C-318/24

Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – mål C‑318/24 (PPU) Breian

CELEX: 62024CC0318
Datum: 2024-07-11
Källa: eur-lex.europa.eu

I. Inledning

1. Förevarande mål rör en europeisk arresteringsorder som utfärdats med stöd av rambeslut 2002/584 för verkställighet av ett fängelsestraff i Rumänien. Den verkställande rättsliga myndigheten i Frankrike har emellertid slutgiltigt beslutat att inte överlämna den person som begärs överlämnad (nedan kallad den dömda personen). Den verkställande rättsliga myndigheten anser att det finns systembrister eller allmänna brister i Rumänien vad gäller domarnas edsavläggelse och har särskilt ifrågasatt om två av de tre domare som utdömde frihetsstraffet faktiskt har avlagt denna ed.

2. Den rumänska domstolen, som är behörig att verkställa fängelsestraffet, har framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att klargöra vilken betydelse avslagsbeslutet har för den europeiska arresteringsordern. Det rör sig härvid huvudsakligen om vilken verkan rättskraften av avslagsbeslutet har för andra medlemsstater och om de tvivel som finns beträffande edsavläggelsen. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i vilken betydelse ett beslut från Interpol, som åberopats av den franska verkställande rättsliga myndigheten, har och huruvida den själv kan delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten eller åtminstone vända sig till kommissionen.

3. Under tiden undersöker en annan verkställande rättslig myndighet på Malta, där den dömda personen gripits på nytt, huruvida han bör överlämnas till Rumänien. Eftersom första instansen på Malta vägrade att verkställa arresteringsordern på grund av att den hyste tvivel om förhållandena vid frihetsberövande i Rumänien, ställde den rumänska domstolen ytterligare en fråga till EU-domstolen. Denna fråga rör, å ena sidan, samarbetet med den maltesiska domstolen och, å andra sidan, den skyddsnivå för grundläggande rättigheter som den maltesiska domstolen tillämpar.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

4. I artikel 2 i Interpols stadga (Constitution of Interpol), som antogs år 1956 i Wien och senast ändrades år 2023 anges att Interpol bland annat har till syfte

”att, inom de gränser som uppställs av lagstiftningen i de olika länderna och med beaktande av andemeningen i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, i största möjliga utsträckning säkerställa och främja ett omfattande samarbete mellan olika kriminalpolisorganisationer”.

5. I artikel 5 i Interpols stadgar nämns Commission for the Control of Interpol’s Files (Interpols kommission för ärendekontroll, nedan kallad CCF) som en del av Interpol.

6. Enligt artikel 36 i Interpols stadgar är CCF en oberoende instans som ska säkerställa att Interpol följer tillämpliga regler vid behandlingen av personuppgifter (punkt). I detta syfte ska CCF bland annat fatta beslut om klagomål på området (punkt 3).

7. CCF förfogar över en egen stadga (Statute of the Commission for the Control of Interpol’s Files) som närmare reglerar dess uppgifter och befogenheter. Enligt denna stadga kan den bland annat besluta att personuppgifter ska raderas från Interpols informationssystem (artikel 3.1 c).

B. Unionsrätt

8. I artikel 1 i rambeslut 2002/584 definieras en europeisk arresteringsorder och medlemsstaterna åläggs en skyldighet att verkställa den enligt följande:

”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

9. Beslutet om överlämnande och förbindelsen mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten regleras i artikel 15 i rambeslut 2002/584 enligt följande:

”1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2. Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3. Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

III. Bakgrund och begäran om förhandsavgörande

10. Begäran om förhandsavgörande avser en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff. Rumänska domstolar har utdömt ett fängelsestraff på flera år för den dömda personen. Eftersom han hade lämnat Rumänien utfärdade den hänskjutande domstolen en europeisk arresteringsorder.

11. Den dömda personen påträffades därefter inledningsvis i Frankrike. Enligt begäran om förhandsavgörande avslog emellertid den där behöriga domstolen utlämning till Rumänien genom ett avgörande som senare vann laga kraft. Det rumänska rättssystemet lider av systembrister som i förevarande fall bland annat har tagit sig uttryck i att en domare som deltagit i den fällande dom som avkunnats i sista instans endast har avlagt en ed som allmän åklagare och att det inte kan styrkas att en annan domare som deltagit i den fällande domen har avlagt ed. Det föreligger således en verklig risk för att den fällande domen inte har meddelats i en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan.

12. Av begäran om förhandsavgörande framgår att den franska domstolen även har hänvisat till CCF, som, efter ett klagomål från den dömde, har uttryckt allvarliga tvivel beträffande politiska aspekter och respekten för de mänskliga rättigheterna i det rumänska brottmålsförfarande som ledde till att han dömdes. CCF beslutade därför att uppgifterna om den dömda personen skulle tas bort från Interpols register.

13. Senare greps den dömda personen den 29 april 2024 på Malta med stöd av samma europeiska arresteringsorder. Den maltesiska verkställande rättsliga myndigheten begärde därefter ytterligare upplysningar från den hänskjutande domstolen och angav att den person som hade begärts överlämnad hade åberopat den franska verkställande rättsliga myndighetens beslut.

14. Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Braşov, Rumänien) den 30 april 2024 att ställa följande frågor till EU-domstolen: 1. Kan artikel 15.1 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att den lagakraftägande domen angående den verkställande rättsliga myndighetens beslut att vägra att överlämna den person som begärs överlämnad har rättskraft mot en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, eller ska nämnda artikel tolkas så, att den inte utgör hinder för att begäran om överlämnande (upprepas) på grundval av samma europeiska arresteringsorder, efter det att de omständigheter som utgjorde hinder för verkställigheten av en tidigare europeisk arresteringsorder inte längre föreligger eller om beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, under förutsättning att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle strida mot artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och den upprepade begäran om överlämnande är proportionerlig i överensstämmelse med den tolkning av rambeslut 2002/584 som gjordes i domen av den 31 januari 2023, (Puig Gordi m.fl., C‑158/21, punkt 141 och svaret på den sjätte tolkningsfrågan)? 2. Kan artikel 1.3, i rambeslut 2002/584 jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett straff, för det fall det i samband med bedömningen av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter inom förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder – vad gäller rätten till en rättvis rättegång mot bakgrund av kravet på en domstol som har inrättats enligt lag enligt artikel 47 andra stycket i stadgan – har konstaterats oegentligheter vad gäller edsavläggelse av medlemmarna av den dömande sammansättningen i det mål som avgjordes genom den fällande domen, utan att det har väckts tvivel om andra offentliga myndigheters inblandning i förfarandet för utnämning av domare? 3. Kan artikel 1.3, i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, tolkas så, att ett beslut av CCF, vilket direkt avser en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, i en situation där han eller hon gör gällande att hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång kommer att kränkas för det fall han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten, inte ensamt kan motivera att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa denna europeiska arresteringsorder, men att ett sådant beslut däremot kan beaktas av denna rättsliga myndighet, tillsammans med andra omständigheter, för att bedöma huruvida det finns systembrister eller allmänna brister i fråga om hur systemet för rättskipning i denna medlemsstat fungerar eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den nämnda personen ingår i? 4. Kan rambeslut 2002/584 tolkas så, att det inte utgör hinder för att en begäran om överlämnande av den person som begärs överlämnad upprepas på grundval av samma europeiska arresteringsorder, vars verkställande ursprungligen har vägrats av den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat, vid en annan verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat, när den utfärdande rättsliga myndigheten själv, mot bakgrund av EU-domstolens nuvarande praxis, konstaterar att det tidigare beslutet att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern inte var förenligt med unionsrätten, eller förutsätter detta att EU-domstolen har ombetts att tolka de unionsbestämmelser som är tillämpliga i det specifika målet? 5. Är det förenligt med principen om ömsesidigt erkännande, som fastställs i artikel 1.2 i rambeslutet 2002/584, samt med principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, som fastställs i artikel 4.3 första stycket FEU, jämförda med kravet på att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de berörda personernas rättigheter, däribland i relation till artiklarna 15 och 19 i rambeslut 2002/584, att de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten (den utfärdande rättsliga myndigheten genom en direkt representant eller, på denna myndighets anmodan, genom andra rättsliga organ såsom exempelvis en sambandsåklagare, den nationella ledamoten i Eurojust eller den allmänna åklagaren i den utfärdande medlemsstaten), genom att göra framställningar, inkomma med bevis och medverka i juridiska diskussioner, dels deltar direkt i de rättsliga förfaranden för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som genomförs av den verkställande rättsliga myndigheten, dels använder ett rättsmedel mot beslutet att vägra överlämnandet – förutsatt att ett sådant rättsmedel är tillgängligt, och i så fall i enlighet med den verkställande medlemsstatens nationella lagstiftning – på grundval av och under iakttagande av likvärdighetsprincipen? 6. Kan artikel 17.1 FEU om kommissionens uppgifter, mot bakgrund av rambeslut 2002/584, tolkas så, att dess uppgifter att dels främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte, dels övervaka tillämpningen av unionsrätten får utövas på området för den europeiska arresteringsordern, även på begäran av den rättsliga myndighet som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, för det fall den sistnämnda myndigheten finner att den verkställande rättsliga myndighetens vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern på ett allvarligt sätt skulle undergräva principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete, och kommissionen således får vidta de åtgärder som den finner nödvändiga i enlighet med dessa uppgifter och helt oberoende?

