Förslag till avgörande av generaladvokat Norkus – Mål C‑485/24 Locatrans

I. Inledning

1. Denna begäran om förhandsavgörande avser bestämmelser i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Den fråga som Cour de Cassation (Högsta domstolen, Frankrike) har ställt rör, närmare bestämt, tolkningen av artiklarna 3 och 6 i denna konvention. I artikel 3 föreskrivs principen om partsautonomi vid valet av tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Denna princip, som är gemensam för medlemsstaterna, föreskriver att på ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Artikel 6, av vilken tolkningen utgör kärnan i denna fråga, inför en mekanism som gör det möjligt att fastställa vilken lag som är tillämplig på ett anställningsavtal när parterna inte har gjort något lagval enligt artikel 3 i denna konvention och genom undantag från bestämmelserna i artikel 4 i konventionen.

2. Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan ett transportbolag och en chaufför som har arbetat för detta bolag, avseende flera yrkanden om ersättning som han har framställts gentemot sin tidigare arbetsgivare, till följd av att hans anställningsavtal har sagts upp.

3. Mot bakgrund av dessa rättsliga bestämmelser och faktiska omständigheter, kommer den hänskjutande domstolens tolkningsfråga att leda domstolen att tolka begreppet ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 6.2 a i Romkonventionen.

4. Domstolen kommer, i synnerhet, att beredas tillfälle att precisera sina överväganden i domen Koelzsch, beträffande faktiska omständigheter som liknar dem som var aktuella i det målet, men med avseende på en ny tolkningsfråga. Denna fråga gäller vilken arbetsperiod som ska beaktas för att fastställa vilken lag som är tillämplig enligt denna bestämmelse, i en hypotetisk situation där arbetstagaren har utfört sitt arbete för sin arbetsgivare i två åtskilda perioder. Denne har först arbetat i flera medlemsstater och därefter, under perioden före anställningsavtalets upphörande, varaktigt i en enda medlemsstat.

II. Tillämpliga bestämmelser

5. Utöver artiklarna 1.3 och 6 i Romkonventionen (nu artikel 8 i förordning (EG) nr 593/2008), har artikel 5 första stycket punkt 1 i Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nu artikel 19 i förordning (EG) nr 44/2001) en väsentlig betydelse i förevarande mål.

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

6. ES anställdes, genom ett anställningsavtal som ingicks den 15 oktober 2002, som chaufför av bolaget Locatrans Sàrl, etablerat i Bettembourg (Luxemburg). Hans månatliga arbetstid fastställdes i anställningsavtalet till 166 timmar. I avtalet föreskrevs att luxemburgsk lag var tillämplig på avtalet och att de länder som transporterna i huvudsak avsåg var Tyskland, Benelux-länderna, Italien, Spanien, Portugal och Österrike.

7. Genom skrivelse av den 14 januari 2014 informerade arbetsgivaren den anställde om sitt beslut att minska hans antal arbetstimmar per vecka till 35 timmar, det vill säga 151,55 timmar per månad från den 16 juli 2014. Den anställde motsatte sig denna ändring.

8. Genom skrivelse av den 31 mars 2014 informerade Locatrans den anställde om att bolaget, efter en analys av hans verksamhet under de senast 18 månaderna, hade konstaterat att han utförde en väsentlig del av sin tjänst (mer än 50 procent) i Frankrike och att han hade en skyldighet att ansluta sig till det franska socialförsäkringssystemet.

9. Arbetsgivaren bekräftade i en skrivelse av den 17 april 2014 ett förslag om att den anställde skulle anställas i ett franskt bolag och informerade honom om att han inte längre skulle ingå i bolagets personalstyrka från den 16 juli 2014, till följd av att han vägrat gå ned i arbetstid.

10. Den 8 januari 2015 väckte den anställde talan vid Conseil de prud’hommes de Dijon (Arbetsdomstolen i Dijon, Frankrike) i vilken han bestred avslutandet av sitt anställningsavtal och framställde flera skadeståndsyrkanden.

11. I dom av den 4 april 2017 ogillade Conseil de prud’hommes de Dijon (Arbetsdomstolen i Dijon) den anställdes yrkanden med motiveringen att luxemburgsk rätt var tillämplig på genomförandet och avslutandet av den anställdes anställningsavtal, att hans uppsägning var klar och entydig och att den inte kunde omklassificeras som oskälig uppsägning.

12. Genom dom av den 2 maj 2019 upphävde Cour d’appel de Dijon (Appellationsdomstolen i Dijon, Frankrike) den av den anställde överklagade domen av den 4 april 2017. Cour d’appel de Dijon (Appellationsdomstolen i Dijon) fastställde att parterna, enligt det aktuella anställningsavtalet, hade valt att luxemburgsk lag skulle tillämpas på deras avtalsförhållande. Locatrans hade emellertid, i sin skrivelse av den 31 mars 2014, erkänt att den anställde utförde merparten av sitt arbete i Frankrike och den anställde hade lagt fram bevis för denna uppgift. Enligt artikel 6 i Romkonventionen av den 19 juni 1980 kunde parternas val av luxemburgsk lag inte medföra att den anställde berövades det skydd som tillförsäkrats honom enligt tvingande regler i fransk lag, såsom bestämmelserna om ändring och avslutande av anställningsavtalet. Efter att ha omklassificerat anställningsavtalets avslutande som uppsägning och fastställt att uppsägningen hade skett utan sakligt skäl, förpliktade denna domstol således Locatrans att till den anställde betala vissa belopp som ersättning.

13. Locatrans överklagade denna dom till Cour de cassation – chambre sociale (Högsta domstolen, avdelningen för social- och arbetsrättsliga mål), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen.

14. Den hänskjutande domstolen har, i huvudsak, erinrat om den lagvalsregel som föreskrivs i artikel 6.1 och 6.2 i Romkonventionen. Den har, i detta hänseende, påpekat att domstolen, bland annat i domen Koelzsch, har preciserat tolkningskriterierna avseende begreppet det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, i den mening som avses i denna bestämmelse, för det fall den anställde utför sitt arbete i mer än en konventionsstat. Domstolen hänvisade, i den domen, även till sin praxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen, vilket visar att den har velat göra en enhetlig tolkning av anknytningskriterierna på området behörighetskonflikter och lagkonflikter. Beträffande denna sistnämnda bestämmelse, har den hänskjutande domstolen även erinrat om relevansen av domen Weber.

15. Den hänskjutande domstolen har anfört att de preciseringar som Europeiska unionens domstol gav i domen Koelzsch avseende tolkningen av begreppet den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, i ljuset av principen om att den anställde ska åtnjuta den förmånligaste behandlingen (favor laboratoris), visserligen kan innebära att det är kriteriet den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete som ska tillämpas. Domstolen angav emellertid, i domen Weber, uttryckligen att ”hela anställningsperioden” ska beaktas, utan att återge kriteriet avseende den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete, som anges i punkt 54 i denna dom.

