Förslag till avgörande av generaladvokat Spielmann – Mål C‑748/24 Kotaňák

Inledning

1. Oskuldspresumtion utgör en grundläggande princip i straffrättsliga förfaranden i rättsstater och kommer, såsom Robert Badinter har påpekat, ”främst till uttryck i en processuell fråga, nämligen den om bevisbördan … Den åtalade ska emellertid i själva verket ha tillgång till garantier som skyddar oskuldspresumtionen i varje skede av det förfarande som denne är föremål för … Framför allt ska tvivel, i avsaknad av säker bevisning, vara till den åtalades fördel”. Det är därför nödvändigt att i varje skede se till att ”de argument som talar för att den tilltalade är oskyldig prövas”.

2. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor för att EU-domstolen ska klargöra räckvidden av de rättssäkerhetsgarantier som oskuldspresumtionen omfattar i samband med preliminära avgöranden av processuell karaktär, som meddelas av rättsliga myndigheter före förfarandet för prövning i sak av den tilltalades skuld.

3. Begäran om förhandsavgörande, som har framställts inom ramen för ett straffrättsligt förfarande mot AC för ärekränkning, avser närmare bestämt tolkningen av artiklarna 4 och 6.1 i direktiv (EU) 2016/343 och artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

4. I artikel 48 i stadgan, med rubriken ”Presumtion för oskuld och rätten till försvar”, föreskrivs i punkt 1 att ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen fastställts”.

5. Skälen 9, 10, 16 och 48 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

(”(9) Syftet med detta direktiv är att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden genom att föreskriva gemensamma minimiregler avseende vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.

(10) Genom att fastställa gemensamma minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter syftar detta direktiv till att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system, och således till att underlätta det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Sådana gemensamma minimiregler kan också avlägsna hinder för den fria rörligheten för medborgare inom medlemsstaternas hela territorium.

…

(16) Oskuldspresumtionen skulle överträdas om offentliga uttalanden av myndigheter, eller rättsliga avgöranden utöver dem som avser frågan om skuld, framställde en misstänkt eller tilltalad som skyldig, så länge den personen inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Sådana uttalanden och rättsliga avgöranden bör inte ge uttryck för att den personen är skyldig. Detta bör inte påverka sådana åtgärder från åklagaren som syftar till att styrka den misstänktes eller tilltalades skuld, såsom åtalet, och inte heller rättsliga avgöranden som får till följd att en uppskjuten påföljd får verkan, förutsatt att rätten till försvar respekteras. Detta bör inte heller påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och grundas på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. Innan den behöriga myndigheten meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan den först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet, och beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.

…

(48) Eftersom detta direktiv fastställer minimiregler bör medlemsstaterna kunna utvidga de rättigheter som fastställs i detta direktiv för att föreskriva en högre skyddsnivå. Den skyddsnivå som medlemsstaterna tillhandahåller bör aldrig understiga de normer som anges i stadgan och [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen)], såsom dessa tolkas av [EU-domstolen] och [Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna] [nedan kallad Europadomstolen].”

6. I artikel 1 i det direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs gemensamma minimiregler för följande:

a) Vissa aspekter av oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfaranden.

b) Rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden.”

7. I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade betraktas som oskyldiga till dess att deras skuld har fastställts enligt lag.”

8. I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Offentliga uttalanden om skuld”, preciseras följande i punkterna 1 och 2:

”1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta ska inte påverka de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig, och inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.

2. Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder finns tillgängliga vid överträdelse av den skyldighet som anges i punkt 1 i denna artikel att inte hänvisa till misstänkta eller tilltalade som om de vore skyldiga, i enlighet med detta direktiv och särskilt artikel 10.”

9. I artikel 6 i direktiv 2016/343, med rubriken ”Bevisbörda”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.

2. Medlemsstaterna ska se till att alla tvivel i skuldfrågan är till den misstänktes eller tilltalades fördel, även när domstolen prövar huruvida den berörda personen bör frikännas.”

10. Artikel 10.1 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har tillgång till ett effektivt rättsmedel om deras rättigheter enligt detta direktiv åsidosätts.”

B. Slovakisk rätt

11. I 373 § 1 och 2 zákon č. 300/2005 Z. z. Trestný zakon (lag nr 300/2005 REG om strafflagen) av den 20 maj 2005 (nedan kallad strafflagen), i vilken brottet ärekränkning definieras, föreskrivs följande:

”(1). Den som lämnar osanna uppgifter om en annan person vilka kan komma att allvarligt äventyra hans eller hennes anseende bland sina medmänniskor, skada honom eller henne i hans eller hennes arbete eller verksamhet, skada hans eller hennes familjerelationer eller orsaka annan allvarlig skada för honom eller henne, ska dömas till fängelse i högst två år.

(2). Gärningsmannen ska dömas till fängelse i lägst ett och högst fem år om han eller hon begår den gärning som avses i punkt 1:

…

c) offentligt,

...”

12. I 327 § 1 zákon č. 301/2005 Z. z., Trestný poriadok (lag nr 301/2005 om straffprocesslagen) av den 24 maj 2005 (nedan kallad straffprocesslagen) föreskrivs att ”[d]en domstol till vilken målet återförvisats för en ny prövning och ett nytt avgörande är bunden av den rättsuppfattning som appellationsdomstolen har gett uttryck för i sitt avgörande och är skyldig att vidta de åtgärder och sådan bevisupptagning som appellationsdomstolen har förordnat om”.

C. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

13. Den 18 november 2020 väckte åklagaren åtal mot AC vid Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III, Slovakien) för brottet ärekränkning, enligt 373 § 1 och 2 c i strafflagen, vilket AC påstods ha gjort sig skyldig till genom att publicera flera videoinlägg på nätet som innehöll en rad oriktiga påståenden.