15. Domstolens femte avdelning beslutade den 16 maj 2024 att förevarande begäran om förhandsavgörande ska underkastas ett förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 23a i domstolens stadga och artikel 107 och följande artiklar i rättegångsreglerna. Samtidigt begärde den hänskjutande domstolen ytterligare preciseringar om det förfarande som var anhängigt vid den.

16. Den 20 maj 2024 vägrade den maltesiska domstol som var behörig att pröva detta förfarande i första instans att överlämna den dömda personen till Rumänien, med motiveringen att förhållandena vid frihetsberövande i Rumänien och de uppgifter som den förfogade över inte gjorde det möjligt att fastställa att förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling i artikel 4 i stadgan skulle iakttas med avseende på den dömda personen. Därefter ställde den hänskjutande domstolen, samtidigt som den ingav de upplysningar som EU-domstolen hade begärt, den 22 maj 2024, en annan fråga till EU-domstolen: 7. Ska artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 4 i stadgan (med förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en prövning av förhållandena vid frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten, dels inte får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern på grundval av uppgifter som inte har kommit till den utfärdande rättsliga myndighetens kännedom och beträffande vilka den senare inte har haft möjlighet att lämna kompletterande uppgifter i den mening som avses i artikel 15.2 och 15.3 i rambeslutet, dels inte får tillämpa en högre standard än den som föreskrivs i stadgan och utan att exakt ange de regler som den hänvisar till, särskilt när det gäller sådana krav på frihetsberövande som upprättandet av en ”exakt plan för verkställigheten av påföljden”, ”exakta kriterier för att fastställa en särskild verkställighetsordning” och garantier för icke-diskriminering på grund av en ”särskilt unik och känslig situation”?

17. Under tiden har den maltesiska åklagarmyndigheten med framgång överklagat beslutet att vägra att överlämna personen i fråga, vilket innebär att förfarandet på nytt är anhängigt i första instans och att den dömda personen fortfarande är frihetsberövad. Enligt de senaste uppgifterna har förstainstansdomstolen härefter förordnat om överlämnande, och den dömda personen har överklagat detta beslut.

18. Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie – Direcţia Naţională Anticorupţie (åklagaren vid Högsta domstolen – Nationella antikorruptionsdirektoratet, Rumänien) (nedan kallat DNA), den dömda personen, Rumänien, Republiken Frankrike, Republiken Malta och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 24 juni 2024 deltog den dömda personen, Rumänien, Irland och kommissionen.

IV. Rättslig bedömning

19. Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts med anledning av de franska och maltesiska domstolarnas beslut att inte verkställa den europeiska arresteringsordern i fråga. Det ska inledningsvis prövas huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och huruvida den är av brådskande karaktär (nedan punkt A). I sak ger rättskraften av det franska beslutet upphov till frågor om dess verkan i andra medlemsstater (se nedan punkt B) och om nödvändigheten av en begäran om förhandsavgörande för att bedöma dess förenlighet med unionsrätten (nedan punkt C). Den hänskjutande domstolen vill samtidigt få klarhet i huruvida den franska domstolens anmärkningar med avseende på edsavläggelsen av de rumänska domare som avkunnat den fällande domen kan motivera beslutet att vägra överlämnande (nedan punkt D). Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i vilken betydelse de konstateranden som gjorts av ett organ vid Interpol har (nedan punkt E), och därefter om den själv direkt kan delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten (nedan punkt F) eller om den kan vända sig till kommissionen (nedan punkt G). Slutligen ger det maltesiska avslagsbeslutet upphov till frågor avseende samarbetet mellan de utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna och den tillämpliga standarden för de grundläggande rättigheterna (nedan punkt H).

A. Upptagande till sakprövning och den brådskande karaktären

20. Det kan vid en första anblick ifrågasättas om begäran om förhandsavgörande verkligen är relevant för att avgöra det nationella målet, det vill säga om den kan tas upp till sakprövning. Frågan uppkommer även om begäran om förhandsavgörande är av brådskande karaktär i den mening som avses i villkoren för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

21. Den rumänska hänskjutande domstolen har utfärdat en europeisk arresteringsorder vars verkställighet för närvarande prövas på Malta. Det är således inte den hänskjutande domstolen utan en maltesisk domstol som beslutar om den dömda personen ska hållas frihetsberövad där och, i förekommande fall, hur länge. Ett beslut om frihetsberövande av den hänskjutande domstolen kan endast komma att bli aktuellt om den dömda personen överlämnas från Malta till Rumänien.

22. När det gäller beslutets relevans för att avgöra det nationella målet uppkommer således frågan om den hänskjutande domstolen faktiskt måste fatta ett beslut som kräver att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts.

23. EU-domstolen har emellertid, när det gäller förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, redan klargjort att säkerställandet av de grundläggande rättigheterna för den person som begärs överlämnad i första hand omfattas av den utfärdande medlemsstatens ansvar. Eftersom utfärdandet av en sådan arresteringsorder kan få till följd att personen grips, måste en utfärdande rättslig myndighet, för att säkerställa dessa rättigheter, ha möjlighet att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen för att avgöra om den kan vidhålla en europeisk arresteringsorder eller om den måste återkalla eller upphäva den.

24. För att iaktta principen om ömsesidigt förtroende och principen om lojalt samarbete, ska den utfärdande rättsliga myndigheten i synnerhet avstå från att vidhålla en europeisk arresteringsorder vars verkställighet ska vägras, för att undvika att artikel 47 andra stycket i stadgan åsidosätts.

25. Det är just denna fråga som uppkommer i förevarande mål. På grundval av de invändningar med stöd av vilka den franska domstolen och den maltesiska domstolen i första instans vägrade att verkställa den europeiska arresteringsordern, måste den hänskjutande rumänska domstolen besluta om den ska vidhålla arresteringsordern och begära att den maltesiska domstolen, som nu är behörig, verkställer den eller om den ska återkalla eller upphäva den. För att kunna fatta detta beslut har den framställt förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Begäran är således i princip relevant för att avgöra det nationella målet. Jag kommer att diskutera eventuella tvivel angående relevansen av enskilda frågor där separat.

26. När det gäller den brådskande karaktären är det riktigt att den rumänska hänskjutande domstolen i detta skede inte själv fattar beslut om frihetsberövande av den dömda personen, eftersom han är frihetsberövad på Malta. Han är emellertid endast frihetsberövad med stöd av den europeiska arresteringsordern, vars fortsatta existens ska avgöras av den hänskjutande domstolen på grundval av svaren på begäran om förhandsavgörande. Så länge frihetsberövandet i Malta består är begäran således av brådskande karaktär och handläggs med rätta enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

B. Verkan av ett slutgiltigt beslut att vägra överlämnande i en annan medlemsstat

27. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i vilken betydelse ett beslut som fattats av domstolarna i en medlemsstat (i förevarande fall Frankrike) att vägra att överlämna en person har för verkställighet av en europeisk arresteringsorder i en annan medlemsstat (i förevarande fall Malta). Frågan i denna form är i strikt bemärkelse inte relevant för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet, eftersom den inte direkt behöver besluta om verkställigheten av arresteringsordern. Det ankommer i stället på domstolarna i den andra medlemsstaten, i förevarande fall Malta, att fatta detta beslut.