16. Mot bakgrund av denna rättspraxis önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i om det, i förevarande mål, vid fastställandet av vilken lag som ska tillämpas i avsaknad av lagval, är hela varaktigheten av arbetsförhållandet som ska beaktas för att fastställa på vilken ort den berörda personen vanligtvis utförde sitt arbete, i den mening som avses i artikel 6.2 a i Romkonventionen, eller om det är den senaste arbetsperioden som ska beaktas. Den hänskjutande domstolen anser att kriteriet den orten där den anställde senast utförde sitt arbete visserligen är relevant för att fastställa behörig domstol, eftersom det gör det möjligt för den anställde att väcka talan till lägsta möjliga kostnad. Tvivel kvarstår emellertid beträffande huruvida det är möjligt att tillämpa detta kriterium för att fastställa vilken lag som ska tillämpas i avsaknad av parternas lagval. Detta skulle nämligen, bland annat, kunna leda till att ett och samma anställningsavtal skulle underkastas olika tvingande lagar efter hand som arbetsorten ändrades.

17. Mot denna bakgrund har Cour de Cassation, chambre sociale (Högsta domstolen, avdelningen för social- och arbetsrättsliga mål), i ett beslut av den 10 juli 2024, som inkom till domstolen samma dag, beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artiklarna 3 och 6 i [Romkonventionen], när en anställd utövar samma verksamhet för sin arbetsgivares räkning i mer än en konventionsstat, tolkas så, att det, vid fastställandet av vilken lag som ska tillämpas i avsaknad av lagval, är hela varaktigheten av anställningsförhållandet som ska beaktas för att fastställa på vilken ort den berörda personen vanligtvis utförde sitt arbete eller om det är den senaste arbetsperioden som ska beaktas när arbetstagaren, efter att ha utfört sitt arbete under en viss tid på en viss ort, därefter utför sin verksamhet varaktigt på en annan ort som, enligt parternas uttryckliga vilja, är avsedd att bli den ort där personen vanligtvis utför sitt arbete?”

18. Skriftliga yttranden har getts in av parterna i det nationella målet, den franska och den tjeckiska regeringen samt av Europeiska kommissionen. Ingen förhandling har hållits.

IV. Tolkningsfrågan

19. Den hänskjutande domstolen har genom sin enda tolkningsfråga i huvudsak önskat få klarhet i om artiklarna 3 och 6 i Romkonventionen ska tolkas på så sätt att det, för att fastställa den ort där personen vanligtvis utför sitt arbete och, följaktligen, den lag som är tillämplig när parterna inte har gjort något lagval, är hela arbetsperioden som ska beaktas eller endast arbetsperioden före anställningsavtalets avslut, när följande två omständigheter föreligger: För det första har den anställde först utfört samma arbete för sin arbetsgivares räkning i mer än en stat och, därefter, under perioden före anställningsavtalets avslut, varaktigt utfört sitt arbete i en enda medlemsstat, som, enligt parternas uttryckliga vilja, är avsedd att bli den ort där personen vanligtvis utför sitt arbete. För det andra avser den anställdes talan anställningsavtalets avslut.

20. Den hänskjutande domstolen undrar således, i huvudsak, vilket av dessa båda kriterier som är tillämpligt på det aktuella anställningsavtalets avslut i den mån detta avslut innebär att ett val ska göras mellan de tillämpliga lagarna. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande, vad gäller det förstnämnda kriteriet, att ett beaktande av hela arbetsperioden skulle medföra att prövningen av huruvida de yrkanden som ES har framställt är grundade ska ske på grundval av luxemburgsk lag och att dessa yrkanden således ska ogillas. Däremot, beträffande det sistnämnda kriteriet, om endast den senaste arbetsperioden beaktas, ska fransk lag på området ändring och avslut av anställningsavtalet, vilken är mer gynnsam för ES, tillämpas.

21. Den hänskjutande domstolen anser, i detta hänseende, att det råder rimliga tvivel beträffande huruvida kriteriet den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete, som är relevant för att fastställa vilken domstol som är behörig, också kan tillämpas för att fastställa vilken lag som är tillämplig på ett anställningsavtal när parterna inte har gjort något lagval. Ett sådant synsätt skulle nämligen kunna leda till att olika tvingande lagstiftningar tillämpas efter varandra på ett och samma anställningsavtal, beroende på ändringar av i vilken stat arbetet utförs.

22. Parterna i det nationella målet och övriga berörda parter har olika uppfattningar om hur artikel 6.2 a i Romkonventionen ska tolkas.

23. Locatrans och den tjeckiska regeringen har, med hänvisning till domen Weber, bland annat gjort gällande att för det fall den anställde utför samma arbete för sin arbetsgivares räkning i mer än en medlemsstat, är det anställningsavtalets fulla varaktighet som ska beaktas för att fastställa den ort där den berörda personen vanligtvis utförde sitt arbete och, följaktligen, vilken lag som ska tillämpas när parterna inte har gjort något lagval. Den franska regeringen anser att den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete emellertid kan beaktas för att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, fastställa huruvida det finns en närmare anknytning till en annan stat. ES har, däremot, inledningsvis gjort gällande att han, trots tolkningsfrågans formulering, inte har bytt arbetsort under anställningsförhållandet. Således skiljer sig hans situation tydligt från den som gav upphov till målet Weber, i vilket den anställde hade utfört sitt arbete på två olika orter efter varandra. Även om domen Weber faktiskt skulle visa sig vara relevant i förevarande mål, är det den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete som det ska hänvisas till. Kommissionen har, i sin tur, anfört att det, i ett sådant mål som det aktuella nationella målet, där talan rör avtalets avslut och de för prövningen relevanta omständigheterna har inträffat i slutet av detta avtalsförhållande, är den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete som ska beaktas.

24. Mot bakgrund av den hänskjutande domstolens tvivel och med hänsyn till de argument som parterna i det nationella målet och övriga berörda parter har framfört, kommer jag inledningsvis att göra några allmänna överväganden avseende Romkonventionens mål och allmänna systematik samt den lagvalsregel som föreskrivs i dess artikel 6 (avsnitt A). Därefter kommer jag att behandla begreppet ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 6.2 a i denna konvention. Jag kommer att göra detta mot bakgrund av relevant rättspraxis och därav dra slutsatser beträffande förevarande mål (avsnitt B).

A. Inledande anmärkningar avseende Romkonventionens mål och allmänna systematik samt den lagvalsregel som föreskrivs i dess artikel 6

25. Det ska inledningsvis erinras om att det, såsom domstolen redan har fastställt, framgår av ingressen till Romkonventionen att denna ingåtts för att, på den internationella privaträttens område, fullfölja det lagharmoniseringsarbete som redan påbörjats genom antagandet av Brysselkonventionen.

