förslag till avgörande av generaladvokat emiliou – mål C-320/24 Soledil
I. Inledning
1. Förevarande fråga har hänskjutits av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) som för andra gången har att pröva samma tvist rörande fullgörande av skyldigheter enligt ett preliminärt avtal i vilket två fysiska personer (CR och TP) åtog sig att förvärva en fastighet av Soledil Srl, ett bolag som senare ingick en ackordsuppgörelse med sina borgenärer.
2. Tvisten rörde i början frågan huruvida villkoren för slutförande av detta förvärv hade uppfyllts, och när denna fråga besvarats nekande, det belopp som säljaren hade rätt till enligt vitesklausulen i avtalet. Bestämmandet av detta belopp ifrågasattes först (framgångsrikt) av Soledil vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien). Vid samma domstol (efter ytterligare en rättegång vid en appellationsdomstol) har CR och TP nu, för första gången sedan tvisten uppstod, gjort gällande att förhållandet i fråga är mellan konsument och en näringsidkare och att vitesklausulen är oskälig i den mening som avses i direktiv 93/13/EEG och därför ska förklaras ogiltig.
3. Den hänskjutande domstolen konstaterar att det enligt nationella processuella regler inte är möjligt att pröva denna fråga på ett sådant sent stadium av domstolsförfarandet, eftersom frågan om giltighet av detta villkor inte prövades i det tidigare skedet av detta förfarande och därför (implicit) har getts verkan av res judicata. Samtidigt är Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) väl medveten om att det enligt EU-domstolens praxis föreligger en skyldighet för nationella domstolar att under vissa omständigheter bortse från verkan av res judicata av ett domstolsbeslut, i vilket avtalsbestämmelsernas eventuellt oskäliga karaktär inte har prövats för att säkerställa effektivt skydd av konsumenters rätt att inte vara bundna av oskäliga villkor i ett konsumentavtal. Den hänskjutande domstolen frågar därför huruvida den lösning som valdes i dessa mål ska tillämpas även i det nationella målet.
4. Det som gör att förevarande mål är nydanande är förhållandet att befintlig rättspraxis mest rör situationer i samband med nationella domstolsförfaranden av summariskt slag, såsom förfaranden avseende verkställighet av beslut om betalning eller verkställighet av panträtt i fast egendom, vilket inte är fallet i det nationella målet enligt beslutet om hänskjutande. Förevarande mål ger således domstolen en möjlighet att klarlägga omfattningen av de nationella domstolarnas skyldighet att säkerställa att verkan av res judicata ger vika för kravet på ett effektivt konsumentskydd och att behandla den spänning som denna skyldighet oundvikligen medför när den prövas gentemot kraven på rättssäkerhet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 anger att ”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”.
6. Artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskriver att ”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter”.
B. Italiensk rätt
7. Artikel 1469-bis, tredje stycket, punkt 6 i Codice Civile (italiensk civillag, nedan kallad civillagen) i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver en presumtion för oskälighet av villkor som i händelse av avtalsbrott föreskriver betalning av ett uppenbart oskäligt belopp.
8. Artikel 1469-quinquies i civillagen i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver bland annat att oskäliga villkor är ogiltiga och saknar rättslig verkan. Den hänskjutande domstolen anger att en sådan fråga kan tas upp av den berörda domstolen ex officio.
9. Enligt artikel 394 i Codice di procedura civile (italiensk civilprocesslag) förutsätts dessutom att mål som återförvisas till appellationsdomstolen ska leda till ett nytt avgörande som ska ersätta det avgörande som upphävts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) och att parterna inte kan utvidga föremålet för domen genom att framställa nya yrkanden och invändningar inbegripet frågor som kunde ha tagits upp av domstolen ex officio som inte prövades av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) och som omfattas av en implicit dom.
III. De faktiska omständigheterna, det nationella målet och tolkningsfrågan
10. CR och TP ingick 1998 ett preliminärt köpeavtal med Soledil om förvärv av en fastighet. De erlade en förskottsbetalning till Soledil på ungefär 72000 EUR och tog egendomen i besittning i avvaktan på undertecknandet av det slutliga avtalet.
11. Detta preliminära köpeavtal innehöll en vitesklausul som föreskrev att för den händelse köparen brast i fullgörandet hade säljaren rätt att innehålla hela förskottsbetalningen utan inverkan på hans/hennes rätt till ersättning för större skada.
12. En tvist uppstod rörande underlåtenheten att underteckna det slutliga avtalet. Denna tvist underställdes en skiljenämnd som den 29 juli 2002 slog fast att det preliminära köpeavtalet hade upphört och ålade CR och TP att återlämna egendomen till Soledil, medan Soledil förpliktades att återbetala förskottsbetalningen till CR och TP.
13. CR och TP klandrade skiljedomen vid Corte d’appello di Ancona (Appellationsdomstolen i Ancona, Italien) som genom dom av den 28 mars 2009 ogiltigförklarade den på processuella grunder. I sak avslog denna domstol av CR och TP framställda yrkanden att det preliminära köpeavtalet skulle fullgöras och förpliktade dem att återlämna egendomen. Soledil förpliktades att återbetala den erhållna förskottsbetalningen med avdrag endast för upplupen ränta på detta belopp, som ett vite. Soledils yrkande om ytterligare skadestånd ogillades.
14. Soledil överklagade denna dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) och åberopade bland annat den oriktiga reduktionen av vitet. CR och TP bestred detta överklagande och gav in ett anslutningsöverklagande i vilket de i synnerhet bestred ogillandet av deras talan avseende fullgörande av avtalet.
15. I sin dom av den 14 november 2015 biföll Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) Soledils överklagande i vilken den underkände de domskäl som anförts av Corte d’appello di Ancona (Appellationsdomstolen i Ancona) beträffande de kriterier som den hade tillämpat för att beräkna det reducerade vitet. Den ogillade också anslutningsöverklagandet. Följaktligen återförvisade den målet till Corte d’appello de Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien) att åter beräkna det vite som yrkats av Soledil (nedan kallad Högsta domstolens första dom).
16. Vid Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) yrkade Soledil hela förskottsbetalningsbeloppet enligt vitesklausulen samt ersättning för ytterligare skada i anledning av den olagliga besittningen av egendomen. CR och TP bestred dessa yrkanden, yrkade att domen från Corte d’appello di Ancona (Appellationsdomstolen i Ancona) skulle fastställas, och alternativt att vitet skulle sättas ned baserat på skäliga kriterier.
17. Genom sin dom av den 12 oktober 2018 beslutade sistnämnda domstol att det vite som CR och TP var skyldiga att betala uppgick till 61600 EUR och avslog yrkandet om ytterligare skadestånd som framförts av Soledil. Den förklarade bland annat att vitesklausulen var oskälig även med beaktande av att CR och TP:s faktiska besittning av egendomen hade pågått under många år.
18. CR och TP överklagade domen i en rättsfråga till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). De anförde en ny rättslig grund, det vill säga i huvudsak att det preliminära köpeavtalet var ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare och att vitesklausulen var oskälig genom att den föreskrev betalning av ett uppenbart oskäligt belopp som ersättning. Som sådan borde avtalet ha förklarats ogiltigt av domstolen ex officio vilket Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) underlät.