28. EU-domstolen har emellertid redan besvarat frågor som har ställts av en utfärdande domstol angående en verkställande domstols befogenheter i en annan medlemsstat. Detta tillvägagångssätt kan förklaras av att den hänskjutande domstolen önskade få klarhet i huruvida den, på grund av den verkställande domstolens beslut, kunde vidhålla eller var tvungen att återkalla de europeiska arresteringsorderna i fråga.

29. Den aktuella frågans relevans för att avgöra det nationella målet blir ännu tydligare om den omformuleras så, att frågan ställs om redan ett slutgiltigt beslut att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i en medlemsstat utesluter dess verkställighet i alla andra medlemsstater, även om skälen för att vägra verkställighet visar sig vara oförenliga med unionsrätten. Om det slutgiltiga beslutet att vägra verkställighet hade en sådan verkan skulle arresteringsordern upphöra att gälla och den hänskjutande domstolen skulle vara tvungen att upphäva arresteringsordern.

30. Det är riktigt att principen om rättskraft har stor betydelse såväl inom unionsrätten som i nationella rättsordningar. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, är det därför viktigt att domstolsavgöranden som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas.

31. I detta avseende kan EU-domstolens avgöranden om utfärdande av en ny europeisk arresteringsorder förstås så, att ett slutgiltigt beslut att vägra överlämnande, oavsett om det är förenligt med unionsrätten eller inte, kan hindra verkställigheten av den ursprungliga arresteringsordern, åtminstone i den medlemsstat där avslagsbeslutet fattades.

32. I rambeslut 2002/584 föreskrivs emellertid inte att ett slutgiltigt beslut att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i en medlemsstat hindrar verkställighet i andra medlemsstater. I synnerhet kan en sådan vägran inte likställas med en lagakraftägande dom i den mening som avses i principen ne bis in idem i artikel 3 punkt 2 i rambeslutet, vilken utgör hinder mot att ett straffrättsligt förfarande avseende samma gärningar inleds mot personen i fråga i den utfärdande staten eller i någon annan stat.

33. Det normativa innehållet i bestämmelserna om vägran av överlämnande i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584 bekräftar att ett beslut att vägra överlämnande i en medlemsstat inte får hindra överlämnande av andra medlemsstater.

34. Artiklarna 4 och 4a i rambeslut 2002/584 tillåter, men kräver inte, att verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras av olika skäl. När en medlemsstat vägrar överlämnande på denna grund kan beslutet inte i sig vara bindande för domstolar i andra medlemsstater, eftersom dessa vid utövandet av denna befogenhet inte är skyldiga att följa andra medlemsstaters exempel.

35. Däremot innehåller artikel 3 i rambeslut 2002/584 visserligen obligatoriska skäl till att verkställighet ska vägras, men i vart fall skälen i artikel 3.1 och 3.3 är beroende av bestämmelserna i respektive verkställande stat. Inte heller sådana beslut kan ha någon bindande verkan för andra medlemsstater, eftersom andra bestämmelser gäller där.

36. Situationen är en annan vid en vägran enligt artikel 3.2 i rambeslut 2002/584, i vilken principen ne bis in idem enligt artikel 50 i stadgan i samband med en europeisk arresteringsorder slås fast. Om en domstol i en medlemsstat med rätta vägrar överlämnande enligt denna bestämmelse på grund av att gärningen redan har prövats i en annan medlemsstat, ska även domstolarna i andra medlemsstater vägra överlämnande.

37. Detsamma ska, på motsvarande sätt, även gälla vid en vägran som grundar sig på en verklig risk för att unionens grundläggande rättigheter, vilka måste respekteras vid tillämpningen av rambeslut 2002/584, kränks genom överlämnandet eller till följd av detta. EU-domstolen har slagit fast att den verkställande rättsliga myndigheten, vid en sådan risk, i undantagsfall kan tillåtas att avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. Jag skulle till och med vilja gå ett steg längre. I ett sådant fall får den verkställande rättsliga myndigheten inte verkställa arresteringsordern, eftersom den annars skulle godta en kränkning av de grundläggande rättigheterna.

38. I praktiken betyder detta att om den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat med rätta konstaterar att det finns en verklig risk för en kränkning av unionens grundläggande rättigheter, så kan ingen verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat verkställa arresteringsordern. Detta följer emellertid inte av att konstaterandet av den första verkställande rättsliga myndigheten är slutgiltigt, utan av risken för åsidosättande av de grundläggande rättigheterna.

39. Den omständigheten att det i första hand är den utfärdande medlemsstaten som är ansvarig för att säkerställa de grundläggande rättigheterna i samband med den europeiska arresteringsordern talar också för detta. Domstolarna i denna medlemsstat är närmast de straffrättsliga förfarandena och verkställighetsförfarandena och är därför bäst lämpade att bedöma huruvida de grundläggande rättigheterna iakttas. Det skulle strida mot denna bedömning om en verkställande rättslig myndighet i en annan medlemsstat slutgiltigt och med bindande verkan för samtliga medlemsstater kunde fastställa att grundläggande rättigheter utgör hinder för att verkställa arresteringsordern.

40. De principer om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande som nämns i begäran om förhandsavgörande kan inte heller ge ett slutgiltigt beslut som fattats av en verkställande rättslig myndighet en sådan bindande verkan i andra medlemsstater. De utgör tvärtom hinder för en sådan verkan. Genom att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder vägrar den verkställande rättsliga myndigheten nämligen det erkännande som föreskrivs som regel i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584, från vilken det endast får göras undantag som ska tolkas strikt. Härigenom ger den samtidigt uttryck för att den inte litar på att den utfärdande rättsliga myndigheten respekterar de grundläggande rättigheterna.

41. När en verkställande rättslig myndighet slutgiltigt vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder kan den således inte binda rättsliga myndigheter i andra medlemsstater.

42. De skäl som en verkställande rättslig myndighet grundar sin vägran på måste emellertid vederbörligen beaktas vid andra beslut om en arresteringsorder, särskilt när den verkställande rättsliga myndigheten befarar en kränkning av de grundläggande rättigheterna. Detta är inte bara ett annat uttryck för principen om ömsesidigt förtroende, denna gång mellan de verkställande rättsliga myndigheterna, utan är även en nödvändig följd av skyldigheten att respektera unionens grundläggande rättigheter.

43. Såsom EU-domstolen redan har slagit fast innebär detta emellertid även att den utfärdande rättsliga myndigheten ska beakta dessa betänkligheter och mot bakgrund av dessa pröva huruvida den kan vidhålla den europeiska arresteringsordern eller om den måste upphäva den.

44. Den första frågan ska således besvaras så, att en slutgiltig vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder i en medlemsstat inte utgör hinder för de verkställande rättsliga myndigheterna i andra medlemsstater att verkställa arresteringsordern. De utfärdande rättsliga myndigheterna och andra verkställande rättsliga myndigheter, för det fall att dessa sistnämnda befattar sig med en sådan order, ska emellertid pröva huruvida det var korrekt att vägra verkställighet med stöd av skäl som utgör hinder för verkställighet av arresteringsordern i andra medlemsstater.

C. Huruvida det föreligger en skyldighet för den utfärdande rättsliga myndighetens att begära ett förhandsavgörande vid ett slutgiltigt beslut att vägra verkställighet

45. Den fjärde frågan har ett nära samband med svaret på den första frågan och följaktligen med den prövning, som eventuellt krävs, av huruvida en verkställande rättslig myndighet hade fog för att vägra att överlämna den person som begärts överlämnad. Syftet med denna fråga är nämligen att klargöra huruvida den utfärdande rättsliga myndigheten har rätt att själv pröva huruvida beslutet att vägra överlämnande är förenligt med unionsrätten eller om den är skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i detta avseende.