14. Genom beslut av den 8 november 2021 avskrev Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III) det straffrättsliga förfarandet på grund av att det beteende som avsågs i åtalet inte utgjorde ett brott.

15. Åklagaren överklagade det beslutet. Genom beslut av den 8 februari 2022 upphävde Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava, Slovakien) det beslut som hade meddelats av domstolen i första instans och återförvisade målet till den domstolen för att den skulle ompröva målet jämte all bevisning.

16. Genom beslut av den 3 oktober 2022 lade Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III) återigen ned åtalet mot AC.

17. Krajský súd v Bratislave (Regionala domstolen i Bratislava) upphävde återigen beslutet om att avskriva målet, genom beslut av den 18 april 2023, och återförvisade målet till domstolen i första instans.

18. Till följd av en omorganisation av det slovakiska domstolsväsendet överfördes behörigheten att pröva det nationella målet, den 1 juni 2023, till Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I, Slovakien), som är den hänskjutande domstolen.

19. AC har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att appellationsdomstolens bedömning strider mot presumtionen att han är oskyldig. Denna bedömning skulle nämligen inte lämna utrymme för någon annan slutsats än att han är skyldig, trots det inte ens var nödvändigt för appellationsdomstolen att pröva huruvida anklagelserna mot honom var välgrundade. AC anser därför att den hänskjutande domstolen ska bortse från appellationsdomstolens bedömning.

20. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den, enligt slovakisk processrätt, är bunden av appellationsdomstolens bedömningar. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att den aktuella bedömningen innebär ett åsidosättande av presumtionen att AC är oskyldig och att det inte föreskrivs några lämpliga åtgärder i den nationella lagstiftningen för att säkerställa att den presumtionen iakttas.

21. Mot denna bakgrund beslutade Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Utgör rätten till iakttagande av oskuldspresumtionen enligt artikel 48.1 i [stadgan], jämförd med artiklarna 4.1 och 6.1 i [direktiv 2016/343], samt proportionalitetsprincipen och rätten till försvar enligt artikel 48.2 i [stadgan], hinder för att en domstol i högre instans, i samband med ett överklagande från åklagarmyndigheten av det avgörande som meddelats i första instans om att avsluta ett straffrättsligt förfarande, i skälen till beslutet – redan innan målet har avgjorts i sak och utan att bevisupptagning har ägt rum vid domstolen – gör följande bedömning vad gäller de rättsliga och faktiska omständigheterna: ’Osanna uppgifter av rent intim karaktär, som den tilltalade genom sitt inlägg har gjort tillgängliga för ett stort antal besökare, är med hänsyn till deras innehåll ägnade att allvarligt skada partner-, familje- och vänskapsrelationer och undergräva förtroendet för målsäganden [utelämnas]. Av den bevisning som hade lagts fram under förundersökningen och som även [domstolen i första instans] stödde sig på framgår det otvivelaktigt att den tilltalade anförde lögner mot henne och angrep henne, vilket ledde till att hon hamnade i mycket obehagliga situationer i sin familje- och umgängeskrets. Förekomsten av intima relationer mellan henne och SB är ett påhitt av den tilltalade och de händelser som den tilltalade angav i sina uttalanden ägde aldrig rum [utelämnas]. Vad gäller fastställandet av vilka av de publicerade uppgifterna som var osanna, rör det sig utan tvekan om uppgifter vars sanningshalt kontrollerades under förundersökningen på grundval av den bevisning som hade lagts fram, vilken avsåg det intima förhållandet mellan målsäganden och vittnet SB samt de sexuella handlingar vars utförande den tilltalade otvetydigt beskrev i inlägget’?

2) Påverkas svaret på den första frågan av den omständigheten att det varken i nationell lagstiftning eller i nationell praxis krävs att en domstol i högre instans gör en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i skälen till ett beslut om upphävande och att dessa skäl ska begränsas till att avse den omständigheten att det beslut som meddelats i lägre instans var felaktigt, eftersom domstolen i första instans borde ha tagit upp bevisning vid huvudförhandlingen och avgjort målet på grundval av resultatet av denna bevisupptagning?

3) Påverkas svaret på den första frågan av att appellationsdomstolen, vid prövningen av åklagarens överklagande, endast grundade sig på bevisning som hade tagits upp under förundersökningen och som inte ens hade lagts fram i första instans?

4) För det fall att den första frågan besvaras jakande, ska följande åtgärder och beslut anses vara lämpliga för att säkerställa iakttagandet av oskuldspresumtionen i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343:

i) åtgärder av en nationell domstol i första instans som, med hänvisning till principen om unionsrättens företräde och verkan, bortser från den bedömning vad gäller de rättsliga och faktiska omständigheterna som domstolen i högre instans har gjort i skälen till beslutet, i den mån denna bedömning strider mot unionsrätten, trots att bedömningen annars skulle vara rättsligt bindande enligt den nationella lagstiftningen, och själv avgör målet efter att ha tagit upp relevant bevisning; eller åtgärder av en nationell domstol i första instans som, med hänvisning till principen om unionsrättens företräde och verkan, bortser från den bedömning vad gäller de rättsliga och faktiska omständigheterna som domstolen i högre instans har gjort i skälen till beslutet, i den mån denna bedömning strider mot unionsrätten, trots att bedömningen annars skulle vara rättsligt bindande enligt den nationella lagstiftningen, och själv på nytt avgör målet och fattar samma beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet, som det som redan tidigare har upphävts i högre instans, eller

ii) uteslutning av domare i högre instans från deltagande i förfarandet på grund av bristande opartiskhet till följd av åsidosättande av oskuldspresumtionen mot bakgrund av den misstänktes invändning om bristande opartiskhet?”

22. Skriftliga yttranden har inkommit från den tilltalade AC, den slovakiska och den ungerska regeringen samt Europeiska kommissionen. AC och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 16 oktober 2025.

