Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑325/24 Bissilli

I. Inledning

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 10, 11.1 f, 22.1 och 24 i direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2. Begäran har framställts i samband med en begäran om verkställighet i Belgien av en europeisk utredningsorder (nedan kallad den aktuella europeiska utredningsordern) som utfärdats av Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens, Italien), som är den hänskjutande domstolen, avseende HG, som var frihetsberövad i Belgien, för åtal. Genom denna europeiska utredningsorder ville den hänskjutande domstolen närmare bestämt att de belgiska rättsliga myndigheterna, i enlighet med artikel 24 i direktiv 2014/41, skulle höra HG som tilltalad genom videokonferens, för att dels inhämta bevis genom förhör, dels låta denna person delta i sin egen rättegång, eftersom den ansåg att den europeiska utredningsordern utgjorde ett effektivt alternativ till en europeisk arresteringsorder, med hänsyn till att villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder inte längre var uppfyllda. Nämnda domstol begärde dessutom, som ett alternativ till hörande genom videokonferens, ett tillfälligt överförande till Italien i enlighet med artikel 22 i direktivet. De belgiska rättsliga myndigheterna vägrade att verkställa den europeiska utredningsordern och gjorde gällande att den begärda utredningsåtgärden inte existerade som ett alternativ i belgisk rätt och att den tilltalades inställelse genom videokonferens enligt nämnda rätt skulle strida mot den grundläggande rätten till en rättvis rättegång. När det gäller den alternativa begäran om tillfälligt överförande avslogs även denna med motiveringen att hörandet av den tilltalade under rättegången inte utgjorde en utredningsåtgärd enligt belgisk rätt. Den hänskjutande domstolen ansåg att de belgiska rättsliga myndigheternas ståndpunkt inte var förenlig med de bestämmelser i nämnda direktiv som uttömmande anger skälen för att vägra att erkänna eller verkställa en utredningsorder och ställde därför en rad tolkningsfrågor om huruvida dessa avslag var förenliga med unionsrätten.

3. Även om domstolen redan har haft tillfälle att precisera det materiella tillämpningsområdet för den europeiska utredningsordern och, i synnerhet, räckvidden av begreppet utredningsåtgärd, vars verkställighet kan begäras inom ramen för en sådan utredningsorder, ger förevarande mål domstolen möjlighet att för första gången pröva dels förhållandet mellan de olika vägransgrunder som föreskrivs i direktiv 2014/41, dels frågan huruvida det är förenligt med de grundläggande rättigheterna på det straffrättsliga området att en tilltalad ska inställa sig genom videokonferens, vilket är en fråga som för övrigt redan har varit föremål för flera domar från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2014/41

4. I skälen 6–8, 10, 12, 19, 24–26 och 34 i direktiv 2014/41 anges följande:

(”(6) I Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 10–11 december 2009, ansåg Europeiska rådet att man bör gå vidare med inrättandet av ett övergripande system för inhämtning av bevis i mål med en gränsöverskridande dimension, på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. …

(7) Den nya strategin bygger på ett samlat instrument, kallat den europeiska utredningsordern (nedan kallad utredningsordern). En utredningsorder ska utfärdas i syfte att vidta en eller flera utredningsåtgärder i bevisinhämtningssyfte i den stat som verkställer utredningsordern …

(8) Utredningsordern bör ha ett övergripande tillämpningsområde och bör därför tillämpas på alla utredningsåtgärder som syftar till bevisinhämtning. …

…

(10) Utredningsordern bör fokusera på den utredningsåtgärd som ska genomföras. Den utfärdande myndigheten är med sina detaljkunskaper om den aktuella utredningen den som bäst kan besluta vilken utredningsåtgärd som ska användas. Den verkställande myndigheten bör dock om möjligt använda en annan typ av utredningsåtgärd, om den angivna åtgärden inte finns i nationell rätt eller inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende. … Den verkställande myndigheten får också vidta en annan typ av utredningsåtgärd, när denna skulle leda till samma resultat som den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern, men med användning av åtgärder som i lägre grad inkräktar på den berörda personens grundläggande rättigheter.

…

(12) När en utredningsorder utfärdas bör den utfärdande myndigheten fästa särskild uppmärksamhet vid att säkerställa att de rättigheter som följer av artikel 48 i [stadgan] respekteras fullt ut. Oskuldspresumtionen och rätten till försvar vid straffrättsliga förfaranden, utgör hörnstenar i de grundläggande rättigheter på straffrättens område som erkänns i stadgan. Alla eventuella begränsningar av dessa rättigheter genom en utredningsåtgärd som begärts i enlighet med detta direktiv bör vara fullt förenliga med de krav som fastställs i artikel 52 i stadgan när det gäller begränsningarnas nödvändighet, proportionalitet och mål, särskilt målet att skydda andra personers rättigheter och friheter.

…

(19) Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, respekt för de grundläggande rättigheterna. Den presumtionen kan dock motbevisas. Om det finns goda skäl att anta att verkställandet av en utredningsåtgärd som anges i utredningsordern skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet och att den verkställande medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter avseende det skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, bör verkställandet av utredningsordern vägras.

…

(24) Utredningsordern fastställer en samlad ram för bevisinhämtningen. Ytterligare regler behövs dock för vissa typer av utredningsåtgärder som bör anges i utredningsordern, såsom tillfällig överföring av frihetsberövade personer, hörande genom video- eller telefonkonferens …

(25) I detta direktiv fastställs bestämmelser för vidtagande av en utredningsåtgärd som syftar till bevisinhämtning, i alla skeden av ett straffrättsligt förfarande inklusive under själva rättegången, om så behövs med deltagande av den berörda personen. En utredningsorder får exempelvis utfärdas för en tillfällig överföring av den personen till den utfärdande staten eller för hörande genom videokonferens. Om personen överförs till en annan medlemsstat för att lagföras, inklusive för att ställas inför rätta, bör dock en europeisk arresteringsorder utfärdas i enlighet med [rambeslut 2002/584].

(26) För en proportionell användning av en europeisk arresteringsorder bör den utfärdande myndigheten överväga om en utredningsorder skulle vara effektiv och proportionell som metod vid straffrättsliga förfaranden. Den utfärdande myndigheten bör särskilt överväga om utfärdande av en utredningsorder för hörande av en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens kan vara ett effektivt alternativ.

…

(34) Detta direktiv behandlar på grund av sitt tillämpningsområde endast provisoriska åtgärder i bevisinhämtningssyfte. …”

5. I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

”En europeisk utredningsorder (nedan kallad utredningsorder) är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat (nedan kallad den utfärdande staten) för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat (nedan kallad den verkställande staten) i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv.

Utredningsordern får också utfärdas i syfte att inhämta bevis som de behöriga myndigheterna i den verkställande staten redan har i sin besittning.”

6. I artikel 3 i samma direktiv anges följande:

”Utredningsordern ska omfatta samtliga utredningsåtgärder, med undantag av inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp …”

7. I artikel 9.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Den verkställande myndigheten ska rätta sig efter de särskilda formaliteter och förfaranden som uttryckligen anges av den utfärdande myndigheten, såvida inte annat föreskrivs i detta direktiv och under förutsättning att sådana formaliteter och förfaranden inte strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten.”

8. Artikel 10 i direktiv 2014/41 har följande lydelse:

”1. Den verkställande myndigheten ska om möjligt vidta en annan utredningsåtgärd än den som avses i den europeiska utredningsordern, när

a) den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern inte finns i den verkställande statens lagstiftning, eller

b) den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 11 ska punkt 1 inte tillämpas på följande utredningsåtgärder, som alltid ska vara tillgängliga enligt den verkställande statens lagstiftning:

…

c) Hörande av ett vittne, en sakkunnig, ett brottsoffer, en misstänkt eller tilltalad person eller en tredje part inom den verkställande statens territorium.

…

3. Den verkställande myndigheten får också vidta en annan utredningsåtgärd än den som angetts i utredningsordern, när den utredningsåtgärd som den verkställande myndigheten har valt skulle ge samma resultat, men med mindre ingripande åtgärder än den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern.

…

5. Om i enlighet med punkt 1 den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern inte finns i den verkställande statens lagstiftning eller inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende och det inte finns någon annan utredningsåtgärd som skulle ge samma resultat som den begärda utredningsåtgärden, ska den verkställande myndigheten meddela den utfärdande myndigheten att det inte har varit möjligt att tillhandahålla den begärda hjälpen.”

9. I artikel 11.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.4 får erkännande eller verkställighet av en utredningsorder vägras i den verkställande staten, om

…

f) det finns goda skäl att anta att verkställandet av den utredningsåtgärd som angetts i den europeiska utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande statens skyldigheter enligt artikel 6 i EU-fördraget och stadgan,

…”

10. I artikel 22.1 och 22.2 i direktivet föreskrivs följande:

”1. En utredningsorder får utfärdas för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person i den verkställande staten för vidtagande av en utredningsåtgärd som syftar till bevisinhämtning och vars vidtagande kräver den personens närvaro på den utfärdande statens territorium, under förutsättning att denne inom utsatt tid återförs av den verkställande staten.

2. Utöver de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som anges i artikel 11 får verkställigheten av utredningsordern också vägras om

a) den frihetsberövade personen inte ger sitt samtycke, eller

b) överförandet kan medföra att den tid som personen är frihetsberövad förlängs.”