46. Enligt artikel 267 FEUF får medlemsstaternas domstolar ställa frågor om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen, om svaret på frågorna är nödvändigt för att avgöra det mål den har att pröva. Relevanta betänkligheter om huruvida den verkställande rättsliga myndighetens beslut att vägra överlämnande är förenligt med unionsrätten gör det således i regel möjligt för den utfärdande rättsliga myndigheten att begära ett förhandsavgörande.

47. Det är endast när en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte ens finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, som den nationella domstolen är skyldig att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. Dessutom är, enligt fast rättspraxis, alla domstolar i medlemsstaterna skyldiga att hänskjuta frågor till EU-domstolen vid tvivel om giltigheten av bestämmelser i unionsrätten som är relevanta för att avgöra det nationella målet.

48. I förevarande fall finns det inget som tyder på att den hänskjutande domstolens beslut om den europeiska arresteringsordern inte längre kan överklagas enligt nationell rätt. Det är inte heller fråga om att unionsrättsliga bestämmelser skulle vara ogiltiga.

49. Frågan är snarare huruvida den omständigheten att en verkställande rättslig myndighet slutgiltigt har vägrat att överlämna den person som begärts överlämnad utgör ett annat fall där domstolar vars avgöranden kan överklagas har skyldighet att begära förhandsavgörande. Enligt den hänskjutande domstolen talar den betydelse som rättskraften har för detta.

50. Såsom redan har angetts är rättskraften, enligt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, av särskild betydelse i unionsrätten.

51. En skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen är emellertid endast motiverad om det annars skulle föreligga särskilda risker för en enhetlig tillämpning av unionsrätten och därmed också för rättssäkerheten. Sådana risker antas föreligga när domstolar dömer i sista instans, eftersom det då kan utvecklas en nationell rättspraxis i den medlemsstaten som inte är förenlig med unionsrättens bestämmelser. Skilda uppfattningar mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om giltigheten av unionens rättsakter skulle också kunna äventyra enhetligheten i unionens rättsordning som sådan och innebära ett åsidosättande av grundläggande rättssäkerhetskrav.

52. När en utfärdande rättslig myndighet, vars beslut kan överklagas, invänder mot de slutgiltiga konstateranden som gjorts av den verkställande rättsliga myndigheten i en annan medlemsstat vad gäller tolkningen av unionsrätten, tillämpas unionsrätten i form av rambeslut 2002/584 visserligen inte på ett enhetligt sätt inom unionen. En sådan invändning har emellertid samma kvalitet som alla andra motsägelser mellan domstolsavgöranden som kan överklagas.

53. Rättskraften av ett beslut att vägra verkställighet som antagits av en verkställande rättslig myndighet ändrar inte denna slutsats. Andra avvikande avgöranden från lägre rättsinstanser kan nämligen också få rättskraft om de inte överklagas. Det har dessutom redan konstaterats att ett slutgiltigt beslut av en verkställande rättslig myndighet i en medlemsstat inte är bindande för rättsliga myndigheter i andra medlemsstater.

54. Den utfärdande rättsliga myndigheten har följaktligen rätt att pröva huruvida den verkställande rättsliga myndighetens lagakraftvunna beslut att vägra överlämnande är förenligt med unionsrätten, utan att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, om dess beslut kan överklagas enligt nationell rätt.

D. Betydelsen av edsavläggelsen

55. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida oegentligheter vad gäller edsavläggelse av de domare som avkunnat en brottmålsdom gör det möjligt för en verkställande rättslig myndighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i syfte att verkställa denna dom med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 47 andra stycket i stadgan.

56. Som redan nämnts ovan är den verkställande rättsliga myndigheten enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 skyldig att vägra att verkställa arresteringsordern om det föreligger en verklig risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna.

57. Den verkställande rättsliga myndigheten ska inom ramen för en prövning i två steg för detta ändamål bedöma om en sådan risk faktiskt föreligger. I detta syfte ska den verkställande rättsliga myndigheten, som ett första steg, fastställa huruvida det finns objektiva, tillförlitliga, precisa och vederbörligen uppdaterade uppgifter som kan visa att det finns en verklig risk för att dessa grundläggande rättigheter kränks i den utfärdande medlemsstaten till följd av systembrister eller allmänna brister. I det andra steget ska den verkställande rättsliga myndigheten på ett konkret och precist sätt pröva huruvida denna person löper en verklig risk att få sina grundläggande rättigheter kränkta.

58. I målet vid den nationella domstolen vägrade den verkställande rättsliga myndigheten, den franska domstolen, överlämnande med motiveringen att det av de uppgifter som lämnats av den utfärdande rumänska rättsliga myndigheten framgick att bevisning för att domare i Rumänien avlagt ed inte alltid var säkrad. Den verkställande rättsliga myndigheten motiverade den konkreta risken för en kränkning av de grundläggande rättigheterna med att det för en av de tre domare som hade deltagit i avkunnandet av den relevanta domen inte kunde styrkas att ed hade avlagts. En annan domare hade endast avlagt en ed som allmän åklagare. Av detta verkar den franska domstolen ha dragit slutsatsen att det fanns en risk för att den dömda personen skulle avtjäna ett straff som inte hade dömts ut av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan.

59. Frågan uppkommer emellertid om dessa omständigheter faktiskt medför en verklig risk för ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan.

1. Kraven i artikel 47 andra stycket i stadgan

60. De regler som föreskrivs i artikel 47 andra stycket i stadgan som garanterar enskilda rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, och i synnerhet regler som definierar begreppet oavhängig och opartisk domstol och anger hur en sådan ska vara sammansatt, utgör hörnstenen för rätten till en rättvis rättegång.

61. Eftersom artikel 47 andra stycket första meningen i stadgan motsvarar artikel 6.1 första meningen i Europakonventionen, ska den, enligt artikel 52.3 i stadgan, anses ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. EU‑domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av artikel 47 andra stycket i stadgan garanterar en skyddsnivå som inte strider mot den skyddsnivå som garanteras enligt artikel 6 i Europakonventionen.

62. Hänvisningen till lag i artikel 47 andra stycket i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen återspeglar bland annat rättsstatsprincipen och avser inte endast den rättsliga grunden för en domstols själva existens, utan även fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål samt alla andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt. En kontroll av att garantierna har iakttagits är nödvändig för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge de enskilda det förtroende som krävs.

63. Det är emellertid inte alla fel som är ägnade att äventyra detta förtroende vid välgrundade tvivel om huruvida en dömande sammansättning utgör ”en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag” i unionsrättens mening. Avgörande är däremot överträdelsens art och svårhetsgrad och huruvida det är fråga är om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella rättssystemets upprättande och funktionssätt.

64. Även Europadomstolen prövar utnämningen av domare vid tillämpningen av artikel 6.1 i Europakonventionen. I regel kritiseras dock endast uppenbara överträdelser av de tillämpliga nationella utnämningsreglerna. Det är endast om tillämpningen av gällande regler leder till resultat som är oförenliga med de berörda mänskliga rättigheternas föremål (object) eller syfte (purpose) som Europadomstolen anser en mer ingående prövning vara nödvändig. I båda fallen förutsätter ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen i samband med utnämningen av en domare i allmänhet att det föreligger ett allvarligt åsidosättande av tillämpliga regler, bland annat genom en inverkan som inte förutsetts. De nationella domstolarnas prövning av utnämningsförfarandet är av särskild betydelse, i vart fall, under förutsättning att de på ett effektivt sätt säkerställer att artikel 6.1 i Europakonventionen iakttas.

65. Relevant praxis från EU-domstolen och Europadomstolen avser överträdelser av lagstiftning som påverkar domstolarnas oberoende och opartiskhet i förhållande till andra delar av statsmakten. Vid en första anblick förefaller detta vara tämligen främmande vid överträdelser med avseende på edsavläggelse.

66. Edsavläggelse är emellertid inte en ren formalitet, utan framför allt en bekräftelse på särskilt viktiga tjänsteåligganden. Rumänska domare svär att respektera landets konstitution och lagar, att försvara den enskildes grundläggande rättigheter och friheter och att fullgöra sina skyldigheter med heder, samvetsgrant och utan att vara partiska. Överträdelser som kan ge upphov till välgrundade tvivel beträffande domstolarnas lagenliga tjänsteutövning saknar inte relevans med hänsyn till en rättvis rättegång.

