Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 22 oktober 2026
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ATHANASIOS RANTOS
föredraget den 22 oktober 2026( 1 )
Mål C ‑ 358/24
Varo Energy Belgium NV,
EG Retail (Belgium) BV,
Gilops Group NV,
Van Raak Trading NV,
Kuwait Petroleum (Belgium) NV
mot
Ministerraad (Eerste Minister)
(begäran om förhandsavgörande från Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien))
” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Förordning (EU) 2022/1854 – Krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna – Giltigheten av kapitel III som antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF – Artikel 14 – Tillfälligt solidaritetsbidrag – Motsvarande nationella åtgärder – Tolkning – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principerna om likabehandling och icke-diskriminering – Antagande av en nationell åtgärd som omfattar en vidare personkrets än den som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget – Nationell åtgärd som kan anses utgöra en motsvarande nationell åtgärd – Tolkning av artiklarna 30 och 110 FEUF – Klassificering av den nationella åtgärden som en skatt med motsvarande verkan som en tull eller diskriminerande intern avgift – Tolkning av artiklarna 107.1 och 108.3 FEUF – Klassificering av den nationella åtgärden som nytt stöd ”
I. Inledning
1. Genom förordning (EU) 2022/1854( 2 ) infördes en krisintervention för att med hjälp av exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder komma till rätta med de höga energipriserna till följd av bland annat kriget i Ukraina. I artikel 14 i denna förordning, som antogs med stöd av artikel 122.1 FEUF, föreskrevs således att ett tillfälligt solidaritetsbidrag skulle införas för vissa energiföretag, såvida inte medlemsstaterna har antagit ”motsvarande nationella åtgärder”.
2. Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) har att pröva flera mål där företag som är verksamma inom oljesektorn i Belgien har väckt talan om ogiltigförklaring av en nationell åtgärd som i syfte att genomföra kapitel III i förordning 2022/1854 införde en skyldighet för denna sektor att betala ett bidrag. Den vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida detta kapitel är giltigt, mot bakgrund av den rättsliga grund på vilken det antogs, och huruvida artikel 14 i förordningen är giltig mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), samt hur flera bestämmelser i unionsrätten ska tolkas.( 3 )
3. I enlighet med EU-domstolens begäran inriktas min bedömning i förevarande förslag till avgörande på den första, den andra och den sjätte tolkningsfrågan. Dessa frågor avser i huvudsak giltigheten av bestämmelserna i kapitel III i förordning 2022/1854, i den mån dessa har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, och giltigheten av artikel 14 i denna förordning mot bakgrund av principerna om likabehandling och icke-diskriminering i artiklarna 20 och 21 i stadgan. Syftet med frågorna är även att få klarhet i dels huruvida en sådan nationell åtgärd utgör en ”motsvarande nationell åtgärd”, i den mening som avses i artikel 14 i nämnda förordning, dels huruvida åtgärden är förenlig med de krav som följer av artiklarna 30 och 110 FEUF och reglerna om statligt stöd.
4. Förevarande begäran om förhandsavgörande, som rör ett av många liknande mål som nyligen har anhängiggjorts vid EU-domstolen,( 4 ) däribland målen Acea Produzione m.fl. (C‑153/25) och Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24) i vilka jag också föredrar förslag till avgörande i dag, ger domstolen möjlighet att ytterligare precisera sin praxis avseende tolkningen av förordning 2022/1854, vilken utformats som ett exceptionellt och tillfälligt instrument i en aldrig tidigare skådad energikris. Domstolen ges i synnerhet möjlighet att uttala sig om giltigheten av kapitel III i denna förordning och om den obesvarade frågan om vilka villkor som måste vara uppfyllda för att en nationell åtgärd ska kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” enligt artikel 14 i förordningen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. Skälen 6, 7, 9, 13, 14, 51, 54, 55, 57, 63 och 64 i förordning 2022/1854 har följande lydelse:
”(6) Det behövs därför snabba och samordnade åtgärder på unionsnivå. Inrättandet av en krisintervention skulle göra det möjligt att tillfälligt minska risken för att elpriserna och elkostnaderna för slutkunder når nivåer som är ännu mindre hållbara och att medlemsstaterna antar icke samordnade nationella åtgärder som skulle kunna äventyra försörjningstryggheten på unionsnivå och medföra en ytterligare börda för industrin och konsumenterna i unionen. Det krävs en samordnad insats, i en anda av solidaritet, från medlemsstaternas sida under vintersäsongen 2022–2023 för att mildra effekterna av de höga energipriserna och säkerställa att den nuvarande krisen inte leder till bestående skada för konsumenterna och ekonomin, samtidigt som hållbarheten i de offentliga finanserna bevaras.
(7) De nuvarande avbrotten i gasleveranserna, den minskade tillgången till vissa kraftverk och de konsekvenser detta får för gas- och elpriserna utgör ett allvarligt försörjningsproblem i fråga om gas- och elenergiprodukter i den mening som avses i artikel 122.1 [FEUF]- …
…
(9) Det krävs enade och väl samordnade unionsomfattande åtgärder för att hantera den kraftiga ökningen av elpriserna och deras inverkan på hushållen och industrin. Icke samordnade nationella åtgärder skulle kunna påverka den inre energimarknadens funktion, äventyra försörjningstryggheten och leda till ytterligare prisökningar i de medlemsstater som drabbats hårdast av krisen. Att skydda den inre elmarknadens integritet är därför avgörande för att bevara och stärka den nödvändiga solidariteten mellan medlemsstaterna.
…
(13) I den nuvarande situationen förefaller det lämpligt att vidta åtgärder på unionsnivå genom att införa ett solidaritetsbidrag för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna för att mildra de kraftigt stigande energiprisernas direkta ekonomiska effekter på de offentliga myndigheternas budgetar, slutkunder och företag i hela unionen. Ett sådant solidaritetsbidrag bör vara exceptionellt och strikt tillfälligt.
(14) Solidaritetsbidraget är ett lämpligt sätt att hantera övervinster, i händelse av oförutsedda omständigheter. Dessa vinster motsvarar inte någon ordinarie vinst som unionsföretag eller fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna skulle ha fått eller skulle kunna ha förväntat sig att få under normala omständigheter, om de oförutsedda händelserna på energimarknaderna inte hade ägt rum. Införandet av ett solidaritetsbidrag utgör därför en gemensam och samordnad åtgärd som i en anda av solidaritet gör det möjligt för nationella myndigheter att generera ytterligare intäkter för att ge ekonomiskt stöd till hushåll och företag som drabbats hårt av de kraftigt stigande energipriserna, samtidigt som lika villkor säkerställs i hela unionen. Solidaritetsbidraget bör tillämpas parallellt med de vanliga bolagsskatter som varje medlemsstat tar ut av de berörda företagen.
…
(51) Det tillfälliga solidaritetsbidraget bör fungera som en omfördelningsåtgärd för att säkerställa att de berörda företag som har genererat övervinster till följd av de oväntade omständigheterna bidrar proportionellt till att mildra energikrisen på den inre marknaden.
…
(54) Detta tillvägagångssätt skulle säkerställa att en del av vinstmarginalen, som inte beror på den oförutsebara utvecklingen på energimarknaderna till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, skulle kunna användas av de berörda unionsföretagen och fasta driftsställena för framtida investeringar eller för att säkerställa deras finansiella stabilitet under den pågående energikrisen, även för energiintensiv industri. …
(55) Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa en fullständig tillämpning av det solidaritetsbidrag som föreskrivs i denna förordning och bör kunna ombesörja nödvändiga anpassningar i nationell rätt, särskilt för att säkerställa att solidaritetsbidraget samlas in i rätt tid …
…
(57) Användningen av intäkterna för dessa ändamål återspeglar solidaritetsbidragets exceptionella och tillfälliga karaktär som en åtgärd som syftar till att minska och mildra energikrisens skadliga effekter på hushåll och företag i hela unionen i syfte att skydda den inre marknaden och förebygga risken för ytterligare fragmentering. …
…
(63) Medlemsstaterna bör tillämpa det solidaritetsbidrag som fastställs i denna förordning inom sina respektive territorier, såvida de inte har antagit likvärdiga nationella åtgärder. Målet för den nationella åtgärden skulle anses likna det övergripande målet för det solidaritetsbidrag som fastställs i denna förordning när det består i att bidra till överkomliga energipriser. En nationell åtgärd skulle anses omfattas av liknande regler som solidaritetsbidraget om den omfattar verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- eller raffinaderisektorerna, fastställer ett underlag, föreskriver en sats och säkerställer att intäkterna från den nationella åtgärden används för ändamål som är jämförbara med ändamålen för solidaritetsbidraget.
(64) … Tillämpningen av solidaritetsbidraget på hela räkenskapsåret skulle göra det möjligt att använda övervinsterna under den relevanta perioden för att i allmänhetens intresse mildra konsekvenserna av energikrisen, samtidigt som de berörda företagen ges ett skäligt mått av vinst.”
6. I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Innehåll och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”Genom denna förordning inrättas en krisintervention för att mildra effekterna av höga energipriser genom exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder. Dessa åtgärder syftar till att … fastställa regler för ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag från unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna i syfte att bidra till överkomliga energipriser för hushåll och företag.”
7. Artikel 2 i denna förordning har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2.17–2.19 och 2.21 anges följande:
”I denna förordning … gäller även följande definitioner:
…
17) unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna : unionsföretag eller fasta driftsställen som genererar minst 75 % av sin omsättning från ekonomisk verksamhet inom utvinning, gruvdrift, raffinering av olja eller tillverkning av stenkolsprodukter, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2000. [ ( 5 ) ]
18) övervinster : skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och under resten av respektive räkenskapsår, som härrör från verksamhet i unionsföretag och vid fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna och som överstiger en ökning på 20 % av de skattepliktiga vinsterna under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare,
19) solidaritetsbidrag : en tillfällig åtgärd avsedd att hantera övervinster för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna för att mildra den exceptionella prisutvecklingen på energimarknaderna för medlemsstater, konsumenter och företag,
…
21) antagen motsvarande nationell åtgärd : en åtgärd av lagstiftnings-, reglerings- eller förvaltningskaraktär som har antagits och offentliggjorts av en medlemsstat senast den 31 december 2022 och som bidrar till överkomliga energipriser.”
8. Kapitel III i förordning 2022/1854, med rubriken ”Åtgärder avseende råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, innehåller artiklarna 14–18. I artikel 14, med rubriken ”Stöd till energislutkunder genom ett tillfälligt solidaritetsbidrag”, föreskrivs följande:
”1. Övervinster från unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna ska omfattas av ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag, såvida inte medlemsstaterna har antagit motsvarande nationella åtgärder.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att antagna motsvarande nationella åtgärder har liknande mål och omfattas av liknande regler som det tillfälliga solidaritetsbidraget enligt denna förordning samt genererar jämförbara eller högre intäkter i förhållande till de beräknade intäkterna från solidaritetsbidraget.
3. Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra åtgärder för genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i punkt 1 senast den 31 december 2022.”
9. I artikel 15 i förordning 2022/1854, med rubriken ”Underlag för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”, föreskrivs följande:
”Det tillfälliga solidaritetsbidraget för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, inbegripet sådana som ingår i en konsoliderad koncern enbart för skatteändamål, ska beräknas på skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler, under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och resten av respektive räkenskapsår, som överstiger en ökning på 20 % av de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna, fastställda enligt nationella skatteregler, under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare. Om de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna under dessa fyra räkenskapsår är negativa, ska de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna vara noll vid beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget.”
10. Artikel 16 i nämnda förordning har rubriken ”Sats för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I artikel 16.1 föreskrivs följande:
”Den sats som ska tillämpas för att beräkna det tillfälliga solidaritetsbidraget ska vara minst 33 % av det underlag som avses i artikel 15.”
11. Artikel 17 i samma förordning har rubriken ”Användning av intäkter från det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I artikel 17.1 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget för att de i tillräckligt god tid ska vara effektiva för något av följande ändamål:
a) Medlemsstaterna ska använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget för att de i tillräckligt god tid ska vara effektiva för något av följande ändamål.”
12. Enligt artikel 18 i samma förordning, under rubriken ”Solidaritetsbidragets tillfälliga karaktär”, föreskrevs följande:
”Det solidaritetsbidrag som tillämpas av medlemsstaterna i enlighet med denna förordning ska vara av tillfällig karaktär. Det ska endast tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15.”
13. Artikel 22.2 i förordningen har rubriken ”Ikraftträdande och tillämpning”. Där föreskrevs följande:
”… denna förordning [ska] tillämpas till och med den 31 december 2023 … .”
B. Belgisk rätt
14. I artikel 2 i Wet tot vaststelling van een tijdelijke solidariteitsbijdrage (lag om fastställande av ett tillfälligt solidaritetsbidrag från oljesektorn), av den 16 december 2022,( 6 ) som är tillämplig på det nationella målet (nedan kallad lagen av den 16 december 2022), angavs att denna lag avsåg ett ”partiellt genomförande av [förordning 2022/1854]”.