11. I artikel 24.1–24.5 i samma direktiv anges följande: ”1. Om en person befinner sig på en verkställande medlemsstats territorium och ska höras som vittne eller sakkunnig av den utfärdande medlemsstatens behöriga myndigheter får den utfärdande myndigheten utfärda en utredningsorder i syfte att låta höra vittnet eller den sakkunnige genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring i enlighet med punkterna 5–7. Den utfärdande myndigheten får också utfärda en utredningsorder i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring. 2. Utöver de skäl för icke-erkännande eller icke-verkställighet som avses i artikel 11 får verkställigheten av en utredningsorder vägras om a) den misstänkte eller tilltalade inte ger sitt samtycke, eller b) verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning. 3. Den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten ska enas om de praktiska arrangemangen. … 4. Om den verkställande myndigheten i ett specifikt fall inte har tillgång till de tekniska hjälpmedel som behövs för ett förhör genom videokonferens får den utfärdande staten ställa dessa till förfogande efter ömsesidig överenskommelse. 5. Om hörandet sker genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring ska följande bestämmelser gälla: a) En behörig myndighet i den verkställande staten ska vara närvarande vid förhöret, vid behov biträdd av en tolk, och ska också vara ansvarig för att kontrollera både identiteten hos den person som ska höras och att grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning iakttas. Om den verkställande myndigheten anser att grundläggande principer i den verkställande statens lagstiftning åsidosätts under förhöret, ska den omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att förhöret fortsätter i enlighet med dessa principer. … c) Förhöret ska hållas direkt av eller under ledning av den utfärdande statens behöriga myndighet, i enlighet med den statens lagar. …”

B. Direktiv (EU) 2016/343

12. Artikel 8.1 och 8.2 i direktiv (EU) 2016/343 har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om

a) den misstänkte eller tilltalade i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro, eller om

b) den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts av antingen den misstänkte eller tilltalade eller av staten.”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

13. HG har i Italien åtalats för deltagande i en kriminell organisation och för narkotikahandel. Han misstänks särskilt för att med Belgien som högkvarter ha bildat och lett en kriminell organisation med operativa förgreningar i flera medlemsstater, däribland Italien, och för att i detta sammanhang ha deltagit i narkotikahandel.

14. Åtal har väckts mot HG vid den hänskjutande domstolen.

15. Eftersom HG inte var personligen närvarande vid denna domstol under den dömande fasen i det straffrättsliga förfarandet, förklarades HG frånvarande, eftersom han hade kännedom om rättegången och företräddes av en advokat som han själv hade utsett.

16. Advokaten yrkade därefter att HG skulle höras vid nämnda domstol, som beslutade att höra HG.

17. Den 24 maj 2022, när endast förhöret med HG och den slutliga delen av förhandlingen kvarstod, underrättade åklagarmyndigheten samma domstol om att HG sedan den 15 februari 2022 var häktad i fängelset i Brygge (Belgien) inom ramen för ett pågående förfarande i den medlemsstaten.

18. Under dessa omständigheter utfärdade den hänskjutande domstolen, med HG:s samtycke, en europeisk utredningsorder som syftade till att de belgiska myndigheterna, i samarbete med denna domstol, skulle höra HG som tilltalad genom videokonferens. Detta hörande, som genomfördes med hjälp av en tolk, gjorde det bland annat möjligt att genomföra förhör med HG.

19. Genom skrivelse av den 17 februari 2023 underrättade åklagarmyndigheten i Brygge (Belgien) den hänskjutande domstolen dels om att HG inte bara var häktad utan även var frihetsberövad för att avtjäna ett straff, dels om att den europeiska utredningsorder som den hade utfärdat för att höra HG genom videokonferens inte skulle verkställas. Utan att hänvisa till de specifika vägransgrunder som föreskrivs i direktiv 2014/41, preciserade åklagarmyndigheten till att börja med att det i belgisk rätt inte föreskrivs någon möjlighet att höra den tilltalade genom videokonferens inom ramen för dennes egen rättegång, eftersom den tilltalade måste inställa sig personligen vid den domstol som prövar målet. Parquet de Bruges erinrade därefter om att enligt den belgiska lagstiftning som införlivar direktiv 2014/41 är möjligheten att höra en tilltalad genom videokonferens beroende av dels att denna person samtycker till detta, dels att genomförandet av en sådan åtgärd inte strider mot de grundläggande principerna i belgisk rätt. Slutligen angav åklagarmyndigheten i Brygge, med hänvisning till en dom från Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen, Belgien) och till de riktlinjer som utfärdats av det belgiska samfundet för allmänna åklagare, att det för närvarande skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång att en tilltalad inställde sig vid rättegången via videokonferens.

20. Med hänsyn till att det var omöjligt att döma HG, eftersom hans frihetsberövande i utlandet hindrade honom från att inställa sig, sköts rättegången avseende HG upp till en senare tidpunkt. För att komma till rätta med denna svåra situation begärde den hänskjutande domstolen hjälp av Eurojust inom ramen för förfarandet för rättsligt samarbete. Detta ledde emellertid inte till något resultat, eftersom de belgiska rättsliga myndigheterna dels fortsatte att vägra att höra HG genom videokonferens, dels i november 2022 uteslöt möjligheten att tillfälligt överföra den intagne till Italien i enlighet med en begäran från Eurojust om en alternativ utredningsåtgärd till hörandet genom videokonferens.

21. I ett sådant sammanhang har den hänskjutande domstolen angett att den måste fastställa huruvida beslutet att vägra verkställighet är förenligt med unionsrätten, för att kunna uttala sig om huruvida det är lämpligt att utfärda en ny europeisk utredningsorder för den fortsatta handläggningen av rättegången mot HG.

22. För det första har den hänskjutande domstolen påpekat att det enligt italiensk rätt inte föreligger någon skyldighet för den tilltalade att delta vid sin egen rättegång, eftersom systemet med rättegång i den tilltalades utevaro är tillämpligt sedan det infördes år 2014. Följaktligen kan rättegången hållas i den tilltalades utevaro, förutsatt att det är säkert att den tilltalade har kännedom om rättegången och att skälet till att han eller hon inte deltar i rättegången är att vederbörande har valt detta frivilligt. Eftersom den tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång är domstolen dock, när denna person inte kan närvara vid rättegången, bland annat på grund av laga förfall, såsom ett frihetsberövande i utlandet, skyldig att skjuta upp rättegången till dess att det på nytt är möjligt för personen att delta i den, såvida den tilltalade inte formellt och uttryckligen avstår från att närvara. Dessutom kan en tilltalad som är frihetsberövad utomlands delta i rättegången personligen, genom tillfällig överföring till Italien eller, om detta föreskrivs i internationella avtal och i enlighet med bestämmelserna i dessa, genom videokonferens.

23. I det italienska straffrättsliga systemet, som är inspirerat av den ackusatoriska straffrättsmodellen, samlas bevisning in och läggs till handlingarna i målet endast under den delen av rättegången som sker inför domstolen och med iakttagande av den kontradiktoriska principen. Hörandet av den tilltalade som begär detta eller som samtycker till detta under rättegången har således även ett bevissyfte.

24. Enligt den hänskjutande domstolen skulle principen om ömsesidigt erkännande undergrävas om den verkställande medlemsstaten kunde ifrågasätta bevissyftet med den begärda utredningsåtgärden med stöd av sin nationella rätt och vägra att verkställa en europeisk utredningsorder med motiveringen att den inte har något bevissyfte. Med tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande ankommer det nämligen enbart på den utfärdande myndigheten att bedöma huruvida den åtgärd som begärts genom den europeiska utredningsordern har ett bevisinhämtningssyfte enligt nationell rätt. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida det fortfarande är möjligt att utfärda en europeisk utredningsorder när, såsom i förevarande fall, hörandet av den tilltalade genom videokonferens även syftar till att säkerställa dennes deltagande i rättegången.

25. Den hänskjutande domstolen anser för det andra att det framgår av de förklaringar som lämnats av åklagarmyndigheten i Brygge att vägran att verkställa den aktuella europeiska utredningsordern grundade sig dels på att den utredningsåtgärd som angavs i ett liknande inhemskt ärende inte var tillgänglig, dels på att denna åtgärd var oförenlig med de grundläggande principer som följer av belgisk rätt. Vad gäller det första skälet för att vägra verkställighet av den aktuella europeiska utredningsordern anser samma domstol att hörande av en tilltalad genom videokonferens ingår bland de särskilda utredningsåtgärder som avses i kapitel IV i direktiv 2014/41. I motsats till den ordning som föreskrivs i direktivet för vissa av dessa åtgärder, såsom hemliga utredningar, föreskrivs det emellertid inte i artikel 24 i direktivet, som reglerar hörande genom videokonferens, något skäl för avslag grundat på att utredningsåtgärden inte är tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende. Vad gäller det andra skälet för att vägra verkställighet har den hänskjutande domstolen påpekat att de belgiska rättsliga myndigheterna, med hänsyn till artikel 24.2 b i samma direktiv, inte har angett skälen till att de, bland annat med hänsyn till de särskilda processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i italiensk rätt, anser att en sådan åtgärd strider mot de grundläggande principer som följer av belgisk rätt. Den hänskjutande domstolen har tillagt att verkställighet av den europeiska utredningsorder som den utfärdat inte hade kunnat vägras på grund av att ett sådant beslut var oförenligt med unionens grundläggande rättigheter, med stöd av artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, utan en föregående kontroll av huruvida de relevanta bestämmelserna i italiensk rätt var förenliga med Europadomstolens praxis.

