Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 22 oktober 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 22 oktober 2026( 1 )

Mål C ‑ 533/24

Vermilion Energy Ireland Ltd,

Vermilion Exploration and Production Ireland Ltd,

Vermilion Energy Corrib Ireland Ltd

mot

Minister for the Environment, Climate and Communications,

Irland,

Attorney General

(begäran om förhandsavgörande från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland))

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Förordning (EU) 2022/1854 – Krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna – Giltigheten av kapitel III som antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF – Artiklarna 14 och 15 – Tillfälligt solidaritetsbidrag – Nationell lagstiftning som infört ett tillfälligt solidaritetsbidrag med tillämpning av bestämmelserna i kapitel III – Artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet ”

I. Inledning

1. Genom förordning (EU) 2022/1854( 2 ) infördes en krisintervention för att med hjälp av exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder komma till rätta med de höga energipriserna till följd av bland annat kriget i Ukraina. I artikel 14 i denna förordning, som antogs med stöd av artikel 122.1 FEUF, föreskrevs således att ett tillfälligt solidaritetsbidrag skulle införas för vissa energiföretag, såvida inte medlemsstaterna har antagit ”motsvarande nationella åtgärder”.

2. High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), som har att pröva en tvist mellan företag som är verksamma inom utveckling och produktion av gas i Irland och nationella myndigheter rörande det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom en nationell lagstiftning om genomförande av bestämmelserna i kapitel III i förordning 2022/1854, vill i huvudsak få klarhet i huruvida detta kapitel är giltigt och hur principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet, artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt skälen 54 och 55 i denna förordning ska tolkas.

3. Förevarande begäran om förhandsavgörande, som rör ett av de många liknande mål som nyligen har anhängiggjorts vid EU-domstolen,( 3 ) däribland målen Acea Produzione m.fl. (C‑153/25) och Varo Energy Belgium m.fl. (C‑358/24) i vilka jag också föredrar förslag till avgörande i dag,( 4 ) ger domstolen möjlighet att ytterligare precisera sin praxis avseende tolkningen av förordning 2022/1854, vilken utformats som ett exceptionellt och tillfälligt instrument i en aldrig tidigare skådad energikris. Domstolen ges i synnerhet möjlighet att uttala sig om dels giltigheten av kapitel III mot bakgrund av den rättsliga grund på vilken detta kapitel antogs, det vill säga artikel 122.1 FEUF, principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet och artiklarna 16 och 17 i stadgan, dels tolkningen av dessa principer och artiklar i samband med bedömningen av huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. Skälen 6, 7, 9, 13, 14, 50, 51, 54, 57, 64 och 65 i förordning 2022/1854 har följande lydelse:

”(6) Det behövs därför snabba och samordnade åtgärder på unionsnivå. Inrättandet av en krisintervention skulle göra det möjligt att tillfälligt minska risken för att elpriserna och elkostnaderna för slutkunder når nivåer som är ännu mindre hållbara och att medlemsstaterna antar icke samordnade nationella åtgärder som skulle kunna äventyra försörjningstryggheten på unionsnivå och medföra en ytterligare börda för industrin och konsumenterna i unionen. Det krävs en samordnad insats, i en anda av solidaritet, från medlemsstaternas sida under vintersäsongen 2022–2023 för att mildra effekterna av de höga energipriserna och säkerställa att den nuvarande krisen inte leder till bestående skada för konsumenterna och ekonomin, samtidigt som hållbarheten i de offentliga finanserna bevaras.

(7) De nuvarande avbrotten i gasleveranserna, den minskade tillgången till vissa kraftverk och de konsekvenser detta får för gas- och elpriserna utgör ett allvarligt försörjningsproblem i fråga om gas- och elenergiprodukter i den mening som avses i artikel 122.1 [FEUF] …

…

(9) Det krävs enade och väl samordnade unionsomfattande åtgärder för att hantera den kraftiga ökningen av elpriserna och deras inverkan på hushållen och industrin. Icke samordnade nationella åtgärder skulle kunna påverka den inre energimarknadens funktion, äventyra försörjningstryggheten och leda till ytterligare prisökningar i de medlemsstater som drabbats hårdast av krisen. Att skydda den inre elmarknadens integritet är därför avgörande för att bevara och stärka den nödvändiga solidariteten mellan medlemsstaterna.

…

(13) Den nuvarande situationen förefaller det lämpligt att vidta åtgärder på unionsnivå genom att införa ett solidaritetsbidrag för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna för att mildra de kraftigt stigande energiprisernas direkta ekonomiska effekter på de offentliga myndigheternas budgetar, slutkunder och företag i hela unionen. Ett sådant solidaritetsbidrag bör vara exceptionellt och strikt tillfälligt.

(14) Solidaritetsbidraget är ett lämpligt sätt att hantera övervinster, i händelse av oförutsedda omständigheter. Dessa vinster motsvarar inte någon ordinarie vinst som unionsföretag eller fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna skulle ha fått eller skulle kunna ha förväntat sig att få under normala omständigheter, om de oförutsedda händelserna på energimarknaderna inte hade ägt rum. …

…

(50) Utan att väsentligt förändra sin kostnadsstruktur och öka sina investeringar har unionsföretag och fasta driftsställen med en omsättning på minst 75 % med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna fått kraftigt ökade vinster på grund av de plötsliga och oförutsebara omständigheterna …

(51) Det tillfälliga solidaritetsbidraget bör fungera som en omfördelningsåtgärd för att säkerställa att de berörda företag som har genererat övervinster till följd av de oväntade omständigheterna bidrar proportionellt till att mildra energikrisen på den inre marknaden.

…

(54) Detta tillvägagångssätt skulle säkerställa att en del av vinstmarginalen, som inte beror på den oförutsebara utvecklingen på energimarknaderna till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, skulle kunna användas av de berörda unionsföretagen och fasta driftsställena för framtida investeringar eller för att säkerställa deras finansiella stabilitet under den pågående energikrisen, även för energiintensiv industri. Att fastställa beräkningsunderlaget på detta sätt skulle säkerställa att solidaritetsbidraget i olika medlemsstater är proportionerligt. Fastställandet av en minimisats skulle samtidigt säkerställa att solidaritetsbidraget är både rättvist och proportionerligt. Det bör stå medlemsstaterna fritt att tillämpa en sats som är högre än 33 % för deras solidaritetsbidrag. På detta sätt skulle sådana medlemsstater kunna fastställa den sats de föredrar och anser vara godtagbar och lämplig enligt sina nationella rättssystem.

(55) Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa en fullständig tillämpning av det solidaritetsbidrag som föreskrivs i denna förordning och bör kunna ombesörja nödvändiga anpassningar i nationell rätt, särskilt för att säkerställa att solidaritetsbidraget samlas in i rätt tid, inbegripet på grundval av nettointäkter mot vilka solidaritetsbidraget kan avräknas, för att ta hänsyn till möjligheten till avdragsrätt eller frånvaro av avdragsrätt för solidaritetsbidraget eller för att ta hänsyn till behandlingen av förluster under tidigare beskattningsår …

(57) Användningen av intäkterna för dessa ändamål återspeglar solidaritetsbidragets exceptionella och tillfälliga karaktär som en åtgärd som syftar till att minska och mildra energikrisens skadliga effekter på hushåll och företag i hela unionen i syfte att skydda den inre marknaden och förebygga risken för ytterligare fragmentering. De kraftigt stigande energipriserna påverkar alla medlemsstater. … För att maximera solidaritetsbidragets effekt bör intäkterna från solidaritetsbidraget användas på ett samordnat sätt och/eller genom unionens finansieringsinstrument i en anda av solidaritet.

…

(64) … Tillämpningen av solidaritetsbidraget på hela räkenskapsåret skulle göra det möjligt att använda övervinsterna under den relevanta perioden för att i allmänhetens intresse mildra konsekvenserna av energikrisen, samtidigt som de berörda företagen ges ett skäligt mått av vinst.

(65) Solidaritetsbidraget bör endast tillämpas på räkenskapsåret 2022 och/eller 2023. …”

5. I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Innehåll och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”Genom denna förordning inrättas en krisintervention för att mildra effekterna av höga energipriser genom exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder. Dessa åtgärder syftar till att minska elförbrukningen, … och att fastställa regler för ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag från unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna i syfte att bidra till överkomliga energipriser för hushåll och företag.”

6. Artikel 2 i denna förordning har rubriken ”Definitioner”. I artikel 2.17–2.19 och 2.21 anges följande:

”I denna förordning … gäller även följande definitioner:

…

17) unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna : unionsföretag eller fasta driftsställen som genererar minst 75 % av sin omsättning från ekonomisk verksamhet inom utvinning, gruvdrift, raffinering av olja eller tillverkning av stenkolsprodukter, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1893/2000. [ ( 5 ) ]

18) övervinster : skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och under resten av respektive räkenskapsår, som härrör från verksamhet i unionsföretag och vid fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna och som överstiger en ökning på 20 % av de skattepliktiga vinsterna under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare.

19) solidaritetsbidrag : en tillfällig åtgärd avsedd att hantera övervinster för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna för att mildra den exceptionella prisutvecklingen på energimarknaderna för medlemsstater, konsumenter och företag.

…

21) antagen motsvarande nationell åtgärd : en åtgärd av lagstiftnings-, reglerings- eller förvaltningskaraktär som har antagits och offentliggjorts av en medlemsstat senast den 31 december 2022 och som bidrar till överkomliga energipriser.”

7. Kapitel III i förordning 2022/1854, med rubriken ”Åtgärder avseende råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna”, innehåller artiklarna 14–18. I artikel 14, med rubriken ”Stöd till energislutkunder genom ett tillfälligt solidaritetsbidrag”, föreskrivs följande:

”1. Övervinster från unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna ska omfattas av ett obligatoriskt tillfälligt solidaritetsbidrag, såvida inte medlemsstaterna har antagit motsvarande nationella åtgärder.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att antagna motsvarande nationella åtgärder har liknande mål och omfattas av liknande regler som det tillfälliga solidaritetsbidraget enligt denna förordning samt genererar jämförbara eller högre intäkter i förhållande till de beräknade intäkterna från solidaritetsbidraget.

3. Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra åtgärder för genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i punkt 1 senast den 31 december 2022.”

8. I artikel 15 i förordning 2022/1854, med rubriken ”Underlag för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”, föreskrivs följande:

”Det tillfälliga solidaritetsbidraget för unionsföretag och fasta driftsställen med verksamhet inom råpetroleum-, naturgas-, kol- och raffinaderisektorerna, inbegripet sådana som ingår i en konsoliderad koncern enbart för skatteändamål, ska beräknas på skattepliktiga vinster, såsom fastställs enligt nationella skatteregler, under räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023 och resten av respektive räkenskapsår, som överstiger en ökning på 20 % av de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna, fastställda enligt nationella skatteregler, under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare. Om de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna under dessa fyra räkenskapsår är negativa, ska de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna vara noll vid beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget.”

9. I artikel 16 i denna förordning, med rubriken ”Sats för beräkningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget”, föreskrivs följande:

”1. Den sats som ska tillämpas för att beräkna det tillfälliga solidaritetsbidraget ska vara minst 33 % av det underlag som avses i artikel 15.

2. Det tillfälliga solidaritetsbidraget ska tillämpas utöver de ordinarie skatter och avgifter som är tillämpliga enligt en medlemsstats nationella rätt.”

10. Artikel 17 i samma förordning har rubriken ”Användning av intäkter från det tillfälliga solidaritetsbidraget”. I artikel 17.1 föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget för att de i tillräckligt god tid ska vara effektiva för något av följande ändamål:

a) Medlemsstaterna ska använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget för att de i tillräckligt god tid ska vara effektiva för något av följande ändamål:

…

2. De åtgärder som avses i punkt 1 ska vara klart definierade, transparenta, proportionella, icke-diskriminerande och kontrollerbara.”

11. I artikel 18 i förordning 2022/1854, med rubriken ”Solidaritetsbidragets tillfälliga karaktär”, föreskrivs följande:

”Det solidaritetsbidrag som tillämpas av medlemsstaterna i enlighet med denna förordning ska vara av tillfällig karaktär. Det ska endast tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15.”

12. Artikel 22 i förordningen har rubriken ”Ikraftträdande och tillämpning”. I artikel 22.2 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar skyldigheten att säkerställa fördelningen av överintäkter i enlighet med artikel 10 och att använda intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget i enlighet med artikel 17, och utan att det påverkar den rapporteringsskyldighet som avses i artikel 20.2, ska denna förordning tillämpas till och med den 31 december 2023 …”

B. Irländsk rätt

13. Genom Energy (Windfall Gains in the Energy Sector) (Temporary Solidarity Contribution) Act 2023 (energilagen (exceptionella vinster i energisektorn) (tillfälligt solidaritetsbidrag), av den 2 augusti 2023,( 6 ) som är tillämplig på det nationella målet (nedan kallad 2023 års lag), genomfördes det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854 i den irländska rättsordningen.