15. I artikel 4 i denna lag föreskrivs följande:
”§ 1. Ett tillfälligt solidaritetsbidrag införs för registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringsindustrin och som har raffineringskapacitet i Belgien och för registrerade oljebolag som, i enlighet med kunglig förordning av den 5 februari 2019, år 2022 betecknades som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter.
§ 2. Det bidrag som ska betalas av registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringsindustrin och som har raffineringskapacitet i Belgien fastställs till 6,9 euro per ton råolja som raffinerats mellan den 1 januari 2022 och den 31 december 2023.
Det bidrag som ska betalas av registrerade oljebolag som, i enlighet med kunglig förordning av den 5 februari 2019, år 2022 betecknades som primära aktörer fastställs till 7,8 euro per kubikmeter produkter som frisläppts för konsumtion mellan den 1 januari 2022 och den 31 december 2023.
Dessa belopp ska beräknas och betalas separat av varje bolag för åren 2022 och 2023.
§ 3. Så snart årsredovisningen för föregående räkenskapsår har lämnats ska bidraget beräknas i enlighet med artiklarna 15 och 16 i [förordning 2022/1854]. Om beloppet överstiger det belopp som erhålls vid beräkningen av det bidrag som införs genom denna lag, ska det registrerade oljebolag som avses i punkt 1 betala mellanskillnaden.
…
§ 4. Syftet med detta bidrag är att stödja hushåll och företag som drabbas av konsekvenserna av energikrisen och tvingas hantera exceptionellt höga priser.”
III. De nationella målen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
16. Genom ansökningar som inkom till kansliet vid Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen), den hänskjutande domstolen, den 2 mars respektive den 21 till den 23 juni 2023, väckte sökandena i det nationella målet,( 7 ) vilka utgörs av registrerade oljebolag som år 2022 betecknades som primär aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter (nedan kallade de oljebolag som betecknats som primära aktörer) talan om ogiltigförklaring av lagen av den 16 december 2022. Den hänskjutande domstolen förenade målen, eftersom de i huvudsak avsåg samma nationella bestämmelser och gav upphov till frågor som i hög grad överlappade varandra.
17. Syftet med denna lag är närmare bestämt ett partiellt genomförande av bestämmelserna i förordning 2022/1854. Genom lagen införs ett solidaritetsbidrag som ska betalas av oljesektorn och som omfattar de energiföretag som gjort övervinster på grund av energikrisen och prishöjningarna sedan början av år 2022. Målet är att stödja de hushåll som drabbats av prishöjningarna. Bidraget avser två kategorier av oljebolag, nämligen dels registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringssektorn, dels oljebolag som betecknats som primära aktörer. För de förstnämnda bolagen fastställs bidraget på grundval av mängden raffinerad råolja och för de sistnämnda bolagen på grundval av antalet kubikmeter produkter som frisläppts för konsumtion (nedan kallad den åtgärd som är aktuell i det nationella målet).
18. För det första har vissa av sökandena i det nationella målet gjort gällande att lagen av den 16 december 2022 strider mot artikel 122.1 FEUF och förordning 2022/1854, med motiveringen att förordningen antogs på en felaktig rättslig grund. Även om artikel 122.1 FEUF ger Europeiska unionens råd befogenhet att besluta om ”lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen”, borde den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, eftersom det rör sig om en direkt skatt, ha antagits med stöd av artikel 115 FEUF. Härav följer att eftersom denna förordning saknar giltig rättslig grund, saknar även den lag som antagits för att säkerställa ett partiellt genomförande av förordningen giltig rättslig rund. Den hänskjutande domstolen vill i därför få klarhet i huruvida artikel 122.1 FEUF utgjorde en lämplig rättslig grund för att anta nämnda förordning.
19. För det andra har sökandena i det nationella målet gjort gällande att lagen av den 16 december 2022 inte är förenlig med förordning 2022/1854, eftersom den avviker från såväl den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen som det beskattningsunderlag för det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordningen. De anser att dessa skillnader i behandling är diskriminerande och att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet därför inte kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14.2 i förordningen. Den hänskjutande domstolen anser att även om nämnda förordning gör det möjligt för medlemsstaterna att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidraget genom olika åtgärder beroende på vilka sektorer som avses i artikel 14.1 i förordningen, kan ett sådant sektorsinriktat tillvägagångssätt inte leda till att vissa företag eller fasta driftsställen inom unionen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- eller raffinaderisektorerna undantas, eftersom detta riskerar att gynna vissa sektorer och således snedvrida konkurrensen på energimarknaden. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över kan motivera antagandet av en avgiftsmekanism vars beräkningsmetod väsentligt skiljer sig från den metod som unionslagstiftaren har infört. Den hyser således tvivel om huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i samma förordning.
20. För det tredje har sökandena i det nationella målet gjort gällande att artikel 4 i lagen av den 16 december 2022 inför en omotiverad skillnad i behandling mellan olika kategorier av företag som är verksamma inom sektorn för petroleumprodukter samt mellan dessa och företag som är verksamma inom kol- och naturgassektorerna. Den hänskjutande domstolen anser i detta sammanhang att om artikel 14 i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att anta den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, uppkommer frågan huruvida denna bestämmelse är förenlig med artiklarna 20 och 21 i stadgan.
21. För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida lagen av den 16 december 2022 är förenlig med artiklarna 30 och 110 FEUF, bland annat huruvida det tillfälliga solidaritetsbidrag som har införts genom denna lag ska kvalificeras som en ”avgift med motsvarande verkan som en tull”, i den mening som avses i artikel 30 FEUF, eller som en ”intern skatt eller avgift” i den mening som avses i artikel 110 FEU. Om det sistnämnda är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet är diskriminerande, eftersom den endast är tillämplig på olja, som måste importeras till Belgien, medan andra energiprodukter som utvinns i Belgien inte är föremål för en jämförbar avgift.
22. För det femte har vissa av sökandena i det nationella målet gjort gällande att artiklarna 107 och 108 FEUF har åsidosatts, eftersom begränsningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget till att endast omfatta oljesektorn – och inte naturgas- och kolsektorerna, som också berörs av denna förordning – gör att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet ger vissa företag en selektiv fördel, och därför utgör ett statligt stöd som borde ha anmälts till Europeiska kommissionen i förväg. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att bedömningen av huruvida åtgärden är selektiv enligt artiklarna 107 och 108 FEUF har ett nära samband med bedömningen av skillnaden i behandling mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida denna skillnad är motiverad och således huruvida nämnda åtgärd ska kvalificeras som ett ”nytt stöd” som borde ha anmälts till kommissionen i förväg.
23. Mot denna bakgrund beslutade Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta nio frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande, varav endast de sex första är föremål för förevarande förslag till avgörande:
”1) Är de bestämmelser i [förordning 2022/1854] som rör det tillfälliga solidaritetsbidraget giltiga i den mån dessa bestämmelser antogs med stöd av artikel 122.1 [FEUF]?
2) För det fall den första frågan ska besvaras jakande, ska artikel 14 i [förordning 2022/1854] tolkas så, att ett sådant bidrag som det som införts genom [lagen av den 16 december 2022] utgör en ’motsvarande nationell åtgärd’?
3) För det fall den första och den andra frågan ska besvaras jakande, strider artikel 14 i [förordning 2022/1854], enligt den tolkning som nämns i den andra frågan, i så fall mot artiklarna 20 och 21 i [stadgan], i den mån denna artikel gör det möjligt att anta en nationell bestämmelse som är tillämplig på både de registrerade oljebolag som är verksamma inom råpetroleum- och raffinaderisektorerna och de registrerade oljebolag som är verksamma inom distributionssektorn, och i den mån den gör det möjligt att anta en nationell åtgärd som är tillämplig på de registrerade oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter, trots att denna åtgärd inte är tillämplig på de registrerade oljebolag som år 2022 inte betecknades som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter, eller på de primära aktörerna för andra produktkategorier, såsom lampolja och fotogen, eller på företag som är verksamma inom kol- och naturgassektorerna?
4) Ska artikel 30 [FEUF] tolkas så, att en sådan åtgärd som den i lagen av den 16 december 2022 – som riktades mot de registrerade oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter – utgör en förbjuden avgift med motsvarande verkan som en tull?
5) Ska artikel 110 i [FEUF] tolkas så, att en sådan åtgärd som den i lagen av den 16 december 2022 – som riktades mot de registrerade oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter – utgör en diskriminerande intern skatt eller avgift?
6) Ska artiklarna 107.1 och 108.3 [FEUF] tolkas så, att en sådan åtgärd som den i lagen av den 16 december 2022 utgör ett nytt statligt stöd som måste anmälas till [kommissionen]?”
24. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från sökandena i det nationella målet, den belgiska, den irländska och den italienska regeringen, samt från rådet och kommissionen. Samma parter, och den tyska och den finska regeringen, yttrade sig även muntligen vid den gemensamma förhandling i förevarande mål, målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25) och målet Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24) som hölls den 9 juni 2026.
IV. Bedömning
A. Den första tolkningsfrågan
1. Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning
25. Innan jag prövar den första frågan är det nödvändigt att pröva de invändningar om rättegångshinder som framställts av den spanska och den italienska regeringen och enligt vilka denna fråga inte kan tas upp till sakprövning med motiveringen att en sådan prövning inte är relevant för utgången av de nationella målen. Enligt dessa regeringar påverkas dessa mål inte av huruvida kapitel III i förordning 2022/1854 eventuellt är ogiltigt, eftersom Konungariket Belgien under alla omständigheter har befogenhet att med stöd av nationell rätt införa ett sådant bidrag som det som är aktuellt i det nationella målet.
26. I förevarande fall har sökandena i det nationella målet just bestritt giltigheten av kapitel III i förordning 2022/1854, genom vilket det tillfälliga solidaritetsbidraget infördes och med stöd av vilket lagen av den 16 december 2022 antogs för att i den belgiska rättsordningen genomföra de skyldigheter som följer av detta kapitel. Den fråga om detta kapitels giltighet som den hänskjutande domstolen har ställt kan således inte anses uppenbart sakna samband med saken i det nationella målet i den mening som avses i domstolens praxis om när en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.( 8 ) Eftersom denna lag just syftar till att genomföra bestämmelserna i nämnda kapitel har bedömningen av dess giltighet tvärtom ett direkt samband med det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.( 9 ) Den omständigheten att Konungariket Belgien har en egen beskattningsrätt som gör det möjligt för denna medlemsstat att med stöd av sin nationella rätt vidta sådana åtgärder som att införa det aktuella bidraget saknar relevans.
27. Under dessa omständigheter konstaterar jag att den fråga som ställts avser giltigheten av unionsbestämmelser, inte är hypotetisk och att prövningen av frågan kan ge den hänskjutande domstolen det underlag som den behöver för att kunna döma i saken. Följaktligen anser jag att den första frågan kan tas upp till sakprövning.
2. Prövning i sak
28. Den första frågan syftar i huvudsak till att få klarhet i huruvida artikel 122.1 FEUF utgör en giltig rättslig grund för antagandet av bestämmelserna i kapitel III i förordning 2022/1854. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida dessa bestämmelser kan vara ogiltiga på grund av i) valet av en olämplig rättslig grund, ii) bestämmelsernas oförenlighet med kraven artikel 122 FEUF, iii) åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter eller iv) åsidosättande av kravet på enhällighet i rådet för antagande av åtgärder som rör direkt beskattning och/eller skatteåtgärder.
a) Valet av rättslig grund och iakttagande av kraven i artikel 122.1 FEUF
29. Till att börja med erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll.( 10 ) När det finns en mer specifik bestämmelse i fördragen som kan användas som rättslig grund för den unionsrättsakten, så är det denna som ska användas. Därutöver gäller att om prövningen av en unionsrättsakt visar att den har flera syften eller flera beståndsdelar, och om ett av dessa syften eller en av dessa beståndsdelar kan identifieras som det – eller den – huvudsakliga eller dominerande, medan de övriga endast är av underordnad betydelse eller har en ytterst begränsad räckvidd, ska den rättsliga grunden för att anta den aktuella rättsakten fastställas utifrån dess huvudsakliga syfte eller beståndsdel.( 11 )
30. I artikel 122.1 FEUF föreskrivs följande: ”Utan att det påverkar tillämpningen av övriga förfaranden som föreskrivs i fördragen får rådet på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet.”
31. Av nämnda bestämmelses ordalydelse framgår att flera villkor måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna användas som rättslig grund för en unionsrättsakt. Det är mot bakgrund av samtliga dessa villkor, vilka kommer att prövas nedan, som det i förevarande fall ska avgöras huruvida artikel 122.1 FEUF kunde utgöra en lämplig rättslig grund för antagandet av förordning 2022/1854 i dess helhet, och i synnerhet av kapitel III, bland annat med beaktande av förordningens syfte och innehåll.