26. Det följer även av ingressen att denna konvention har som mål att skapa enhetliga regler om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, oavsett var domen ska avkunnas. Som också följer av rapporten om denna konvention, antogs denna mot bakgrund av önskemålet att undanröja de olägenheter som var följden av de skilda lagvalsreglerna på avtalsområdet.

27. Vidare, vad gäller det sammanhang i vilket den lagvalsregel som föreskrivs i artikel 6 i Romkonventionen ingår, ska de allmänna kriterier som denna konvention föreskriver för att fastställa tillämplig lag understrykas. I detta hänseende stadfäster de enhetliga bestämmelser som fastställs under rubrik II i denna konvention principen att partsviljan ska ges företräde, varför parterna i enlighet med förordningens artikel 3 tillerkänns frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal. Om parterna inte har gjort något val av tillämplig lag för avtalet anges anknytningskriterier i artikel 4 i Rom-konventionen på grundval av vilka domstolarna ska fastställa den lag som ska tillämpas. Dessa kriterier gäller för alla kategorier av avtal.

28. Som bekant föreskrivs även, för vissa typer av avtal, särskilda bestämmelser. I synnerhet innehåller artikel 6 i Romkonventionen en lagvalsbestämmelse som är tillämplig på individuella anställningsavtal. Denna särskilda lagvalsbestämmelse åtföljs (liksom den som föreskrivs i artikel 8 i Rom I‑förordningen) av två allmänna bestämmelser (punkterna 1 och 2 a), en underordnad bestämmelse (punkt 2 b) och en undantagsklausul (punkt 2 sista meningen). Enligt författarna till denna konvention, hade denna särskilda lagvalsbestämmelse införts i syfte att åstadkomma ändamålsenligare bestämmelser på de områden där avtalsparternas intressen inte befinner sig på samma plan och således tillförsäkra den part som, ur socio-ekonomisk synvinkel, är att betrakta som den svagare parten i avtalsförhållandet ett tillräckligt skydd.

29. Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden fastställs i artikel 6.1 i denna konvention att ”[o]avsett bestämmelserna i artikel 3 ska parternas val av tillämplig lag i ett anställningsavtal inte medföra att den anställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i den lag som enligt punkt 2 skulle tillämpas om inget lagval gjorts”. I avsaknad av lagval anger artikel 6.2 två anknytningskriterier, nämligen, i första hand, ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete” (under a), vilken således är den objektivt sett tillämpliga lagen, och, i andra hand, ”om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket han anställdes är beläget” (under b). En undantagsklausul har införts i den sista meningen i denna punkt 2, enligt vilken dessa båda anknytningskriterier inte är tillämpliga om det ”av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet”.

30. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till behovet att säkerställa en samordning mellan olika bestämmelser i unionens internationella privaträtt, kommer jag nedan att göra en tolkning av begreppet ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 6.2 a i Romkonventionen.

B. Begreppet ”det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”, i den mening som avses i artikel 6.2 a i Romkonventionen

1. Relevant rättspraxis samt bokstavstolkning, kontextuell och teleologisk tolkning

31. I artikel 6.2 a i Romkonventionen föreskrivs att oavsett bestämmelserna i artikel 4 ska ett anställningsavtal i avsaknad av lagval enligt artikel 3 vara underkastat ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land”.

32. Det framgår vid en läsning av denna bestämmelse att en bokstavstolkning inte räcker för att definiera det självständiga begreppet ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”. I domen Koelzsch uttalade domstolen sig, för första gången, om detta begrepp, i den mening som avses i artikel 6.2 a i Romkonventionen.

a) Domen Koelzsch: Avgränsning av begreppet

1) Målet att säkerställa ett ändamålsenligt skydd för arbetstagare och behovet av en bred tolkning av anknytningskriteriet

33. Domstolen gjorde, i målet Koelzsch, en bred tolkning för att avgränsa det självständiga begreppet ”lagen i det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”. Den angav i detta syfte, inledningsvis, att vid denna tolkning får inte bortses från tolkningen av kriterierna i artikel 5.1 i Brysselkonventionen, då dessa kriterier anger reglerna för fastställande av domstols behörighet på samma områden och med användning av liknande begrepp. Domstolen har, mot bakgrund av sin praxis avseende tolkning av denna bestämmelse, erinrat om att i de fall då den anställde bedriver sin yrkesverksamhet i mer än en konventionsstat, såsom är fallet i det nationella målet, ska vederbörlig hänsyn tas till ambitionen att tillförsäkra den anställde, som är den svagare avtalsparten, ett adekvat skydd.

34. Vidare har domstolen angett att Brysselkonventionen och Romkonventionen, på området anställningsavtal, eftersträvar samma mål, nämligen ett adekvat skydd för den anställde. Domstolen har således slagit fast att artikel 6 i Romkonventionen, mot bakgrund av detta mål, måste förstås på ett sådant sätt att den säkerställer att det är lagen i den stat där den anställde bedriver sin yrkesverksamhet som är tillämplig snarare än lagen i den stat där arbetsgivaren har sitt säte. Domstolen har, mot bakgrund av att dessa båda konventioner har samma mål, slagit fast att rättspraxis avseende tolkningen av artikel 5.1 i Brysselkonventionen förblir relevant vid en analys av artikel 6.2 i Romkonventionen.

35. Slutligen har domstolen slagit fast att när arbetet utförs i mer än en medlemsstat – ska kriteriet det land där arbetet vanligtvis utförs tolkas extensivt och anses hänvisa till den ort där, eller från vilken, den anställde faktiskt bedriver sin yrkesverksamhet och, i avsaknad av yrkesverksamhetscentrum, den ort där den anställde utövar den största delen av sin yrkesverksamhet. Följaktligen ska, vid fastställandet av huruvida en arbetstagare vanligtvis har utfört sitt arbete i en av de berörda medlemsstaterna, ska en extensiv tolkning göras av det anknytningskriterium som föreskrivs i artikel 6.2 a i Romkonventionen. Domstolen tog, i detta syfte, hänsyn till karaktären av det arbete som utförs inom den internationella transportsektorn och preciserade att samtliga omständigheter som är utmärkande för den anställdes verksamhet ska beaktas. Mot denna bakgrund slog domstolen fast att artikel 6.2 a i Romkonventionen ska tolkas så, att i de fall då den anställde bedriver sin verksamhet i mer än en konventionsstat, ska det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete i den mening som avses i denna bestämmelse anses vara det land där, eller från vilket, den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

2) Principen och metoden som bygger på olika faktorer och som möjliggör att den konkretiseras: Det kvalitetsmässiga kriteriet

36. Av denna rättspraxis följer att domstolen, för att bedöma huruvida en anställd vanligtvis utför sitt arbete i en av avtalsstaterna och för att fastställa vilken av dem, har sett till att, i punkt 50 i domen Koelzsch, etablera en princip grundad på beaktandet av olika faktiska kriterier. Enligt denna regel ska ”det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete” i den mening som avses i denna bestämmelse anses vara det land där, eller från vilket, den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

37. För att ge den nationella domstolen vägledning avseende tillämpningen av denna regel har domstolen, med beaktande av särdragen i anställningsförhållandena, angett flera indicier som kan beaktas vid tillämpningen av artikel 6.2 a i Romkonventionen. Den nationella domstolen ska bland annat fastställa i vilken stat den ort är belägen från vilken den anställde utför sina transportuppdrag, mottar instruktioner avseende sina uppdrag och organiserar sitt arbete samt i vilken stat den ort är belägen där den anställde har sina arbetsredskap. Den domstolen ska dessutom ta ställning till inom vilka orter transporten huvudsakligen genomförs, på vilka orter varorna avlossas och till vilken ort den anställde återvänder efter sina uppdrag.