19. Under dessa omständigheter beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”Ska artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) tolkas så,
a) att de utgör hinder för tillämpningen av nationella processrättsliga principer med innebörden att prejudiciella frågor, även frågor rörande ett avtals ogiltighet, som inte har anförts eller tagits upp vid [Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen)] och som är logiskt oförenliga med domslutet i Högsta domstolens dom inte kan prövas under förfarandet vid den domstol till vilken målet återförvisas och inte heller i samband med den lagenlighetsprövning i Högsta domstolen som den domstolens dom på parternas begäran kan bli föremål för,
b) även mot bakgrund av att konsumenterna har förhållit sig fullständigt passiva i och med att de inte gjorde gällande att de oskäliga villkoren skulle vara ogiltiga eller verkningslösa förrän i samband med överklagandet till [Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen)] av domen från den domstol som hade fått målet återförvisat till sig,
c) och särskilt mot bakgrund av konstaterandet att ett avtalsvitesvillkor är oskäligt, vars belopp [Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen)] i samband med sin lagenlighetsprövning hade funnit skulle sättas ned i enlighet med lämpliga kriterier, och mot bakgrund av att konsumenterna inte hade åberopat avtalsvitesvillkorets oskälighet förrän den domstol som hade fått målet återförvisat till sig hade meddelat sin dom?”
20. Skriftliga yttranden har getts in av CR och TP, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter yttrade sig muntligen vid förhandlingen som ägde rum den 26 februari 2025.
IV. Bedömning
21. Genom sin fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida direktiv 93/13, i synnerhet artiklarna 6.1 och 7.1 däri, tillsammans med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på det sättet att de utgör hinder för en nationell processuell regel som utesluter att en medlemsstats högsta domstol prövar huruvida ett villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt när omöjligheten att utföra en sådan prövning beror på den omständigheten att i avsaknad av en invändning med denna innebörd från konsumenten i föregående skeden av förfarandet och även mot bakgrund av att denna fråga inte togs upp av respektive domstolar ex officio i dessa tidigare skeden, ska giltigheten av detta villkor anses implicit ha avgjorts genom en dom.
22. Närmare bestämt var det i det nationella målet inte förrän i det andra överklagandet i en rättsfråga till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) som CR och TP framställde en invändning om att vitesklausulen i det preliminära köpeavtalet var ogiltigt. I tidigare skeden av förfarandet prövade de nationella domstolarna huruvida det preliminära avtalet skulle fullgöras och när detta hade befunnits inte vara fallet, omfattningen av Soledils rättigheter enligt vitesklausulen. Eftersom vitesklausulens giltighet utgjorde den logiska förutsättningen för prövningen av omfattningen av rättigheter och skyldigheter som grundas därpå, kom denna klausuls giltighet implicit att omfattas av res judicata, som en följd av den första domen som meddelats av Högsta domstolen.
23. Den fråga som ska behandlas här är huruvida man under sådana omständigheter (under vilka vitesklausulens eventuellt oskäliga karaktär inte hade prövats i tidigare skeden i samma förfarande) ska bortse från den verkan av res judicata som uppkommit för en aspekt av målet (som i övrigt fortfarande pågår) för att säkerställa effektiviteten av förbudet mot användning av oskäliga villkor i konsumentavtal.
24. Efter att jag har framfört några inledande synpunkter på de rättsliga och faktiska förhållanden som har betydelse för min bedömning (A) och behandlat domstolens praxis, som den hänskjutande domstolen (riktigt) anger som särskilt relevant för den rättsfråga som den har att avgöra (B), kommer jag att förklara varför jag anser att unionsrätten inte föreskriver en skyldighet att bortse från verkan av res judicata, under omständigheterna i det nationella målet (C).
A. Inledande synpunkter
25. För att förklara varför förevarande mål för det första kräver beaktande av de gränser som följer av unionsrätten beträffande verkan av res judicata i nationell rätt är det viktigt erinra om att nationella domstolar bör ha möjligheten, och till och med skyldigheten, att ex officio pröva den eventuellt oskäliga karaktären hos varje villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare (eller ”seller or supplier” för att använda termerna på engelska i direktiv 93/13).
26. Denna skyldighet uppkommer som den hänskjutande domstolen konstaterar genom EU-domstolens tolkning av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 tolkade tillsammans med effektivitetsprincipen, som ålägger medlemsstaterna skyldigheten att se till att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten (artikel 6.1) och tillhandahålla lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter (artikel 7.1). Det skyddssystem som införts genom direktivet grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå. Mot denna bakgrund uppfattas de nationella domstolarnas aktiva ingripande för att kontrollera huruvida den relevanta avtalsbestämmelsen är oskälig eller inte som ett verktyg som återställer en effektiv jämvikt mellan parterna och därför deras likställighet.
27. I detta avseende bekräftar den hänskjutande domstolen att förhållandet i fråga i det nationella målet utgörs av två konsumenter och en näringsidkare. Det framgår också av beslutet om hänskjutande att fastän CR och TP deltog i det nationella målets olika skeden (och faktiskt tog initiativet till några av dem) väckte de inte frågan om vitesklausulens eventuellt oskäliga karaktär (förrän målet för andra gången nådde Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Det framgår därav att det i dessa tidigare skeden i domstolsförfarandet förelåg en skyldighet för respektive nationell domstol att ex officio pröva huruvida vitesklausulen var oskälig (då tvisten bland annat rörde omfattningen av rättigheter och skyldigheter som följde av denna klausul).
28. Denna prövning hade emellertid inte genomförts. Den italienska regeringen har förklarat att den kunde ha genomförts enligt nationell processrätt till och med den första gången som målet nådde Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Den omständigheten att respektive domstol underlåtit att fullgöra skyldigheten att ex officio pröva den eventuellt oskäliga karaktären hos vitesklausulen förefaller med andra ord inte vara omstridd.
29. Vad som är stridigt är frågan huruvida skyldigheten att pröva detta villkors eventuella oskälighet uppkommer som en unionsrättslig fråga under den andra lagenlighetsprövningen vid Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), där ovanstående fråga har väckts av de berörda konsumenterna och där dess prövning nu är utesluten genom verkan av (implicit) res judicata genom den första domen från Högsta domstolen. Denna dom förefaller ha ”låst” tvistens omfattning och begränsar den fråga som ska prövas vid återförvisning till respektive appellationsdomstol till den enda frågan om vilket belopp som Soledil har rätt till enligt vitesklausulen.
30. Förevarande mål sätter av dessa skäl fokus på frågan om undantag från principen om res judicata som domstolen tidigare har definierat och krävt att de nationella domstolarna ska tillämpa för att säkerställa att det sker en domstolsprövning av ett eventuell oskäligt avtalsvillkor när denna fråga inte hade prövats (eller inte på lämpligt sätt hade prövats) i tidigare skeden av förfarandet. Då diskussionen i förevarande mål av förståeliga skäl är inriktad på tillämpligheten av dessa undantag på situationen i det nationella målet övergår jag nu till att behandla dem mer i detalj.
B. Rättspraxis som ligger till grund för diskussionen i förevarande mål
31. Jag erinrar om att domstolen vid upprepade tillfällen har bekräftat betydelsen, även inom området för direktiv 93/13, både för unionens rättsordning och nationella rättsordningar av principen om res judicata och har konsekvent förklarat att unionsrätten inte kräver att ett domstolsavgörandes slutliga karaktär ska upphävas för att rätta till en inhemsk situations oförenlighet med unionsrätten såvida inte motsatt slutsats krävs enligt principerna om likvärdighet eller effektivitet. Avsaknad av specifika regler i direktiv 93/13 beträffande genomförande av det skydd som ges däri betyder att denna fråga omfattas av medlemsstaternas processuella autonomi. Ovannämnda principer utgör de traditionella gränser som denna autonomi ska iaktta.
