträffande det inbördes förhållandet mellan dessa förordningar, se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet kommissionen/Österrike (Indexering av familjeförmåner) ( C‑328/20, EU:C:2022:45, punkt 127). Se, bland annat, Fuchs, M. och Cornelissen, R. (utg.), EU Social Security Law – A Commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, C.H. Beck-Hart-Nomos, 2015, s. 28, punkt 21, och Morsa, M., Sécurité sociale, libre circulation et citoyenneté européennes, 2012, Anthemis, s. 344 och följande sidor.

19 Det ska erinras om att det i artikel 1 f i förordning nr 883/2004 föreskrivs att med ”gränsarbetare [avses] en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan”. I artikel 1 z i den förordningen föreskrivs att med ”familjeförmån [avses] alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I”. Enligt artikel 2.1 ska nämnda förordning ”tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat … [eller] som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande”. Enligt den bestämmelsen ska således sådana arbetstagare som klagandena i de nationella målen ingå i den personkrets på vilken den förordningen är tillämplig (ratione personae).

20 I fråga om begreppet social förmån, se, bland annat, dom av den 31 maj 1979, Even och ONPTS ( 207/78, EU:C:1979:144, punkt 22), dom av den 12 maj 1998, Martínez Sala ( C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 25), och dom av den 18 december 2019, Generálny riaditeľ Sociálnej poisťovne Bratislava m.fl. ( C‑447/18, EU:C:2019:1098, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

21 Doemn CAE (punkt 32 och domslutet, punkt 1). Det ska erinras om att det i artikel 7.1 i förordning nr 492/2011 föreskrivs att ”[e]n arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor … ”. I artikel 7.2 föreskrivs att ”[a]rbetstagaren ska åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare”. Beträffande den bestämmelsen, se domen CAE (punkt 26) och domen Hocinx (punkt 26).

22 Domen CAE (punkt 71 och domslutet, punkt 2). Det är väl känt att den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen, som garanteras genom artikel 45 FEUF, utgör en av unionens grundpelare. I synnerhet föreskrivs i artikel 45.2 att den fria rörligheten för arbetstagare ”ska innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor”. I punkt 70 i domen CAE påpekade EU-domstolen i detta hänseende att artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 är ett särskilt uttryck för den bestämmelse om likabehandling som följer av artikel 45.2 FEUF och ska tolkas på samma sätt som artikel 45.2 FEUF. Se, även, domen Socha m.fl. (punkt 35), och dom av den 18 december 2019, Generálny riaditeľ Sociálnej poisťovne Bratislava m.fl. ( C‑447/18, EU:C:2019:1098, punkt 39).

23 Se, bland annat, domen Depesme m.fl. och den rättspraxis som det hänvisas till i den domen.

24 Se domen CAE (punkterna 54–64 och där angiven rättspraxis). Vad särskilt gäller artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 erinrade EU-domstolen i punkt 56 i den domen om att en sådan åtskillnad som grundas på bosättning kan missgynna medborgare i andra medlemsstater i större utsträckning, eftersom personer som inte är bosatta i medlemsstaten oftast inte heller är medborgare i medlemsstaten, och att nämnda åtskillnad således utgör en indirekt diskriminering på grund av nationalitet som endast kan godtas om den är objektivt motiverad. Se, även, domen Giersch m.fl. (punkt 44), dom av den 14 december 2016, Bragança Linares Verruga m.fl. ( C‑238/15, EU:C:2016:949, punkt 43), och dom av den 10 juli 2019, Aubriet ( C‑410/18, EU:C:2019:582, punkt 28).

25 Se punkt 12 i förevarande förslag till avgörande.

26 Vad gäller bidrag för genomförande yrkesinriktade universitetsstudier för personer som har förvärvsarbetat, se dom av den 21 juni 1988, Lair ( 39/86, EU:C:1988:322, punkterna 21–24). Vad gäller bidrag för studier på gymnasienivå eller eftergymnasial nivå vid en teknisk högskola, se dom av den 15 mars 1989, Echternach och Moritz ( 389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkterna 31–36).

