Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑447/24 Höldermann

I. Inledning

1. Rätten till en rättvis rättegång är en av grundprinciperna i ett demokratiskt samhälle. Rätten för misstänkta och tilltalade att närvara vid rättegången bygger på denna rättighet och bör säkerställas i hela Europeiska unionen. Denna rätt är emellertid inte absolut. På vissa villkor bör misstänkta och tilltalade uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kunna avstå från denna rätt.

2. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande rör i det sammanhanget tolkningen av artikel 9.1 i) i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299.

3. Begäran har framställts i ett mål om verkställighet i Tyskland av en dom som meddelats i Polen, genom vilken en tysk medborgare dömts till ett fängelsestraff. Nämnda medborgare, som själv begärt vid polsk domstol att straffet ska verkställas i Tyskland, har nu motsatt sig detta vid den behöriga tyska domstolen.

4. I det nu aktuella målet har domstolen särskilt ombetts att klargöra vad som avses med uttrycket ”i vetskap om den planerade förhandlingen” i artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 och vilket utrymme för skönsmässig bedömning som de behöriga myndigheterna har vid genomförandet av denna bestämmelse med anledning av frivillig underlåtenhet att erkänna och verkställa som anges i artikel 9.1 i) i detta rambeslut. Jag vill understryka att de faktiska omständigheterna i det nu aktuella målet skiljer sig i vissa avseende från omständigheterna i målet Khuzdar (C‑95/24), i vilket jag också föredrar ett förslag till avgörande i dag.

5. I detta förslag till avgörande föreslår jag att domstolen ska tolka nämnda bestämmelse i överensstämmelse med vad som föreskrivs i direktiv 2016/343, såsom det har tolkats av domstolen. Jag anser bland annat att det villkor som föreskrivs i bestämmelsen, att den berörda personen måste ha haft vetskap om den planerade förhandlingen, kräver att han eller hon underrättades om tid och plats för förhandlingen. Samtidigt klargör jag att det finns situationer där den berörda personen, på grund av sitt beteende, måste anses ha erhållit sådan information.

6. Jag förklarar varför denna tolkning enligt min mening är bäst ägnad att underlätta ett ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden mellan medlemsstaterna och säkerställa målen att motverka strafflöshet och främja de dömda personernas sociala återanpassning och deras rätt till försvar.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

7. Artikel 9 i rambeslut 2008/909 har rubriken ”Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd”. I artikel 9.1 i anges följande:

”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om

…

i) den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte i intyget anges att personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning

i) i god tid eller

antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och

underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

ii) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen, eller

iii) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,

uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet, eller

begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen.”

B. Tysk rätt

8. I 84b § i Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lag om internationellt rättsligt samarbete i brottmål) av den 23 december 1982, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad IRG), anges följande:

”(1). Verkställighet är inte tillåten om

…

2. den dömda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet,

…

(3). Med avvikelse från punkt 1 siffran 2 är verkställighet även tillåten om

1) den dömda personen i god tid

a) personligen kallats till den förhandling som ledde till avgörandet, eller

b) på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att den dömda personen hade kännedom om den planerade förhandlingen, och

c) informerats om att ett avgörande kunde komma att meddelas även i hans eller hennes utevaro,

…

3. den dömda personen, med vetskap om den planerade förhandlingen, har gett i uppdrag åt ett ombud att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt har företrätts av ombudet vid förhandlingen.

(4). Med avvikelse från punkt 1 siffran 2 är verkställighet dessutom tillåten om den dömda personen, efter delgivning av avgörandet,

1) uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet, eller

2) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsfristen. Den dömda personen måste dessförinnan uttryckligen ha informerats om rätten till förnyad prövning eller överklagande, det vill säga ett förfarande i vilket han eller hon kan delta och där de faktiska omständigheterna, inbegripet ny bevisning, kan prövas på nytt och den ursprungliga domen kan upphävas.”

III. Bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågorna

9. Genom en dom som meddelades den 5 augusti 2019 dömde Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra, Polen) SO till ett års fängelse för medlemskap i en kriminell organisation.

10. Genom en dom av den 24 mars 2022 ogillade Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznan, Polen) överklagandet av denna dom som ingetts av SO:s advokat.

11. Genom beslut av den 30 januari 2023 biföll Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) SO:s begäran om verkställighet av fängelsestraffet i Tyskland, med motiveringen att han är tysk medborgare, att platsen för hans huvudsakliga intressen är Berlin (Tyskland) och att även hans familj är bosatt i denna medlemsstat.

12. Den 2 februari 2023 gjorde nämnda regiondomstol en framställan om överförande av verkställigheten till Staatsanwaltschaft Berlin (Åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland), i egenskap av behörig tysk myndighet, och bifogade nämnda beslut, det intyg som avses i artikel 4.1 i rambeslut 2008/909/RIF, domen av den 5 augusti 2019 och domen om överklagandet samt underrättelsen om framställningen till SO på tyska och polska.

13. Åklagarmyndigheten ansökte då hos avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin, Tyskland) om tillstånd för verkställighet av det fängelsestraff som utdömts genom domen av den 5 augusti 2019.

14. Vid nämnda avdelning för straffverkställighet motsatte sig SO Åklagarmyndighetens ansökan och gjorde bland annat gällande att han endast varit närvarande personligen vid 2 av de 28 förhandlingarna under hans rättegång i Polen, vilken enligt honom pågick i fyra och ett halvt år, och att han inte heller hade varit närvarande personligen vid förhandlingen i andra instans. SO uppgav att han inte visste om han försvarades under de övriga 26 dagarna av huvudförhandlingen i första instans eller vid förhandlingen i andra instans.

15. Nämnda avdelning för straffverkställighet begärde ytterligare uppgifter av Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) varpå den sistnämnda, i en skrivelse av den 31 juli 2023, uppgav att SO hade varit närvarande personligen vid tre förhandlingar i första instans under åren 2012 och 2014, yttrat sig i saken och begärt att de övriga förhandlingarna skulle genomföras i hans frånvaro för det fall han uteblev. SO underrättades om sin rätt att delta i förhandlingen och om sin skyldighet att underrätta domstolen om alla eventuella ändringar av den adress där han kunde delges kallelser samt att uppge en delgivningsadress i Polen. SO var däremot inte närvarande personligen i domstolen i andra instans men bistods av ett ombud som var närvarande vid förhandlingarna i båda instanserna. Enligt polsk rätt behöver varken den tilltalade eller en försvarare vara närvarande i andra instans. Kallelsen till förhandlingen i andra instans skickades till den polska delgivningsadress som SO hade angett, det vill säga till ombudets advokatbyrå.

16. Efter en ny begäran från avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin), lämnade Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra), genom skrivelse av den 19 september 2023, ytterligare uppgifter om förhandlingen i första instans.

17. Genom beslut av den 24 november 2023, avslog nämnda avdelning för straffverkställighet ansökan från Åklagarmyndigheten i Berlin om verkställighet av SO:s fällande dom i Tyskland, eftersom SO enligt uppgifter som lämnats av Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra), inte hade kallats till vissa domstolsförhandlingar, varvid preciserades att det inte framgick vare sig att de handlingar som företogs vid dessa förhandlingar i första instans enbart berörde de övriga tilltalade eller att SO hade fått kännedom om vad som hade fastställts på annat sätt. Vid dessa förhandlingar företräddes han inte heller av något ombud.

18. Åklagarmyndigheten i Berlin överklagade direkt detta beslut till Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin, Tyskland), den hänskjutande domstolen. Till stöd för överklagandet gjorde åklagarmyndigheten gällande att det var tillräckligt att SO varit närvarande vid vissa förhandlingar, där han yttrade sig i saken och begärde att förhandlingarna skulle genomföras även om han var frånvarande, eftersom det var hans eget, självständiga beslut att inte delta de andra dagarna. SO hade också själv, genom sitt ombud, ansökt om straffverkställighet i Tyskland hos Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) och därmed avstått från det skydd som följer av 84b § punkt 1 siffra 2 IRG.

19. Enligt vad SO:s juridiska ombud uppgett var han inte medveten om förfarandet i andra instans. Han fick ingen kallelse på sin adress i Tyskland. Han hade följaktligen inte heller kunnat ge i uppdrag åt ett juridiskt ombud att företräda honom vid huvudförhandlingen, då han inte hade ”vetskap om den planerade förhandlingen”.

20. På den hänskjutande domstolens begäran uppgav den advokat som företrädde SO inför de polska domstolarna, genom en förklaring av den 28 februari 2024, att hans befogenheter omfattade såväl förfarandet i första instans som förfarandet i andra instans, att SO hade angett adressen till hans advokatbyrå som delgivningsadress i Polen, på vilken han kunde delges skrivelser i enlighet med polsk rätt, och att han själv hade ersatts av en kollega i förfarandet i andra instans. Sannolikt underrättade han inte SO om tidpunkten för förhandlingen, eftersom SO inte behövde vara närvarande vid förhandlingen och han ersattes av en kollega.

21. För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en kallelse som delges ett delgivningsombud som utsetts av den dömda personen uppfyller kraven i artikel 9.1 i led i första strecksatsen i rambeslut 2008/909.

