Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑458/24 Daraa

I. Inledning

1. Det gemensamma europeiska asylsystemet bygger på synsättet att en enda medlemsstat, i princip, är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat. I förordning (EU) nr 604/2013 (nedan kallad Dublin III‑förordningen) föreskrivs i detta syfte dels ett antal kriterier för att fastställa denna medlemsstat, dels, som allmän regel, en överföring till den ansvariga medlemsstaten om ansökan har lämnats in i en annan medlemsstat.

2. Detta system är grundat på principen om ömsesidigt förtroende, enligt vilken det presumeras att den behandling som personer som ansöker om internationellt skydd åtnjuter i varje medlemsstat är förenlig med bland annat kraven i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

3. Sedan domen N.S. m.fl., som kodifierades genom artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen, ska ett undantag från denna princip om ömsesidigt förtroende och, följaktligen, från överföring till den medlemsstat som har fastställts som ansvarig tillämpas när det, i denna medlemsstat, föreligger systembrister i asylförfarandet och i villkoren för mottagandet av personer som söker internationellt skydd, som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

4. Detta mål rör frågan om huruvida detta undantag även är tillämpligt när en medlemsstat som har fastställts vara ansvarig ensidigt har avbrutit mottagandet och återtagandet av dessa sökande och därmed hindrat genomförandet av överföringar till sitt territorium, såsom Republiken Italien har gjort.

5. I linje med domen Tudmur, ger denna begäran om förhandsavgörande domstolen tillfälle att klargöra de rättsliga följderna av en sådan situation inom ramen för tolkningen av Dublin III‑förordningen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Dublin III‑förordningen

6. Skälen 4 och 5 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:

(”(4) I slutsatserna från Tammerfors förklarades också att [det gemensamma europeiska asylsystemet] på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan.

(5) En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda personerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fastställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt.”

7. I artikel 3 i denna förordning, med rubriken ”Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om internationellt skydd”, föreskrivs i punkterna 1 och 2 följande:

”1. Medlemsstaterna ska pröva varje ansökan om internationellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansökan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som ansvarig.

2. Om ansvarig medlemsstat inte kan fastställas på grundval av kriterierna i denna förordning …, ska den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först lämnades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlemsstat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan], ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlemsstat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlemsstat.”

8. I kapitel III i denna förordning, som omfattar artiklarna 7–15, anges kriterierna för fastställandet av ansvarig medlemsstat. Bland dessa finns kriteriet om första inreseland, som föreskrivs i artikel 13.1.

9. Artikel 18 i samma förordning, som finns i kapitel V i denna, avser den ansvariga medlemsstatens skyldigheter och föreskriver i sin punkt 1 a att ”[d]en ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat”.

10. Kapitel VI i Dublin III‑förordningen rör förfaranden för övertagande och återtagande av sökande och omfattar artiklarna 20–33 i denna förordning.

11. I artikel 29 i nämnda förordning, som har rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”, föreskrivs i punkterna 1 och 2 följande:

”1. Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

…

2. Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.”

B. Förordning (EG) nr 1560/2003

12. Artikel 8 i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat har rubriken ”Samarbete vid överföring”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Den ansvariga medlemsstaten skall tillåta att den sökande överförs så fort som möjligt och se till att det inte uppställs några hinder för dennes inresa …”

13. I artikel 9 i denna förordning, med rubriken ”Uppskjutna och försenade överföringar” föreskrivs följande:

”1. Den ansvariga medlemsstaten skall underrättas utan dröjsmål om en beslutad transport skjuts upp på grund av ett överklagande eller en omprövning med uppskjutande verkan eller på grund av sakliga omständigheter, som den asylsökandes hälsotillstånd, brist på transportmedel eller att den asylsökande har undandragit sig verkställandet av överföringen.

1a. Om en överföring har försenats på begäran av den överförande medlemsstaten, ska den överförande och den ansvariga medlemsstaten återuppta kommunikationen för att tillåta att en ny överföring ordnas så snart som möjligt, i enlighet med artikel 8, och inte senare än två veckor från den tidpunkt då myndigheterna fick kännedom om att de omständigheter som orsakade förseningen eller uppskjutandet inte längre förelåg. I sådana fall ska ett uppdaterat standardformulär för överföring av uppgifter i enlighet med bilaga VI översändas innan överföringen sker.

2. En medlemsstat som av skäl som anges i artikel 29.2 i [Dublin III‑förordningen] inte kan verkställa överföringen inom den normala frist på sex månader från dagen för godkännande av begäran om övertagande eller återtagande av den berörda personen, eller det slutliga beslutet om ett överklagande eller en omprövning med suspensiv verkan, ska underrätta den ansvariga medlemsstaten före utgången av denna frist. Om denna skyldighet inte iakttas, ska ansvaret för handläggningen av ansökan om internationellt skydd och de andra skyldigheter som följer av [Dublin III‑förordningen] övergå på den anmodande medlemsstaten i enlighet med artikel 29.2 i nämnda förordning.

…”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

14. Sökanden i det nationella målet, som är syrisk medborgare, reste in i Tyskland den 18 april 2023 och lämnade den 26 april 2023 in en asylansökan. På grundval av de uppgifter som fanns i databasen Eurodac, fastställdes Republiken Italien som den medlemsstat som var ansvarig för prövningen av denna ansökan.