67. I synnerhet kan en vägran att avlägga ed som föreskrivs i nationell rätt utgöra en tillräckligt allvarlig överträdelse av bestämmelserna om en domstols sammansättning för att ge upphov till välgrundade tvivel om huruvida domstolen uppfyller kraven i artikel 47 andra stycket i stadgan eller artikel 6.1 i Europakonventionen. En sådan vägran kan nämligen visa att den berörda personen inte är beredd att fullgöra sina tjänsteåligganden. I det fallet ska personen i fråga uteslutas från att utöva domarämbetet.

68. Det är emellertid tveksamt om de invändningar som framställts här tyder på tillräckligt allvarliga överträdelser, särskilt när de bedöms mot bakgrund av prövningen i två steg, vilket är ett villkor för att vägra överlämnande enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584.

69. Detta gäller såväl för det fall att protokollet beträffande en av domarnas edsavläggande inte längre kan hittas, som för det fall att domaren endast har avlagt en ed som allmän åklagare.

2. Det saknade protokollet

70. Den franska domstolen anser att det rör sig om en systembrist eller allmän brist, som ska konstateras i det första steget av prövningen, att protokollen beträffande den edsavläggelse som de rumänska domarna gjorde före april 2014 inte fördes in i deras personalakt, utan endast arkiverades vid den domstol där de hade avlagt eden.

71. Denna praxis har visserligen visat sig vara problematisk i förevarande fall, eftersom en av de tre domare som avkunnade fängelsedomen mot den dömde enligt begäran om förhandsavgörande hade avlagt sin ed 26 år tidigare, men protokollet i fråga inte längre kunde återfinnas.

72. Det är emellertid redan tveksamt om den tidigare rumänska lagstiftningen över huvud taget ska betraktas som en brist, för att inte tala om, om den utgör en systemrisk eller en allmän risk för ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan. Den avser nämligen inte själva edsavläggelsen, utan endast bevisningen avseende detta.

73. Frågan rörande bevisningen avseende edsavläggelse regleras varken i artikel 47 andra stycket i stadgan eller i artikel 6.1 i Europakonventionen eller någon annanstans i unionsrätten. Den omfattas således i princip av medlemsstaternas processuella autonomi. Det är riktigt att denna autonomi begränsas av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, men det framgår inte att dessa principer har åsidosatts genom den rumänska lagstiftningen.

74. Även om det är möjligt att vidta effektivare åtgärder för att säkerställa bevisningen för edsavläggelsen, kräver effektivitetsprincipen inte den mest effektiva lagstiftningen, utan förbjuder endast att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten, i förevarande fall rätten till domstol som har inrättats enligt lag.

75. Såsom Rumänien har hävdat är protokollet beträffande edsavläggelsen emellertid inte det enda sättet för att i tveksamma fall styrka att ed har avlagts. Det kan således redan förmodas att en domare som utövar sitt ämbete också har avlagt en ed, i den mån detta föreskrivs. Det ska nämligen utgås från att domstolsförvaltningen och domaren själv innan tjänsteutövningen påbörjades förvissat sig om att domaren hade avlagt ed. För att motbevisa denna presumtion förutsätts att det föreligger välgrundade tvivel. Den omständigheten att protokollet beträffande edsavläggelsen inte längre kan återfinnas räcker inte i detta avseende.

76. I avsaknad av specifika unionsrättsliga regler om bevisning angående edsavläggelser ankommer det därför varken på EU-domstolen eller på domstolarna i andra medlemsstater att, vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder, betrakta den tidigare rumänska praxisen som en systembrist eller allmän brist.

77. När det gäller denna domare kan det följaktligen inte heller fastställas att den dömda personens rätt att få sin sak prövad inför en domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan har åsidosatts.

3. Edsavläggelse som allmän åklagare

78. När det gäller den domare som avlade sin ed som allmän åklagare har rumänsk praxis, som den franska domstolen anser utgöra en systembrist eller allmän brist, inte haft någon inverkan i den domarens fall, eftersom protokollet beträffande edsavläggelsen hittades.

79. I den franska domstolen kritiseras tvärtom den omständigheten att hon hade avlagt sin ed som allmän åklagare och inte som domare.

80. Även om detta skulle vara i linje med allmän rumänsk praxis, skulle det inte utgöra en systembrist eller en allmän brist ur ett unionsrättsligt perspektiv. Även frågan huruvida och under vilka förutsättningar en ed ska avläggas omfattas nämligen av medlemsstaternas processuella autonomi.

81. Såvitt framgår motsvarar för övrigt allmänna åklagares ed domares ed enligt tillämpliga rumänska bestämmelser. Dessutom föreskrivs och föreskrevs i rumänsk rätt att domare och åklagare vid byte av funktion inte är skyldiga att avlägga en ny ed. Detta skulle kunna omfatta både byte mellan olika domstolar eller dömande sammansättningar och byte mellan åklagarmyndigheten och domstolen (och vice versa), eftersom domares och allmänna åklagares ställning reglerades av samma lagar åtminstone sedan 1992. Enligt begäran om förhandsavgörande har en rumänsk domstol redan avslagit ett överklagande i det nationella målet på grund av att den här berörda domaren inte hade avlagt en ny ed. Det kan därför antas att denna praxis i vart fall inte utgör en allvarlig överträdelse enligt rumänsk rätt.

82. Den andra domarens edsavläggelse ger således inte heller upphov till någon risk för att den dömda personen måste avtjäna ett straff som inte har utdömts av en domstol som har inrättats enligt lag i den mening som avses i artikel 47 andra stycket i stadgan.

4. Slutsats i denna del

83. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 47 andra stycket i stadgan gör det således inte möjligt för en verkställande rättslig myndighet att vägra att överlämna en dömd person för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts i Rumänien enbart av det skälet att det inte går att hitta ett protokoll beträffande edsavläggelsen av en domare som deltagit i avkunnandet av den fällande domen och att en annan domare som har deltagit i avkunnandet av domen har avlagt sin ed som allmän åklagare.

E. CCF:s beslut

84. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i vilken betydelse som ska tillmätas ett beslut som har antagits av CCF, som är ett organ inom Interpol, i vilket det har gjorts gällande allvarliga tvivel avseende politiska aspekter i det allmänna sammanhanget med avseende på lagföring av den dömda personen och respekten av de mänskliga rättigheterna inom ramen för straffrättsliga förfaranden.

85. Rambeslut 2002/584 innehåller inte någon uttrycklig hänvisning till sådana beslut. EU-domstolen har emellertid redan slagit fast att omständigheter som tyder på systembrister eller allmänna brister bland annat kan härröra från avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna.

86. Ovannämnda beslut härrör visserligen inte från någon av dessa organisationer, men Interpol har en liknande kvalitet som informationskälla.

87. I denna organisation är 196 stater representerade. Även om den inte grundades genom ett formellt internationellt avtal har den stadgar som har antagits av församlingens medlemmar, det vill säga av företrädare för de deltagande, staterna, vilka i den engelska versionen till och med betecknas som Constitution (författning).

88. Unionen samarbetar sedan länge och intensivt med Interpol, vilket kommissionen har angett i en rekommendation om ingående av ett samarbetsavtal med Interpol, där Interpol beskrivs som en viktig partner för unionen. Rådet bemyndigade därefter kommissionen att inleda förhandlingar om samarbetsavtalet. Förenta nationerna samarbetar också med Interpol.

89. Enligt artikel 5 sjätte strecksatsen i Interpols stadgar ingår CCF i organisationen. I artikel 36.3 föreskrivs att CCF ska behandla förfrågningar om information som finns i Interpols akter. Detta innebär i praktiken, enligt CCF:s stadga, att den, i likhet med ett oberoende organ som ska säkerställa domstolsskydd, ska handlägga klagomål från de personer som begärs överlämnade och härvid bland annat säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna.

