Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Mål C‑453/24 Hadenov

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6, 7.2 g och 7.3 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009.

2. Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande som har inletts av Bezirkshauptmannschaft Neusiedl am See (Förvaltningsmyndigheten i distriktet Neusiedl am See, Österrike) (nedan kallad BHM) för att ett bötesstraff som BC ådömts i Österrike, på grund av underlåtenhet att betala in vägtullen på en motorväg, ska erkännas och verkställas i Bulgarien.

3. Enligt artikel 6 i rambeslut 2005/2014 ska de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten erkänna ett beslut som har översänts enligt artikel 4 i det rambeslutet utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7 i nämnda rambeslut.

4. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, avser att tillämpa den fakultativa grund för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214.

5. Enligt den bestämmelsen får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff om det konstateras att den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 i det rambeslutet, i händelse av skriftligt förfarande inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

6. I artikel 7.3 i rambeslut 2005/214 föreskrivs emellertid att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt ska samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar.

7. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att EU‑domstolen ska klargöra syftet med och omfattningen av denna samrådsskyldighet samt befogenhetsfördelningen mellan myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och dem i den verkställande medlemsstaten.

II. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågorna

8. Den 24 november 2023 meddelade BHM ett beslut varigenom BC, en bulgarisk medborgare, ådömdes ett bötesstraff på 350 euro (nedan kallat beslutet av den 24 november 2023) för att ha brutit mot flera bestämmelser i Bundesstrassen Mautgesetz 2002 (lagen om avgiftsplikt på statliga vägar) av den 16 juli 2002. Beslutet vann laga kraft den 12 januari 2024.

9. BHM har ingett en ansökan till Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) om erkännande och verkställighet av beslutet av den 24 november 2023, i egenskap av behörig myndighet för verkställighet enligt rambeslut 2005/214.

10. Det framgår av det intyg som har bifogats beslutet och som har översänts till den hänskjutande domstolen att ärendet har varit föremål för ett skriftligt förfarande, att BC, i enlighet med den österrikiska lagstiftningen, personligen eller via en behörig företrädare har underrättats om sin rätt att bestrida samt om tidsfristerna för ett sådant bestridande och att han inte har inkommit med något bestridande inom den aktuella fristen. Intyget har bifogats beslutet av den 24 november 2023 på bulgariska och tyska, i vilket överträdelsen, bötesstraffet, typen av rättsmedel och fristen för iakttagandet, nämligen två veckor, anges. Det framgår av det sätt på vilket beslutet har utformats att det har skickats i syfte att delges den bötfällda personen.

11. I nämnda intyg anges emellertid även ”utan mottagningsbevis”.

12. Den hänskjutande domstolen drar därav slutsatsen att det saknas bevisning för att beslutet av den 24 november 2023 faktiskt har delgetts BC. Under förfarandet för erkännande och verkställighet av det beslutet konstaterade den hänskjutande domstolen dessutom att BC hade anmält två adresser till den kommunala förvaltningen i Bulgarien: en ”permanent adress”, som är den som anges i intyget och i beslutet, och en ”aktuell adress”. BC har emellertid inte kunnat nås på någon av dessa två adresser och har inte heller varit i kontakt med det ombud som domstolen har utsett.

13. Ombudet har invänt mot att beslutet av den 24 november 2023 ska erkännas och verkställas och har därvid särskilt framhållit att det beslutet inte har delgetts BC och att BC inte har kunnat utöva sin rätt att bestrida beslutet.

14. Den hänskjutande domstolen har, på grundval av den omständigheten att det saknas bevisning för att BC har underrättats om beslutet av den 24 november 2023 på ett korrekt sätt och konstaterandet att BC inte bor på den adress till vilken det beslutet har skickats, slutit sig till att artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 ska tillämpas. BC har nämligen inte personligen eller via en behörig företrädare underrättats om beslutet av den 24 november 2023 och om sin rätt att bestrida det.

15. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att den omständigheten att det inte ges någon information i intyget om att beslutet faktiskt har delgetts även innebär att artikel 20.3 i rambeslut 2005/214 har åsidosatts vad gäller den rätt att bli informerad om anklagelsen som den bötfällda personen har enligt artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och vad gäller den rätt att närvara vid en eventuell rättegång, efter den skriftliga delen av förfarandet, som den bötfällda personen har enligt artikel 8.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.