14. I section 2.1 i denna lag definieras ”debiteringsperioden” som den 12-månadersperiod som ”inleds den 1 januari för vart och ett av åren 2022 och 2023”.

15. Enligt section 4 i nämnda lag fastställdes solidaritetsbidraget till 75 procent av de skattepliktiga vinster som översteg 120 procent av de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna för referensåren.

III. Det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

16. Sökandena i det nationella målet( 7 ) är privaträttsliga bolag som är verksamma inom exploatering och produktion av gas i Irland. Dessa bolag driver gasfältet Corrib utanför Irlands västra kust. Detta gasfält utgör för närvarande den enda gasfyndighet som exploateras i denna medlemsstat och täckte omkring 25 procent av landets gasbehov år 2022.

17. Genom 2023 års lag genomförde Irland bestämmelserna i kapitel III i förordning 2022/1854 och införde ett tillfälligt solidaritetsbidrag på vinster i energisektorn för räkenskapsåren 2022 och 2023. Detta bidrag höjdes till 75 procent av de vinster som översteg 120 procent av de genomsnittliga skattepliktiga vinsterna för referensperioden 2018–2021.

18. Till stöd för sin talan vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen), den hänskjutande domstolen, har sökandena i det nationella målet bland annat gjort gällande att artikel 122.1 FEUF inte utgör en giltig rättslig grund för att anta artiklarna 14–18 i förordning 2022/1854, vilka utgör kapitel III i förordningen. Sökandena har även gjort gällande att dessa bestämmelser strider mot de allmänna principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet samt den näringsfrihet och rätt till egendom som garanteras i artiklarna 16 och 17 i stadgan. De har därför yrkat att det ska fastställas att detta kapitel är ogiltigt och följaktligen att 2023 års lag, som genomför detta kapitel, är ogiltig.

19. För det fall domstolen inte skulle slå fast att nämnda kapitel är ogiltigt, har sökandena i det nationella målet dessutom gjort gällande att det ändå ankommer på den hänskjutande domstolen att konstatera att 2023 års lag under alla omständigheter strider mot de allmänna principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet samt artiklarna 16 och 17 i stadgan.

20. Motparterna i det nationella målet( 8 ) har däremot gjort gällande att artiklarna 14–18 i förordning 2022/1854, vilka utgör kapitel III i förordningen, och 2023 års lag om genomförande av förordningen, är förenliga med unionsrätten.

21. På grund av detta är den hänskjutande domstolen osäker på huruvida kapitel III i förordningen är giltigt, och särskilt huruvida antagandet av förordningen med giltig verkan kunde grunda sig på artikel 122.1 FEUF och huruvida bestämmelserna i detta kapitel är förenliga med de allmänna principerna om rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och proportionalitet samt artiklarna 16 och 17 i stadgan. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i frågan huruvida det tillfälliga solidaritetsbidrag som infördes genom 2023 års lag är förenligt med nämnda principer och artiklar.

22. Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Utgör artikel 122 FEUF en giltig rättslig grund för [att anta] kapitel III i [förordning 2022/1854]? Om så inte är fallet, ska [nämnda] kapitel III anses ogiltigt på grundval av att [den] förordningen

a) har antagits på ogiltig rättslig grund och/eller

b) inte uppfyller kraven i artikel 122 FEUF och/eller

c) står i strid med principen om tilldelade befogenheter i EU-fördraget och/eller

d) står i strid med kravet på enhällighet i Europeiska unionens råd för antagande av åtgärder som rör direkt beskattning och/eller skatteåtgärder?

2) Är kapitel III i [förordning 2022/1854], och särskilt artikel 14 och artikel 15 däri, på grund av att det där föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska gälla räkenskapsåret 2022 och/eller räkenskapsåret 2023, oförenligt med de allmänna principerna om rättssäkerhet och/eller icke-retroaktivitet och/eller proportionalitetsprincipen, så att kapitel III [i förordning 2022/1854] är ogiltigt och/eller särskilt artiklarna 14 och/eller 15 däri?

3) Är kapitel III i [förordning 2022/1854], och särskilt artiklarna 14 och/eller 15 däri, på grund av införandet av det tillfälliga solidaritetsbidraget, ogiltigt på grund av att det inkräktar på sökandenas rättigheter som garanteras i artiklarna 16 och/eller 17 i [stadgan]?

4) Vilka faktorer är, mot bakgrund av de allmänna principerna om rättssäkerhet och/eller icke-retroaktivitet, relevanta för bedömningen av [2023 års lags] giltighet när en nationell domstol ombeds att avgöra huruvida lagen är oförenlig med ovannämnda unionsrättsliga principer på grund av att den föreskriver ett tillfälligt solidaritetsbidrag för åren 2022 och 2023 med hänvisning till definitionen av begreppet debiteringsperiod (vilket i section 2 i [2023 års lag] definieras som ’den tolvmånadersperiod som inleds den 1 januari för vart och ett av åren 2022 och 2023’), och vilken betydelse (om någon) ska (med beaktande av att de faktiska omständigheterna ännu inte har fastställts av den hänskjutande domstolen) tillmätas följande omständigheter:

a) att [förordning 2022/1854] offentliggjordes den 7 oktober 2022 och trädde i kraft dagen därpå,

b) att år 2022 ännu inte hade avslutats och att år 2023 inte hade inletts vid tidpunkten för [ikraftträdandet av förordning 2022/1854],

c) att viss (men inte all) verksamhet som genererade vinst för sökandena år 2022 hade slutförts när [den] förordningen trädde i kraft,

d) att [förordning 2022/1854] ålägger medlemsstaterna att införa ett tillfälligt solidaritetsbidrag eller motsvarande åtgärd för åren 2022 och/eller 2023,

e) att [2023 års lag] undertecknades den 17 juli 2023 och trädde i kraft den 2 augusti 2023,

f) att [2023 års lag] endast föreskriver ett civilrättsligt ansvar,

g) att Irland har tydliga förpliktelser enligt [förordning 2022/1854],

h) den motivering som Irland gett till sin definition av begreppet debiteringsperiod,

i) att ett sökandena närstående företag uppgav för Irlands nationella konkurrensmyndighet att det ansåg det vara en ’attraktiv investering’ att utöka sina intressen (working interest) i gasfältet Corrib efter det att [förordning 2022/1854] hade antagits och efter det att Irlands regering hade meddelat att den skulle vidta åtgärder för att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidraget, och/eller

j) någon annan omständighet och, i så fall, vilken?

5) Vilka omständigheter är av relevans för en nationell domstol som har att avgöra huruvida lagen är förenlig med artiklarna 16 och 17 i [stadgan] (eller endera av dem) och/eller proportionalitetsprincipen, inbegripet vad som anges i skäl 54 och/eller 55 i [förordning 2022/1854], när sökandena gör gällande att skyldigheten att betala det tillfälliga solidaritetsbidraget strider mot deras rättigheter enligt ovannämnda artiklar i stadgan och/eller princip, särskilt på grund av:

1) införandet av en solidaritetsbidragssats på 75 procent enligt section 4.2 i [2023 års lag], och/eller

2) det sätt på vilket förluster avseende tidigare räkenskapsår behandlas i [2023 års lag]

och vilken betydelse (om någon) ska (med beaktande av att de faktiska omständigheterna ännu inte har fastställts av den hänskjutande domstolen) tillmätas följande omständigheter:

a) att energipriserna har ökat avsevärt i Irland och andra medlemsstater,

b) att motparterna har gjort gällande (vilket har bestritts av sökandena) att detta har orsakat svårigheter för konsumenter och företag i Irland, vilka motparterna har bemött genom åtgärder för att stödja konsumenter och företag till en kostnad av 4,5 miljarder euro,

c) att motparterna har gjort gällande (vilket har bestritts av sökandena) att sökandena gjorde betydande vinster under åren 2022 och 2023 på grund av en allmän höjning av energipriset, snarare än på grund av ytterligare investeringar eller ökad effektivitet och/eller utveckling/introduktion av nya produktegenskaper som skulle betinga ett högre pris för kunderna,

d) att vinsterna översteg en ökning på 20 procent av de genomsnittliga vinsterna under de föregående fyra åren,

e) att [den] förordningen ålägger medlemsstaterna att införa ett tillfälligt solidaritetsbidrag eller motsvarande åtgärd på dessa vinster,

f) att det i [förordning 2022/1854] fastställs en minimisats för solidaritetsbidraget på 33 procent men ingen maximisats för det tillfälliga solidaritetsbidrag som införs av medlemsstaterna,

g) att Irland har fastställt en solidaritetsbidragssats på 75 procent (som är tillämplig på den del av vinsten som överstiger en ökning på 20 procent av de genomsnittliga vinsterna under de föregående fyra åren),

h) att sökandena har betalat cirka 99 miljoner euro i tillfälligt solidaritetsbidrag för år 2022,

i) att sökandena förväntar sig att betala cirka 40 miljoner euro i tillfälligt solidaritetsbidrag för år 2023,

j) att intäkterna från det tillfälliga solidaritetsbidraget används för att täcka kostnaderna för de åtgärder som motparterna har vidtagit för att hjälpa konsumenter och företag med de höjda energipriserna,

k) att unionslagstiftaren och/eller den irländska lagstiftaren ansåg det lämpligt att låta företag som gjort övervinster lämna ett rimligt bidrag till kostnaderna för att stödja konsumenter och företag,

l) att sökandena har gjort gällande att de inte förväntade sig att bli skattskyldiga enligt irländsk bolagsskattelagstiftning för år 2022 eller år 2023 på grund av ackumulerade underskott från tidigare beskattningsår (varvid det ska noteras att det ankommer på den nationella domstolen att, på samma sätt som med alla faktiska omständigheter och påståenden som inte uttryckligen har godtagits, ta ställning till huruvida detta påstående kan anses styrkt och huruvida det är rimligt),

m) att det i artikel 16.[2] i [förordning 2022/1854] föreskrivs att ’[d]et tillfälliga solidaritetsbidraget ska tillämpas utöver de ordinarie skatter och avgifter som är tillämpliga enligt en medlemsstats nationella rätt’,

n) att [2023 års lag] inte tillåter att förluster för åren före 2018 beaktas vid fastställandet av de vinster som ska omfattas av det tillfälliga solidaritetsbidraget,

o) att ett sökandena närstående företag uppgav för Irlands nationella konkurrensmyndighet att det ansåg det vara en ’attraktiv investering’ att öka sina intressen (working interest) i gasfältet Corrib efter det att [förordning 2022/1854] antagits och efter det att Irlands regering meddelat att den skulle vidta åtgärder för att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidraget, och/eller

p) någon annan omständighet och, i så fall, vilken?”

23. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från sökandena i det nationella målet, motparterna i det nationella målet, den belgiska och den italienska regeringen, samt från Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. Samma parter, samt den tyska regeringen, yttrade sig även muntligen vid den gemensamma förhandling i förevarande mål, målet Acea Produzione m.fl. (C‑153/25) och målet Varo Energy Belgium m.fl. (C‑358/24) som hölls den 9 juni 2026.

IV. Bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

1. Huruvida frågan kan tas upp till sakprövning

24. Innan jag prövar den första frågan är det nödvändigt att pröva den invändning om rättegångshinder som framställts av den italienska regeringen och enligt vilken denna fråga inte kan tas upp till sakprövning med motiveringen att en sådan prövning inte är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom detta inte påverkas av huruvida kapitel III i förordning 2022/1854 eventuellt är ogiltigt, eftersom medlemsstaterna under alla omständigheter har befogenhet att med stöd av nationell rätt införa ett sådant bidrag som det som föreskrivs i 2023 års lag.

25. Jag erinrar om att enligt domstolens fasta praxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av en unionsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.( 9 )

26. I förevarande fall har sökandena i det nationella målet just bestritt giltigheten av kapitel III i förordning 2022/1854, genom vilket det tillfälliga solidaritetsbidraget infördes och med stöd av vilket 2023 års lag antogs för att i den irländska rättsordningen genomföra de skyldigheter som följer av detta kapitel. Den fråga om detta kapitels giltighet som den hänskjutande domstolen har ställt kan således inte anses uppenbart sakna samband med saken i det nationella målet. Eftersom denna lag just syftar till att genomföra bestämmelserna i detta kapitel har bedömningen av dess giltighet tvärtom ett direkt samband med det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.( 10 ) Den omständigheten att Irland har en egen beskattningsrätt som gör det möjligt för Irland att med stöd av sin nationella rätt vidta sådana åtgärder som att införa det aktuella bidraget saknar således relevans.