26. För det tredje och sista har den hänskjutande domstolen preciserat att den, som en alternativ utredningsåtgärd, avser att utfärda en europeisk utredningsorder avseende ett tillfälligt överförande av HG till Italien för att han ska höras inför den hänskjutande domstolen.

27. Under dessa förutsättningar beslutade Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Är det enligt artikel 24 i [direktiv 2014/41], jämförd med artikel 3 i [samma direktiv], tillåtet att utfärda en europeisk utredningsorder för att höra en tilltalad som sitter häktad i den verkställande staten genom videokonferens under den muntliga förhandlingen i syfte att inhämta bevis genom att höra denne och i det ytterligare syftet att säkerställa dennes medverkan i rättegången, mot bakgrund av artikel 24 samt skälen 25 och 26 [i nämnda direktiv], bland annat för det fall att villkoren för utfärdande av en europeisk arresteringsorder inte är uppfyllda och den utfärdande statens nationella lagstiftning fastställer den tilltalades rätt att medverka i rättegången och att höras även genom videokonferens för att avge yttranden med bevisvärde?

2) Om den första frågan besvaras jakande, kan då artikel 10 i [direktiv 2014/41], enligt vilken den verkställande staten får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder för det fall att utredningsåtgärden inte skulle vara tillåten i ett liknande inhemskt ärende, tolkas så, att den verkställande staten får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder utfärdad för att genom videokonferens under en rättegång höra en tilltalad som sitter häktad utomlands, mot bakgrund av efterföljande artikel 24, som innehåller det specifika regelverket för hörande genom videokonferens, men inte inkluderar det aktuella skälet för vägran?

3) Ska artikel 11.1 f i [direktiv 2014/41], mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tolkas så, att det är möjligt att vägra att verkställa en europeisk utredningsorder för att genom videokonferens under den muntliga förhandlingen höra en tilltalad som sitter häktad utomlands, för det fall att de processuella garantier som är tillämpliga på en sådan videokonferens enligt den utfärdande statens lagstiftning lämpar sig för att i det enskilda fallet säkerställa att den tilltalade på ett konkret sätt kan utöva sin rätt till försvar och sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan?

4) Kan begreppet ’de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten’, vilket kan utgöra ett specifikt skäl för vägran som avses i artikel 24.2 b i [direktiv 2014/41], på grundval av nationella allmänna riktlinjer som är bindande för alla de verkställande myndigheterna, utan någon bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet och av de föreskrifter i den utfärdande statens lagstiftning om säkerställande av den tilltalades rätt till försvar som är tillämpliga i det enskilda fallet, utgöra hinder för att verkställa en begäran om att höra en tilltalad genom videokonferens under en rättegång, eller är det tvärtom korrekt att uppfatta vägran att verkställa en sådan order som ett undantag som ska tolkas strikt, med hänsyn tagen till specifika processrättsliga aspekter i den utfärdande statens lagstiftning eller särskilda relevanta omständigheter i det enskilda fallet?

5) Är det enligt artikel 22.1 i [direktiv 2014/41], jämförd med artikel 3 i [samma direktiv], tillåtet att utfärda en europeisk utredningsorder för tillfälligt överförande av en tilltalad som sitter häktad utomlands i syfte att höra denne under den muntliga förhandlingen, för det fall att hörandet av den tilltalade har utredningsvärde enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning?”

28. Skriftliga yttranden har ingetts av den italienska, den belgiska, den nederländska och den österrikiska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Dessa parter, med undantag av den belgiska regeringen, yttrade sig också vid den muntliga förhandlingen den 2 april 2025.

IV. Bedömning

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

29. Den belgiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande, utan att för den skull göra en formell invändning om rättegångshinder, påpekat att den andra och den tredje tolkningsfrågan är hypotetiska, eftersom de avser andra vägransgrunder än den som låg till grund för vägran att verkställa den aktuella europeiska utredningsordern. Denna regering har nämligen påpekat att det framgår av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolens vägran att verkställa den europeiska utredningsordern grundade sig på att den begärda utredningsåtgärden stred mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande medlemsstaten. Den andra och den tredje frågan avser andra vägransgrunder som föreskrivs i artiklarna 10 respektive 11.1 f i direktiv 2014/41.

30. Det ska i detta hänseende erinras om att enligt domstolens fasta praxis presumeras en tolkningsfråga som avser unionsrätten vara relevant. En sådan fråga kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

31. I förevarande fall konstaterar jag dels att det framgår av de skäl för att vägra verkställighet av den aktuella europeiska utredningsordern som åklagarmyndigheten i Brygge har åberopat, att åklagarmyndigheten i Brygge grundade denna vägran bland annat på att utredningsåtgärden inte var tillgänglig enligt belgisk rätt, vilket utgör en allmän vägransgrund som tydligt omfattas av artikel 10 i direktiv 2014/41, dels att den omständigheten att den begärda utredningsåtgärden strider mot de grundläggande principerna i belgisk rätt har ett nära samband med den vägransgrund som avser förekomsten av allvarliga skäl att tro att verkställigheten av utredningsåtgärden skulle vara oförenlig med de grundläggande rättigheterna, som omfattas av artikel 11.1 f i direktivet.

32. Under dessa omständigheter anser jag att samtliga tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt kan tas upp till prövning.

B. Prövning i sak

1. Den första tolkningsfrågan

33. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 3 och mot bakgrund av skälen 25 och 26 i samma direktiv, gör det möjligt för en rättslig myndighet i en medlemsstat att utfärda en europeisk utredningsorder som syftar till att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat ska anordna ett förhör med en tilltalad genom videokonferens under rättegången i syfte dels att inhämta bevis genom förhör, dels att ge denna person möjlighet att delta i rättegången.

34. Det ska inledningsvis erinras att en europeisk utredningsorder i artikel 1.1 första stycket i direktiv 2014/41 är ett rättsligt avgörande som har utfärdats eller godkänts av en rättslig myndighet i en medlemsstat för genomförande av en eller flera specifika utredningsåtgärder i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevis i enlighet med detta direktiv. Enligt artikel 3 i detta direktiv kan den europeiska utredningsordern vidare i princip omfatta alla utredningsåtgärder. Enligt skäl 8 i nämnda direktiv bör nämligen utredningsordern ha ”ett övergripande tillämpningsområde och bör därför tillämpas på alla utredningsåtgärder som syftar till bevisinhämtning”. Av skäl 25 i samma direktiv framgår slutligen att det i detta direktiv fastställs bestämmelser för vidtagande av en utredningsåtgärd som syftar till bevisinhämtning, i alla skeden av ett straffrättsligt förfarande inklusive under själva rättegången, om så behövs med deltagande av den berörda personen. Det framgår av samma skäl att en utredningsorder exempelvis får utfärdas för en tillfällig överföring av den personen till den utfärdande staten eller för hörande genom videokonferens.

35. Enligt min mening framgår det av en jämförelse mellan dessa bestämmelser att tillämpningsområdet för direktiv 2014/41 är mycket omfattande både vad gäller den typ av åtgärder vars verkställighet kan begäras genom en europeisk utredningsorder och när det gäller det skede av det straffrättsliga förfarandet inom ramen för vilket en sådan åtgärd kan vidtas, vilket omfattar fasen för rättegången. Direktivet är däremot endast tillämpligt på åtgärder som syftar till att den utfärdande staten ska inhämta bevismaterial. Av detta följer att syftet med den åtgärd för vilken verkställighet begärs är av avgörande betydelse för att avgöra huruvida en utfärdande myndighet i detta syfte får utfärda en europeisk utredningsorder.

36. Det ska i detta hänseende för det första påpekas att domstolen redan slagit fast, i domen Delda, att om den åtgärd som avses med en europeisk utredningsorder endast har ett annat syfte än bevisupptagning, såsom en processuell skyldighet som syftar till att driva vidare det offentliga förfarande som inletts mot den person som är tilltalad, omfattas denna åtgärd inte av tillämpningsområdet för direktiv 2014/41. Domstolen har således slagit fast att ett beslut genom vilket en rättslig myndighet i en medlemsstat anmodar en rättslig myndighet i en annan medlemsstat att delge den berörda personen ett åtalsbeslut inte i sig utgör en europeisk utredningsorder, i den mening som avses i det direktivet. För att kunna omfattas av tillämpningsområdet för nämnda direktiv måste en utredningsåtgärd nämligen syfta till att inhämta bevis, i den mening som avses i samma direktiv. Ett beslut genom vilket en rättslig myndighet i en medlemsstat begär att en rättslig myndighet i en annan medlemsstat ska bereda en person tillfälle att yttra sig över de omständigheter som anges i åtalet mot honom eller henne kan således utgöra en europeisk utredningsorder, i den mening som avses i direktiv 2014/41, i den mån begäran om hörande syftar till att inhämta bevis.