27 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33). Det ska erinras om att ordalydelsen i den förordningen återges i artikel 7.2 i förordning nr 492/2011. I artikel 41 andra stycket i den sistnämnda förordningen anges dessutom att hänvisningar till förordning nr 1612/68 ska anses som hänvisningar till förordning nr 492/2011.

28 Dom av den 18 juni 1987 ( 316/85, EU:C:1987:302, punkt 13) (nedan kallad domen Lebon). Jag anser att detta är en viktig punkt för en korrekt förståelse av det omtvistade begreppets ursprung. EU-domstolen slog nämligen fast att ”när en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat har varit anställd i en annan medlemsstat och utövat sin rätt att stanna kvar där, kan dennes barn som har fyllt 21 år och som inte längre är beroende av honom eller henne för sin försörjning inte åberopa den rätt till likabehandling som garanteras i [unions]rätten, för att göra anspråk på en social förmån som föreskrivs i den mottagande medlemsstatens lagstiftning … I förevarande fall utgör den förmånen nämligen inte en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, för arbetstagaren, eftersom han inte längre försörjer sitt barn” (min kursivering). Jag vill påpeka att barnet i det mål som gav upphov till domen Lebon var över 21 år vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Det ska erinras om att det i artikel 10.1 a i den förordningen föreskrevs att arbetstagarens avkomlingar skulle vara under 21 år eller vara beroende av arbetstagaren för sin försörjning.

29 Domen Bernini (punkt 25). Min kursivering.

30 Se domen Bernini (punkterna 23, 25, 27 och 29).

31 Dom av den 8 juni 1999 (C‑337/97, EU:C:1999:284, punkt 19). I det mål som gav upphov till den domen rörde det sig om ett barn till en gränsarbetare. I punkt 21 i den domen påpekade EU-domstolen i det hänseendet att ”[i det] fjärde övervägande[t] [av förordning nr 1612/68] föreskr[evs] … uttryckligen att rätten till fri rörlighet ’utan diskriminering [måste] få åtnjutas av fast anställda, säsongsarbetare och gränsarbetare och av dem som är verksamma i serviceyrken’, och i dess artikel 7 hänvisa[des] det utan förbehåll till ’arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat’”. EU-domstolen drog härav slutsatsen och fann, i domen av den 27 november 1997, Meints ( C‑57/96, EU:C:1997:564, punkt 50), att ”en medlemsstat inte kan göra beviljandet av en social förmån i den mening som avses i [artikel 7] beroende av villkoret att förmånstagarna har sitt hemvist inom denna medlemsstats nationella territorium”. Min kursivering. Se O’Leary, S., The curious case of frontier workers and study finance: Giersch, Common Market Law Review, nr 51, 2014, s. 601–622, särskilt s. 609, och Turmo, A., The pernicious influence citizenship rights on workers’ rights in the EU – The case of student finance, Social Justice, Brexit and Other Challenges, Cambien, N., Kochenov, D. och Muir, E. (utg.), Brill/Nijhoff, 2020, s. 305–334.

32 Dom av den 14 juni 2012 ( C‑542/09, EU:C:2012:346, punkterna 34 och 35).

33 Punkterna 38 och 39 i den domen.

34 Se, bland annat, domen Giersch m.fl. (punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis). I synnerhet i domen Bernini (punkt 25), använde EU-domstolen en motsvarande formulering, nämligen ”så länge [arbetstagaren] är underhållsskyldig för barnet”.

35 Det ska erinras om att respektive begäran om förhandsavgörande i de mål som gav upphov till domen Depesme m.fl. avsåg de ändringar som hade gjorts i den luxemburgska lagstiftningen till följd av domen Giersch m.fl. (punkterna 12–16).

36 Unionslagstiftaren anser att ”släktingar i rakt nedstigande led [till unionsmedborgaren] som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning, även till maken eller makan eller till [en erkänd] partner” ska anses som ”familjemedlem” i den mening som avses i artikel 2.2 c i direktiv 2004/38. Se domen Depesme m.fl. (punkterna 51 och 57).