27. Under dessa omständigheter konstaterar jag att den fråga som ställts avser giltigheten av unionsbestämmelser, att den inte är hypotetisk och att prövningen av frågan kan ge den hänskjutande domstolen det underlag som den behöver för att kunna döma i saken. Följaktligen anser jag att den första frågan kan tas upp till sakprövning.

2. Prövning i sak

28. Den första frågan syftar i huvudsak till att få klarhet i huruvida artikel 122.1 FEUF utgör en giltig rättslig grund för antagandet av bestämmelserna i kapitel III i förordning 2022/1854. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida dessa bestämmelser kan vara ogiltiga på grund av i) valet av en olämplig rättslig grund, ii) bestämmelsernas oförenlighet med kraven artikel 122 FEUF, iii) åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter eller iv) åsidosättande av kravet på enhällighet i rådet för antagande av åtgärder som rör direkt beskattning och/eller skatteåtgärder.

a) Valet av rättslig grund och iakttagande av kraven i artikel 122.1 FEUF

29. Till att börja med erinrar jag om att det följer av fast rättspraxis att valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll.( 11 ) När det finns en mer specifik bestämmelse i fördragen som kan användas som rättslig grund för den unionsrättsakten, så är det denna som ska användas. Därutöver gäller att om prövningen av en unionsrättsakt visar att den har flera syften eller flera beståndsdelar, och om ett av dessa syften eller en av dessa beståndsdelar kan identifieras som det – eller den – huvudsakliga eller dominerande, medan de övriga endast är av underordnad betydelse eller har en ytterst begränsad räckvidd, ska den rättsliga grunden för att anta den aktuella rättsakten fastställas utifrån dess huvudsakliga syfte eller beståndsdel.( 12 )

30. I artikel 122.1 FEUF föreskrivs följande: ”Utan att det påverkar tillämpningen av övriga förfaranden som föreskrivs i fördragen får rådet på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet.”

31. Av nämnda bestämmelses ordalydelse framgår att flera villkor måste vara uppfyllda för att bestämmelsen ska kunna användas som rättslig grund för en unionsrättsakt. Det är mot bakgrund av samtliga dessa villkor, vilka kommer att prövas nedan, som det i förevarande fall ska avgöras huruvida artikel 122.1 FEUF kunde utgöra en lämplig rättslig grund för antagandet av förordning 2022/1854 i dess helhet, och i synnerhet av kapitel III, bland annat med beaktande av förordningens syfte och innehåll.

32. För det första framgår det av ordalydelsen och systematiken i artikel 122.1 FEUF att denna bestämmelse är tillämplig på särskilt brådskande eller exceptionella ekonomiska situationer . De åtgärder som antagits på grundval av nämnda bestämmelse, vilken återfinns i kapitel 1 i avdelning VIII i EUF-fördraget, ska syfta till att åtgärda en situation av ekonomisk natur. Även om det i nämnda bestämmelse uttryckligen nämns ”allvarliga försörjningsproblem” i fråga om vissa varor, bland annat på energiområdet, tyder användningen av uttrycket ”särskilt” på att det rör sig om ett exempel och inte om den enda brådskande situation som kan omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.( 13 )

33. I förevarande fall förefaller detta villkor i princip vara uppfyllt. Såsom framgår av artikel 1 i förordning 2022/1854, jämförd med bland annat skäl 6 i samma förordning, är syftet med förordningen nämligen att ”[inrätta] en krisintervention för att mildra effekterna av höga energipriser genom exceptionella , riktade och tidsbegränsade åtgärder ”, inbegripet genom det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i artikel 14 i förordningen.( 14 ) Nämnda förordning syftar således till att hantera en situation som vid tidpunkten för antagandet av förordningen var både brådskande och exceptionell med beaktande av förekomsten av ”allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet”. Det rör sig således om precis ett sådant fall som det som uttryckligen nämns i artikel 122.1 FEUF. Försörjningsproblemen kan till sin natur inte begränsas till den direkta försörjningen av medlemsstaterna, utan omfattar även försörjningen av konsumenter, företag och privatpersoner med energiprodukter. Om försörjningskapaciteten endast gällde medlemsstaterna, medan konsumenterna i stor utsträckning inte hade tillgång till dessa produkter på grund av orimligt höga priser till följd av exceptionella omständigheter, skulle denna bestämmelse helt sakna väsentligt innehåll.

34. Vidare visar ovannämnda mål att syftet med förordning 2022/1854 huvudsakligen är ekonomiskt, nämligen att säkerställa en trygg elförsörjning, mildra effekterna av de stigande energipriser som påverkar ekonomin negativt och bidra till överkomliga energipriser i samtliga medlemsstater.( 15 ) I detta sammanhang har även det solidaritetsbidrag som föreskrivs i kapitel III i denna förordning ett ekonomiskt syfte, nämligen att ”mildra de kraftigt stigande energiprisernas direkta ekonomiska effekter på de offentliga myndigheternas budgetar, slutkunder och företag i hela unionen”.( 16 )

35. Även om det inte uttryckligen framgår av ordalydelsen i artikel 122.1 FEUF ska de åtgärder som vidtas med stöd av denna bestämmelse för det andra vara av tillfällig karaktär . Detta krav följer av själva syftet med direktivet, vilket gör det möjligt för rådet att vidta nödvändiga åtgärder för att hantera en brådskande situation. Sådana åtgärder är således inte avsedda att tillämpas på ett varaktigt sätt, utan endast under den tid som den krissituation som de syftar till att avhjälpa varar, eller åtminstone fram till dess att denna situation har upphört. I annat fall skulle nämnda bestämmelse riskera att inkräkta på de materiella rättsliga grunder som föreskrivs i fördragen och därmed åsidosätta bestämmelsens inledningsfras, enligt vilken bestämmelsen ska tillämpas med iakttagande av ”övriga förfaranden som föreskrivs i fördragen”. Tillämpningen av artikel 122.2 FEUF får således varken äventyra eller göra det möjligt att kringgå tillämpningen av de andra rättsliga grunder som föreskrivs i fördragen för sådana situationer som uppstått ”under normala förhållanden”.( 17 )

36. I förevarande fall är även detta villkor uppfyllt. Dels är de åtgärder som införts genom förordning 2022/1854 ”tidsbegränsade” enligt artikel 1 i förordningen, eftersom det i artikel 22.2 i förordningen föreskrivs att denna ska tillämpas till och med den 31 december 2023, dels framgår det tillfälliga solidaritetsbidragets tillfälliga karaktär av själva rubriken till artikel 14, i vilken adjektivet ” tillfälligt” används. I artikel 18 i förordningen preciseras dessutom att bidraget är av ”tillfällig karaktär” och endast ska tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15, det vill säga åren 2022 och 2023.

37. För det tredje framgår det av artikel 122.1 FEUF att de åtgärder som vidtas på grundval av den artikeln ska vara ” lämpliga med hänsyn till den ekonomiska situationen ”. Detta krav är ett uttryck för proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionsinstitutionernas rättsakter ska vara ägnade att uppnå de legitima mål som eftersträvas och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål . När det finns ett val mellan flera lämpliga åtgärder ska således den minst betungande väljas. Jag erinrar i detta avseende om att domstolen tillerkänner unionslagstiftaren ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden, såsom i förevarande mål, där unionslagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och måste göra komplexa bedömningar. I ett sådant sammanhang är domstolsprövningen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits begränsad till en prövning av huruvida den aktuella åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det eftersträvade målet, eftersom en sådan prövning är den enda som kan påverka en sådan åtgärds laglighet.( 18 )

38. Vad särskilt gäller det tillfälliga solidaritetsbidraget, anser jag i förevarande fall att detta bidrag är ägnat att uppnå det mål som unionslagstiftaren eftersträvar, nämligen att mildra energikrisens effekter. I motsats till vad sökandena i det nationella målet har gjort gällande syftar detta bidrag nämligen inte enbart till att generera ytterligare budgetintäkter för medlemsstaterna, utan även till att låta de företag i sektorn som till följd av krisen har gjort vinster som kvalificeras som ”övervinster”, det vill säga vinster som de inte skulle ha gjort under ”normala omständigheter”, bidra till finansieringen av åtgärder som syftar till att mildra effekterna av energikrisen.( 19 ) Jag påpekar att det i artikel 17 i förordning 2022/1854 föreskrivs att medlemsstaterna, samtidigt som de har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller formerna för genomförandet av nämnda bidrag, ska ”använda” intäkterna för något av de ändamål, som är direkt kopplade till de effekter av energikrisen som räknas upp i den artikeln.

39. Det förefaller möjligt att anse det tillfälliga solidaritetsbidraget nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, vilket är att mildra de negativa effekterna av energikrisen för hushåll och företag i hela unionen, samtidigt som den inre energimarknadens integritet och välfungerande bevaras, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har i förevarande fall, såsom angetts i punkt 37 ovan. De särdrag som detta bidrag har, vilka definieras i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854, gör det för övrigt möjligt att anse att det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål . Nämnda bidrag avser nämligen endast en del av de berörda företagens så kallade ”övervinster”, vilket säkerställer att en del av den vinstmarginal som inte följer av utvecklingen på marknaderna till följd av kriget kan förbli tillgänglig för de berörda företagen och de fasta driftsställena, för att göra det möjligt för dem att göra framtida investeringar eller för att säkerställa deras nuvarande finansiella stabilitet.( 20 )

40. För det fjärde föreskrivs det slutligen i artikel 122.1 FEUF att rådet ska besluta om åtgärder ” i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna ”. Detta krav är ett särskilt uttryck för den solidaritetsprincip som är en av de grundläggande principerna i unionsrätten, till vilken flera bestämmelser i EUF-fördraget hänvisar och som ligger till grund för unionens rättsordning som helhet.( 21 ) Det framgår av domstolens praxis att denna princip utgör ett kriterium för att kontrollera lagenligheten av de åtgärder som vidtas av unionsinstitutionerna och att den medför rättigheter och skyldigheter för såväl unionen som medlemsstaterna. Unionen är således bunden av en solidaritetsskyldighet gentemot medlemsstaterna och medlemsstaterna är bundna av en solidaritetsskyldighet mellan sig och gentemot unionens gemensamma intresse och den politik som unionen bedriver. Iakttagandet av denna princip kräver således en avvägning mellan de intressen som står på spel, där såväl medlemsstaternas särskilda intressen som hela unionens intressen ska beaktas.( 22 )

41. Dessa principer, som domstolen har slagit fast i samband med unionens energipolitik,( 23 ) förefaller kunna överföras på det solidaritetskrav som föreskrivs i artikel 122.1 FEUF.( 24 ) I förevarande fall finns det flera omständigheter som gör att jag anser att de åtgärder som vidtagits med stöd av kapitel III i förordning 2022/1854 faktiskt uppfyller detta krav. Det hänvisas nämligen till ovannämnda ”anda av solidaritet” flera gånger i denna förordning för att motivera medlemsstaternas samordnade insatser för att mildra effekterna av de höga energipriserna och se till att den nuvarande krisen inte leder till bestående skada för konsumenterna( 25 ) och ekonomin, samtidigt som man undviker att förvärra obalanserna och fragmenteringen av den inre marknaden och bevarar hållbarheten i de offentliga finanserna.( 26 )

42. Härav följer att det är uppenbart att förordning 2022/1854, och särskilt kapitel III däri, antogs i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna.

43. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att förordning 2022/1854 i sin helhet, och i synnerhet kapitel III däri, med giltig verkan har antagits med stöd artikel 122.1 FEUF, med iakttagande av de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse för att åtgärder ska kunna antas på grundval av densamma.

b) Iakttagande av principen om tilldelade befogenheter och kravet på enhällighet i rådet

44. Sökandena i det nationella målet har gjort gällande att det tillfälliga solidaritetsbidraget under alla omständigheter inte med giltig verkan kan antas med stöd av artikel 122.1 FEUF på grund av dess skattemässiga karaktär. De har gjort gällande dels att en sådan åtgärd utgör en direkt beskattning, vilket innebär att unionslagstiftaren har antagit den i strid med principen om unionens tilldelade befogenheter, dels att även om det antas att unionen har befogenhet att införa en sådan beskattning kan denna endast grunda sig på en av de specifika rättsliga grunder på skatteområdet som föreskrivs i EUF-fördraget, vilka kräver enhällighet i rådet.

45. Eftersom det är utrett att förordning 2022/1854 uppfyller villkoren för att kunna tillämpa artikel 122.1 FEUF, anser jag att det inte är relevant att undersöka huruvida denna förordning eller någon av de åtgärder som föreskrivs i den även skulle ha kunnat antas med stöd av en annan rättslig grund som omfattas av andra röstningsregler. Artikel 122.1 FEUF utgör nämligen en särskild rättslig grund, vars tillämpning inte kan uteslutas enbart av det skälet att andra rättsliga grunder med mer allmän räckvidd också kan tillämpas.( 27 )

46. För fullständighetens påpekar jag emellertid att det förefaller svårt att bestrida att det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854, och som består i att en avgift tas ut på de berörda företagens ”övervinster”, är av ”skattemässig” karaktär. Jag ser emellertid inte något skäl att betvivla att en sådan åtgärd kan antas med stöd av artikel 122.1 FEUF.