16. Eftersom det skäl för vägran som anges i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 är fakultativt anser den hänskjutande domstolen emellertid att den har att välja mellan olika tillvägagångssätt. Å ena sidan kan den vägra att erkänna och verkställa beslutet av den 24 november 2023, vilket skulle undergräva mekanismen för straffrättsligt samarbete och främja straffrihet. Å andra sidan kan den erkänna och verkställa det beslutet, vilket skulle medföra att BC:s rättigheter enligt unionsrätten åsidosätts.

17. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida ett tredje tillvägagångssätt kan väljas så att alla skyddade intressen beaktas, inledningsvis genom att säkerställa den bötfällda personens rätt att överklaga och personligen delta i det efterföljande förfarandet och därefter genom att erkänna beslutet om bötesstraffet, såvida detta inte upphävs efter det att det eventuellt har överklagats av den personen.

18. Den hänskjutande domstolen föreslår närmare bestämt att den ska samarbeta med den beslutande myndigheten för att säkerställa att den bötfällda personen har rätt att överklaga, eftersom vederbörande har nekats den rätten på grund av den uteblivna delgivningen av beslutet.

19. I praktiskt hänseende innebär detta att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kontaktar den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten för att få klarhet i huruvida den bötfällda personen kan bestrida beslutet om bötesstraff, mot bakgrund av att det beslutet inte har delgetts på ett korrekt sätt, antingen genom ett första bestridande, om den myndigheten anser att fristen för överklagande ännu inte har löpt ut, eller genom återställande av försutten tid.

20. För det första skulle den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, för det fall den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten lämnar ett positivt svar och, i förekommande fall, anger den frist inom vilken den bötfällda personen kan bestrida beslutet, kunna delge personen beslutet om bötesstraffet på ett korrekt sätt, genom att använda alla de medel som står till dess förfogande enligt nationell rätt, och informera personen om denna frist för bestridandet. Det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 skulle således falla bort.

21. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skulle kunna vilandeförklara målet och invänta resultatet av den bötfällda personens överklagande. Om vederbörande inte överklagar eller om överklagandet ogillas, föreligger det inte längre något hinder för erkännande och verkställighet av beslutet om bötesstraffet.

22. För det andra skulle den behöriga myndigheten i den verkställande staten, för det fall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten besvarade den förstnämnda myndighetens fråga så, att samtliga möjligheter att bestrida beslutet hade löpt ut, kunna behöva tillämpa det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214.

23. Enligt den hänskjutande domstolen skulle detta tillvägagångssätt göra samarbetet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter mer effektivt och samtidigt stärka iakttagandet av bötfällda personers rättigheter enligt unionsrätten. Ett sådant tillvägagångssätt skulle även vara förenligt med principen om ömsesidigt erkännande.

24. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt bulgarisk rätt är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig att underrätta den berörda personen om beslutet om bötesstraffet och att därefter höra vederbörande. Enligt bulgarisk rätt är den myndigheten dessutom behörig att begära ytterligare information från den beslutande myndigheten utan att några begränsningar görs vad gäller omfattningen av en sådan begäran. Enligt bulgarisk rätt är den bulgariska behöriga domstolen dessutom skyldig att samråda med den myndigheten innan den vägrar att erkänna beslutet om bötesstraffet.

25. Enligt bulgarisk rätt är den bulgariska behöriga domstolen dessutom skyldig att informera den bötfällda personen om dennes rättigheter i det nationella förfarandet för erkännande av beslutet om bötesstraff. Den hänskjutande domstolen anser att den skyldigheten kan tolkas på ett extensivt sätt, men har dock påpekat att syftet inte är att den ska tillämpas i det sanktionsförfarande som redan har genomförts i den utfärdande medlemsstaten. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skulle således, på grundval av en uttrycklig förfrågan från den myndighet som har utfärdat beslutet om bötesstraffet, kunna informera den bötfällda personen om de rättigheter som denne har i förfarandet för utfärdande av det beslutet, i synnerhet om möjligheterna att bestrida det.