37 Se domen Depesme m.fl. (punkterna 57 och 64 samt domslutet). När det gäller den självständiga karaktären hos begreppet ”familjemedlem” i unionsrätten som nämns i föregående fotnot, har EU-domstolen beaktat dels utvecklingen av unionslagstiftningen och den omständigheten att artikel 7.2 i förordning nr 492/2011 enbart återger artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utan ändringar, dels skäl 1 samt artiklarna 1 och 2.2 i direktiv 2014/54. De sistnämnda bestämmelserna visar unionslagstiftarens avsikt att även i artikel 2 i direktiv 2004/38 använda begreppet ”familjemedlem” såsom det har definierats i EU-domstolens praxis avseende förordning nr 1612/68, som har upphävts och ersatts av förordning nr 492/2011. Se domen Depesme m.fl. (punkterna 46 och 47) och förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i de förenade målen (C‑401/15–C‑403/15, EU:C:2016:430, punkterna 39–43).

38 Se domen Depesme m.fl. (punkt 33).

39 Punkterna 21–23 i den domen.

40 Se domen Depesme m.fl. (punkt 58). En sådan vid tolkning följer av att begreppet ”arbetstagare” – liksom begreppet ”avlönad verksamhet” – är centralt för att avgränsa tillämpningsområdet för en av de grundläggande friheter som garanteras i fördraget. Se dom av den 3 juni 1986, Kempf ( 139/85, EU:C:1986:223, punkt 13), och dom av den 3 juli 1986, Lawrie-Blum ( 66/85, EU:C:1986:284, punkt 16).

41 Se domen Depesme m.fl., punkterna 59 och 60. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i de förenade målen (C‑401/15–C‑403/15, EU:C:2016:430, punkt 67).

42 Domen Depesme m.fl. (punkt 64 och domslutet).

43 Se punkterna 32 och 33 i förevarande förslag till avgörande.

44 Se punkterna 37–40 och punkterna 53–56 i förevarande förslag till avgörande. Se, i fråga om det begreppet, Jacqueson, C., Any news from Luxembourg? On student aid, frontier workers and stepchildren: Bragança Linares Verruga and Depesme, Common Market Law Review, nr 55, 2018, s. 901–922, särskilt s. 917.

45 Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande. I den domen påpekade EU‑domstolen att ett sådant familjebidrag som det som föreskrivs i artikel 269.1 i lagen om social trygghet utbetalas för alla barn som är bosatta i Luxemburg och för alla barn till arbetstagare som inte är bosatta i landet men som har ett släktskap till dessa arbetstagare. Detta bidrag beviljas följaktligen utan någon individuell och skönsmässig bedömning av dennes personliga behov, på grundval av en situation som definieras i lag. Se artikel 1 z i förordning nr 883/2004. Nämnda förmån utgör nämligen, såsom EU-domstolen har betonat, ett bidrag från det allmänna till en familjs budget i syfte att lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför. Se domen CAE (punkterna 37–39). Se, även, dom av den 14 juni 2016, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑308/14, EU:C:2016:436, punkt 60), och dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva ( C‑449/16, EU:C:2017:485, punkterna 22 och 23, och där angiven rättspraxis).

46 Se punkterna 27–34 i förevarande förslag till avgörande. Denna tillämpning är fullt naturlig: Såsom generaladvokat La Pergola betonade i sitt förslag till avgörande i målet Meeusen ( C‑337/97, EU:C:1999:38, punkt 19), är studiebidrag och familjebidrag nämligen båda finansiella stödåtgärder för barns uppfostran, levnadsuppehälle och undervisning.

47 Se domen CAE (punkt 18). Jag anser att det bör påpekas i detta avseende att det aktuella familjebidraget i det målet och i förevarande mål ska betalas ut ”fram till den månad då barnet fyller 18 år”. Utbetalningen av bidraget kan emellertid förlängas fram till dess att barnet fyller 25 år om barnet genomgår en utbildning som uppfyller de kriterier som fastställs i den relevanta luxemburgska lagstiftningen. Se https://cae.public.lu/fr/allocations/majorite-de-l-enfant/que-devez-vous-savoir-/prolongement-jusqu-a-l-age-de-25-ans.html.