47. För det första föreskrivs det nämligen inte någonstans i denna bestämmelse att skatteåtgärder ska undantas från bestämmelsens tillämpningsområde. Varken bestämmelsens ordalydelse eller syfte kan motivera ett generellt undantag som innebär att sådana åtgärder undantas från tillämpningsområdet för artikel 122.1 FEUF. Om fördragen hade avsett att undanta skatteåtgärder från tillämpningsområdet för en rättslig grund hade detta uttryckligen angetts i fördragen.( 28 )

48. För det andra är det utrett att unionslagstiftaren kan vidta skatteåtgärder utan att åsidosätta principen om tilldelade befogenheter, vilken bland annat slås fast i artikel 5.1 FEU. Unionen har nämligen befogenheter på skatteområdet och har redan utövat dessa, i synnerhet med stöd av artikel 115 FEUF( 29 ), men även med stöd av artiklarna 192.2 första stycket a och 194.3 FEUF. Av detta följer att även om direkt beskattning i första hand omfattas av medlemsstaternas behörighet, saknar unionen inte helt befogenhet på detta område, när den handlar inom gränserna för en rättslig grund som föreskrivs i fördragen.

49. Vad för det tredje gäller frågan huruvida en skatteåtgärd endast kan antas med stöd av en av de specifika rättsliga grunder som föreskrivs i EUF-fördraget på skatteområdet och omfattas av regeln om enhällighet i rådet, påpekar jag till att börja med att domstolen har medgett att det med stöd av den tidigare artikel 103 EEG gick att avvika från de bestämmelser i fördraget som under normala omständigheter skulle ha utgjort de relevanta rättsliga grunderna.( 30 ) Denna rättspraxis förefaller utan problem kunna överföras på artikel 122.1 FEUF, enligt vilken rådet, i situationer med exceptionell ekonomisk kris, har befogenhet att vidta de lämpliga och tillfälliga åtgärder som krävs för att hantera denna kris. I förevarande fall är huvudsyftet med kapitel III i förordning 2022/1854 inte att harmonisera eller reglera medlemsstaternas skattepolitik, utan att, bland annat genom det tillfälliga solidaritetsbidraget, bidra till att mildra effekterna av energikrisen. I enlighet med den praxis från domstolen som jag hänvisat till i punkt 29 ovan är det följaktligen mot bakgrund av detta syfte som den lämpliga rättsliga grunden för att anta dessa åtgärder ska fastställas. I så mening skiljer sig det tillfälliga solidaritetsbidraget på ett betydande sätt från en vanlig skatteåtgärd som syftar till att exempelvis varaktigt harmonisera reglerna om vinstbeskattning.

50. Den omständigheten att detta bidrag är av skatterättslig karaktär kan således inte bedömas isolerat, utan mot bakgrund av samtliga krisinterventioner som införts genom förordning 2022/1854 för att hantera en specifik och tillfällig kris. Även om det antas att nämnda bidrag, utöver målet att mildra effekterna av energikrisen, eftersträvar ett eget skattemässigt mål, är detta under alla omständigheter av underordnad betydelse i förhållande till det mål som eftersträvas med denna förordning. Det framgår av den rättspraxis som jag erinrat om i punkt 29 ovan att när en unionsrättsakt har flera syften eller flera beståndsdelar, och om ett av dessa syften eller en av dessa beståndsdelar kan identifieras som det – eller den – huvudsakliga eller dominerande, medan de övriga endast är av underordnad betydelse eller har en ytterst begränsad räckvidd, ska den rättsliga grunden för att anta denna rättsakt fastställas utifrån dess huvudsakliga syfte eller beståndsdel.

51. För det fjärde påpekar jag att denna bedömning även stöds av behovet av att bevara den ändamålsenliga verkan av artikel 122.1 FEUF. Även om det denna bestämmelse ska tillämpas ”utan att det påverkar tillämpningen av andra förfaranden som föreskrivs i fördragen”, hindrar inte detta att den tillämpas när en annan rättslig grund, under normala omständigheter, skulle göra det möjligt att under normala omständigheter anta den planerade åtgärden. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att artikel 122.1 FEUF berövades en väsentlig del av sin ändamålsenliga verkan.( 31 )

52. Vad för det femte gäller röstningsreglerna noterar jag att åtgärder som antas med stöd av artikel 122.1 FEUF omfattas av regeln om kvalificerad majoritet i rådet. Domstolen har redan tidigare slagit fast att det inte är förfarandena som avgör den rättsliga grunden för en rättsakt utan den rättsliga grunden som bestämmer vilka förfaranden som ska tillämpas för att anta rättsakten.( 32 ) Härav följer att även om det tillfälliga solidaritetsbidraget, betraktat för sig, kan kvalificeras som en skatteåtgärd, kan denna omständighet inte påverka slutsatsen att artikel 122.1 FEUF utgör en lämplig rättslig grund för förordning 2022/1854, inbegripet det tillfälliga solidaritetsbidraget. Domstolen har nämligen redan slagit fast att det saknar betydelse för bedömningen huruvida en rent underordnad omständighet – betraktad för sig – omfattas av ett krav på enhällighet.( 33 ) Dessutom syftar artikel 122.1 FEUF just till att göra det möjligt för rådet att agera skyndsamt när brådskande situationer så kräver, vilket inte är förenligt med kravet på enhällighet.

53. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast att eftersom förordning 2022/1854 med giltig verkan har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, ska den även anses ha antagits inom ramen för de befogenheter som unionen tilldelats och i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den bestämmelsen, vilket inte kräver enhällighet.

54. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den första frågan ska besvaras så, att förordning 2022/1854, inbegripet kapitel III däri, med giltig verkan har antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF och med iakttagande av de villkor som uppställs i denna bestämmelse för att kunna anta åtgärder på denna grund, och således inom ramen för de befogenheter som tilldelats unionen samt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse.

B. Den andra tolkningsfrågan

55. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri, är ogiltigt på grund av att det strider mot de allmänna principerna om rättssäkerhet, förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter och proportionalitet.( 34 )

56. Vad för det första gäller principen om icke-retroaktivitet framgår det av domstolens fasta praxis att denna princip följer av rättssäkerhetsprincipen, som utgör hinder mot att en ny rättsregel tillämpas retroaktivt, det vill säga på en situation som etablerats innan rättsregeln trätt i kraft.( 35 ) En ny rättsregel ska däremot tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid, liksom på nya situationer. Med förbehåll för principen om att rättsakter inte har retroaktiv verkan, förhåller det sig annorlunda endast när den nya regeln åtföljs av specialbestämmelser som reglerar dess tillämpning i tiden.( 36 ) Även om rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att en unionsrättsakts tillämpning i tiden fastställs till en tidpunkt som föregår dess offentliggörande, kan det dessutom i undantagsfall förhålla sig annorlunda om detta krävs med hänsyn till ett mål av allmänintresse och om berörda personers berättigade förväntningar vederbörligen beaktas.( 37 )

57. Efter detta förtydligande påpekar jag att enligt artikel 22.1 i förordning 2022/1854 trädde förordningen i kraft dagen efter det att den hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning , det vill säga den 8 oktober 2022.

58. Vad närmare bestämt gäller frågan huruvida kapitel III i förordningen eventuellt har en retroaktiv karaktär, konstaterar jag att det i artikel 18 i förordningen föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska tillämpas på övervinster som genererats under de räkenskapsår som avses i artikel 15 i förordningen, det vill säga åren 2022 och/eller 2023.( 38 )

59. Den omständigheten att kapitel III trädde i kraft före utgången av räkenskapsåret 2022 innebär enligt min mening att det tillfälliga solidaritetsbidraget inte har en retroaktiv karaktär.

60. Såsom jag har påpekat i punkt 56 ovan framgår det av domstolens fasta praxis att en ny rättsregel i princip är omedelbart tillämplig på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid, liksom på nya situationer. Detta är enligt min mening fallet i förevarande mål. Tillämpningen av en ny bestämmelse om uttag av avgifter på företags vinster, som antagits under ett räkenskapsår, kan nämligen inte anses reglera en situation som etablerats innan rättsregeln trädde i kraft, eftersom det inte kan fastställas vilket skatteregler som ska tillämpas på dessa vinster förrän efter utgången av räkenskapsåret, när alla vinster har realiserats.

61. Jag erinrar dessutom om att det tillfälliga solidaritetsbidrag som infördes genom förordning 2022/1854 utgör en tillfällig och exceptionell avgift som i sig inte syftar till att avvika från eller ändra befintlig lagstiftning, vilket innebär att den inte kan påverka en etablerad situation som de berörda företagen skulle ha kunnat åberopa.

62. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att medlemsstaternas möjlighet att tillämpa det tillfälliga solidaritetsbidraget på räkenskapsåret 2022 inte strider mot principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter.

63. Vad för det andra gäller rättssäkerhetsprincipen erinrar jag om att denna princip, i likhet med principen om skydd för berättigade förväntningar, kräver att rättsregler ska vara klara och precisa, och att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Enligt denna princip krävs det i synnerhet att en lagstiftning gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de därigenom åläggs och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed.( 39 ) Dessa rättssäkerhetskrav kan emellertid inte förstås så, att de hindrar unionslagstiftaren från att i en bestämmelse använda sig av ett abstrakt juridiskt begrepp. Detta förefaller självklart, eftersom det inte är möjligt att på förhand exakt och specifikt fastställa samtliga situationer som kan uppstå. Rättssäkerhetsprincipen innebär inte heller någon skyldighet att se till att rättsordningen inte förändras över tid, eftersom det står unionslagstiftaren fritt att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning ändra den befintliga lagstiftningssituationen.( 40 )

64. Vad gäller principen om skydd för berättigade förväntningar förutsätter rätten att åberopa denna princip att tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från en behörig och tillförlitlig källa har meddelats den berörde av de behöriga unionsmyndigheterna. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett vederbörande några tydliga försäkringar. En ekonomisk aktör kan inte heller ha berättigade förväntningar på att unionslagstiftaren inte kommer att göra någon som helst ändring av en befintlig situation.( 41 )

65. Av de skäl som jag kommer att redogöra för i följande punkter anser jag att det inte kan slås fast att artiklarna 14 och 15 i förordning 2022/1854 åsidosätter dessa principer.

66. Vad gäller rättssäkerhetsprincipen påpekar jag att ovannämnda bestämmelser på ett tillräckligt klart och precist sätt definierar såväl tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget som villkoren för dess genomförande.( 42 ) De gör det således möjligt för de berörda producenterna att med tillräcklig precision fastställa omfattningen av de skyldigheter som åligger dem, i enlighet med den rättspraxis från domstolen som nämnts i punkt 63 ovan. Eftersom rättssäkerhetsprincipen enligt denna rättspraxis inte innebär att en oförändrad rättsordning ska upprätthållas, kan unionslagstiftaren inte klandras för att i brådskande fall ha vidtagit exceptionella åtgärder för att hantera energikrisen.( 43 )

67. Vad vidare gäller principen om skydd för berättigade förväntningar konstaterar jag att ingen av sökandena i det nationella målet har hävdat att unionslagstiftaren har lämnat tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 64 ovan, om att de övervinster som uppstått till följd av extraordinära omständigheter under energikrisen skulle bibehållas.( 44 ) Dessutom kunde de berörda företagen inte ha några berättigade förväntningar på att sådana extraordinära vinster skulle realiseras, eftersom unionslagstiftaren snabbt ingrep och vidtog brådskande åtgärder som svar på den exceptionella ökningen av gaspriserna.( 45 ) En försiktig och medveten ekonomisk aktör borde nämligen förvänta sig ett sådant ingripande med hänsyn till situationens extraordinära karaktär och dess betydande inverkan inte bara på energimarknaden utan även på ekonomin som helhet. På samma sätt kan en sådan förväntan inte grundas på en vinst som följer av extraordinära omständigheter som en sådan aktör inte kunde ha förväntat sig vid den tidpunkt då denne fattade sitt investeringsbeslut.( 46 )

68. Härav följer att varken rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar kan tolkas så, att de utgör hinder för varje ingripande från myndigheternas sida som syftar till att åtgärda ett marknadsmisslyckande, särskilt när ett sådant ingripande utgör ett brådskande svar på en exceptionell och, per definition, oförutsebar händelse. De berörda företagen kan inte heller med fog göra gällande att en befintlig rättslig eller ekonomisk situation består, eftersom denna situation kan ändras till följd av de behöriga unionsmyndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning.