32. För det första framgår det av ordalydelsen och systematiken i artikel 122.1 FEUF att denna bestämmelse är tillämplig på särskilt brådskande eller exceptionella ekonomiska situationer . De åtgärder som antagits på grundval av nämnda bestämmelse, vilken återfinns i kapitel 1 i avdelning VIII i EUF-fördraget, ska syfta till att åtgärda en situation av ekonomisk natur. Även om det i nämnda bestämmelse uttryckligen nämns ”allvarliga försörjningsproblem” i fråga om vissa varor, bland annat på energiområdet, tyder användningen av uttrycket ”särskilt” på att det rör sig om ett exempel och inte om den enda brådskande situation som kan omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.( 12 )
33. I förevarande fall förefaller detta villkor i princip vara uppfyllt. Såsom framgår av artikel 1 i förordning 2022/1854, jämförd med bland annat skäl 6 i samma förordning, är syftet med förordningen nämligen att ”[inrätta] en krisintervention för att mildra effekterna av höga energipriser genom exceptionella , riktade och tidsbegränsade åtgärder ”, inbegripet genom det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i artikel 14 i förordningen.( 13 ) Nämnda förordning syftar således till att hantera en situation som vid tidpunkten för dess antagande var både brådskande och exceptionell, med beaktande av förekomsten av ”allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet”. Det rör sig således om precis ett sådant fall som det som uttryckligen nämns i artikel 122.1 FEUF. Försörjningsproblemen kan till sin natur inte begränsas till den direkta försörjningen av medlemsstaterna, utan omfattar även försörjningen av konsumenter, företag och privatpersoner med energiprodukter. Om försörjningskapaciteten endast gällde medlemsstaterna, medan konsumenterna i stor utsträckning inte hade tillgång till dessa produkter på grund av orimligt höga priser till följd av exceptionella omständigheter, skulle denna bestämmelse helt sakna väsentligt innehåll.
34. Vidare visar ovannämnda mål att syftet med förordning 2022/1854 huvudsakligen är ekonomiskt, nämligen att säkerställa en trygg elförsörjning, mildra de stigande energipriser som påverkar ekonomin negativt och bidra till överkomliga energipriser i samtliga medlemsstater.( 14 ) nämligen att ”mildra effekterna av de kraftigt stigande energiprisernas direkta ekonomiska effekter på de offentliga myndigheternas budgetar, slutkunder och företag i hela unionen”.
35. Även om det inte uttryckligen framgår av ordalydelsen i artikel 122.1 FEUF ska de åtgärder som vidtas med stöd av denna bestämmelse för det andra vara av tillfällig karaktär . Detta krav följer av själva syftet med direktivet, vilket gör det möjligt för rådet att vidta nödvändiga åtgärder för att hantera en brådskande situation. Sådana åtgärder är således inte avsedda att tillämpas på ett varaktigt sätt, utan endast under den tid som den krissituation som de syftar till att avhjälpa varar, eller åtminstone fram till dess att denna situation har upphört. I annat fall skulle nämnda bestämmelse riskera att inkräkta på de materiella rättsliga grunder som föreskrivs i fördragen och därmed åsidosätta bestämmelsens inledningsfras, enligt vilken bestämmelsen ska tillämpas med iakttagande av ”övriga förfaranden som föreskrivs i fördragen”. Tillämpningen av artikel 133.1 FEUF får således varken äventyra eller göra det möjligt att kringgå tillämpningen av de andra rättsliga grunder som föreskrivs i fördragen för sådana situationer som uppstått ”under normala förhållanden”.( 15 )
36. I förevarande fall är även detta villkor uppfyllt. Dels är de åtgärder som införts genom förordning nr 2022/1854 ”tidsbegränsade” enligt artikel 1 i förordningen, eftersom det i artikel 22.2 i förordningen föreskrivs att denna ska tillämpas till och med den 31 december 2023, dels framgår det tillfälliga solidaritetsbidragets tillfälliga karaktär av själva rubriken till artikel 14, i vilken adjektivet ” tillfälligt” används. I artikel 18 i förordningen preciseras dessutom att bidraget är av ”tillfällig karaktär” och endast ska tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15, det vill säga åren 2022 och 2023.
37. För det tredje framgår det av artikel 122.1 FEUF att de åtgärder som vidtas på grundval därav ska vara ” lämpliga med hänsyn till den ekonomiska situationen ”. Detta krav är ett uttryck för proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionsinstitutionernas rättsakter ska vara ägnade att uppnå de legitima mål som eftersträvas och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål . När det finns ett val mellan flera lämpliga åtgärder ska således den minst betungande väljas. Jag erinrar i detta avseende om att domstolen tillerkänner unionslagstiftaren ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden, såsom i förevarande mål, där unionslagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och måste göra komplexa bedömningar. I ett sådant sammanhang är domstolsprövningen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits begränsad till en prövning av huruvida den aktuella åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet, eftersom en sådan prövning är den enda som kan påverka en sådan åtgärds laglighet.( 16 )
38. Vad särskilt gäller det tillfälliga solidaritetsbidraget, anser jag i förevarande fall att detta bidrag är ägnat att uppnå det mål som unionslagstiftaren eftersträvar, nämligen att mildra energikrisens effekter. I motsats till vad sökandena i det nationella målet har gjort gällande syftar detta bidrag nämligen inte enbart till att generera ytterligare budgetintäkter för medlemsstaterna, utan även till att låta de företag i sektorn som till följd av krisen har gjort vinster som kvalificeras som ”övervinster”, det vill säga vinster som de inte skulle ha gjort under ”normala omständigheter”, bidra till finansieringen av åtgärder som syftar till att mildra effekterna av energikrisen.( 17 ) Jag påpekar att det i artikel 17 i förordning 2022/1854 föreskrivs att medlemsstaterna, samtidigt som de har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller formerna för genomförandet av nämnda bidrag, ska ”använda” intäkterna för något av de ändamål, som är direkt kopplade till de effekter av energikrisen som räknas upp i den artikeln.
39. Det förefaller vidare möjligt att anse det tillfälliga solidaritetsbidraget nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, vilket är att mildra de negativa effekterna av energikrisen för hushåll och företag i hela unionen, samtidigt som den inre energimarknadens integritet och välfungerande bevaras, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har i förevarande fall, såsom angetts i punkt 37 ovan. De särdrag som detta bidrag har, vilka definieras i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854, gör det för övrigt möjligt att anse att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål . Nämnda bidrag avser nämligen endast en del av de berörda företagens så kallade ”övervinster”, vilket säkerställer att en del av den vinstmarginal som inte följer av utvecklingen på marknaderna till följd av kriget kan förbli tillgänglig för de berörda företagen och de fasta driftsställena inom unionen, för att göra det möjligt för dem att göra framtida investeringar eller för att säkerställa deras nuvarande finansiella stabilitet . ( 18 )
40. För det fjärde föreskrivs det slutligen i artikel 122.1 FEUF att rådet ska besluta om åtgärder ”i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna”. Detta krav är ett särskilt uttryck för den solidaritetsprincip som är en av de grundläggande principerna i unionsrätten, till vilken flera bestämmelser i EUF-fördraget hänvisar och som ligger till grund för unionens rättsordning som helhet.( 19 ) Det framgår av domstolens praxis att denna princip utgör ett kriterium för att kontrollera lagenligheten av de åtgärder som vidtas av unionsinstitutionerna och att den medför rättigheter och skyldigheter för såväl unionen som medlemsstaterna. Unionen är således bunden av en solidaritetsskyldighet gentemot medlemsstaterna och medlemsstaterna är bundna av en solidaritetsskyldighet mellan sig och gentemot unionens gemensamma intresse och den politik som unionen bedriver. Iakttagandet av denna princip kräver således en avvägning mellan de intressen som står på spel, där såväl medlemsstaternas särskilda intressen som hela unionens intressen ska beaktas.( 20 )
41. Dessa principer, som domstolen har slagit fast i samband med unionens energipolitik,( 21 ) förefaller kunna överföras på det solidaritetskrav som föreskrivs i artikel 122.1 FEUF.( 22 ) I förevarande fall finns det flera omständigheter som gör att jag anser att de åtgärder som vidtagits med stöd av kapitel III i förordning 2022/1854 faktiskt uppfyller detta krav. Ovannämnda ”anda av solidaritet” åberopas nämligen flera gånger i denna förordning för att motivera samtliga medlemsstaters samordnade insatser för att mildra effekterna av de höga energipriserna och se till att den nuvarande krisen inte leder till bestående skada för konsumenterna( 23 ) och ekonomin, samtidigt som man undviker att förvärra obalanserna och fragmenteringen av den inre marknaden och bevarar hållbarheten i de offentliga finanserna.( 24 )
42. Härav följer att det är uppenbart att förordning 2022/1854, och särskilt kapitel III däri, antogs i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna.
43. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att förordning 2022/1854 i sin helhet, och i synnerhet kapitel III däri, med giltig verkan har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse för att åtgärder ska kunna antas på grundval av densamma.
b) Iakttagande av principen om tilldelade befogenheter och kravet på enhällighet i rådet
44. Sökandena i det nationella målet har gjort gällande att det tillfälliga solidaritetsbidraget under alla omständigheter inte med giltig verkan kan antas med stöd av artikel 122.1 FEUF på grund av dess skattemässiga karaktär. De har gjort gällande dels att en sådan åtgärd utgör en direkt beskattning, vilket innebär att unionslagstiftaren har antagit den i strid med principen om unionens tilldelade befogenheter, dels att även om det antas att unionen har befogenhet att införa en sådan beskattning kan denna endast grunda sig på en av de specifika rättsliga grunder på skatteområdet som föreskrivs i EUF-fördraget, vilka kräver enhällighet i rådet.
45. Eftersom det är utrett att förordning 2022/1854 uppfyller villkoren för att kunna tillämpa artikel 122.1 FEUF, anser jag att det inte är relevant att undersöka huruvida denna förordning eller någon av de åtgärder som föreskrivs i den även skulle ha kunnat antas med stöd av en annan rättslig grund som omfattas av andra röstningsregler. Artikel 122.1 FEUF utgör nämligen en särskild rättslig grund, mot vilken en talan inte kan avvisas enbart av det skälet att andra rättsliga grunder med mer allmän räckvidd också kan tillämpas.( 25 )
46. För fullständighetens påpekar jag emellertid att det förefaller svårt att bestrida att det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854, och som består i att en avgift tas ut på de berörda företagens ”övervinster”, är av ”skattemässig” karaktär. Jag ser emellertid inte något skäl till att betvivla att en sådan åtgärd kan antas med stöd av artikel 122.1 FEUF.
47. För det första föreskrivs det nämligen inte någonstans i denna bestämmelse att skatteåtgärder ska undantas från bestämmelsens tillämpningsområde. Varken bestämmelsens ordalydelse eller syfte kan motivera ett generellt undantag som innebär att sådana åtgärder undantas från tillämpningsområdet för artikel 122.1 FEUF. Om fördragen hade avsett att undanta skatteåtgärder från tillämpningsområdet för en rättslig grund hade detta uttryckligen angetts i fördragen.( 26 )
48. För det andra är det utrett att unionslagstiftaren kan vidta skatteåtgärder utan att åsidosätta principen om tilldelade befogenheter, vilken bland annat slås fast i artikel 5.1 FEU. Unionen har nämligen befogenheter på skatteområdet och har redan utövat dess, i synnerhet med stöd av artikel 115 FEUF,( 27 ) men även med stöd av artiklarna 192.2 första stycket a och 194.3 FEUF. Av detta följer att även om direkt beskattning i första hand omfattas av medlemsstaternas behörighet, saknar unionen inte helt befogenhet på detta område, när den handlar inom gränserna för en rättslig grund som föreskrivs i fördragen.
49. Vad för det tredje gäller frågan huruvida en skatteåtgärd endast kan antas med stöd av en av de specifika rättsliga grunder som föreskrivs i EUF-fördraget på skatteområdet och omfattas av regeln om enhällighet i rådet, påpekar jag till att börja med att domstolen har medgett att det med stöd av den tidigare artikel 103 EEG gick att avvika från de bestämmelser i fördraget som under normala omständigheter skulle ha utgjort de relevanta rättsliga grunderna.( 28 ) Denna rättspraxis förefaller utan problem kunna överföras på artikel 122.1 FEUF, enligt vilken rådet, i situationer med exceptionell ekonomisk kris, har befogenhet att vidta de lämpliga och tillfälliga åtgärder som krävs för att hantera denna kris. I förevarande fall är huvudsyftet med kapitel III i förordning 2022/1854 inte att harmonisera eller reglera medlemsstaternas skattepolitik, utan att, bland annat genom det tillfälliga solidaritetsbidraget, bidra till att mildra effekterna av energikrisen. I enlighet med den praxis från domstolen som det hänvisats till i punkt 29 ovan är det följaktligen mot bakgrund av detta syfte som den lämpliga rättsliga grunden för att anta dessa åtgärder ska fastställas. I så mening skiljer sig det tillfälliga solidaritetsbidraget på ett betydande sätt från en vanlig skatteåtgärd som syftar till att exempelvis varaktigt harmonisera reglerna om vinstbeskattning.