22. Den hänskjutande domstolen anser att begreppet ”förhandling som ledde till avgörandet” i artikel 9.1 i) i rambeslutet ska tolkas på samma sätt som det begrepp som finns i artikel 4a i rambeslut 2002/584/RIF, som redan har tolkats av domstolen, eftersom de båda bestämmelserna är formulerade på samma sätt, ändrades genom samma rambeslut och det inte finns några skäl att behandla ett överlämnande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder och verkställighet av en fällande dom på olika sätt. När ett straffrättsligt förfarande förhandlas i flera instanser, bör begreppet alltså enbart avse förfarandet i den instans som meddelade det avgörandet varigenom den berörda personens skuld slutgiltigt fastställdes och vederbörande ådömdes en påföljd. I det nu aktuella fallet är det fråga om förhandlingen i andra instans den 24 mars 2022 i Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznan) och inte förhandlingen i första instans som avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin) hänfört sig till.

23. Den hänskjutande domstolen är benägen att anse att det framgår av domen av den 24 maj 2016, Dworzecki, och domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) att frågan ska besvaras jakande. I dessa mål, som avsåg den identiska bestämmelsen i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584, slog domstolen fast att villkoren i den bestämmelsen endast var uppfyllda i en situation där en kallelse lämnats till en vuxen medlem i den berörda personens hushåll som åtagit sig att överlämna den till den berörda personen om det framgick av den europeiska arresteringsordern huruvida denna person faktiskt överlämnat kallelsen till den berörda personen och, i förekommande fall, vid vilken tidpunkt det skett. Det ankommer alltså på den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att i den utfärdade europeiska arresteringsordern ange de omständigheter på grundval av vilka den har konstaterat att den berörda personen officiellt och faktiskt har mottagit uppgifter om tid och plats för förhandlingen. Denna rättspraxis bör kunna överföras på det intyg som avses i artikel 4.1 i rambeslut 2008/909, vilket intyg inte innehåller några sådana uppgifter i det nu aktuella fallet.

24. Omständigheterna i det nu aktuella målet skiljer sig emellertid från omständigheterna i de mål som avgjordes med dessa domar. Den försvarsadvokat som tog emot delgivningen hade nämligen uttryckligen utsetts till delgivningsombud i förhållande till de behöriga rättsliga myndigheterna genom att SO uppgett advokatens adress som delgivningsadress. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att SO ville att delgivningar till det ombud som bemyndigats att ta emot dem skulle likställas med delgivningar som skett till SO själv.

25. För det andra anser den hänskjutande domstolen att det bör prövas, för det fall den första frågan besvaras nekande, huruvida den dömda personen företräddes i andra instans på ett sådant sätt att det inte finns skäl att vägra verkställighet. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida villkoren för tillämpning av artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 är uppfyllda om den dömda personen, då han eller hon gav sitt ombud uppdraget att företräda honom eller henne, inte kände till när förhandlingen skulle genomföras, utan endast att en förhandling skulle äga rum.

26. Den hänskjutande domstolen har angett att bestämmelsen innebär att tidpunkten för förhandlingen måste vara fastställd innan ett ombud utses. Så är emellertid inte nödvändigtvis fallet när det gäller ett förfarande i andra instans. Den hänskjutande domstolen har nämligen framhållit att en dömd person som ger sitt ombud i uppdrag att överklaga domen, i regel även kommer att instruera ombudet – i den mån det är tillåtet enligt nationell rätt och det inte är obligatoriskt för den tilltalade att närvara vid förhandlingen i andra instans – att försvara honom eller henne vid förhandlingen i andra instans även i hans eller hennes utevaro. Den hänskjutande domstolen har påpekat att nämnda person med säkerhet vet att en förhandling i andra instans kommer att äga rum, eftersom han eller hon överklagar domen i första instans, men ännu inte känner till den exakta tidpunkt som domstolen i andra instans kommer att fastställa för förhandlingen.

27. Den hänskjutande domstolen menar att redan vetskapen om att en förhandling kommer att genomföras i andra instans är tillräcklig, eftersom det i det fortsatta förfarandet helt och hållet är upp till den som överklagat att hålla kontakt med domstolen och sin försvarsadvokat för att få kännedom om tidpunkten för förhandlingen.

28. Den hänskjutande domstolen har också påpekat att, även i det fallet att ombudet överklagar utan klientens vetskap, när ombudet inte har kontakt med klienten och för säkerhets skull vill iaktta fristen för överklagande, kommer förfarandet i andra instans inte att fullföljas utan att klienten underrättas och utan klientens bekräftelse. Den hänskjutande domstolen drar därför slutsatsen av ingripandet av det utsedda ombudet och av den advokat som ersatte honom inför Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznan) att man samrått med SO och att SO alltså med säkerhet hade kännedom om ett nära förestående förfarande i andra instans, även om tidpunkten för förhandlingen ännu inte var fastställd då detta samråd ägde rum.

29. För det tredje har den hänskjutande domstolen framhållit, för det fall den första frågan besvaras nekande och den andra frågan besvaras så, att tidpunkten för förhandlingen redan måste ha fastställts och den berörda personen måste ha vetskap om tidpunkten då ombudet utses, att verkställighet av påföljden inte kan övertas enligt 84b § punkt 1 siffra 2 IRG, eftersom undantaget i 84a § punkt 3 siffra 3 IRG inte är tillämpligt.

30. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att samtidigt som artikel 9.1 i rambeslut 2008/909 ger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning, föreskrivs ett absolut skäl för att vägra verkställighet i 84a § punkt 1 siffra 2 IRG. Den hänskjutande domstolen bedömer att den inte kan tolka denna bestämmelse contra legem, det vill säga på ett sådant sätt att den vid prövningen av skälet för att vägra verkställighet har ett utrymme för skönsmässig bedömning som sträcker sig längre än till de undantag som föreskrivs i 84b § punkterna 3 och 4 IRG.

31. Den hänskjutande domstolen har angett att om den hade ett utrymme för skönsmässig bedömning skulle den slå fast att verkställighet av påföljden kan övertas. Trots att SO överklagade höll han nämligen inte tillräcklig kontakt med de polska rättsliga myndigheterna eller med sitt ombud, vars advokatbyrås adress han hade angett som delgivningsadress. SO ansökte dessutom själv om att verkställigheten av hans påföljd skulle överföras till Tyskland. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan den hänskjutande domstolen inte se att SO har något berättigat intresse av att verkställighet av påföljden i denna medlemsstat vägras.

32. Den hänskjutande domstolen har därför frågat EU-domstolen huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med principen om unionsrättens företräde, även om man skulle kunna härleda ett nekande svar ur domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), i vilken EU-domstolen tolkade artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584.

33. För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den dömda personen kan avstå från det skydd som följer av artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 och, om så är fallet, huruvida personens begäran hos den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, att påföljden ska verkställas i ursprungsmedlemsstaten, ska betraktas som ett sådant avstående.

34. SO:s agerande är motsägelsefullt, eftersom han å ena sidan i Polen begärt att påföljden ska verkställas i Tyskland, utan att göra några förbehåll eller invändningar mot den fällande domen, och å andra sidan i Tyskland nu har framställt invändningar i detta avseende. Den hänskjutande domstolen anser att denna omständighet ska beaktas inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som den borde ha men saknar enligt nationell rätt.

35. Rambeslut 2008/909 innehåller visserligen ingen rättslig grund ur vilken den hänskjutande domstolen skulle kunna härleda en rätt för den dömda personen att avstå från det skydd som följer av artikel 9.1 i) i detta rambeslut. Den hänskjutande domstolen har emellertid konstaterat att nämnda bestämmelse även ger exempel på att den dömda personen, genom sin inställning under förfarandet, kan besluta huruvida han eller hon vill göra gällande skydd mot verkställighet av ett avgörande som meddelats i hans eller hennes utevaro. Led iii) i denna bestämmelse föreskriver nämligen en möjlighet för nämnda person att avstå från att bestrida en dom som meddelats i hans eller hennes utevaro. Om den dömda personen således kan påverka domens verkställbarhet i detta avseende, är det tänkbart att en sådan dispositionsrätt även föreligger med avseende på den fortsatta verkställigheten. I sådana fall skulle SO ha utnyttjat denna rätt genom att ansöka hos Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) om att påföljden ska verkställas i Tyskland.

36. Mot denna bakgrund beslutade Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Uppfyller en kallelse som delges ett nationellt delgivningsombud som utsetts av den dömda personen kraven i artikel 9.1 i led i första strecksatsen i rambeslut [2008/909]?

2) Ska artikel 9.1 i led ii i rambeslut [2008/909] tolkas på så sätt att förhandlingen ska ha planerats redan vid tidpunkten då ombudet utses och den berörda personen ska ha kännedom om det fastställda datumet, eller är det tillräckligt att den berörda personen utfärdar eller bekräftar ombudets uppdrag med visshet om att en förhandling kommer att äga rum?

3) Är det förenligt med unionsrättens företräde att den tyska lagstiftaren har utformat 84b § punkt 1 siffran 2 IRG så, att den omständigheten att en tilltalad inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till en fällande dom utgör en absolut grund för att vägra verkställighet, trots att artikel 9.1 i) i rambeslut [2008/909] endast föreskriver en fakultativ vägransgrund i detta avseende?

4) Kan den berörda personen avstå från det skydd som följer av artikel 9.1 i) i rambeslut [2008/909] och därmed möjliggöra verkställighet av en utevarodom, trots att villkoren i artikel 9.1 i leden i–iii i rambeslutet inte är uppfyllda? Utgör ansökan om verkställighet i staten där sökanden har hemvist ett sådant avstående gentemot den behöriga myndigheten i den utfärdande staten?”

37. Den polska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden och deltog, i likhet med SO, i förhandlingen den 15 maj 2025, vid vilken de besvarade domstolens muntliga frågor.