38. Jag anser att denna ”metod som bygger på olika faktorer,” utgör en väsentlig del för att bestämma räckvidden av ett sådant begrepp som ”den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete” när det tillämpas i ett konkret fall. Enligt domstolen gör nämnda metod inte enbart det möjligt att bättre återspegla de verkliga rättsförhållandena i det att man härigenom måste beakta samtliga omständigheter som är utmärkande för arbetstagarens verksamhet, utan även att motverka att detta uttryck instrumentaliseras eller bidrar till att strategier för kringgående genomförs.

39. Vidare ska det påpekas att domstolen, för att fastställa ovannämnda princip, grundade sig på sin praxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Det ska inte förglömmas att det i de mål som ledde fram till denna rättspraxis rörde sig om en arbetstagare som utövade sitt arbete i flera konventionsstater, men som i en av dessa stater, där arbetstagaren var bosatt, hade sitt kontor, varifrån han förberedde det arbete som han utförde för sin arbetsgivares räkning och dit han återvände efter varje affärsresa till utlandet. Följaktligen har domstolen slagit fast att det, vid ett konkret fastställande av ”den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete”, rör sig om den ort där arbetstagaren i huvudsak uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren eller den ort där han har upprättat det faktiska centret för sin yrkesverksamhet.

40. Jag vill vidare erinra om att ordet ”från” lades till i artikel 8.2 i Rom I‑förordningen vid omvandlingen av Romkonventionen till förordning. Genom denna nya formulering har unionslagstiftaren således i denna förordning inkluderat domstolens praxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen.

41. Det ska emellertid påpekas att domstolen, i sin praxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen, i ett mål som också avsåg anställningsavtal som genomfördes i flera konventionsstater, vilket gällde en annan situation i vilken ingen ort, bland det stora antalet berörda orter, kunde fastställas som den ort i eller den ort från vilken arbetstagaren utövar sin yrkesverksamhet. Detta var fallet i målet Weber.

b) Domen Weber: Det tidsmässiga kriteriet

42. I målet som ledde fram till domen Weber uppkom bland annat frågan om det är ”hela den period” som arbetstagaren har varit anställd eller hans senaste anställningsperiod som skall beaktas vid prövningen av huruvida arbetstagaren ska anses ha ”vanligen” utfört sitt arbete i en konventionsstat.

43. Domstolen skilde, inledningsvis, det mål som den hade att pröva från målen som lett fram till domarna Mulox IBC och Rutten, i vilka arbetstagaren, till skillnad från i detta mål, i en av konventionsstaterna hade ett kontor som utgjorde det faktiska centret för hans yrkesverksamhet och varifrån han i huvudsak faktiskt uppfyllde sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare. Mot bakgrund av dessa skillnader angav domstolen att denna rättspraxis inte i sin helhet kunde tillämpas i målet. Enligt domstolen var emellertid denna rättspraxis ändå relevant, eftersom den innebär att, då det är fråga om ett anställningsavtal som utförs på flera konventionsstaters territorium, artikel 5.1 i Brysselkonventionen ska anses hänvisa till den ort där, eller varifrån arbetstagaren faktiskt, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, fullgör huvuddelen av sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren.

44. För det andra preciserade domstolen, på grund av dessa olika omständigheter, att det kriterium som ska beaktas för att fastställa den vanliga verksamhetsorten i den mening som avses i denna bestämmelse, är på vilken ort arbetstagaren tillbringar den största delen av sin arbetstid för sin arbetsgivares räkning. Domstolen slog således fast att det, i avsaknad av andra kriterier, är denna ort den där arbetstagaren har tillbringat den största delen av sin arbetstid.

45. Det ska påpekas att detta tidsmässiga kriterium, som grundas på längden av respektive arbetsperioder i de olika konventionsstaterna, logiskt innebär att det är hela den period som arbetstagaren har varit sysselsatt som skall beaktas för att fastställa den ort där han har utfört den största delen av sitt arbete och därigenom var tyngdpunkten för hans avtalsförhållande med arbetsgivaren föreligger. Således slog domstolen fast att i fråga om ett anställningsavtal enligt vilket arbetstagaren utövar samma verksamhet för sin arbetsgivare i fler än en konventionsstat ska, i princip, hela anställningsperioden beaktas vid fastställandet av den ort där den berörde vanligtvis utför sitt arbete.

46. Det ska, i detta hänseende, understrykas att domstolen emellertid angav vad som, vid en första anblick, kunde uppfattas som ett undantag från regeln om det tidsmässiga kriteriet enligt vilken den vanliga verksamhetsorten är den ort där arbetstagaren tillbringar den största delen av sin arbetstid. Jag anser emellertid inte att det rör sig om ett undantag, utan snarare domstolens tillämpning av detta tidsmässiga kriterium på en specifik hypotetisk situation. Den angav nämligen att i de fall då arbetstagaren under en viss tid har arbetat på en bestämd ort och sedan är varaktigt sysselsatt på en annan ort skall hänsyn tas till den senare anställningsperioden om denna ort, enligt parternas uttryckliga vilja, är avsedd att bli den nya ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete. I avsaknad av ett faktiskt center för arbetstagarens yrkesverksamhet grundar sig det tidsmässiga kriterium som domstolen fastställde i denna dom på en princip. Det är endast om föremålet för talan, med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall, har starkare anknytning till en annan arbetsplats som den i föregående punkt nämnda principen inte kan tillämpas. Jag kommer senare att återvända till detta tidsmässiga kriterium, vilket är av särskild betydelse för prövningen av tolkningsfrågan.

47. För att sammanfatta denna del av min analys, vill jag för det första erinra om att domstolen, för att fastställa principen att det land där den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete i den mening som avses i denna bestämmelse ska anses vara det land där, eller från vilket, den anställde – med beaktande av samtliga omständigheter som är utmärkande för dennes verksamhet – huvudsakligen uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren, i punkt 50 i domen Koelzsch, grundade sig på sina domar Mulox IBC och Rutten. Som jag redan har förklarat, bekräftades denna princip, därefter, i punkterna 49 och 50 i domen Weber. Av detta följer att kontrollen av denna princip ska utgöra utgångspunkten för de nationella domstolarnas prövning i alla situationer där, såsom i förevarande mål, anställningsavtalet fullgörs på flera konventionsstaters territorier.