90. CCF kan därför, liksom i förevarande fall, fatta beslut om en person som av samma skäl är eftersökt via Interpol och med hjälp av en europeisk arresteringsorder. Till skillnad från de texter som EU-domstolen hittills har prövat är ett sådant beslut således av intresse inte bara för att konstatera systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten, utan även för att avgöra huruvida den person som begärs överlämnad måste befara en kränkning av sina mänskliga rättigheter i det konkreta fallet.

91. Det framgår emellertid varken av rambeslut 2002/584, av andra bestämmelser i unionsrätten, inbegripet unionens grundläggande rättigheter, eller av Interpols bestämmelser att ett beslut som fattats av CCF skulle vara bindande för en verkställande eller utfärdande rättslig myndighet. Tvärtom ska dessa rättsliga myndigheter själva pröva om det av uppgifterna i ett beslut framgår att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras.

92. I regel är ett beslut från CCF inte i sig tillräckligt för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna vägra att överlämna den person som begärs överlämnad. Den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 första stycket FEU kräver i stället åtminstone att den utfärdande rättsliga myndigheten ska ges tillfälle att yttra sig över CCF:s beslut.

93. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 47 andra stycket i stadgan ska således tolkas så, att om det finns någon omständighet som kan påvisa att det finns en verklig risk för att den eftersökta personens grundläggande rättigheter kan komma att åsidosättas till följd av verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, vilken omständighet följer av ett beslut av kommissionen for the Control of Interpol’s Files (Interpols kommission för ärendekontroll), ska den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten pröva huruvida arresteringsordern kan fortsätta att verkställas.

F. Den utfärdande rättsliga myndighetens deltagande i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten

94. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida den, i egenskap av utfärdande rättslig myndighet, med stöd av rambeslut 2002/584, principerna om ömsesidigt erkännande, ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete samt ett effektivt domstolsskydd, direkt får delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten och, i synnerhet, får vidta processhandlingar där.

95. Denna fråga ger uttryck för den hänskjutande domstolens missnöje med samarbetet med den franska domstolen och, i synnerhet, med den omständigheten att den franska domstolens avslagsbeslut vann laga kraft av den anledningen att den franska åklagarmyndigheten visserligen överklagade beslutet, men inte motiverade överklagandet inom den föreskrivna fristen. Den hänskjutande domstolen kan emellertid inte längre ändra detta genom att besvara den aktuella frågan. Denna saknar således relevans för avgörandet med hänsyn till den franska vägran att verkställa domen.

96. När det gäller andra verkställighetsförfaranden, särskilt förfarandet på Malta, kan ett svar från EU-domstolen däremot mycket väl vara relevant för att avgöra det nationella målet, eftersom den hänskjutande domstolen fortfarande kan utöva en eventuell rätt att delta som EU-domstolen har fastställt. Frågan måste därför besvaras.

97. Den hänskjutande domstolen har med rätta anfört att rambeslut 2002/584 inte utesluter ett sådant deltagande i förfarandet. Rambeslutet kräver emellertid inte heller ett deltagande, utan begränsar sig endast till att reglera ett ömsesidigt erkännande av europeiska arresteringsorder och följaktligen ett ömsesidigt förtroende för de straffrättsliga förfaranden som ligger till grund för dessa arresteringsorder. Som instrument för samarbetet förskrivs i beslutet, förutom utfärdande av en arresteringsorder och de uppgifter som avses i artikel 8, bland annat i artikel 15.2 och 15.3 begäran om uppgifter och överföring av uppgifter.

98. Möjligheten för den utfärdande rättsliga myndigheten att delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten i större utsträckning omfattas således av medlemsstaternas processuella autonomi.

99. Denna autonomi begränsas framför allt av den effektivitetsprincip som den hänskjutande domstolen har satt i spel genom att hänvisa till ett effektivt domstolsskydd. Det kan visserligen ifrågasättas om det verkligen finns en rättighet som följer av EU-rätten vars utövande skulle kräva att den utfärdande rättsliga myndigheten deltar i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten. Det föreligger emellertid åtminstone en unionsrättslig skyldighet att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt artikel 1.2 i rambeslut 2002/584. Ett direkt deltagande i förfarandet av den utfärdande rättsliga myndigheten skulle kunna bidra till att säkerställa efterlevnaden av denna skyldighet, i vart fall om man lyckas att övervinna de praktiska svårigheter som är förenade därmed.

100. I likhet med vad som gäller för att styrka en edsavläggelse krävs det enligt effektivitetsprincipen emellertid inte heller för att fullgöra en skyldighet att det antas processuella regler som på ett särskilt effektivt sätt stöder detta fullgörande, utan denna princip innebär endast ett förbud mot bestämmelser som gör detta fullgörande omöjligt eller orimligt svårt i praktiken.

101. Åtminstone har unionslagstiftaren med avseende på bestämmelserna i rambeslut 2002/584 om samarbete mellan de rättsliga myndigheterna uppenbarligen antagit att dessa var tillräckliga för att möjliggöra en effektiv verkställighet av europeiska arresteringsorder. I annat fall skulle den ha fastställt mer långtgående bestämmelser.

102. Unionslagstiftarens antagande är berättigat, eftersom de berörda rättsliga myndigheterna vid genomförandet av rambeslutet under alla omständigheter måste uppfylla den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 första stycket FEU. De måste därför stödja varandra efter bästa förmåga och ge varandra tillräckliga möjligheter att lämna nödvändiga upplysningar. Det kan därför uteslutas att det i praktiken vore omöjligt eller orimligt svårt att genomföra en europeisk arresteringsorder utan den utfärdande rättsliga myndighetens rätt att delta i den verkställande rättsliga myndighetens förfarande.

103. Rambeslut 2002/584 och principen om lojalt samarbete, som stadgas i artikel 4.3 första stycket FEU, ger således inte den utfärdande rättsliga myndigheten någon rätt att delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten som går utöver vad som fastställs i artiklarna 8, 15.2 och 15.3 i rambeslutet.

G. Hänvändelse till kommissionen

104. Den sjätte frågan syftar till att få klarhet i huruvida den hänskjutande domstolen, i egenskap av utfärdande rättslig myndighet, kan vända sig till kommissionen om den anser att en verkställande rättslig myndighets beslut att vägra överlämnande allvarligt strider mot principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete. Denna fråga grundar sig även på den hänskjutande domstolens missnöje med förfarandets förlopp i Frankrike. I motsats till den femte frågan är den emellertid inte relevant för ett domstolsavgörande och kan därför inte tas upp till sakprövning.

105. Frågan huruvida den hänskjutande domstolen kan klaga på en verkställande rättslig myndighets beteende hos kommissionen är nämligen inte ett beslut som denna domstol fattar inom ramen för ett rättsligt förfarande som är anhängigt vid domstolen. Den hänskjutande domstolen har inte heller på något sätt hävdat att kommissionen har en direkt roll i förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

106. Frågan gäller snarare kommissionens kontroll av tillämpningen av rambeslutet enligt artikel 17.1 tredje meningen FEU. Men inte heller denna kontroll motiverar kommissionens deltagande i verkställighetsförfarandet. Kommissionens mest verkningsfulla kontrollinstrument, överträdelseförfarande enligt artiklarna 258 och 260 FEUF, kan visserligen leda till slutsatsen att en medlemsstat har åsidosatt unionsrätten genom sina domstolar i samband med verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Senast efter utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 10.3 i protokoll nr 36 om övergångsbestämmelser ska kommissionen nämligen anses ha rätt att, även vid åsidosättande av ett rambeslut, inleda ett överträdelseförfarande, särskilt som den redan har utverkat liknande domar. Ett sådant konstaterande har emellertid inte någon direkt inverkan på själva verkställighetsförfarandet.

107. Det saknas således anledning att besvara denna fråga.

H. Maltas beslut att vägra överlämnande

108. Den sjunde frågan avser en maltesisk domstols vägran att överlämna den dömda personen till följd av de tvivel som råder beträffande förhållandena under frihetsberövanden i Rumänien.

109. Enligt fast rättspraxis ska den verkställande rättsliga myndigheten nämligen skjuta upp överlämnandet när det föreligger verklig risk för att den person som begärs överlämnad, på grund av de förhållanden under frihetsberövanden som kan förväntas, i den utfärdande medlemsstaten kommer att behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

110. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 4 i stadgan, får grunda ett avslag på uppgifter som den utfärdande rättsliga myndigheten inte tidigare har kunnat uttala sig om (nedan punkt 1) och huruvida avslaget får grundas på högre skyddsnormer än stadgan (nedan punkt 2 ovan).