50. Den omständigheten att detta bidrag är av skatterättslig karaktär kan således inte bedömas isolerat, utan mot bakgrund av det bredare sammanhanget för samtliga krisinterventioner som införts genom förordning 2022/1854 för att hantera en specifik och tillfällig kris. Även om det antas att nämnda bidrag, utöver målet att mildra effekterna av energikrisen, eftersträvar ett eget skattemässigt mål, är detta under alla omständigheter av underordnad betydelse i förhållande till det mål som eftersträvas med denna förordning.( 29 )
51. För det fjärde påpekar jag att denna bedömning även stöds av behovet av att bevara den ändamålsenliga verkan av artikel 122.1 FEUF. Även om det i denna bestämmelse visserligen anges att den ska tillämpas ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av andra förfaranden som föreskrivs i fördragen”, hindrar inte detta att den tillämpas när en annan rättslig grund, under normala omständigheter, gör det möjligt att anta den planerade åtgärden. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att artikel 122.1 FEUF berövades en väsentlig del av sin ändamålsenliga verkan.( 30 )
52. Vad för det femte gäller kraven avseende röstningen noterar jag att åtgärder som antas med stöd av artikel 122.1 FEUF omfattas av regeln om kvalificerad majoritet i rådet. Domstolen har redan tidigare slagit fast att det inte är förfarandena som avgör den rättsliga grunden för en rättsakt utan den rättsliga grunden som bestämmer vilka förfaranden som ska tillämpas för att anta rättsakten.( 31 ) Härav följer att även om det tillfälliga solidaritetsbidraget, betraktat för sig, kan kvalificeras som en skatteåtgärd, kan denna omständighet inte påverka slutsatsen att artikel 122.1 FEUF utgör en lämplig rättslig grund för förordning 2022/1854, inbegripet det tillfälliga solidaritetsbidraget. Domstolen har nämligen redan slagit fast att det saknar betydelse för bedömningen huruvida en rent underordnad omständighet – betraktad för sig – omfattas av ett krav på enhällighet.( 32 ) Dessutom syftar artikel 122.1 FEUF just till att göra det möjligt för rådet att agera skyndsamt när brådskande situationer så kräver, vilket inte är förenligt med kravet på enhällighet.
53. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast att eftersom förordning 2022/1854 med giltig verkan har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, ska den även anses ha antagits inom ramen för de befogenheter som unionen tilldelats och i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen, vilket inte kräver enhällighet.
54. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den första frågan ska besvaras så, att förordning 2022/1854, inbegripet kapitel III däri, med giltig verkan har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, med iakttagande av de villkor som uppställs i denna bestämmelse för att kunna anta åtgärder på denna grund, och således inom ramen för de befogenheter som tilldelats unionen samt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse.
B. Den andra tolkningsfrågan
1. Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning
55. Innan jag prövar den andra frågan är det nödvändigt att pröva den invändning om rättegångshinder som framställts av den spanska regeringen. Den regering har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning, med motiveringen att en sådan prövning inte är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom detta inte påverkas av huruvida kapitel III i förordning 2022/1854 eventuellt är ogiltigt, eftersom Konungariket Belgien under alla omständigheter har befogenhet att med stöd av nationell rätt anta en sådan skatteåtgärd som det som är aktuellt i det nationella målet.
56. Jag erinrar i detta avseende om att det framgår av domstolens praxis att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta och att EU-domstolen endast kan vägra att besvara en tolkningsfråga från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller bedömningen av giltigheten av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.
57. Jag konstaterar emellertid att sökandena i det nationella målet i förevarande fall har bestritt att den aktuella åtgärden är förenlig med förordning 2022/1854. Tolkningen av denna förordning kan således inte anses sakna samband med saken i de nationella målen. Dessutom grundar den spanska regeringen sig på antagandet att förordning 2022/1854 inte utgör hinder för en nationell åtgärd som en medlemsstat vidtar för att genomföra bestämmelserna i kapitel III i denna förordning enbart av det skälet att denna åtgärd inte uppfyller samtliga villkor för att kvalificeras som ”tillfälligt solidaritetsbidrag” eller ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i förordningen. Detta antagande beror i sig på tolkningen av de relevanta bestämmelserna i nämnda förordning om införandet av detta bidrag och innebär således att svaret på den tolkningsfråga som ställts till domstolen föregrips.
58. Under dessa omständigheter konstaterar jag att den fråga som ställts avser tolkningen av unionsrätten och att ett svar på frågan förefaller vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken. Jag anser därför att den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.
2. Prövning i sak
59. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 14 i förordning 2022/1854, för det fall den första tolkningsfrågan ska besvaras jakande, ska tolkas så, att en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet utgör en motsvarande nationell åtgärd i den mening som avses i denna bestämmelse.
60. Jag erinrar till att börja med om att det i artikel 14.1 i denna förordning föreskrivs att övervinster för företag och fasta driftsställen i unionen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna ska omfattas av ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag, såvida inte medlemsstaterna har vidtagit ”motsvarande nationella åtgärder”. Enligt artikel 14.2 i förordningen ska dessa åtgärder ha liknande mål som det tillfälliga solidaritetsbidraget och ska de berörda företagen och fasta driftsställena omfattas av liknande regler som de regler som reglerar nämnda bidrag, för att generera intäkter som är jämförbara med de beräknade intäkterna från solidaritetsbidraget, men utan att möjligheten att generera högre intäkter utesluts.( 33 )
61. Jag vill redan från början förtydliga att eftersom de tre villkor som räknas upp i artikel 14.2 i förordning 2022/1854 är kumulativa, kommer jag att pröva vart och ett av dem i tur och ordning i min bedömning nedan.( 34 )
a) Kriteriet om att det tillfälliga solidaritetsbidraget och motsvarande nationella åtgärder ska regleras av liknande regler
62. Det första krav som följer av artikel 14.2 i förordning 2022/1854 är att de aktörer som berörs av en motsvarande nationell åtgärd ska omfattas av ”liknande” regler som de regler som reglerar det tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i punkt 1 i samma artikel. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i räckvidden av detta krav, såväl vad gäller den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den motsvarande nationella åtgärden som de beräkningsregler som gäller för detta bidrag när det genomförs med hjälp av en sådan åtgärd.
i) Den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för den ”motsvarande nationella åtgärden”
63. Jag påpekar inledningsvis att den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget definieras i artiklarna 14.1 och 15 i förordning 2022/1854, i vilka det preciseras att bidraget ska tillämpas på företag och fasta driftsställen inom unionen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna. Dessutom avser kapitel III i denna förordning, vilken har rubriken ”Åtgärder avseende råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, och som dessa två bestämmelser ingår i, endast dessa fyra sektorer.( 35 )
64. Det framgår således av själva ordalydelsen i ovannämnda bestämmelser att unionslagstiftaren har avsett att begränsa den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget till att avse företag och fasta driftsställen inom unionen med verksamhet inom sektorerna för råolja, naturgas, kol och raffinering.
65. Denna tolkning stöds dessutom av såväl det huvudsakliga mål som eftersträvas med förordning 2022/1854, nämligen att omfördela en del av de övervinster som vissa marknadsaktörer har gjort till förmån för konsumenterna i syfte att mildra energikrisen,( 36 ) som av det särskilda sammanhang som ledde fram till antagandet av förordningen, vilket kännetecknades av nödvändigheten att på unionsnivå vidta gemensamma och samordnade åtgärder för att hantera de exceptionella omständigheter som råder på energimarknaden.( 37 )
66. Jag anser att detsamma gäller för de motsvarande nationella åtgärder som medlemsstaterna kan anta med stöd av artikel 14.2 i förordningen.
67. Till skillnad från i artikel 14.1 i förordningen anges det visserligen inte uttryckligen i artikel 14.2 vilka verksamhetsområden som de motsvarande nationella åtgärderna ska tillämpas på. Företagen och de fasta driftsställena ska emellertid omfattas av ”liknande regler som det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I skäl 63 i förordning 2022/1854 preciseras att en nationell åtgärd bör anses omfattas av liknande regler som solidaritetsbidraget om den omfattar verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- eller raffinaderisektorerna .
68. En tolkning av begreppet ”motsvarande nationell åtgärd” som gör det möjligt för medlemsstaterna att själva definiera den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget, och således innebär att de kan utvidga tillämpningsområdet till att omfatta andra sektorer än dem som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, riskerar enligt min mening att äventyra såväl bestämmelsens ändamålsenliga verkan som målet att säkerställa en minimal samordning av de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i samband med energikrisen. De medlemsstater som direkt tillämpar det tillfälliga solidaritetsbidraget är nämligen fortfarande skyldiga att respektera den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet och de övriga parametrar som definieras i artikel 14.1 i förordningen, medan de medlemsstater som har valt att anta en motsvarande nationell åtgärd har ett betydligt större utrymme för skönsmässig bedömning, vilket bland annat gör det möjligt för dem att fastställa vilka sektorer åtgärden ska tillämpas på.
69. Det är svårt att se att en sådan skillnad är förenlig med logiken bakom artikel 14.2 i förordningen, som inte har till syfte att göra det möjligt för medlemsstaterna att avvika från den harmoniserade ram som unionslagstiftaren har fastställt, utan endast tillåter dem att ersätta det tillfälliga solidaritetsbidraget med en nationell åtgärd med motsvarande effekt.( 38 ) Jag anser därför att en sådan tolkning i hög grad begränsar räckvidden för såväl det tillfälliga solidaritetsbidraget – som inrättats som ett instrument för att hantera energikrisen – som unionslagstiftarens val av vilka sektorer som detta bidrag ska tillämpas på.( 39 )
70. Av allt det ovan anförda följer att för att en nationell åtgärd ska kunna kvalificeras som ”motsvarande”, i den mening som avses i artikel 14.2 i förordning 2022/1854, måste den personkrets som omfattas av dess tillämpningsområde ( ratione personae ) i princip motsvara den personkrets som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget, såsom detta definieras i denna bestämmelse, och således omfatta samma sektorer som avses i artikel 14.1 i förordningen.
71. Det har i förevarande fall inte bestritts att tillämpningsområdet för det solidaritetsbidrag som infördes genom lagen av den 16 december 2022 i åtminstone två avseenden skiljer sig från det tillämpningsområde som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning 2022/1854. För det första är detta bidrag inte tillämpligt på samtliga sektorer som avses i artikel 14.1 i denna förordning, utan endast på registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringssektorn och som har raffineringskapacitet i Belgien.( 40 ) För det andra omfattar nämnda bidrag sektorer som inte omfattas av de sektorer som avses i den artikeln, eftersom det även är tillämpligt på oljebolag som betecknats som primära aktörer.
72. I ett sådant sammanhang vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet kan kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14.2 i nämnda förordning, och om så är fallet huruvida förordningen utgör hinder för en sådan åtgärd.
73. Två förtydliganden är här på sin plats.
74. För det första påpekar jag att även om medlemsstaterna i princip är skyldiga att tillämpa det tillfälliga solidaritetsbidraget på samtliga företag som är verksamma inom de sektorer som anges i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, förutsätter denna skyldighet med nödvändighet att sådana företag faktiskt är verksamma i deras land. En medlemsstat kan således inte klandras för att, med hjälp av en motsvarande nationell åtgärd, införa ett tillfälligt solidaritetsbidrag vars tillämpningsområde är mer begränsat än det som föreskrivs i denna bestämmelse, när uteslutandet av vissa sektorer som avses däri är motiverat av objektiva skäl, såsom att dessa sektorer saknas i landet eller endast är av marginell betydelse.
75. Härav följer att begränsningen av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget till endast en av de sektorer som avses i artikel 14.1 i denna förordning, det vill säga i förevarande fall sektorn för raffinering av oljeprodukter, inte i sig kan utgöra hinder för att kvalificera den åtgärd som är aktuell i det nationella målet som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14.2.
76. Vad för det andra gäller de oljebolag som betecknats som primära aktörer, anser jag att utvidgningen av den krets som omfattas av åtgärden till andra sektorer än de sektorer som avses i artikel 14 i nämnda förordning inte i sig kan påverka åtgärdens förenlighet med förordningen.