48. För det andra har domstolen, som jag har påpekat ovan, för att identifiera vilken medlemsstat som kan betraktas som ”den ort där eller varifrån” arbetstagaren vanligtvis fullgör sina förpliktelser gentemot arbetsgivaren, fastställt kvalitetsmässiga och tidsmässiga kriterier, som de nationella domstolarna ska beakta. Även om det tidsmässiga kriteriet, enligt domstolen, i princip ska inbegripa hela arbetstagarens arbetsperiod i förhållande till arbetsgivaren, har domstolen emellertid fastställt att detta tidsmässiga kriterium ska tillämpas i den specifika situation där föremålet för talan har ”starkare anknytning till en annan arbetsplats”. I detta fall ska vid den nationella domstolens bedömning hänsyn tas till den senare anställningsperioden och inte till hela den period som arbetstagaren har varit sysselsatt.

49. Denna rättspraxis ska således beaktas vid prövningen av förevarande mål.

2. Konsekvenser av analysen av rättspraxis för förevarande mål

50. I detta skede av resonemanget vill jag påpeka att det framgår av de argument som parterna i det nationella målet och övriga berörda parter har framfört, att den hänskjutande domstolens fråga förefaller befinna sig i skärningspunkten mellan två strömningar i rättspraxis, som a priori skiljer sig åt. Enligt analysen ovan ingår emellertid dessa båda resonemang, trots att de till synes skiljer sig åt, i en och samma strömning i rättspraxis, utifrån vilken domstolen har fastställt en princip grundad på ett beaktande av kvalitetsmässiga och tidsmässiga kriterier för dess tillämpning. Det ska, i detta hänseende, erinras om att de nationella domstolarna ska beakta det kvalitetsmässiga kriteriet, som utgör det avgörande kriteriet. Om kvalitetsrelaterade uppgifter saknas, eller om de inte är tillräckligt precisa, blir däremot det tidsmässiga kriteriet relevant. Vidare kan dessa båda kriterier tillämpas samtidigt och komplettera varandra. Under alla omständigheter ska de nationella domstolarna beakta principen om närhet och adekvat skydd för arbetstagare.

51. Det ska vidare påpekas att eftersom ett arbetsförhållande till sin art är varaktigt, kan de omständigheter som karaktäriserar detta förhållande, såsom arbetsprestation, arbetsplats och ersättning, komma att utvecklas. I synnerhet kan, i en situation av gränsöverskridande arbete, det land där den anställde ”vanligtvis utför sitt arbete” även ändras beroende på hur de objektiva omständigheterna utvecklas. Med andra ord kan vilken lag som ska tillämpas när parterna inte har gjort något lagval ändras beroende på själva karaktären av arbetsförhållandet, som är varaktig. Mot bakgrund av att ett av målen med Romkonventionen är att stärka förtroendet för stabiliteten i förhållandet mellan konventionsparterna, ska emellertid en ändring av vilken lag som är tillämplig till följd av utvecklingen av de faktiska omständigheterna också framgå av parternas tydliga vilja. En sådan ändring får nämligen inte medföra konsekvenser för det rättsliga förhållande som förelåg före denna ändring, så att tvisten i tidsmässigt hänseende (rationae temporis) fortfarande regleras av den lag som var tillämplig vid tidpunkten för dessa händelser (tempus regit actum).

52. Mot denna bakgrund är huvudfrågan vilket kriterium som, i förevarande mål, är relevant för att konkret fastställa vid vilken tidpunkt föremålet för talan uppkom, för att kunna fastställa den ort där den anställde vanligtvis utförde sitt arbete och, följaktligen, vilken lag som ska tillämpas då parterna inte har gjort något lagval.

53. I förevarande mål framgår av beslutet om hänskjutande att Locatrans informerade den anställde om att en analys av hans verksamhet under de senaste 18 månaderna hade visat att han utförde en betydande del av sin yrkesverksamhet i Frankrike och att han, därför, skulle vara ansluten till det franska socialförsäkringssystemet. Enligt den hänskjutande domstolen utövade den anställde, under denna period före anställningsförhållandets avslut, således varaktigt sitt arbete enbart i Frankrike. Det kan således, enligt min uppfattning, anses att det på en sådan utveckling eller en sådan ändring av den anställdes situation som medför att arbetet varaktigt utövas i en enda konventionsstat, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, är det tidsmässiga kriteriet som ska tillämpas, såsom domstolen formulerade det i punkterna 53 och 54 i domen Weber. Av detta följer, i motsats till vad Locatrans har gjort gällande, eftersom de relevanta händelserna inträffade sent i avtalsförhållandet, att det i förevarande mål skulle vara felaktigt att beakta den anställdes anställningsperiod i dess helhet.

54. Jag delar, i detta hänseende, kommissionens uppfattning att det, i ett sådant mål som det förevarande nationella målet, där den anställdes talan rör avtalets avslut och där de relevanta omständigheterna för att pröva denna talan inträffade i slutet av detta avtal, är den senaste arbetsperioden som ska beaktas, och detta av följande skäl.

55. För det första ska det understrykas att en tillämpning, av de nationella domstolarna, av det mest relevanta kriteriet (kvalitetsmässigt eller tidsmässigt) för att fastställa den ort där den anställde vanligtvis utförde sitt arbete, ska beakta målet, som eftersträvas i artikel 6 i Romkonventionen, att tillförsäkra den anställde ett adekvat skydd. Det ska följaktligen i möjligaste mån säkerställas att de arbetsrättsliga skyddsreglerna i det land där den anställde utövar sitt arbete iakttas. Som kommissionen med fog har påpekat, kan detta mål emellertid endast uppnås helt om, i händelse av ändring eller varaktig utvecklig av i vilket land den anställde vanligtvis utövar sitt arbete, en ändring också sker av vilken lag som är tillämplig.

56. För det andra förefaller denna tolkning vara förenlig med målet med Romkonventionen, som är att höja rättssäkerhetsnivån genom att stärka förtroendet för stabiliteten i rättsliga relationer mellan avtalsparterna. Jag anser inte att det rör sig om att allmänt låta kriteriet avseende den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete bero på vilken som är den senaste orten där arbetet utförts. I stället ska, inom ramen för metoden som bygger på olika faktorer, eftersom den anställdes talan avser avtalets avslut, det tidsmässiga kriteriet avseende ”den senaste perioden” tillämpas. Således kan en korrekt tillämpning av detta tidsmässiga kriterium inte utgöra någon källa till oförutsebarhet för parterna. Det ska erinras om att den tidpunkt från vilken detta kriterium får betraktas som den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete regleras av de villkor som föreskrivs i domen Weber.