37. För det andra framgår det av denna dom att när en europeisk utredningsorder innehåller flera verkställighetsåtgärder, däribland en åtgärd som, betraktad för sig, inte syftar till bevisinhämtning men som, sett ur straffprocessrättslig synvinkel i den utfärdande staten, är underordnad eller oundgänglig för en annan åtgärd som omfattas av samma europeiska utredningsorder och som syftar till bevisupptagning, ska dessa åtgärder i så fall behandlas som en oskiljaktig helhet som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/41. Om det till exempel, i det fall som avses i föregående punkt, fastställs att begäran om hörande har till syfte att samla in bevis och de utfärdande myndigheterna i utredningsordern har nämnt att förhöret enligt deras nationella rätt kan äga rum först efter delgivningen av åtalet – vilket är en åtgärd som i sig inte syftar till bevisupptagning – skulle det, med avvikelse från vad som angetts i föregående punkt i detta förslag till avgörande, kunna anses att en sådan delgivning skulle kunna begäras genom en europeisk utredningsorder. Det följer nämligen av artikel 9.2 i direktiv 2014/41 att den verkställande myndigheten i princip är skyldig att iaktta de formaliteter och förfaranden som uttryckligen anges av den utfärdande myndigheten.

38. Det är mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar som artikel 24 i direktiv 2014/41 ska tolkas för att fastställa huruvida en europeisk utredningsorder kan utfärdas för att höra en åtalad person via videokonferens, inte endast i syfte att inhämta bevisning genom att denne förhörs under rättegången, utan även i syfte att säkerställa dennes deltagande i rättegången.

39. I detta syfte erinrar jag om att det i artikel 24 föreskrivs ”särskilda bestämmelser” om ”hörande genom videokonferens annan ljud- och bildöverföring”. Enligt punkt 1 andra stycket i denna bestämmelse får den utfärdande myndigheten, när en misstänkt eller tilltalad befinner sig på den verkställande statens territorium, ”utfärda en utredningsorder i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens eller annan ljud- och bildöverföring”.

40. Det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse, och närmare bestämt av uttrycket ”i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person”, att en sådan utredningsåtgärd skulle kunna utfärdas enbart i syfte att säkerställa att denna person deltar vid rättegången. En sådan tolkning skulle emellertid gå långt utöver tillämpningsområdet för nämnda artikel 24, såväl mot bakgrund av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår som mot bakgrund av det mål som eftersträvas med bestämmelsen.

41. När det gäller sammanhanget framgår det nämligen av skäl 24 i direktiv 2014/41 att även om denna utredningsåtgärd, i likhet med de andra typer av åtgärder som avses i kapitel IV i direktivet, är föremål för ”särskilda bestämmelser”, eftersom den kräver ”[y]tterligare regler … som bör anges i utredningsordern”, omfattas den emellertid av den samlade ramen för bevisupptagning. Uttrycket ”i syfte att höra en misstänkt eller tilltalad person” kan således inte förstås så, att det syftar till att allmänt säkerställa den tilltalades rätt till försvar genom att säkerställa rätten att delta i rättsliga förfaranden och förhandlingar under vilka en tilltalad ska höras. Hörande genom videokonferens, liksom alla andra typer av specifika utredningsåtgärder som kan bli föremål för en europeisk utredningsorder, ska nämligen, enligt artikel 1.1 i direktiv 2014/41, utfärdas ”i syfte att inhämta bevis”. Såsom framgår av punkt 36 ovan har denna tolkning bekräftats av domstolen.

42. Vad vidare gäller det mål som eftersträvas med direktiv 2014/41, erinrar jag om att detta direktiv ersatte den tidigare fragmentariska och komplexa ramen för bevisupptagning i mål med en gränsöverskridande dimension med inrättandet av ett förenklat och effektivare system som bygger på ett samlat instrument, nämligen utredningsordern. Detta system syftar till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. En tolkning enligt vilken artikel 24 i direktivet skulle kunna åberopas enbart i syfte att säkerställa en tilltalad persons rätt till rättegång skulle således vara frånkopplat från bevisupptagningen och gå långt utöver tillämpningsområdet för nämnda direktiv. Detta bekräftas implicit genom skäl 25 i samma direktiv, i vilket det föreskrivs att ”om personen överförs till en annan medlemsstat för att lagföras, inklusive för att ställas inför rätta, bör dock en europeisk arresteringsorder utfärdas i enlighet med [rambeslut 2002/584]”. Om man skulle föredra en alltför flexibel tolkning av direktivets tillämpningsområde, så skulle detta dessutom medföra en risk för att utredningsordern används instrumentellt för andra ändamål än för bevisupptagning.

43. Av detta följer konkret att artikel 24 i direktiv 2014/41 inte kan tolkas så, att den syftar till att säkerställa den tilltalades rätt att delta i de olika faserna i det straffrättsliga förfarandet, inbegripet under rättegången, under vilka den tilltalade inte ska lägga fram bevis, såsom att han eller hon får ställning som tilltalad eller att processuella yrkanden prövas. En europeisk utredningsorder som ”uteslutande eller huvudsakligen” har utfärdats i syfte att göra det möjligt för en tilltalad att delta i rättegången kan således inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, och den verkställande staten är således inte skyldig att verkställa den, och detta även om inte någon av de vägransgrunder som uttryckligen anges i nämnda direktiv föreligger.

44. På samma sätt gäller att i en situation där den europeiska utredningsordern utfärdas för såväl bevisupptagning som deltagande i något av de olika skedena av det straffrättsliga förfarandet, är det endast den del av begäran som syftar till att den tilltalade ska höras i utrednings- eller bevisinhämtningssyfte som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Detta konstaterande gäller även när myndigheten i den utfärdande staten uttryckligen anger att begäran har till kompletterande syfte att göra det möjligt för den tilltalade att delta i ett skede av det straffrättsliga förfarandet.

45. Eftersom domstolen redan har slagit fast att en europeisk utredningsorder kan omfatta åtgärder som inte är utredningsåtgärder, men som måste genomföras för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra den begärda utredningsåtgärden, kan däremot, såsom har påpekats i punkt 37 ovan, en åtgärd som i sig inte avser bevisupptagning, såsom i förevarande fall deltagande i rättegången, ändå omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/41 när den enligt den utfärdande statens straffprocesslagstiftning utgör ett rent nödvändigt steg för att verkställa en annan utredningsåtgärd som har ett bevissyfte. I ett sådant fall ska nämligen dessa åtgärder anses utgöra en oskiljaktig helhet som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, och den verkställande medlemsstaten kommer att vara skyldig att verkställa utredningsordern, såvida det inte föreligger en eller flera motiverade vägransgrunder enligt artikel 24 eller artikel 11 i nämnda direktiv.

46. Enligt samma logik är det, när en enda åtgärd i enlighet med den utfärdande statens nationella rätt eftersträvar två olika mål, tillräckligt för att denna åtgärd ska kunna bli föremål för en europeisk utredningsorder att ett av dessa syften är bevisinhämtning. I detta fall förefaller syftet att säkerställa den tilltalades deltagande i förfarandet, huvudsakligen i bevisinhämtningssyfte, inte endast vara av underordnad betydelse, utan snarare vara skälet till utfärdandet av den aktuella europeiska utredningsordern. Under alla omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att motivera och kontrollera det huvudsakliga syftet med denna utredningsorder.

47. Jag anser, mot bakgrund av det ovan anförda, att artikel 24 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 3 och mot bakgrund av skälen 25 och 26 i samma direktiv, ska tolkas så, att den tillåter utfärdande av en europeisk utredningsorder för hörande genom videokonferens under den muntliga förhandlingen av en tilltalad som är frihetsberövad i den verkställande staten, om utredningsordern syftar till bevisinhämtning, varvid den omständigheten att den utfärdande myndigheten genom detta beslut även har för avsikt att ge den tilltalade möjlighet att närvara vid förhandlingen genom videokonferens inte i sig utesluter att nämnda utredningsorder utfärdas.

2. Den andra tolkningsfrågan

48. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som har ställts för det fall den första frågan besvaras jakande, för att få klarhet i huruvida artikel 10 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 24 i samma direktiv, ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som syftar till att en person ska höras som tilltalad genom videokonferens under sin egen rättegång, med motiveringen att en sådan åtgärd inte är tillåten i ett liknande inhemskt ärende.

49. Jag vill inledningsvis påpeka att artikel 10 i direktiv 2014/41, såsom framgår av dess rubrik, reglerar den verkställande myndighetens användning av ”en annan typ av utredningsåtgärd” och inte grunderna för att vägra verkställighet, vilka anges uttömmande i artikel 11 i direktivet. Syftet med denna bestämmelse är således inte att ge den verkställande staten rätt att vägra att verkställa en europeisk utredningsorder.

50. För det första ska det nämligen påpekas att det i artikel 10.1 i nämnda direktiv föreskrivs att den verkställande myndigheten, när så är möjligt, ska vidta en annan utredningsåtgärd än den som anges i utredningsordern om en sådan åtgärd inte existerar som ett alternativ i den verkställande medlemsstatens lagstiftning eller om åtgärden inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende. I artikel 10.2 i samma direktiv preciseras emellertid att denna möjlighet inte ska tillämpas på de utredningsåtgärder som där räknas upp, som alltid ska vara tillgängliga enligt den verkställande statens lagstiftning. Bland dessa åtgärder återfinns i artikel 10.2 c i direktiv 2014/41, ”[h]örande av ett vittne, en sakkunnig, ett brottsoffer, en misstänkt eller tilltalad person eller en tredje part inom den verkställande statens territorium”. I förevarande fall har de belgiska rättsliga myndigheterna således i princip inte rätt att åberopa artikel 10.1 i direktivet för att vidta en annan åtgärd än den som föreskrivs i utredningsordern, även om hörande av en tilltalad genom videokonferens inte var tillgängligt i ett liknande inhemskt ärende, eftersom punkt 2 c i samma bestämmelse utesluter tillämpningen av punkt 1 på bland annat förhör med de tilltalade.