77. Jag påpekar till att börja med att det i kapitel III i förordning 2022/1854, som artikel 14 ingår i, endast föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska införas, dock utan att medlemsstaterna förbjuds att utvidga den personkrets som ska omfattas av tillämpningsområdet för detta bidrag till att omfatta aktörer som är verksamma inom andra ekonomiska sektorer än dem som avses i denna bestämmelse. Jag konstaterar för övrigt att ingen annan bestämmelse i denna förordning förefaller utgöra hinder för en sådan utvidgning.( 41 )
78. Jag erinrar vidare om att förordning 2022/1854, med hänsyn till den rättsliga grund på vilken förordningen antogs, det vill säga artikel 122.1 FEUF, varken syftar till en fullständig harmonisering på skatteområdet eller till att införa permanenta mekanismer på energimarknaden.( 42 ) Eftersom unionslagstiftarens avsikt varken har varit att uttömmande reglera de skattemässiga aspekterna av energimarknaden eller de aspekter som rör en väl fungerande inre energimarknad, behåller medlemsstaterna sin befogenhet, bland annat på skatteområdet, i situationer som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det står dem således fritt att låta sig inspireras av unionsrätten för att reglera situationer som faller utanför detta tillämpningsområde och att låta rent interna situationer omfattas av regler eller begrepp som hämtats från unionsrätten.( 43 )
79. Det förefaller inte orimligt att en medlemsstat, när den utformar en motsvarande nationell åtgärd, tar hänsyn till särdragen på sin nationella marknad, särskilt de sektorer som faktiskt finns representerade på denna marknad, för att fastställa tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget. När en av sektor som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854 saknas på den nationella marknaden eller endast är av marginell betydelse – såsom utvinning av naturgas och kol i Belgien –, kan den berörda medlemsstaten inte klandras för att försöka bevara åtgärdens effektivitet genom att utvidga den till att omfatta företag som är verksamma inom distribution av vissa petroleumprodukter, särskilt när dessa företag kan ha gjort exceptionellt höga vinster på grund av energikrisen och denna utvidgning gör det möjligt att generera intäkter som är jämförbara med eller till och med högre än de intäkter som skulle ha blivit följden av en strikt tillämpning av artikel 14 i denna förordning.( 44 )
ii) De beräkningsregler som ska tillämpas på ”motsvarande nationella åtgärder”
80. Jag erinrar om att det i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854 föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska beräknas på de berörda företagens så kallade övervinster, och att en sats på minst 33 procent ska tillämpas.
81. Vad gäller motsvarande nationella åtgärder påpekar jag att det i artikel 14.2 i denna förordning inte fastställs någon metod för beräkning av det aktuella bidraget, utan att dessa åtgärder endast innebär att de beskattningsbara personerna omfattas av liknande regler som dem som reglerar detta bidrag. I skäl 63 i förordningen anges att en nationell åtgärd bör anses omfattas av regler liknande dem som reglerar det tillfälliga solidaritetsbidraget om den fastställer ett beskattningsunderlag och föreskriver en skattesats .
82. I förevarande fall är det utrett att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet grundar sig på en annan beräkningsmetod än beräkningsmetoden för det tillfälliga solidaritetsbidraget i artiklarna 15 och 16 i förordningen och att den förstnämnda metoden dessutom varierar beroende på vilken kategori av företag det rör sig om. I stället för att införa en renodlad vinstskatt, där skattebeloppet grundas på den skattepliktiga vinsten, har den belgiska lagstiftaren nämligen fastställt ett bidrag som för registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringssektorn och som har raffineringskapacitet i Belgien beräknas på grundval av den mängd råolja som raffinerats i Belgien, och för de oljebolag som betecknats som primära aktörer beräknas på grundval av den mängd oljeprodukter som frisläppts för konsumtion i Belgien.
83. Frågan uppkommer således huruvida medlemsstaterna, när de antar motsvarande nationella åtgärder, är skyldiga att tillämpa den beräkningsmetod som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854 eller om de, i förekommande fall, kan använda en annan metod för att fastställa bidragsbeloppet.
84. Med förbehåll för de villkor som anges nedan är det enligt min mening den sistnämnda tolkningen som gäller.
85. Så som jag har påpekat i punkt 81 ovan kräver artikel 14.2 i förordning 2022/1854 inte i sig att en motsvarande nationell åtgärd ska grunda sig på samma metod för beräkning av skattepliktiga vinster som det tillfälliga solidaritetsbidraget. Vad gäller den personkrets som omfattas anges det uttryckligen i skäl 63 i förordningen att den motsvarande nationella åtgärden bör omfatta samma sektorer som det tillfälliga solidaritetsbidraget. Inget jämförbart krav anges emellertid för beräkningen av detta bidrag. Följaktligen behöver underlaget för en motsvarande nationell åtgärd inte nödvändigtvis utgöras av de berörda företagens beskattningsbara vinst, såsom är fallet med det tillfälliga solidaritetsbidraget enligt nämnda förordning, utan kan baseras på andra faktorer
86. Även om unionslagstiftaren faktiskt har gett medlemsstaterna möjlighet att använda ”motsvarande nationella åtgärder”, har detta gjorts just för att ge dem ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av det tillfälliga solidaritetsbidraget. Användningen av sådana åtgärder innebär till sin natur att de kan skilja sig från solidaritetsbidraget i vissa tekniska avseenden, bland annat vad gäller den beräkningsmetod som valts, under förutsättning att de gör det möjligt att uppnå ett liknande mål som det som eftersträvas med nämnda bidrag. Om medlemsstaterna var skyldiga att exakt kopiera samtliga egenskaper för samma bidrag skulle möjligheten att använda en ”motsvarande nationell åtgärd” annars helt sakna självständig betydelse.
87. Jag anser följaktligen att eftersom metoden för att beräkna det bidrag som införts genom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet gör det möjligt att ålägga de oljebolag som är verksamma inom raffineringssektorn att betala ett bidrag som är jämförbart med det som följer av tillämpningen av den procentsats som föreskrivs i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska denna åtgärd anses uppfylla kraven i artikel 14.2 i samma förordning, även om den beräkningsmetod som används skiljer sig från den som föreskrivs för det tillfälliga solidaritetsbidraget.
88. För fullständighetens tillägger jag att eftersom de åtgärder som avser sådana oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer inte omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förordning, omfattas dessa företag, vad gäller dessa åtgärder, inte av de krav som följer av artikel 14.2 i samma förordning avseende metoderna för beräkning av det tillfälliga solidaritetsbidraget. Som jag har påpekat i punkt 78 ovan står det nämligen medlemsstaterna fritt att, inom ramen för sina befogenheter på skatteområdet, fastställa den metod som de anser vara lämplig med avseende på sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 2022/1854, dock under förutsättning att unionsrätten iakttas.( 45 )
b) Kriteriet om eftersträvandet av liknande mål
89. Jag påpekar att det andra kriteriet som en nationell åtgärd om införande av ett solidaritetsbidrag måste uppfylla för att kunna kvalificeras som ”motsvarande”, i den mening som avses i artikel 14.2 i förordning 2022/1854, är att liknande mål eftersträvas med denna åtgärd som det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i artikel 14.1 i förordningen och att de intäkter som den genererar används för ändamål som är jämförbara med dem som eftersträvas med det tillfälliga solidaritetsbidraget.
90. Vad närmare bestämt gäller frågan huruvida en nationell åtgärd eftersträvar liknande mål som det tillfälliga solidaritetsbidraget, i den mening som avses i artikel 14.2 i förordningen, preciseras det i skäl 63 i förordningen att målet med en sådan åtgärd ska anses likna det ”övergripande målet” för det tillfälliga solidaritetsbidrag som fastställs i nämnda förordning ”när det består i att bidra till överkomliga energipriser”.
91. I förevarande fall har den belgiska regeringen i sitt yttrande hävdat att detta villkor är uppfyllt, eftersom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet enligt artikel 4.4 i lagen av den 16 december 2022 uttryckligen syftar till att stödja hushåll( 46 ) och företag som drabbats av konsekvenserna av energikrisen och tvingas hantera exceptionellt höga priser.( 47 )
92. Det förefaller således som om detta krav, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, är uppfyllt i förevarande fall.
c) Kriteriet om generering av jämförbara eller högre belopp än de beräknade intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget
93. Jag erinrar om att enligt artikel 14.2 i förordning 2022/1854 ska motsvarande nationella åtgärder generera jämförbara eller högre intäkter i förhållande till de beräknade intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget.
94. Den belgiska regeringen har i sitt yttrande gjort gällande att det i artikel 4.3 i lagen av den 16 december 2022, oberoende av de intäkter som faktiskt genereras genom det bidrag som införts genom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet, föreskrivs en kompensationsmekanism som gör det möjligt att justera det erhållna beloppet så att det åtminstone når upp till det belopp som skulle ha uppburits om bidraget hade beräknats enligt den metod som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854 för det tillfälliga solidaritetsbidraget.
95. Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att genomföra de nödvändiga kontrollerna av de faktiska omständigheterna, att avgöra huruvida denna mekanism faktiskt gör det möjligt att säkerställa en sådan nivå, erinrar jag om att de beräknade intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget inte får vara lägre än det som följer av att en sats på minst 33 procent av ”övervinsterna” tillämpas.
d) Förslag till avgörande
96. Av ovanstående analys framgår att, med förbehåll för den hänskjutande domstolen prövning, en åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet verkar uppfylla de olika krav som ställs i förordning 2022/1854 för att kunna betecknas som en ”motsvarande nationell åtgärd”, i den mening som avses i artikel 14.2 i den förordningen, eftersom den är tillämplig på oljebolag som är verksamma inom raffinaderisektorn.
97. Nämnda förordning utgör inte hinder för att en sådan åtgärd utvidgar dess tillämpningsområde till andra sektorer än de som uttömmande räknas upp i artikel 14.1 i förordningen. Följaktligen innebär utvidgningen av kretsen av berörda företag till oljebolag som utsetts till primära aktörer inte i sig att åtgärdens förenlighet med samma förordning ska ifrågasättas, och inte heller dess klassificering som en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mån den tillämpas på oljebolag inom raffinaderisektorn. En sådan klassificering kan emellertid inte göras av de oljebolag som utsetts till primära aktörer och som inte omfattas av det personliga tillämpningsområdet för artikel 14.1.
98. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den andra frågan ska besvaras så, att artikel 14 i förordning 2022/1854 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en nationell åtgärd som är likvärdig med det tillfälliga solidaritetsbidraget och som, även om åtgärden är tillämplig på vissa av de företag och fasta driftsställen inom unionen som avses i artikel 2.17 i denna förordning och är föremål för detta bidrag enligt artikel 14.1 i förordningen, även utvidgar tillämpningsområde till andra kategorier av ekonomiska aktörer som inte omfattas av dessa bestämmelser, förutsatt att denna utvidgning inte påverkar åtgärdens likvärdighet med avseende på de företag som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse och åtgärden, vad gäller de företag och fasta driftsställen inom unionen som avses i artikel 14.1, uppfyller de krav som uppställs i förordningen för att nämnda åtgärd ska kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”.
C. Den tredje tolkningsfrågan
99. För det fall den första och den andra frågan ska besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen genom sin tredje fråga få klarhet i huruvida artikel 14 i förordning 2022/1854 är ogiltig på grund av att den strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan genom att den, genom en sådan nationell åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet, tillåter att de olika kategorier av företag som är verksamma inom sektorn för petroleumprodukter och företag och verksamheter inom kol- och naturgassektorerna behandlas olika.
100. Till att börja med understryka jag att denna fråga endast har ställts för det fall de två första frågorna ska besvaras jakande. Även om jag, såsom framgår av bedömningen ovan, föreslår att den första frågan ska besvaras jakande, i så mening att kapitel III i förordning 2022/1854 med giltig verkan antogs med stöd av artikel 122.1 FEUF, föreslår jag däremot att den andra frågan endast delvis ska besvaras jakande. Så som framgår av punkt 97 ovan kan en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet nämligen inte kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”, i den mening som avses i artikel 14.2 i denna förordning, vad gäller de oljebolag som 2022 betecknades som primära aktörer, eftersom sistnämnda företag inte omfattas av den personkrets som förordningen är tillämplig på ( ratione personae ). Vad gäller dessa företag genomför den åtgärd som är aktuell i det nationella målet således inte artikel 14 i förordningen, vilket innebär att stadgan inte är tillämplig på denna åtgärd.
101. För fullständighetens skull tillägger jag att det, med hänsyn till de uttryckliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat om saken i de mål som den har att avgöra, inte framstår som nödvändigt att pröva huruvida artikel 14 i förordning 2022/1854 är förenlig med artiklarna 20 och 21 i stadgan, i den mån den gör det möjligt att tillämpa den åtgärd som är aktuell i det nationella målet på oljebolag som är verksamma inom raffineringsindustrin.( 48 )
102. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att det saknas anledning att besvara den tredje frågan.( 49 )
D. Den fjärde och den femte tolkningsfrågan
103. Genom sin fjärde och sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artiklarna 30 och 110 FEUF ska tolkas så, att en sådan nationell åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet, som är tillämplig på oljebolag som betecknats som primära aktörer, utgör antingen en avgift med motsvarande verkan som en tull, som är förbjuden enligt artikel 30 FEUF, eller en diskriminerande intern skatt eller avgift som är förbjuden enligt artikel 110 FEUF.