32. Jag konstaterar att den rättspraxis som har utlöst den hänskjutande domstolens tvivel rör undantagen från res judicata som bedömts föreligga på grundval av effektivitetsprincipen (däremot finns det inget i handlingarna i målet vid EU-domstolen som tyder på att likvärdighetsprincipen kan komma att aktualiseras).
33. Jag konstaterar också att fastän det finns fler exempel från domstolens praxis rörande frågan om EU-rättsbaserade undantag från res judicata i nationell rätt (som behandlas i ljuset av effektivitetsprincipen) – vartill jag kommer att återkomma senare – är de mål som den hänskjutande domstolen anger som särskilt relevanta här, som redan anförts, de tre res judicata-domarna av den 17 maj 2022 som nämnts tidigare.
34. För det första krävde domstolen i dess dom i Ibercaja Banco att verkan av res judicata som inträdde i slutet av ett förfarande för verkställighet av inteckningsrätt inte skulle beaktas när den verkställande domstolen hade prövat avtalsvillkoren, dock utan att uttryckligt ange detta. Domstolen ansåg att under dessa omständigheter hade konsumenten inte informerats om granskningen och skälen till att den verkställande hade funnit att villkoren i fråga inte var oskäliga, vilket i sin tur förhindrade konsumenten att fatta ett informerat beslut om huruvida beslutet skulle överklagas.
35. För det andra fastslog domstolen i huvudsak i domen i SPV Project 1503 att verkställighetsdomstolen måste vara behörig att pröva avtalsvillkors eventuella oskälighet när ett beslut om betalningsföreläggande inte har bestritts av en konsument, vilket medför (implicit) verkan av res judicata. Domstolen förklarade denna slutsats genom att framhålla att en nationell lagstiftning – enligt vilken en prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga ska anses ha ägt rum (implicit) och ha vunnit laga kraft även när det saknas motivering härför i ett sådant avgörande som ett beslut om betalningsföreläggande – kan urholka den nationella domstolens ovannämnda skyldighet att pröva avtalsvillkors eventuella oskälighet.
36. För det tredje godkände domstolen i domen i Unicaja Banco i synnerhet att verkan av res judicata inte beaktades för en del av den första instansens dom i vilken den hindrade återbetalning av en del av det belopp som betalts på grund av ett ”villkor om räntegolv” som införts i ett hypoteksavtal som ansågs vara oskäligt. Medan denna dom i första instans föreskrev återbetalning av de belopp som betalts av konsumenten på grund av detta villkor var denna återbetalningsskyldighet begränsad i enlighet med (dåvarande) praxis från respektive nationella högsta domstol. I den domen krävdes endast återbetalning av de belopp som betalts av konsumenten efter offentliggörandet av den nationella högsta domstolens dom varigenom räntegolvvillkoret förklarades vara oskäligt. Därefter förklarade EU-domstolen i samband med ett annat mål att tidsmässig begränsning stred mot direktiv 93/13. EU-domstolens avgörande meddelades emellertid efter det att tidsfristen för överklagande i målet Unicaja Banco hade löpt ut, i vilket endast den berörda banken hade överklagat beslutet om rättegångskostnader. I denna situation förklarade EU-domstolen att den berörda appellationsdomstolen var skyldig att ta upp frågan om oskäligheten av den tidsmässiga begränsningen, fastän denna del i domen i första instans (av förståeliga skäl) inte ifrågasatts av banken och därför hade vunnit laga kraft enligt respektive nationell rätt.
37. I förevarande mål har CR, TP och kommissionen, å ena sidan, och den italienska regeringen, å andra sidan, olika uppfattningar beträffande vad tolkningen av effektivitetsprincipen i de ovannämnda domarna innebär för det nationella målet och för det svar som ska lämnas på tolkningsfrågan.
38. Den italienska regeringen har uppfattningen att omständigheterna som kännetecknar det nationella målet, till skillnad från omständigheterna som föranledde domarna i målen SPV Project 1503 och Ibercaja Banco, inte kräver (inte heller medger) att verkan av res judicata ska bortses från. Den har uppfattningen att efterlevnad av effektivitetsprincipen ska bedömas i ljuset av utformningen av det system för rättsmedel som tillhandahålls i den specifika rättsordningen. Den har framhållit att de ovannämnda domarna rörde summariska förfaranden vars karaktär gjorde det svårt för konsumenterna att skydda sina rättigheter att inte vara bundna (eventuellt) av oskäliga villkor. Detta är emellertid inte fallet i det nationella målet, som har varit ett ordinärt, helt kontradiktoriskt förfarande vars beskaffenhet inte skapar någon särskild svårighet att göra gällande ett avtalsvillkors oskälighet. Dessutom har CR och TP företrätts av en jurist under det (ganska långa) förfarandets förlopp.
39. Däremot anser CR, TP och kommissionen, i huvudsak, att den lösning som valdes i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 ska tillämpas, med vederbörliga ändringar, på situationen i det nationella målet. Närmare bestämt anser kommissionen att kraven enligt effektivitetsprincipen i fråga om direktiv 93/13 går längre än vad den italienska regeringen påstått. Denna princip kan faktiskt inte anses ha efterlevts när i ett visst fall de relevanta avtalsvillkoren inte har prövats av en domstol i något skede av förfarandet och, om så krävs, ex officio. Eftersom vitesklausulen i fråga här inte har prövats ska verkan av (implicit) res judicata av den först av Högsta domstolen meddelade domen bortses från.
40. Jag kommer att behandla dessa ståndpunkter mer i detalj i nästa avsnitt i syfte att föreslå ett svar på tolkningsfrågan.
C. Svar på tolkningsfrågan
41. Jag börjar detta avsnitt med synpunkter på effektivitetsprincipens roll som en gräns för verkan av res judicata. I detta sammanhang kommer jag att klarlägga att tolkningen av effektivitetsprincipen i res judicata domarna av den 17 maj 2022 ska uppfattas på det sättet att slutsatsen att man ska bortse från verkan av res judicata grundas på den särskilt restriktiva processuella situationen i de mål som föranledde dessa domar (1). Jag kommer sedan att förklara att tillämpning av den lösning som valts i dessa mål utanför en sådan situation skulle vara oförenlig med den grundläggande betydelsen av principen om res judicata, som domstolen vid upprepade tillfällen erinrat om i sin praxis (2), och skulle oproportionerligt påverka andra rättigheter och intressen som står på spel (3).
1. Gränser för verkan av res judicata enlig effektivitetsprincipen
42. Jag har redan kort konstaterat att det inte föreligger någon generell skyldighet enligt unionsrätten att bortse från ett domstolsavgörandes slutgiltiga karaktär för att rätta till en överträdelse av unionsrätten. Huvudregeln är faktiskt, som domstolen konsekvent erinrar om i sin praxis, att unionsrätten inte kräver att ”en nationell domstol … [är] skyldig att underlåta att tillämpa nationella processuella regler som innebär att domstolsavgöranden vinner laga kraft, även om den därmed skulle kunna bringa nationella förhållanden som är oförenliga med unionsrätten att upphöra”. Som också tidigare har konstaterats är denna huvudregel underkastad principerna om likvärdighet och effektivitet.