51. För det andra konstaterar jag att enligt artikel 10.5 i direktiv 2014/41 ska den verkställande myndigheten, om villkoren för tillämpning av punkt 1 är uppfyllda och det inte finns någon annan utredningsåtgärd som skulle ge samma resultat som den begärda utredningsåtgärden, meddela den utfärdande myndigheten att det inte har varit möjligt att tillhandahålla den begärda hjälpen. Enligt min mening följer det av denna bestämmelse att det i artikel 10.5 föreskrivs en möjlighet för den verkställande myndigheten att inte verkställa de den begärda hjälpen när det inte finns någon annan utredningsåtgärd som skulle ge samma resultat som den begärda utredningsåtgärden, vilket vad gäller dess verkningar skulle kunna likställas med en vägran av verkställighet från den verkställande myndighetens sida.

52. Jag är emellertid inte övertygad av den omständigheten att denna bestämmelse i förevarande fall hade kunnat åberopas av den verkställande myndigheten. Det kan nämligen konstateras att en alternativ åtgärd till hörande genom videokonferens är lätt att tänka sig, såsom en tillfällig överföring av den tilltalade, i den mening som avses i artikel 22 i direktiv 2014/41, för att höras eller förhöras vid förhandlingen i den utfärdande staten. Denna åtgärd skulle säkerligen ha lett till samma resultat som den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern. Det ska vidare påpekas att det i artikel 24.2 i direktivet preciseras att utöver de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 11 i direktivet, får verkställighet av en europeisk utredningsorder för förhör genom videokonferens vägras om den misstänkte eller tilltalade inte ger sitt samtycke eller om verkställigheten av en sådan utredningsåtgärd i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande medlemsstatens lagstiftning. Enligt min mening syftar denna bestämmelse, såsom den är avfattad, till att precisera samtliga grunder för att vägra erkännande eller verkställighet som kan åberopas i samband med verkställigheten av en europeisk utredningsorder som syftar till att anordna ett hörande av en person genom videokonferens.

53. För det tredje vill jag slutligen, för fullständighetens skull, understryka att det i artikel 10.3 i direktiv 2014/41 föreskrivs att den verkställande myndigheten ”också” får vidta en annan utredningsåtgärd än den som anges i utredningsordern, när den utredningsåtgärd som den verkställande myndigheten har valt skulle ge samma resultat, men med mindre ingripande åtgärder än den utredningsåtgärd som anges i utredningsordern, bland annat såvitt avser åsidosättande av de grundläggande rättigheterna. Även om de belgiska rättsliga myndigheterna i förevarande fall inte tycks ha övervägt möjligheten att vidta andra utredningsåtgärder, kan en sådan möjlighet inte uteslutas, bland annat eftersom en överföring, i den mening som avses i artikel 22 i direktiv 2014/41, såsom angetts ovan, skulle ha gjort det möjligt att uppnå samma resultat och, enligt logiken i den nationella rätten, vilken emellertid inte är uppenbar, skulle ha inneburit ett mindre ingrepp i den tilltalades grundläggande rättigheter.

54. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den andra tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 10 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 24 i samma direktiv, ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som syftar till att anordna att en person ska höras som tilltalad genom videokonferens under rättegången, med motiveringen att en sådan åtgärd inte är tillåten i ett liknande inhemskt ärende.

3. Den tredje tolkningsfrågan

55. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att en verkställande myndighet vägrar att verkställa en europeisk utredningsorder som syftar till att en person ska höras genom videokonferens i egenskap av tilltalad under sin rättegång, när de processuella garantier som är tillämpliga på denna videokonferens och som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning gör det möjligt att säkerställa iakttagandet av rätten till försvar, i den mening som avses i artikel 48 i stadgan, och den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, i den mening som avses i artikel 47 i stadgan.

56. Det ska erinras om att det i artikel 11 i direktiv 2014/41, i vilken skälen för att vägra erkännande eller icke-verkställighet av en europeisk utredningsorder anges, preciseras i vilka fall verkställighet av en europeisk utredningsorder får vägras. Av ordalydelsen i denna artikel framgår i princip att dessa skäl är uttömmande. Enligt artikel 11.1 f i detta direktiv får den verkställande staten vägra att verkställa en europeisk utredningsorder när det ”finns goda skäl att anta att verkställandet av den utredningsåtgärd som angetts i den europeiska utredningsordern skulle vara oförenligt med den verkställande statens skyldigheter enligt artikel 6 [FEU] och stadgan”.

57. Av detta följer att även om det ankommer på den utfärdande myndigheten att, när den utfärdar en europeisk utredningsorder, ägna särskild uppmärksamhet åt att de rättigheter som stadfästs i artikel 48 i stadgan, och särskilt oskuldspresumtionen och rätten till försvar, iakttas fullt ut, så ankommer det emellertid på den verkställande myndigheten att bedöma huruvida den aktuella europeiska utredningsordern utgör ett åsidosättande av artikel 6 FEU eller artiklarna 47 och 48 i stadgan, på grundval av materiella, och således objektiva och specifika, omständigheter.

58. I detta avseende anser jag att det är lämpligt att erinra om att domstolen vid upprepade tillfällen funnit att den europeiska utredningsordern är ett instrument för straffrättsligt samarbete enligt artikel 82.1 FEUF, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden. Denna princip, som utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, grundar sig på ömsesidigt förtroende och på den motbevisbara presumtionen att de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheterna. Det framgår nämligen av skäl 19 i direktiv 2014/41 att skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen är grundat på ömsesidigt förtroende och presumtionen om andra medlemsstaters efterlevnad av unionsrätten och, i synnerhet, respekt för de grundläggande rättigheterna. Den presumtionen kan dock motbevisas. Om det finns goda skäl att anta att verkställandet av en utredningsåtgärd som anges i utredningsordern skulle leda till en kränkning av en grundläggande rättighet och att den verkställande medlemsstaten skulle åsidosätta sina skyldigheter avseende det skydd av grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan, bör verkställandet av utredningsordern vägras.

59. Av detta följer att den tröskel som måste uppnås för att en påstådd kränkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten ska kunna motivera att verkställighet vägras i den verkställande medlemsstaten är mycket hög. I detta avseende anser jag att det är lämpligt att hänvisa till den rättspraxis som domstolen har utvecklat i samband med tolkningen av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, när det gäller vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av åsidosättande av grundläggande rättigheter. Även om den inte är direkt tillämplig, skulle den analysram som domstolen har fastställt i fråga om europeiska arresteringsorder också kunna överföras analogt till vägran att verkställa en europeisk utredningsorder på grund av åsidosättande av grundläggande rättigheter, eftersom den europeiska utredningsordern också grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende.

60. I enlighet med den så kallade prövning i två steg som domstolen har utvecklat ska den verkställande rättsliga myndigheten i ett första steg fastställa huruvida det föreligger objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som tycks visa att det finns en verklig risk för att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan, kommer att kränkas i den utfärdande medlemsstaten ”på grund av systembrister eller allmänna brister i denna medlemsstat eller brister som berör en objektivt identifierbar personkrets som den berörda personen ingår i”. I ett andra steg ska den verkställande rättsliga myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera i vilken utsträckning de brister som konstaterats i det första steget kan ha betydelse i de förfaranden som den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder kommer att genomgå och huruvida det, med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden, till arten av det brott för vilket han eller hon lagförs och till det faktiska sammanhang i vilket den europeiska arresteringsordern utfärdats, finns grundad anledning att anta att denna person kommer att löpa en verklig risk för att bli utsatt för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

61. I förevarande fall framgår det inte av beslutet om hänskjutande att de belgiska rättsliga myndigheternas vägran att verkställa den europeiska utredningsorder som utfärdats av den hänskjutande domstolen skulle ha varit knuten till ”goda skäl att anta” att det förelåg en risk för åsidosättande av artikel 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte anfört någon omständighet som visar att det föreligger en sådan risk, bland annat med hänsyn till de garantier som erkänns i den utfärdande statens lagstiftning. Dessutom har åklagarmyndigheten i Brygge endast angett att den omständigheten att en tilltalad inställer sig vid sin rättegång genom videokonferens strider mot rätten till en rättvis rättegång i den mening som avses i nationell rätt. Vid prövningen av huruvida verkställigheten av en europeisk utredningsorder är förenlig med unionsrätten kan den verkställande staten enligt min mening inte kräva att dess nationella rätt iakttas och vägra att verkställa denna europeiska utredningsorder, eftersom detta skulle strida mot principen om ömsesidigt förtroende.

62. Under alla omständigheter anser jag att risken för att artikel 47 i stadgan ska åsidosättas till följd av att en tilltalad inställer sig till sin rättegång genom videokonferens är svår att förutse, av följande skäl.