15. Den 27 april 2023 anmodade Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (federal migrations- och flyktingmyndighet, Tyskland) (nedan kallad den federala myndigheten) således Republiken Italien att återta sökanden i det nationella målet i enlighet med Dublin III‑förordningen. De italienska myndigheterna besvarade inte denna anmodan.

16. Genom beslut av den 18 juli 2023 avvisade den federala myndigheten den asylansökan som sökanden i det nationella målet lämnat in, med motiveringen att Republiken Italien var ansvarig för prövningen av denna ansökan. Den federala myndigheten beslutade att sökanden i det nationella målet skulle avlägsnas till Italien.

17. Sökanden i det nationella målet överklagade den 27 juli 2023 detta beslut till den hänskjutande domstolen vilken, genom beslut av den 26 oktober 2023, förordnade att överklagandet skulle ha suspensiv verkan.

18. Genom två cirkulär av den 5 och den 7 december 2022, informerade den italienska ”Dublinenheten”, som är den behöriga myndigheten vid det italienska inrikesministeriet, alla de övriga Dublinenheterna om att Republiken Italien tills vidare, med vissa undantag, inte längre tog emot överföringar till Italien av personer som sökte internationellt skydd enligt Dublin III‑förordningen.

19. Enligt den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att fastställa huruvida Förbundsrepubliken Tyskland, på grund av denna vägran att överta asylsökande, har blivit ansvarig medlemsstat enligt artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen. Den federala myndighetens beslut är i så fall olagligt.

20. Den hänskjutande domstolen anser att en sådan vägran utgör ett ”brott mot systemet” enligt Dublin III‑förordningen. Denna förordning utgår från premissen, grundad på ömsesidigt förtroende, att medlemsstaterna övertar personer som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd för vilka de ansvarar för prövningen. Mot bakgrund av denna premiss och målet att behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt, är den ansvariga medlemsstatens villighet att överta asylsökande ett ”oskrivet villkor” för tillämpningen av artikel 3.2 andra stycket i denna förordning. Följaktligen utgör en vägran att överta asylsökande ett åsidosättande av denna bestämmelse. Detta gäller oberoende av mottagningsvillkoren i den ansvariga medlemsstaten. Denna bestämmelse kan således i förevarande mål leda till en övergång av ansvaret till Förbundsrepubliken Tyskland.

21. Mot denna bakgrund har Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska artikel 3.2 i [Dublin III‑förordningen] eller denna förordning i sin helhet tolkas på så sätt att den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat ska fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III och själv blir ansvarig om den medlemsstat som är ansvarig medlemsstat enligt nämnda kriterier inte är villig att överta personer som är föremål för ett överföringsbeslut enligt denna förordning?

2) Gäller denna skyldighet att fortsätta att undersöka de kriterier som anges i kapitel III [i Dublin III‑förordningen] för den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat även om det inte finns några systembrister i den mening som avses i artikel 3.2 andra stycket i denna förordning, vilka medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan], i den medlemsstat som vägrar att överta de berörda personerna?

3) Ska artikel 33.1 i [direktiv 2013/32/EU] tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att en asylansökan inte kan tas upp till prövning även om den medlemsstat som är ansvarig enligt [Dublin III‑förordningen] vägrar att överta den asylsökande?

4) Ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat utgå från att den medlemsstat som är ansvarig enligt [Dublin III‑förordningen] inte är villig att överta den asylsökande, i en situation där inrikesministeriet i den ansvariga medlemsstaten skriftligen förklarar att denna tillfälligt inte övertar personer som är föremål för ett överföringsbeslut enligt denna förordning och den ansvariga medlemsstaten därefter vägrar att överta asylsökanden?

5) Innebär den ansvariga medlemsstatens vägran att överta personer som är föremål för ett överföringsbeslut enligt [Dublin III‑förordningen] i sig, och oberoende av om det medför risker i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, ett åsidosättande av den berörda personens rättigheter? Föreskriver artikel 27.1 i denna förordning ett effektivt rättsmedel även för ett sådant åsidosättande av den enskildes rättigheter?”

22. Skriftliga yttranden har getts in av sökanden i det nationella målet, den danska, den franska, den italienska, den österrikiska och den finska regeringen samt Europeiska kommissionen. Den danska, den tyska, den franska, den italienska och den finska regeringen samt kommissionen deltog i förhandlingen den 18 juni 2025.

23. I enlighet med domstolens begäran är detta förslag till avgörande begränsat till en bedömning av den första och den andra tolkningsfrågan.

IV. Rättslig bedömning

A. Inledande anmärkningar om tolkningsfrågornas formulering och bedömningens struktur

24. Eftersom både den första och den andra tolkningsfrågan avser tolkningen av artikel 3.2 i Dublin III‑förordningen i en situation där den medlemsstat som har fastställts som ansvarig har beslutat att tillfälligt inte acceptera överföringar av personer till denna stat, anser jag att de ska behandlas tillsammans.

25. I detta hänseende ska det påpekas att det i den första tolkningsfrågan visserligen inte görs någon åtskillnad mellan tolkningen av denna bestämmelse och tolkningen av Dublin III‑förordningen ”i sin helhet”. Det framgår emellertid vid en jämförelse med den andra tolkningsfrågan att den hänskjutande domstolens tvivel, mer specifikt, rör det andra och det tredje stycket i denna bestämmelse, eftersom den, beträffande de skyldigheter som åligger den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansvarskriterierna, önskar få klarhet i följderna av att den ansvariga medlemsstaten ensidigt beslutar att tillfälligt inte överta asylsökande som är föremål för beslut om överföring.