IV. Bedömning

38. Till skillnad från målet Khuzdar (C‑95/24), i vilket ett separat förslag till avgörande föredras i dag, rör det nu aktuella målet inte en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584. Detta mål rör en begäran om erkännande av en dom och verkställighet av en påföljd enligt rambeslut 2008/909, oberoende av verkställigheten av en sådan order.

39. Rambeslut 2008/909 ger – på det straffrättsliga området – precis som rambeslut 2002/584 uttryck för principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Detta rambeslut förstärker det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning.

40. I artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 anges således att en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, får översändas till den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor. Enligt artikel 6.2 a i rambeslutet ska den dömda personens samtycke inte krävas i ett sådant fall.

41. Enligt artikel 3.1 är syftet med rambeslut 2008/909 att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom som meddelats i en annan medlemsstat och verkställa påföljden.

42. I detta syfte föreskrivs i artikel 8 i rambeslutet att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att bifalla en begäran om erkännande av en dom och om verkställighet av ett straff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdömts i en annan medlemsstat, och som har översänts till den i enlighet med artiklarna 4 och 5 i rambeslutet. Den kan i princip endast vägra att bifalla en sådan begäran av de skäl för att vägra erkännande och verkställighet som räknas upp i artikel 9 i rambeslutet.

43. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande avser det skäl som anges i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

44. Vid prövningen av tolkningsfrågorna bör fokus ligga enbart på förfarandet i andra instans i det nationella målet. Domstolen har nämligen redan slagit fast, i fråga om artikel 4a i rambeslut 2002/584, att uttrycket ”förhandling [som ledde till beslutet]” ska förstås som att det avser det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en slutgiltig fällande dom. Vad närmare bestämt angår ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där förfarandet har genomförts i två på varandra följande instanser, det vill säga ett i första instans följt av ett överklagande, har domstolen funnit att det endast är det förfarande som lett till det avgörande som meddelats efter överklagande som är av relevans med avseende på artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såvitt nämnda förfarande har resulterat i ett avgörande mot vilket det inte finns något ordinärt rättsmedel och varigenom sakfrågan i målet slutgiltigt har avgjorts.

45. Eftersom artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 båda infördes i de båda rambesluten genom rambeslut 2009/299 och eftersom ordalydelsen i och syftena med dessa båda bestämmelser överensstämmer med varandra, bör samma tolkning göras i det nu aktuella målet.

46. Den hänskjutande domstolens frågor har uppkommit inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som syftar till verkställighet i Tyskland av en fällande dom som avkunnats i Polen mot en tysk medborgare som, efter att själv ha ansökt vid polsk domstol om verkställighet av denna dom i Tyskland, nu motsätter sig detta vid den behöriga tyska domstolen.

47. Detta förfarande avser en situation där den dömda personen, enligt polsk rätt, dels inte själv var närvarande vid flertalet av förhandlingarna i första instans, dels och framför allt, efter att genom sin advokat ha överklagat domen i första instans inte var närvarande personligen vid den enda förhandling som genomfördes i andra instans och vars tid och plats han inte personligen underrättades om. Vid förhandlingen i andra instans företräddes emellertid den dömda personen av en advokat som hade ersatt det juridiska ombud som han hade utsett att försvara honom vid de polska domstolarna i första och andra instans och till vilken kallelsen, på den dömda personens begäran, hade delgetts.

A. Den första tolkningsfrågan

48. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att EU-domstolen ska slå fast huruvida artikel 9.1 i led i första strecksatsen i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att en kallelse som delges ett juridiskt ombud som av den dömda personen fått i uppdrag att försvara honom eller henne och som i den dömande medlemsstaten har utsetts till delgivningsombud uppfyller kraven i denna bestämmelse.

49. Det framgår av lydelsen i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 att det i denna bestämmelse anges ett fakultativt skäl för att vägra erkännande av en dom som översänts av en annan medlemsstat och verkställighet av påföljden om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet. Denna möjlighet är emellertid förenad med tre undantag som anges i leden i–iii i denna bestämmelse. Dessa undantag fråntar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten möjligheten att vägra att erkänna och verkställa den dom som har översänts till den.

50. I artikel 9.1 i led i) i rambeslut 2008/909 anges närmare bestämt att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte har nämnda möjlighet när den berörda personen antingen ”kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet” eller ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen” och dessutom ”underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen”.

51. Domstolen har i fråga om artikel 4a.1 a led i) i rambeslut 2002/584, slagit fast att uttrycken ”kallats personligen” och ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen” utgör självständiga unionsrättsliga begrepp och ska tolkas enhetligt inom unionen. Denna rättspraxis kan överföras på den likalydande bestämmelsen i rambeslut 2008/909, som även följer av rambeslut 2009/299.

52. I domen av den 24 maj 2016, Dworzecki, slog domstolen också fast att artikel 4a.1 a led i) i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en kallelse som inte har delgetts den berörda personen direkt, utan som på den berördes hemadress har lämnats till en vuxen medlem av dennes hushåll som åtagit sig att lämna den vidare till den berörde, inte i sig uppfyller villkoren i den bestämmelsen, när det inte framgår av den europeiska arresteringsordern att, och i så fall när, nämnda vuxna person faktiskt lämnat över kallelsen till den berörde.

53. En situation där en kallelse delges ett juridiskt ombud som av den dömda personen har fått i uppdrag att försvara honom eller henne och som i den dömande medlemsstaten har utsetts till delgivningsombud kan enligt min uppfattning inte likställas med den situation som gav upphov till den domen.

54. Den situationen omfattas enligt min mening i stället av undantaget i artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909. Att besluta annorlunda vore att frånta den sistnämnda bestämmelsen dess ändamålsenliga verkan. Bestämmelsens tillämpning är till skillnad från vad som anges i artikel 9.1 i led i) i rambeslutet beroende av villkoret att ett juridiskt ombud som utsetts av den berörda personen eller av staten fått i uppdrag att försvara honom eller henne vid förhandlingen och att den berörda personen faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

55. Jag föreslår följaktligen att domstolen som svar på den första tolkningsfrågan ska uttala att artikel 9.1 i led i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att en kallelse som delgetts det ombud som den dömda personen har utsett till delgivningsombud inte i sig gör det möjligt för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att tillämpa undantaget i denna bestämmelse, eftersom den situationen omfattas av artikel 9.1 i led ii i rambeslutet.

B. Den andra tolkningsfrågan

56. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att EU-domstolen ska fastställa huruvida artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att tidpunkten för förhandlingen ska ha fastställts redan då ombudet utses och att den berörda personen ska ha haft kännedom om det fastställda datumet, eller om det är tillräckligt att den berörda personen tilldelar ombudet uppdraget eller bekräftar det i visshet om att en förhandling kommer att äga rum.

57. Jag vill erinra om att bestämmelsen avser en situation där den berörda personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen själv eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

1. Vetskap om den planerade förhandlingen kräver att den berörda personen underrättats om tid och plats för förhandlingen

58. I de flesta språkversionerna av rambeslut 2008/909 framgår det inte av ordalydelsen i artikel 9.1 i led ii) i rambeslutet att det ställs något uttryckligt krav på att den berörda personen ska ha känt till den exakta tidpunkten för den förhandling efter vilken den fällande domen mot honom eller henne meddelades, när han eller hon företräddes av ett juridiskt ombud. Den italienska versionen av bestämmelsen särskiljer sig genom användningen av formuleringen ”essendo al corrente della data fissata” (i vetskap om det fastställda datumet).

59. Det följer av fast rättspraxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner.

60. Även om de flesta språkversionerna är mindre tydliga än den italienska, vill jag understryka att formuleringen ”vetskap om den planerade rättegången”, som bland annat förekommer i den franska versionen av artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, i vissa språkversioner motsvaras av ”vetskap om den fastställda förhandlingen” eller ”vetskap om den planerade förhandlingen”. Dessa båda formuleringar skulle kunna tolkas så, att de i sig innebär ett krav på vetskap om tidpunkten för förhandlingen, eftersom det tycks underförstått att ett datum redan har fastställts för förhandlingen och att det är den omständigheten som den berörda personen måste känna till. Den engelska formuleringen ”the scheduled trial”, med bestämd artikel, tyder på att en tidpunkt ingår i begreppet ”planerade rättegången” eftersom ”scheduled” förutsätter ett visst datum och klockslag.

61. Jag drar utifrån detta slutsatsen att även om ett uttryckligt krav på att den berörda personen ska känna till det exakta datumet för förhandlingen endast förekommer i en språkversion av artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, tyder ett betydande antal språkversioner på att detta krav i sig ingår i bestämmelsen.

62. Detta konstaterande stöds enligt min uppfattning av rättsutredning 25/003 som utarbetats av direktoratet för forskning och dokumentation vid Europeiska unionens domstol. I utredningen granskas hur nämnda bestämmelse och artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 har införlivats med rättsordningarna i några medlemsstater. Det finns skäl att lyfta fram flera delar i denna utredning för att klargöra hur uttrycket ”vetskap om den planerade förhandlingen” kan förstås.

63. Ordet ”rättegång”, som ingår i formuleringen kan ha två olika betydelser på de olika officiella språken. Ordet kan nämligen avse såväl hela förfarandet som förhandlingen. I den bulgariska, spanska, kroatiska, danska, grekiska, franska, litauiska, nederländska, rumänska och slovenska versionen av dessa bestämmelser används ett ord som motsvarar en bokstavlig översättning av det engelska ordet ”trial” (rättegång) och som, rent terminologiskt, kan beteckna såväl förhandlingen som hela förfarandet. I det specifika sammanhang som berörs av rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 tolkas det emellertid i princip som ”förhandling” i de nationella rättsordningarna.