63. Det ska först och främst konstateras att det enligt artikel 24 i direktiv 2014/41 är tillåtet att begära att misstänkta eller tilltalade personer som befinner sig i den verkställande staten ska höras genom videokonferens endast om vissa villkor är uppfyllda och kräva att vissa regler om förhör ska iakttas, eftersom syftet just är att skydda rätten för var och en att bli hörd, till exempel när det rör sig om en misstänkt eller tilltalad. De villkor och krav som föreskrivs i artikel 24, och särskilt skyldigheten enligt punkt 2 a i samma artikel att inhämta samtycke från den person som ska höras, syftar till att säkerställa att verkställigheten av utredningsordern är förenlig med skyddet för de grundläggande rättigheter som stadfästs i stadgan. När en tilltalad företräds av en försvarare med fullmakt i förfarandet kan det nämligen antas att han eller hon inte kommer att ge sitt samtycke om han eller hon befarar att hans eller hennes rättigheter inte kommer att respekteras.

64. Även om Europadomstolen har medgett att en tilltalads deltagande i förhandlingar genom videokonferens inte är detsamma som dennes fysiska närvaro vid rättegången, är en sådan form av deltagande enligt Europadomstolens fasta praxis inte i sig oförenlig med rätten till en offentlig förhandling vid en opartisk domstol, förutsatt att denna person har möjlighet att följa förfarandet, se de personer som är närvarande och höra vad som sägs, men även att ses och höras av de andra parterna, domaren och vittnena utan tekniska hinder och att kommunicera med sin advokat på ett effektivt och konfidentiellt sätt.

65. Slutligen är det enligt artikel 8.2 i direktiv 2016/343 tillåtet att inleda ett förfarande i den tilltalades utevaro, förutsatt att den berörda personen har underrättats om rättegången och företräds av en försvarare med fullmakt. I förevarande fall verkar dessa villkor vara uppfyllda i förfarandet i den utfärdande staten. Om förfarandet i den tilltalades utevaro är förenligt med unionsrätten, så förefaller det svårt att dra slutsatsen att hörandet av den tilltalade genom videokonferens strider mot hans eller hennes rätt till försvar eller mot principen om en rättvis rättegång.

66. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den tredje tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, jämförd med artiklarna 47 och 48 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som har utfärdats för att en tilltalad person som är frihetsberövad i den verkställande staten ska höras genom videokonferens, såvida det inte finns grundad anledning att på grundval av konkreta och specifika uppgifter tro att denna förhandling skulle strida mot den tilltalades grundläggande rättigheter, särskilt hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång och rätten till försvar, i den mening som avses i artiklarna 47.2 och 48.2 i stadgan.

4. Den fjärde tolkningsfrågan

67. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att tillämpningen av den vägransgrund som föreskrivs i denna bestämmelse, det vill säga att åtgärden strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten, kan grundas på allmänna riktlinjer som har utfärdats i den verkställande medlemsstaten och som är bindande för samtliga verkställande myndigheter, eller om tillämpningen av denna grund kräver en konkret prövning som beaktar samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet bestämmelser i den utfärdande statens nationella lagstiftning som garanterar den tilltalades rätt till försvar.

68. Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 föreskrivs att utöver de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 11 i direktivet, får verkställighet av en europeisk utredningsorder för förhör genom videokonferens vägras om verkställigheten i ett särskilt fall skulle strida mot grundläggande principer i den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

69. Det förefaller relativt uppenbart av ordalydelsen i denna bestämmelse, och närmare bestämt av orden ”i ett särskilt fall”, att tillämpningen av den vägransgrund som föreskrivs i nämnda bestämmelse kräver att den verkställande myndigheten gör en prövning som tar hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Denna vägransgrund ska således grunda sig på en särskild bedömning av den aktuella situationen som tar hänsyn till samtliga omständigheter, inbegripet bestämmelserna i den utfärdande statens nationella lagstiftning som garanterar den tilltalades rätt till försvar. En sådan tolkning stöds enligt min mening av kravet på en restriktiv tolkning av de skäl för att vägra verkställighet som föreskrivs i direktiv 2014/41.

70. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de belgiska rättsliga myndigheterna, när de vägrade att verkställa den aktuella europeiska utredningsordern, stödde sig på såväl rättspraxis från den belgiska författningsdomstolen som cirkuläret från det belgiska samfundet för allmänna åklagare. Dessa allmänna överväganden förefaller emellertid inte vara tillräckliga för att åberopa den vägransgrund som anges i artikel 24.2 b i direktiv 2014/41, som kräver att myndigheterna i den verkställande staten gör en särskild bedömning för att fastställa huruvida deltagandet i förhandlingen genom videokonferens i förevarande fall kunde utgöra ett åsidosättande av allmänna principer i belgisk rätt, särskilt som själva domen från den belgiska författningsdomstolen uttryckligen hänvisar till Europadomstolens praxis, i vilken det medges att deltagande i en förhandling genom videokonferens inte nödvändigtvis medför ett åsidosättande av rätten till försvar, under förutsättning att ett visst antal villkor och garantier iakttas.

71. Kravet på att göra en prövning som tar hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet förefaller mig emellertid inte i sig utgöra hinder för att medlemsstaterna antar allmänna riktlinjer för att underlätta genomförandet av grundläggande principer i nationell rätt. För det fall de grundläggande rättsprinciperna i en medlemsstat utgör hinder för att höra en tilltalad genom videokonferens inom ramen för rättegången, anser jag således inte att förekomsten av allmänna riktlinjer som utfärdats i denna medlemsstat i syfte att erinra om innehållet i dessa grundläggande principer och precisera de konsekvenser som dessa medför för de nationella myndigheterna i denna medlemsstat i samband med verkställigheten av en europeisk utredningsorder strider mot artikel 24.2 b i direktiv 2014/41, i den mån dessa myndigheter tillämpar dessa allmänna riktlinjer mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet, och nämnda allmänna riktlinjer inte är rättsligt bindande eller absoluta. I detta sammanhang kan den individuella prövning som ska göras bestå i en kontroll av huruvida det enskilda fallet motsvarar det fall som avses i samma allmänna riktlinjer.

72. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den fjärde tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att tillämpningen av den vägransgrund som föreskrivs i denna bestämmelse, det vill säga att åtgärden strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten, kan grundas på allmänna icke bindande eller absoluta riktlinjer som har utfärdats i den verkställande medlemsstaten, under förutsättning att den verkställande myndigheten gör en prövning som beaktar samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet bestämmelser i den utfärdande statens nationella lagstiftning som garanterar den tilltalades rätt till försvar.

5. Den femte tolkningsfrågan

73. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 22.1 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den tillåter att en rättslig myndighet i en medlemsstat utfärdar en europeisk utredningsorder som syftar till att tillfälligt överföra en frihetsberövad person i den verkställande medlemsstaten till den utfärdande medlemsstaten i syfte att höra vederbörande i egenskap av tilltalad inom ramen för en förhandling i hans eller hennes rättegång i syfte att dels inhämta bevisning, dels låta denna person delta i rättegången.

74. Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 22.1 i direktiv 2014/41 får en utredningsorder utfärdas för ett tillfälligt överförande av en frihetsberövad person i den verkställande staten för vidtagande av en utredningsåtgärd som syftar till bevisinhämtning och vars vidtagande kräver den personens närvaro på den utfärdande statens territorium, under förutsättning att denne inom utsatt tid återförs av den verkställande staten. Det framgår således av ordalydelsen i denna bestämmelse att en sådan europeisk utredningsorder kan utfärdas när, såsom i förevarande fall, en person ska förhöras eller höras för bevisning under den muntliga förhandlingen, vilket hörande även säkerställer iakttagandet av principen om en rättvis rättegång och den berörda personens rätt till försvar.

75. Eftersom den femte tolkningsfrågan, i likhet med den första frågan, i huvudsak syftar till att få klarhet i huruvida den omständigheten att den åtgärd som den utfärdande myndigheten önskar att den verkställande medlemsstaten ska verkställa har olika syften hindrar möjligheten att utfärda en europeisk utredningsorder i detta syfte, hänvisar jag till mina överväganden i punkterna 34–47 i detta förslag till avgörande.

76. Eftersom ett tillfälligt överförande inte kan beslutas med hjälp av en europeisk arresteringsorder, ankommer det i förevarande fall på den utfärdande myndigheten att besluta om vilken utredningsåtgärd som är mest lämpad för att uppnå syftet med den aktuella europeiska utredningsordern. I praktiken skulle den nationella domstolen således kunna välja antingen att upprepa sin första europeiska utredningsorder i syfte att höra den berörda personen genom videokonferens i enlighet med artikel 24 i direktiv 2014/41, eller att utfärda en ny europeisk utredningsorder som, i likhet med förslaget till Eurojusts juridiska yttrande, kräver att HG tillfälligt ska överföras med stöd av artikel 22 i direktivet, förutsatt att även de nödvändiga villkoren för dess tillämpning är uppfyllda. Under förutsättning att samtliga processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i italiensk rätt är på plats, kan ett hörande genom videokonferens emellertid utgöra en lika effektiv, proportionerlig och mindre kostsam åtgärd som en tillfällig överföring.

77. För fullständighetens skull anser jag det lämpligt att erinra om att det i artikel 22.1 i direktiv 2014/41 föreskrivs att utöver de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 11 i samma direktiv, får verkställighet av en europeisk utredningsorder även vägras om i) den frihetsberövade personen inte samtycker till tillfällig överföring eller om ii) det tillfälliga överförandet kan medföra att den tid som personen är frihetsberövad förlängs. Det ska emellertid påpekas att det i artikel 22 inte föreskrivs någon grund för att vägra verkställighet som är jämförbar med den grund som anges i artikel 24.2 b i direktivet, vilken grundar sig på iakttagandet av ”de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten”.