57. För det tredje gör denna tolkning det möjligt att iaktta överensstämmelsen mellan artikel 5 i Brysselkonventionen och artikel 6 i Romkonventionen (forum och ius). Domstolen på den ort där (eller varifrån) den anställde vanligtvis utför sitt arbete (eller, i förekommande fall, den ort där arbetstagaren senast utförde sitt arbete) kommer nämligen oftast att vara behörig för tvister i mål om anställningsavtal, och denna domstol kommer samtidigt att även tillämpa sin egen lag (lex loci laboris). I detta hänseende gör den omständigheten att tillämpningen av detta tidsmässiga kriterium avseende den ”senaste perioden” avgörs av föremålet för talan, av situationen som förelåg vid den tidpunkt då de relevanta omständigheterna inträffade och av parternas uttryckliga vilja det möjligt att reglera en situation där flera lagar simultant är tillämpliga.

V. Förslag till avgörande

58. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den tolkningsfråga som Cour de cassation – chambre sociale (Högsta domstolen, avdelningen för social- och arbetsrättsliga mål, Frankrike) har ställt ska besvaras på följande sätt: Artikel 6.2 a i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, ska tolkas så, att när en anställd först har utfört samma arbete för sin arbetsgivares räkning i flera konventionsstater och därefter, under perioden före sitt anställningsavtals avslut, varaktigt har utfört detta arbete i en enda medlemsstat, vilken enligt parternas uttryckliga vilja är avsedd att bli den ort där den anställde varaktigt utför sitt arbete, samt den anställdes talan avser anställningsavtalets avslut, ska, för att fastställa den ort där den anställde vanligtvis utförde sitt arbete och följaktligen vilken lag som ska tillämpas, den senaste arbetsperioden beaktas.

1 Originalspråk: franska.

2 Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1) (nedan kallad Romkonventionen). Anställningsavtalet regleras fortfarande av denna konvention, på grund av det datum då det ingicks.

3 Artikel 4 i Romkonventionen föreskriver en allmän mekanism som gör det möjligt att fastställa vilken lag som ska tillämpas på ett avtal när parterna inte har gjort något lagval.

4 Se dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkterna 40, 46, 50 och domslutet) (nedan kallad Koelzsch).

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen). Denna förordning har ersatt romförordningen och är tillämplig på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009. Eftersom det omtvistade avtalet ingicks den 15 oktober 2002, är denna konvention således tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

6 Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i ändrad lydelse enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde (EGT C 15, 1997, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen).

7 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1, nedan kallad Bryssel I-förordningen). Denna förordning ersatte Brysselförordningen. Bryssel I-förordningen har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Artikel 19 i Bryssel I-förordningen har blivit artikel 21 i Bryssel Ia-förordningen.

8 Se punkterna 40, 46, 50 och domslutet i den domen).

9 Se dom av den 27 februari 2002, Weber ( C‑37/00, EU:C:2002:122, punkterna 54 och 58) (nedan kallad domen Weber).

10 Punkterna 40 och 46 i denna dom.

11 Punkt 2 i domslutet i denna dom.

12 I artikel 1.1 i Romkonventionen föreskrivs följande: ”Bestämmelserna i denna konvention skall tillämpas på avtalsförpliktelser i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder”.

13 ES har gjort gällande att han har utövat sin transportverksamhet på flera orter, men samtidigt haft en betydande anknytning till Frankrike, som är den stat där han är bosatt. Han har anfört att hans arbetsgivare har nöjt sig med att notera denna situation som förelåg innan anställningsförhållandet avslutades. Det räcker, i detta hänseende, med att erinra om att enligt det samarbetsförfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ankommer det inte på EU-domstolen utan på den nationella domstolen att fastställa de faktiska omständigheter som har gett upphov till målet och att bedöma vilka följder dessa får för det mål som den nationella domstolen har att avgöra Dessutom ankommer det på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (se, bland annat, dom av den 7 juni 2018, Scotch Whisky Association ( C‑44/17, EU:C:2018:415, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

14 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 22 och 23).

15 Det ska, i detta hänseende, erinras om att det i skäl 7 i Rom I-konventionen anges att ”[d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I-förordningen] och [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)]”. Vidare anges i skäl 7 i sistnämnda förordning att ”[d]enna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med [Bryssel I-förordningen] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser” (min kursivering). Av detta följer således att det är nödvändigt att säkerställa såväl en samordning av rättsakterna inom unionens internationella privaträtt, som en överensstämmelse mellan tillämpningsområdena för vissa bestämmelser i dessa rättsakter. Se, bland annat, Gaudemet-Tallon, H. ”Fasc. 337: Convention de Rome du 19 juin 1980 et règlement ’Rome I’ du 17 juin 2008 – Champ d’application – Clauses générales”, JurisClasseur Commercial, 2023, sidorna 1–39, särskilt § 81, och Szpunar, M., ”Droit international privé de l’Union: cohérence des champs d’application et/ou des solutions?”, Revue critique du Droit International Privé, nr 3, 2018, sidorna 573–582.

16 Rapport om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som upprättats av Mario Giuliano, professor vid universitetet i Milano, och Paul Lagarde, professor vid Université de Paris I (EGT C 282, 1980, s. 1, nedan kallad rapporten av Giuliano och Lagarde).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 24 och 25), och dom av den 14 september 2023, Diamond Resorts Europe m.fl. ( C‑632/21, EU:C:2023:671, punkterna 67 och 69).

18 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkt 25).

19 Enligt doktrinen förlänger artikel 8 i Rom I-fördraget i huvudsak artikel 6 i Romkonventionen, det vill säga möjligheten att välja vilken lag som ska tillämpas, dock utan att det påverkar det skydd som säkerställs genom bestämmelserna i den lag som objektiv sett är tillämplig, vilken normalt är lagen i den medlemsstat där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, eller lagen i den medlemsstat där arbetsgivarföretaget har sitt säte, såvida inte undantagsklausulen ska tillämpas. Se, bland annat, Lagarde, P. och Tenenbaum, A., ”De la convention de Rome au règlement Rome I”, Revue critique de droit international privé, 2008, sidorna 727–780, särskilt punkt 18. Se även, Palao, Moreno, G., ”Artikel 8”, Commentary on the Rome I Regulation, Magnus, U., och Mankowski, P (red), Verlag Dr. Otto Schmidt, Cologne, 2017, volym 22, sidorna 577–599, särskilt s. 586, punkt 7.