104. Till att börja med erinrar jag om att EUF-fördragets bestämmelser om avgifter med motsvarande verkan och dess bestämmelser om diskriminerande interna skatter eller avgifter inte är tillämpliga kumulativt, vilket innebär att en åtgärd som omfattas av artikel 110 FEUF enligt fördragets systematik inte kan kvalificeras som en ”avgift med motsvarande verkan”.( 50 ) Det är således nödvändigt att först pröva huruvida det solidaritetsbidrag som infördes genom lagen av den 16 december 2022 kan kvalificeras som en avgift med motsvarande verkan som en importtull i den mening som avses i artikel 30 FEUF. Om så inte är fallet ska det därefter prövas huruvida denna avgift utgör en diskriminerande intern skatt eller avgift som är förbjuden enligt artikel 110 FEUF.
105. Vad för det första gäller artikel 30 FEUF påpekar jag att enligt EU-domstolens fasta praxis utgör varje pålaga, hur liten den än är och oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte är en tull i egentlig mening, en avgift med verkan motsvarande en tull. Däremot ska en pålaga som ingår i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter som enligt samma objektiva villkor systematiskt tas ut på varukategorier oberoende av deras ursprung eller bestämmelseort anses omfattas av artikel 110 FEUF, som förbjuder diskriminerande interna skatter eller avgifter.( 51 )
106. Det väsentliga kännetecknet för en avgift med motsvarande verkan som en tull, och som skiljer den från en intern skatt eller avgift i allmänhet, är enligt fast rättspraxis således att den förra uteslutande tas ut på varor som passerar gränsen, medan den senare tas ut på såväl importerade och exporterade varor som inhemska varor.( 52 )
107. I förevarande fall är den beskattningsgrundande händelsen för den avgift som införts genom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet varken att en gräns passeras eller import, utan den mängd petroleumprodukter som bearbetats och/eller frisläppts för konsumtion.( 53 ) Vad närmare bestämt gäller de oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer, ska enligt den åtgärd som är aktuell i det nationella målet en avgift på 7,8 euro tas ut per kubikmeter av den produkt som ”frisläppts för konsumtion” mellan den 1 januari 2022 och den 31 december 2023. Enligt samma kriterier ska avgiften dessutom tas ut på både importerade och inhemska produkter, oberoende av deras ursprung eller destination.
108. Den omständighet som den hänskjutande domstolen har påpekat, nämligen att detta bidrag, eftersom det inte utvinns någon råolja i Belgien, i praktiken endast avser importerad olja, påverkar inte detta konstaterande.
109. Av domstolens praxis följer nämligen, såsom jag erinrat om i punkt 103 ovan, att även en avgift som läggs på en vara som importeras från en annan medlemsstat, trots att det inte finns någon identisk eller liknande inhemsk vara, inte utgör en avgift med motsvarande verkan, utan en intern skatt eller avgift i den mening som avses i artikel 105 FEUF, om den omfattas av ett allmänt system för interna avgifter som systematiskt tas ut på kategorier av varor enligt objektiva kriterier som tillämpas oberoende av varornas ursprung.( 54 ) Den aktuella avgiften måste, för att kunna anses vara en del av ett generellt system för interna skatter och avgifter, utgå för likadana varor oavsett om de avsätts på den inhemska marknaden eller exporteras, på samma sätt, i samma handelsled och att avgiftsskyldigheten, också den, måste inträda på grund av samma avgiftsgrundande händelse för de båda varorna.( 55 )
110. I förevarande fall, och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, omfattas den åtgärd som är aktuell i det nationella målet av ett sådant system och ska denna följaktligen bedömas mot bakgrund av artikel 110 FEUF.
111. Vad för det andra gäller artikel 110 FEUF är det enligt första stycket i denna artikel förbjudet för medlemsstaterna att, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor. Enligt andra stycket i samma artikel är det även förbjudet för medlemsstaterna att på varor från andra medlemsstater lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor.
112. Jag understryker även att denna bestämmelse utgör ett komplement till bestämmelserna om avskaffande av tullar och avgifter med motsvarande verkan, eftersom den syftar till att säkerställa fri rörlighet för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor genom att avskaffa alla former av skydd som kan följa av tillämpningen av interna skatter eller avgifter som diskriminerar varor med ursprung i andra medlemsstater. Bestämmelse syftar till att säkerställa att de interna skatterna eller avgifterna från konkurrenssynpunkt blir helt neutrala i förhållandet mellan varor som redan finns på den nationella marknaden och varor som importeras.( 56 )
113. Domstolen har således slagit fast att ett beskattningssystem kan anses vara förenligt med artikel 110 FEUF endast om det är fastställt att det är utformat så, att importerade varor inte under några omständigheter beskattas högre än inhemska varor och att det således inte i något fall får diskriminerande effekter.( 57 ) Domstolen har i detta sammanhang preciserat att det är oförenligt med artikel 110 första stycket FEUF att belägga en importerad vara med skatter eller avgifter, vilka fastställs enligt andra beräkningsmetoder och regler än de som gäller för en liknande inhemsk vara, om detta leder till en högre skatt eller avgift för den vara som importerats, även om denna skillnad endast uppstår i vissa fall.( 58 ) Förbudet i artikel 110 FEUF ska således tillämpas varje gång en intern skatt eller avgift i en medlemsstat kan avskräcka från import av varor från andra medlemsstater till förmån för inhemska varor.( 59 )
114. Däremot begränsar gemenskapsrätten, på dess nuvarande stadium, inte medlemsstaternas frihet att upprätta ett differentierat avgiftssystem för vissa varor enligt objektiva kriterier, även om det är fråga om liknande varor i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Sådana olika beräkningsmetoder är emellertid förenliga med gemenskapsrätten enbart om de tjänar mål vilka, även de, är förenliga med fördragets och sekundärrättens krav och om formerna för dem är av den arten att all direkt eller indirekt diskriminering av import från andra medlemsstater eller skydd av konkurrerande inhemska varor undviks.( 60 ) I avsaknad av likhet ska det dessutom prövas huruvida den granskade åtgärden är förenlig med artikel 110 andra stycket i EUF-fördraget, som har till syfte att omfatta alla former av indirekt skatteprotektionism när det gäller varor som, utan att vara likartade i den mening som avses i artikel 110 första stycket FEUF, ändå befinner sig i ett partiellt, indirekt eller potentiellt konkurrensförhållande.( 61 )
115. Av de skäl som jag kommer att redogöra för i följande punkter avgörande anser jag att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte kan kvalificeras som en diskriminerande intern skatt eller avgift i den mening som avses i artikel 110 FEUF.
116. Av de egenskaper som den åtgärd som är aktuell i det nationella målet har, och som jag har erinrat om i punkt 107 ovan, framgår att åtgärden grundar sig på objektiva kriterier, det vill säga mängden råolja eller petroleumprodukter som raffinerats eller frisläppts för konsumtion, utan att det görs någon åtskillnad beroende på de berörda produkternas ursprung. Vid första anblicken förefaller denna åtgärd således inte kunna ge upphov till diskriminering, mot bakgrund av den praxis från domstolen som jag har erinrat om i punkterna 111–114 ovan.
117. Vidare erinrar jag om att artikel 110 första stycket FEUF förbjuder varje diskriminerande åtgärd som består i att importerade varor behandlas olika i skattehänseende i förhållande till liknande inhemska varor, medan artikel 110 andra stycket FEUF avser skatter som indirekt kan skydda andra inhemska varor. För att det ska kunna konstateras att det föreligger en skillnad i skattemässig behandling eller någon annan form av diskriminering av varor från andra medlemsstater är det således nödvändigt att identifiera liknande inhemska varor eller konkurrerande inhemska varor som kan skyddas genom den omtvistade åtgärden, vilket naturligtvis förutsätter att det finns sådana varor i landet.
118. Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall vill få klarhet i huruvida det föreligger en eventuell diskriminering på grund av att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet i praktiken endast drabbar importerad olja, eftersom ingen olja utvinns i Belgien och andra energiprodukter som utvinns i denna medlemsstat utesluts, har den inte identifierat dessa produkter och inte lämnat några närmare uppgifter om dem.( 62 ) Vad gäller tillämpningen av denna åtgärd på oljebolag som betecknats som primära aktörer kan denna enligt mig inte anses utgöra diskriminering i den mening som avses i artikel 101 FEUF. Den särbehandling av de olika petroleumprodukterna är nämligen grundad på objektiva skäl, i den mening som avses i domstolens rättspraxis som nämns i punkterna 113 och 114 ovan. Detta gäller särskilt fotogen( 63 ) och lampolja( 64 ), vilka båda tas upp av den hänskjutande domstolen i samband med dess fjärde och femte förhandsfrågor.
119. Mot bakgrund av det ovan anförda, anser jag att den fjärde och den femte frågan ska besvaras på följande sätt: Artiklarna 30 och 110 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell åtgärd som tar ut ett tillfälligt solidaritetsbidrag av de oljebolag som betecknats som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter, beräknat på grundval de kvantiteter av dessa produkter som frisläppts för konsumtion, under förutsättning att bidraget tillämpas oberoende av de berörda produkternas ursprung och inte direkt eller indirekt belägger varor från andra medlemsstater med en högre avgift än liknande inhemska varor eller tar ut en intern skatt eller avgift för att indirekt skydda annan inhemsk produktion.
E. Den sjätte tolkningsfrågan
120. Genom sin sjätte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artiklarna 107.1 och 108 FEUF ska tolkas så, att det tillfälliga solidaritetsbidraget, i den mån det endast är tillämpligt på vissa företag som är verksamma inom oljesektorn och inte på naturgas- och kolsektorerna, utgör ett olagligt statligt stöd.
121. Jag erinrar inledningsvis om att enligt domstolens fasta praxis kan en åtgärd endast kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF om samtliga följande villkor är uppfyllda. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.( 65 )
122. Jag påpekar att hänskjutande domstolens frågor huvudsakligen avser huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet är selektiv.
123. Det framgår av domstolens praxis att det, för att avgöra huruvida en nationell åtgärd kan ge en selektiv fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, ska prövas huruvida, inom ramen för en viss rättslig reglering, denna åtgärd kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande.( 66 )
124. För att en sådan skatteåtgärd som den som är aktuell i det nationella målet ska kunna kvalificeras som ”selektiv” är det närmare bestämt nödvändigt att, i ett första steg, definiera referenssystemet, det vill säga den skatteordning som ”normalt” sett är tillämplig i den berörda medlemsstaten, och att, i ett andra steg, visa att den aktuella åtgärden avviker från referenssystemet genom att den behandlar ekonomiska aktörer, som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med skatteordningen, olika. Begreppet statligt stöd avser dock inte sådana åtgärder som innebär att företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer, med hänsyn till målsättningen med den aktuella rättsliga regleringen, behandlas olika, med följden att dessa åtgärder således i princip är selektiva, när den berörda medlemsstaten, i ett tredje steg, förmår visa att denna särbehandling är motiverad, eftersom den följer av beskaffenheten av eller systematiken i det system som åtgärderna ingår i.( 67 )
125. Definitionen av referensramen är av större betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom förekomsten av en ekonomisk fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, endast kan fastställas i förhållande till vad som kan betecknas som ”normal” beskattning.( 68 ) Det ska i detta hänseende understrykas att fastställandet av referensramen måste vara resultatet av en objektiv prövning av innehållet i, sambandet med och de konkreta verkningarna av de bestämmelser som är tillämpliga enligt lagstiftningen i denna stat,( 69 ) och vidare att det, utanför de områden där unionens skattelagstiftning har varit föremål för harmonisering, är den berörda medlemsstaten som, vid utövandet av sina befogenheter på området för direkt beskattning och med hänsyn till sitt självbestämmande i skattefrågor, bestämmer de grundläggande kännetecknen för skatten, vilka i princip definierar det referenssystem eller den ”normala” skatteordning, utifrån vilken selektivitetsvillkoret ska bedömas. Fastställandet av skattens grundläggande kännetecken omfattar beskattningsunderlaget och den beskattningsgrundande händelsen, men även eventuella undantag från denna skatt.( 70 )
126. När skatteåtgärden i fråga inte kan skiljas från det allmänna skattesystemet i den berörda medlemsstaten är det följaktligen detta system som det ska hänvisas till. När det däremot framgår att en sådan åtgärd är klart avskiljbar från nämnda system kan det inte uteslutas att den referensram som ska beaktas är mer begränsad än det berörda allmänna systemet, eller till och med att den avser själva åtgärden, när denna framstår som en regel med en självständig rättslig logik och det är omöjligt att identifiera ett sammanhängande regelverk utanför denna åtgärd.( 71 )
127. I förevarande fall inför lagen av den 16 december 2022 inte något undantag i egentlig mening, utan begränsar tillämpningsområdet för den tillfälliga solidaritetsavgiften till vissa företag som är verksamma inom oljesektorn, och utesluter andra företag inom denna sektor och företag som är verksamma inom naturgas- och kolsektorerna. De sistnämnda undantas således från detta bidrag och kan i princip åtnjuta en selektiv fördel i förhållande till de företag som omfattas av bidraget.( 72 )
128. Vad gäller fastställandet av referensramen, i samband med det första steget i bedömningen, vill jag påpeka att det tillfälliga solidaritetsbidrag som tas ut av vissa bolag inom oljesektorn utgör en exceptionell avgift som, i likhet med förordning 2022/1854 som införandet av bidraget grundas på, har antagits för att hantera en krissituation och eftersträvar ett specifikt mål, nämligen att mildra energikrisens konsekvenser för enskilda och företag.( 73 ) Bidraget har således en självständig rättslig logik som klart kan urskiljbar från det allmänna skattesystemet. Följaktligen anser jag att referensramen utgörs av lagen av den 16 december 2022 om införandet av detta bidrag.