64. I den italienska versionen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 och av artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 används ordet ”processo”, som bokstavligen betyder ”förfarande” och inte ”förhandling”, ett begrepp för vilket italienskan har en särskild term (”udienza”). Vid tolkning av formuleringen ”vetskap om tidpunkten för rättegången” anses den i allmänhet avse ”vetskap om tidpunkten för den första förhandlingen i rättegången” eller, mer allmänt, vetskap om en förhandling vid vilken det fortfarande är möjligt att närvara och delta på ett korrekt sätt.

65. I den tjeckiska, tyska, ungerska, polska och den svenska språkversionen av artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909 används uttrycken ”jednání”, ”Verhandlung”, ”tárgyalás”, ”rozprawa” respektive ”förhandling”, vilka betyder ”förhandling”.

66. Dessa omständigheter talar för att formuleringen ”i vetskap om den planerade rättegången” i de nationella rättsordningarna huvudsakligen tolkas som en hänvisning till den planerade förhandlingen.

67. Vad sedan beträffar frågan huruvida ”vetskap om den planerade förhandlingen” innebär att den berörda personen måste ha fått kännedom om det exakta datumet för förhandlingen eller om det är tillräckligt att han eller hon varit medveten om att en förhandling är inplanerad (utan att känna till det exakta datumet), framgår det av en granskning av införlivandet av de berörda bestämmelserna med flera nationella lagstiftningar att tre kategorier kan identifieras i medlemsstaternas rättsordningar.

68. I den första kategorin innehåller lagstiftningen genom vilken artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 införlivades med nationell rätt inget särskilt krav i fråga om vetskap om förhandlingen. I dessa rättsordningar är det tillräckligt att en dömd person som inte var närvarande personligen vid den förhandling som ledde fram till den fällande domen företräddes av en advokat vid denna förhandling för att en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot honom eller henne eller den dom som meddelats efter nämnda förhandling ska kunna verkställas i den verkställande medlemsstaten. Nämnda rättsordningar särskiljer sig genom att den nationella lagstiftningen inte innehåller vare sig explicit eller implicit någon form av krav på att den dömda personen ska ha haft vetskap om förhandlingen (och än mindre om tidpunkten för förhandlingen).

69. Den andra kategorin omfattar flertalet av de nationella rättsordningarna. I dessa rättsordningar anges i den lagstiftning genom vilken artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 införlivades med nationell rätt, att den dömda personen måste ha haft vetskap om den planerade förhandlingen eller om det planerade förfarandet, utan att kravet på vetskap om det exakta datumet för förhandlingen uttryckligen anges. I nämnda rättsordningar finns således en samstämmighet mellan formuleringen i, å ena sidan, artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och formuleringen i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 och, å andra sidan, bestämmelserna i nationell rätt.

70. Även om ordet ”datum” inte anges uttryckligen i rättsordningarna i den andra kategorin, tyder ändå formuleringen ”vetskap om den planerade förhandlingen” i åtminstone några av dem, på att det inte är möjligt att ha vetskap om förhandlingen utan vetskap om ett exakt datum för förhandlingens genomförande.

71. Påståendet att det inte finns något formellt krav på vetskap om datum för förhandlingen måste därmed nyanseras, eftersom datum tycks vara implicit i begreppet planerad som förenas med ordet förhandling i vissa rättsordningar. Det innebär att det kan var så, att den dömda personen måste ha haft vetskap om tidpunkten för förhandlingen.

72. En sådan slutsats kan som anges ovan, till exempel dras av det engelska uttrycket ”the scheduled trial” (den inplanerade förhandlingen).

73. Den tredje kategorin av lagstiftning genom vilken artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 har införlivats med nationell rätt är lagstiftning där det särskilt anges att den dömda personen ska ha haft vetskap om datum för förhandlingen.

74. I den tredje kategorin har bestämmelserna således införlivats med rättsordningarna på ett sätt som är mer exakt än vad som egentligen anges i bestämmelserna. Denna slutsats ska emellertid nyanseras, precis som vad som anges ovan i fråga om rättsordningarna i den andra kategorin. Angivelsen ”vetskap om den planerade förhandlingen” som förekommer i några av de berörda språkversionerna av de aktuella bestämmelserna, skulle kunna innebära ett krav på en tydlig och ändamålsenlig information till den dömda personen i fråga om tidpunkten för förhandlingen.

75. Det är min uppfattning att vad som anges i de olika språkversionerna av artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 sammantaget ger stöd för tolkningen att den berörda personen måste ha haft vetskap om tid och plats för förhandlingen.

76. Denna bedömning tycks stärkas vid en granskning av systematiken i och de mål som eftersträvas med rambeslut 2008/909. Jag erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att bestämmelserna i unionsrätten ska tolkas och tillämpas enhetligt mot bakgrund av de olika versionerna på alla EU-språk. För det fall de olika språkversionerna skiljer sig åt ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår.

77. Vad beträffar systematiken i rambeslutet, framgår det av artikel 9.1 i led i) i rambeslutet att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden när den berörda personen antingen har kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen. Såsom bestämmelsen är formulerad tycks det krävas att den berörda personen för att ha kännedom om den planerade förhandlingen måste ha underrättats om tid och plats för förhandlingen. Detta ger stöd för slutsatsen att motsvarande villkor i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, att den berörda personen ska ha haft vetskap om den planerade förhandlingen, bör ges samma innebörd, det vill säga att det innebär samma krav på exakt information om tid och plats för förhandlingen, även om det inte upprepas i denna bestämmelse vad som ska förstås med formuleringen ”i vetskap om den planerade förhandlingen”.

78. Däremot övertygas jag inte av argumentet att förklaringen till att det inte anges i nämnda bestämmelse att den berörda personen ska ha haft vetskap om tid och plats för förhandlingen kan vara att personen har uppdragit åt ett juridiskt ombud att försvara honom eller henne under rättegången. Jag anser nämligen inte att villkoret om att ett ombud har fått ett sådant uppdrag kan ersätta den berörda personens rätt att vara personligen närvarande vid förhandlingen. Även om personen i fråga väljer att ge ett juridiskt ombud i uppdrag att försvara honom eller henne vid förhandlingen, måste han eller hon ha tillgång till tillräckligt exakta uppgifter om tid och plats för förhandlingen för att kunna närvara personligen om han eller hon så önskar, fram till den tidpunkt då förhandlingen faktiskt äger rum.

79. Av detta följer att ett frivilligt och otvetydigt avstående från rätten att närvara personligen vid förhandlingen i samband med artikel 9.1 i) led ii i rambeslut 2008/909 måste fastställas genom att två villkor är uppfyllda, dels att den dömda personen underrättades om tid och plats för förhandlingen, dels att ett juridiskt ombud som fått i uppdrag av den dömda personen att försvara honom eller henne vid förhandlingen verkligen försvarade honom eller henne.

80. Villkoret att den dömda personen verkligen försvarades av ett juridiskt ombud som utsetts av den dömda personen, vilket anges i denna bestämmelse, utgör således motsvarigheten till villkoret i artikel 9.1 i) led i andra strecksatsen i rambeslutet, att person i fråga ska ha underrättats om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen. Villkoret om kännedom om tid och plats för förhandlingen är gemensamt för leden i och ii i artikel 9.1 i) i rambeslutet. Den tidpunkt som fastställts för en förhandling kan emellertid, i enlighet med vad som anges i skäl 9 i rambeslut 2009/299, av praktiska skäl ursprungligen anges som flera möjliga datum inom en begränsad tidsperiod.

81. Jag anser att tolkningen att vetskap om den planerade förhandlingen kräver att den berörda personen underrättades om tid och plats för förhandlingen motsvarar unionslagstiftarens vilja, vilken kommer till uttryck bland annat i skäl 4 i rambeslut 2009/299, det vill säga att rambeslutet syftar till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten möjlighet att verkställa beslutet trots att personen inte varit närvarande vid förhandlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt ut respekteras. Artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 syftar således till att säkerställa en hög skyddsnivå och att ge den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten möjlighet att erkänna en dom som meddelats mot den berörda personen trots att han eller hon inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, samtidigt som rätten till försvar iakttas till fullo. Det framgår uttryckligen av artikel 1 i rambeslut 2009/299, jämförd med skälen 1 och 15 i samma rambeslut, att artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ändrades för att skydda den tilltalades rätt att personligen närvara vid det brottmålsförfarande som inletts mot vederbörande, samtidigt som det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna förstärktes. Jag vill även betona att det förhållandet att den tilltalades rätt att närvara vid rättegången utgör en väsentlig del av rätten till försvar och mer allmänt är av grundläggande betydelse för att rätten till en rättvis rättegång i brottmål, vilken är stadfäst i artikel 47 andra och tredje styckena samt i artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska respekteras.