II. Bedömning

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

23. Den slovakiska regeringen har, i huvudsak, hävdat att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet. Den slovakiska regeringen anser, för det första, att begäran inte innehåller sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar och skälen till varför den behöver ett svar från EU-domstolen och, för det andra, att den begärda tolkningen inte är relevant för att avgöra det nationella målet.

24. Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

25. EU-domstolen har dessutom redan understrukit att ett svar på tolkningsfrågor kan vara nödvändigt för att ge de hänskjutande domstolarna en tolkning av unionsrätten som gör det möjligt för dem att avgöra processuella frågor i nationell rätt innan de kan avgöra de mål som är anhängiga vid dem i sak.

26. I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen, genom sina tre första frågor, i huvudsak få klarhet i huruvida de åberopade unionsrättsliga bestämmelserna utgör hinder för att en brottmålsdomstol, som prövar ett överklagande av ett preliminärt avgörande av processuell karaktär, tar ställning till bevisning som är till den misstänktes eller den tilltalades nackdel genom att bedöma huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den inte är skyldig att göra detta enligt nationell rätt och bevisupptagningen inte har genomförts fullt ut i detta inledande skede av förfarandet. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i appellationsdomstolens ställningstagande med avseende på oskuldspresumtionen. Genom sin fjärde fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka de processuella följderna blir av ett jakande svar på de tre första frågorna.

27. Jag anser att, även om den hänskjutande domstolen i stor utsträckning har hänvisat till försvarets argument, har den i tillräcklig grad preciserat de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart på de frågor som har ställts. Jag vill tillägga att begäran om förhandsavgörande var tillräckligt innehållsrik för att kommissionen, den ungerska regeringen och AC, och även den slovakiska regeringen i andra hand, kunde utöva sin rätt att inkomma med yttranden enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

28. Den slovakiska regeringen har dessutom hävdat att den begärda tolkningen inte är relevant för att avgöra det nationella målet. Den anser nämligen att ett eventuellt åsidosättande av oskuldspresumtionen från appellationsdomstolens sida inte hindrar den hänskjutande domstolen från att avskriva målet av ett annat skäl eller av samma skäl men på grundval av ytterligare omständigheter.

29. Eftersom den hänskjutande domstolen enligt slovakisk rätt är skyldig att rätta sig efter appellationsdomstolens bedömningar, anser jag emellertid att EU-domstolens svar på de tre första frågorna är ämnade att ge den hänskjutande domstolen användbara uppgifter för att den ska kunna bedöma huruvida appellationsdomstolens beslut är förenligt med oskuldspresumtionen och att den kommer att kunna dra de lämpliga processuella följderna av detta på grundval av svaret på den fjärde frågan. Enligt min mening framstår det därvid inte som uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten saknar samband med saken i det nationella målet.

30. Inom ramen för den fjärde frågans tredje del vill den hänskjutande domstolen emellertid få klarhet i huruvida det är möjligt att utesluta domare vid appellationsdomstolen, som en processuell följd i egenskap av en lämplig åtgärd i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343.

31. Det framgår emellertid såväl av den slovakiska regeringens yttrande som av svaren på de frågor som ställdes vid förhandlingen att den hänskjutande domstolen inte är behörig att besluta om en sådan uteslutning av domare i högre instans.

32. Den fjärde frågans tredje del är således hypotetisk och kan därför inte tas upp till sakprövning.

33. Jag anser följaktligen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utom vad gäller den fjärde frågans tredje del.

B. Prövning i sak

1. Den första, den andra och den tredje frågan

34. Genom sina tre första frågor, som ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 48 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för att en brottmålsdomstol som prövar ett överklagande av ett preliminärt avgörande av processuell karaktär tar ställning till bevis som är till den misstänktes eller den tilltalades nackdel genom att bedöma huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den inte är skyldig att göra detta för att uttala sig och bevisupptagningen inte har genomförts fullt ut.

a) Huruvida artikel 6 i direktiv 2016/343 är tillämplig

35. Den hänskjutande domstolen har i sin första fråga hänvisat till artikel 6.1 i direktiv 2016/343, där det föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska se till att bevisbördan vid fastställandet av misstänktas och tilltalades skuld åvilar åklagaren. Detta ska inte påverka tillämpningen av en domares eller en behörig domstols skyldighet att söka efter bevisning som kan tala till den misstänktes eller tilltalades såväl fördel som nackdel, och inte heller försvarets rätt att lägga fram bevisning i enlighet med tillämplig nationell rätt.”

36. Den slovakiska regeringen och kommissionen har hävdat att den bestämmelsen, som avser beslut i skuldfrågan, inte är tillämplig i det nationella målet.

37. Jag instämmer i denna bedömning.

38. Jag vill nämligen erinra om, såsom EU-domstolen redan har slagit fast i fråga om beslut om fortsatt kvarhållande i häkte, att det följer av artikel 4 i direktiv 2016/343 att det i det direktivet görs åtskillnad mellan rättsliga avgöranden som avser skuldfrågan – vilka med nödvändighet meddelas efter det straffrättsliga förfarandet – och andra processuella rättsakter, såsom åtgärder av åklagaren och preliminära avgöranden av processuell karaktär. Hänvisningen i artikel 6 i direktiv 2016/343 till fastställandet av skuld ska således förstås så, att syftet med den bestämmelsen är att endast reglera fördelningen av bevisbördan när det meddelas rättsliga avgöranden som avser skuldfrågan.

39. I förevarande mål hänför sig emellertid de frågor som har ställts till en inledande fas i det slovakiska straffrättsliga förfarandet, under vilken en ensamdomare ska kontrollera huruvida ett visst åtal utgör en tillräcklig grund för att inleda en brottmålsprocess eller huruvida målet tvärtom ska avskrivas eller ett annat rättsmedel ska tillämpas.