48 Se domen Depesme m.fl. (punkt 62).

49 Se fotnot 68 och punkt 60 i förevarande förslag till avgörande.

50 Se domen CAE (punkterna 50 och 71).

51 Se fotnot 45 i förevarande förslag till avgörande.

52 Se punkterna 32 och 37 i förevarande förslag till avgörande.

53 Se domen Depesme m.fl. (punkt 62).

54 Se domen Depesme m.fl. (punkterna 59 och 60).

55 Domen Depesme m.fl. (punkt 64 och domslutet) och domen CAE (punkterna 50 och 71).

56 Jag vill härvidlag erinra om att EU-domstolen har slagit fast, mot bakgrund av målet med förordning nr 883/2004, vilket är att säkerställa en samordning mellan särskilda nationella system utan att organisera ett gemensamt socialt trygghetssystem, att även om det är riktigt att de personer som har rätt till familjeförmåner bestäms enligt nationell rätt, ska medlemsstaterna likväl iaktta unionsrätten, i förevarande fall bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare; se domen CAE (punkterna 68 och 69).

57 Se fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande. Det säger sig självt att, bortsett från denna oförenlighet, skulle en restriktiv tolkning av det omtvistade begreppet ge upphov till situationer där gränsarbetaren, det vill säga styvfadern eller styvmodern till makens, makans eller den registrerade partnerns barn, inte skulle erhålla familjebidrag för det barnet men för barnets halvbröder eller halvsystrar inom ett och samma hushåll. Generaladvokaten Wathelet har redan tagit upp denna aspekt i sitt förslag till avgörande i de förenade målen Depesme m.fl. ( C‑401/15‑C‑403/15, EU:C:2016:430, punkterna 59–61).

58 Se domen Hocinx.

59 Se punkterna 27–35 i förevarande förslag till avgörande.

60 Se punkt 37 i förevarande förslag till avgörande.

61 Se domen Lebon (punkt 21).

62 Se domen Depesme m.fl. (punkt 64 och domslutet) och domen CAE (punkterna 50 och 71).

63 Se domen Lebon (punkterna 21–23) och domen Depesme m.fl. (punkt 58).

64 Se domen Depesme m.fl. (punkt 51) och domen CAE (punkt 51 och där angiven rättspraxis). Se, även, fotnot 36 i förevarande förslag till avgörande.

65 Se domen Depesme m.fl. (punkt 62).

66 Se, för ett liknande resonemang, domen Depesme m.fl. (punkterna 59 och 60).

67 Domen Depesme m.fl. (punkt 64 och domslutet) och domen CAE (punkterna 50 och 71).

68 Jag föreslår inte att EU-domstolen ska fastställa en presumtion, som grundar sig på definitionen av ”familjemedlem” i artikel 2.2 i direktiv 2004/38, om att barn till maken, makan eller den registrerade partnern som är under 21 år är beroende av gränsarbetaren för sin försörjning, och detta av följande skäl: För det första anser jag, såsom jag redan har nämnt i punkt 35 i förevarande förslag till avgörande, att även om ett barn, enligt den bestämmelsen, presumeras vara beroende för sin försörjning fram till dess att det fyller 21 år, förefaller EU-domstolen i sin praxis ha föredragit att använda det bredare uttrycket ”bidra till barnets försörjning” (se den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 13 och 28–31 i förevarande förslag till avgörande). För det andra anser jag, av de skäl som anges i punkterna 62–64 i förevarande förslag till avgörande, att i motsats till den presumtionen är den presumtion som grundar sig på gemensam hemvist förenlig med de prioritetsregler vid sammanträffande som föreskrivs i förordning nr 883/2004.

69 Det vill säga den situation där barnet hela tiden bor tillsammans med den gränsarbetare som barnet inte har något släktskap med.