82. Den tolkning som jag föreslår tycks stärkas när direktiv 2016/343 beaktas.

2. En tolkning som stärks när direktiv 2016/343 beaktas

83. Direktiv 2016/343 kompletterar den lagstiftningsarsenal som infördes bland annat genom rambeslut 2009/299 och antogs med stöd av artikel 82.2 b FEUF. Enligt den bestämmelsen får unionslagstiftaren fastställa minimiregler bland annat om de rättigheter som tillkommer personer som är föremål för ett straffrättsligt förfarande, för att underlätta ömsesidigt erkännande samt polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor. Syftet med direktivet är således, såsom anges i skälen 9 och 10 i direktivet, att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden på ett sätt som stärker medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system och således underlättar det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Såsom uttryckligen bekräftas i skäl 33 i direktivet utgör rätten att närvara vid sin rättegång en integrerad del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

84. Enligt artikel 8 i direktiv 2016/343 kan dock medlemsstaterna under vissa förutsättningar föreskriva att en rättegång får hållas i den tilltalades utevaro. När en sådan rättegång har hållits trots att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, har den berörda personen emellertid enligt artiklarna 8.4 och 9 i direktivet, vilka har direkt effekt, rätt till ”en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs”.

85. Enligt vad som anges i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 får medlemsstaterna föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande i fråga om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om den misstänkte eller tilltalade i enlighet med led a i denna bestämmelse i rätt tid har underrättats om rättegången och om konsekvenserna av utevaro (led a i nämnda bestämmelse) eller om den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en advokat med fullmakt som utsetts antingen av den misstänkte eller tilltalade eller av staten (led b i nämnda bestämmelse).

86. Såsom framgår av artikel 8.4 och av artikel 9 i direktiv, är denna rätt förbehållen personer gentemot vilka en rättegång har hållits i deras utevaro trots att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte var uppfyllda. Den som dömts i sin utevaro kan med andra ord endast nekas rätt till en ny rättegång om villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda. När de i artikel 8.2 angivna villkoren är uppfyllda kan följaktligen en rättegång som hålls i den tilltalades utevaro leda till ett avgörande som, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 8.3, får verkställas utan att den berörda medlemsstaten är skyldig att föreskriva en rätt till en ny rättegång.

87. Domstolen har redan klargjort att leden a och b i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är alternativt tillämpliga och att det i vart och ett av dem anges två kumulativa villkor, varav det första är att den berörda personen har underrättats om rättegången. Domstolen grundade sig härvid på skäl 36 i detta direktiv, där det anges att underrättandet av den misstänkte eller tilltalade om rättegången bör förstås som att han eller hon kallas personligen eller att personen i fråga på annat sätt officiellt informeras om datum och tid för rättegången på ett sätt som gör det möjligt för honom eller henne att bli medveten om rättegången. Domstolen slog följaktligen fast att det ankommer på den nationella domstolen, som har att pröva huruvida de villkor som anges i artikel 8.2 i nämnda direktiv är uppfyllda, att kontrollera huruvida en officiell handling – vari otvetydigt anges tid och plats för rättegången samt, för det fall den berörda personen inte företräds av en försvarare med fullmakt, konsekvenserna av utevaro – har utfärdats till denna person.

88. Det andra villkoret i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 för att en person som dömts i sin utevaro ska kunna nekas rätt till en ny rättegång kan vara uppfyllt antingen, i enlighet med artikel 8.2 a och 8.4 i direktivet, om denna person i rätt tid har underrättats om konsekvenserna av utevaro från rättegången eller, med tillämpning av artikel 8.2 b och 8.4 i direktivet, om personen i fråga under rättegången har företrätts av en försvarare med fullmakt, som utsetts av personen i fråga eller av staten.

89. Av detta följer att även om det andra villkoret skiljer sig åt beroende på om den aktuella situationen omfattas av led a eller led b i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, är det första villkoret att den berörda personen ska underrättas om rättegången gemensamt för dessa båda bestämmelser.

90. Jag anser att leden i och ii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 bör anses bygga på samma struktur.

91. Det finns nämligen skäl att anse, analogt med vad domstolen slog fast i fråga om artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, att i vart och ett av de fall som avses i artikel 9.1 i leden i–iii i rambeslut 2008/909 innebär inte ett erkännande av domen och verkställighet av påföljden någon kränkning av den berörda personens rätt till försvar, rätt till ett effektivt rättsmedel eller rätt till en rättvis rättegång, såsom dessa rättigheter är stadfästa i artiklarna 47 och 48.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

92. I artikel 9.1 i leden i–iii i rambeslut 2008/909 fastställs således villkoren för när den berörda personen ska anses ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen frivilligt och på ett otvetydigt sätt, vilket innebär att det inte är möjligt att förena erkännande av domen och verkställighet av det straff som ådömts honom eller henne genom utevarodom med ett villkor om förnyad prövning i den dömande medlemsstaten i den dömda personens närvaro.

93. I och med att även artikel 8.2 i direktiv 2016/343 anger villkoren för att en dömd person frivilligt och otvetydigt ska kunna anses ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen vid rättegången och alltså kunna nekas rätten till en ny rättegång, krävs det enligt min bedömning en samstämmighet mellan, å ena sidan, tolkningen av denna bestämmelse och, å andra sidan, tolkningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 och av artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

94. Denna samstämmighet motiveras av att det är samma mål som eftersträvas med nämnda bestämmelser, att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden, och av att de ingår i ett och samma system med garantier. Bestämmelserna är således en del i ett mer allmänt regelverk, som på ett sammanhängande sätt erbjuder garantier för personer som är föremål för ett straffrättsligt förfarande.

95. Det är förvisso sant att rambeslut 2008/909 precis som rambeslut 2002/584 inför ett system för ömsesidigt erkännande som grundar sig på principen om ömsesidigt förtroende och att det, såsom framgår av skäl 14 i rambeslut 2009/299, inte syftar till att därigenom harmonisera de nationella lagstiftningarna.

96. Det är också sant att domstolen, när den skulle klargöra förhållandet mellan direktiv 2016/343 och rambeslut 2002/584, inledningsvis konstaterade att rambeslutet innehåller en specifik bestämmelse, nämligen artikel 4a, som just avser fallet med en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd avseende en person som inte var personligen närvarande vid förhandlingen som ledde till det avgörande genom vilket straffet dömdes ut eller åtgärden vidtogs. Domstolen klargjorde i detta sammanhang att den omständigheten att den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eventuellt inte är förenlig med bestämmelserna i direktiv 2016/343 inte kan utgöra ett skäl för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern. Att åberopa bestämmelserna i ett direktiv för att hindra verkställighet av en europeisk arresteringsorder skulle nämligen enligt domstolen göra det möjligt att kringgå det system som inrättats genom rambeslut 2002/584, i vilket skälen för att vägra verkställighet uttömmande anges. Domstolen påpekade att direktiv 2016/343 inte innehåller några bestämmelser som är tillämpliga på utfärdande och verkställighet av europeiska arresteringsorder. Mot den bakgrunden slog domstolen fast att artikel 4a i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den verkställande rättsliga myndigheten – i en situation där den person som omfattas av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har undvikit att bli delgiven personlig kallelse till rättegången och, genom att avvika till den verkställande medlemsstaten, inte har närvarat personligen vid rättegången – inte får vägra att verkställa nämnda arresteringsorder enbart av det skälet att nämnda myndighet inte har getts en försäkran om att rätten till en ny rättegång enligt artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 kommer att iakttas om personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

97. Domstolens ståndpunkt tycks återspegla den vilja som unionslagstiftaren ger uttryck för i skäl 3 i rambeslut 2009/299, att verkställighet av en europeisk arresteringsorder inte längre ska vara beroende av den utfärdande myndighetens försäkringar, vars tillräcklighet skulle bedömas av den verkställande myndigheten, för att garantera den person som är föremål för arresteringsorderna att han eller hon kommer att ha möjlighet att begära en ny prövning i den utfärdande medlemsstaten. För att åtgärda de svårigheter i samband med ömsesidigt erkännande av avgöranden meddelade i den eftersöktes utevaro, vilka uppkommer på grund av att det finns skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning när det gäller skydd av grundläggande rättigheter, valde unionslagstiftaren att ge klara och allmängiltiga skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på grund av att den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

98. Domstolens ståndpunkt, att inte skapa en grund för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder på grund av att den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan strida mot direktiv 2016/343, utgör i det perspektivet inget hinder, enligt min uppfattning, för att artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 tolkas samstämmigt med artikel 8.2 i direktiv 2016/343.

99. Det förhållandet att dessa bestämmelser är parallella har nämligen föranlett domstolen att framhålla det praktiska sambandet mellan direktivets bestämmelser och bestämmelserna i rambeslut 2002/584. Detta konstaterande gäller enligt min mening även för bestämmelserna i rambeslut 2008/909.

100. Detta praktiska samband, som säkerställer inre sammanhang och läsbarhet i systemet med processuella garantier för personer som dömts i sin utevaro, ger mig skäl att anse, i ett sammanhang som rör genomförandet av rambeslut 2008/909, att villkoren i artikel 8.2 a respektive b i direktiv 2016/343, såsom de fastställts och förtydligats av domstolen, bör beaktas när det gäller att avgöra huruvida en situation motsvarar något av de exempel som anges i artikel 9.1 i) leden i eller ii i detta rambeslut och följaktligen huruvida den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte får vägra att erkänna en dom och verkställa en påföljd.

101. Att besluta annorlunda skulle kunna innebära att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten blir skyldig att erkänna en dom och verkställa en påföljd, trots att villkoren i artikel 8.2 a eller b i direktiv 2016/343 inte är uppfyllda och att den person som dömts i sin utevaro således inte får nekas rätten till en ny rättegång. Att medge att villkoren för genomförandet av artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 är flexiblare än de villkor som föreskrivs i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, till exempel att det endast krävs vetskap om att en förhandling kommer att genomföras, utan närmare preciseringar, skulle i synnerhet kunna tvinga nämnda myndighet att erkänna en dom som emellertid kan komma att ifrågasättas efter en ny rättegång, om den genomförs.