26. Den hänskjutande domstolen har, till stöd för den lösning som den föreslår, hänvisat till EU-domstolens praxis, av vilken det framgår att artikel 6 i direktiv 2012/13 inte utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken den tvåveckorsfrist för att bestrida ett sådant strafföreläggande börjar löpa från och med delgivningen av föreläggandet till den berörda personens delgivningsombud, förutsatt att denna person, så snart vederbörande har fått del av föreläggandet, faktiskt förfogar över en tvåveckorsfrist för att bestrida det, i förekommande fall efter eller inom ramen för ett förfarande om ansökan om återställande av försutten tid. Den hänskjutande domstolen har i själva verket påpekat att den dömda personen har rätt att begära och erhålla återställande av försutten tid i en sådan situation. Enligt den hänskjutande domstolen skulle den mekanism som den har föreslagit kunna visa sig vara tillräckligt effektiv om de österrikiska domstolarna ser en möjlighet att tolka österrikisk rätt på samma eller liknande sätt.

27. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att, eftersom EU-domstolen redan har slagit fast att direktiv 2012/13 inte reglerar på vilka sätt som den tilltalade ska underrättas om anklagelsen, så finns det ingenting som talar emot att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten biträder den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten när det gäller att underrätta den bötfällda personen på ett korrekt sätt.

28. EU-domstolen har dessutom påpekat att det är möjligt att tilltalade först får del av anklagelsen emot dem när den lagakraftvunna fällande domen ska verkställas, varvid tyngdpunkten låg på rätten till försvar i samband med underrättelsen.

29. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om huruvida den roll som den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan ha när det gäller att underrätta den bötfällda personen är förenlig med rambeslut 2005/214.

30. Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att det inte nämns något i rambeslut 2005/214 om detta. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet konstaterat att det förfarande för samråd som föreskrivs i artikel 7.3 i rambeslutet hänför sig till inhämtandet av vissa uppgifter och inte till vidtagandet av åtgärder i syfte att företa en underrättelse som dittills inte företagits.

31. Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”Kan skyldigheten att erkänna ett beslut enligt artikel 6 i rambeslut 2005/214, befogenheten att samråda enligt artikel 7.3 i rambeslutet och principen att förhindra straffrihet tolkas så, att den verkställande myndigheten, om den har fastställt att det föreligger en frivillig grund för vägran enligt artikel 7.2 g … i rambeslutet, har rätt att

a) samråda med den beslutande myndigheten enligt artikel 7.3 i rambeslutet för att fastställa huruvida en bötfälld person har en faktisk möjlighet att invända mot beslutet om bötesstraffet,

b) om detta är fallet, översända beslutet om bötesstraffet till den bötfällda personen och informera vederbörande om rätten att bestrida, och

c) invänta resultatet från ett eventuellt bestridande samt beakta detta vid sin prövning i sak?”

32. Skriftligt yttrande har inkommit från Europeiska kommissionen.

III. Bedömning

33. Den hänskjutande domstolen har att uttala sig om erkännande och verkställighet av ett beslut om utdömande av bötesstraff enligt rambeslut 2005/214. Den hänskjutande domstolen utgår från konstaterandet att det fakultativa skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 7.2 g i det rambeslutet kan tillämpas på grund av motstridiga uppgifter i det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet. Den hänskjutande domstolen kan således antingen vägra att erkänna och verkställa beslutet eller erkänna och verkställa det trots detta konstaterande.

34. Innan den hänskjutande domstolen uttalar sig vill den emellertid få klarhet i huruvida rambeslut 2005/214 kan tolkas så, att den hänskjutande domstolen, i egenskap av behörig myndighet i den verkställande medlemsstaten, kan undanröja det åsidosättande som delgivningen av det aktuella beslutet är behäftat med och som kan medföra tillämpning av det fakultativa skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 7.2 g i rambeslutet. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i villkoren för och omfattningen av det bistånd som den kan ge till den behöriga myndigheten i den verkställande staten för att det skälet ska bortfalla.