40. Precis som beslut om exempelvis fortsatt kvarhållande i häkte av en tilltalad, kan ett sådant processuellt avgörande inte kvalificeras som ett rättsligt avgörande som avser huruvida den tilltalade är skyldig, utan utgör tvärtom ett ”rättsligt avgörande, utöver ett sådant som avser frågan om skuld”, i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 2016/343. Såsom åklagaren har hävdat påverkas detta konstaterande inte av det faktum att domstolen i första instans är bunden av den bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna som appellationsdomstolen har gjort i sitt beslut, i synnerhet i den mån det i det konstateras att rekvisiten för brottet (i förevarande fall ärekränkning) är uppfyllda.

41. Eftersom det nationella målet inte rör frågan om den tilltalades skuld i sak, är det följaktligen inte nödvändigt att besvara de frågor som har ställts på grundval av artikel 6.1 i direktiv 2016/343.

b) Oskuldspresumtionens räckvidd

42. De tre första tolkningsfrågorna föranleder mig att undersöka oskuldspresumtionens räckvidd, dels med hänsyn till innehållet i ett preliminärt avgörande, dels med hänsyn till villkoren för att anta ett sådant beslut.

1) Det preliminära avgörandets innehåll (den första frågan)

43. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den brottmålsdomstol som prövade överklagandet av det preliminära avgörandet av processuell karaktär har åsidosatt oskuldspresumtionen genom att uttrycka sig på det sätt som den gjorde. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till ett utdrag ur de domskäl som domaren vid appellationsdomstolen (nedan kallad appellationsdomaren) har formulerat.

44. Jag vill erinra om att det följer av artikel 4.1 i direktiv 2016/343 att det ankommer på medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att det bland annat i rättsliga avgöranden, utöver dem som avser frågan om skuld, inte hänvisas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyldig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag, utan att detta påverkar preliminära avgöranden av processuell karaktär som meddelas av rättsliga myndigheter och som grundas på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade.

45. Den bestämmelsen ska bland annat tolkas mot bakgrund av artikel 48.1 i stadgan och artikel 3 i direktiv 2016/343 om oskuldspresumtion, samt skäl 16 i det direktivet där det anges att iakttagandet av oskuldspresumtionen inte ska påverka preliminära beslut av processuell karaktär som fattas av rättsliga eller andra behöriga myndigheter och som grundar sig på misstanke eller bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig. I samma skäl anges att innan de rättsliga myndigheterna meddelar ett preliminärt avgörande av processuell karaktär kan de först behöva säkerställa att det föreligger tillräcklig bevisning som talar till den misstänktes eller tilltalades nackdel för att motivera det aktuella beslutet och att beslutet skulle kunna innehålla en hänvisning till denna bevisning.

46. Eftersom det vare sig i direktiv 2016/343 eller i rättspraxis avseende artikel 48.1 i stadgan ges någon exakt vägledning om hur det ska avgöras huruvida det i ett rättsligt avgörande hänvisas till en person som om den personen vore skyldig, är det i första hand Europadomstolens praxis som ska beaktas.

i) Europadomstolens praxis

47. Oskuldspresumtionen reglerar hela det straffrättsliga förfarandet och tillämpningsområdet för artikel 6.2 i Europakonventionen, ”som redan från början utvidgades till att omfatta mer än dess naturliga tillämpningsområde, kommer gradvis att utvidgas ytterligare i tiden (ratione temporis), det vill säga till de skeden av förfarandet där den berörda personen inte längre eller ännu inte är ’åtalad’”. Oskuldspresumtionen innehåller således en första del som en rättssäkerhetsgaranti inom ramen för brottmålsprocessen och en andra del så snart det straffrättsliga förfarandet har avslutats vilken i synnerhet syftar till att skydda den berörda personens anseende. Med hänsyn till omständigheterna i det nationella målet, kommer jag endast att behandla den första delen här.

48. Jag vill erinra om att oskuldspresumtionen åsidosätts om ett uttalande från en offentlig myndighet, såsom en domare, om en åtalad speglar uppfattningen att denne är skyldig, trots att vederbörande först inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Domare bör därför inte utgå från den förutfattade meningen om att den tilltalade har begått den brottsliga gärningen: bevisbördan åvilar åklagarsidan och in dubbio pro reo – tvivel är till den åtalades fördel. Oskuldspresumtionen kan således åsidosättas, även i avsaknad av ett formellt konstaterande, om ett officiellt uttalande av en offentlig myndighet eller om motiveringen till ett rättsligt avgörande ger intryck av att domaren anser att den berörda personen är skyldig.

49. Europadomstolen har påpekat betydelsen av det sätt på vilket en offentlig myndighet väljer att formulera sig innan en person har dömts och förklarats skyldig till ett brott. Åtskillnad bör således göras mellan beslut eller uttalanden som ger intryck av att den berörda personen är skyldig och sådana som enbart beskriver en misstanke. De förstnämnda strider mot oskuldspresumtionen, medan de sistnämnda upprepade gånger har ansetts vara förenliga med andemeningen i artikel 6 i Europakonventionen.

50. Som exempel kan nämnas att i domen Marziano mot Italien gjorde förundersökningsdomaren visserligen en förutsägelse, men påpekade endast att även om det fanns rimliga skäl att misstänka att den tilltalade hade begått det omtvistade brottet, fanns det andra uppgifter som gav anledning att tro att åklagarsidan skulle ha begränsade möjligheter att vinna framgång i domstol. Europadomstolen slog fast att förundersökningsdomarens beslut därmed beskrev en ”misstanke” som inte innebar att den tilltalade konstaterades vara skyldig och att beslutet således inte stred mot oskuldspresumtionen.