43. Effektivitetsprincipen kräver i korthet att förfaranden som införs av medlemsstaterna i vilka parter kan utöva rättigheter som följer av unionsrätten inte får medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt i praktiken att utöva dessa rättigheter. I detta avseende har domstolen konsekvent erinrat om att detta krav måste bedömas ”med beaktande av de aktuella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet”, ”förfarandets förlopp och bestämmelsernas särdrag i de olika nationella instanserna” med beaktande av, ”i förekommande fall, grundläggande principer i det berörda nationella domstolsväsendet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och iakttagandet av att förfarandet genomförs korrekt”.
44. Detta betyder, som den italienska regeringen i huvudsak har framfört vid förhandlingen, att prövningen av huruvida effektivitetsprincipen iakttagits ska genomföras mot bakgrund av de systematiska särdragen i ett visst förfarande. Den fråga som ska besvaras är huruvida dessa särdrag skapar en rättslig miljö i vilken utövande av rättigheter som beviljas i unionsrätten inte behöver övervinna orimliga svårigheter (såsom, typiskt sett, ytterligt korta frister inom vilka rättsmedel måste användas, eller särskilt höga domstolsavgifter i förhållande till det tvistiga fordringsbeloppet, och så vidare).
45. Med andra ord kräver iakttagande av effektivitetsprincipen att den berörda rättsordningen erbjuder rättsmedel som gör det möjligt att i praktiken tillämpa underliggande materiella regler i unionsrätten. Huruvida dessa regler har följts i ett visst fall är däremot en annan fråga enligt regeln som nämnts i punkt 42 ovan och det generella kriteriet omnämnt i punkt 43 ovan.
46. Det är riktigt att domstolen i flera mål har förklarat att kraven på effektivitet åsidosätter verkan av res judicata av nationella beslut för att i huvudsak säkerställa att en viss regel i unionsrätten efterlevs. Dessa beslut grundades emellertid på särdragen inom ett visst område (behovet att bevara den vertikala indelningen av befogenheter inom området statligt stöd) eller motiverad av den stränga nationella regeln om res judicata som hindrade iakttagande av unionsrätten i andra situationer (där verkan av en lagakraftvunnen dom som beslutats i strid med unionsrätten förutbestämde resultatet i andra frågor). Ingen sådan fråga är aktuell här.
47. Mot bakgrund av denna ram för bedömningen förefaller res judicata-domarna av den 17 maj 2022 vid första anblick innebära att kraven enligt effektivitetsprincipen går längre än den traditionella inställningen som beskrivits ovan i situationer som omfattas av direktiv 93/13. Domstolen har nämligen i dessa domar krävt att nationell verkan av res judicata ska bortses från under förutsättning att respektive avtalsvillkor som införts i ett konsumentavtal inte hade prövats, eller inte hade prövats på lämpligt sätt.
48. Kommissionen har därvid påstått att det härav följer att för att verkan av res judicata ska bestå måste (under förfarandet som lett fram till den dom som erhållit sådan verkan) en faktisk prövning av den eventuella oskäligheten av de relevanta avtalsvillkoren ha genomförts (med adekvat information om denna prövning och angivande av skälen). Om detta villkor inte uppfylls måste verkan av res judicata bortses från. Det enda undantaget från denna slutsats är konsumentens passivitet under förfarandet (då det skydd som ges i direktiv 93/13 inte går så långt som att ge skydd för konsumentens totala passivitet). Detta undantag är inte tillämpligt i förevarande mål och därför är enligt kommissionen den lösning som valdes i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.
49. Vad inledningsvis gäller dessa argument, så anser jag inte att det är nödvändigt att här diskutera den exakta betydelsen eller följden av konsumentens totala passivitet. Jag håller med kommissionen om att detta scenario helt enkelt inte är tillämpligt i det nationella målet.
50. Fastän tolkningsfrågan grundas på förutsättningen att konsumenterna var totalt passiva förefaller den hänskjutande domstolen i detta scenario inkludera den omständigheten att konsumenterna inte åberopade vitesklausulens oskälighet i något av förfarandets tidigare skeden (förrän talan väcktes för andra gången vid den hänskjutande domstolen). Som kommissionen har förklarat är inte detta det totala passivitetsscenariot, i den mening som avses i rättspraxis, som i sig lösgör den nationella domstolen från skyldigheten att bortse från verkan av res judicata. Detta scenario avser snarare en konsument som inte är närvarande i förfarandet och inte försvarar sitt fall; detta var inte fallet med CR och TP som deltog i det nationella målets samtliga skeden (och faktiskt initierade några av dem).
51. Vidare är jag däremot inte övertygad av kommissionens ståndpunkt enligt vilken lösningen i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 ska tillämpas på omständigheterna i det nationella målet, som beskrivs i beslutet om hänskjutande.
52. I detta avseende konstaterar jag i likhet med den italienska regeringen att situationen i det nationella målet, som beskrivit av den hänskjutande domstolen, förefaller skilja sig mycket från de situationer som föranledde dessa domar.
53. Å ena sidan omgavs situationerna i dessa mål av ett processuellt sammanhang som medförde en särskild svårighet för konsumenterna att hävda sina rättigheter. Konsumenternas skyldigheter i fråga var uteslutande ekonomiska och därför lätta att bevisa av näringsidkaren (i likhet med konsumentens underlåtenhet att fullgöra dem), vilket kan påstås ha medfört att de förfaranden i vilka konsumenternas skyldigheter fastställdes och/eller blev föremål för verkställighet förefaller ha varit summariska, som den italienska regeringen har konstaterat.
54. Detta förefaller i synnerhet ha varit situationen i de mål som föranledde domarna i Ibercaja Banco och i SPV Project 1503 som rörde verkställighet avseende konsumenternas skyldigheter som angavs, i korthet, i finansiella avtal och där verkställigheten avseende dessa skyldigheter företogs i förfarande om verkställighet av inteckningsrätt eller betalningsföreläggande.
55. Det är riktigt att till skillnad från situationerna i dessa två domar förefaller domen i målet Unicaja Banco inte röra någon verkställighet avseende konsumenternas skyldigheter. Det rörde ändå ett vidare och tämligen specifikt sammanhang i vilket den tidsmässiga begränsningen som föreskrevs av återbetalningsskyldigheten (som beskrivs i punkt 36 ovan) påverkade ett betydande antal konsumenter, medan denna begränsnings oförenlighet med EU-rätten (en begränsning som beslutades av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), särskilt på grund av den makroekonomiska risken för den spanska banksektorn som annars skulle uppkomma), fastställdes av EU-domstolen först efter det att domen i första instans i målet Unicaja Banco meddelades och efter det att verkan av res judicata som var i fråga i denna dom redan hade aktualiserats.
56. Däremot är sammanhanget i det nationella målet ett annat. Dess omständigheter och särdrag skiljer sig väsentligt från dem i de förfaranden som föranledde domarna i Ibercaja Banco och i SPV Project 1503.
57. Till skillnad från de omständigheter som beskrivits i punkt 53 ovan erinrar jag om att tvisten i det nationella målet rör (eller rörde under de tidigare skedena av förfarandet): i) frågan huruvida försäljningsavtalet som ingåtts av CR och TP skulle genomföras (och förvärvet slutförts) och ii) endast när det slogs fast att det inte skulle det, att tvistens inriktning överfördes till vitesklausulen. Det nationella målet har följaktligen, vilket framgår av beslutet om hänskjutande och som den italienska regeringen har konstaterat, varit ett ordinärt och fullständigt domstolsförfarande vars processuella ram (eller andra omständigheter) inte förefaller föranleda någon särskild svårighet för konsumenterna att hävda eller försvara sina rättigheter.