20 Se rapporten av Giuliano och Lagarde, s. 25.

21 Det ska erinras om att artikel 6 i Romkonventionen således begränsar parternas valfrihet beträffande tillämplig lag, som föreskrivs i artikel 3 i denna konvention. Med andra ord, om arbetstagarna ges bättre skydd genom de rättsregler som är tillämpliga enligt punkt 2 än genom den lag som har valts, ska dessa rättsregler ha företräde framför denna lag och gälla i stället för denna. Se rapporten av Giuliano och Lagarde, s. 25. Således ska bestämmelserna i den lag som valts kombineras med tvingande bestämmelser i den lag som objektivt sett är tillämplig när parterna inte har gjort något lagval om de bättre gynnar arbetstagaren. Se, för ett liknande resonemang, Palao, Moreno, G., ”Article 8”, Commentary on the Rome I Regulation, Magnus, U., och Mankowski, P (red), a.a., s. 586, särskilt punkt 6.

22 Det ska erinras om att domstolen redan har angett att ”lagstiftaren avsett att åstadkomma en hierarki mellan de kriterier som ska beaktas vid fastställande av tillämplig lag för ett anställningsavtal”, det vill säga mellan punkterna a och b i Romkonventionen. Domstolen har, i detta hänseende, bland annat, angett att ”[v]id fastställande av tillämplig lag för det anställningsavtal som ska prövas i det nationella målet är det dessutom anknytningskriteriet avseende den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete som ska beaktas i första hand, och om detta kriterium är tillämpligt kan det subsidiära kriteriet – det vill säga belägenheten av det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes – inte tillämpas” (se dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842) (nedan kallad domen Voogsgeerd), punkterna 32 och 34). Beträffande sjötransport, se punkt 38 i den domen. En sådan hierarki är även tillämplig på artikel 8.2 och 8.3 i Rom I-förordningen och leder, enligt domstolen, i båda fallen, till att en bred tolkning ska förbehållas kriteriet avseende det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, medan kriteriet avseende det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes endast får tillämpas om domstolen inte kan fastställa i vilken stat den anställde vanligtvis utför sitt arbete (se även, för ett liknande resonemang, punkterna 33–35 i nämnda dom och där angiven rättspraxis).

23 Beträffande denna rättsliga bakgrund, se domen Koelzsch (punkterna 33–36).

24 Det ska erinras om att målet som ledde fram till denna dom avsåg en uppsägning av en internationell långtradarchaufför, med hemvist i Tyskland och som anställts av ett luxemburgskt bolag, vilket i sig var ett dotterbolag till ett danskt bolag. Han var ansluten till det luxemburgska socialförsäkringssystemet. Detta dotterbolags verksamhet bestod i att transportera blommor och andra växter från Danmark till olika bestämmelseorter, mestadels belägna i Tyskland, men även till andra europeiska länder, med lastbilar inregistrerade i Luxemburg och stationerade i Tyskland, där detta dotterbolag dock hade varken säte eller kontor. Se domen Koelzsch (punkterna 13–16).

25 Det ska erinras om att detta begrepp, enligt domstolen, ska tolkas självständigt på ett sådant sätt att innebörden av och tillämpningsområdet för den aktuella regeln ska fastställas på grundval av enhetliga och självständiga kriterier, för att säkerställa Romkonventionens fulla verkan i förhållande till de mål som den eftersträvar. Se, för ett liknande resonemang, domen Koelzsch (punkt 32 och där angiven rättspraxis).

26 Se domen Koelzsch (punkt 33 och där angiven rättspraxis). Se, i detta hänseende, punkt 25 ovan. Däremot, vad gäller beaktande av motsvarande bestämmelser i Romkonventionen vid en självständig tolkning av begreppet i artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen, se, på området lufttransport, dom av den september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16,, EU:C:2017:688, punkterna 55 och 56) (nedan kallad domen Nogueira m.fl.).

27 Se dom av den 9 januari 1997, Rutten ( C‑383/95, EU:C:1997:7, punkt 22) (nedan kallad domen Rutten), och dom av den 10 april 2003, Pugliese ( C‑437/00, EU:C:2003:219, punkt 18).

28 Se domen Koelzsch (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

29 Domstolen har, i detta hänseende, preciserat att det är i den förstnämnda staten som den anställde utövar sitt arbete i ekonomiskt och socialt hänseende och att det är i denna stat som arbetsmiljön och den politiska miljön påverkar hans verksamhet. Det ska följaktligen i möjligaste mån säkerställas att de arbetsrättsliga skyddsreglerna i detta land iakttas. Se domen Koelzsch (punkt 42).

30 Generaladvokaten Trstenjak hade, i detta hänseende, i sitt förslag till avgörande i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 83), påpekat att ”utgångspunkten inte kan vara att det allmänt ska antas att alla identiska eller liknande begrepp ska tolkas enhetligt. Däremot ska en bedömning av om en enhetlig tolkning är lämplig göras i varje särskilt fall”.

31 Se domen Koelzsch, punkt 45.

32 Se fotnot 22 ovan.

33 Se domen Koelzsch (punkt 48). Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkterna 93– 96).

34 Se domen Koelzsch (punkt 50).

35 Det ska påpekas att vad som ska vara kärnan i den nationella domstolens bedömning är arbetstagarens verksamhet och inte arbetsgivarens, se van Calster, G., European Private International Law, Bloomsbury, 2016, s. 111.

36 Se domen Koelzsch, punkt 49. Domstolen beaktade samma indicier i det specifika fallet avseende sjöfartssektorn (se domen Voogsgeerd (punkt 38)). I det specifika fallet avseende luftfartssektorn, har domstolen angett att även den ort ska beaktas där de flygplan är stationerade ombord på vilka arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (se domen Nogueira m.fl. (punkt 64)).

37 Se domen Nogueira m.fl. (punkt 62 och där angiven rättspraxis).

38 Se punkt 36 ovan.

39 Denna artikel blev senare artikel 19.2 i Bryssel I-förordningen och därefter artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. Det ska erinras om att unionslagstiftaren inte lade till ordet ”varifrån” i den förstnämnda bestämmelsen vid antagandet av Bryssel I-förordningen, med gjorde det i den senare bestämmelsen vid antagandet av Bryssel Ia-förordningen.

40 Se, beträffande arbetstagare som utövade en försäljningsverksamhet i flera konventionsstater, dom av den 13 juli 1993, Mulox IBC ( C‑125/92, EU:C:1993:306, punkterna 25 och 26) (nedan kallad domen Mulox IBC), och domen Rutten (punkterna 25 och 27). Det ska erinras om att det var i det förstnämnda av dessa domar som domstolen, för första gången, uttalade sig om en situation där en arbetstagare utförde sitt arbete i flera konventionsstater.

41 Artikel 8.2 i Rom I-konventionen har följande lydelse: ”När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete”. Min kursivering.

42 Som anges i doktrinen, har denna precisering till syfte att bättre skydda arbetstagare vars utövande av arbetet innebär ett stort antal resor, såsom är fallet med personal inom sektorerna för internationell flyg- och fartygstransport eftersom denna personal ofta är knuten till ett fast arbetsställe. Se, för ett liknande resonemang, Francq, S., ”Le règlement Rome I sur la loi applicable aux obligations contractuelles. De quelques changements… ”, Journal du droit international (Clunet), 2009, volym. 36, nr 1, sidorna 41–69. För generaladvokaten Trstenjak är denna ändring betydelsefull, eftersom den, bland annat, visar att denna bestämmelse ska ges en extensiv tolkning. Se hans förslag till avgörande i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 77).