A. Den första tolkningsfrågan

35. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, att EU-domstolen ska slå fast huruvida artiklarna 6, 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att den skyldighet att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten som åvilar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten innan denna kan besluta att inte erkänna och verkställa ett beslut om utdömande av bötesstraff, i händelse av ett skriftligt förfarande, kan avse huruvida den bötfällda personen har möjlighet att bestrida det beslutet enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

1. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

36. Kommissionen anser att frågan är hypotetisk och därför inte kan tas upp till prövning. Kommissionen har påpekat att enligt artikel 7.3 i rambeslut 2005/214 är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten innan den fattar ett beslut om att inte erkänna och verkställa beslutet om bötesstraff. Den hänskjutande domstolen har emellertid redan konstaterat att det föreligger ett skäl för att vägra erkännande och verkställighet enligt artikel 7.2 g i rambeslutet, vilket den hänskjutande domstolen inte kan göra så länge som den inte har rådfrågat den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten. Kommissionen ifrågasätter således relevansen av den första frågan så länge som den myndigheten inte har rådfrågats.

37. Det följer av EU-domstolens praxis att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten.

38. Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten som ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat, och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva, presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas om det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

39. Jag anser att det, i förevarande fall, tydligt framgår av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har gett i sin begäran om förhandsavgörande att den, genom sin första fråga, vill få klarhet i syftet med och omfattningen av den skyldighet att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten som föreskrivs i artikel 7.3 i rambeslut 2005/214, för att kunna ta ställning till huruvida det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i rambeslutet ska tillämpas när ett sådant samråd har ägt rum. Jag anser således inte att den frågan ska avvisas.

2. Prövning i sak

40. Det ska inledningsvis påpekas att rambeslut 2005/214, såsom särskilt framgår av artiklarna 1 och 6 i detta, samt skälen 1 och 2 till detsamma, har till syfte att inrätta ett effektivt system för gränsöverskridande erkännande och verkställighet av lagakraftvunna beslut om bötesstraff för fysiska eller juridiska personer som har gjort sig skyldiga till något av de brott som anges i artikel 5 i rambeslutet.

41. Rambeslut 2005/214 syftar nämligen till att, utan att innebära någon harmonisering av medlemsstaternas strafflagstiftning, garantera verkställighet av bötesstraff i dessa stater tack vare principen om ömsesidigt erkännande.

42. Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2005/214, innebär enligt artikel 6 i rambeslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. Skälen för att vägra erkännande eller verkställighet av ett sådant beslut ska således tolkas restriktivt.

43. Skälen för att vägra erkännande och verkställighet av beslut som omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2005/214 anges uttryckligen i artikel 7.1 och 7.2 i rambeslutet.

44. Enligt artikel 3 i rambeslut 2005/214 ska detta rambeslut för övrigt inte leda till att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU ändras. Detta är skälet till att det i artikel 20.3 i rambeslutet även föreskrivs att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff, om de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU har åsidosatts.

45. Om intyget enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214, som är bifogat beslutet om bötesstraff, ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna som definieras i artikel 6 FEU kan ha kränkts, kan följaktligen de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa ett sådant beslut när något av de skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut som anges i artikel 7.1 och 7.2 i rambeslutet är för handen, samt med stöd av artikel 20.3 i rambeslutet.

46. Mottagaren av ett beslut som omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2005/214 har således rätt att göra gällande de grundläggande rättigheter som i synnerhet stadfästs i artikel 47 andra stycket och artikel 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och myndigheterna i medlemsstaterna ska därför säkerställa att dessa rättigheter iakttas.

47. I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen lagt tonvikten på artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214, där det föreskrivs att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna och verkställa ett beslut, om det konstateras att den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 i det rambeslutet, i händelse av ett skriftligt förfarande inte, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, personligen eller via en företrädare med behörighet enligt nationell lag underrättades om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

48. EU-domstolen har påpekat att det i rambeslut 2005/214 inte konkret föreskrivs hur mottagaren av ett beslut om bötesstraff, i den mening som avses i artikel 1 a i rambeslutet, som utdömts för ett trafikbrott, ska delges beslutet. Genom att på detta sätt hänvisa till medlemsstaternas lagstiftning har unionslagstiftaren, enligt EU‑domstolens mening, överlåtit det åt medlemsstaterna att besluta om hur den berörda personen ska underrättas om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, samt när en sådan frist börjar löpa, under förutsättning att delgivningen sker på ett effektivt sätt och att rätten till ett effektivt domstolsskydd och utövandet av rätten till försvar garanteras.