102. Jag erinrar om att det i enlighet med vad som anges i artikel 8.3 i direktiv 2016/343 är när ett beslut fattas i enlighet med artikel 8.2 i detta direktiv som det får verkställas mot den berörda personen. Det tycks således logiskt att anse att när villkoren i led a eller b i denna bestämmelse är uppfyllda och den berörda personen följaktligen får nekas rätten till en ny rättegång och beslutet verkställas, får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte hindra en sådan verkställighet genom att göra gällandet det skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd som anges i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

103. Dessa omständigheter stärker min uppfattning, att artikel 9.1 i leden i och ii i rambeslut 2008/909, i likhet med artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343, ska betraktas som alternativt tillämpliga och att det i vart och ett av dem anges två kumulativa villkor, det första att den berörda personen hade kännedom om den planerade förhandlingen, vilket betyder att han eller hon måste ha underrättats om tid och plats för förhandlingen.

104. Det andra villkoret i artikel 9.1 i) leden i och ii i rambeslut 2008/909, för att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte ska kunna utnyttja sin rätt att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, är antingen att den dömda personen underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen, eller att personen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

105. Det sistnämnda villkoret, tillsammans med villkoret att den berörda personen ska ha underrättats om tid och plats för förhandlingen, är ägnat att visa att den berörda personen, i enlighet med vad som anges i skäl 10 i rambeslut 2009/299, avsiktligen har valt att företrädas av ett juridiskt ombud i stället för att personligen närvara vid förhandlingen.

106. Däremot anser jag inte, i motsats till vad ordalydelsen i artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 kan ge intryck av, att bestämmelsen kräver att den berörda personen måste ha underrättats om tid och plats för förhandlingen innan han eller hon ger sitt juridiska ombud i uppdrag att försvara honom eller henne vid förhandlingen. Bestämmelsen bör i stället tolkas så, att den innehåller två kumulativa villkor som inte nödvändigtvis måste uppfyllas i en viss ordning. Andra tolkningar skulle leda till överdrivet formella krav, såsom att uppdraget måste bekräftas eller förnyas inför en rättegång om ett överklagande, trots att uppdraget ursprungligen var avsett att omfatta hela förfarandet. Om syftet med att den berörda personen ska underrättas om tid och plats för förhandlingen är att göra det möjligt för den berörda personen att närvara vid förhandlingen, som jag anser, saknar det betydelse huruvida underrättelsen sker innan eller efter det att uppdraget har getts till ett juridiskt ombud. När domstolen förtydligade villkoren i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, framhöll den för övrigt inte något behov av den berörda personen ska underrättas om förhandlingen och uppdraget ges till en advokat i kronologisk ordning. Det ska också framhållas att när den berörda personen ger en advokat i uppdrag att överklaga och företräda honom eller henne i andra instans, sker detta nödvändigtvis innan han eller hon underrättas om tid och plats för förhandlingen i andra instans, vilket per definition inte är känt i detta skede.

107. Om det krävdes en sådan kronologisk ordning i samband med undantaget i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, skulle det kunna leda till att undantaget skulle vara tillämpligt i betydligt färre fall, vilket skulle strida mot huvudregeln att skälen för att vägra erkännande och verkställighet ska tolkas restriktivt. Jag erinrar i detta hänseende om att alla undantag från principen om ömsesidigt erkännande ska tolkas restriktivt. I fråga om artikel 9.1 d i rambeslut 2008/909 har domstolen således slagit fast att kravet på dubbel straffbarhet är ett undantag från huvudregeln om ömsesidigt erkännande av en dom och verkställighet av påföljden. Utrymmet för att neka erkännande av domen och verkställighet av påföljden av det skälet att det inte föreligger dubbel straffbarhet, enligt denna bestämmelse, ska följaktligen tolkas restriktivt så att antalet fall där erkännande och verkställighet nekas begränsas. Som domstolen redan har klargjort bidrar en restriktiv tolkning av nämnda bestämmelse till förverkligandet av målet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, vilket mål eftersträvas med rambeslut 2008/909, som anges i artikel 3.1 i rambeslutet. Jag menar att dessa lärdomar bör tillämpas vid genomförandet av skälet för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

108. Av det ovan anförda anser jag att artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse förutsätter att två kumulativa villkor är uppfyllda, dels att den berörda personen underrättades om tid och plats för förhandlingen, dels att han eller hon gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud, som antingen utsetts av den berörda personen själv eller av staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen. En sådan underrättelse behöver inte nödvändigtvis ha skett innan ombudet fick uppdraget.

109. Härvid ska det klargöras hur den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska pröva huruvida nämnda villkor är uppfyllda.

3. Prövningen av huruvida villkoren i artikel 9.1 i led ii i rambeslut 2008/909 är uppfyllda

a) Det första villkoret: Den berörda personen ska anses ha underrättats i tillräcklig omfattning

110. Rättspraxis avseende direktiv 2016/343 framstår som relevant även när det gäller att pröva huruvida det första villkoret i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllt. I det sammanhanget har domstolen nämligen identifierat situationer där den berörda personen ska anses ha underrättats om rättegången.

111. Domstolen har således angett att när det gäller att pröva huruvida det första villkoret i artikel 8.2 a och b i direktiv 2016/343 är uppfyllt, ska det såsom framgår av skäl 38 i direktivet särskilt beaktas dels vilka ansträngningar som myndigheterna har gjort för att underrätta den berörda personen om rättegången, dels vilken omsorg som den berörda personen har visat för att kunna få information om rättegången. Domstolen menar att det vid bedömningen av nämnda villkor följaktligen är relevant att det finns precisa och objektiva indicier som tyder på att den tilltalade, trots att han eller hon officiellt underrättats om att han eller hon är anklagad för att ha begått ett brott och därmed haft vetskap om att en rättegång kommer att hållas mot honom eller henne, avsiktligen agerar på ett sätt som gör att vederbörande undviker att officiellt underrättas om tid och plats för rättegången. Sådana precisa och objektiva indicier kan exempelvis anses vara för handen när personen med flit har uppgett en felaktig adress för behöriga myndigheter, eller inte längre befinner sig på den adress som personen har uppgett för myndigheterna. Det faktum att den berörda personen med flit har hindrat staten från att underrätta honom eller henne utgör således en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida den information som lämnats till honom eller henne var tillräcklig.

112. På grundval av dessa omständigheter vill jag framhålla att de behöriga myndigheterna i den dömande medlemsstaten i det nationella målet inte tycks ha brustit i sina ansträngningar för att underrätta SO om att en förhandling skulle genomföras i andra instans. Det är nämligen utrett att dessa myndigheter i god tid översände en officiell handling i vilken angavs tid och plats för förhandlingen till den adress som SO hade lämnat till dessa myndigheter, det vill säga adressen till hans juridiska ombud, och att handlingen faktiskt levererades till denna adress. Genom att uppge nämnda adress uttryckte SO en önskan om att en delgivning till ombudets advokatbyrå skulle likställas med en delgivning till SO själv.

113. Däremot kan SO anses ha brustit i sin omsorgsplikt. Som den hänskjutande domstolen har angett höll SO nämligen, trots sitt överklagande, inte tillräcklig kontakt med de polska rättsliga myndigheterna eller med sitt juridiska ombud, vars adress till advokatbyrån han uppgett som delgivningsadress. Då SO inte upprätthöll en sådan kontakt, genom vilken han skulle ha kunnat få kännedom om tid och plats för förhandlingen, kan han inte nu göra gällande vid den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att han inte hade tillgång till denna information. Den omständigheten att det juridiska ombudet inte själv underrättade SO om tid och plats för förhandlingen i andra instans framstår inte som relevant i detta sammanhang.

114. Under dessa förutsättningar anser jag att den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den dömande medlemsstaten i god tid översände en officiell handling med uppgift om tid och plats för förhandlingen till den adress som den dömda personen hade lämnat till dessa myndigheter som delgivningsadress, det vill säga adressen till hans juridiska ombuds advokatbyrå, och det bevis som lagts fram för att handlingen faktiskt levererades till denna adress, ska betraktas som en underrättelse till denna person om nämnda tid och plats.

115. Av detta följer att den dömda personen ska anses ha haft kännedom om tid och plats för förhandlingen.

116. Eftersom jag anser att det första villkoret i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 alltså är uppfyllt, ska det prövas om så även är fallet med det andra villkoret.

b) Det andra villkoret: Förordnande av ett juridiskt ombud som försvarade den berörda personen vid förhandlingen

117. Vad gäller kravet på att den berörda personen ska ha företrätts av en försvarare med fullmakt, har domstolen klargjort att det krävs, för att det ska föreligga en fullmakt i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, att den berörda personen själv har gett en försvarare, i förekommande fall en som utsetts ex officio, i uppdrag att företräda honom eller henne under rättegången i hans eller hennes utevaro. Av detta följer att enbart den omständigheten att en person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare, som utsetts ex officio, under hela det domstolsförfarande som genomförts i vederbörandes utevaro inte är tillräcklig för att det andra villkoret i denna bestämmelse vara uppfyllt.

118. Domstolen menar att den omständigheten att den person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare inte kan visa att denne frivilligt och otvetydigt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången, annat än om denna person avsiktligt har överlåtit åt denna försvarare att försvara honom eller henne vid den domstol som ska döma i målet, vilket förutsätter att personen i fråga specifikt har utsett denna försvarare för att företräda honom eller henne i hans eller hennes utevaro vid rättegången.