51. I domen Lavents mot Lettland hade den domare som ansvarade för målet gett flera intervjuer till pressen där hon bland annat nämnde att hon fortfarande inte visste ”om de tilltalade skulle fällas eller frikännas på vissa grunder” och uttryckte sin stora förvåning över att de tilltalade stod fast vid sin oskuld på alla åtalspunkter, vilket stred mot oskuldspresumtionen. Den omständigheten att hon yttrade sig på ett frågande eller osäkert sätt var inte tillräcklig för att artikel 6.2 i Europakonventionen inte skulle vara tillämplig. Enligt Europadomstolen ”är det den faktiska innebörden av uttalandena i fråga och inte deras bokstavliga form” som är av betydelse för tillämpningen av den bestämmelsen.

52. I domen Gutsanovi mot Bulgarien invände den tilltalade mot skälen till Regionala domstolens beslut att hålla kvar honom i häkte. Europadomstolen ansåg att domaren vid Regionala domstolen borde ha försäkrat sig om att det fortfarande fanns rimlig misstanke om att den tilltalade hade begått ett brott och att de formuleringar som hade använts gick utöver en ren beskrivning av en misstanke, vilket innebar ett åsidosättande av artikel 6.2 i Europakonventionen.

53. Även om valet av formulering är viktigt ska frågan huruvida ett uttalande av en offentlig tjänsteman utgör ett åsidosättande av principen om oskuldspresumtion prövas mot bakgrund av de särskilda omständigheter under vilka det omtvistade uttalandet har gjorts. I fall av ”olyckliga” yttranden bör rätten därför undersöka bakgrunden till förfarandet i dess helhet och dess särdrag för att avgöra huruvida uttalandena strider mot artikel 6.2 i Europakonventionen. I domen Daktaras mot Litauen hade de påtalade uttalandena gjorts av en åklagare inom ramen för ett motiverat beslut, som meddelades i ett inledande skede av förfarandet, genom vilket den tilltalades begäran om att målet skulle avskrivas avslogs. Europadomstolen konstaterade att det var ett ”olyckligt” påstående att den tilltalade hade ”förklarats” skyldig på grundval av uppgifterna i målet, men att åklagaren, med hänsyn till sammanhanget, inte avsåg frågan huruvida den tilltalade hade förklarats vara skyldig – en fråga som det uppenbarligen inte ankom på åklagaren att uttala sig om – utan frågan huruvida det i handlingarna i målet fanns tillräckliga bevis för hans skuld för att ett åtal skulle vara motiverat. Oskuldspresumtionen ansågs inte ha åsidosatts i det fallet.

54. Domen Daktaras mot Litauen, där de påtalade uttalandena hade gjorts av en åklagare, ger emellertid tillfälle att erinra om att domares uttalanden granskas mer ingående än uttalanden från utredande myndigheter som polisen och åklagarmyndigheten.

55. Slutligen kan den nyligen avkunnade domen i målet Ravier mot Frankrike även nämnas, där Europadomstolen ansåg att oskuldspresumtionen inte hade åsidosatts vad gäller Conseil d’États (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) yttrande att den tilltalade hade ”utfört bedrägliga handlingar i syfte att undergräva valets trovärdighet”, eftersom Conseil d’États (Högsta förvaltningsdomstolen) beslut endast avsåg valövervakning.

56. Den hänskjutande domstolen ska således beakta såväl de rättsliga myndigheternas formuleringar som de särskilda omständigheter under vilka dessa har avgetts, såsom det aktuella förfarandets art och sammanhang.

ii) Tillämpning i det enskilda fallet

57. Förfarandet enligt artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen och att det i ett sådant förfarande är den nationella domstolen som ska bedöma de faktiska omständigheterna i målet. I syfte att ge ett användbart svar får emellertid EU-domstolen, i en anda av samarbete med de nationella domstolarna, lämna dessa samtliga uppgifter som den anser vara nödvändiga.

58. Jag vill inledningsvis erinra om att åtalet i förevarande fall avser brottet ärekränkning, vars tre rekvisit enligt slovakisk rätt är, för det första, att lämna en uppgift, för det andra, att uppgiften avser att uppgiften är osann och, för det tredje, att uppgiften ”kan komma att allvarligt äventyra [den berörda personens] anseende” bland annat i hans eller hennes arbete eller familjerelationer.

59. Vidare vill jag påpeka, vad gäller de formuleringar som har använts, att det framgår av vissa delar av appellationsdomaren domskäl att dessa brottsrekvisit faktiskt är uppfyllda i förevarande fall. Appellationsdomaren har påstått att ”osanna uppgifter” har gjorts ”tillgängliga för ett stort antal besökare” och att det ”otvivelaktigt framgår” av den bevisning som lades fram under förundersökningen och som även Okresný súd Bratislava III (Distriktsdomstolen i Bratislava III) stödde sig på att den tilltalade ”anförde lögner mot [målsäganden]”.

60. Enligt min mening ska dessa formuleringar anses gå utöver en ren misstanke och innebära att domaren har slagit fast att den tilltalade, på grundval av den bevisning som lades fram under förundersökningen och som talade till dennes nackdel, är skyldig när det gäller den lögnaktiga karaktären av de uppgifter som har lämnats ut.

61. Appellationsdomaren kan därmed anses ha tagit ställning till bevisning som talar till den tilltalades nackdel genom att göra en bedömning av huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, med formuleringar som går utöver en ren misstanke och som tydligt speglar uppfattningen att den tilltalade är skyldig.

62. Vad slutligen gäller det aktuella avgörandets art och det sammanhang i vilket det ingår, ska det understrykas att det i detta inledande skede av förfarandet inte skulle avgöras huruvida den tilltalade var skyldig eller ej. Det handlade nämligen inte om huruvida de gärningar som åtalet avsåg var styrkta, utan om huruvida gärningarna eventuellt skulle kvalificeras som brott enligt nationell rätt.