49. EU-domstolen har i detta sammanhang erinrat om att iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd inte enbart kräver att ett verkligt och faktiskt mottagande av beslut garanteras, det vill säga att de delges mottagaren, utan det krävs även att en sådan delgivning gör det möjligt för mottagaren att på ett detaljerat sätt få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne och de rättsmedel som kan tillgripas mot ett sådant beslut samt den föreskrivna fristen för att göra detta, så att mottagaren på ett effektivt sätt kan tillvarata sina rättigheter och med kännedom om samtliga omständigheter avgöra huruvida det finns anledning att överklaga beslutet till domstol.

50. I händelse av tvivel, som kan uppstå på grund av till synes motstridiga uppgifter i det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslut 2005/214, såsom i förevarande mål, ankommer det på den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella målet, kontrollera huruvida den berörda personen faktiskt har underrättats om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande. Denna kontroll ska göras vid den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 7.3 i det rambeslutet.

51. Jag vill härvidlag erinra om att det i den bestämmelsen föreskrivs att i de fall som bland annat avses i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, innan den fattar ett beslut om att inte erkänna och verkställa beslutet om bötesstraff, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar. För att säkerställa rambeslutets ändamålsenliga verkan och i synnerhet iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, är den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten skyldig att lämna dessa upplysningar.

52. Inom ramen för förevarande mål ska syftet med skyldigheten att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, vilken ska fullgöras av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten när den avser att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om bötesstraff, vara att erhålla uppgifter på grundval av vilka osäkerhet kan skingras om huruvida det beslutet faktiskt har delgetts i enlighet med den nationella lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten med underrättelse om rätten att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

53. För att den bötfällda personen ska anses ha kunnat bestrida det beslut varigenom den personen har ådömts ett bötesstraff, måste denne i själva verket ha fått del av innehållet i det beslutet, vilket förutsätter att beslutet har delgetts vederbörande på ett korrekt sätt.

54. Jag vill dessutom påpeka att det i artikel 1 a i rambeslut 2005/214, för en definition av begreppet beslut, bland annat hänvisas till ”ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person”. Den omständigheten att det i den bestämmelsen krävs att beslutet om bötesstraff ska vara ”slutgiltigt” understryker den särskilda betydelsen av att det beslutet inte kan överklagas. Det är uppenbart att avgöranden som är under överklagande eller som kan överklagas undantas från bestämmelsens tillämpningsområde.

55. Villkoret att beslutet om bötesstraffet ska vara slutgiltigt ska således vara uppfyllt för att det beslutet ska kunna erkännas och verkställas i den verkställande medlemsstaten. Den bötfällda personen ska således inte längre kunna bestrida det beslutet vid den tidpunkt då den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten ansöker om erkännande och verkställighet av detta.

56. Den omständigheten att den bötfällda personen inte har underrättats om sin rätt att bestrida det beslut varigenom denne har ådömts ett bötesstraff och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, kan emellertid, beroende på vad som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, påverka det beslutets slutgiltiga karaktär, i den mån den personen kan ha möjlighet att bestrida det beslutet från och med det att han eller hon har fått del av den informationen, eventuellt efter en ansökan om återställande av försutten tid. Det ska nämligen påpekas att en sådan ansökan, som faller inom den exklusiva befogenheten för den utfärdande medlemsstatens myndigheter, syftar till att åter ge den personen möjlighet att väcka talan efter utgången av den frist som föreskrivs i lag för att utöva denna rätt.

57. Med hänsyn till kopplingen till kravet på att beslutet om bötesstraff ska vara slutgiltigt, anser jag att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska ha möjlighet att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten i denna fråga.