119. Med stöd av dessa omständigheter, som jag anser bör vara vägledande för prövningen av det andra villkoret i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, anser jag, med beaktande av handlingarna i målet och med förbehåll för den prövning som ska göras av den hänskjutande domstolen, att detta villkor tycks vara uppfyllt i det nu aktuella fallet.

120. SO hade nämligen gett det juridiska ombud som han hade utsett i uppdrag att företräda honom både i förfarandet i första instans och i andra instans. Den omständigheten att SO i andra instans försvarades av en advokat som ersatte detta ombud ser jag inte som problematisk när det gäller frågan huruvida SO företräddes av ett ombud med fullmakt inför domstolen i andra instans, eftersom detta försvar, vars faktiska karaktär inte har bestritts, utgör en fortsättning på det uppdrag som nämnda ombud hade tilldelats.

121. Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter anser jag att villkoren för att tillämpa undantaget i artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909 tycks vara uppfyllda under sådana omständigheter som de aktuella i det nationella målet. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får därför inte vägra att erkänna domen och verkställa påföljden.

122. Jag vill i vart fall understryka, att även om den hänskjutande domstolen kommer fram till att villkoren inte är uppfyllda kan den inte vara tvingad, enligt nationell rätt, att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden. Den hänskjutande domstolen har nämligen ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida den vill tillämpa det skäl för att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909. Detta berörs av den tredje tolkningsfrågan.

C. Den tredje tolkningsfrågan

123. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att vägra att erkänna en dom och att verkställa en påföljd när inget av de undantag som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpligt.

124. Jag anser att frågan ska besvaras jakande av de skäl som jag anger i mitt förslag till avgörande i mål C‑95/24, Khuzdar, som föredras i dag och som jag hänvisar till.

D. Den fjärde tolkningsfrågan

125. Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den dömda personen kan avstå från det skydd som följer av denna bestämmelse och således tillåta verkställighet av en utevarodom även när villkoren i nämnda bestämmelse inte är uppfyllda. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida den omständigheten att den berörda personen har begärt att den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten ska verkställa straffet i den medlemsstat där han eller hon är medborgare utgör ett sådant avstående.

126. Jag vill först klargöra att svaret på denna fråga endast är användbart i det nationella målet om den hänskjutande domstolen fastställer att villkoren i artikel 9.1 i led ii i detta rambeslut inte är uppfyllda.

127. I artikel 9.1 i led i–iii i nämnda rambeslut fastställs villkoren för när den berörda personen frivilligt och otvetydigt ska anses ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen och det således inte är möjligt att förena erkännandet av domen och verkställighet av den påföljd som han eller hon har dömts till genom utevarodom med ett villkor om förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten i den dömdes närvaro.

128. Det följer i synnerhet av artikel 9.1 i led iii) i rambeslut 2008/909 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte får vägra att erkänna domen och verkställa påföljden om den dömda personen – efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs – uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred avgörandet eller inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom föreskriven tid.

129. Jag anser att den omständigheten att den berörda personen begärde att den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten skulle verkställa straffet i den medlemsstat där han eller hon är medborgare inte i sig uppfyller villkoren i nämnda bestämmelse.

130. SO:s inställning i det nu aktuella fallet kan förvisso tyckas motsägelsefull, eftersom han genom att begära att påföljden ska verkställas i Tyskland tycks ha godtagit denna påföljd. Det ska emellertid understrykas att SO kan framställa en sådan begäran och samtidigt förbehålla sig rätten att begära en ny rättegång.

131. Efter detta klargörande finns det i detta sammanhang skäl att beakta rättspraxis avseende samma bestämmelse i rambeslut 2002/584. Det framgår nämligen av denna rättspraxis att eftersom artikel 4a.1 avser ett fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras, kan en verkställande rättslig myndighet i alla händelser, även när den funnit att situationen i fråga inte omfattas av undantagen i bland annat led a–c i denna bestämmelse, beakta andra omständigheter som gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att överlämnandet av den berörda personen inte innebär ett åsidosättande av dennes rätt till försvar, i synnerhet det uppträdande som den berörda personen visat prov på.

132. Mot bakgrund av denna rättspraxis, som enligt min mening är analogt tillämplig vid genomförande av artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, anser jag att den berörda personens begäran om att påföljden ska verkställas i den medlemsstat där han eller hon är medborgare hör till dessa omständigheter. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan således säkerställa en avvägning mellan målen att bekämpa straffrihet, underlätta den dömda personens sociala återanpassning och säkerställa hans eller hennes rätt till försvar.

133. Jag föreslår följaktligen att domstolen som svar på den fjärde tolkningsfrågan ska slå fast att artikel 9.1 i) led i–iii i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, nämnda led innehåller de villkor som ska vara uppfyllda för att den dömda personen frivilligt och entydigt ska anses ha avstått från rätten att närvara vid rättegången. Den omständigheten att personen hos den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten begärde straffet skulle verkställas i den medlemsstat där han eller hon är medborgare uppfyller inte i sig villkoren i led iii i denna bestämmelse. En sådan begäran hör emellertid till de omständigheter som den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan beakta, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, för att avgöra huruvida den vill göra gällande det skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslutet.

V. Förslag till avgörande

134. Mot bakgrund av allt vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Kammergericht Berlin (Regionöverdomstolen i Berlin, Tyskland) på följande sätt: 1) Artikel 9.1 i led i) i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att en kallelse som delgetts ett delgivningsombud som den dömda personen har utsett inte i sig gör det möjligt för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att tillämpa det undantag som föreskrivs i nämnda bestämmelse, eftersom detta fall omfattas av artikel 9.1 i led ii i rambeslutet. 2) Artikel 9.1 i led ii) i rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att det undantag som anges i denna bestämmelse kräver att två kumulativa villkor är uppfyllda, dels att den berörda personen underrättades om tid och plats för förhandlingen, dels att han eller hon gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen. En sådan underrättelse behöver inte nödvändigtvis ha skett innan ombudet fick uppdraget. Den omständigheten att de behöriga myndigheterna i den dömande medlemsstaten i god tid översände en officiell handling med uppgift om tid och plats för förhandlingen till den adress som den dömda personen hade lämnat till dessa myndigheter som delgivningsadress, det vill säga adressen till hans juridiska ombuds advokatbyrå, och det bevis som lagts fram för att handlingen faktiskt levererades till denna adress, ska betraktas som en underrättelse till denna person om nämnda tid och plats. Nämnda person ska således anses ha haft vetskap om tid och plats för förhandlingen, vilket innebär att det första villkoret i artikel 9.1 i) led ii i rambeslut 2008/909, i dess ändrade lydelse, är uppfyllt. 3) Artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att vägra att erkänna en dom och att verkställa en påföljd när inget av de undantag som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpligt. Det ankommer på den nationella domstolen att i möjligaste mån, med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, tolka den nationella lagstiftningen mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambeslut 2008/909, i dess ändrade lydelse. 4) Artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att det anges i led i–iii på vilka villkor den dömda personen frivilligt och otvetydigt ska anses ha avstått från att närvara vid rättegången. Den omständigheten att personen hos den behöriga myndigheten i den dömande medlemsstaten begärde att straffet skulle verkställas i den medlemsstat där han eller hon är medborgare uppfyller inte i sig villkoren i led iii i denna bestämmelse. En sådan begäran hör emellertid till de omständigheter som den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan beakta, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, för att avgöra huruvida den vill göra gällande det skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslutet.

1 Originalspråk: franska.

2 Målet har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Se skäl 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1). Se även dom av den 20 maj 2025, Kachev (nedan kallad domen i målet Kachev) ( C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

4 Se skäl 35 i direktiv 2016/343. Se även skäl 1 i rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24).

5 EUT L 327, 2008, s. 27.

6 Nedan kallat rambeslut 2008/909.

7 I det målet hade den berörda personen avvikit, utan att ange en delgivningsadress, vilket innebar att den slovakiska domstolen inte kunde lokalisera personen eller delge vederbörande kallelsen till förhandlingen.

8 Saknas på SV (FR - BGBl. 1982 I, p. 2071.)

9 Nedan kallad domen av den 5 augusti 2019.

10 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 (nedan kallat rambeslut 2002/584).

11 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till domen av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628), och domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑397/22, EU:C:2023:1030).

12 C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346.

13 C‑397/22, EU:C:2023:1030.

14 C‑396/22, EU:C:2023:1029.

15 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 19).

16 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen ( C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 20), och dom av den 4 september 2025, C.J (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder) ( C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 45).

17 Se särskilt dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑398/22, EU:C:2023:1031, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

18 Se särskilt dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑398/22, EU:C:2023:1031, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

19 Se dom av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 32).

20 C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346.

21 Se dom av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 54).

22 Den italienska versionen av artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 har samma lydelse.

23 Se bland annat dom av den 25 mars 2010, Helmut Müller ( C‑451/08, EU:C:2010:168, punkt 38), och dom av den 3 juli 2025, Smiliev ( C‑263/24, EU:C:2025:525, punkt 67).

24 Se, bland annat, den tyska och den ungerska språkversionen.

25 Se, bland annat, den tjeckiska och den polska språkversionen. Se även den svenska språkversionen, där ”vetskap om den planerade förhandlingen” används.