78. I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att de belgiska rättsliga myndigheterna vägrade att godta förslaget om tillfällig överföring till följd av Eurojusts förslag till rättsutlåtande, enbart av det skälet att förhöret med den tilltalade under rättegången inte utgjorde en utredningsåtgärd. Såsom framgår av föregående punkt kan detta skäl inte utgöra en grund för att vägra verkställighet. Jag noterar vidare att dessa myndigheter endast hade kunnat vägra att tillfälligt överföra en person på grundval av överväganden som har samband med iakttagandet av de grundläggande rättigheterna om de, efter att ha undersökt alla fakta och omständigheter i det enskilda fallet, hade grundat sin bedömning på artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, med hänvisning till allvarliga skäl att anta att verkställigheten av ett beslut om att tillfälligt överföra den frihetsberövade personen är oförenlig med iakttagandet av de skyldigheter som följer av artikel 6 FEU och stadgan. En sådan oförenlighet är emellertid långt ifrån uppenbar, särskilt som överförandet uttryckligen föreskrivs i detta direktiv.

79. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 22.1 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den tillåter utfärdande av en europeisk utredningsorder som syftar till att tillfälligt överföra en frihetsberövad person i den verkställande medlemsstaten till den utfärdande medlemsstaten i syfte att höra vederbörande i egenskap av tilltalad inom ramen för en förhandling i hans eller hennes rättegång, förutsatt att denna utredningsorder syftar till bevisupptagning, varvid den omständigheten att den utfärdande medlemsstatens syfte med denna utredningsorder även är att låta den tilltalade att delta i rättegången inte i sig förhindrar att nämnda utredningsorder utfärdas.

V. Förslag till avgörande

80. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Tribunale ordinario di Firenze (Domstolen i Florens, Italien)) på följande sätt: 1) Artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, jämförd med artikel 3 och mot bakgrund av skälen 25 och 26 i samma direktiv, ska tolkas så, att den tillåter utfärdande av en europeisk utredningsorder för hörande genom videokonferens under den muntliga förhandlingen av en tilltalad som är frihetsberövad i den verkställande staten, om utredningsordern syftar till bevisinhämtning, varvid den omständigheten att den utfärdande myndigheten genom detta beslut även har för avsikt att ge den tilltalade möjlighet att närvara vid förhandlingen genom videokonferens inte i sig utesluter att nämnda utredningsorder utfärdas. 2) Artikel 10 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 24 i samma direktiv, ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som syftar till att anordna att en person ska höras som tilltalad genom videokonferens under rättegången, med motiveringen att en sådan åtgärd inte är tillåten i ett liknande inhemskt ärende. 3) Artikel 11.1 f i direktiv 2014/41, jämförd med artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den verkställande myndigheten inte får vägra att verkställa en europeisk utredningsorder som har utfärdats för att en tilltalad person som är frihetsberövad i den verkställande staten ska höras genom videokonferens, såvida det inte finns grundad anledning att på grundval av konkreta och specifika uppgifter tro att denna förhandling skulle strida mot den tilltalades grundläggande rättigheter, särskilt hans eller hennes rätt till en rättvis rättegång och rätten till försvar, i den mening som avses i artiklarna 47.2 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 4) Artikel 24.2 b i direktiv 2014/41 ska tolkas så, att tillämpningen av den vägransgrund som föreskrivs i denna bestämmelse, det vill säga att utredningsordern strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den verkställande staten, kan grundas på allmänna icke bindande eller absoluta riktlinjer som har utfärdats i den verkställande medlemsstaten, under förutsättning att den verkställande myndigheten gör en prövning som beaktar samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet bestämmelser i den utfärdande statens nationella lagstiftning som garanterar den tilltalades rätt till försvar. 5) Artikel 22.1 i direktiv 2014/41, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, ska tolkas så, att den tillåter utfärdande av en europeisk utredningsorder som syftar till att tillfälligt överföra en frihetsberövad person i den verkställande medlemsstaten till den utfärdande medlemsstaten i syfte att höra vederbörande i egenskap av tilltalad inom ramen för en förhandling i hans eller hennes rättegång, förutsatt att denna utredningsorder syftar till bevisupptagning, varvid den omständigheten att den utfärdande medlemsstatens syfte med denna utredningsorder även är att låta den tilltalade att delta i rättegången inte i sig förhindrar att nämnda utredningsorder utfärdas.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

4 Enligt rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

5 Se, bland annat, dom av den 9 januari 2025, Delda ( C‑583/23, EU:C:2025:6) (nedan kallad domen Delda).

6 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 5 oktober 2006, Marcello Viola mot Italien (CE:ECHR:2006:1005JUD004510604, nedan kallad domen Marcello Viola), dom av den 9 november 2006, Golubev mot Ryssland (CE:ECHR:2006:1109DEC002626002),dom av den 27 november 2007, Zagaria mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD005829500), dom av den 27 november 2007, Asciutto mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD003579502), dom av den 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland (CE:ECHR:2010:1102JUD002127203), dom av den 16 februari 2016, Yevdokimov m.fl. mot Ryssland (CE:ECHR:2016:0216JUD002723605), dom av den 2 oktober 2018, Bivolaru mot Rumänien (nr 2) (CE:ECHR:2018:1002JUD006658012), och dom av den 8 juni 2021, Dijkhuizen mot Nederländerna (CE:ECHR:2021:0608JUD0061591160).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

8 Den 26 februari 2015 blev HG föremål för ett beslut om åtal vid den hänskjutande domstolen för att ställas till svars för ett stort antal brott i samband med sitt deltagande i en organisation för narkotikahandel. Enligt de omständigheter som lagts honom till last var han från år 2007 till år 2009 en av ledarna för den organisation som samordnade den olagliga verksamheten från Antwerpen (Belgien), där han bodde. Under förundersökningen hade HG nått slutet av den häktning som beslutats genom den europeiska arresteringsordern och samtidigt av det frihetsberövande som beslutats för att verkställa ett straff som utdömts i Belgien, varför han, när beslutet om åtal meddelades, redan hade frigivits på grund av att fristen för tillfälligt frihetsberövande hade löpt ut.

9 I belgisk rätt föreskrivs däremot en möjlighet att höra vissa vittnen (nämligen de som är hotade eller bosatta utomlands) och sakkunniga (det vill säga de som är bosatta utomlands) genom videokonferens.

10 Dom av den 21 juni 2018, nr 76/2018.

11 Cirkulär av den 16 juli 2021, 880/2021.

12 Se lag nr 67 av den 28 april 2014, i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 150 av den 10 oktober 2022, under beteckningen ”Cartabia-reformen”.

13 Ett sådant överförande kan ske genom utfärdande av en europeisk arresteringsorder. I förevarande fall är samtliga rättsliga villkor för att utfärda en sådan arresteringsorder inte uppfyllda, eftersom beslutet om häktning eller om verkställighet av fängelsestraffet inte meddelades inom ramen för det straffrättsliga förfarandet (se artiklarna 28 och 29.1 i lag nr 69/2005, som antogs för att genomföra rambeslut 2002/584).

14 Se dom av den 20 mars 2025, Arce ( C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 38).

15 Se punkt 19 ovan.

16 Se, för ett liknande resonemang, domen Delda (punkt 26), och skäl 34 i direktiv 2014/41.

17 Med undantag av inrättandet av en gemensam utredningsgrupp och bevisinhämtning inom en sådan grupp. Det framgår dessutom av skäl 9 i direktiv 2014/41 att det inte bör tillämpas på den gränsöverskridande övervakning som avses i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

18 Min kursivering.

19 Domstolen har för övrigt tagit upp möjligheten att utfärda en europeisk utredningsorder i syfte att genomföra ett förhör med en tilltalad genom videokonferens inom ramen för processuella steg efter det att domen meddelats (se dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten), C‑314/18, EU:C:2020:191, punkterna 56, 61 och 62).

20 Se domen Delda (punkterna 27–35).

21 Se domen Delda (punkterna 37 och 49). Domstolen fann närmare bestämt att den europeiska utredningsorder som de spanska rättsliga myndigheterna hade utfärdat för att AK, som var frihetsberövad i Frankrike, bland annat skulle delges ett beslut om åtal som meddelats av en spansk domstol, så att AK, i närvaro av sin advokat, skulle kunna ”visa vad som var rättsligt möjligt med avseende på de aktuella omständigheterna”, inte hade till syfte att inhämta bevisning, utan utgjorde en processuell skyldighet som syftade till att driva vidare det offentliga förfarande som inletts mot AK. Därför ansåg domstolen att delgivningen av en sådan handling i princip inte reglerades av direktiv 2014/41, utan av artikel 5 i konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 [FEU], om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 2000, s. 3).

22 Se domen Delda (punkterna 42–44 och 49). Domstolen slog särskilt fast att en begäran om hörande av en person som är föremål för ett åtal, även om den uttryckligen föreskrivs i artiklarna 10.2 c och 24.1 andra stycket i direktiv 2014/41 såsom en åtgärd som kan bli föremål för en europeisk utredningsorder, för att kunna omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, måste ”syfta till att inhämta bevis”. Omvänt kan ett förhör som endast syftar till att ge den tilltalade möjlighet att yttra sig över åtalet mot honom eller henne inte anses utgöra en utredningsåtgärd i den mening som avses i direktivet.