63. Mot bakgrund av detta förhållande kan emellertid sådana formuleringar som strider mot oskuldspresumtionen inte anses vara motiverade, utan det skulle vara tillräckligt att konstatera att skuldfrågan ännu inte är aktuell och utesluta varje möjlighet att oskuldspresumtionen har åsidosatts i detta skede. Ett sådant tillvägagångssätt kan inte godtas, eftersom oskuldspresumtionen, såsom framgår ovan, ska tillämpas på hela det straffrättsliga förfarandet och inte enbart reglerar prövningen av huruvida anklagelsen är välgrundad.

64. Jag vill tillägga, såsom ä framgår ovan, att domare, i synnerhet förundersökningsdomare, är skyldiga att ägna särskild uppmärksamhet åt den formulering som de använder i sina beslut.

65. I förevarande fall ska det dessutom påpekas att appellationsdomaren, inom ramen för det inledande förfarandet, i sista instans förefaller slå fast att dennes beslut är bindande för domstolen i första instans i detta inledande skede och att den formulering som domaren använder även kan påverka den hierarkiskt underställda domstol som kommer att avgöra målet i sak. Detta innebär att domarens avgörande får en icke försumbar betydelse för hela förfarandet, oavsett om personen i slutändan ställs inför brottmålsdomstol eller tvistemålsdomstol.

66. Det råder dessutom ingen tvekan om att formuleringar som iakttar oskuldspresumtionen utan problem kan användas i detta skede av förfarandet och samtidigt vara tillräckligt övertygande om att brottsrekvisiten är uppfyllda för att eventuellt motivera att den tilltalade ska ställas inför brottmålsdomstol.

67. Jag övertygas inte heller av den slovakiska regeringens argument att åtskillnad ska göras mellan yttranden som syftar till att förklara de faktiska omständigheter som framgår av handlingarna i målet och bevis för att kontrollera riktigheten i det rättsliga utlåtandet om huruvida den aktuella ärekränkningen utgör ett brott, å ena sidan, och yttranden om skuldfrågan i sak som kan ge intryck av att oskuldspresumtionen har åsidosatts, å andra sidan. Ett sådant synsätt tyder nämligen på att beslutet innehåller delar som skiljer sig från varandra när det gäller iakttagandet av oskuldspresumtionen. Det är visserligen riktigt att ett olyckligt ord eller uttryck eventuellt kan förstås så, att det under vissa omständigheter är oavsiktligt. Det ankommer emellertid på domarna att inte ge intryck av att de utgår från att den tilltalade är skyldig. Enligt min mening innebär detta att domarna ska ägna särskild uppmärksamhet och omsorg åt hur de väljer att formulera sig i alla sina domskäl.

68. Det kan visserligen inte uteslutas att insinuationer eller tvetydiga passager om oskuldspresumtionen kan anses vara oavsiktliga eller uppvägas av andra passager i motiveringen som visar att domaren inte har intrycket av att den tilltalade är skyldig. Yttranden som vittnar om att domaren, som inte prövar målet i sak, är övertygad om att den tilltalade är skyldig kan emellertid vara tillräckligt för att en motivering ska vara ogiltig i dess helhet, vilket ska bedömas från fall till fall.

69. Även om den rätt till iakttagande av oskuldspresumtionen som föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 48.1 i stadgan, inte utgör hinder för att en domstol i högre instans, i samband med ett överklagande från åklagarens sida av det avgörande som har meddelats i första instans om att avsluta ett straffrättsligt förfarande, tar ställning till rekvisiten för det aktuella brottet för att motivera sitt beslut om att upphäva det avgörandet eller inte, gäller detta följaktligen under förutsättning att domstolen i högre instans inte framställer den tilltalade som skyldig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

70. Påverkas detta konstaterande av den omständigheten att appellationsdomaren inte var skyldig enligt nationell rätt att göra en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i motiveringen till sitt beslut i detta avseende (den andra frågan) och trots att bevisupptagningen inte har genomförts fullt ut (den tredje frågan)? Det är detta som nu ska behandlas.

2) Villkoren för att anta ett preliminärt avgörande (den andra och den tredje frågan)

71. Jag vill erinra om att det i skäl 10 i direktiv 2016/343 anges att direktivet enbart fastställer gemensamma minimiregler om skyddet för misstänktas och tilltalades processuella rättigheter för att stärka medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system och således underlättar det ömsesidiga erkännandet av avgöranden i straffrättsliga frågor. Med hänsyn till att den harmonisering som eftersträvas med direktiv 2016/343 har en minimikaraktär, kan direktivet följaktligen inte tolkas som ett fullständigt och uttömmande instrument med syfte att fastställa samtliga villkor för att anta ett preliminärt avgörande.

72. EU-domstolen har redan haft tillfälle att uttala sig om villkoren för att anta ett preliminärt avgörande med hänsyn till oskuldspresumtionen, bland annat vad gäller beslut om kvarhållande i häkte. Ett sådant beslut kan således grundas på misstanke eller bevisning som talar till den häktades nackdel, förutsatt att beslutet inte hänvisar till den häktade som skyldig. När den behöriga domstolen prövar huruvida det finns skälig misstanke om att den misstänkte eller den tilltalade har begått brottet i fråga, i syfte att uttala sig om lagenligheten av ett beslut om häktning, kan den domstolen dessutom göra en avvägning mellan ingiven bevisning som talar till denna persons fördel och ingiven bevisning som talar till personens nackdel samt motivera sitt beslut inte bara genom att ange vilken bevisning som lagts till grund för beslutet, utan även genom att uttala sig om de invändningar som framförts av personens försvarare, förutsatt att den häktade inte framställs som skyldig i detta beslut.