58. Jag föreslår således att EU-domstolens svar på den första tolkningsfrågan blir att artiklarna 6, 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att den skyldighet att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten som åvilar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten innan denna kan besluta att inte erkänna och verkställa ett beslut om utdömande av bötesstraff, i händelse av ett skriftligt förfarande, kan avse huruvida den bötfällda personen har möjlighet att bestrida det beslutet enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

B. Den andra och den tredje tolkningsfrågan

59. Genom sina frågor, som enligt min mening ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, att EU‑domstolen ska slå fast huruvida artiklarna 6, 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att om det framgår av samrådet med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten dels att beslutet om bötesstraff, i händelse av ett skriftligt förfarande, inte har delgetts i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning med underrättelse om rätten att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, dels att den bötfällda personen, enligt lagstiftningen i nämnda medlemsstat, fortfarande kan ha möjlighet att bestrida det beslutet från och med den tidpunkt då denne fått del av det, har den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten rätt att delge personen det beslutet genom att underrätta vederbörande om dennes rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande samt att vilandeförklara förfarandet för erkännande och verkställighet av det beslutet i avvaktan på resultatet av ett eventuellt bestridande av detta.

60. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida rambeslut 2005/214 kan tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan undanröja ett eventuellt åsidosättande som delgivningen av beslutet om bötesstraff är behäftat med och som kan leda till att den myndigheten åberopar det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i det rambeslutet. I detta syfte att reglera en situation motsvarande den som avses i den bestämmelsen, i vilken den bötfällda personen inte har underrättats om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, vill den hänskjutande domstolen i synnerhet få klarhet i om och i vilken utsträckning den får bistå den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten i detta avseende.

61. Sammanfattningsvis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken roll den kan spela, i egenskap av behörig myndighet i den verkställande medlemsstaten, för att underrätta den bötfällda personen om dennes rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, om den ursprungliga informationen, såsom den har angetts i intyget enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214, har varit bristfällig.

62. Jag vill inledningsvis erinra om att, med avseende på en eventuell tillämpning av det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 7.2 g i rambeslut 2002/214, så syftar det samråd som krävs i artikel 7.3 i rambeslutet till att göra det möjligt för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, kontrollera huruvida den berörda personen, med tanke på de tvivel som uppgifterna i intyget har gett upphov till, faktiskt har underrättats om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. Det ankommer således på den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att förse den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten med de uppgifter som krävs i detta hänseende.

63. Om de tvivel som har uppstått på grund av uppgifterna i intyget kan undanröjas genom den insamlade informationen, kan den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte åberopa skälet att vägra erkännande och verkställighet i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214. Den myndigheten är således skyldig, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för rambeslutets systematik, att erkänna beslutet om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det.

64. Jag vill i förevarande fall erinra om att det enligt den hänskjutande domstolen framgår av intyget enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214, som har översänts till den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, att BC, i enlighet med österrikisk lagstiftning, har underrättats personligen eller via en behörig företrädare om sin rätt att bestrida samt om tidsfristerna för ett sådant bestridande och att han inte har inkommit med något bestridande inom den aktuella fristen. Intyget har bifogats beslutet om bötesstraff av den 24 november 2023 på bulgariska och tyska, i vilket överträdelsen, bötesstraffet, typen av rättsmedel och fristen för iakttagandet, nämligen två veckor, anges. Det framgår dessutom av det sätt på vilket beslutet har utformats att det har skickats i syfte att delges den bötfällda personen. Mot denna bakgrund och i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, enligt min mening, presumera att den bötfällda personen har underrättats om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, vilket innebär att skälet för att vägra erkännande och verkställighet i artikel 7.2 g i det rambeslut 2005/214 inte ska tillämpas, såvida inte motsatsen bevisas.

65. Om det vid samrådet med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten däremot framkommer uppgifter som bekräftar tvivlen hos den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten och därmed visar att beslutet om bötesstraff inte har delgetts i enlighet med den utfärdande medlemsstatens lagstiftning med underrättelse om rätten att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, får den myndigheten således, enligt artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214, vägra att erkänna och verkställa det beslutet.

66. Om det av samrådet med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten dessutom framgår att den bötfällda personen kan ha rätt att bestrida det beslut varigenom denne har ådömts ett bötesstraff från och med det att vederbörande fått del av det beslutet, vid behov efter en ansökan om återställande av försutten tid, är det den myndigheten som är behörig att, i förekommande fall, reglera situationen.