1. Samarbete mellan domstolar

111. Genom den första delen av den sjunde frågan har den hänskjutande domstolen kritiserat två konstateranden som gjorts av den maltesiska domstolen, och med avseende på vilka denna inte har begärt ytterligare upplysningar. Den maltesiska domstolen förlitade sig i stället på sina egna efterforskningar på internet och ansåg att den rumänska domstolens ståndpunkt i fråga om den rumänska kriminalvårdsförvaltningens försäkran om att den berörda personen inte skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling var otillräcklig.

112. Efterforskningar på internet kan i princip ge underlag för att visa att det föreligger systembrister eller allmänna brister i medlemsstaterna. Således kan de redan nämnda handlingarna från internationella organisationer ofta relativt enkelt hittas på internet.

113. EU-domstolen har emellertid redan med rätta understrukit att den verkställande rättsliga myndigheten inte, utan att åsidosätta principen om lojalt samarbete, kan göra konstateranden som med nödvändighet grundar sig på en analys av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, utan att först ha begärt upplysningar om dessa regler från den utfärdande rättsliga myndigheten. I annat fall kan missförstånd och missuppfattningar om innehållet i eller tillämpligheten av de bestämmelser som funnits befaras. Detsamma måste gälla för de faktiska uppgifter som rör tillämpningen av nationell rätt.

114. En verkställande rättslig myndighet får därför endast använda resultaten av sina egna efterforskningar eller argument som framförts av den person som begärs överlämnad efter att ha gett den utfärdande rättsliga myndigheten möjlighet att yttra sig. För att främja ett skyndsamt avgörande får den verkställande rättsliga myndigheten fastställa korta tidsfrister för detta ändamål.

115. Frågan om försäkran grundar sig på EU-domstolens praxis. Enligt denna praxis utgör en försäkran från de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten om att den berörda personen inte kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de konkreta och precisa förhållandena under dennes frihetsberövande, oavsett på vilken anstalt i den utfärdande medlemsstaten som vederbörande kommer att placeras, en omständighet som den verkställande rättsliga myndigheten inte får underlåta att beakta. Den verkställande rättsliga myndigheten ska – mot bakgrund av det ömsesidiga förtroende som ska råda mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter och som utgör grunden för systemet med den europeiska arresteringsordern – fästa tilltro till denna försäkran, i vart fall så länge som försäkran har lämnats, eller i vart fall godkänts av den utfärdande rättsliga myndigheten och det inte finns någon precis uppgift som kan ge vid handen att förhållandena under frihetsberövande på en viss anstalt står i strid med artikel 4 i stadgan. Vad gäller försäkran som lämnats av andra myndigheter måste den däremot göra en omfattande prövning av tillförlitligheten i denna.

116. Enligt den hänskjutande domstolen var syftet med dess meddelande till den maltesiska domstolen att visa att den godkände försäkran enligt denna rättspraxis. I detta meddelande hänvisade den således uttryckligen till det relevanta avsnittet i en av de relevanta domarna.

117. Det är redan på grund av denna hänvisning förvånande att den maltesiska domstolen, utan någon ytterligare fråga, antog att den utfärdande rättsliga myndigheten inte hade godkänt försäkran.

118. Den maltesiska domstolen har emellertid sannolikt också haft problem med översättningen. Den grundade konstaterandet att den utfärdande rättsliga myndigheten inte hade godkänt försäkran på att den rumänska domstolen i den engelska översättningen av meddelandet hade uttryckt sin ståndpunkt med verbet ”to approve” i stället för verbet ”to endorse”. I den engelska versionen av de relevanta domarna från EU-domstolen används faktiskt verbet ”to endorse”. I den franska version som EU-domstolen använde vid överläggningen används emellertid verbet ”approuver” och i den rumänska översättningen används verbet ”a aproba”. Även om den rumänska domstolen i sin förklaring följde den rumänska översättningen av rättspraxis och använde verbet ”a aproba”, så ligger det nära till hands att verbet ”to approve” har använts i den engelska översättningen av förklaringen, utan att därmed något annat avses än godkännande enligt EU-domstolens praxis.

119. Översättningsproblem kan faktiskt ofta påverka tolkningen och tillämpningen av EU-domstolens praxis. Formellt sett är endast den version av en dom som avfattats på rättegångsspråket bindande. För de två domar som är relevanta i förevarande mål är det den tyska versionen. EU-domstolens domare har emellertid inte diskuterat eller gemensamt kontrollerat vare sig denna version eller de engelska, maltesiska eller rumänska versionerna. Det är således endast den franska versionen som verkligen är tillförlitlig, eftersom domstolen hade överläggning och skrev domen på detta språk.

120. Med hänsyn till samarbetet mellan rättsliga myndigheter i samband med en europeisk arresteringsorder måste en myndighets förklaring dessutom ofta översättas innan den kan användas av den andra rättsliga myndigheten. På så sätt kan ytterligare fel uppkomma.

121. De berörda rättsliga myndigheterna får därför inte ställa alltför höga krav på användningen av vissa begrepp. Om det råder tvivel om betydelsen av uttalanden som är relevanta för att avgöra det nationella målet måste de tvärtom begära ytterligare uppgifter enligt principen om lojalt samarbete.

2. Tillämpliga normer för grundläggande rättigheter

122. När det gäller den högre skyddsnivå för grundläggande rättigheter som nämns i den andra delen av den sjunde frågan, har EU-domstolen redan vid flera tillfällen slagit fast att medlemsstaterna saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten.

123. EU-domstolen har särskilt slagit fast att även om det är tillåtet för medlemsstaterna att, för kriminalvården, föreskriva minimikrav i fråga om förhållanden under frihetsberövanden som är högre än de som följer av artikel 4 i stadgan och artikel 3 i Europakonventionen, såsom nämnda artikel 3 har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, kan en medlemsstat, i egenskap av verkställande medlemsstat, emellertid endast ställa som villkor för att överlämna den person som berörs av en europeisk arresteringsorder till den utfärdande medlemsstaten att nämnda medlemsstat iakttar de sistnämnda kraven, och inte att den iakttar de krav som anges i nationell rätt. En motsatt lösning skulle, genom att enhetligheten i den i unionsrätten fastställda normen för skydd av de grundläggande rättigheterna därigenom ifrågasätts, innebära att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande som rambeslut 2002/584 ska stärka åsidosattes och att detta rambesluts verkan undergrävdes.

124. För fullständighetens skull bör det noteras att de särskilda omständigheter som den maltesiska domstolen har lyft fram avseende den dömda personen, såsom personens ålder, ska beaktas för att undvika att artikel 4 i stadgan åsidosätts på grund av frihetsberövandet. Denna risk ska nämligen avgöras utifrån samtliga aktuella omständigheter, däribland hur länge behandlingen pågått, vilka fysiska eller mentala effekter som behandlingen medfört, samt ibland även personens kön, ålder och hälsotillstånd. Det är emellertid oförenligt med målet och funktionen med verkställighetsförfarandet som ska behandlas och verkställas med skyndsamhet enligt artikel 17.1 i rambeslut 2002/584 att den verkställande rättsliga myndigheten, före överlämnandet, kräver visshet om att detta beaktas under hela den tid som frihetsberövandet varar. Med förbehåll för konkreta omständigheter som visar att de grundläggande rättigheter som den person som begärs överlämnad har enligt artikel 4 i stadgan kränks, måste den verkställande rättsliga myndigheten tvärtom kunna förlita sig på de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.

3. Slutsats i denna del

125. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 4 i stadgan om förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling, ska således tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av uppgifter om förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som den utfärdande rättsliga myndigheten inte har haft tillfälle att yttra sig över och ska, vid tvivel om räckvidden av den utfärdande rättsliga myndighetens förklaringar, begära uppgifter från den. Den verkställande rättsliga myndigheten får inte heller tillämpa en högre skyddsstandard för unionens grundläggande rättigheter än den som följer av unionsrätten, och särskilt av stadgan.