58. Mot denna bakgrund innebär kommissionens förslag att utsträcka den specifika lösningen i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 till omständigheterna i förevarande mål att den lösning som nåtts mot bakgrund av det specifika och restriktiva processuella sammanhanget i dessa mål också blir tillämplig i situationer i vilka ett sådant restriktivt sammanhang inte föreligger.
59. Jag kan förvisso förstå att ett sådant förslag ytterligare stärker målet att effektivt skydda konsumenter inom ramen för direktiv 93/13. Jag förstår också att man kan vara benägen att ansluta sig till ett sådant generellt resultatorienterat synsätt avseende effektivitetsprincipen inom förevarande rättsområde med hänsyn till de olika uttryck för mer krävande skyddsstandard som anges däri (av vilka prövningsskyldigheten ex officio är det mest vältaliga exemplet). En sådan långtgående lösning är emellertid, som jag kommer att förklara senare, svår att förena med den vid upprepade tillfällen påpekade betydelsen, även i samband med direktiv 93/13, av principen om res judicata.
2. Den grundläggande betydelsen av principen om res judicata
60. Jag konstaterar att fastän domstolen i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 krävde att principen om res judicata skulle bortses från erinrade den om dess fasta praxis som konsekvent har understrukit den vikt som ska tillmätas lagakraftvunna domstolsavgöranden inbegripet dem som innebär en oriktig tillämpning av unionsrätten.
61. Det finns inget förvånande med en sådan betoning mot bakgrund av den grundläggande roll som denna princip spelar för såväl ”en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning.” Dess mål är att säkerställa ett effektivt genomförande av rättsliga förfaranden och när de avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande medföra rättslig stabilitet för parterna. Allmänt sett bidrar den till förutsebarhet av rättsliga situationer och gör det möjligt för samhället att förlita sig på att de mål som slutligt har prövats genom ett lagakraftvunnet avgörande inte kommer att bli ifrågasatta (eller att de endast kan bli det i de begränsade fall som tillåter prövning genom extraordinära rättsmedel enligt definition i en viss rättsordning). Principen om res judicata utgör med andra ord en viktig aspekt av principen om rättssäkerhet, som är en grundläggande princip i varje modern rättsordning i en rättsstat, och en implicit del av rätten till ett effektivt domstolsskydd.
62. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) erinrade om denna andra aspekt i samband med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och förklarade att fastän kraven enligt principerna om rättssäkerhet och res judicata inte är absoluta ”är ett avsteg [därifrån] motiverat endast om det är nödvändigt på grund av omständigheter av väsentlig och tvingande karaktär såsom domvilla eller uppenbart oriktig rättstillämpning”.
63. Samma balanserade inställning till situationer i vilka verkan av res judicata kan bortses från ska därför tillämpas även i samband med artikel 47 i stadgan som naturligtvis är tillämplig på förevarande omständigheter.
64. Om man mot denna bakgrund medger, som kommissionen har påstått, att den lösning som valdes i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 är tillämplig oberoende av ett restriktivt sammanhang, blir den därav följande inställningen till principen om res judicata, i situationer som omfattas av direktiv 93/13, ganska olik den som nämnts i punkt 60 ovan, som domstolen konsekvent har haft.
65. I stället för att uttrycka tanken att lagakraftvunna domstolsavgöranden ska i princip vara intakta även när de leder till en oriktig tillämpning av unionsrätten skulle denna inställning, i situationer som omfattas av direktiv 93/13, kräva upphävande av ett slutgiltigt fastställande av domstol varje gång en oriktig tillämpning av unionsrätten inträffade (det vill säga, i det aktuella sammanhanget, varje gång som den nationella domstolen underlåtit att ex officio pröva den eventuella oskäliga karaktären av avtalsvillkoren).
66. Förutom att jag håller med den italienska regeringen att ovannämnda domar inte lämpar sig för en sådan långtgående allmän slutsats anser jag också att en sådan tolkning av effektivitetsprincipen inte låter sig förena med nödvändigheten att koppla avsteget från kravet på rättssäkerhet till de omständigheter under vilka ett sådant avsteg är verkligt motiverat. Jag finner det därför svårt att inte uppfatta att den tolkning av effektivitetsprincipen som valts i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 hänger samman med de specifika omständigheterna i dessa mål (som redan förklarats ovan).
67. När omständigheterna i ett mål inte uppvisar något sådant specifikt behov att kompensera för en ökad svårighet för konsumenter att hävda sina rättigheter skulle nämligen krav att verkan av res judicata inte ska tillämpas utgöra – vilket jag nu kommer att förklara – en oproportionerlig påverkan på respektive berörda rättigheter och intressen.
3. Avvägning mellan berörda rättigheter och intressen
68. Jag har redan förklarat att det förstärkta skydd som ska erbjudas konsumenter enligt direktiv 93/13 innefattar skyldigheten för de nationella domstolarna att pröva, ex officio om så erfordras, huruvida avtalsvillkoren i ett konsumentavtal är oskäliga eller inte i den mening som avses i direktivet. Om dessa villkor bedöms vara oskäliga ska det anses att de aldrig har existerat (såvida inte konsumenten beslutar, med kännedom om situationen, att inte åberopa deras oskälighet).
69. Genom att framhålla domstolarnas ovannämnda skyldighet (som gäller oberoende av omständigheterna i målet, i synnerhet av huruvida konsumenten företräds av en advokat eller inte) har EU-domstolen således kompenserat för den obalans som i grunden påverkar förhållandet mellan konsument och näringsidkare även genom användningen av specifika processuella medel. Det är självklart att det materiella skyddet (mot användningen av oskäliga villkor) skulle riskera att bli meningslöst utan lämpliga medel för dess tillämpning, då det inte finns någon anledning att förmoda att konsumentens inneboende svaghet gentemot näringsidkaren skulle försvinna, i synnerhet inte när denne beslutar att begära verkställighet vid domstol av sina rättigheter enligt ett konsumentavtal.
70. Samtidigt ska det erinras om att även om regeln i artikel 6.1 i direktiv 93/13 att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten ”ska anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt”, så är konsumentens skydd enligt ovannämnda direktiv inte något absolut skydd. Härav följer att även om skyddets omfattning måste återspegla behovet att kompensera för den ovannämnda obalansen, så kan dessa parametrar inte fastställas utan vederbörlig hänsyn till detta behovs verkliga räckvidd och de rättsliga konsekvenser som detta specifika skydd medför för den motpart som är inblandad.
71. Det är, i ljuset av detta, enligt min uppfattning en sak att hävda att effektivitetsprincipen kräver att den nationella domstolen under alla förhållanden ska företa prövning ex officio av eventuellt oskäliga avtalsvillkor och en helt annan sak att påstå att när denna skyldighet inte har fullgjorts kräver effektivitetsprincipen att verkan av res judicata ska sättas åsido oberoende av omständigheterna i målet.
72. Prövningen ex officio, å ena sidan, och res judicata, å andra sidan, innefattar nämligen värden av olika vikt och man ska inte frestas att jämställa dem (genom att fastslå att åsidosättande av det ena nödvändigtvis utlöser behovet att bortse från det andra.