129. Som ett andra steg i bedömningen ska det således fastställas huruvida nämnda bidrag ger upphov till skillnader i behandling mellan aktörer som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med referenssystemet, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation. I detta syfte är det viktigt att jämföra dels situationen för de aktörer som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget, dels situationen för de olika kategorier av aktörer som, även om de enligt sökandena i det nationella målet befinner sig i en i faktiskt och rättsligt hänseende jämförbar situation, inte är skyldiga att betala detta bidrag.
130. Vad gäller de aktörer som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget påpekar jag att registrerade oljebolag som är verksamma inom raffineringssektorn ingår bland de företag som är skyldiga att betala detta bidrag enligt artikel 14 i förordning 2022/1854, på grund av att de har gjort övervinster i samband med energikrisen. Jag konstaterar vidare att, såsom framgår av beslutet om hänskjutande och såsom den belgiska regeringen och kommissionen har påpekat, de oljebolag som betecknats som primära aktörer står för minst 90 procent av den totala volymen av oljeprodukter som frisläppts för konsumtion i Belgien. Denna omständighet utgör en viktig indikation på omfattningen av deras ekonomiska verksamhet och deras skattemässiga kapacitet. I detta sammanhang förefaller den nationella lagstiftaren ha sett till att det solidaritetsbidrag som föreskrivs i den nationella lagstiftningen uteslutande tas ut av oljebolag som har en betydande marknadsandel inom bränslehandeln.
131. De företag som inte omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget förefaller däremot befinna sig i en annan situation. För det första står oljebolag som inte har ställning som primära aktörer endast för omkring 10 procent av marknaden för de oljeprodukter som berörs av den belgiska åtgärden.( 74 ) För det andra befinner sig de primära aktörerna för andra produktkategorier, såsom fotogen och lampolja, också i en annan situation, dels med beaktande av de mycket begränsade mängder fotogen som distribueras på den belgiska marknaden, dels med beaktande av de särdrag som kännetecknar marknaden för fotogen, vilken inte direkt berör slutkonsumenterna.( 75 ) För det tredje har även de företag som är verksamma inom kol- och naturgassektorerna olika särdrag, eftersom kol endast förekommer marginellt på den belgiska marknaden, det inte förekommer någon utvinning av naturgas och marknaden för distribution av naturgas skiljer sig från marknaden för frisläppande för konsumtion av de oljeprodukter som berörs av åtgärden.( 76 )
132. Under dessa omständigheter, och utan att det påverkar den bedömning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, anser jag att det tillfälliga solidaritetsbidraget inte medför någon skillnad i behandling mellan aktörer som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med referenssystemet, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation.
133. Om denna slutsats bekräftas av domstolen, är det inte nödvändigt att inom ramen för det tredje steget i bedömningen pröva huruvida bidraget eventuellt kan motiveras av skattesystemets grundläggande eller vägledande principer,( 77 ) eftersom begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon relevant omständighet i detta avseende.( 78 )
134. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den sjätte frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning om införande av ett tillfälligt solidaritetsbidrag inte utgör ett statligt stöd om den inte innebär att aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation behandlas olika med hänsyn till det mål som eftersträvas med denna lagstiftning.
V. Förslag till avgörande
135. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de frågor som ställts av Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) ska besvaras på följande sätt:
1) Rådets förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna, inbegripet kapitel III däri, har med giltig verkan antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, med iakttagande av de krav som uppställs däri och således inom ramen för de befogenheter som tilldelats unionen samt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse.
2) Artikel 14 i förordning 2022/1854
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en nationell åtgärd som är likvärdig med det tillfälliga solidaritetsbidraget och som, även om åtgärden är tillämplig på vissa av de företag och fasta driftsställen inom unionen som avses i artikel 2.17 i denna förordning och är föremål för detta bidrag enligt artikel 14.1 i förordningen, även utvidgar tillämpningsområde till andra kategorier av ekonomiska aktörer som inte omfattas av dessa bestämmelser, förutsatt att denna utvidgning inte påverkar åtgärdens likvärdighet med avseende på de företag som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse och åtgärden, vad gäller de företag och fasta driftsställen inom unionen som avses i artikel 14.1, uppfyller de krav som uppställs i förordningen för att nämnda åtgärd ska kunna kvalificeras som en ”motsvarande nationell åtgärd”.
ska tolkas så,
att de inte utgör hinder för en nationell åtgärd som tar ut ett tillfälligt solidaritetsbidrag av de oljebolag som betecknats som primära aktörer för diesel, gasolja och bensinprodukter, beräknat på grundval de kvantiteter av dessa produkter som frisläppts för konsumtion, under förutsättning att bidraget tillämpas oberoende av de berörda produkternas ursprung och inte direkt eller indirekt belägger varor från andra medlemsstater med en högre avgift än liknande inhemska varor eller tar ut en intern skatt eller avgift för att indirekt skydda annan inhemsk produktion.
ska tolkas så,
att en nationell lagstiftning om införande av ett tillfälligt solidaritetsbidrag inte utgör ett statligt stöd om den inte innebär att aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation behandlas olika med hänsyn till det mål som eftersträvas med denna lagstiftning.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261 I, 2022, s. 1).
3 Nämligen artiklarna 30, 110, 107.1 och 108.3 FEUF samt artikel 14 i denna förordning.
4 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, Electrabel m.fl. (C‑633/23, EU:C:2025:991), och dom av den 22 januari 2026, Secab (C‑423/23, EU:C:2026:32), mål i vilka jag har utarbetat förslag till avgörande. Se även mina förslag till avgörande i de förenade målen Axpo Energy Romania och PPC Renewables Romania (C‑251/24 och C‑392/24, EU:C:2026:521), och i målet 2Valorise Ham m.fl. (C‑467/24, EU:C:2026:608). Förordning 2022/1854 är för övrigt föremål för flera pågående mål om ogiltigförklaring vid tribunalen. Se målen, Electrawinds Shabla South/rådet (T‑759/22), Vermilion Energy Netherlands m.fl./rådet (T‑775/22), Vermilion Exploration and Production Ireland och Vermilion Energy Ireland/rådet (T‑795/22), ExxonMobil Producing Netherlands och Mobil Erdgas Erdöl/rådet (T‑802/22), samt Petrogas E&P Netherlands/rådet (T‑803/22).
5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 december 2006 om fastställande av den statistiska näringsgrensindelningen Nace rev. 2 och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3037/90 och vissa EG-förordningar om särskilda statistikområden (EUT L 393, 2006, s. 1).
6 Belgisch Staatsblad av den 22 december 2022, s. 98815.
7 Det rör sig närmare bestämt om Varo Energy Belgium NV, EG Retail (Belgium) BV, Gilops Group NV, Van Raak Trading NV och Kuwait Petroleum (Belgium) NV.
8 Se dom av den 11 juni 2026, Centro Petroli Roma (C‑386/24, EU:C:2026:471, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
9 Svaret på denna fråga riskerar nämligen att undergräva den rättsliga grunden för denna lag och kan således påverka sökandenas skyldighet att betala bidraget.
10 Det rättsliga sammanhang i vilket en ny lagstiftning ingår kan bidra till att klargöra det mål som eftersträvas med den. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑157/21, EU:C:2022:98, punkterna 121 och 122 samt där angiven rättspraxis).
11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden (C‑61/22, EU:C:2024:251, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis).
12 Artikel 122.1 FEUF har nämligen även använts som rättslig grund för flera andra unionsakter som antagits för att hantera krissituationer utanför energiområdet, bland annat under migrationskrisen (se rådets förordning (EU) 2016/369 av den 15 mars 2016 om tillhandahållande av krisstöd inom unionen (EUT L 70, 2016, s. 1)) och under covid-19-pandemin (se, bland annat, rådets förordning (EU) 2020/521 av den 14 april 2020 om aktivering av krisstöd enligt förordning (EU) 2016/369 och om ändring av dess bestämmelser med hänsyn till covid-19-utbrottet (EUT L 117, 2020, s. 3)).
13 Se, bland annat, skälen 13 och 14 i förordning 2022/1854.
14 Se skälen 6, 7 och 9 och artikel 1 i förordning 2022/1854.
15 Se, analogt, dom av den 24 oktober 1973, Rewe Zentral (10/73, EU:C:1973:111, punkt 15).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 354 och där angiven rättspraxis). Se, även, mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (C‑467/24, EU:C:2026:608, punkt 60) och i målet Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24, punkt 77).
17 Se skälen 14, 51 och 57 i förordning 2022/1854.
18 Se skäl 54 i förordning 2022/1854.
19 Se, bland annat, artikel 3.3 FEU. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598 punkterna 38 och 41).
20 Av domstolens praxis följer även att tillämpningen av solidaritetsprincipen inte innebär att unionens politik inte i något fall får ha en negativ inverkan på en medlemsstats särskilda intressen på det berörda området. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkterna 44, 49, 53 och 73).
21 Se artikel 194.1 FEUF.
22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2017, Anagnostakis/kommissionen (C‑589/15 P, EU:C:2017:663, punkt 71).
23 Själva begreppet solidaritet ska förstås som något som omfattar såväl medlemsstaterna som slutkonsumenterna. Det är nämligen svårt att föreställa sig att ”andan av solidaritet” skulle kunna skiljas från de nationella konsumenternas intressen, som den i slutändan också måste gynna.
24 Se, bland annat, skälen 6, 7, 14 och 57 och artikel 17 i förordning 2022/1854.
25 Se för att liknande resonemang punkt 28 ovan.
26 Se artiklarna 114.2 och 194.3 FEUF, genom vilka ett annat förfarande för åtgärder på energiområdet införs som är av ” främst fiskal karaktär ” (min kursivering).
27 Se dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar (C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 97), av vilken det framgår att även om direkt beskattning huvudsakligen omfattas av medlemsstaternas befogenhet, utgör denna omständighet inte hinder för unionens möjligheter att utöva sina befogenheter på detta område, vilket för övrigt har varit föremål för harmoniseringsåtgärder inom vissa sektorer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 73). Flera direktiv om direkt beskattning har dessutom antagits med stöd av artikel 115 FEUF (se, bland annat, rådets direktiv (EU) 2022/2523 av den 14 december 2022 om säkerställande av en global minimiskattenivå för multinationella koncerner och storskaliga nationella koncerner i unionen (EUT L 328, 2022, s. 1)).
28 Se, bland annat, dom av den 24 oktober 1973, Balkan-Import-Export (5/73, EU:C:1973:109, punkterna 14 och 15).
29 Det framgår av den rättspraxis som jag har erinrat om i punkt 29 ovan att om en unionsrättsakt har flera syften eller flera beståndsdelar, och om ett av dessa syften eller en av dessa beståndsdelar kan identifieras som det – eller den – huvudsakliga eller dominerande, medan de övriga endast är av underordnad betydelse eller har en ytterst begränsad räckvidd, ska den rättsliga grunden för att anta denna rättsakt fastställas utifrån dess huvudsakliga syfte eller beståndsdel.
30 Se, analogt, dom av den 24 oktober 1973, Balkan-Import-Export (5/73, EU:C:1973:109, punkt 15), och dom av den 24 oktober 1973, Rewe Zentral (10/73, EU:C:1973:111, punkt 15). Detta förbehåll skulle däremot kunna anses avse andra bestämmelser i EUF-fördraget som särskilt är avsedda att hantera brådskande situationer, såsom artiklarna 66, 78.3, 143.2, 213 och 222 FEUF.
31 Se dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet (C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 80).
32 Se dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) (C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 38).