69. Vad för det tredje och sista gäller proportionalitetsprincipen, som också nämns i den andra frågan, anser jag, av samma skäl som anges i punkt 39 ovan och i punkterna 81–84 nedan, att artiklarna 14 och 15 i förordning 2022/1854 inte strider mot denna princip.

70. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den andra frågan ska besvaras så, att kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri, inte strider mot de allmänna principerna om rättssäkerhet, förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter och proportionalitet.

C. Den tredje tolkningsfrågan

71. Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri, är ogiltigt i den del det strider mot artiklarna 16 och 17 i stadgan.

72. Jag konstaterar att frågan om huruvida de brådskande åtgärder som införts genom förordning 2022/1854 är giltiga mot bakgrund artiklarna 16 och 17 i stadgan redan var en central fråga i målet 2Valorise Ham m.fl., i vilket jag föredrog mitt förslag till avgörande den 16 juli 2026. Även om förevarande mål, till skillnad från det sistnämnda målet, inte avser mekanismen för intäktstak för vissa elproducenter,( 47 ) utan det tillfälliga solidaritetsbidraget, ingår dessa två åtgärder emellertid i ett och samma brådskande sammanhang kopplat till energikrisen, grundar de sig på en gemensam logik för omfördelning av extraordinära vinster som genererats i detta sammanhang och eftersträvar de ett liknande mål, nämligen att mildra effekterna av energikrisen.( 48 )

73. Vad inledningsvis gäller artikel 17 i stadgan erinrar jag om att denna garanterar rätten till egendom. Enligt artikel 17.1 första meningen har var och en rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Enligt domstolens fasta praxis avser det skydd som ges i denna artikel inte rena affärsintressen eller affärsmöjligheter, vars osäkerhet är en naturlig del av den ekonomiska verksamhetens själva natur, utan rättigheter som har ett förmögenhetsvärde, vilka enligt rättsordningen ger en etablerad rättslig ställning som gör det möjligt för rättighetsinnehavaren att självständigt utöva dessa rättigheter för egen räkning.( 49 ) Såsom domstolen redan har slagit fast, i enlighet med artikel 52.3 i stadgan, vari en lägsta skyddsnivå fastställs, ska begreppet egendom, i likhet med vad som framgår av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) avseende artikel 1 i protokoll nr 1 (undertecknat i Paris den 20 mars 1952) till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (undertecknad i Rom den 4 november 1950) (nedan kallad Europakonventionen) tolkas så, att det kan omfatta såväl ”befintlig egendom” som ”tillgångar”, inbegripet fordringar, med stöd av vilka den berörda personen kan göra gällande att han eller hon har åtminstone en ”berättigad förväntning” att faktiskt åtnjuta äganderätten.( 50 ) Domstolen har emellertid även påpekat att det framgår av denna praxis från Europadomstolen att framtida inkomster inte kan anses som ”egendom” som åtnjuter skydd enligt denna artikel annat än om de redan har intjänats, utgör föremål för en säker fordran eller om det föreligger specifika omständigheter som kan motivera att den berörde har en berättigad förväntan att erhålla ett visst förmögenhetsvärde.( 51 )

74. Jag anser till att börja med att det är lämpligt att påpeka att det i förevarande fall inte har bestritts att de ”övervinster” som avses i artiklarna 14 och 15 i förordning 2022/1854 uppfyller kriterierna i ovannämnda praxis från domstolen för att betraktas som egendom i den mening som avses i artikel 17 i stadgan. De omfattas därför av tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Eftersom det är utrett att de berörda producenterna faktiskt har haft de intäkter som omfattas av taket och att de först i senare skede har tagits ifrån dem, ska intäkterna nämligen betraktas som ”egendom” i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, trots att de är exceptionella och osäkra.( 52 )

75. Enligt domstolens fasta praxis är den rätt till egendom som garanteras genom artikel 17 i stadgan inte en absolut rättighet, och dess utövande kan bli föremål för inskränkningar för att tillgodose mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen.( 53 ) Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag, vara förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Av Europadomstolens praxis framgår även att beskattning i princip utgör ett åsidosättande av den rättighet som garanteras i artikel 1 första stycket i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, eftersom beskattningen innebär att den berörda personen blir av med den summa som vederbörande ska betala.( 54 ) Av sistnämnda rättspraxis följer även att det vid varje ingrepp i rätten till egendom, inbegripet ingrepp som följer av en åtgärd som syftar till att säkerställa betalning av skatt, ska göras en ”skälig avvägning” mellan de krav som följer av gemenskapens allmänintresse och kraven på skydd för den enskildes grundläggande rättigheter.( 55 ) Den ekonomiska skyldighet som uppkommer genom uttag av skatter eller avgifter kan således påverka rätten till egendom om den ålägger den berörda personen eller enheten en ”orimlig börda” eller ”i grunden påverkar deras ekonomiska situation”.( 56 )

76. Även om det är ostridigt att det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom kapitel III i förordning 2022/1854 utgör ett ingrepp i de berörda producenternas rätt till egendom, anser jag ändå att detta ingrepp i förevarande fall uppfyller villkoren för att vara tillåtet.

77. Innan jag övergår till bedömningen av giltigheten av de relevanta bestämmelserna i detta kapitel mot bakgrund av artiklarna 16 och 17 i stadgan erinrar jag om att unionslagstiftaren, med hänsyn till det ekonomiska och sociala sammanhang i vilket det tillfälliga solidaritetsbidraget antogs förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt när dennes ingripande innebar val av politisk, ekonomisk och social art och komplicerade bedömningar i en situation av brådskande karaktär.( 57 ) Följaktligen kan lagenligheten av en åtgärd på ett sådant område endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar.( 58 )

78. I förevarande fall konstaterar jag för det första att närmare föreskrifter för tillämpning av det tillfälliga solidaritetsbidraget, bland annat beräkningsgrunden och den procentsats som ska tillämpas, uttryckligen föreskrivs i förordning 2022/1854 och definieras på ett klart, precist och detaljerat sätt i artiklarna 15 och 16 däri.( 59 )

79. Vad för det andra gäller kravet på att ingreppet i fråga ska vara förenligt med det väsentliga innehållet i den skyddade rättigheten, anser jag att även detta krav är uppfyllt i förevarande fall. Jag påpekar i detta avseende att de brådskande åtgärder som vidtagits med tillämpning av förordning 2022/1854nvarken avser de berörda företagens tillgångar eller deras ”ordinarie” intäkter, utan är begränsade till de exceptionella vinster som energikrisen gett upphov till och som dessa företag inte rimligen kunde ha förväntat sig.( 60 ) Närmare bestämt ska, i enlighet med artikel 16 i förordningen, det tillfälliga solidaritetsbidraget fastställas till minst 33 procent och beräknas på grundval av ”övervinster”, som i artikel 2.18 i förordningen definieras som de vinster som överstiger en ökning på 20 procent av de skattepliktiga vinsterna under de fyra räkenskapsår som inleds den 1 januari 2018 eller senare. Dessutom ska tillämpningsområdet för detta bidrag begränsas till företag och fasta driftsställen i unionen som är verksamma inom de sektorer som avses i artikel 15 i samma förordning och som erhåller minst 75 procent av sin omsättning från ekonomisk verksamhet inom utvinning, gruvdrift, raffinering av olja eller tillverkning av stenkolsprodukter, enligt artikel 2.17 i förordningen.

80. För det tredje påpekar jag att det tillfälliga solidaritetsbidraget eftersträvar ett mål av allmänintresse för unionen, nämligen att mildra effekterna av de höga energipriserna, vilket framgår av artikel 1 i förordning 2022/1854. Av bland annat av artiklarna 14 och 17 och skälen 13, 14, 50, 51 och 64 i denna förordning följer att detta bidrag avser övervinster som gjorts av vissa företag som på grund av energikrisen har haft exceptionellt stora vinster, för att möjliggöra en riktad omfördelning av dessa vinster till elslutkunderna. Syftet med denna omfördelning är således att mildra energikrisens effekter på den inre marknaden och säkerställa energi till överkomliga priser för hushållen. Det tillfälliga solidaritetsbidraget har således en direkt och tydlig koppling till det huvudsakliga mål som eftersträvas med nämnda förordning.( 61 )

81. Vad för det fjärde gäller proportionalitetsprincipen erinrar jag om att denna innebär att unionens institutioner i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.( 62 )

82. De extraordinära åtgärder som unionslagstiftaren har infört genom förordning 2022/1854 är emellertid strikt begränsade i tiden.( 63 ) Det framgår nämligen av artikel 18 i denna förordning att det tillfälliga solidaritetsbidraget endast avser övervinster som genererats under räkenskapsåren 2022 och/eller 2023.

83. Vad vidare gäller omfattningen av ingreppet i rätten till egendom i förhållande till det eftersträvade målet, förtydligar jag, så som jag påpekat i punkt 79 ovan, att även om det tillfälliga solidaritetsbidraget har fastställts till en sats på minst 33 procent och det fortfarande står medlemsstaterna fritt att tillämpa en högre procentsats än den som föreskrivs i artikel 16 i förordning 2022/1854, är denna sats endast tillämplig på ”övervinster”, det vill säga exceptionella vinster som uppstått till följd av yttre omständigheter kopplade till krissituationen. Jag konstaterar även att parametrarna för detta bidrag förefaller ha utformats för att bibehålla den vinstmarginal för de berörda företagen som inte följer av dessa särskilda omständigheter. Den omständighet som den hänskjutande domstolen har påpekat, det vill säga att det i förordning 2022/1854 inte fastställs någon övre gräns för den sats som anges i artikel 16, innebär inte i sig att giltigheten av de relevanta bestämmelserna i denna förordning om det tillfälliga solidaritetsbidraget ska ifrågasättas. Så som framgår av punkt 79 ovan gäller detta bidrag nämligen dels endast vissa företag som har uppnått vinster som överstiger vad de normalt kunde förvänta sig, dels endast en del av dessa exceptionella vinster

84. Härav följer att unionslagstiftaren, genom att välja att eftersträva det mål av allmänintresse som eftersträvas med förordning 2022/1854, nämligen att mildra effekterna av exceptionellt höga energipriser, genom exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder, har sett till att begränsa ingreppet i de berörda företagens rätt till egendom och undvika att den ekonomiska börda som detta medför blir orimlig. Det tillfälliga solidaritetsbidraget går således inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

85. Vad slutligen gäller artikel 16 i stadgan, som rör näringsfriheten, föreskrivs i denna artikel att denna frihet ska erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. Enligt domstolens fasta praxis omfattar det skydd som denna artikel ger bland annat rätten för varje företag att, inom ramen för de begränsningar som följer av det ansvar som företaget har för sina egna handlingar, fritt disponera över sina ekonomiska, tekniska och finansiella resurser.( 64 ) Denna frihet, som inte är en absolut rättighet, kan dessutom bli föremål för myndighetsingrepp som i allmänintresset begränsar hur ekonomisk verksamhet får bedrivas. Denna omständighet har betydelse bland annat för hur unionslagstiftningen och nationell lagstiftning och praxis ska bedömas i förhållande till proportionalitetsprincipen enligt artikel 52.1 i stadgan.( 65 )

86. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan införandet av det tillfälliga solidaritetsbidraget inte i sig anses utgöra en begränsning av de berörda producenternas utövande av sin näringsfrihet. Om detta bidrag, på de villkor som anges i artiklarna 15 och 16 i förordning 2022/1854, tillämpas på ”övervinster” till följd av exceptionella omständigheter, förefaller detta bidrag nämligen varken kunna påverka de berörda företagens investeringskapacitet eller deras frihet att bedriva sin ekonomiska verksamhet.( 66 ) Jag erinrar om att nämnda bidrag endast avser en del av dessa företags vinster, det vill säga de vinster som, i enlighet med artikel 15 i förordningen, överstiger deras genomsnittliga skattepliktiga vinster med mer än 20 procent under åren 2018–2021. I skäl 54 i förordningen preciseras att detta tillvägagångssätt syftar till att säkerställa att en del av vinstmarginalen, som inte beror på den oförutsebara utvecklingen på energimarknaderna till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, kan användas av de berörda unionsföretagen och fasta driftsställena för framtida investeringar eller för att säkerställa deras finansiella stabilitet.

87. Även om domstolen skulle anse att det tillfälliga solidaritetsbidraget kan begränsa utövandet av den näringsfrihet som stadfästs i artikel 16 i stadgan, anser jag under alla omständigheter att en sådan begränsning är motiverad av samma skäl som dem som angetts i punkterna 78–84 ovan.( 67 )

88. Mot bakgrund av denna bedömning anser jag att det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854 inte medför en orimlig börda för sökandena i det nationella målet och inte, mot bakgrund av de mål av allmänintresse som eftersträvas, utgör ett oproportionerligt ingrepp i deras näringsfrihet eller rätt till egendom. Denna slutsats tar även hänsyn till det särskilda brådskande sammanhang i vilket den åtgärd som är aktuell i det nationella målet antogs, allvaret i den situation som den avsåg att vara ett svar på samt dess exceptionella och tillfälliga karaktär.

89. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den tredje frågan ska besvaras så, att kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri, inte strider mot artiklarna 16 och 17 i stadgan.

D. Den fjärde tolkningsfrågan

90. Genom sin fjärde fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de allmänna principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet utgör hinder för att det i en medlemsstats lagstiftning, som antogs och offentliggjordes efter den 31 december 2022 och trädde i kraft den 2 augusti 2023, föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854 ska tillämpas på räkenskapsåren 2022 och 2023.( 68 )

91. Till att börja med konstaterar jag att en liknande fråga ställdes såväl i det mål som avgjordes genom domen i målet Electrabel m.fl.( 69 ) som i målet 2Valorise Ham m.fl., avseende den belgiska lagstiftning som genomför förordning 2022/1854. Jag påpekar emellertid att till skillnad från dessa två mål är det i förevarande mål inte fråga om tillämpningen av en brådskande åtgärd som införts genom denna förordning utanför dess tillämpningsområde i tiden.( 70 ) Däremot avser förevarande mål tillämpningen av en sådan åtgärd under en period som omfattas av förordningen, i en situation där en medlemsstat har dröjt med att införliva förordningen med sin nationella rättsordning.

92. Jag understryker till att börja med att det inte är domstolens sak att i ett förfarande som inletts med stöd av artikel 267 FEUF ta ställning till förenligheten mellan nationella rättsregler och unionsrättsliga bestämmelser, men att den likväl är behörig att förse den nationella domstolen med alla upplysningar om tolkningen av unionsrätten som denna kan behöva för att kunna bedöma om de nationella bestämmelserna är förenliga med unionsbestämmelserna.( 71 )

93. Såsom jag erinrade om i samband med bedömningen av den andra frågan utgör rättssäkerhetsprincipen hinder för att det fastställs att en unionsrättsakt ska börja gälla från en tidpunkt före dess offentliggörande, med tanke på att det i undantagsfall kan förhålla sig annorlunda, om detta krävs med hänsyn till ett mål av allmänintresse och om berörda personers berättigade förväntningar vederbörligen beaktas.( 72 )

94. Jag preciserar dessutom att de krav som följer av skyddet för de allmänna principer som erkänns i unionens rättsordning, däribland rättssäkerhetsprincipen, även ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför bestämmelser i unionsrätten.( 73 ) Så är bland annat fallet med 2023 års lag, som, såsom framgår av dess rubrik och av beslutet om hänskjutande, har infört de åtgärder som behövs för att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i kapitel III i förordning 2022/1854. Härav följer att principen om icke-retroaktivitet även är tillämplig på en sådan lagstiftning, i enlighet med den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 56 ovan.

95. I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en sådan lagstiftning som 2023 års lag är förenlig med dessa båda principer, eftersom det i förordningen föreskrivs att ett tillfälligt solidaritetsbidrag ska tillämpas på räkenskapsåren 2022 och 2023, trots att förordningen antogs och offentliggjordes först efter den 31 december 2022 och trädde i kraft först den 2 augusti 2023.( 74 )

96. Jag påpekar till att börja med att frågan om huruvida 2023 års lag har retroaktiv verkan inte uppkommer när det gäller tillämpningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget på räkenskapsåret 2023. En sådan tillämpning innebär nämligen att en ny rättsregel tillämpas på en rättslig situation som ännu inte har uppstått eller är ny, i den mening som avses i den praxis från domstolen som det hänvisats till i punkt ovan. Det förhåller sig emellertid annorlunda med räkenskapsåret 2022.( 75 ) Vad gäller 2023 års lag, som undertecknades den 17 juli 2023 och trädde i kraft den 2 augusti samma år, är denna nämligen även tillämplig på detta räkenskapsår, trots att detta redan hade avslutats när lagen antogs och trädde i kraft. Den ska följaktligen anses ha retroaktiv verkan.

97. Av de skäl som anges i följande punkter ovan anser jag emellertid att rättssäkerhetsprincipen inte har åsidosatts i förevarande fall, eftersom de två villkor som domstolen uppställt för att i undantagsfall tillämpa en rättsregel retroaktivt är uppfyllda, nämligen att ett mål av allmänintresse kräver det och att de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen beaktas.

98. För det första anser jag att det är odiskutabelt att förordning 2022/1854, i vilken det bland annat föreskrivs att det tillfälliga solidaritetsbidraget ska införas, eftersträvar ett mål av allmänintresse. Såsom har angetts i punkt 84 ovan utgör detta bidrag nämligen en brådskande, extraordinär och tillfällig krisåtgärd som syftar till att mildra effekterna av energikrisen. Det är i än högre grad motiverat att tillämpa detta bidrag på de vinster som realiserats under räkenskapsåret 2022, eftersom dessa vinster var direkt kopplade till energikrisen.( 76 )

99. Vad för det andra gäller principen om skydd för berättigade förväntningar anser jag, av samma skäl som angetts i punkterna 67 och 68 ovan, att denna även har iakttagits i förevarande fall. Det finns inte heller några uppgifter i handlingarna i målet som gör det möjligt att anse att de irländska myndigheterna har underlåtit att iaktta denna princip.

100. Jag förtydligar dessutom att domstolen, vid bedömningen av huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar har iakttagits i förhållande till de berörda företagen, redan har slagit fast, med avseende på en nationell lagstiftning som genomför unionsrätten, att det konkret ska tas hänsyn de informationssätt som normalt används i den medlemsstat som antagit regleringen samt omständigheterna i det aktuella fallet.( 77 ) Utöver de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande och som syftar till att visa att denna princip faktiskt har iakttagits,( 78 ) antogs förordning 2022/1854 i oktober 2022( 79 ) och föreskrevs det i denna uttryckligen att det tillfälliga solidaritetsbidraget skulle tillämpas på räkenskapsåret 2022.( 80 ) Jag anser därför att sökandena i det nationella målet inte med framgång kan göra gällande berättigade förväntningar på att de övervinster som gjorts under detta räkenskapsår ska bibehållas eller att detta bidrag inte ska tillämpas på dessa vinster.( 81 )

101. Jag påpekar slutligen att ingen av de ytterligare omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till inom ramen för sin fjärde fråga förefaller kunna påverka bedömningen ovan, mot bakgrund av domstolens ovannämnda praxis angående rättssäkerhet, icke-retroaktivitet och skydd för berättigade förväntningar.( 82 )

102. Med förbehåll för den prövning av de faktiska omständigheterna som det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att göra förefaller följaktligen de berörda företagens berättigade förväntningar vederbörligen ha beaktats vid den retroaktiva tillämpningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget på räkenskapsåret 2022.

103. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den fjärde frågan ska besvaras på följande sätt: De allmänna principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att tillämpa det tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854 på räkenskapsåren 2022 och 2023, när denna tillämpning föreskrivs i en nationell lagstiftning som antogs och offentliggjordes efter den 31 december 2022 och trädde i kraft den 2 augusti 2023.

E. Den femte tolkningsfrågan

104. Genom sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artiklarna 16 och 17 i stadgan samt proportionalitetsprincipen utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, i vilken satsen för detta bidrag fastställs till 75 procent och förluster som gjorts före 2018 ska undantas från beräkningen av beskattningsunderlaget.( 83 )

105. Jag konstaterar till att börja att förordning 2022/1854 ger medlemsstaterna ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av de brådskande åtgärder som föreskrivs i förordningen, inbegripet de åtgärder som avser bestämmelserna om det tillfälliga solidaritetsbidraget.( 84 ) I artikel 16.1 i nämnda förordning fastställs således endast en minimisats på 33 procent för detta bidrag, och ingen maximisats. I skäl 54 i förordningen preciseras att det står medlemsstaterna fritt att tillämpa en sats som är högre än 33 procent och att de kan fastställa den sats de föredrar och anser vara godtagbar och lämplig enligt sina nationella rättssystem.

106. Vad gäller den omständigheten att förluster som gjorts före år 2018 inte ska beaktas vid beräkningen av beskattningsunderlaget för det tillfälliga solidaritetsbidraget påpekar jag att varken hanteringen av förluster från tidigare räkenskapsår( 85 ) eller möjligheten att dra av dessa förluster för att fastställa övervinsterna för åren 2022 och/eller 2023 regleras i förordning 2022/1854. Denna fråga omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning, vilket bland annat framgår av skäl 55 i förordningen.

107. Av det ovan anförda följer således att nämnda förordning i princip inte utgör hinder för en sådan åtgärd som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det dels föreskrivs en solidaritetsbidragssats på 75 procent, dels föreskrivs att förluster som gjorts före år 2018 ska undantas från beräkningen av beskattningsunderlaget för det tillfälliga solidaritetsbidraget.

108. Efter dessa förtydliganden kommer jag nu att pröva den fråga som central för den femte tolkningsfrågan, det vill säga huruvida de metoder för beräkning av det tillfälliga solidaritetsbidraget som fastställts av den irländska lagstiftaren är förenliga med artiklarna 16 och 17 i stadgan. Av titeln på och innehållet i 2023 års lag framgår nämligen att denna genomför unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, vilket innebär att stadgan är tillämplig på det nationella målet. Den nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna som föreskrivs i stadgan måste följaktligen vara uppnådd vid ett sådant införlivande, oberoende av vilket utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har.( 86 )

109. Den bedömning som inom ramen för den tredje tolkningsfrågan ska göras av huruvida det tillfälliga solidaritetsbidrag som föreskrivs i förordning 2022/1854 är förenligt med artiklarna 16 och 17 i stadgan kan följaktligen överföras på 2023 års lag, under förutsättning att hänsyn tas till särdragen hos den åtgärd som medlemsstaten har valt vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har tilldelats genom denna förordning.( 87 )

110. Av de skäl som jag kommer att redogöra för i följande punkter, och med förbehåll för de konstateranden som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, anser jag att de särdrag som enligt beslutet om hänskjutande kännetecknar det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom 2023 års lag inte kan anses utgöra ett åsidosättande av artiklarna 16 och 17 i stadgan.

111. Det råder knappast något tvivel om att det första av de krav som anges i artikel 52.1 i stadgan, enligt vilket det krävs att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska vara föreskriven i lag, är uppfyllt i förevarande fall. Det tillfälliga solidaritetsbidraget infördes nämligen genom 2023 års lag, i vilken solidaritetsbidragssatsen uttryckligen fastställdes till 75 procent och det dessutom fastställdes vilka regler som gäller vid beaktandet av tidigare förluster vid beräkningen av beskattningsunderlaget. Av liknande skäl som dem som anförts inom ramen för den tredje frågan, bland annat i punkt 79 ovan, förefaller denna åtgärd dessutom vara förenlig med det väsentliga innehållet i den näringsfrihet och rätt till egendom som garanteras i artiklarna 16 och 17 i stadgan, och eftersträva ett mål av allmänintresse.

112. Vad vidare gäller frågan huruvida 2023 års lag är proportionerlig i förhållande till artiklarna 16 och 17 i stadgan, ska det bedömas huruvida det tillfälliga solidaritetsbidraget inte går utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå det mål av allmänintresse som eftersträvas med förordning 2022/1854. Enligt min mening gör emellertid ingen av de omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till det möjligt att anse att detta krav inte är uppfyllt i förevarande fall.

113. Jag erinrar i detta avseende om att Europadomstolen har slagit fast att staterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på skatteområdet och att Europadomstolen respekterar den bedömning som lagstiftaren har gjort i sådana frågor, såvitt den inte saknar skälig grund.( 88 ) Med beaktande av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över vid genomförandet av förordning 2022/1854, vilket det erinrats om i punkt 105ovan, är det enligt samma logik endast åtgärder som är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning som kan bli föremål för sanktioner.

114. Vad för det första gäller själva solidaritetsbidragssatsen påpekar jag att denna inte är tillämplig på de berörda företagens samtliga vinster, utan endast på deras så kallade övervinster, vilket innebär att dessa företag behåller en del av sina vinster. Det framgår inte heller av ovannämnda praxis från Europadomstolen att en solidaritetsbidragssats på 75 procent i sig skulle vara alltför hög eller konfiskatorisk.( 89 ) Som jag påpekat i punkt 82 ovan är det aktuella bidraget dessutom av tillfällig karaktär och ska endast tillämpas under två uttryckligen angivna räkenskapsår.