26. Det ska understrykas att första stycket i artikel 3.2 i Dublin III‑förordningen, som avser den situation där ingen ansvarig medlemsstat kan fastställas på grundval av de kriterier som anges i denna förordning, inte är relevant för denna bedömning. Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att de tyska myndigheterna fastställde Republiken Italien som ansvarig medlemsstat i egenskap av första inreseland.

27. Vidare vill jag påpeka att den första och den andra tolkningsfrågan endast nämner vägran att överta personer som söker internationellt skydd. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande och av domen Tudmur att Republiken Italien har beslutat att tillfälligt varken överta eller återta personer som ansöker om internationellt skydd. Eftersom artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen inte gör någon åtskillnad mellan övertagande och återtagande, är min bedömning tillämplig på båda dessa situationer även när jag enbart hänför mig till övertagande.

28. Mot denna bakgrund anser jag att den första och den andra tolkningsfrågan ska förstås så, att den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att den medlemsstat som fastställer vilken medlemsstat som är ansvarig är skyldig att fortsätta sin prövning av de kriterier som föreskrivs i kapitel III i denna förordning, eller själv blir ansvarig, när den medlemsstat som har utsetts som ansvarig med tillämpning av dessa kriterier inte är villig att överta de personer som är föremål för ett beslut om överföring enligt denna förordning och det inte, i denna sistnämnda medlemsstat, föreligger några systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

29. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart och fullständigt svar, anser jag att en prövning även ska göras av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen. Enligt denna bestämmelse ska, om överföringen inte görs inom den utsatta tidsfristen, ansvaret för att pröva ansökan om internationellt skydd övergå på den anmodande medlemsstaten. Denna bestämmelse har nämnts av flera av de berörda parterna, i deras skriftliga yttranden, och var föremål för fördjupade diskussioner vid förhandlingen.

30. Följaktligen kommer jag, för att besvara den första och den andra tolkningsfrågan, inledningsvis (B) att kort erinra om villkoren för tillämpning av artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen och de slutsatser som kan dras av domen Tudmur med avseende på förevarande mål. Därefter (C) kommer jag att undersöka förhållandet mellan denna bestämmelse och artikel 29.2 i denna förordning.

B. Villkoren för tillämpning av artikel 3.2 andra och tredje stycken i Dublin III‑förordningen

1. Allmänna anmärkningar

31. Det ska erinras om att artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen kodifierar rättspraxis avseende förordning (EG) nr 343/2003 (nedan kallad Dublin II‑förordningen), enligt vilken det, enligt artikel 4 i stadgan, ankommer på medlemsstaterna, inbegripet de nationella domstolarna, att inte föra över en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten, när de inte kan sväva i okunnighet om att de systembrister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande som finns i den medlemsstaten utgör allvarliga och klarlagda skäl att anta att den asylsökande löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i denna bestämmelse.

32. I artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen preciseras att i en sådan situation är det den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan om internationellt skydd som blir ansvarig medlemsstat, om denna stat efter att fortsatt ha undersökt kriterierna i artikel III i förordningen konstaterar att det inte går att överföra sökanden till någon medlemsstat som utsetts på grundval av dessa kriterier i kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades in.

33. Denna bestämmelses bakgrund i rättspraxis vittnar om att den utformats som en undantagsmekanism som är nödvändig för att undvika ett absolut genomförande av kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat och således göra det möjligt för unionen och medlemsstaterna att uppfylla sina skyldigheter avseende skydd för asylsökandes grundläggande rättigheter.

34. Genom åren har domstolen bekräftat sina höga krav för att tillämpa artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen. Således är det endast sådana ”systembrister” som ”medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i [stadgan]” som gör det omöjligt att överföra en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten. Bestämmelsen innehåller således två kumulativa villkor.

35. Av detta framgår tydligt att artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen inte kan tillämpas på andra situationer än de som denna bestämmelse avser. Som domstolen angav i domen N.S. m.fl., beträffande denna förordning, vore det inte förenligt med syftena med och systemet i denna förordning om minsta åsidosättande av unionsrättens bestämmelser på området asylrätt var tillräckligt för att hindra all överföring av en asylsökande till den medlemsstat som i normalfallet är behörig.

2. Tillämpning i förevarande mål

36. Domstolen bekräftade, i domen Tudmur, att dessa båda kumulativa villkor för att artikel 3.2 andra stycket i Dublin III‑förordningen ska tillämpas inte kan anses vara uppfyllda enbart på grund av att den medlemsstat som har utsetts som ansvarig enligt de kriterier som anges i kapitel III i denna förordning ensidigt har beslutat om ett tillfälligt stopp för övertagande av asylsökande. Således befriar inte ett sådant ensidigt beslut den medlemsstat till vilken en begäran om överföring har gjorts från att kontrollera huruvida det föreligger systembrister och en risk för överträdelse av artikel 4 i stadgan, genom en konkret bedömning på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och korrekt uppdaterade uppgifter.