23 Se domen Delda (punkt 44).

24 Tvärtemot den hänskjutande domstolens resonemang påverkas inte heller denna tolkning av skäl 26 i direktiv 2014/41. Det ska erinras om att det i detta skäl anges att ”[f]ör en proportionell användning av en europeisk arresteringsorder bör den utfärdande myndigheten överväga om en utredningsorder skulle vara effektiv och proportionell som metod vid straffrättsliga förfaranden. Den utfärdande myndigheten bör särskilt överväga om utfärdande av en utredningsorder för hörande av en misstänkt eller tilltalad person genom videokonferens kan vara ett effektivt alternativ.” En sådan prövning ankommer på den utfärdande myndigheten i syfte att beakta en alternativ möjlighet att höra personen på distans, men alltid i bevissyfte.

25 Se, bland annat, skälen 5–8, 21 och 38 i direktiv 2014/41 samt mitt förslag till avgörande i målet WBS ( C‑635/23, EU:C:2025:95, rättspraxis anges i punkt 25).

26 Om den utfärdande staten fyllde i avsnitt H2 i formuläret för europeisk utredningsorder genom att kryssa i rutan ”förhör med en misstänkt eller tilltalad”, så skulle detta, såsom kommissionen har påpekat, kunna anses bekräfta att huvudsyftet med utredningsordern var att höra personen och inte bara att denne skulle närvara vid rättegången.

27 I skäl 10 i direktiv 2014/41 preciseras att begreppet tillgänglighet bör avse fall där den angivna utredningsåtgärden finns i den verkställande statens lagstiftning men endast är lagligt tillgänglig i vissa situationer, till exempel då utredningsåtgärden enbart kan genomföras i samband med brott av en viss svårhetsgrad, mot personer mot vilka det redan finns en viss nivå av misstanke eller med den berörda personens samtycke.

28 Det ska i detta hänseende påpekas att även om det i ordalydelsen i artikel 10.2 i direktiv 2014/41 endast hänvisas till ett ”hörande”, utan att det preciseras att det rör sig om ett hörande genom videokonferens eller annan ljud- eller bildöverföring, i den mening som avses i artikel 24.1 andra stycket i samma direktiv, skulle det, eftersom förhöret med en misstänkt eller tilltalad genom videokonferens är avsett att äga rum i den verkställande medlemsstaten, kunna anses att detta endast utgör ett av flera sätt att höra denna person i den medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 10.2 i nämnda direktiv. Domstolen förefaller för övrigt, i punkt 41 i domen Delda, ha likställt den utredningsåtgärd som avses i dessa båda bestämmelser. I samma direktiv hänvisas inte heller till andra åtgärder för hörande än sådana som sker genom videokonferens eller annan ljud- eller bildöverföring (se, för ett liknande resonemang, skälen 24–26 och artiklarna 24 och 25 i direktivet).

29 Se skäl 10 i direktiv 2014/41.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, Spetsializirana prokuratura (Uppgifter om trafik och lokalisering) ( C‑724/19, EU:C:2021:1020, punkt 49).

31 Min kursivering.

32 Se skäl 12 i direktiv 2014/41.

33 I artikel 11.3 i direktiv 2014/41 föreskrivs nämligen att den verkställande myndigheten, innan den fattar beslut om att helt eller delvis inte erkänna eller verkställa en europeisk utredningsorder på grundval av bland annat led f i samma bestämmelse, ska samråda med den utfärdande myndigheten på lämpligt sätt och, i förekommande fall, anmoda den utfärdande myndigheten att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

34 Se, särskilt, skälen 2–6 och 19 i direktiv 2014/41. Enligt artikel 1.2 i detta direktiv ska medlemsstaterna verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i nämnda direktiv. Enligt artikel 9.1 i samma direktiv ska den verkställande myndigheten även utan krav på vidare formaliteter erkänna en utredningsorder och se till att den verkställs på samma sätt och på samma villkor som om den berörda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten.

35 Domstolen har exempelvis slagit fast att om det ”inte finns något rättsmedel” för att bestrida en europeisk utredningsorder i den utfärdande medlemsstaten utgör det ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan som kan leda till att den verkställande medlemsstaten inte verkställer beslutet (se dom av den 11 november 2021, Gavanozov II, C‑852/19, EU:C:2021:902, punkterna 56–62).

36 Se, bland annat, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. ( C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 97, 102 och 106 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Puig Gordi), och dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 38 och 77–79 och där angiven rättspraxis). Denna praxis har sitt ursprung i domen av den 21 december 2011, N.S. m.fl ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 81–94), avseende risken för omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, inom ramen för det gemensamma europeiska asylsystemet.

37 Det ska erinras om att domstolen i domen av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkterna 28–30), slog fast att denna rättspraxis kan överföras på rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24), som utgör ett instrument för straffrättsligt samarbete som har ett nära samband med rambeslut 2002/584, eftersom båda dessa två beslut avser metoder för verkställighet av beslut om frihetsberövande; domstolen meddelade denna dom i ett mål där det, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, åberopades systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens domstolssystem, bland annat vad gäller domstolarnas oavhängighet.

38 Se, analogt, domen Puig Gordi (punkterna 102 och 106 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 juli 2024, Breian ( C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkterna 78 och 79). Se emellertid förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour av i målet D ( C‑8/24, EU:C:2025:430, punkterna 37–116), i vilket det anges att analysen kan variera utifrån vilka instrument det rör sig om (domen har ännu inte meddelats vid den tidpunkt då förevarande förslag till avgörande författas).

39 Tvärtom tyder formuleringen av den tredje tolkningsfrågan och förklaringarna avseende motiveringen av denna fråga till och med på att den hänskjutande domstolen anser att det inte föreligger någon sådan risk i förevarande fall. Den hänskjutande domstolen har nämligen i huvudsak gjort gällande att den rättsliga ram som fastställts i italiensk rätt avseende den tilltalades deltagande i sin rättegång genom videokonferens inte bara är förenlig med kraven i artikel 24.5 i direktiv 2014/41, utan även med kraven i Europadomstolens praxis.

40 Om myndigheten i den verkställande staten hyser tvivel om huruvida de grundläggande rättigheterna har iakttagits enligt dess nationella rätt, kan den dessutom alltid åberopa det ytterligare skäl för vägran som föreskrivs i artikel 24.2 b i direktiv 2014/41, vilket är den bestämmelse som är föremål för den fjärde tolkningsfrågan.

41 Se Europadomstolens dom av den 2 oktober 2018, Bivolaru mot Rumänien (nr 2) (CE:ECHR:2018:1002JUD006658012, § 138 och 139 och där angiven rättspraxis), där Europadomstolen tydligt betraktade förhör genom videokonferens som en åtgärd som gör det möjligt att säkerställa att den misstänkte eller tilltalade faktiskt deltar i förfarandet. I 139 § föreskrivs särskilt följande: ”… [d]enna form av förhör [kan] vara ett lämpligt medel för att säkerställa att den berörda personen hördes direkt och skyndsamt av Högsta domstolen” (min kursivering). I det målet gjorde klaganden gällande att han inte hade hörts personligen, men Europadomstolen konstaterade inte att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) hade åsidosatts, eftersom den behöriga domstolen hade vidtagit alla åtgärder som rimligen kunde förväntas av den inom de tillämpliga rättsliga bestämmelserna för att säkerställa att den tilltalade var närvarande vid rättegången. I domen Marcello Viola (§ 65–67) slog Europadomstolen även fast att den tilltalades deltagande i rättegången genom videokonferens inte i sig strider mot Europakonventionen, under förutsättning att det föreskrivs i lag och att det i varje enskilt fall garanteras att videokonferensen har ett legitimt syfte och att dess tillämpning är förenlig med kraven på iakttagande av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Se även Europadomstolens dom av den 27 november 2007, Asciutto mot Italien (CE:ECHR:2007:1127JUD003579502, § 64 och 72).

42 Se Europadomstolens dom av den 16 februari 2016, Yevdokimov m.fl. mot Ryssland, CE:ECHR:2016:0216JUD002723605, § 43 och där angiven rättspraxis.

43 Se Europadomstolens dom av den 2 november 2010, Sakhnovski mot Ryssland (CE:ECHR:2010:1102JUD002127203, § 98 och där angiven rättspraxis.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2020, Staatsanwaltschaft Wien (Förfalskade banköverföringar) ( C‑584/19, EU:C:2020:1002, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Se även, analogt, domen Puig Gordi (punkt 68 och där angiven rättspraxis).

45 Se punkt 19 ovan.

46 Se dom av den 21 juni 2018 nr 76/2018, punkt B.10.4.1, i vilken det hänvisas till bland annat Europadomstolens dom Marcello Viola (§ 67).

47 Även om det saknar relevans i förevarande fall, eftersom det enligt den hänskjutande domstolen inte längre var möjligt att utfärda en europeisk arresteringsorder, vill jag understryka att hörande genom videokonferens skulle kunna utgöra en alternativ åtgärd som är mindre ingripande än en tillfällig överföring genom en europeisk arresteringsorder, som innebär ett individuellt frihetsberövande.