73. Skyldigheten att genomföra prövning ex officio bidrar närmare bestämt till att undvika situationer i vilka domstolarna till slut skulle bevilja rättigheter som faktiskt är rättsstridiga, mer än på andra rättsområden (mot bakgrund av den bakomliggande obalansen mellan parternas ställning). Medan denna skyldighet ökar domstolarnas arbetsbörda anser jag samtidigt inte att den påverkar näringsidkaren som motpart på ett oproportionerligt sätt då denne helt enkelt måste godta prövningen av lagenligheten av grunden för hans yrkanden (när lagenligheten inte har bestritts av konsumenten). Av detta skäl kan man hävda att ett sådant ingripande medger att den sedan tidigare rådande obalansen mellan parternas ställning får en lösning utan att medföra en ny (motsatt) sådan.
74. Beträffande principen om res judicata är det riktigt att man på samma sätt kan förklara nödvändigheten att ompröva det lagakraftvunna domstolsavgörandet när de nationella domstolarna har underlåtit att (på lämpligt sätt) pröva respektive avtalsvillkor, för att undvika risken för att eventuellt rättsstridiga yrkanden beviljas. Till skillnad från de ganska milda negativa verkningar som det innebär för motparten (det vill säga näringsidkaren) att domstolen ex officio prövar de avtalsvillkor som konsumenten inte bestrider, skulle det dock få åtminstone följande två oproportionerliga konsekvenser om det krävdes upphävande av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande varje gång skyldigheten att göra en ex officio-prövning inte har gjorts oavsett omständigheterna.
75. För det första skulle det oproportionerligt påverka näringsidkarens rätt till ett effektivt domstolsskydd som fastläggs i artikel 47 i stadgan som innebär, som redan framhållits, nödvändigheten att respektera slutgiltigheten av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Medan ett ingrepp i rättssäkerhet kan motiveras av de specifika omständigheter som inskränkte konsumentens förmåga att försvara sina rättigheter kan jag inte se något skäl för ingrepp när situationen inte skapar någon sådan svårighet (och när den bakomliggande obalansen inte ”spiller över” till rättegångs/verkställighetsskedet, på grund av tillämpliga processuella regler).
76. En sådan lösning skulle i stället för att återställa parternas likställighet faktiskt medföra en omkastad obalans genom att tillåta konsumenten att i varje skede av förfarandet ”låsa upp” den dörr som stängde tillgång till möjlig prövning, fastän den hade stått öppen tillräckligt länge och inget särskilt hinder hade förelegat som hindrade konsumenten från att bekvämt gå genom den, medan samma möjlighet inte erbjöds den andra parten.
77. I detta skede vill jag klarlägga att det förhållande att det lagakraftvunna domstolsavgörandet i det nationella målet meddelades i ett förfarande, som fortfarande pågår, i sig är irrelevant. Det är välkänt att begreppet lagakraftvunnet beslut (vartill verkan som res judicata är knutet) inte är begränsat till det enda formella beslut genom vilket ett visst förfarande faktiskt avslutas (då parterna har beslutat att inte slutföra det eller då de har uttömt alla tillgängliga rättsmedel). Verkan som res judicata kan uppkomma i ett pågående förfarande, i olika skeden däri och avse olika aspekter av tvisten, på grund av att parterna inte från början väckte den berörda frågan eller senare inte ifrågasatte dess bedömning. Detta avser inte endast frågor som uttryckligt har diskuterats utan även sådana som utgör de nödvändiga rättsliga premisserna för de framförda argumenten (såsom giltigheten av vitesklausulen som är i fråga här när parternas argument rörde omfattningen av deras respektive rättigheter och skyldigheter enligt klausulen). Förhållandet att möjligheten att diskutera vissa frågor i ett pågående förfarande allteftersom försvinner (och den metaforiska dörren till den möjligheten således stängs) utgör det nödvändiga medlet för att varje förfarande ska genomföras effektivt och, vilket inte är mindre viktigt, inom rimliga tidsramar.
78. Beträffande min andra fråga (och den andra oproportionerliga konsekvensen) som nämnts i punkt 74 ovan har Europadomstolen förklarat att upphävande av en lagakraftvunnen dom som ger upphov till ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokollet till Europakonventionen utgör ett ingrepp i den rätt, som tillkommer den som har förmånen av domen, till respekt för denna egendom, även om underlåten tillämpning av res judicata-principen inte innebär en utgång i saken utan vars relevanta aspekt är en förnyad prövning.
79. Överfört till unionens rättsordning framgår det att artikel 17 i stadgan (som fastställer rätten till egendom) utgör ett annat skäl varför man enligt min uppfattning inte kan bekymmersfritt utsträcka tillämpningen av den lösning som valts i res judicata-domarna av den 17 maj 2022 till varje tvist som uppkommer enligt direktiv 93/13, oavsett de specifika omständigheterna i målet.
80. Jag konstaterar att båda ovannämnda aspekter av oproportionerlig inverkan skulle bli ytterligare besvärande när de betraktas i förhållande till andra dimensioner av konsumentskyddet, i synnerhet regeln avseende tidsfrister inom vilka en konsument kan föra talan om obehörig vinst (som uppkommit genom tillämpning av ett oskäligt villkor). Domstolen har klarlagt att dessa tidsfrister inte kan börja löpa från den dag den obehöriga vinsten uppstod, då konsumenten kanske inte var medveten om villkorets oskäliga karaktär eller var okunnig om omfattningen av sina rättigheter enligt direktiv 93/13.
81. Den tidpunkt då sådan medvetenhet uppstår utgör således den relevanta tidpunkten, före vilken de tillämpliga tidsfristerna för att föra talan om obehörig vinst inte kan löpa ut. När denna faktor är kombinerad med avsaknad av res judicata hos en eventuell tidigare dom i vilken en prövning ex officio underlåtits och i vilken näringsidkaren var vinnande, kan näringsidkaren försättas i en situation med avsevärt förlängd rättslig osäkerhet.
82. I detta avseende är det knappast nödvändigt att konstatera att inte varje påstående om oskälighet kommer att leda till framgång sakligt sett. Man kan inte rent faktiskt utesluta att åberopandet av en sådan grund i ett visst skede i förfarandet kan utgöra processtrategi eller till och med görs mot bättre vetande och man kan därför inte säkert förutse vilken part som i slutändan vinner framgång. Jag erinrar om att det framgår av Europadomstolens ovannämnda praxis att redan förhållandet att behöva gå genom en rättegång på nytt rörande slutgiltigt avgjorda frågor utgör ingrepp i rätten till egendom och den rättighet som garanteras genom artikel 6 i Europakonventionen. När ingreppet inte rättfärdigas av de särskilda omständigheterna i målet, ska det inte äga rum över huvud taget.
83. Jag erinrar för övrigt om att när en bedömning som görs av en nationell domstol, som dömer i sista instans i ett visst förfarande, åsidosätter unionsrätten, måste den part som anser sig vara drabbad ha möjlighet att inleda talan om ansvar för staten. Fastän denna talan är föremål för specifika villkor undanröjer den de allvarliga konsekvenser som skulle följa om verkan av res judicata skulle bortses från i avsaknad av restriktiva förhållanden.