33 Jag påpekar att det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka nationell rätt, att avgöra huruvida den åtgärd som är aktuell i det nationella målet utgör en ”motsvarande nationell åtgärd” i den mening som avses i artikel 14 i förordning 2022/1854, och i synnerhet huruvida denna åtgärd är förenlig med förordningen. EU-domstolen är emellertid fortfarande behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som är nödvändiga för att den ska kunna döma i saken.
34 Jag påpekar även att artikel 2.21 i förordning 2022/1854 definierar en ”motsvarande nationell åtgärd” som en åtgärd av lagstiftnings-, reglerings- eller förvaltningskaraktär som har antagits och offentliggjorts av en medlemsstat senast den 31 december 2022. Detta tidsmässiga villkor förefaller emellertid vara uppfyllt, eftersom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet antogs genom lagen av den 16 december 2022, som trädde i kraft den 22 december 2022.
35 Dessa sektorer nämns för övrigt flera gånger i förordningen, bland annat i artikel 2.17, 2.18 och 2.19, i vilka begreppen ”unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, ”övervinster” respektive ”solidaritetsbidrag” definieras.
36 Se skäl 51 i förordning 2022/1854.
37 Se skälen 6, 9 och 14 i förordning 2022/1854.
38 Den motsvarande nationella åtgärden utgör nämligen en alternativ metod för att göra det möjligt för medlemsstaterna att eftersträva målen med det tillfälliga solidaritetsbidraget, och kan i avsaknad av uttryckliga uppgifter inte tolkas så, att medlemsstaterna får bortse från de väsentliga delarna av den ram som unionslagstiftaren har fastställt.
39 Det skulle även innebära att kravet i artikel 14.2 i förordning 2022/1854, enligt vilket nationella åtgärder ska ”motsvara” detta bidrag, förlorar sitt innehåll (se mitt förslag till avgörande i målet Acea Produzione m.fl., C‑153/25, punkt 52).
40 Företag och fasta driftsställen i unionen som är verksamma inom naturgas- och kolsektorerna omfattas således inte av tillämpningsområdet för denna åtgärd, trots att de omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14.1 i förordning 2022/1854.
41 Se även mitt förslag till avgörande i målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25, punkt 55.
42 Dess syfte är att samordna medlemsstaternas insatser i samband med energikrisen, genom att fastställa en minimiuppsättning gemensamma, exceptionella, riktade och tidsmässigt begränsade regler.
43 Se även mitt förslag till avgörande i målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25 punkt 56).
44 Se även mitt förslag till avgörande i målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25, punkt 64).
45 Se även mitt förslag till avgörande i målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25, punkterna 56 och 65).
46 Dessutom hävdar den belgiska regeringen att den belgiska lagstiftaren har vidtagit flera av de åtgärder som räknas upp i artikel 17.1 i förordning 2022/1854, i synnerhet åtgärder för att förlänga den subventionerade tariffen samt införandet av ett värmebidrag, ett eldningsoljebidrag och ett federalt bidrag för el och gas för att stödja hushållen.
47 Enbart den omständigheten att en nationell lagstiftning påstås eftersträva ett visst mål är inte i sig tillräckligt för att visa att den faktiskt eftersträvar detta mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Det finns emellertid ingenting i beslutet om hänskjutande som tyder på att den åtgärd som är aktuell i det nationella målet inte är ägnad att uppnå det eftersträvade målet.
48 Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att det enbart är oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer som har väckt talan vid den hänskjutande domstolen och att dessa företag inte hade något berättigat intresse av att få lagen av den 16 december 2022 ogiltigförklarad, eftersom denna lag är tillämplig på oljebolag som är verksamma inom raffineringsindustrin. Den hänskjutande domstolen har således preciserat att den inte kommer att pröva denna lag i detta avseende, förutom om det visar sig att de berörda bestämmelserna även ska ogiltigförklaras på grund av att de är oupplösligt förbundna med de bestämmelser som rör de oljebolag som år 2022 betecknades som primära aktörer.
49 För fullständighetens skull påpekar jag att frågan huruvida det intäktstak som föreskrivs i artikel 6 i förordning 2022/1854 och de nationella åtgärder som införlivar denna bestämmelse är förenliga med artiklarna 20 och 21 i stadgan har analyserats ingående i mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (C‑467/24, EU:C:2026:608, punkterna 52–54, 104–108, 130 och 131).
50 Se dom av den 6 december 2018, FENS (C‑305/17, EU:C:2018:986, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
51 Se dom av den 14 juni 2018, Lubrizol France (C‑39/17, EU:C:2018:438, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
52 Se dom av den 2 oktober 2014, Orgacom (C‑254/13, EU:C:2014:2251, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
53 Det framgår av beslutet om hänskjutande att uttrycket ”frisläppt för konsumtion” i nationell rätt avser den tidpunkt då punktskatt kan tas ut och avser tillverkning, bearbetning eller import av varan. Uttaget blir således utkrävbart när varan släpps fri för konsumtion, oberoende av den efterföljande försäljningen till konsumenten.
54 Se även dom av den 7 mars 2024, Fallimento Esperia och GSE (C‑558/22, EU:C:2024:209, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
55 Se dom av den 2 oktober 2014, Orgacom (C‑254/13, EU:C:2014:2251, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2024, kommission/Malta (Beskattning av begagnade varor) (C‑694/22, EU:C:2024:158, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
57 Se dom av den 22 februari 2024, kommission/Malta (Beskattning av begagnade varor) (C‑694/22, EU:C:2024:158, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
58 Se dom av den 22 februari 2024, kommission/Malta (Beskattning av begagnade varor) (C‑694/22, EU:C:2024:158, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
59 Se dom av den 22 februari 2024, kommission/Malta (Beskattning av begagnade varor) (C‑694/22, EU:C:2024:158, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Det ska i detta hänseende även påpekas att klassificeringen av liknande varor avser varor som ur konsumenternas synvinkel har liknande egenskaper och svarar mot samma behov (se, för ett liknade resonemang, dom av den 17 februari 1976, Rewe-Zentrale des Lebensmitell-Großhandels, 45/75, EU:C:1976:22, punkt 12).
60 Se dom av den 8 november 2007, Stadtgemeinde Frohnleiten och Gemeindebetriebe Frohnleiten (C‑221/06, EU:C:2007:657, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
61 Dom av den 11 juli 2019, kommissionen/Grekland (Tsipouro) (C‑91/18, EU:C:2019:600, punkt 33).
62 Förutom att den hänskjutande domstolen inte har preciserat vilka energiprodukter som utvinns i Belgien, har den inte identifierat någon nationell produkt som kan anses likna eller konkurrera med importerade oljeprodukter, i den mening som avses i den praxis från EU-domstolen som jag har erinrat om i punkt 113 ovan. När det gäller övriga energiprodukter som kan omfattas av den tillfälliga solidaritetsavgiften, såsom kol eller naturgas, hävdar den belgiska regeringen att deras undantag från denna avgifts tillämpningsområde är motiverat av objektiva skäl som, vad gäller det förstnämnda, har att göra med denna sektors ringa betydelse för den belgiska energiförbrukningen samt den särskilda situationen för den enda aktören som är verksam inom sektorn, och, vad gäller det sistnämnda, med avsaknaden av naturgasproduktion i denna medlemsstat. Om dessa omständigheter är visade, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, kan tillämpningen av den omtvistade åtgärden i det nationella målet inte anses omfattas av det förbud som föreskrivs i artikel 110 FEUF, eftersom särbehandlingen av dessa sektorer jämfört med sektorn för oljeprodukter inte kommer av en vilja att gynna nationell produktion som konkurrerar med dessa, utan kan förklaras av de berörda sektorernas särdrag.
63 Fotogen används nämligen främst som flygbränsle och är i princip inte en oljeprodukt avsedd för enskilda. De primära aktörerna på marknaden för flygbränsle, det vill säga flygplatsoperatörerna, skulle inte ha tillgång, eller åtminstone inte i samma utsträckning, till oljemarknaderna och skulle därför inte ha gjort exceptionella vinster i samband med försäljningen av oljeprodukter direkt till slutkonsumenterna.
64 När det gäller lampolja påpekar jag att de handlingar som domstolen har tillgång till innehåller mycket lite information om dess egenskaper och specifika användning på den belgiska marknaden. Det framgår framför allt inte av dessa handlingar att den skiljer sig från andra oljeprodukter som omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget genom en tillräckligt tydlig skillnad vad gäller användningen, i likhet med fotogen. Med hänsyn till den belgiska regeringens yttranden tycks det snarare som om undantaget från tillämpningsområdet för detta solidaritetsbidrag är motiverad av den försumbara mängd lampolja som är frisläppt för konsumtion på den belgiska marknaden jämfört med mängden av andra oljeprodukter, såsom diesel, gasol eller bensin. Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra avseende förekomsten och omfattningen av denna kvantitativa skillnad, förefaller undantaget för lampolja att vila på ett objektivt, verifierbart och från produktens ursprung oberoende kriterium, nämligen den volym som är frisläppt för konsumtion, så att det inte i sig kan anses utgöra en diskriminering i den mening som avses i artikel 110 FEUF. Denna slutsats gäller i än högre grad eftersom beaktandet av ett sådant kriterium gör det möjligt att säkerställa en effektiv tillämpning av en krisintervention på energimarknaderna, såsom den som är aktuell i det nationella målet. I förevarande fall kunde lagstiftaren, med hänsyn till den särskilt ringa mängd lampolja som är frisläppt för konsumtion, rimligen anse att beskattningen av de primära aktörer som berörs av denna produkt inte hade ett tillräckligt betydande samband med det mål som eftersträvas genom denna mekanism.
65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2025, Prezydent Miasta Mielca (C‑453/23, EU:C:2025:285, punkt 36 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Prezydent Miasta Mielca).
66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl. (C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
67 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Prezydent Miasta Mielca (punkt 44 och där angiven rättspraxis).
68 Se domen i målet Prezydent Miasta Mielca (punkt 45 och där angiven rättspraxis). Ett fel vid fastställandet av referenssystemet medför följaktligen med nödvändighet att hela bedömningen av selektivitetskriteriet blir felaktig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Ungern, C‑596/19 P, EU:C:2021:202, punkt 52).
69 Se domen i målet Prezydent Miasta Mielca (punkterna 46 och 47 samt där angiven rättspraxis).
70 Se domen i målet Prezydent Miasta Mielca (punkterna 48 och 49 samt där angiven rättspraxis). Enligt generaladvokat Kokott är kommissionens och unionsdomstolens prövning av referensramen, med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av denna ram, begränsad till en rimlighetsprövning som syftar till att fastställa om den nationella lagstiftningen är utformad på ett uppenbart inkonsekvent sätt eller om de nationella myndigheterna tillämpar denna lagstiftning uppenbart contra legem (se, bland annat, hennes förslag till avgörande i de förenade målen Atlas Copco Airpower m.fl./kommissionen, C‑755/23 P och C‑756/23 P, EU:C:2026:264, punkterna 38–41).
71 Se även punkt 136 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 [FEUF] (EUT C 262, 2016, s. 1), i vilken det i huvudsak preciseras att vissa särskilda (fristående) avgifter, såsom avgifter på vissa produkter eller verksamheter med negativ påverkan på miljö eller hälsa, som egentligen inte utgör en del av ett mer övergripande skattesystem, i allmänhet själva utgör referenssystemet.
72 I artikel 107.1 FEUF definieras nämligen statliga ingripanden utifrån vilka verkningar de har, oberoende av vilka metoder som används (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 26 april 2018, ANGED, C‑233/16, EU:C:2018:280, punkterna 46 och 47 samt där angiven rättspraxis).
73 Jag erinrar om att enligt domstolens praxis får medlemsstaterna, när de fastställer de grundläggande kännetecknen för en skatt, inom ramen för deras självbestämmande i skattefrågor, utöver ett rent budgetmässigt mål, eftersträva andra mål som således också utgör en del av referensramen (se domen i målet Prezydent Miasta Mielca, punkt 51).
74 Deras förmåga att betala skatt skulle alltså vara lägre, medan den administrativa bördan i samband med uppbörden av den belgiska skatten skulle kunna vara oproportionerlig i förhållande till de intäkter den kan förväntas generera. Denna omständighet är av särskild betydelse med tanke på dessa entiteters kostnadsstruktur, vilket skulle kunna försvåra betalningen av denna skatt.
75 Se punkt 114 ovan.
76 I Belgien används nämligen den största delen av gasen för elproduktion, medan oljeprodukter endast i begränsad utsträckning används för detta ändamål.
77 Se den praxis från domstolen som det hänvisats till i punkt 124 ovan.
78 Eftersom det tillfälliga solidaritetsbidraget – med förbehåll för den prövning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra – inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, saknas det anledning att pröva om det kan kvalificeras som olagligt stöd med avseende på artikel 108.3 FEUF.