43 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 40 ovan.

44 Punkt 26 de i denna dom. Det ska erinras om att det i detta mål rörde som om en anställd, kock, som av sin arbetsgivare var placerad först på fartyg inom det nederländska kontinentalsockelområdet och, därefter, på danskt territorialvatten.

45 Se punkt 39 ovan. Herbert Weber hade nämligen inte något kontor i en av konventionsstaterna som utgjorde ”det faktiska centret för hans yrkesverksamhet och varifrån han fullgjorde huvuddelen av sina förpliktelser gentemot sin arbetsgivare”. Se domen Weber (punkt 48).

46 Se domen Weber (punkt 49).

47 Se domen Weber (punkt 49 och punkt 2 i domslutet).

48 Se domen Weber (punkt 50). Domstolen fann, i detta hänseende, att det kvalitativa kriteriet som bygger på arten och omfattningen av den verksamhet som utövats på olika orter i konventionsstaterna saknar nämligen helt relevans under sådana omständigheter som de i målet vid den nationella domstolen, då arbetstagaren under hela den omtvistade anställningstiden har innehaft samma anställning hos sin arbetsgivare, i det här fallet som kock. Se domen Weber (punkt 51).

49 Se domen Weber (punkt 58 och punkt 2 i domslutet). Det ska erinras om att det tidsmässiga kriteriet redan hade förekommit i domstolens tidigare praxis, kombinerat med ett kvalitetsmässigt kriterium som beaktade huruvida det fanns ett kontor varifrån vilket arbetstagaren förbereder det arbete som han utför. Se, i detta hänseende, domen Rutten (punkt 27).

50 Se domen Weber (punkt 52).

51 Se domen Weber (punkt 58 och punkt 2 i domslutet).

52 Se domen Weber (punkt 54).

53 Se domen Weber (punkterna 53 och 58 samt punkt 2 i domslutet). Vad gäller punkt 53 i denna dom, ska det påpekas att domstolens användning av uttrycket ”har starkare anknytning till en annan arbetsplats” inte ska förväxlas med den undantagsklausul som finns i den sista meningen i artikel 6.2 i Romkonventionen. Det ska erinras om att domstolen, i denna dom, tolkade artikel 5.1 i Brysselkonventionen som inte föreskrev någon sådan undantagsklausul.

54 Se, i detta hänseende, punkterna 48 och 50–57 i detta förslag till avgörande.

55 Punkterna 24–26 i denna dom.

56 Punkterna 23 och 27 i denna dom. Se punkt ovan.

57 Se punkt 43 ovan.

58 Detta kriterium avser betydelsen av det arbete som har utförts på olika platser i konventionsstaterna, för det fall det inte går att fastställa något faktiskt center för arbetstagarens yrkesverksamhet. Se, för ett liknande resonemang, domen Koelzsch (punkterna 48–50).

59 Detta kriterium grundas på längden av respektive arbetsperioder i de olika konventionsstaterna, då arbetstagaren under hela den omtvistade anställningstiden har innehaft samma anställning hos sin arbetsgivare. Se, för ett liknande resonemang, domen Weber (punkterna 51 och 52).

60 Se punkterna 37 och 44 ovan.

61 Detta uttryck, som inte ska förväxlas med undantagsklausulen i den sista meningen i artikel 6.2 i Romkonventionen (se fotnot 53 ovan), förefaller vara inspirerat av punkt 25 i domen Mulox IBC, enligt vilken ”den nationella domstolen [får] ta hänsyn till att arbetstagaren vid tidpunkten för uppkomsten av tvisten i det vid den nationella domstolen anhängiga målet utförde sitt arbete uteslutande inom denna konventionsstats territorium”.

62 Se, för ett liknande resonemang, domen Weber (punkterna 53 och 54).

63 Jag anser emellertid att det bör påpekas att om föremålet för talan avser början av anställningsförhållandet, till exempel när det rör sig om en ersättning till den anställde för händelser som inträffat i början av avtalsförhållandet, är det denna period som ska beaktas av den nationella domstolen när den bedömer vilken som är den ort där den anställde vanligtvis utför sitt arbete.

64 Detta skulle, exempelvis, vara fallet, i en situation där en arbetstagare har utfört merparten av sitt arbete under tolv månader i ett land och därefter under tio månader i ett annat.

65 Se, e contrario, beträffande artikel 6.1 b i Rom I-förordningen, mitt förslag till avgörande Liechtensteinische Landesbank (Österreich) ( C‑279/24, EU:C:2025:380, punkt 53).

66 Detta tidsmässiga kriterium skulle kunna kombineras med det kvalitetsmässiga kriteriet eftersom den anställde, under denna period, av sin arbetsgivare hade anslutits till det franska socialförsäkringssystemet. Se fotnot 48 ovan.

67 Se domen Koelzsch (punkt 42) och fotnot 29 ovan.

68 Som kommissionen med fog har påpekat, skulle detta mål nämligen inte kunna uppfyllas om den anställde i det nationella målet inte åtnjöt samma skydd enligt fransk rätt på området avslut av anställningsavtal som en annan anställd som anställts endast ett och ett halvt år före avtalets avslut och som under samma period på ett och ett halvt år utfört mer än hälften av sitt arbete i Frankrike.

69 Se dom av den 6 oktober 2009, ICF ( C‑133/08, EU:C:2009:617, punkterna 23 och 44).

70 Domstolen har fastställt tre villkor, nämligen att arbetet varaktigt har utförts på en viss ort, att detta arbete varaktigt har utförts på en annan ort och att det är parternas uttryckliga vilja att denna sistnämnda ort är avsedd att bli den nya ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete Se domen Weber (punkt 54 och punkt 2 i domslutet).

71 Se punkt 28 och fotnot 15 ovan.

72 Detta anknytningskriterium föreskrivs i artikel 19.2 a i Bryssel I-förordningen, sedermera artikel 21.1 b i) i Bryssel Ia-förordningen. Även om detta kriterium inte alltid kan överföras för att fastställa vilken lag som är tillämplig (tempus regit actum), kan forum och ius överensstämma med varandra när tvisteföremålet rör slutet av arbetsförhållandet. Eftersom Bryssel I-förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002, det vill säga 2 dagar efter att domen Weber (punkt 54) meddelats, skulle detta kriterium, enligt denna rättspraxis, kunna avgöra vilken domstol som är behörig för det fall föremålet för talan rör avtalets avslut, under förutsättning att det finns en uttrycklig vilja hos parterna och att denna ”senaste ort” är stabil och varaktig.

73 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2010:789, punkt 81).