37. Domstolen drog denna slutsats med stöd av de mål som eftersträvas med Dublin III‑förordningen, däribland att införa en tydlig och fungerande metod för att fastställa ansvarig medlemsstat och att förhindra sekundära förflyttningar av asylsökande mellan medlemsstaterna. Enligt domstolen kan en ansvarig medlemsstat enligt kriterierna i kapitel III i denna förordning inte ha rätt att avsäga sig sitt ansvar enligt förordningen genom ett ensidigt tillkännagivande. En sådan möjlighet skulle nämligen leda till att förordningens ansvarskriterier åsidosattes, vilket skulle riskera att äventyra Dublinsystemets funktion.

38. Eftersom, såsom jag har angett ovan, situationen i det mål som ledde fram till domen Tudmur, liksom i förevarande mål, avsåg Republiken Italiens beslut att, sedan 2022, tillfälligt inte överta asylsökande, finner jag inget skäl att avvika från denna tolkning, vilken bekräftar domstolens tidigare resonemang avseende en strikt tröskel för tillämpningen av artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen.

39. Vidare erinrade domstolen i den domen om att det, enligt artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen, ankommer på den behöriga domstolen att pröva vilka risker som den berörda personen löper vid tidpunkten för själva överföringen, under asylförfarandet eller efter det att asylförfarandet avslutats.

40. Följaktligen bekräftar nämnda dom, enligt min uppfattning, att skälet till att artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen inte kan tillämpas på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet inte är åtskillnaden, som den hänskjutande domstolen har antytt, mellan ”Dublinförfarandet” och ”asylförfarandet”, utan avsaknaden av systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling av sökanden. Den hänskjutande domstolen anser, i detta hänseende, att denna bestämmelse enbart avser förfarandet för prövning av ansökan om internationellt skydd, medan beslutet att tillfälligt inte överta asylsökande är begränsat till det föregående förfarandet avseende prövning av de kriterier för fastställandet av ansvarig medlemsstat som föreskrivs i denna förordning. Detta resonemang står emellertid i strid med den generella och absoluta karaktären av det förbud som föreskrivs i artikel 4 i stadgan, av vilken domstolen har dragit slutsatsen att det är uteslutet att överföra sökande till den ansvariga medlemsstaten i samtliga fall där det föreligger välgrundade och klarlagda skäl att anta att sökanden löper en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling i samband med eller efter överföringen.

41. Mot denna bakgrund anser jag att det, i detta skede, lutar åt ett nekande svar på den första och den andra tolkningsfrågan.

42. Som jag har angett i punkt 29 i detta förslag till avgörande, ska emellertid en prövning även göras av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen. En läsning av denna artikel föranleder inte heller tolkningen att artikel 3.2 andra och tredje styckena i denna förordning ska tillämpas på en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål.

C. Förhållandet till artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen

1. Redogörelse för frågeställningen

43. Som framgår av den hänskjutande domstolens motivering till dess första och andra tolkningsfråga, anser den att beslutet att tillfälligt inte överta asylsökande utgör ett ”brott mot systemet” i Dublin III‑förordningen, som ska avhjälpas genom rättspraxis, i syfte att uppnå målet att ansökningarna ska behandlas snabbt.

44. Detta synsätt är emellertid inte bara oförenligt med systematiken i artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen och fast rättspraxis, som sammanfattas i punkt 34 i detta förslag till avgörande, utan dessutom grundat på en enligt min mening ofullständig läsning av denna förordning.

45. Den hänskjutande domstolen förefaller anse att Dublin III‑förordningen inte föreskriver någon bestämmelse som reglerar följderna av att den ansvariga medlemsstaten beslutar att tillfälligt inte överta asylsökande.

46. Artikel 3.2 i Dublin III‑förordningen avser emellertid situationen där en överföring av sökanden är utesluten på grund av systembrister i asylförfarandet och i villkoren för mottagande av sökandena, som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling av sökanden. I avsaknad av denna undantagssituation eller en tillämpning av en diskretionär bestämmelse, föreskriver denna förordning, i kapitel VI, ett förfarande för övertagande i syfte att överföra sökanden till den medlemsstat som har fastställts som ansvarig för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

47. I avdelning VI i kapitel VI i Dublin III‑förordningen, som rör förfarandet för överföring av sökande, finns artikel 29, med rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”, som i sin punkt 1 föreskriver att överföringen av sökanden från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och, som allmän regel, senast inom sex månader. I denna artikel föreskrivs, i huvudsak, i dess artikel 2, att om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader, vilken får förlängas om den berörda personen varit frihetsberövad eller håller sig undan, ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten.

48. När den anmodande medlemsstaten, i detta mål Förbundsrepubliken Tyskland, efter utgången av fristen för överföring av sökanden, på grund av att den ansvariga medlemsstaten beslutat att tillfälligt inte överta asylsökande, blir ansvarig för prövningen av ansökan om internationellt skydd, ska övergången av ansvaret inte anses ske vid prövningen av kriterierna för att fastställa ansvarig medlemsstat, utan i samband med förfarandet för överföring av asylsökanden.

49. Som framgår av de berörda rättegångsdeltagarnas skriftliga och muntliga yttranden har dessa lagt fram olika möjliga tolkningar beträffande huruvida artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen är tillämplig på en sådan situation.

50. För att bedöma huruvida dessa olika tolkningar är relevanta, kommer jag att analysera lydelsen av, bakgrunden till och de eftersträvade målen med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, mot bakgrund av dess tillkomsthistoria och domstolens praxis avseende övergång av ansvar vid utgången av fristen för överföring av en person som söker internationellt skydd.