73. EU-domstolen har dessutom slagit fast att det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vid antagandet av nödvändiga åtgärder enligt artikel 4.1 i direktiv 2016/343 innefattar möjligheten att nämna en överenskommelse om en mildare påföljd, som har ingåtts mellan åklagaren och en tilltalad som har erkänt gärningen och som anger andra misstänkta, dock under förutsättning att de sistnämnda inte framställs som skyldiga. Samma resonemang har i tillämpliga delar förts med avseende på ett beslut genom vilket en nationell domstol godtog att en av de tilltalade ”erkände sig skyldig”.

74. Artikel 4.1 i direktiv 2016/343, såsom den har tolkats av EU‑domstolen, ger således medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller villkoren för att en nationell domstol ska kunna anta ett beslut i ett inledande skede och i synnerhet när det gäller hur olika bevisuppgifter ska prövas och omfattningen av den motivering som den nationella domstolen ska ge som svar på de argument som framförts vid den, eftersom sådana frågor uteslutande omfattas av nationell rätt.

75. För det första har den hänskjutande domstolen, i detta sammanhang, ställt en fråga om den bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna som appellationsdomaren har gjort i skälen till sitt beslut, trots att den inte är skyldig att göra detta enligt nationell rätt (den andra frågan).

76. Förutom att den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till någon bestämmelse i nationell rätt, anser jag emellertid att en sådan utförlig motivering inte på något sätt ändrar tolkningen av de aktuella bestämmelserna mot bakgrund av oskuldspresumtionen.

77. Appellationsdomstolen ska, såsom den slovakiska regeringen har betonat, avgöra målet genom beslut och enligt 176 § i straffprocesslagen ska alla beslut, i egenskap av rättsliga avgöranden, vara vederbörligen motiverade.

78. Dessutom är det under alla omständigheter förenligt med god rättskipning att rättsliga avgöranden, även i detta inledande skede av förfarandet, i tillräcklig utsträckning anger de skäl som ligger till grund för dem, förutsatt att de inte innehåller formuleringar som föregriper den tilltalades skuld. En tillräckligt precis motivering förefaller för övrigt kunna ge den tilltalade bättre information om anklagelserna mot honom eller henne och om skälen till att de gärningar som ligger till grund för det straffrättsliga förfarandet kan utgöra brott som motiverar att målet prövas i sak vid brottmålsdomstol.

79. Jag vill tillägga att en sådan motivering, under förutsättning att oskuldspresumtionen iakttas, kan anses vara särskilt lämplig i ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där appellationsdomstolen för andra gången uttalar sig om det beslut om avskrivning av målet som domstolen i första instans har meddelat.

80. Jag anser därför inte att de unionsrättsliga bestämmelser och principer som den hänskjutande domstolen har hänvisat till kan tolkas så, att de utgör hinder för en utförlig motivering, under förutsättning att den inte föregriper den tilltalades skuld.

81. För det andra anser jag inte heller att svaret på den första frågan påverkas av den omständigheten att appellationsdomstolen har avgjort målet enbart på grundval av de bevis som togs upp under förundersökningen, det vill säga i ett skede då bevisupptagningen inte hade genomförts fullt ut (den tredje frågan).

82. Jag vill erinra om att det, i det inledande skedet av det förfarande som är aktuellt i det nationella målet, såsom framgår av den slovakiska regeringens yttrande, är fråga om att, mot bakgrund av handlingarna i målet, avgöra om det åtal som har undersökts utgör en tillförlitlig grund för att fortsätta förfarandet, om utredningen har genomförts i enlighet med lagen och om en muntlig förhandling kan hållas eller om andra åtgärder ska vidtas. Domaren kan således avskriva målet om brottet i fråga inte är av straffrättslig karaktär, vilket kan motiveras av rena tveksamheter eller motsägelser i bevisningen. Domarnas bedömning är här inriktad på frågan huruvida kvalificeringen av de aktuella omständigheterna faller under straffrätten.

83. Hypotetiskt sett kan emellertid endast sådan bevisning som tagits upp under förundersökningen användas i detta skede. Detta är för övrigt vad som uttryckligen föreskrivs i artikel 4.1 i direktiv 2016/343 vid omnämnandet av möjligheten för rättsliga eller andra behöriga myndigheter att grunda sig på misstanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade, när de antar preliminära avgöranden av processuell karaktär, såsom i förevarande fall.

84. Oskuldspresumtionen kan inte utgöra hinder för att en domstol som prövar ett överklagande av ett preliminärt avgörande sålunda grundar sig på den bevisning som den har tillgång till i detta skede av förfarandet för att anta sitt beslut, under förutsättning att den inte framställer den tilltalade som skyldig.

85. För det tredje tycks den hänskjutande domstolen betvivla att rätten till försvar, som garanteras i artikel 48.2 i stadgan, har respekterats, eftersom appellationsdomstolen meddelade sitt avgörande utan att den tilltalade gavs möjlighet att yttra sig.

86. Jag vill härvidlag erinra om att enligt Europadomstolens tidigare och fasta praxis är garantierna för en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen tillämpliga så snart det föreligger en ”anklagelse för brott” i den mening som avses i den bestämmelsen, vilket innebär att de garantierna kan spela en roll före det att dom meddelas om och i den mån ett initialt åsidosättande av dem riskerar att allvarligt äventyra en rättvis rättegång. Garantierna för en rättvis rättegång, och däribland rätten till försvar, är således tillämpliga från och med förundersökningsskedet.

87. Med hänsyn härtill ska bedömningen göras utifrån hela förfarandet och på grundval av omständigheterna i det enskilda fallet.