115. Vad gäller proportionalitetsbedömningen tillägger jag att i enlighet med artikel 16.2 i förordning 2022/1854 ska det tillfälliga solidaritetsbidraget tillämpas ”utöver” de ordinarie skatter och avgifter som är tillämpliga enligt en medlemsstats nationella rätt och oberoende av desamma. Jag påpekar i detta avseende att det följer av Europadomstolens praxis att räckvidden av en skatteåtgärd ska bedömas konkret, mot bakgrund av dess konsekvenser för den berörda skattskyldiga personen, med beaktande av den effektiva solidaritetsbidragssats som tillämpas på de berörda företagen snarare än enbart den nominella solidaritetsbidragssats som föreskrivs i lagstiftningen.( 90 )

116. Domstolen konstaterar i förevarande fall att det framgår av beslutet om hänskjutande att sökandena i det nationella målet varken var skyldiga att betala bolagsskatt eller några andra obligatoriska avgifter till de irländska skattemyndigheterna på sina skattepliktiga vinster under åren 2022 och 2023 på grund av att de kunde göra avdrag för historiska förluster. Det irländska solidaritetsbidraget förefaller således i praktiken vara den enda skatt som sökandena ska betala på sina totala vinster för år 2022, vilket innebär att den totala effektiva solidaritetsbidragssatsen på deras vinster i själva verket uppgick till 25,2 procent.

117. Vad för det andra gäller uteslutandet av sökandenas förluster före år 2018 från beräkningen av beskattningsunderlaget för det aktuella bidraget, finns det inget i de handlingar som ingetts till domstolen som tyder på att detta undantag skulle strida mot artiklarna 16 och 17 i stadgan, att det skulle gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet eller att detta mål skulle kunna uppnås genom en mindre ingripande åtgärd.

118. Jag förtydligar att 2023 års lag gör det möjligt att vid beräkningen av övervinster dra av förluster som uppkommit från och med år 2018. Historiska förluster från tidigare räkenskapsår, inbegripet de som uppkommit före år 2018, är dessutom fortsatt avdragsgilla vid beräkningen av den normala bolagsskatten och får fortsätta att dras av under de följande räkenskapsåren. Så som jag påpekat i punkt 116 ovan är det dessutom ostridigt att sökandena i det nationella målet, med hänsyn till storleken på de historiska förluster som de fortfarande kan dra av, inte kommer att betala bolagsskatt eller någon annan skatt på de vinster som gjorts under räkenskapsåren 2022 och 2023. Härav följer att dessa vinsters enda bidrag till statsbudgeten följer av det tillfälliga solidaritetsbidraget, och detta endast på grund av att förluster före år 2018 ska undantas från beräkningen av beskattningsunderlaget.

119. Om Irland hade medgett avdrag för förluster som uppkommit före år 2018, skulle det aktuella bidragsbeloppet från de berörda företagen följaktligen ha blivit avsevärt mindre eller till och med varit noll, vilket skulle ha äventyrat finansieringen av de nationella stödåtgärderna till hushåll och företag. Det argument från den irländska regeringen som jag finner särskilt relevant är att om förluster före år 2018 hade beaktats skulle detta, med hänsyn till de mycket stora förlusterna till följd av de initiala investeringarna från företag inom energisektorn, ha lett till att bidragsbeloppet hade blivit avsevärt mindre eller till och med varit noll, vilket hade kunnat äventyra uppnåendet av det mål som eftersträvas med förordning 2022/1854.

120. För det tredje anser jag slutligen att flera andra omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till även kan anföras till stöd för eller åtminstone inte går att använda för att ifrågasätta ovannämnda proportionalitetsbedömning. Detta gäller bland annat den omständigheten att de belopp som uppburits är mycket lägre än medlemsstatens utgifter och den omständigheten att det tillfälliga solidaritetsbidraget inte avskräcker vissa av sökandena i det nationella målet från att fortsätta sin verksamhet i Irland.( 91 )

121. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den femte frågan ska besvaras på följande sätt: Artiklarna 16 och 17 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, i vilken satsen för detta bidrag fastställs till 75 procent och förluster som gjorts före år 2018 undantas från beräkningen av beskattningsunderlaget.

V. Förslag till avgörande

122. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de frågor som ställts av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) ska besvaras på följande sätt:

1) Rådets förordning (EU) 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna, inbegripet kapitel III däri, har med giltig verkan antagits med stöd av artikel 122.1 FEUF, med iakttagande av de krav som uppställs däri, och således inom ramen för de befogenheter som tilldelats unionen samt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse.

2) Kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri,

ska tolkas så,

att det inte strider mot de allmänna principerna om rättssäkerhet, förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter och proportionalitet.

3) Kapitel III i förordning 2022/1854, och särskilt artiklarna 14 och 15 däri,

ska tolkas så,

att det inte strider mot artiklarna 16 och 17 i stadgan.

4) De allmänna principerna om rättssäkerhet och icke-retroaktivitet

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för att tillämpa det tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854 på räkenskapsåren 2022 och 2023, när denna tillämpning föreskrivs i en nationell lagstiftning som antogs och offentliggjordes efter den 31 december 2022 och trädde i kraft den 2 augusti 2023.

5) Artiklarna 16 och 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om genomförande av det obligatoriska tillfälliga solidaritetsbidrag som avses i artikel 14.1 i förordning 2022/1854, i vilken satsen för detta bidrag fastställs till 75 procent och enligt vilken förluster som gjorts före år 2018 inte ska beaktas vid beräkningen av beskattningsunderlaget.

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261 I, 2022, s. 1).

3 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, Electrabel m.fl. (C‑633/23, EU:C:2025:991) (nedan kallad domen i målet Electrabel m.fl.), och dom av den 22 januari 2026, Secab (C‑423/23, EU:C:2026:32) (nedan kallad domen i målet Secab), mål i vilka jag har utarbetat förslag till avgörande. Se även mina förslag till avgörande i de förenade målen Axpo Energy Romania och PPC Renewables Romania (C‑251/24 och C‑392/24, EU:C:2026:521), och i målet 2Valorise Ham m.fl. (C‑467/24, EU:C:2026:608) (nedan kallad domen i målet 2Valorise Ham m.fl.). Förordning 2022/1854 är för övrigt föremål för flera pågående mål om ogiltigförklaring vid tribunalen. Se målen, Electrawinds Shabla South/rådet (T‑759/22), Vermilion Energy Netherlands m.fl./rådet (T‑775/22), Vermilion Exploration and Production Ireland och Vermilion Energy Ireland/rådet (T‑795/22), ExxonMobil Producing Netherlands och Mobil Erdgas Erdöl/rådet (T‑802/22), och Petrogas E&P Netherlands/rådet (T‑803/22).

4 Till viss del ger dessa två mål upphov till frågor som är identiska med eller liknar de frågor som ställts i förevarande mål, i den mån dessa rör bestämmelserna i förordning 2022/1854 om det tillfälliga solidaritetsbidraget och motsvarande nationella åtgärder. I likhet med målet Varo Energy Belgium m.fl. (C‑358/24) rör förevarande mål dessutom giltigheten av den rättsliga grund på vilken denna förordning antogs, särskilt när det gäller användningen av artikel 122.1 FEUF för att anta kapitel III i förordningen.

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 20 december 2006 om fastställande av den statistiska näringsgrensindelningen Nace rev. 2 och om ändring av rådets förordning (EEG) nr 3037/90 och vissa EG-förordningar om särskilda statistikområden (EUT L 393, 2006, s. 1).

6 Denna lag trädde i kraft genom en förordning från 2023 med titeln ”Energy (Windfall Gains in the Energy Sector) (Temporary Solidarity Contribution) Act 2023 (Commencement) Order 2023” (dekret om energilagen (exceptionella vinster i energisektorn) (tillfälligt solidaritetsbidrag) (ikraftträdande)) (S.I. n o 388 från 2023).

7 Det rör sig närmare bestämt om Vermilion Energy Ireland Ltd, Vermilion Exploration and Production Ireland Ltd och Vermilion Energy Corrib Ireland Ltd.

8 Det vill säga Minister for the Environment, Climate and Communications (ministern för miljö, klimat och kommunikationer, Irland), Irland och Attorney General (riksåklagaren, Irland).

9 Se dom av den 11 juni 2026, Centro Petroli Roma (C‑386/24, EU:C:2026:471, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

10 Svaret på denna fråga riskerar nämligen att undergräva den rättsliga grunden för denna lag och kan således påverka skyldigheten för sökandena i det nationella målet att betala bidraget.

11 Det rättsliga sammanhang i vilket en ny lagstiftning ingår kan bidra till att klargöra det mål som eftersträvas med den. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑157/21, EU:C:2022:98, punkterna 121 och 122 samt där angiven rättspraxis).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Landeshauptstadt Wiesbaden (C‑61/22, EU:C:2024:251, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis).

13 Artikel 122.1 FEUF har nämligen även använts som rättslig grund för flera andra unionsakter som antagits för att hantera krissituationer utanför energiområdet, bland annat under migrationskrisen (se rådets förordning (EU) 2016/369 av den 15 mars 2016 om tillhandahållande av krisstöd inom unionen (EUT L 70, 2016, s. 1)) och under covid-19-pandemin (se, bland annat, rådets förordning (EU) 2020/521 av den 14 april 2020 om aktivering av krisstöd enligt förordning (EU) 2016/369 och om ändring av dess bestämmelser med hänsyn till covid-19-utbrottet (EUT L 117, 2020, s. 3)).

14 Se, bland annat, skälen 13 och 14 i förordning 2022/1854.

15 Se skälen 6, 7 och 9 och artikel 1 i förordning 2022/1854.

16 Se skäl 13 i förordning 2022/1854.

17 Se, analogt, dom av den 24 oktober 1973, Rewe Zentral (10/73, EU:C:1973:111, punkt 15).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Polen/parlamentet och rådet (C‑157/21, EU:C:2022:98, punkt 354 och där angiven rättspraxis).

19 Se skälen 14, 51 och 57 i förordning 2022/1854.

20 Se skäl 54 i förordning 2022/1854. Se även punkterna 83 och 84 ovan.

21 Se, bland annat, artikel 3.3 FEU. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598 punkterna 38 och 41).

22 Av domstolens praxis följer även att tillämpningen av solidaritetsprincipen inte innebär att unionens politik inte i något fall får ha en negativ inverkan på en medlemsstats särskilda intressen på det berörda området. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkterna 44, 49, 53 och 73).

23 Se artikel 194.1 FEUF.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2017, Anagnostakis/kommissionen (C‑589/15 P, EU:C:2017:663, punkt 71).

25 Själva begreppet solidaritet ska förstås som något som omfattar såväl medlemsstaterna som slutkonsumenterna. Det är nämligen svårt att föreställa sig att ”andan av solidaritet” skulle kunna skiljas från de nationella konsumenternas intressen, som den i slutändan också måste gynna.

26 Se, bland annat, skälen 6, 7, 14 och 57 och artikel 17 i förordning 2022/1854.

27 Se punkt 28 ovan.

28 Se artiklarna 114.2 och 194.3 FEUF, genom vilka ett annat förfarande för åtgärder på energiområdet införs som är av ” främst fiskal karaktär ” (min kursivering).

29 Se dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade konungariket (C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 97), av vilken det framgår att direkt beskattning främst omfattas av medlemsstaternas behörighet, men att denna omständighet inte utgör hinder för att unionen kan utöva befogenheter på detta område, vilket för övrigt har varit föremål för harmoniseringsåtgärder inom vissa sektorer (se, i detta avseende, dom av den 8 november 2022, Fiat Chrysler Finance Europe/kommissionen, C‑885/19 P och C‑898/19 P, EU:C:2022:859, punkt 73). Dessutom har flera direktiv om direkt beskattning antagits på grundval av artikel 115 FEUF (se, bland annat, rådets direktiv (EU) 2022/2523 av den 14 december 2022 om säkerställande av en global minimiskattenivå för multinationella koncerner och storskaliga nationella koncerner i unionen (EUT L 328, 2022, s. 1)).

30 Se, bland annat, dom av den 24 oktober 1973, Balkan-Import-Export (5/73, EU:C:1973:109, punkterna 14 och 15).

31 Se, analogt, dom av den 24 oktober 1973, Balkan-Import-Export (5/73, EU:C:1973:109, punkt 15), och dom av den 24 oktober 1973, Rewe Zentral (10/73, EU:C:1973:111, punkt 15). Detta förbehåll skulle däremot kunna anses avse andra bestämmelser i EUF-fördraget som särskilt är avsedda att hantera brådskande situationer, såsom artiklarna 66, 78.3, 143.2, 213 och 222 FEUF.

32 Se dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet (C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 80).

33 Se dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan) (C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 38).