84. Vidare har jag redan förklarat att res judicata-domarna av den 17 maj 2022 avser ett sammanhang som kännetecknades av ett restriktivt eller ett annorledes specifikt processuellt regelverk som hindrade konsumenterna från att effektivt hävda sina rättigheter. Detta restriktiva nationella processuella regelverk utgör, enligt min uppfattning, en nödvändig omständighet för att förstå räckvidden av domstolens bedömning, som det erinras om i dessa domar, att ”[i] avsaknad av en effektiv kontroll av huruvida det eventuellt föreligger oskäliga avtalsvillkor i det berörda avtalet, kan iakttagandet av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 inte säkerställas”. Denna bedömning kommer i själva verket från domstolens tidigare praxis beträffande ex officio-prövning av avtalsvillkor och man kan inte, av de skäl som angetts ovan, utan vidare skilja den från de omständigheter som utmärkte res judicata-domarna av den 17 maj 2022 för att utan åtskillnad kräva upphävande av verkan av res judicata varje gång avtalsvillkor inte har prövats, utan vederbörlig hänsyn till omständigheterna i målet.
85. Jag bör tillägga att nödvändigheten av ett sådant restriktivt sammanhang för att underlåta tillämpning av verkan av res judicata även följer av domstolens praxis, både från tiden före och från tiden efter res judicata-domarna av den 17 maj 2022.
86. Beträffande äldre rättspraxis i domen i Asturcom Telecomunicaciones fastslog domstolen samtidigt att det inte fanns någon skyldighet att inte iaktta den slutgiltiga karaktären av en skiljedom och bekräftade att de nationella reglerna som föreskrev en tidsfrist om två månader för att kunna ha klandrat denna skiljedom var förenlig med effektivitetsprincipen. När domstolen fastslog i Finanmadrid EFC att det förelåg en skyldighet att bortse från den slutgiltiga karaktären av bestämmandet av konsumenters skyldigheter hängde denna slutsats samman med de specifika restriktiva villkor i den spanska lagstiftningen som tillät att verkan av res judicata trädde i kraft. Slutligen drog domstolen i domen i målet Banco Primus slutsatsen att res judicata-effekten av en tidigare dom (där endast vissa av villkoren i ett låneavtal prövades) inte kan hindra prövningen av andra villkor i samma avtal (när konsumenten med giltig verkan har invänt mot verkställigheten). Den bedömningen gjordes mot bakgrund av en processuell situation där en ansökan getts in för att invända mot avhysning från den intecknade egendomen i ett sammanhang som också är restriktivt till sin natur.
87. På senare tid slog domstolen (stora avdelningen) i domen i Profi Credit Polska i huvudsak fast att effektivitetsprincipen inte sträckte sig så långt som att ålägga medlemsstaterna att tillhandahålla extraordinära rättsmedel för att återupptaga ett förfarande som avslutats genom en lagakraftvunnen tredskodom (som meddelats på grund av ett skuldebrev) i vilken prövning av avtalsvillkoren hade underlåtits.
88. Fastän domstolen in fine krävde tillgång till rättsmedel på grund av vilka konsumenten skulle kunna begära ersättning för det belopp som betalts enligt de påstått oskäliga avtalsvillkoren drogs denna slutsats genom hänvisning till de restriktiva villkor enligt vilka tredskodomen kunde ha angripits. Med andra ord kopplades slutsatsen beträffande skyldigheten att bortse från den lagakraftvunna domen till bedömningen av olämpligheten av den processuella ram inom vilken konsumenten skulle behöva försvara sina rättigheter. Sådan (standard) förutsättning för att res judicata inte är tillämplig kunde däremot inte ha gällt om avsaknad av res judicata följde av enbart avsaknad av prövning av avtalsvillkoren i det förfarande som hade lett till tredskodomen i fråga i det målet.
89. På samma sätt fastslog domstolen i målet Getin Noble Bank skyldigheten för domstolen i ett verkställighetsförfarande att ex officio pröva den eventuella oskäligheten av avtalsvillkoren när konsumentens betalningsdröjsmål föranledde utfärdande av ett betalningsföreläggande som fått kraften som res judicata och när ingen prövning av villkoren utfördes när betalningsföreläggandet utfärdades. Domstolen kopplade den ovannämnda skyldigheten i stor omfattning till de (möjliga) restriktiva villkoren enligt vilka föreläggandet kunde ha bestritts, vilket i sin tur kunde ha skapat en betydande risk för att konsumenten inte skulle sätta igång prövningen.
90. Det ovan anförda leder mig till slutsatsen att det mot bakgrund av att det i det aktuella fallet saknas liknande processuella villkor som begränsar möjligheten för konsumenten att tillvara sina rättigheter (vilket det naturligtvis ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera), kan behovet av att säkerställa att konsumentens rätt att inte bli bunden av ett eventuellt oskäligt avtalsvillkor i ett konsumentavtal är effektiv inte kräver att verkan av res judicata från ett domstolsavgörande i ett visst (pågående) mål ska bortses från, trots det faktum att det eventuellt oskäliga villkoret i det aktuella avtalet inte har prövats inom ramen för detta mål.
V. Förslag till avgörande
91. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska ge följande svar på den fråga som hänskjutits från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien): Artikel 6.1 och artikel 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell processuell regel som hindrar en nationell kassationsdomstol från att förklara att ett villkor i ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare är ogiltigt när omöjligheten att göra en sådan prövning beror på den omständigheten att giltigheten av detta villkor, i avsaknad av en grund som åberopats med sådan verkan av konsumenterna i tidigare skeden av förfarandet, och då denna fråga inte har tagits upp av respektive nationella domstolar ex officio i dessa tidigare skeden, måste anses ha implicit prövats slutgiltigt som en följd av en tidigare dom från den nationella kassationsdomstolen, när frågan uppkommer i ett sammanhang i vilket verkställigheten av konsumentens skyldigheter, på grund av de tillämpliga processuella reglerna, inte har underlättats särskilt och när det därför inte föreligger särskild svårighet för konsumenten att hävda sina rättigheter enligt direktiv 93/13, och villkoren på vilka tidigare skeden av förfarandet ägde rum inte på något annat sätt gjorde det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för konsumenten att utöva de rättigheter som grundas på direktiv 93/13.
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
3 Hänvisning görs i synnerhet till domstolens domar (från stora avdelningen), vilka alla meddelades den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl. ( C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395) (nedan kallad domen i SPV Project 1503), Unicaja Banco (C‑869/19, EU:C:2022:397) (nedan kallad domen i Unicaja Banco) och Ibercaja Banco (C‑600/19, EU:C:2022:394) (nedan kallad domen i Ibercaja Banco) (tillsammans kallade res judicata-domarna av den 17 maj 2022). Jag konstaterar att den fjärde domen som meddelades samma dag, Impuls Leasing Romania (C‑725/19, EU:C:2022:396) (nedan kallad domen Impuls Leasing Romania) inte rörde frågan huruvida verkan av res judicata skulle bortses från.
4 Se, till exempel och nyligen, dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas ( C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 29 och där angiven rättspraxis) och dom av den 9 april 2024, Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål) (C‑582/21, EU:C:2024:282, punkt 66 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i Profi Credit Polska).
5 Se, till exempel och nyligen, dom av den 13 mars 2025, APS Beta Bulgaria och Agentsia za kontrol na prosrocheni zadalzhenia ( C‑337/23, EU:C:2025:183, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
6 Eller, ”ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna” som domstolen erinrar om. Se, till exempel, dom av den 18 januari 2024, Getin Noble Bank m.fl. (Prövning ex officio av huruvida avtalsvillkor är oskäliga) ( C‑531/22, EU:C:2024:58, punkt 42 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i Getin Noble Bank m.fl.).