2. Bokstavstolkning och kontextuell tolkning

51. Det kan inledningsvis konstateras att lydelsen av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen inte begränsar överföringen av ansvar till vissa situationer eller skäl. Den enda situation som uttryckligen anges, i den andra meningen i denna bestämmelse, är en förlängning av fristen för överföring av sökanden för det fall denne varit frihetsberövad eller håller sig undan.

52. Beträffande själva logiken i lydelsen av Dublin III‑förordningen, kan denna andra mening, i den mån den anger situationer av förlängning av fristen för överföring, inte begränsa den första meningen i denna bestämmelse, som är öppet formulerad (”Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader …”).

53. Denna tolkning bekräftas av domen Shiri, i vilken domstolen angav att det framgår av själva lydelsen av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen att denna bestämmelse innebär att ansvaret automatiskt övergår på den anmodande medlemsstaten, och att det för denna ansvarsövergång inte krävs att den ansvariga medlemsstaten reagerar på något sätt. I synnerhet krävs det inte, enligt domstolen, att den ansvariga medlemsstaten förklarar att den inte vill överta eller återta den berörda personen.

54. Vidare ska det, med hänsyn till det sammanhang i vilket den aktuella bestämmelsen ingår, påpekas att förordning nr 1560/2003, när det gäller villkoren för tillämpning av Dublin III‑förordningen, hänför sig till en situation där uppskjutandet av överföringen av sökanden beror på antingen ett överklagande eller en omprövning med uppskjutande verkan, eller faktiska omständigheter, ”som den asylsökandes hälsotillstånd, brist på transportmedel eller att den asylsökande har undandragit sig verkställandet av överföringen”. Det kan emellertid konstateras att det endast rör sig om en illustrerande uppräkning.

55. Den omständigheten att ansvaret automatiskt övergår vid förfarandet för överföringen av sökanden innebär enligt min uppfattning dessutom en tydlig skillnad mellan artikel 29.2 och artikel 3.2 andra och tredje styckena i Dublin III‑förordningen. Denna sistnämnda bestämmelse kräver att de nationella myndigheterna i den medlemsstat på vilken det ankommer att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt skydd gör en bedömning av de kumulativa villkor som är knutna till de systembrister som medför att den berörda personen löper en risk att utsättas för behandlingar som strider mot artikel 4 i stadgan. Vidare föreskriver den en övergång av ansvaret först i ett senare skede, eftersom myndigheterna i denna medlemsstat, dessförinnan, ska slutföra prövningen av ansvarskriterierna.

56. Följaktligen anser jag, i likhet med kommissionen samt den franska och den italienska regeringen, att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen enligt en bokstavstolkning och kontextuell tolkning är tillämplig i alla situationer där en överföring av sökanden inte har genomförts inom den föreskrivna fristen på sex månader.

57. Man kan emellertid undra om unionslagstiftaren, när denne antog artikel 29 i Dublin III‑förordningen, hade för avsikt att utgången av sexmånadersfristen för överföring av sökanden näst intill automatiskt skulle medföra en övergång av ansvaret, även när den anmodade medlemsstaten tillfälligt har stoppat faktiska överföringar till sitt territorium. Vidare kan man fråga sig om unionslagstiftaren önskade att följderna av en underlåtelse att iaktta fristen för överföring av sökanden, på grund av denna medlemsstats ensidiga beslut, skulle belasta den anmodande medlemsstaten.

58. I artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen föreskrivs att överföringen av sökanden till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas ”efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna” och så snart det är praktiskt möjligt. Denna formulering kan visa att denna bestämmelse infördes med antagande av att den anmodade medlemsstaten är villig att överta eller återta den berörda person som söker internationellt skydd.

59. För att få en bättre bild av tillämpningsområdet för artikel 29 i Dublin III‑förordningen anser jag att det finns skäl att redogöra för dess tillkomsthistoria.

3. Historisk tolkning

60. Övergången av ansvar till den anmodande medlemsstaten vid utgången av fristen för överföring av asylsökanden infördes genom Dublin II‑förordningen. Denna förordning föreskrev, beträffande förfaranden för övertagande och återtagande, två bestämmelser med samma lydelse som de som finns i artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen.

61. Vad gäller övertagande, framgår det av motiveringen till kommissionens förslag till Dublin II‑förordningen att denna ansvarsövergång var ny jämfört med Dublinkonventionen, i vilken ingen sådan konsekvens förutsågs om överföringen misslyckades. Bestämmelsen byggde på överväganden om att ”den medlemsstat som brustit i genomförandet av medlemsstaternas gemensamma mål att få bukt med olaglig invandring, skall bära konsekvenserna för detta”. Dessutom syftade bestämmelsen till att ”undvika att det skapades en kategori av ’flyktingar i kretsgång’, asylsökande vars ansökan inte prövas i någon medlemsstat”.

62. Beträffande förfarandet för återtagande, angavs i motiveringen till Dublin II‑förordningen att i bestämmelsen om övergång av ansvar ”fastställs konsekvenserna av att den begärande staten inte kan genomföra överföringen till den ansvariga staten: godtagandet av återtagandet blir ogiltigt och den begärande medlemsstaten skall ta på sig ansvaret för den asylsökande”.

63. De bestämmelser i Dublin II‑förordningen som motsvarar artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen infördes således ursprungligen dels för situationer där överföringen av asylsökanden inte genomförts på grund av den anmodande medlemsstaten, dels för att säkerställa att asylansökan till slut skulle behandlas av en medlemsstat.

64. Den omständigheten att det i motiveringen till förslaget till Dublin II‑förordningen inte nämns någon sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet gör det, enligt min uppfattning, inte möjligt att dra slutsatsen att denna situation inte omfattas av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen. Det ligger i juridikens natur att lagstiftaren inte, vid den tidpunkt då en bestämmelse antas, kan förutse alla situationer som eventuellt kan omfattas av den.

65. Vidare är det, som den finska regeringen, i huvudsak, har påpekat inte förvånande att den situation där en medlemsstat ensidigt beslutar att tillfälligt inte överta asylsökande inte uttryckligen anges i lydelsen av Dublin II‑ och Dublin III‑förordningarna. Att ange denna situation skulle ha inneburit att lagstiftaren förutsatte att medlemsstaterna inte skulle uppfylla sina skyldigheter enligt dessa förordningar.

66. Jag anser emellertid att en tolkning av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen som innebär att denna bestämmelse är tillämplig på den hypotetiska situation där den ansvariga medlemsstaten ensidigt har beslutat att tillfälligt inte överta asylansökande inte bara överensstämmer med den öppna lydelsen av denna bestämmelse, utan även är förenlig med de mål som eftersträvas med denna förordning, vilket jag kommer att visa nedan.

4. Teleologisk tolkning

a) Målen som eftersträvas med Dublin III‑förordningen

67. De regeringar som deltog i förhandlingen har uttryckt skilda synpunkter beträffande vilka mål som ska beaktas inom ramen för tolkningen av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen. Den franska, den italienska, den österrikiska och den finska regeringen har åberopat målen att ansvarig medlemsstat ska fastställas snabbt och att en faktisk tillgång till asylförfarandet ska garanteras, såsom de anges i skälen 4 och 5 i denna förordning.

68. Vidare har den danska och den tyska regeringen betonat behovet av att förebygga kringgående av kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat och fenomenet ”asylum shopping”, det vill säga att tredjelandsmedborgare de facto fritt väljer vilken medlemsstat som ska behandla deras ansökningar om internationellt skydd. Enligt dessa regeringar kan artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen inte tolkas så, att den, i förevarande fall, medför en ansvarsövergång vid utgången av sexmånadersfristen. I det motsatta fallet skulle Republiken Italien ensidigt kunna avsäga sig sina skyldigheter enligt denna förordning, bland annat sitt ansvar för att behandla ansökan om internationellt skydd.

69. Jag anser att en tolkning av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen som innebär att den är tillämplig för det fall överföringen av sökanden inte har verkställts på grund av att den ansvariga medlemsstaten ensidigt har beslutat att tillfälligt inte överta asylsökande är förenlig med målen att ansökningar om internationellt skydd ska behandlas snabbt och att asylsökande ska ges en faktisk tillgång till förfarandet för beviljande av internationellt skydd, som avses i skäl 5 i denna förordning.

70. Jag anser i detta hänseende, liksom kommissionen samt den österrikiska, den finska, den franska och den italienska regeringen, att denna tolkning gör det möjligt att bibehålla ansvaret hos den medlemsstat som har fastställts som ansvarig och således det system med kriterier för fastställande av ansvar som infördes genom Dublin III‑förordningen under sexmånadersfristen för överföring. Eftersom den italienska regeringen i förevarande mål har angett att vägran att överta asylsökande är tillfällig kan detta beslut upphävas när som helst.

71. Vidare anser jag att en tillämpning av mekanismen för ansvarsövergång vid utgången av den rättsligt fastställda fristen gör det möjligt att åberopa rättssäkerheten beträffande fastställandet av ansvarig medlemsstat och således garantera en faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd.

72. Beträffande den danska och den tyska regeringens argument att en ansvarsövergång enligt artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen skulle göra att den strikta tolkningen av artikel 3.2 andra och tredje styckena i denna förordning urholkas, ska det dessutom erinras om att dessa bestämmelser grundar sig på olika villkor och eftersträvar olika mål. Vidare har dessa regeringar inte bestritt att denna sistnämnda bestämmelse, såsom framgår av domen Tudmur, inte är tillämplig i den situation som är aktuell i förevarande mål.

b) Domstolens praxis avseende övergång av ansvar

73. Domstolens praxis bekräftar att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen slutgiltigt prioriterar det intresse som tredjelandsmedborgare har av att få sina ansökningar om internationellt skydd behandlade snabbt, framför den risk för kringgående av kriterierna för fastställande av ansvar som har godkänts genom övergången av ansvaret från den medlemsstat som normalt är ansvarig till den medlemsstat i vilken en sådan ansökan lämnas in.

74. Domstolen har således för det första påpekat att artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen tillhör de bestämmelser som införts i syfte att ansökningar om internationellt skydd ska behandlas snabbt. Den föreskriver endast en förlängning av fristen, i undantagsfall, i vissa vanligt förekommande situationer där det är praktiskt omöjligt att verkställa överföringen.

75. För det andra har domstolen från tillämpningsområdet för denna bestämmelse inte uteslutit sådana omständigheter knutna till omöjligheten att genomföra överföringen av sökanden som inte kan tillskrivas den anmodande medlemsstaten, såsom Covid 19-pandemin, eller sökandens hälsotillstånd. Vidare har domstolen understrukit att unionslagstiftaren inte har ansett att det faktum att det är praktiskt omöjligt att verkställa ett överföringsbeslut ska anses motivera att den tidsfrist för överföring som föreskrivs i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen avbryts eller tillfälligt upphör att löpa.

c) Ömsesidigt förtroende och hänsyn till lagstiftaren

76. Det ska påpekas att den tyska och den danska regeringen i sina yttranden har anfört att den tolkning av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen som jag föreslår strider mot principen om ömsesidigt förtroende och innebär att Republiken Italien har åsidosatt unionsrätten.

77. Jag finner inte dessa argument övertygande.

78. För det första anser jag att en tillämpning av artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen inte påverkar principen om ömsesidigt förtroende. Domstolen har visserligen i fast praxis slagit fast att det gemensamma europeiska asylsystemet har skapats på grundval av denna princip. En tillämpning av denna bestämmelse utgör emellertid inte något undantag från presumtionen att medlemsstaterna ska iaktta unionsrätten, inbegripet de grundläggande rättigheterna. Som jag har angett ovan beror en övergång av ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt denna bestämmelse inte på varför sökanden inte har överförts inom den utsatta fristen.

79. För det andra framgår det visserligen av domen Tudmur att den omständigheten att en medlemsstat ensidigt tillkännager ett tillfälligt stopp för samtliga överföringar av asylsökande till dess territorium, vilket innebär att den tillfälligt vägrar överta eller återta asylsökande, innebär att den åsidosätter sina skyldigheter enligt det gemensamma europeiska asylsystemet. Jag anser emellertid att lösningen på ett sådant åsidosättande av skyldigheterna enligt Dublin III‑förordningen inte står att finna i en tolkning av denna förordning som strider mot dess lydelse och de mål som den eftersträvar. Såsom den finska regeringen också har påpekat i sitt skriftliga yttrande, finns det lämpliga rättsmedel inom unionsrätten för att vidta sanktionsåtgärder när en medlemsstat har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna förordning.

80. För det tredje har domstolen enbart behörighet att tolka lagen, inom gränserna för lydelsen av gällande lagstiftning och de mål som eftersträvas med denna. Det är lagstiftarens uppgift, och ingår i dennes politiska val, att reformera en reglering genom lagstiftningsförfarandet.

81. Jag hänvisar, i detta hänseende, till den nyligen framtagna reformen av asylrätten som, i maj 2024, ledde till antagandet av migrations- och asylpakten, som förordning (EU) 2024/1351 omfattas av.

82. Det ska påpekas att texten i artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen återgavs i artikel 46.2 i förordning 2024/1351, varvid det preciserades i vilka situationer fristen för överföringen av sökanden får förlängas och med vilken längsta tid fristen får förlängas för att begränsa möjligheten att sökandenas beteende skulle kunna leda till att ansvaret upphör eller övergår på en annan medlemsstat. Vidare har unionslagstiftaren, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, föreskrivit undantagsbestämmelser som bland annat gör det möjligt för en medlemsstat som befinner sig i en situation av extraordinär massankomst att befrias från sin skyldighet att återta en asylsökande. Bestämmelserna föreskriver även en obligatorisk solidaritetsmekanism för att ge stöd till medlemsstater som är utsatta för migrationstryck och för att säkerställa en snabb tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd.

83. Av detta följer, enligt min uppfattning, att enligt den nu gällande unionsrätten på området omfattas omöjligheten att faktiskt överföra asylsökande, på grund av att den medlemsstat som har fastställts vara ansvarig ensidigt beslutar att tillfälligt inte överta personer som ansöker om internationellt skydd, i avsaknad av andra mekanismer av mekanismen för övergång av ansvar enligt artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen.

V. Förslag till avgörande

84. Mot bakgrund av det ovan anförda, anser jag att domstolen ska besvara den första och den andra av de tolkningsfrågor som Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) har ställt på följande sätt: Artikel 3.2 andra och tredje styckena i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att den medlemsstat som har att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig inte är skyldig att fortsätta sin prövning av de kriterier som föreskrivs i kapitel III i denna förordning och inte själv blir ansvarig, när den medlemsstat som har fastställts vara ansvarig med tillämpning av dessa kriterier inte är villig att överta de personer som är föremål för ett beslut om överföring enligt denna förordning och det inte, i denna sistnämnda medlemsstat, föreligger några systembrister som medför en risk för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Att artikel 3.2 andra och tredje styckena i förordning nr 604/2013 inte tillämpas utgör emellertid inte hinder för att det, vid utgången av fristen för den överföring av sökanden som föreskrivs i artikel 29.1 i denna förordning, sker en ansvarsövergång i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 29.2 i nämnda förordning.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

4 Se artiklarna 3.1 och 29.1 i Dublin III-förordningen.

5 Se, bland annat, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 82), och dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) C‑392/22, EU:C:2024:195, punkt 45).

6 Dom av den 21 december 2011 ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 106).

7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 86).

8 Dom av den 19 december 2024 (C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036) (nedan kallad domen Tudmur).

9 EUT L 222, 2003, s. 3, i ändrad lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

11 Se artikel 13.1 i Dublin III-förordningen.

12 Se punkterna 18 och 19. Målet som ledde fram till denna dom rörde en sådan situation avseende överföringar av asylsökande till Italien som är aktuell i detta mål.

13 Följaktligen förefaller de upplysningar som lämnats i begäran om förhandsavgörande vara motstridiga i detta hänseende och har ingen inverkan på denna bedömning. För det första nämns inte den omständigheten att sökanden hade lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Italien, vilket den italienska regeringen bestritt vid förhandlingen. De övriga bestämmelser i Dublin III-förordningen som den hänskjutande domstolen hänvisat till avseende Republiken Italiens ansvar rör även ansökningarna om övertagande. För det andra har denna domstol hänvisat till artikel 18.1 b i denna förordning – som avser anmodan om återtagande av asylsökande vars ansökan är under prövning i den ansvariga medlemsstaten – som grund för den anmodan som riktats till Republiken Italien.

14 Rådets förordning av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1). Denna förordning upphävdes genom Dublin III-förordningen.

15 Dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 106).

16 Dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 85 och 86).

17 Se, särskilt, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 94).

18 Se, senast, domen Tudmur (punkt 35 och där angiven rättspraxis). Domstolen har exempelvis angett att praxis bestående i summarisk avvisning (pushback) till ett tredjeland och tagande i förvar vid gränsstationerna automatiskt uppfyller dessa kumulativa villkor, även om en sådan praxis är oförenlig med unionsrätten och utgör allvarliga brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för asylsökande. Se dom av den 29 februari 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Ömsesidigt förtroende vid överföring) ( C‑392/22, EU:C:2024:195, punkterna 57 och 58).

19 Dom av den 21 december 2011 ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 84), avseende miniminormer för mottagande av asylsökande, villkor för att kunna betraktas som flykting och förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

20 Domen Tudmur (punkterna 43 och 44).

21 Domen Tudmur (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

22 Domen Tudmur (punkt 42).

23 Se punkt 27 och fotnot 11 i detta förslag till avgörande.

24 Domen Tudmur (punkt 45 och där angiven rättspraxis).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 87–89).

26 Se sammanfattning av denna motivering i punkt 20 i detta förslag till avgörande.

27 Se artikel 17 i Dublin III-förordningen.

28 Av de yttranden som getts in till domstolen framgår att de danska och tyska myndigheterna, i ett antal situationer där asylsökandena skulle överföras till Italien, har tillämpat artikel 29.2 i Dublin III-förordningen i syfte att överta ansvaret för prövningen av ansökningarna om internationellt skydd.

29 Se punkterna 67 och 68 i detta förslag till avgörande.

30 Dom av den 25 oktober 2017 ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkt 30).

31 Se punkt 34 i denna dom.

32 Se artikel 9.1 i förordning nr 1560/2003.

33 Se punkterna 32 och 36 i detta förslag till avgörande.

34 Se artiklarna 19.4 och 20.2 i Dublin II-förordningen.

35 KOM(2001) 447 slutlig.

36 Konvention rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna, undertecknad i Dublin den 15 juni 1990 (EGT C 254, 1997, s. 1).

37 Se förklaringar i artikel 20 i förslaget till förordning.

38 Se förklaringar i artikel 21 i förslaget till förordning.

39 Därvid ska den tidpunkt då fristen påbörjas beaktas, i enlighet med artikel 29.1 i Dublin III-förordningen, vilken bland annat beror på en eventuellt suspensiv verkan av ett eventuellt överklagande av beslutet eller en omprövning av detta i enlighet med artikel 27.4 i denna förordning. Se, i detta hänseende, dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) ( C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 49).

40 Se punkterna 53 och 55 i detta förslag till avgörande.

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, punkterna 31 och 39), och dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) ( C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 70).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 2022, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl m.fl. (Placering av en asylsökande på ett psykiatriskt sjukhus) ( C‑231/21, EU:C:2022:237, punkt 56), och dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 65).

43 Dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 71).

44 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 89).

45 Dom av den 22 september 2022, Bundesrepublik Deutschland (Administrativ vilandeförklaring av överföringsbeslutet) C‑245/21 och C‑248/21, EU:C:2022:709, punkt 65).

46 Se punkt 2 i detta förslag till avgörande och, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78–80), yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen), av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191) och, slutligen, domen Tudmur (punkterna 31 och 32).

47 Domen Tudmur (punkt 40).

48 Europaparlamentets och rådets förordning av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013 (EUT L, 2024/1351). Artikel 83 i denna förordning upphäver Dublin III-förordningen med verkan den 1 juli 2026.

49 Denna bestämmelse gör det möjligt att förlänga fristen för överföringen till högst tre år (i stället för 18 månader). Detta gäller inte bara för det fall sökanden håller sig undan, utan även när den berörda personen, eller en familjemedlem som skulle överföras tillsammans med den berörda personen, fysiskt motsätter sig överföringen, avsiktligt ser till att hans eller hennes tillstånd inte medger överföringen eller inte uppfyller de medicinska kraven för överföringen.

50 Se skäl 59 i förordning 2024/1351.

51 Se artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1359 av den 14 maj 2024 om hantering av kris- och force majeure-situationer på migrations- och asylområdet och om ändring av förordning (EU) 2021/1147 (EUT L, 2024/1359).

52 Se skäl 22 och kapitel I i del IV i förordning 2024/1351.