34 Vad gäller rättssäkerhetsprincipen preciserar jag att Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien), i målet 2Valorise Ham m.fl., redan har hänskjutit en liknande fråga till EU-domstolen om giltigheten av artiklarna 6.1 och 7.1 e i förordning 2022/1854, som rör mekanismen för intäktstak för vissa elproducenter. Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i det målet (C‑467/24, EU:C:2026:608, punkterna 112–117) (nedan kallat mitt förslag till förhandsavgörande i målet 2Valorise Ham m.fl.).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND (C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

36 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND (C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2022, VYSOČINA WIND (C‑181/20, EU:C:2022:51, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

38 I förevarande fall uppkommer frågan om en eventuell retroaktiv tillämpning av det tillfälliga solidaritetsbidraget endast för räkenskapsåret 2022. Tillämpningen av detta bidrag för räkenskapsåret 2023 kan nämligen inte ge förordning 2022/1854 retroaktiv verkan, eftersom förordningen antogs innan detta räkenskapsår inleddes.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpyanskiy m.fl./rådet (C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 188 och där angiven rättspraxis).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaketet) (C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkterna 158, 159 och 162 samt där angiven rättspraxis).

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaketet) (C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkterna 616 och 617 samt där angiven rättspraxis).

42 Artiklarna 14 och 15 i förordning 2022/1854 definierar på ett tydligt och detaljerat sätt ramarna för tillämpningen av det tillfälliga solidaritetsbidrag som införs genom denna förordning. Närmare bestämt anges det tillräckligt tydligt i artikel 14 i förordningen vilka verksamhetssektorer som ska omfattas av bidraget, hur bidraget ska beräknas och i vilka fall vissa företag kan undantas.

43 Se mitt förlag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (punkt 115).

44 Se, för ett liknande resonemang, mina förslag till avgörande i målen Secab (C‑423/23, EU:C:2025:63, punkterna 52 och 53 samt där angiven rättspraxis) och 2Valorise Ham m.fl. (punkt 116).

45 Jag konstaterar i detta avseende att kommissionen redan den 8 mars 2022 hade offentliggjort meddelandet ”RepowerEU: Gemensamma europeiska åtgärder för säkrare och hållbarare energi till ett mer överkomligt pris” (COM(2022) 108 final, s. 5), där olika åtgärder för att hantera energikrisen efterlystes, däribland möjligheten för medlemsstaterna att anta tillfälliga skatteåtgärder vid exceptionella vinster.

46 Det tillfälliga solidaritetsbidrag som införts genom förordning 2022/1854 avser nämligen ”övervinster”, vilka motsvarar exceptionella vinster till följd av oförutsebara omständigheter som påverkade energimarknaderna och som de berörda företagen därför inte rimligen kunde ha förutsett.

47 Se artiklarna 6–8 i förordning 2022/1854.

48 Jag erinrar i detta avseende om att den hänskjutande domstolen, genom den fjärde och den sjätte frågan i målet 2Valorise Ham m.fl., i huvudsak ville få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning 2022/1854 var giltig mot bakgrund av artiklarna 16 och 17 i stadgan, i den del det i denna bestämmelse föreskrevs en avgift på 100 procent av överintäkterna från marknaden. Se mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (punkterna 64–76 och 89–102).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, Federazione nazionale delle imprese elettrotecniche ed elettroniche (Anie) m.fl. (C‑798/18 och C‑799/18, EU:C:2021:280, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, Federazione nazionale delle imprese elettrotecniche ed elettroniche (Anie) m.fl. (C‑798/18 och C‑799/18, EU:C:2021:280, punkterna 33 och 36), och dom av den 5 september 2024, Novo Banco m.fl. (C‑498/22–C‑500/22, EU:C:2024:686, punkt 112).

51 Se dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen (C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 61).

52 Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (punkt 66).

53 Se dom av den 10 september 2024, Neves 77 Solutions (C‑351/22, EU:C:2024:723, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

54 Se, bland annat, Europadomstolen, 29 april 2008, Burden mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:0429JUD001337805, § 59.

55 Se, bland annat, Europadomstolen, 22 januari 2009, ”Bulves” AD mot Bulgarien, CE:ECHR:2009:0122JUD000399103, § 62.

56 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juli 2003, Buffalo Srl en liquidation mot Italien, CE:ECHR:2003:0703JUD003874697, § 32. Se även för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 153).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique och Lorraine m.fl. (C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

58 Se dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl. (C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

59 Se även skäl 54 i förordning 2022/1854, innehåller en närmare beskrivning av hur det tillfälliga solidaritetsbidraget ska beräknas.

60 Såsom framgår av skäl 50 i förordning 2022/1854 har de företag som omfattas av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget gjort exceptionella vinster som inte var en följd av deras eget kommersiella beteende, utan av yttre och plötsliga omständigheter kopplade till krissituationen.

61 Det finns inte heller något i beslutet om hänskjutande som ger anledning att betvivla att det tillfälliga solidaritetsbidraget är ägnat att bidra till finansieringen av de stödåtgärder till förmån för elslutkunder som föreskrivs i förordning 2022/1854.

62 Se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich (C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

63 Se, analogt, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. (C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 55).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 140 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 november 2025, PB Vi Goods (C‑563/24, EU:C:2025:887, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 141 och där angiven rättspraxis).

66 Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (punkt 93).

67 Den eventuella begränsning av näringsfriheten som följer av tillämpningen av det tillfälliga solidaritetsbidraget förefaller nämligen vara förenlig med det väsentliga innehållet i denna frihet, eftersom denna åtgärd endast avser en del av de berörda företagens ”övervinster” och endast är tillämplig under en period som är begränsad till två räkenskapsår.

68 Inom ramen för sin fjärde fråga vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida svaret på denna fråga bland annat beror på a) att förordningen offentliggjordes den 7 oktober 2022 och trädde i kraft dagen därpå, b) att förordningen ålägger medlemsstaterna att införa ett tillfälligt solidaritetsbidrag eller motsvarande åtgärd för åren 2022 och/eller 2023, c) att den verksamhet som genererade vinst för sökandena år 2022 hade slutförts när förordningen trädde i kraft, d) att 2023 års lag undertecknades den 17 juli 2023 och trädde i kraft den 2 augusti 2023, e) att denna lag endast föreskriver ett civilrättsligt ansvar och f) att ett sökandena närstående företag, efter det att förordningen hade antagits och efter det att medlemsstaten hade meddelat att den skulle vidta åtgärder för att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidraget, uppgav att det ansåg det vara en ”attraktiv investering” att utöka sina intressen i gasfältet Corrib.

69 Dom av 18 december 2025 (C‑633/23, EU:C:2025:991).

70 För fullständighetens skull erinrar jag om att de belgiska domstolarnas tvivel i dessa två mål berodde på tillämpningen av den avgift som genom den aktuella nationella lagstiftningen hade införts på de överintäkter som realiserats i Belgien under perioden 1 augusti 2022–30 juni 2023, trots att förordning 2022/1854 inte trädde i kraft förrän den 8 oktober 2022, att det tak som föreskrivs i den förordningen endast var tillämpligt på perioden 1 december 2022–30 juni 2023 och att det i denna förordning inte uttryckligen föreskrevs att medlemsstaterna får tillämpa detta tak före den 1 december 2022.

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, van den Booren (C‑127/11, EU:C:2013:140, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

72 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2005, ”Goed Wonen” (C‑376/02, EU:C:2005:251, punkt 33 och där angiven rättspraxis), samt punkterna 56 och 60 ovan.

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2004, Gerekens och Procola (C‑459/02, EU:C:2004:454, punkterna 21 och 22 samt där angiven rättspraxis).

74 Även om detta konstaterande inte i sig räcker för att fastställa att 2023 års lag strider mot unionsrätten, påpekar jag att Irland inte iakttog den tidsfrist som föreskrivs i artikel 14.3 i förordning 2022/1854, enligt vilken medlemsstaterna var skyldiga att senast den 31 december 2022 anta och offentliggöra åtgärder för genomförande av det tillfälliga solidaritetsbidrag.

75 Jag påpekar även att den hänskjutande domstolen, inom ramen för sin tredje fråga, har konstaterat att vissa transaktioner som genererat övervinster hade ”slutförts” innan 2023 års lag offentliggjordes och trädde i kraft.

76 Se skälen 64 och 65 i förordning 2022/1854.

77 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2005, ”Goed Wonen” (C‑376/02, EU:C:2005:251, punkt 43).

78 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de nationella myndigheterna inte har lämnat några tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar, i den mening som avses i den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 64 ovan, som kan ge upphov till berättigade förväntningar på att övervinster ska bibehållas eller att det tillfälliga solidaritetsbidraget inte ska tillämpas på räkenskapsåret 2022, utan att de tvärtom, före utgången av år 2022, har underrättat de berörda företagen om att denna åtgärd kommer att tillämpas. Den hänskjutande domstolen uppgett att det från och med slutet av oktober 2022 hölls möten mellan de företag som omfattades av tillämpningsområdet för det tillfälliga solidaritetsbidraget, under vilka myndigheterna informerade företagen om vad som kunde ingå i de nationella åtgärderna för att genomföra kapitel III i förordning 2022/1854. I november 2022 informerades allmänheten i ett pressmeddelande om att nämnda åtgärd skulle tillämpas på övervinster som gjorts under räkenskapsåren 2022 och 2023.

79 Enligt artikel 22.1 i förordning 2022/1854, trädde förordningen i kraft dagen efter det att den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning , det vill säga den 8 oktober 2022.

80 Se skäl 65 i förordning 2022/1854.

81 Se, analogt, dom av den 10 september 2009, Plantanol (C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 54 och där angiven rättspraxis) i vilken domstolen slog fast att en nationell lagändring som görs i enlighet med ett direktiv på skatteområdet som ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning inte kan anses oförutsebar.

82 Denna bedömning påverkas inte heller av den omständigheten att 2023 års lag omfattas av det ”civilrättsliga” området, eller av förklaringen från ett till sökandena närstående företag som, efter antagandet av förordning 2022/1854 och tillkännagivandet av de åtgärder som medlemsstaten vidtagit för att genomföra det tillfälliga solidaritetsbidraget, uppgav att det ansåg det vara en ”attraktiv investering” att utöka sina intressen i gasfältet Corrib.

83 Jag förtydligar att den hänskjutande domstolen genom sin femte fråga även har uppmanat EU-domstolen att fastställa huruvida svaret på denna fråga beror på de olika omständigheter som den räknar upp, och som återgetts i punkt 22 ovan.

84 Detta utrymme för skönsmässig bedömning gör det även möjligt för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som de finner lämpliga med hänsyn till särdragen på deras nationella marknader, under förutsättning att dessa inte äventyrar den effektiva tillämpningen av förordning 2022/1854 och de allmänna principerna i unionsrätten iakttas. Med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning följer att endast åtgärder som är behäftade med en uppenbart oriktig bedömning kan bli föremål för sanktionsåtgärder. Se, för ett liknande resonemang, även mitt förslag till avgörande i målet 2Valorise Ham m.fl. (punkterna 80 och 84 samt där angiven rättspraxis).

85 I artikel 15 i förordning 2022/1854 regleras fastställandet av beskattningsunderlaget för den tillfälliga solidaritetsavgiften på ett relativt flexibelt sätt.

86 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, Federazione nazionale delle imprese elettrotecniche ed elettroniche (Anie) m.fl. (C‑798/18 och C‑799/18, EU:C:2021:280, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

87 Jag förtydligar emellertid att frågan huruvida den nationella lagstiftningen uppfyller de kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida lagstiftningen är förenlig med ovannämnda bestämmelser i stadgan ska bedömas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, och således vara föremål för en konkret och inte en abstrakt bedömning. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av omständigheterna i det nationella målet, pröva huruvida dessa kriterier är uppfyllda och huruvida den lagstiftningen faktiskt uppfyller de krav som följer av artiklarna 16 och 17 i stadgan. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om tolkningen som behövs för denna bedömning.

88 Se, bland annat, Europadomstolen, 15 januari 2015, Arnaud m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2015:0115JUD003691811, § 27.

89 Se, bland annat, Europadomstolens domar av den 25 juni 2013, Gáll mot Ungern (CE:ECHR:2013:0625JUD004957011), och av den 15 januari 2015, Arnaud m.fl. mot Frankrike, (CE:ECHR:2015:0115JUD003691811), av vilka det i huvudsak följer att enbart den omständigheten att en skattesats är exceptionellt hög inte i sig räcker för att fastställa att artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 har åsidosatts, eftersom Europadomstolens bedömning ska avse åtgärden i dess helhet och ta hänsyn till de omständigheter under vilka den är tillämplig.

90 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 25 juni 2013, Gáll mot Ungern, CE:ECHR:2013:0625JUD004957011, § 61.

91 Detta gäller till exempel ett uttalande från ett företag som är närstående till sökandena i det nationella målet, vilket – efter antagandet av förordning 2022/1854 och tillkännagivandet av de nationella åtgärderna för genomförandet av det tillfälliga solidaritetsbidraget – betraktade ökningen av sitt ägande i gasfältet Corrib som en ”lönsam investering”.