67. Såsom kommissionen med rätta har påpekat i sitt skriftliga yttrande finns det inget i rambeslut 2005/214 som tyder på att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har befogenhet att ingripa för att underrätta den bötfällda personen om dennes rätt att bestrida för att åtgärda bristen på sådan information från den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten.

68. Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska således inte inkräkta på den befogenhet som innehas av den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten. Det är på denna andra myndighet som det ankommer, efter det att den första har begärt upplysningar i enlighet med artikel 7.3 i rambeslut 2005/214, att i förekommande fall åtgärda bristen på information till den person som har blivit föremål för ett beslut om utdömande av bötesstraff om dennes rätt att bestrida det beslutet och tidsfristerna för ett sådant bestridande.

69. I detta hänseende framgår det av själva ordalydelsen i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 att den bötfällda personen ska underrättas om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. Denna hänvisning till den utfärdande medlemsstatens lagstiftning innebär att den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten ska tillhandahålla denna information enligt sin egen lagstiftning. Denna fas i förfarandet för ådömande av straffet, vilken ska regleras av lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, ska således särskiljas från fasen avseende förfarandet för verkställighet av beslutet om bötesstraff som, såsom anges i artikel 9 i rambeslutet, ska regleras av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Enligt befogenhetsfördelningen mellan de behöriga myndigheterna i dessa båda medlemsstater har den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte någon befogenhet att ersätta den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten genom att själv underrätta den bötfällda personen om dennes rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande.

70. Jag vill tillägga att, i den situation som den hänskjutande domstolen avser, nämligen där den bötfällda personen, enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, har en ny rätt att bestrida från och med det att denne faktiskt har kunnat ta del av beslutet att påföra vederbörande böter och utnyttjar den rättigheten, ger erkännandet och verkställigheten av det beslutet upphov till ett nytt förfarande som kräver att det skickas in ett nytt intyg med aktuell information. Detta utgör hinder för den lösning som den hänskjutande domstolen har föreslagit och som består i att vilandeförklara det ursprungliga förfarandet för erkännande och verkställighet av det beslutet i avvaktan på resultatet av ett eventuellt bestridande av detta.

71. Härav följer enligt min mening, i motsats till vad den hänskjutande domstolen har gjort gällande, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten enligt rambeslut 2005/214 inte har rätt att delge den bötfällda personen beslutet att påföra denne böter genom att underrätta vederbörande om dennes rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande och att vilandeförklara förfarandet för erkännande och verkställighet av det beslutet i avvaktan på resultatet av ett eventuellt bestridande av detta.

72. Avslutningsvis vill jag påpeka att trots att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte har rätt att vidta sådana åtgärder som beskrivs i föregående punkt i förevarande förslag till avgörande, så är det förenligt med syftet att stärka det ömsesidiga erkännandet av beslut om utdömande av bötesstraff att samarbetet mellan den medlemsstatens myndigheter och myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten fortsätter, om så är nödvändigt, för att den bötfällda personen faktiskt ska förfoga över tillräcklig information. Mot bakgrund härav kan de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten begära bistånd från de behöriga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, i synnerhet om personen befinner sig på den sistnämndas territorium.

IV. Förslag till avgörande

73. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) på följande sätt: Artiklarna 6, 7.2 g och 7.3 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas på följande sätt: 1) Den skyldighet att samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten som åvilar den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten innan denna kan besluta att inte erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff, i händelse av ett skriftligt förfarande, kan avse en möjlighet för den bötfällda personen att bestrida det beslutet enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. 2) Om det framgår av samrådet med den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten dels att beslutet om bötesstraff, i händelse av ett skriftligt förfarande, inte har delgetts i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning med underrättelse om rätten att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande, dels att den bötfällda personen, enligt lagstiftningen i nämnda medlemsstat, fortfarande kan ha möjlighet att bestrida det beslutet från och med den tidpunkt då denne fått del av det, har den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte rätt att delge den personen nämnda beslut genom att underrätta vederbörande om sin rätt att bestrida och om tidsfristerna för ett sådant bestridande och att vilandeförklara förfarandet för erkännande och verkställighet av samma beslut i avvaktan på resultatet av ett eventuellt bestridande av detta.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 EUT L 76, 2005, s. 16.