70 Delvis gemensam hemvist avser bland annat situationer där barnets biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar har delad vårdnad. I sådana situationer bor barnet huvudsakligen i det hushåll som gränsarbetaren har bildat tillsammans med en av barnets biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar, samtidigt som barnet periodvis bor hos den andra biologiska föräldern eller adoptivföräldern under en mer begränsad period eller under kortare vistelser inom ramen för en umgängesrätt (till exempel växelvis på helger eller under vissa skollov), växelvis boende eller något annat arrangemang. Vissa barn kan dessutom ha förlorat någon av sina föräldrar eller aldrig träffat honom eller henne.

71 Jag anser härvidlag att det är viktigt att påpeka att den presumtionen inte kan ändra de villkor som har fastställts i anställningsstatens lagstiftning för beviljande av familjebidrag i det särskilda fallet med unga vuxna som är under 21 år. Det aktuella familjebidraget betalas i princip ut till dess att barnet fyller 18 år och kan förlängas fram till dess att barnet fyller 25 år om barnet genomgår en utbildning som uppfyller de kriterier som fastställs i den relevanta luxemburgska lagstiftningen. Se fotnot 46 i förevarande förslag till avgörande. Om det myndiga barn som är under 21 år inte längre är bosatt hos gränsarbetaren på grund av ”gymnasiestudier eller liknande studier” i en annan stad, måste den arbetstagaren således på grundval av andra objektiva omständigheter kunna bevisa att han eller hon fortsätter att bidra till barnets försörjning, trots att de inte bor tillsammans.

72 Det skulle röra sig om ett undantagsfall där det framgår av handlingarna i ärendet att barnet inte lever i en familjegemenskap med arbetstagaren, trots att de bor tillsammans, till exempel i enstaka situationer där arbetstagaren 1) inte bidrar till betalningen av hyra eller inte är ägare till det hus eller den lägenhet som denne delar med sin make, maka eller registrerade partner och barnet och 2) inte står för några av hushållets gemensamma utgifter, antingen på grund av att han eller hon använder hela sin lön för privata ändamål eller på grund av att det följer av avtal som har upprättats av barnets biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar att barnet samtliga behov tillgodoses fullt ut.

73 Min kursivering. Se domen CAE (punkt 41). Se, även, fotnot 18 i förevarande förslag till avgörande.

74 Det ska erinras om att det i artikel 68.1 b i) i förordning nr 883/2004 om prioritetsregler vid sammanträffande föreskrivs att ”[o]m rätt till förmåner under samma period och för samma familjemedlemmar föreligger enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall … prioritetsregler tillämpas” och att ”[i] de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på samma grunder skall prioritetsordningen fastställas enligt följande tilläggskriterier: i) Om det gäller rättigheter som förvärvats på grund av arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare: barnens bostadsort, förutsatt att sådan verksamhet föreligger där, och i andra hand – i förekommande fall – det högsta belopp av förmånerna som föreskrivs i berörda lagstiftningar …”. Min kursivering. Härav följer bland annat, såsom kommissionen har förklarat, att om en gränsarbetare som arbetar i Luxemburg bor tillsammans med sin hustru och hennes barn i Belgien, ska den behöriga belgiska myndigheten betala ut ett familjebidrag för barnet till modern. I en sådan situation ingriper Luxemburg endast om det familjebidrag som Luxemburg betalar ut är högre än det som Belgien beviljar och då endast med avseende på mellanskillnaden.

75 Det ska erinras om att det i artikel 68.2 i förordning nr 883/2004 föreskrivs att ”[v]id sammanträffande av rätt till förmåner skall familjeförmåner beviljas i enlighet med den lagstiftning som anses ha företräde enligt punkt 1. Rätten till familjeförmåner med stöd av annan eller andra berörda lagstiftningar skall innehållas upp till det belopp som föreskrivs i den förra statens lagstiftning och i förekommande fall utges i form av ett tilläggsbelopp för den del som överstiger detta belopp …”. Se, bland annat, Morsa, M., i det citerade verket, s. 352 och följande sidor.