7 Se, till exempel, domen i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 72 och där angiven rättspraxis.
8 Se, till exempel, domen i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkterna 37–39.
9 Se, till exempel, ibidem, punkt 39 och där angiven rättspraxis.
10 Övriga relevanta fall (i fråga om äldre mål) i synnerhet dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615) (nedan kallad domen i Asturcom Telecomunicaciones), dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC ( C‑49/14, EU:C:2016:98), eller dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60) (nedan kallad domen i Banco Primus). Nyare exempel är i synnerhet domen i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), domen i Getin Noble Bank m.fl. och dom av den 29 februari 2024, Investcapital ( C‑724/22, EU:C:2024:182).
11 Domen i Ibercaja Banco, punkt 49.
12 Domen i SPV Project 1503, punkt 68 (se även punkt 22 beträffande det processuella sammanhanget).
13 Ibidem, punkt 65.
14 Domen i målet Unicaja Banco, punkt 40.
15 Dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkterna 72–75).
16 Vilken omständighet det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
17 Se hänvisning i fotnot 8 ovan och på senare tid (och generellt) dom av den 16 januari 2025, BALTIC CONTAINER TERMINAL ( C‑376/23, EU:C:2025:20, punkterna 71 och 72 och där angiven rättspraxis).
18 Dom i Târșia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 29 och där angiven rättspraxis) eller i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 38 och där angiven rättspraxis.
19 Se, till exempel, dom av den 6 oktober 2015, Târșia ( C‑69/14, EU:C:2015:662, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis) och dom av den 16 januari 2025, BALTIC CONTAINER TERMINAL ( C‑376/23, EU:C:2025:20, punkt 74 och där angiven rättspraxis).
20 Dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434, punkterna 61–63). Beträffande konstaterandet om det ”högst specifika” sammanhanget för den slutsatsen, se dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti ( C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 61).
21 Dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506, punkterna 29–31 och där angiven rättspraxis), dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen ( C‑505/14, EU:C:2015:742 punkterna 43–45 och där angiven rättspraxis), dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkterna 95–96), dom av den 16 juli 2020, UR (Skyldighet för advokater att betala mervärdesskatt) ( C‑424/19, EU:C:2020:581, punkterna 32 och 33) och dom av den 7 april 2022, Avio Lucos ( C‑116/20, EU:C:2022:273, punkterna 102–104).
22 I Domstolen förklarade att konsumenten också ska informeras om följderna av hans eller hennes passivitet i fråga om preklusion av rätten att göra gällande att avtalsvillkoren eventuellt är oskäliga, se dom av den 29 februari 2024, Investcapital ( C‑724/22, EU:C:2024:182, punkt 45).
23 Som detta framgår av domstolens praxis. Se domen i Asturcom Telecomunicaciones, punkt 47, domen i Unicaja Banco, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och domen i Getin Noble Bank, punkt 45.
24 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i de förenade målen Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:552, punkterna 72 och 74) och förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Unicaja Banco ( C‑869/19, EU:C:2021:617, punkt 19).
25 Jag erinrar om att det inte finns någon generell skyldighet enligt unionsrätten för nationella domare att av egen kraft väcka frågan om en överträdelse av en unionsrättslig regel, oberoende av dess betydelse för gemenskapens rättsordning, om parterna har en verklig möjlighet att vid en nationell domstol åberopa en grund som är hänförlig till gemenskapsrätten. Se, i synnerhet, dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkterna 16–22), dom av den 7 juni 2007, van der Weerd m.fl. ( C‑222/05–C‑225/05, EU:C:2007:318, punkt 41). Se även, på senare tid, dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 53).
26 Se, till exempel, domen i Asturcom Telecomunicaciones, punkt 36 och där angiven rättspraxis, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 46), domen i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkterna 36–38, domen i Getin Noble Bank, punkt 56 och där angiven rättspraxis, och domen i Investcapital ( C‑724/22, EU:C:2024:182, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
27 Se, till exempel, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl. ( C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 52 och där angiven rättspraxis) eller domen i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 37 och där angiven rättspraxis.
28 Se mitt förslag till avgörande i Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkterna 37 och 38 med vidare hänvisningar).
29 Dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss ( C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 46). Se också Europadomstolen, 13 juni 1979, Marckx mot Belgien, CE:ECHR:1979:0613JUD000683374, § 58 och Europadomstolen, 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island, CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 238).
30 Principen om res judicata räknas upp som ett av riktmärkena för bedömningen av rättsstatsprincipen inom Europarådet, Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen), Checklista för rättsstaten, 2016, s. 28.
31 Europadomstolen, 19 maj 2020, Redquest Limited mot Slovakien, CE:ECHR:2020:0519JUD000274917, § 29.
32 Se, till exempel, Europadomstolen, 1 december 2020, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island, CE:ECHR:2020:1201JUD002637418, § 238. Se också Europadomstolen, 23 november 2023, Wałęsa mot Polen, CE:ECHR:2023:1123JUD005084921, § 224.
33 Dom av den 9 juli 2020, Ibercaja Banco ( C‑452/18, EU:C:2020:536, punkterna 26 och 30).
34 Dom av den 11 mars 2020, Lintner ( C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 40).
35 Se, till exempel, domen i målet Profi Credit Polska (Återupptagande av ett genom lagakraftvunnet domstolsavgörande avgjort mål), punkt 72 och där angiven rättspraxis.
36 Se, till exempel, domen i målet SPV Project 1503, punkt 58 och där angiven rättspraxis. Det faktum att det inte rör sig om något absolut skydd åskådliggörs tydligt av den möjlighet som konsumenten har att inte åberopa ett avtalsvillkors oskälighet, såsom förklaras ovan i punkt 68.
37 Se också, mer generellt, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i de förenade målen van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:185, punkt 35).
38 Som föreskriver att ”[v]arje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.”
39 Europadomstolen, 19 maj 2020, Redquest Limited mot Slovakien, CE:ECHR:2020:0519JUD000274917, § 50 och där angiven rättspraxis.
40 Ibidem, § 51. Jag konstaterar att förhållandet att en juridisk person är delaktig i en rättegång naturligtvis kan påverka värdet av företagets tillgångar.
41 Se dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia ( C‑485/19, EU:C:2021:313, punkterna 59–66).
42 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 50–53).
43 Dom i Ibercaja Banco, punkt 46, dom i Unicaja Banco, punkt 30, och dom i SPV Project 1503, punkt 62.
44 Dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius ( C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
45 Dom i Asturcom Telecomunicaciones, punkterna 42–46.
46 Dom av den 18 februari 2016 (C‑49/14, EU:C:2016:98, särskilt punkterna 45, 46 och 52).
47 Dom av den 26 januari 2017 (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 54 in fine).
48 Denna kommentar gäller även konstaterandet i punkt 81 i den domen (som särskilt diskuterades under förhandlingen), enligt vilken det för slutsatsen att det skulle bortses från verkan av res judicata var irrelevant huruvida bristen på tidigare prövning av avtalsvillkoren berodde på bristande behörighet för att göra denna prövning eller på underlåtenhet att genomföra den. Detta konstaterande gjorde efter det att domstolen slog fast att det i detta fall var nödvändigt att bortse från verkan av res judicata på grund av det restriktiva processuella sammanhanget, såsom just förklarats. Påståendet i den punkten kan således inte läsas isolerat från den föregående bredare specificeringen. Se även punkterna 71 samt 77–83 i samma dom.
49 Dom i Getin Noble Bank, punkterna 53–61.