4 EUT L 81, 2009, s. 24 (nedan kallat rambeslut 2005/214).

5 BGBl. I, 109/2002.

6 Se artikel 4 i och bilagan till rambeslut 2005/214.

7 Enligt den bestämmelsen får varje medlemsstat motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 FEU kan ha kränkts. I en sådan situation ska det förfarande som anges i artikel 7.3 i det rambeslutet tillämpas.

8 EUT L 142, 2012, s. 1. I den bestämmelsen föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade personen varit delaktig i brottet, tillhandahålls senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol.

9 EUT L 65, 2016, s. 1. Enligt den bestämmelsen ska artikel 8 i det direktivet, vilken avser rätten att närvara vid rättegången, inte påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som föreskriver att förfaranden, eller delar av dessa, får genomföras skriftligen, under förutsättning att detta är förenligt med rätten till en rättvis rättegång.

10 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkterna 31, 33 och 44).

11 Se artikel 16.4 i Zakon za priznavane, izpalnenie i izprashtane na aktove za konfiskatsia ili otnemane i reshenia za nalagane na finansovi sanktsii (lagen om erkännande, verkställighet och översändande av beslut om förverkande och beslut om bötesstraff) (DV nr 15 av den 23 februari 2010) (nedan kallad lagen om erkännande).

12 Se artikel 16.5 i lagen om erkännande.

13 Se artikel 32.3 i lagen om erkännande.

14 Se artikel 32.4 i lagen om erkännande.

15 Se dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl. ( C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkterna 47, 48 och 51), och dom av den 14 maj 2020, Staatsanwaltschaft Offenburg ( C‑615/18, EU:C:2020:376, punkterna 60 och 77).

16 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 15 oktober 2015, Covaci ( C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 62), och domen av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty ( C‑338/20, EU:C:2021:805, punkt 33) (nedan kallad domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty).

17 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 22 mars 2017, Tranca m.fl. ( C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkterna 47 och 51).

18 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2021, LU (Uppbörd av vägtrafikböter) ( C‑136/20, EU:C:2021:804, punkt 29 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter)).

19 Se, bland annat, domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter) (punkt 30 och där angiven rättspraxis).

20 Se, bland annat, domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter) (punkt 36 och där angiven rättspraxis), och domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 22 och där angiven rättspraxis).

21 Se, bland annat, domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter) (punkt 37 och där angiven rättspraxis), och domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 23 och där angiven rättspraxis).

22 Se, bland annat, domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter) (punkt 38 och där angiven rättspraxis), och domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 24 och där angiven rättspraxis).

23 Se, bland annat, domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 26 och där angiven rättspraxis).

24 Se, bland annat, domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 27 och där angiven rättspraxis).

25 Se domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 30).

26 Se domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 32).

27 Se, bland annat, domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 33 och där angiven rättspraxis).

28 Se, bland annat, domen i målet Prokuratura Rejonowa Łódź-Bałuty (punkt 34 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 42).

30 Se, bland annat, domen i målet LU (Uppbörd av vägtrafikböter) (punkt 50 och där angiven rättspraxis).

31 Min kursivering.

32 Se, analogt, dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

33 Under rubrik g punkt 1 i det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslut 2005/214, ska den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten ange det datum då beslutet om bötesstraffet blev slutgiltigt. Under rubrik h punkt 1.a i det intyget, ska myndigheten kryssa för rutan att beslutet är slutgiltigt.

34 Se, analogt, dom av den 7 juli 2016, Lebek ( C‑70/15, EU:C:2016:524, punkt 42).

35 Se dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff) ( C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 43).

36 Under sådana omständigheter måste det finnas en möjlighet för den utfärdande medlemsstaten att begära inställande av verkställighet i enlighet med artikel 12 i rambeslut 2005/214.

37 Kommissionen har i detta hänseende åberopat möjligheten för de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten att inge en begäran om ömsesidig rättslig hjälp med stöd av artikel 5 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, genom rådets akt av den 29 maj 2000 (EGT C 197, 2000, s. 3).