26 På bulgariska avvänds ordet ”protses”, på spanska ”juicio”, på kroatiska ”suđenje”, på danska ”retssag”, på grekiska ”díkis”, på franska ”procès”, på lithauiska ”teisminis nagrinėjimas”, på nederländska ”proces ”, på rumänska ”procesul ” och på slovenska ”sojenje”.

27 Däremot hänvisas det även till ”rättegång” (konania respektive oikeudenkäynnistä) i den slovakiska och den finska språkversionen av dessa bestämmelser, men ordet ska tolkas som ”förfarande”, inte som ”förhandling”.

28 I denna kategori finns bland annat Republiken Kroatien, Storhertigdömet Luxemburg och Republiken Polen.

29 Denna kategori omfattar bland annat Konungariket Belgien (med hänsyn tagen till de aktuella bestämmelsernas införlivande med nationell rätt på såväl franska som nederländska), Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Republiken Grekland, Republiken Cypern, Republiken Litauen, Ungern, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Slovakien, Republiken Finland (med hänsyn tagen till de aktuella bestämmelsernas införlivande med nationell rätt på såväl finska som svenska) och Konungariket Sverige. Nämnda kategori omfattar även Republiken Italien, men endast vad gäller införlivandet av artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584.

30 Så är även fallet i den cypriotiska lagstiftningen, där det grekiska uttrycket ”tis programmatisménis díkis” används, vilket motsvarar det engelska uttrycket ”the scheduled trial”. I Bulgarien används ordet ”nasrochen” (planerad, organiserad, fastställd) i fråga om förhandlingen, vilket härrör från ”nasrochvam” som betyder ”fastställa tidpunkten då något ska äga rum”. Det tyder på att begreppet ”planerad förhandling” i bulgarisk rätt även inbegriper fastställande av ett specifikt datum. I Danmark används uttrycket ”den berammede retssag”, vilket direkt motsvarar ”den planerade förhandlingen”. Att en förhandling är inplanerad betyder att ett datum och ett klockslag har fastställts för förhandlingen i målet. I Ungern används orden ”kitűzött tárgyalás”, som bokstavligen betyder ”fastställd förhandling”, vilket innebär att ett datum redan har fastställts för förhandlingen. I Tjeckien används adjektivet ”nařízeném”, som bokstavligen betyder ”fastställd” eller ”förordnad”, tillsammans med ordet ”jednání” (förhandling), vilket tyder på att en tidpunkt för förhandlingen redan har fastställts.

31 Denna kategori omfattar bland annat Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Rumänien, Republiken Slovenien och Republiken Italien, i den sistnämnda medlemsstaten dock endast vad gäller införlivandet av artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909. I Konungariket Spanien används orden ”vetskap om datum och plats för förhandlingen”, i Republiken Frankrike ”vetskap om datum och plats för rättegången” (rättegång i betydelsen ”förhandling”), i Republiken Italien (enbart för införlivandet av artikel 9.1 i ii) i rambeslut 2008/909), ”vetskap om datum för förhandlingen”, i Rumänien ”vetskap om dag, månad, år och plats för inställelse” och i Republiken Slovenien ”vetskap om dag och plats för den planerade förhandlingen”.

32 Se, bland annat, dom av den 27 oktober 1977, Bouchereau ( 30/77, EU:C:1977:172, punkt 14), och dom av den 13 februari 2025, Verbraucherzentrale Berlin (Begreppet inledande avtalsperiod) ( C‑612/23, EU:C:2025:82, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

33 Se bland annat, analogt, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (C‑416/20 PPU, nedan kallad domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg, EU:C:2020:1042, punkt 39 och där angiven rättspraxis), och dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

34 Se särskilt, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 50).

35 Se särskilt, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 60).

36 Se, bland annat, dom av den 15 september 2022, HN ((Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

37 Se, bland annat, domen i målet Kachev (punkt 31 och där angiven rättspraxis).

38 Se, bland annat, domen i målet Kachev (punkt 32 och där angiven rättspraxis). Nedan kallad rätten till en ny rättegång.

39 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 29).

40 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 31), dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) ( C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 59), dom av den 16 januari 2025, Stangalov ( C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 36), och domen i målet Kachev (punkt 33).

41 Enligt denna bestämmelse får ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 verkställas mot den berörda personen.

42 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 30).

43 Se domen i målet Kachev (punkt 34). Domstolen underströk att artikel 8.2 i direktiv 2016/343 fäster särskild vikt vid att den berörda personen underrättas, eftersom det uttryckligen uppställs som villkor för möjligheten att genomföra en rättegång i den tilltalades utevaro att denna person har underrättats om rättegången (se dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 51)).

44 Se dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkt 52).

45 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 41).

46 Se domen i målet Kachev (punkt 38).

47 Domstolen menar således att när den berörda personen inte i rätt tid har underrättats om rättegången eller när denna person, trots att han eller hon har underrättats om rättegången eller påstås ha erhållit sådan information, inte har underrättats om konsekvenserna av utevaro och inte heller vederbörligen har företrätts av en advokat med fullmakt att föra dennes talan i rättegången, har vederbörande således i princip, från det att han eller hon fick kännedom om utevarodomen, rätt till en ny rättegång (se särskilt domen i målet Kachev (punkt 42 och där angiven rättspraxis)).

48 Se särskilt dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

49 Se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 52).

50 Se dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401), i vilken domstolen slog fast att en förutsättning för den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2016/343 att, när villkoren i artikel 8.2 är uppfyllda, hålla rättegång i den tilltalades utevaro och verkställa avgörandet utan att föreskriva någon rätt till en ny rättegång, är att den berörda personen, i den situation som avses i artikel 8.2, efter att ha informerats i vederbörlig ordning, frivilligt och på ett otvetydigt sätt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången (punkt 34 i domen).

51 I samband med en europeisk arresteringsorder framhöll domstolen således att ”rambeslut 2002/584 ingår i ett övergripande system med garantier för ett effektivt domstolsskydd som föreskrivs i andra unionsbestämmelser” (dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) ( C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 76)).

52 Se beslut av den 20 september 2024, Anacco ( C‑504/24 PPU, EU:C:2024:779, punkt 51) (nedan kallat beslutet i målet Anacco).

53 Se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 45).

54 Se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 46).

55 Se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 47). Se även beslutet i målet Anacco (punkt 55).

56 Se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 47).

57 Se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 56). Jag understryker vidare att domstolen i domen av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) ( C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235), slog fast att ett åtagande från den utfärdande medlemsstatens sida att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder ges rätt till en ny rättegång, när vederbörande – med kränkning av rätten till försvar – dömts i sin utevaro inte ingår bland de villkor som räknas upp i artikel 5 i rambeslut 2002/584. Av detta följer att unionsrätten utgör hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten får underkasta överlämnandet av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder ett sådant villkor (punkt 80 i domen). Domstolen förtydligade emellertid att denna myndighet kan besluta sig för att söka – vid behov genom en begäran om kompletterande uppgifter i den mening som avses i artikel 15.2 i rambeslutet – en försäkran från den utfärdande medlemsstaten om att den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern kommer att upplysas om att vederbörande enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten har rätt till en förnyad prövning i vilken personen i fråga kan delta och som gör det möjligt att på nytt få själva sakfrågan prövad, mot bakgrund av nytt bevismaterial, och att få det ursprungliga avgörandet upphävt. Det innebär att om en sådan försäkran lämnades av den utfärdande medlemsstaten skulle den verkställande rättsliga myndigheten vara skyldig att i enlighet med artikel 4a.1 d i rambeslutet överlämna den berörda personen (punkt 82 i domen).

58 Se dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 62), och beslutet i målet Anacco (punkt 58).

59 Se skäl 4 i rambeslut 2009/299. Genom rambeslut 2002/584, i dess lydelse efter de ändringar som infördes genom nämnda rambeslut, harmoniserades villkoren för verkställighet av en europeisk arresteringsorder vid fall av utevarodom. Denna harmonisering återspeglar medlemsstaternas gemensamma uppfattning om räckvidden, enligt unionsrätten, av de processuella rättigheter som tillkommer personer som dömts i sin utevaro och är föremål för en europeisk arresteringsorder (se, bland annat, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 62), och beslutet i målet Anacco (punkt 58)).

60 Domstolen har berört den omständigheten att det inte är möjligt att åberopa direktiv 2016/343 för att hindra verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, utöver de skäl för att vägra verkställighet som föreskrivs i rambeslut 2002/584 (se domen i målet Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (punkt 55)).

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång) ( C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 48). Se även beslutet i målet Anacco (punkt 52).

62 Se domen i målet Kachev (punkt 34).

63 Se bland annat dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem) ( C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 39), dom av den 14 juli 2022, Procureur général près la cour d’appel d’Angers ( C‑168/21, EU:C:2022:558, punkt 40), och dom av den 6 juni 2023, O.G (Europeisk arresteringsorder mot en tredjelandsmedborgare) ( C‑700/21, EU:C:2023:444, punkt 33). Se även beslutet i målet Anacco (punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis).

64 Se dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 46).

65 Se dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkterna 50 och 51).

66 Se särskilt domen i målet Kachev (punkt 35 och där angiven rättspraxis).

67 Se analogt, i fråga om en situation där den berörda personen avviker, domen i målet Kachev (punkt 37 och där angiven rättspraxis).

68 Se särskilt, domen i målet Kachev (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

69 Se domen i målet Kachev (punkt 59).

70 Se domen i målet Kachev (punkt 61).

71 Se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 52).

72 Se dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑396/22, EU:C:2023:1029, punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis).