Förslag till avgörande av generaladvokat Medina– Mål C‑471/24 PKO BP (Kritiskt referensvärde)

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande gäller förenligheten med direktiv 93/13/EEG av avtalsvillkor som föreskriver en rörlig ränta baserad på referensindexet Warsaw Interbank Offered Rate (WIBOR) i hypotekslåneavtal. Begäran har framställts i ett mål mellan J.J., en konsument, och PKO BP S.A (nedan kallat PKO), en bank med säte i Polen, angående i) återbetalning av en del av de belopp som konsumenten har betalat till banken enligt ett hypotekslåneavtal med rörlig ränta, och ii) omöjligheten att genomföra ett villkor i avtalet som avser fastställandet av räntesatsen eller ogiltigheten av ett sådant villkor.

2. Det nya i förevarande mål är att hypotekslåneavtalet använder ett kritiskt referensvärde enligt förordning (EU) 2016/1011,nämligen WIBOR-indexet. I hypotekslån som tecknats sedan 2013 används WIBOR som referens i 98,5 procent av alla lån till hushåll i Polen. Det är uppenbart att förevarande mål är av särskild betydelse för den polska hypotekslånesektorn, särskilt eftersom WIBOR tillämpas inom den sektorn.

I. Tillämpliga bestämmelser

3. För förevarande förslag till avgörande är det tillräckligt att hänvisa till Ustawa z dnia 23 marca 2017 r. o kredycie hipotecznym oraz o nadzorze nad pośrednikami kredytu hipotecznego i agentami (lag av den 23 mars 2017 om hypotekslån och tillsyn över hypotekslåneförmedlare och hypotekslåneagenter), vars artikel 29.1 och 29.2 föreskriver följande:

”1. Hypotekslåneavtalet ska innehålla de uppgifter som anges i artikel 69.2 i Ustawa z dnia 29 sierpnia 1997 r. – Prawo bankowe[] och

…

8) hur och på vilka grunder den räntesats ska fastställas som ligger till grund för beräkningen av kapital- och räntebetalningar.

…

2. Om parterna inte har avtalat om en fast ränta för hypotekslånet ska den räntesats som avses i punkt 1 led 8 bestämmas som värdet av referensindexet och det marginalräntebelopp som avtalats i hypotekslåneavtalet.”

II. De faktiska omständigheter som föranleder tvisten i det nationella målet och tolkningsfrågorna

4. Som framgår av begäran om förhandsavgörande kontaktade sökanden i målet vid den nationella domstolen, J.J., som är konsument, den 18 juni 2019 PKO i syfte att erhålla ett hypotekslån på 400000 zloty (PLN) (cirka 96700 euro). Vid detta tillfälle informerades han bland annat om de risker som är förknippade med lån med rörlig ränta i allmänhet. Han fick ingen information om hur det tillämpliga specifika referensindexet fungerar.

5. Den 1 augusti 2019 ingick parterna i det nationella målet ett hypotekslåneavtal på ett totalt belopp av 413436,69 PLN (cirka 100000 euro) avsett för köp av en bostad, med en löptid på 20 år (nedan kallat avtalet i fråga). Lånet hade en rörlig ränta som beräknades på grundval av WIBOR 6M-indexet, som vid avtalets ingående var 1,79 procent plus en fast marginal på 1,85 procent, varvid den tillämpliga rörliga räntan justerades i enlighet med förändringar i detta index varje halvår (nedan kallat avtalsvillkoret i fråga).

6. I de allmänna villkoren i avtalet i fråga beskrivs WIBOR 6M-indexet som referensindex för lån med löptid om sex månader i zloty på den polska interbankmarknaden, vars värde fastställs i enlighet med reglerna för bland annat WIBOR och publiceras av ”administratören” av det indexet på en webbplats, GPW Benchmark S.A. I de särskilda villkoren i avtalet i fråga anges att PKO informerade låntagaren om risken i samband med rörliga räntor, som vid en ökning av referensindexet leder till en ökning av den ränta som ska betalas och därmed av de månatliga avbetalningarna. De allmänna villkoren innehåller också information i detta avseende.

7. Därefter ingick parterna i det nationella målet ett tillägg till avtalet i fråga, i vilket det fastställdes detaljerade regler som skulle tillämpas vid en väsentlig ändring av WIBOR 6M-indexet eller om publiceringen av WIBOR 6M-indexet skulle upphöra. Efter att utan framgång ha framfört ett klagomål om lagenligheten av det aktuella avtalsvillkoret till PKO, väckte J.J. talan mot denna bank.

8. Sąd Okręgowy w Częstochowie (Regiondomstolen i Częstochowa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, anger att PKO enligt J.J.:s påståenden inte tillhandahöll tillförlitlig, begriplig och fullständig information om risken i samband med en rörlig ränta och metoden för fastställande av WIBOR 6M-indexet. Han hävdar att detta gäller särskilt den påverkan som banker, däribland PKO, kan utöva på fastställandet av detta index, oberoende av de faktiska ekonomiska förhållandena på interbankmarknaden och den ekonomiska verkligheten, och därmed säkerställa en ”dold marginal” för sig själva. Han gör gällande att villkor som avser rörlig ränta i stället enbart bör avse objektiva indikatorer som parterna inte kan påverka. J.J. anser att PKO därmed har möjlighet att påverka nivån på hans ränteförpliktelse och anser att banken överförde hela ränterisken till honom som konsument. J.J. har också hävdat att PKO inte gav honom information om innehållet i WIBOR 6M-indexet, vilket ledde till att han inte kunde bedöma de ekonomiska konsekvenserna av sina åtaganden.

9. PKO bestrider J.J.:s påståenden om att det inte finns något samband mellan WIBOR 6M-indexet och de faktiska transaktioner som det används i, att bankerna kan manipulera indexet och att det finns ett konkurrensbegränsande avtal mellan dem om att fastställa WIBOR-värdena. PKO hävdar i huvudsak att J.J. fick korrekt information om de risker som var förknippade med ingåendet av ett avtal om hypotekslån med rörlig ränta.

10. Den hänskjutande domstolen anser att även om namnet på referensindexet inte uttryckligen nämns i lagen om hypotekslån, råder det ingen tvekan om, särskilt med beaktande av förordning (EU) 2016/1368, att det är det kritiska referensindexet WIBOR som ska förstås som ”referensindex” i artikel 29.2 i den lagen. Det är i detta sammanhang som den hänskjutande domstolen begär klargörande av omfattningen av en långivares skyldighet att informera konsumenten, i syfte att fastställa om en långivare måste inkludera följande information: a) hur referensindexet fastställs, b) vilka faktorer som påverkar dess värde, c) eventuella transparensproblem med indexet, d) bankernas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att tillhandahålla relevanta uppgifter, e) de kriterier som bankerna använder för att sammanställa dessa uppgifter, f) det faktum att långivaren själv tillhandahåller uppgifterna, och g) hur långivaren internt sammanställer och behandlar dessa uppgifter.

11. Under dessa omständigheter beslutade Sąd Okręgowy w Częstochowie (Regiondomstolen i Częstochowa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga [avtalsvillkor] tolkas så, att det är tillåtet att pröva avtalsvillkor om rörlig ränta som grundas på referensindexet WIBOR?2. Om den första frågan besvaras jakande, ska då artikel 4.2 i [direktiv 93/13] tolkas så, att det är tillåtet att pröva [avtalsvillkor] om rörlig ränta som grundas på referensindexet WIBOR?

2) Om den första och den andra frågan besvaras jakande, ska artikel 3.1 i [direktiv 93/13] tolkas så, att ett avtals[villkor] som avser en rörlig ränta och som grundar sig på referensindexet WIBOR kan anses strida mot kraven på god sed och orsaka en betydande obalans mellan parternas [avtals]enliga rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten, när konsumenten erhållit otillräcklig information om den risk som är förenad med en rörlig ränta – i synnerhet i samband med en underlåtenhet att ange hur referensindexet (som den rörliga räntan grundas på) fastställs och de oklarheter som är förenade med att dessa uppgifter inte är transparanta – samt när denna risk är ojämnt fördelad mellan [avtals]parterna?

3) Om föregående frågor besvaras jakande, ska artikel 6.1 jämförd med artikel 3.1 och 3.2 andra stycket samt artikel 2 i [direktiv 93/13] tolkas så, att om ett [avtalsvillkor] om rörlig ränta som grundas på referensindexet WIBOR anses oskäligt, kan då [avtalet] bestå om räntan på kreditbeloppet istället grundas på en annan räntekomponent i [avtalet], nämligen bankens fasta räntesats, vilket innebär att räntan på krediten ändras från rörlig till fast ränta?”

12. Skriftliga yttranden har getts in av J.J., PKO, de tjeckiska, polska och portugisiska regeringarna samt av Europeiska kommissionen. Den 11 juni 2025 framförde alla dessa parter, med undantag för den tjeckiska regeringen, muntliga argument vid en förhandling inför domstolen.

III. Bedömning

13. I enlighet med domstolens begäran behandlar detta förslag till avgörande endast den första, andra och tredje tolkningsfrågan.

14. Inledningsvis bör det klargöras att J.J., såsom bekräftades vid förhandlingen, inte ifrågasätter WIBOR:s förenlighet med nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning (det vill säga förordning 2016/1011) som sådant. Han ifrågasätter inte metoden för att fastställa värdet på detta index, och han bestrider inte i princip användningen av WIBOR i låneavtal med rörlig ränta. J.J. har snarare hävdat att det faktum att WIBOR erkänns som ett kritiskt riktmärke inte ger PKO rätt att bortse från konsumentens rätt att få korrekt, fullständig och tillförlitlig information om kostnaden för ett hypotekslån.

A. Inledning

15. Inledningsvis är det lämpligt att förklara begreppet referensvärde (eller, såsom det används i förevarande förslag till avgörande, referensindex) enligt förordning 2016/1011. I artikel 3.1.3 i den förordningen definieras ett ”referensvärde” som ”varje index med hänvisning till vilket fastställs det belopp som ska betalas ut enligt ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal, eller värdet på ett finansiellt instrument”. Av artikel 34.1 a och 6 b i förordning 2016/1011 framgår att tillstånd för förvaltning av referensindex såsom WIBOR beviljas genom ett administrativt beslut av en behörig myndighet – i Polen Komisja Nadzoru Finansowego (KNF) (Finansiella tillsynsmyndigheten) – efter att denna har granskat om det berörda referensindexet uppfyller kraven i den förordningen. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning verkar det som om syftet med Finansiella tillsynsmyndighetens beslut är att fastställa att WIBOR-administratörens tillhandahållande av WIBOR-indexet (inklusive WIBOR-reglerna) uppfyller kraven i EU-rätten.

16. I synnerhet fastställs i den metod som används för att fastställa WIBOR-referensräntorna i huvudsak att ”referensräntor” är referensräntor till vilka utvalda banker är villiga att låna medel från eller till varandra under definierade tidsperioder. Dessa referensräntor fastställs av administratören (GPW Benchmark) på grundval av ”bindande anbud” som lämnas av deltagande banker under en process som kallas ”fastställande”. Minst sex bankanbud krävs för att fastställa en ränta. Detaljerade regler om anbud, kriterier för urval av deltagare och deras skyldigheter anges i ”uppförandekoden” som finns tillgänglig på GPW Benchmarks webbplats.. Fastställandet sker varje arbetsdag. Referensräntorna fastställs för följande ”inlåningsperioder”: ”1 arbetsdag – över natten (O/N)”, ”1 arbetsdag – imorgon/nästa (T/N)”, ”en vecka (SW)”, ”två veckor (2W)”, ”en månad (1M)”, ”tre månader (3M)”, ”sex månader (6M)”, den inlåningsperiod som är aktuell i tvisten i målet vid den nationella domstolen, ”nio månader (9M)” och ”ett år (1Y)”. Som regel måste uppgifterna för beräkningen av WIBOR avse faktiska transaktioner, men om sådana uppgifter inte finns tillgängliga eller är otillräckliga får i stället verifierbara uppgifter om transaktioner som inte utförts användas (det vill säga anbud eller ”ränteerbjudande”). WIBOR fastställs med hjälp av en genomsnittsmetod baserad på antalet anbud som lämnats in av de deltagande bankerna. Slutligen publiceras WIBOR-räntorna varje arbetsdag och är allmänt tillgängliga.

B. Första tolkningsfrågan: Är direktiv 93/13 tillämpligt?

17. Med sin första fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket den räntesats som ska tillämpas på avtalet består av ett referensindex (i förevarande mål WIBOR) och bankens fasta marginal, inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

18. Den hänskjutande domstolen ställer frågan huruvida direktiv 93/13 över huvud taget är tillämpligt, med hänsyn till (i) dess yttrande beträffande den tillämpliga bestämmelsen i nationell rätt, och (ii) det faktum att artikel 1.2 i direktiv 93/13 från dess tillämpningsområde undantar bland annat ”avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter”.

19. Domstolens praxis klargör att ovanstående undantag måste tolkas restriktivt. För att undantaget ska vara tillämpligt måste två villkor vara uppfyllda: avtalsvillkoret måste återspegla en lagstadgad författningsbestämmelse, och denna bestämmelse måste vara tvingande. För att fastställa om dessa villkor är uppfyllda har domstolen slagit fast att det är den nationella domstolen som ska avgöra om det berörda avtalsvillkoret återspeglar tvingande bestämmelser i nationell rätt som är bindande mellan avtalsparterna oberoende av deras val eller om det återspeglar dispositiva bestämmelser, det vill säga bestämmelser som gäller om inget annat har avtalats mellan parterna.

20. Enligt rättspraxis kan ett avtalsvillkor endast anses ”avspegla” en bindande författningsföreskrift (och därmed falla utanför tillämpningsområdet för direktiv 93/13) om detta villkor kan anses ge konkret uttryck för samma rättsregel som den som avses i den bindande föreskriften.

21. Med avseende på ett referensindex har domstolen redan avgjort att undantaget enligt artikel 1.2 i direktiv 93/13 inte är tillämpligt om den nationella lagstiftningen endast föreskriver en allmän ram för fastställandet av räntesatsen för kreditavtalet samtidigt som näringsidkaren ges ett utrymme för skönsmässig bedömning både vad gäller valet av referensindex och storleken på den fasta räntemarginal som kan läggas till nämnda räntesats.

22. Av begäran om förhandsavgörande framgår att räntan enligt avtalet i fråga baserades på WIBOR 6M-indexet i förening med en fast marginal på 1,85 procent.

23. Frågan uppstår om detta avtalsvillkor kan anses återspegla en tvingande bestämmelse i den mening som avses i domstolens praxis (som anges i punkt 19 ovan). I artikel 29.2 i lagen om hypotekslån föreskrivs att om parterna inte har kommit överens om en fast ränta för ett hypotekslån, ska metoden för att fastställa räntan vara värdet på referensindexet och den marginal som fastställts i hypotekslåneavtalet. Den fastställer således en allmän ram för fastställande av räntan i ett avtal om hypotekslån med rörlig ränta, genom att den föreskriver att den rörliga räntan består av ett referensindex och bankens fasta marginal, utan att det specifika index som ska tillämpas föreskrivs i den lagen. Denna bestämmelse förefaller inte föreskriva användningen av referensindexet WIBOR. Den nationella lagstiftarens val av allmän formulering för att fastställa reglerna för användningen av en rörlig ränta, som ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, tycks indikera att artikel 29.2 i lagen om hypotekslån bör behandlas som en allmän bestämmelse som lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning till marknadsaktörerna att välja ett specifikt index, dess ränta och den exakta fasta marginalen. I detta avseende förefaller avtalsvillkoret i fråga, som anger att räntan baseras på WIBOR-indexet och 6M-räntan i förening med en fast marginal på 1,85 procent, inte återge den ovannämnda nationella bestämmelsens innehåll ordagrant. Slutligen finns det ingen skyldighet enligt EU-rätten att använda ett specifikt index. Förordning 2016/1011 föreskriver inte själv användning av ett specifikt index och i synnerhet inte WIBOR 6M-indexet.

24. Av dessa skäl och med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll förefaller artikel 29.2 i lagen om hypotekslån inte klart och entydigt fastställa användningen av ett specifikt referensindex och dess ränta, i synnerhet WIBOR 6M-indexet. Den ålägger inte långivarna att obligatoriskt använda WIBOR i hypotekslåneavtal eller någon annan specifik referensränta. Som kommissionen också framhöll vid förhandlingen förefaller det som om långivarna inte har några rättsliga hinder för att använda ett annat index än WIBOR och att WIBOR visserligen är dominerande på den polska marknaden, men inte det enda tillgängliga indexet. Även om detta måste verifieras av den hänskjutande domstolen, verkar det finnas andra index som potentiellt kunde ha använts, såsom Warsaw Interest Rate Overnight (WIRON)-indexet, POLONIA-referensindexet eller till och med något annat index som godkänts av den behöriga myndigheten. Vid tidpunkten för avtalets ingående hade PKO därför ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när det gällde referensindexet och dess ränta, när man i avtalet införde ett avtalsvillkor som omfattade en rörlig ränta.

25. Den hänskjutande domstolen anser dock att det inte råder något tvivel om att det referensindex som avses i artikel 29.2 i lagen om hypotekslån ska förstås som WIBOR. Den förklarar vidare att upp till 90 procent av konsumentkreditavtalen i Polen baseras på en rörlig ränta och använder WIBOR som referensindex.

26. Som emellertid nämnts ovan, är ett avtalsvillkor undantaget från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 om det återspeglar en tvingande lagstiftningsbestämmelse. I detta avseende har domstolen slagit fast att såsom framgår av det trettonde skälet i direktiv 93/13 omfattar undantaget från tillämpningsområdet för direktivet i artikel 1.2 bestämmelser i nationell lagstiftning som är tillämpliga mellan avtalsparterna oberoende av deras val. Detta undantag är motiverat av att det är berättigat att anta att den nationella lagstiftaren har uppnått en balans mellan alla rättigheter och skyldigheter för parterna i vissa avtal, en balans som EU-lagstiftaren uttryckligen har avsett att bevara.

27. Av domstolens praxis följer att endast ett tydligt val av lagstiftaren att införa en specifik tvingande bestämmelse kan – i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13 – motivera en presumtion om att balansen mellan alla de rättigheter som EU-rätten syftar till att skydda faktiskt bevaras. Den praxis som tillämpas av yrkesverksamma på marknaden, även om denna praxis är dominerande, kan inte ge sådana effekter.

28. Som förklaras i punkt 16 ovan fastställs referensindexet inte bara genom att välja ett index, utan också genom att välja typen av dess referensränta. Enligt förordning 2016/1011 offentliggör eller tillgängliggör administratören av referensindex bland annat de huvudsakliga delarna av den metod som denne använder för fastställande av referensindex. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning har WIBOR-administratören, enligt offentligt tillgänglig information, fastställt en sådan metod för olika WIBOR-referensräntor, däribland WIBOR 1M, WIBOR 3M, WIBOR 6M och WIBOR 1Y. Därför ger den metod som referensindexets administratör har antagit för att genomföra kraven i förordning 2016/1011 långivarna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av det specifika referensindexet och/eller den specifika räntan för indexet.

29. Av ovanstående överväganden följer, och som den tjeckiska regeringen med rätta har påpekat, att eftersom undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13 måste tolkas strikt, är det inte möjligt att undanta andra situationer än sådana där avtalsvillkoret återspeglar en tvingande författningsbestämmelse, från direktivets tillämpningsområde. Det faktum att WIBOR införts i förteckningen över kritiska referensvärden enligt artikel 20.1 i förordning 2016/1011 motiverar inte i sig att avtalsvillkor som hänvisar till WIBOR undantas från tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Denna införing är ett erkännande av WIBOR:s betydelse på marknaden och inte ett uttryck för den nationella lagstiftarens lagstiftningsval i den mening som avses i domstolens praxis som analyserats ovan.

30. Av artikel 1 i förordning 2016/1011 och skäl 6 i denna följer dessutom att ett av de viktigaste syftena med att fastställa ett gemensamt regelverk för referensvärden (referensindex) på unionsnivå var att säkerställa en hög nivå av konsumentskydd (”för att säkerställa att de index som används som referensvärden i … finansiella avtal … är rättvisande och inte utsätts för otillbörlig påverkan”). Det skulle strida mot detta syfte om användningen av ett sådant referensindex, i en situation där en långivare har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av det specifika indexet och räntan för ett sådant index som ska användas i avtalsvillkoret i fråga, uteslöt en rättslig prövning av huruvida ett sådant avtalsvillkor är skäligt eller inte.

31. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att svaret på den första tolkningsfrågan ska vara att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket den ränta som ska tillämpas på lånet är en rörlig ränta baserad på referensindexet WIBOR 6M, omfattas av direktivets tillämpningsområde, när nationell lagstiftning inte föreskriver tvingande tillämpning av detta index och dess specifika ränta, oavsett parternas val i avtalet.

C. Den andra tolkningsfrågan: Kravet på avtalsvillkors transparens

32. Om domstolen följer mitt svar på den första tolkningsfrågan, blir det nödvändigt att pröva den hänskjutande domstolens andra fråga. Med denna fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 tillåter prövning av oskäligheten av ett villkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket en rörlig ränta baserad på referensindexet WIBOR ska tillämpas på avtalet.

33. Artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskriver att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte ska avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Den nationella domstolen kan således pröva huruvida ett villkor, som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål, är oskäligt endast om detta villkor inte är klart och begripligt formulerat.

34. I detta avseende har domstolen förklarat att artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskriver ett undantag från den mekanism för materiell prövning av oskäliga villkor som föreskrivs inom ramen för de konsumentsskyddsregler som införts genom detta direktiv, varför denna bestämmelse ska tolkas restriktivt. För att en hänskjutande domstol ska kunna bedöma om ett avtalsvillkor är oskäligt bör det därför fastställas om villkoret omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” och om kravet på öppenhet (klart och begripligt formulerat) är uppfyllt.

1. Begreppet avtalets huvudföremål

35. Vad som närmare bestämt gäller den kategori avtalsvillkor som omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål”, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, har domstolen slagit fast att med sådana avtalsvillkor avses villkor som anger de väsentliga avtalsförpliktelserna och i den egenskapen kännetecknar avtalet. Avtalsvillkor som är av underordnad betydelse i förhållande till de villkor som definierar själva kärnan i avtalsförhållandet kan däremot inte anses ingå i detta begrepp.

36. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att – med beaktande av beskaffenheten av låneavtalet i fråga, dess allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i – bedöma huruvida det aktuella villkoret utgör en huvudsaklig aspekt av gäldenärens prestation som består i återbetalning av det belopp som långivaren lånat ut. Det åligger emellertid EU-domstolen att utifrån artikel 4.2 i direktiv 93/13 klargöra vilka kriterier som ska tillämpas vid en sådan prövning.

37. De väsentliga förpliktelserna i ett kreditavtal är främst att kreditgivaren åtar sig att ställa ett visst penningbelopp till låntagarens förfogande, medan låntagaren i huvudsak åtar sig att betala tillbaka detta belopp, i allmänhet jämte ränta, enligt avtalad amorteringsplan. I ett hypotekslåneavtal som fastställer en rörlig ränta bestäms låntagarens väsentliga skyldighet att återbetala det belopp som långivaren ställt till förfogande med hänvisning till denna ränta. Återbetalningen av lånet med hänvisning till en rörlig ränta avser således i princip i grunden gäldenärens skyldighet och utgör därmed en väsentlig del av hypotekslåneavtalet.

38. Avtalsvillkoret i fråga föreskriver att ersättning för hypotekslånet erläggs med ränta beräknad på grundval av en rörlig ränta som anges i WIBOR-indexet. Den hänskjutande domstolen anger att artikel 69.2.5 i banklagen av den 29 augusti 1997 uttryckligen nämner att klausuler om räntesatsen och eventuella ändringar av denna måste ingå i ett låneavtal. Den polska regeringen har dessutom i sina skriftliga yttranden förklarat att enligt artikel 29.1.8 i lagen om hypotekslån måste ett hypotekslåneavtal ange metoden och villkoren för fastställande av den räntesats som ligger till grund för beräkningen av kapital- och räntebetalningar.

39. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning kan avtalsvillkoret i fråga anses omfattas av begreppet avtalets huvudföremål och utgör därmed en del av låntagarens väsentliga skyldigheter i ett sådant avtal.

2. Begreppet klart och begripligt formulerade samt kravet på transparens

40. Det ska ändå erinras om att domstolen redan har förklararat att kravet på en klar och begriplig formulering även är tillämpligt när ett avtalsvillkor omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13. De avtalsvillkor som avses i denna bestämmelse undgår skälighetsbedömningen endast i de fall då den behöriga nationella domstolen efter en prövning i varje enskilt fall har bedömt att näringsidkaren har formulerat dem på ett klart och begripligt sätt (kravet på avtalsvillkors transparens).

41. Beträffande kravet på avtalsvillkors transparens har domstolen förklarat att detta krav, som upprepas i artikel 5 i direktiv 93/13, inte kan begränsas endast till att villkoret i fråga ska kunna förstås i formellt och grammatiskt avseende. Då det skyddssystem som direktiv 93/13 genomför vilar på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information, ska kravet på att avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade, och därmed kravet på transparens som fastställs i detta direktiv, tolkas extensivt.

42. I domen i målet Gómez del Moral Guasch I prövade domstolen kravet på transparens avseende ett avtalsvillkor i ett hypotekslåneavtal som angav att lånet skulle ersättas med en ränta som beräknades på grundval av rörlig ränta som fastställdes genom hänvisning till ett officiellt index. Domstolen förklarade att detta krav ska förstås så, att det inte bara innebär att det aktuella villkoret ska vara begripligt för konsumenten i formellt och grammatiskt avseende, utan även att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan förstå hur metoden för att beräkna räntesatsen konkret fungerar och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av detta villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser.

43. Eftersom domstolens behörighet endast omfattar tolkningen av bestämmelser i EU-rätten – i förevarande fall särskilt direktiv 93/13 – ankommer det uteslutande på den hänskjutande domstolen att göra nödvändig faktisk kontroll mot bakgrund av alla relevanta uppgifter, inbegripet det reklammaterial och den information som långivaren tillhandahållit vid förhandlingarna om avtalet i fråga. Närmare bestämt ankommer det på den nationella domstolen som, när den beaktar alla omständigheter kring avtalets ingående, att fastställa huruvida, i det berörda fallet, all information som kan ha betydelse för omfattningen av konsumentens åtagande har meddelats konsumenten, så att denne kan uppskatta i synnerhet lånets totala kostnad.

44. I domen i målet Gómez del Moral Guasch I fann domstolen att det vid denna prövning var relevant att de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av det referensindex som var tillämpligt på avtalet i det fallet var lättillgängliga för alla som övervägde att teckna ett hypotekslån. Domstolen fann också att det var relevant att vid bedömningen av avtalsbestämmelsens transparens i det fallet att kreditinstituten, enligt den nationella lagstiftning som då var gällande, var skyldiga att informera konsumenterna om hur det relevanta indexet hade utvecklats.

45. Domstolen fastslog att det ankom på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida långivaren, i samband med att det avtal som var aktuellt i det nationella målet ingicks, verkligen iakttog samtliga informationsskyldigheter som föreskrevs i den nationella lagstiftningen.

46. I domen i målet Kutxabank, förklarade domstolen att upplysningar om vissa avtalsmässiga aspekter som är nödvändiga för att den som ansöker om lån ska kunna förstå räckvidden av att acceptera ett låneerbjudande, kan följa av uppgifter som inte direkt lämnats av långivaren, under förutsättning att dessa uppgifter är allmänt disponibla och tillgängliga, i förekommande fall med hjälp av vissa angivelser som lämnats av långivaren i detta avseende.

47. Vad särskilt gäller tillgängligheten av uppgifter som inte lämnats direkt av näringsidkaren är det viktigt att näringsidkaren lämnar uppgifter som är tillräckligt tydliga och exakta till dem som ansöker om lån för att dessa personer ska kunna ta del av denna information utan att företa åtgärder som inte rimligen kan förväntas av en genomsnittlig konsument.

48. I tvisten i det nationella målet hänvisar det aktuella avtalsvillkoret till en rörlig ränta som baseras på WIBOR 6M-index. Som redan förklarats i punkt 10 och särskilt i fotnot 8 ovan ingår WIBOR i förteckningen över kritiska referensvärden enligt artikel 20.1 i förordning 2016/1011. Processen för erkännande av WIBOR som ett kritiskt referensvärde regleras av den förordningen, som i enlighet med artikel 1 i denna antogs för att säkerställa att relevanta referensindex som används i finansiella avtal är rättvisande, väl underbyggda och inte kan utsättas för otillbörlig påverkan.

49. Förordning 2016/1011 tar hänsyn till konsumenternas ojämlika förhandlingsstyrka gentemot långivare och bruket av standardvillkor i hypotekslån och konsumentkreditavtal som använder ett referensindex. I skäl 71 i förordning 2016/1011 anges att konsumenterna i sådana situationer kan ha begränsade möjligheter att välja referensindex. Som en del av försöken att förbättra jämvikten anser unionslagstiftaren att det är nödvändigt att säkerställa åtminstone att långivarna tillhandahåller konsumenterna adekvat information. I detta syfte ändrades direktiv 2008/48/EG och direktiv 2014/17/EU i enlighet med artiklarna 56 och 57 i förordning 2016/1011.

50. Närmare bestämt lägger förordning 2016/1011 till en ny uppgift (ny artikel 13.1 ea i direktiv 2014/17) som måste lämnas till konsumenterna innan ett hypotekslåneavtal som använder ett referensindex ingås. Den allmänna information som långivarna tillhandahåller vid ingåendet av sådana avtal måste omfatta ”namnen på [referensvärdena] och deras administratörer och vad detta kan innebära för konsumenten”.

51. I avtalet i fråga ingick, enligt den hänskjutande domstolen, uppgifter om den enhet som fastställer referensindexet och grunden för fastställandet av detta index, inlåningsperioden för detta index samt hur räntan fastställs på grundval av detta index. Den hänskjutande domstolen hyser dock tvivel om huruvida det även bör finnas en förklaring av hur WIBOR fastställs och vilka faktorer som påverkar förändringen av dess nivå. Denna fråga avser de påståenden som J.J. har framfört inför den hänskjutande domstolen, där han klagade över att han inte hade fått någon förklaring beträffande åtgärderna för att fastställa referensindexet WIBOR och beträffande det faktum att detta index fastställs på grundval av uppgifter som tillhandahålls av bankerna själva och att bankerna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de tillhandahåller dessa uppgifter.

52. I detta avseende ska det framhållas att förordning 2016/1011 reglerar metoden för att fastställa referensindex för att säkerställa att de är rättvisande och tillförlitliga. Det framgår av skäl 26 däri att unionslagstiftaren är medveten om risken för manipulering som kan utövas vid lämnandet av dataunderlaget. Den bekräftar att administratörer av referensindex i allmänhet bör vara skyldiga att använda transaktionsbaserade uppgifter som dataunderlag. Som anges i denna förordning kan emellertid andra uppgifter användas när transaktionsbaserade uppgifter är otillräckliga eller olämpliga för att säkerställa att referensvärdet är rättvisande och inte har utsatts för otillbörlig påverkan. Detta återges i artikel 11 i förordning 2016/1011, som anger kraven med avseende på dataunderlag för tillhandahållande av ett referensindex (det ska i synnerhet vara ”tillräckligt för att ge en rättvisande och tillförlitlig bild av den marknad eller ekonomiska verklighet som referensvärdet är avsett att mäta” och kunna ”verifieras”).

53. Skäl 27 i förordning 2016/1011 understryker att det är nödvändigt att anta en transparent metod som säkerställer referensvärdets tillförlitlighet och korrekthet. Detta skäl anger att transparens inte innebär offentliggörande av den formel som tillämpats för fastställandet av ett visst referensvärde, utan snarare offentliggörande av de uppgifter som krävs för att berörda aktörer ska kunna förstå hur referensvärdet härletts och bedöma dess representativitet, relevans och lämplighet för den avsedda användningen. Detta återges i artikel 13 i denna förordning med rubriken ”Metodens transparens” som kräver att administratören (i den mening som avses i förordning 2016/1011) ska offentliggöra eller tillgängliggöra viss information som förtecknas i denna artikel.

54. Av ovanstående överväganden följer att den information som gör det möjligt för aktörer, inbegripet konsumenter, att förstå den metod som används för tillhandahållandet av ett referensindex enligt förordning 2016/1011 måste ingå i den information som administratören är skyldig att offentliggöra eller tillgängliggöra. Enligt den gemensamma ram som infördes genom förordning 2016/1011 är detta indexets administratörs ansvar.

55. Förordning 2016/1011 föreskriver vidare i artiklarna 7, 8 och 9 däri ett system för hantering av klagomål som enligt skäl 23 krävs ”för att berörda parter kan anmäla klagomål till administratören av referensvärdet och se till att administratören av referensvärdet sakligt prövar de omständigheter som ligger till grund för klagomålet”. Detta system inrättar ett särskilt administrativt förfarande för berörda parter, inbegripet konsumenter, att inleda ett klagomålsförfarande i händelse av tvivel om huruvida fastställandet av indexet överensstämmer med relevanta bestämmelser i EU-lagstiftningen.

56. När en långivare erbjuder konsumenter ett hypotekslåneavtal som använder ett referensindex, anges långivarens informationsskyldighet uttryckligen i artikel 13.1 ea i direktiv 2014/17. Som påpekats ovan måste långivaren informera konsumenten om ”namnen på [referensvärdena] och deras administratörer och vad detta kan innebära för konsumenten”. Denna information måste lämnas till tilltänkta låntagare på ett tillräckligt precist och korrekt sätt så att en genomsnittlig konsument kan få tillgång till relevant offentligt tillgänglig information och bekanta sig med de viktigaste delarna av den metod som ligger till grund för fastställandet av referensindexet. De potentiella relevanta följderna för konsumenten är de som härrör från faktorer som kan påverka omfattningen av konsumentens åtagande, inbegripet i synnerhet den risk som är förknippad med fluktuationer i den rörliga räntan och information om de viktigaste faktorerna som orsakar sådana fluktuationer.

57. Det framgår av bedömningen av det ramverk för referensindex som fastställs i förordning 2016/1011 att kravet på transparens enligt direktiv 93/13, jämfört med den förordningen, inte innebär någon skyldighet för långivaren att direkt tillhandahålla mer detaljerad information om metoden för fastställande av referensindexet än vad som krävs enligt förordning 2016/1011. Allmän information om den metod som används finns i förordning 2016/1011, och specifik information måste offentliggöras eller göras allmänt tillgänglig av administratören.

58. Som påpekats ovan kvarstår dock det faktum att långivaren måste förse konsumenten med relevant information om referensindexets namn och dess administratör samt om konsekvenserna för konsumenten på ett precist och korrekt sätt. Enligt min mening skulle det strida mot kraven på transparens och god sed enligt direktiv 93/13 om långivaren endast anger vissa delar av den underliggande metoden, vilket leder till att metoden och de viktigaste faktorerna som påverkar indexräntans fluktuationer inte redovisas fullständigt, eller ger en förvrängd bild av referensindexets karaktär.

59. Vid förhandlingen har J.J. påstått att han hade vilseletts att tro att WIBOR-referensindexet bestod av transaktionsbaserade uppgifter avseende utlåning mellan bankerna, medan 98,27 procent av de underliggande uppgifterna i själva verket bestod av uppskattningar (anbud) från de banker som deltog i fastställandeprocessen. J.J. har också hävdat att PKO hade försett honom med information som stred mot tillämplig lagstiftning och den ekonomiska verkligheten. PKO har bestämt bestritt dessa påståenden. Vid förhandlingen hävdade PKO att den hade lämnat korrekt och precis information. I enlighet med domstolens praxis som redovisas ovan är det den nationella domstolen som, efter att ha beaktat alla omständigheter kring avtalets ingående, ska fastställa om all information som kan ha betydelse för omfattningen av konsumentens åtagande har meddelats konsumenten på ett tillräckligt exakt och korrekt sätt för att denna ska kunna uppskatta i synnerhet lånets totala kostnad.

60. Härav följer att svaret på den andra tolkningsfrågan bör vara att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den tillåter en prövning av oskäligheten av ett villkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, som föreskriver att en rörlig ränta baserad på referensindexet WIBOR 6M ska tillämpas på avtalet, om villkoret inte är formulerat på ett klart och begripligt sätt (krav på transparens). För att uppfylla detta krav måste näringsidkaren på ett tillräckligt precist och korrekt sätt informera konsumenten om namnet på det referensindex som används och namnet på dess administratör samt om de möjliga konsekvenserna för konsumenten av användningen av detta index, så att konsumenten kan uppskatta i synnerhet lånets totala kostnad. Det sätt på vilket långivaren direkt eller indirekt tillhandahåller informationen måste vara sådant att informationen fullständigt redogör för den underliggande metoden och de viktigaste faktorerna som orsakar fluktuationer i indexräntan och inte ger en förvrängd bild av indexets karaktär.

D. Den tredje tolkningsfrågan: Huruvida avtalsvillkoret är oskäligt

61. Eftersom den hänskjutande domstolens bedömning av kravet på transparens kan leda till att det konstateras att det föreligger bristande transparens med avseende på avtalsvillkoret i fråga, måste domstolen behandla den tredje tolkningsfrågan. Med denna fråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett avtalsvillkor om rörlig ränta baserad på WIBOR kan vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, på grund av att banken har lämnat otillräcklig information till konsumenten och den ojämlika riskfördelningen mellan avtalsparterna.

62. Enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. I detta avseende har domstolen konstaterat att hänvisningen i artikel 3.1 i direktiv 93/13 till begreppen ”god sed” och ”betydande obalans” i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten endast på ett abstrakt sätt anger vad som gör ett avtalsvillkor oskäligt när detta inte har varit föremål för individuell förhandling.

63. För att fastställa om ett villkor medför en ”betydande obalans” i parternas rättigheter och skyldigheter enligt ett avtal till nackdel för konsumenten, måste särskild hänsyn tas till vilka nationella rättsregler som skulle tillämpas om parterna inte hade ingått något avtal, i syfte att bedöma om – och, i förekommande fall, i vilken utsträckning – avtalet försätter konsumenten i en rättslig situation som är mindre fördelaktig än den som följer av gällande nationell rätt. När det gäller ett villkor som avser beräkningen av räntan i ett låneavtal är det också relevant att jämföra den beräkningsmetod för räntan som anges i villkoret och det faktiska belopp som följer av denna ränta med den lagstadgade räntesatsen och de räntesatser som tillämpades på marknaden vid tidpunkten för ingåendet av avtalet i fråga för ett lån med ett belopp och en löptid som är jämförbara med dem i det berörda låneavtalet.

64. När det gäller frågan under vilka förhållanden en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed”, ska den nationella domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, vid denna bedömning pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling.

65. Frågan huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska dessutom, enligt artikel 4.1 i direktivet, bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks. Härav följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet.

66. I detta avseende omfattar EU-domstolens behörighet enligt rättspraxis tolkningen av begreppet ”oskäligt villkor” i artikel 3.1 i direktivet och i bilagan till detta samt de kriterier som den nationella domstolen får eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av dessa kriterier, mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras. Det är således klart att EU-domstolen ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt.

67. I tvisten i det nationella målet har frågan om huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt uppkommit mot bakgrund av att långivaren har lämnat påstått otillräcklig eller felaktig information till konsumenten och den ojämlika riskfördelningen mellan avtalsparterna som bland annat härrör från detta. Enbart det faktum att ett villkor inte uppfyller kravet på transparens, vilket, såsom nämnts ovan, innebär att tillräcklig och korrekt information måste lämnas till konsumenten, är dock inte i sig tillräckligt för att det ska anses vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13. För att fastställa att ett avtalsvillkor är oskäligt måste den hänskjutande domstolen göra en fullständig bedömning av de kriterier som härrör från domstolens praxis.

68. I detta sammanhang bör det påpekas att de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt tycks vara inriktade på två olika frågor: i) tillhandahållandet av adekvat information till konsumenten om risken med att använda rörlig ränta i det aktuella lånet, och ii) tillhandahållandet av adekvat och precis information om fastställandet av WIBOR-indexet.

69. Även om nationella domstolar, i civilrättsliga mål såsom det aktuella nationella målet, enligt direktiv 93/13 får bedöma avtalsvillkor som baseras på referensindex såsom WIBOR, får de emellertid inte pröva metoden för fastställande av sådana index, eftersom en sådan prövning faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Som förklarats ovan har förordning 2016/1011 dessutom inrättat ett specifikt system för hantering av klagomål som syftar till att säkerställa en särskild administrativ väg för berörda parter, däribland konsumenter, att inleda ett klagomålsförfarande i händelse av tvivel beträffande huruvida fastställandet av indexet överensstämmer med relevanta bestämmelser i nationell och/eller EU-rätt. Som kommissionen har påpekat skulle det undergräva det specifika förvaltningssystem för kritiska referensvärden som EU-lagstiftaren har inrättat genom förordning 2016/1011 om nationella civila domstolar tillåts granska metoden för fastställande av kritiska referensvärden genom en bedömning av om ett avtalsvillkor är oskäligt enligt direktiv 93/13.

70. Följaktligen bör den nationella domstolens bedömning i det nationella målet begränsas till avtalsvillkoret i fråga och till alla omständigheter kring ingåendet av avtalet medan frågor som rör systemet för förvaltning av referensvärden som inrättats genom förordning 2016/1011 undantas från bedömningen.

71. I synnerhet ankommer det på den nationella domstolen att kontrollera att näringsidkaren har lämnat konsumenten alla relevanta uppgifter som gör det möjligt för denne att bedöma det aktuella avtalsvillkorets ekonomiska konsekvenser för vederbörandes ekonomiska förpliktelser. Det ska även erinras om att det förhållandet att ett avtalsvillkor är transparent, såsom krävs enligt direktiv 93/13, utgör en av de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av huruvida villkoret är oskäligt.

72. I beslutet om hänskjutande anger den hänskjutande domstolen att avtalsvillkoren avseende den rörliga räntan baserad på WIBOR-indexet kan anses strida mot kraven på god sed och skapa en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten, på grund av att konsumenten inte på ett vederbörligt sätt informerades om sin exponering för den risk som är förknippad med en rörlig ränta och att denna risk fördelades ojämlikt mellan parterna. Den hänskjutande domstolen anger också att PKO, i egenskap av långivare, kände till metoden för fastställande av WIBOR och kände till de tvivel som fanns om transparensen i fastställandet av denna ränta, men att den valde att inte informera konsumenten om detta. Enligt den hänskjutande domstolen kan detta ses som en källa till obalans mellan avtalsparterna i alla aspekter som rör detta avtal.

73. Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva om avtalsvillkoret i fråga är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13 genom att göra en fullständig bedömning av kriterier som härrör från domstolens praxis. Denna bedömning måste omfatta bland annat frågan om det förelåg en brist på tydlig information som kunde försämra J.J.:s förmåga att förstå de ekonomiska konsekvenserna av avtalsvillkoret i fråga. I detta sammanhang måste den hänskjutande domstolen pröva om underlåtenheten att tillhandahålla korrekt och tillräcklig information kunde rubba balansen till bankens fördel i sådan utsträckning att en betydande obalans uppkom mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet i fråga, till nackdel för konsumenten. Den hänskjutande domstolen måste bedöma om långivaren (PKO), som behandlar konsumenten (J.J.) lojalt och rättvist, rimligen kunde anta att konsumenten skulle ha godkänt ett sådant villkor vid individuella avtalsförhandlingar. För detta ändamål bör det kontrolleras om konsumenten har gett sitt samtycke till den risk som är förknippad med användningen av avtalsvillkoret i fråga efter att ha mottagit fullständig och korrekt information.

74. Den hänskjutande domstolen måste dessutom bedöma om den information som långivaren lämnade till konsumenten presenterades på ett neutralt och objektivt sätt utan att leda konsumenten att tro att valet av avtalsvillkoret i fråga och av WIBOR var fördelaktigt för honom, när så i själva verket inte var fallet.

75. Av detta följer att svaret på den tredje tolkningsfrågan bör vara att artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen måste bedöma om avtalsvillkoret om rörlig ränta som grundas på referensindexet WIBOR – i strid med kravet på god sed – skapar en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen, som en del av sin samlade bedömning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, kontrollera om långivaren, som behandlar konsumenten lojalt och rättvist, rimligen kunde anta att konsumenten skulle ha godtagit ett sådant villkor vid individuella avtalsförhandlingar. För detta ändamål måste det kontrolleras om konsumenten har gett sitt samtycke till den risk som följer av användningen av avtalsvillkoret i fråga efter att ha mottagit fullständig och korrekt information. Denna bedömning kan dock inte avse WIBOR-indexet som sådant och metoden för att fastställa detta.

IV. Förslag till avgörande

76. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att EU-domstolen besvarar den första, andra och tredje tolkningsfrågan som ställts av Sąd Okręgowy w Częstochowie (Regiondomstolen i Częstochowa, Polen) på följande sätt: 1. Artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att ett avtalsvillkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket den ränta som ska tillämpas på lånet är en rörlig ränta baserad på referensindexet WIBOR 6M, omfattas av direktivets tillämpningsområde, när nationell lagstiftning inte föreskriver tvingande tillämpning av detta index och dess specifika ränta, oavsett parternas val i avtalet. 2. Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den tillåter en prövning av oskäligheten av ett villkor i ett hypotekslåneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, som föreskriver att en rörlig ränta baserad på referensindexet WIBOR 6M ska tillämpas på avtalet, om villkoret inte är formulerat på ett klart och begripligt sätt (krav på transparens). För att uppfylla detta krav måste näringsidkaren på ett tillräckligt precist och korrekt sätt informera konsumenten om namnet på det referensindex som används och namnet på dess administratör samt om de möjliga konsekvenserna för konsumenten av användningen av detta index, så att konsumenten kan uppskatta i synnerhet lånets totala kostnad. Det sätt på vilket långivaren direkt eller indirekt tillhandahåller informationen måste vara sådant att informationen fullständigt redogör för den underliggande metoden och de viktigaste faktorerna som orsakar fluktuationer i indexräntan och inte ger en förvrängd bild av indexets karaktär. 3. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den kräver att den nationella domstolen bedömer om avtalsvillkoret – om rörlig ränta som grundas på referensindexet WIBOR i strid med kravet på god sed – skapar en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen, som en del av sin samlade bedömning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, kontrollera om långivaren, som behandlar konsumenten lojalt och rättvist, rimligen kunde anta att konsumenten skulle ha godtagit ett sådant villkor vid individuella avtalsförhandlingar. För detta ändamål bör det kontrolleras om konsumenten har gett sitt samtycke till den risk som följer av användningen av avtalsvillkoret i fråga efter att ha mottagit fullständig och korrekt information. Denna bedömning kan dock inte avse WIBOR-indexet som sådant och metoden för att fastställa detta.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden i finansiella instrument och finansiella kontrakt eller för att mäta investeringsfonders resultat och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2014/17/EU samt förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 171, 2016, s. 1).

4 Se skäl 10 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/482 av den 22 mars 2019 om ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1368 om inrättande av en förteckning över kritiska referensvärden som används på finansmarknader i enlighet med förordning 2016/1011 (EUT L 82, 2019, s. 26).

5 Dz. U. från 2017, position 819, i ändrad lydelse(nedan kallad lagen om hypotekslån).

6 lagen av den 29 augusti 1997, banklagen (Dz. U. från 2023, position 2488, i därefter ändrad lydelse).

7 Med ”administratör” avses en fysisk eller juridisk person som har kontroll över tillhandahållandet av ett referensindex. Se artikel 3.1.6 i förordning 2016/1011.

8 Kommissionens genomförandeförordning av den 11 augusti 2016 om upprättande av en förteckning över kritiska referensvärden som används på finansmarknaderna i enlighet med förordning 2016/1011 (EUT L 217, 2016, s. 1). Den 22 mars 2019 fördes WIBOR upp i förordning 2019/482 som ett kritiskt referensvärde enligt artikel 20.1 b i förordning 2016/1011.

9 Den hänvisar i detta avseende till det faktum att WIBOR 6M-indexet baseras på uppgifter om transaktioner, som inte utförts, som tillhandahålls av bankerna själva, det vill säga att dessa banker inte genomför några faktiska transaktioner sinsemellan på grundval av dessa uppgifter.

10 Finansiella tillsynsmyndigheten fattade ett sådant beslut avseende WIBOR den 16 december 2020 (nedan kallat Finansiella tillsynsmyndighetens beslut) och konstaterade att administratörens process för tillhandahållande av WIBOR uppfyller kraven i EU-lagstiftningen.

11 Se GPW Benchmarks webbplats om regler. I synnerhet ”Regulations for the WIBID and WIBOR Reference Rates”, Warszawa, 30 november 2017 (i detta förslag till avgörande kallat WIBOR-reglerna), tillgänglig på https://gpwbenchmark.pl/pub/BENCHMARK/files/Regulations_for_WIBID_and_WIBOR_Reference_Rates.pdf.

12 WIBOR är en ”referensränta” i den mening som avses i artikel 3.1.22 och 3.1.25 i förordning 2016/1011. WIBID är ett annat index som används i Polen och som står för Warsaw Interbank Bid Rate. Jag utgår från information som finns tillgänglig på GPW Benchmarks webbplats om regler.

13 I artikel 11 i förordning 2016/1011 fastställs kraven på dataunderlaget för tillhandahållande av ett referensindex (se även punkt 52 ovan). I artikel 12 i den förordningen fastställs kraven på metoden för fastställande av referensindex såsom WIBOR.

14 Artikel 15 i förordning 2016/1011 reglerar den uppförandekod som rapportörer (t.ex. banker) ska följa, vilken särskilt måste omfatta den policy som ska följas när det gäller utövandet av den skönsmässiga bedömningen vid tillhandahållandet av underliggande data. Om det blir nödvändigt att göra väsentliga ändringar av metoden eller definitionen av referensräntor, genomför administratören offentliga samråd med berörda parter, såsom ränteanvändare, relevanta myndigheter och den polska centralbanken.

15 WIBOR-reglerna, s. 9.

16 Se Kosiorowski, M., och Szczęsna, A., WIBOR litigation, part 1: Can the WIBOR benchmark be challenged as the basis for setting variable interest rates?, i princip, 12 juni 2025, tillgänglig på https://codozasady.pl/en/p/wibor-litigation-part-1-can-the-wibor-benchmark-be-challenged-as-the-basis-for-setting-variable-interest-rates-.

17 Metoden är följande: i) om tio eller fler anbud: genomsnitt av räntor efter uteslutning av de två högsta och de två lägsta, ii) om åtta eller nio anbud: genomsnitt efter uteslutning av det högsta och det lägsta, iii) om sex eller sju anbud: enkelt genomsnitt av alla anbud, och iv) om fem eller färre anbud: WIBOR fastställs inte för denna period.

18 Referensräntor på en given arbetsdag publiceras på administratörens webbplats, se WIBOR-reglerna, klausul 7.1.

19 Se punkt 10 ovan.

20 Se dom av den 30 maj 2024, Raiffeisen Bank ( C‑176/23, EU:C:2024:443, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

21 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138) (nedan kallad domen i Gómez del Moral Guasch I), punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 30 maj 2024, Raiffeisen Bank ( C‑176/23, EU:C:2024:443, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

23 Ibidem, punkt 33. Se också punkt 36 i denna dom.

24 Se s. 5 i beslutet om hänskjutande (franskspråkig version; härefter hänvisas till denna version endast som ”beslutet om hänskjutande”).

25 Se Sampławski, K., WIBOR pod lupą TSUE – analiza prawna pytań prejudycjalnych – pytanie nr 1 (WIBOR under prövning i EU-domstolen – rättslig bedömning av tolkningsfrågorna–fråga nr 1), 11 september 2024, tillgänglig på https://www.bankowebezprawie.pl/wibor-pod-lupa-tsue-analiza-prawna-pytan-prejudycjalnych-pytanie-nr-1/.

26 Som hävdats av J.J. i hans yttranden vid domstolen.

27 Dom av den 10 juni 2021, Prima banka Slovensko ( C‑192/20, EU:C:2021:480, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

28 Artikel 13 i förordning 2016/1011 med rubriken ”Metodens transparens”.

29 Se punkt 15 ovan.

30 Se punkt 19 ovan.

31 Genom förordning 2019/482.

32 Se skäl 10 i förordning 2019/482.

33 Dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance ( C‑609/19, EU:C:2021:469, punkt 27).

34 Ibidem, punkt 28.

35 Dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal) ( C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 60).

36 Dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance ( C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 53).

37 Ibidem, punkt 54.

38 Dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal) ( C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 61).

39 Se för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 43).

40 Domen i Gómez del Moral Guasch I, punkt 50.

41 Ibidem, punkt 51.

42 Ibidem, punkt 52.

43 Ibidem, punkt 53.

44 Ibidem, punkt 54.

45 Ibidem, punkt 55.

46 Dom av den 12 december 2024, Kutxabank ( C‑300/23, EU:C:2024:1026, punkt 83).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2024, Kutxabank ( C‑300/23, EU:C:2024:1026, punkterna 84 och 90).

48 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

49 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48 och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s.34).

50 Se punkt 16 ovan.

51 Se fotnot 43 ovan.

52 Se, särskilt, avsnitt 8.1 i beslutet om hänskjutande, s. 26.

53 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 58 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Banco Primus).

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

55 Domen i Banco Primus, punkt 60 och där angiven rättspraxis.

56 Ibidem, punkt 61 och där angiven rättspraxis.

57 Domen i Banco Primus, punkt 57 och där angiven rättspraxis.

58 Beslut av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch ( C‑655/20, EU:C:2021:943, punkt 37).

59 Detta beror på de svar på den första och den andra tolkningsfrågan som jag föreslår. Möjligheten kvarstår att liknande avtalsvillkor i andra medlemsstater, på grund av den nationella lagstiftningen, faktiskt är undantagna från tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

60 Punkt 55 ovan.

61 Dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 66).

62 Beslutet om hänskjutande, s. 26, första stycket och följande stycken.

63 Se punkt 64 ovan och där angiven rättspraxis.