V. Förslag till avgörande

126. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Braşov (Appellationsdomstolen i Brasov, Rumänien) på följande sätt: 1) En slutgiltig vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF, i en medlemsstat, utgör inte hinder för de verkställande rättsliga myndigheterna i andra medlemsstater att verkställa arresteringsordern. De utfärdande rättsliga myndigheterna och andra verkställande rättsliga myndigheter, för det fall att dessa sistnämnda befattar sig med en sådan order, ska emellertid pröva huruvida det var korrekt att vägra verkställighet med stöd av skäl som utgör hinder för verkställighet av arresteringsordern i andra medlemsstater. 2) Den utfärdande rättsliga myndigheten har rätt att pröva huruvida den verkställande rättsliga myndighetens lagakraftvunna beslut att vägra överlämnande är förenligt med unionsrätten, utan att begära förhandsavgörande av EU-domstolen, om dess beslut kan överklagas enligt nationell rätt. 3) Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna gör det inte möjligt för en verkställande rättslig myndighet att vägra att överlämna en dömd person för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts i Rumänien enbart av det skälet att det inte går att hitta ett protokoll beträffande edsavläggelsen av en domare som deltagit i avkunnandet av den fällande domen och att en annan domare som har deltagit i avkunnandet av domen har avlagt sin ed som allmän åklagare. 4) Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 och artikel 47 andra stycket i stadgan ska således tolkas så, att om det finns någon omständighet som kan påvisa att det finns en verklig risk för att den eftersökta personens grundläggande rättigheter har åsidosatts till följd av verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, vilken omständighet följer av ett beslut av kommissionen for the Control of Interpol’s Files (Interpols kommission för ärendekontroll), ska den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten pröva huruvida arresteringsordern kan fortsätta att verkställas. 5) Rambeslut 2002/584 och principen om lojalt samarbete, som stadgas i artikel 4.3 första stycket FEU ger inte den utfärdande rättsliga myndigheten någon rätt att delta i förfarandet vid den verkställande rättsliga myndigheten som går utöver vad som fastställs i artiklarna 8, 15.2 och 15.3 i rambeslutet. 6) Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 4 i stadgan om förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling, ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av uppgifter om förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som den utfärdande rättsliga myndigheten inte har haft tillfälle att yttra sig över och ska, vid tvivel om räckvidden av den utfärdande rättsliga myndighetens förklaringar, begära uppgifter från den. Den verkställande rättsliga myndigheten får inte heller tillämpa en högre skyddsstandard för unionens grundläggande rättigheter än den som följer av unionsrätten, och särskilt av stadgan.

1 Originalspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).

4 Dom av den 25 juli 2018, AY (arresteringsorder – vittne) ( C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 28 och 29), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 54). Angående begäran om förhandsavgörande före det första utfärdandet av en arresteringsorder dom av den 16 december 2021, AB m.fl. (Upphävande av en amnesti) ( C‑203/20, EU:C:2021:1016, punkterna 47–49).

5 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 55).

6 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 1, 2, 3 och 5).

7 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 52 och 53).

8 Se bland annat dom av den 6 juli 2023, Minister for Justice and Equality (Framställan om samtycke – Verkan av den ursprungliga europeiska arresteringsordern) ( C‑142/22, EU:C:2023:544, punkt 35).

9 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 52, 141, 143 och 146), och dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 36).

10 Se dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 51 och 52).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 84), och dom av den 6 juni 2023, O. G. (Europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 40).

12 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 59), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 72), och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 43).

13 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 88), dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkterna 50 och 51), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 97 och 98).

14 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 54, 96 och punkt 115), och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 43).

15 Dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 19), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 68).

16 Vad gäller avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 292, 2006, s. 2), dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 52, 55 och 61).

17 Se dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkt 55).

18 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 55 och 57 samt, för ett liknande resonemang, punkterna 142 och 143), och dom av den 14 september 2023, Sofiyska gradska prokuratura (På varandra följande arresteringsorder) ( C‑71/21, EU:C:2023:668, punkterna 39 och 40, avseende avtalet med Island och Norge).

19 Dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452, punkt 15).

20 I ett sådant fall ska skyldigheten att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen bedömas enligt kriterierna i domen av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335).

21 Se ovan punkt 30.

22 Se dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452, punkt15).

23 Dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-Laroche ( 107/76, EU:C:1977:89, punkt 5), och dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Förskottsskatt) ( C‑416/17, EU:C:2018:811, punkt109).

24 Dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452, punkt 15), dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 27), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 80).

25 Se ovan, punkterna 38–41.

26 Se ovan, punkt 37.

27 Dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) ( C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 53), och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 46).

28 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89), och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 47).

29 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 94), och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 48).

30 Dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., ( C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 46), dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 57), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:44, punkt 71).

31 Dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 72), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 116).

32 Dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 129), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 121).

33 Dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., ( C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 46), och dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 57), och dom av den 8 maj 2024, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” (Sammanslutningar för domare och åklagare) ( C‑53/23, EU:C:2024:388, punkt 55).

34 Dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen ( C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 75), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 123).

35 Dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 122).

36 Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 244).

37 Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 245).

38 Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, §§ 246 och 247).

39 Europadomstolens dom av den 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island (CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, §§ 248–252).

40 Artikel 80.1 i lag nr 303 från 2022, se redan artikel 34.1 i lag nr 303 från 2004, och artikel 48.1 i lag nr 92 från 1992.

41 Se i detta avseende domen från Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) av den 22 april 2021 i mål 125/A, som det hänvisas till i begäran om förhandsavgörande, som meddelades i samband med ett överklagande avseende edsavläggelsen av en domare som hade avlagt sin ed som allmän åklagare.

42 Se dom av den 9 juli 2020, Vueling Airlines ( C‑86/19, EU:C:2020:538, punkt 38), och dom av dem 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. ( C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkterna 222–225).

43 Dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 44 och 46), och dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 33).

44 För ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 69).

45 Se hänvisningarna i fotnot 39.

46 Artikel 80.5 i lag nr 303 från 2022, se redan artikel 34.5 i lag nr 303 från 2004 och artikel 49 i lag nr 92 från 1992.

47 Se domen ovan i fotnot 40.

48 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 89), dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 52), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 124).

49 Rekommendation av den 14 april 2021 till rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om ett samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) COM(2021) 177 final, s. 1).

50 Rådets beslut (EU) 2021/1312 och 1313 av den 19 juli 2021 om bemyndigande att inleda förhandlingar om ett samarbetsavtal mellan Europeiska unionen och Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) (EUT L 287, 2021, s. 2 och s. 6).

51 Se Förenta nationernas generalförsamlings resolution 51/1 av den 15 oktober 1996, 1997 års avtal om samarbete mellan Förenta nationerna och Interpol, UNTS 1996, nr 1200 (s. 391), och Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1699 (2006) av den 8 augusti 2006.

52 Se dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 123).

53 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 108–110), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 48 och 49), samt dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 131 och 132).

54 Se i detta avseende även punkt 111 och följande punkter nedan.

55 Se ovan punkt 74.

56 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 108–110), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) ( C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 48 och 49), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 131 och 132).

57 Dom av den 24 mars 2022, kommissionen/Irland (Genomförande av rambeslut 2008/909) ( C‑125/21, EU:C:2022:213), och dom av den 24 mars 2022, kommissionen/Irland (Genomförande av rambeslut 2009/829) ( C‑126/21, EU:C:2022:214).

58 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, särskilt punkt 98), och dom av den 25. Juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 65).

59 Se ovan punkt 85.

60 Dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 134).

61 Se ovan punkt 111.

62 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 111).

63 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 112), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 68).

64 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 114).

65 I begäran om förhandsavgörande hänvisas till domen av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 68), där enbart det fall som avser godkännande av en försäkran av den utfärdande rättsliga myndigheten anges.

66 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 112), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 68).

67 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 112), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 68).

68 Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna EU:C:2014:2454, punkt 192), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 37), dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 50), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 47).

69 Dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 79).

70 Dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 91), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 59).

71 Se dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkterna 82–84 och punkt 87), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu ( C‑128/18, EU:C:2019:857, punkterna 65 och 66).