88. Vad gäller rätten till försvar inom ramen för överklagandeförfarandet, framgår det emellertid av uppgifterna i målet att den tilltalade har haft möjlighet att yttra sig över åklagarens yttrande i överklagandeförfarandet. Vad vidare gäller rätten till försvar i fråga om iakttagandet av oskuldspresumtionen efter appellationsdomstolens beslut, ska det konstateras att förfarandet ska fortsätta vid den hänskjutande domstolen, vid vilken den tilltalade kommer att kunna framföra sina argument.

89. Mot denna bakgrund anser jag att den hänskjutande domstolens tvivel om iakttagandet av rätten till försvar kan lämnas utan avseende.

c) Förslag till avgörande avseende de tre första frågorna

90. Jag anser att svaret till den hänskjutande domstolen blir att rätten till iakttagande av oskuldpresumtionen enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktiv 2016/343, jämförda med artikel 48.1 i stadgan, inte utgör hinder för att en brottmålsdomstol, som prövar ett överklagande av ett preliminärt avgörande av processuell karaktär, tar ställning till bevisning som talar till den tilltalades nackdel genom att göra en faktisk och rättslig bedömning av huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den inte är skyldig att göra detta enligt nationell rätt och bevisupptagningen inte har genomförts fullt ut i det inledande skedet av förfarandet, under förutsättning att den inte framställer den tilltalade som skyldig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

2. Den fjärde frågan

91. Mot bakgrund av mitt föreslagna svar på den första frågan och eftersom det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida oskuldspresumtionen har åsidosatts i det nationella målet, anser jag att det är lämpligt att besvara den fjärde frågan, vars syfte är att fastställa vilka åtgärder som ska vidtas i ett sådant fall.

92. Genom den fjärde frågans två första delar vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det, för det fall det konstateras att oskuldspresumtionen har åsidosatts, utgör en lämplig åtgärd i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343 att bortse från den bedömning som har gjorts av den appellationsdomstol som har upphävt ett beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet och därefter avgöra målet antingen efter att ha tagit upp relevant bevisning (den första delen) eller genom att fatta samma beslut som det som appellationsdomstolen redan tidigare har upphävt (den andra delen).

93. Jag vill erinra om att, även om det i artikel 4.2 i direktiv 2016/343 krävs att ”lämpliga åtgärder” finns tillgängliga, preciseras det inte i den bestämmelsen vilken typ av åtgärder det rör sig om, utan en hänvisning görs enbart ”särskilt” till artikel 10 i direktivet. Detta innebär att åtgärderna bland annat kan utgöras av effektiva rättsmedel för de tilltalade i den mening som avses i den bestämmelsen. Med tanke på att den harmonisering som eftersträvas med direktiv 2016/343 är av minimikaraktär, kan det direktivet dessutom inte tolkas som fullständigt och uttömmande med syfte att fastställa samtliga villkor för att vidta lämpliga åtgärder.

94. I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det följaktligen på varje medlemsstat att, med stöd av sin processuella autonomi, fastställa ”lämpliga åtgärder”, inom de gränser som följer av principerna om likvärdighet och effektivitet.

95. Inledningsvis konstaterar jag att den hänskjutande domstolen inte nämner vilka nationella rättsmedel som har införts i detta avseende.

96. Den slovakiska regeringen har, å sin sida, åberopat fyra grunder för talan vid ett åsidosättande av oskuldspresumtionen av en domstol i högre instans, nämligen för det första möjligheten att göra gällande att domarna har handlat partiskt om brottmålet senare tilldelas dem för prövning i sak, för det andra möjligheten att väcka skadeståndstalan mot staten, för det tredje möjligheten att väcka talan om grundlagsstridighet och, för det fjärde, möjligheten att göra gällande att domare som har gjort sig skyldiga till ett sådant åsidosättande har begått en disciplinförseelse.

97. Kommissionen har, å sin sida, gjort gällande att det först ska undersökas vilka tillgängliga åtgärder som skulle kunna försätta misstänkta eller tilltalade i den situation som de skulle ha befunnit sig i om åsidosättandet inte hade skett och att det endast är om det inte föreskrivs någon möjlighet i nationell rätt som frågan uppkommer huruvida det är lämpligt att bortse från det avgörande som domstolen i högre instans har meddelat.

98. Jag konstaterar emellertid att det framgår av den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt att denna inte avser de lämpliga åtgärder som medlemsstaten ska vidta för att säkerställa effektiva rättsmedel vid åsidosättande av oskuldspresumtionen, utan hur den hänskjutande domstolen ska säkerställa att den presumtionen faktiskt iakttas vid en eventuell underlåtenhet i det avseende från den överordnade appellationsdomstolens sida.

99. Jag anser följaktligen, utan att det påverkar frågan huruvida de rättsmedel som har införts i nationell rätt är lämpliga i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2016/343, att förekomsten av dessa inte utesluter att en domare, som har att pröva ett åsidosättande av oskuldspresumtionen i det inledande skedet av det straffrättsliga förfarandet, i egenskap av domare med allmän behörighet att bevaka tillämpningen av unionsrätten, antar vissa åtgärder för att säkerställa att den iakttas.

100. För det första har den hänskjutande domstolen hänvisat till möjligheten att bortse från ett beslut av en domstol i högre instans vilket den anser strida mot oskuldspresumtionen.

101. Jag anser att en sådan åtgärd i mindre grad grundar sig på artikel 4.2 i direktiv 2016/343 när det gäller lämpliga åtgärder än på det företräde för oskuldspresumtionen som följer av artikel 48.1 i stadgan och artikel 3 i direktivet.

102. Det framgår nämligen av de skriftliga och muntliga yttrandena från de berörda parterna, och i synnerhet från den slovakiska och den ungerska regeringen, att en sådan åtgärd strider mot regeln att den högre domstolens rättsuppfattning är rättsligt bindande för den hänskjutande domstolen enligt nationell rätt.

103. Det framgår emellertid av EU-domstolens praxis att principen om unionsrättens företräde utgör hinder för att en nationell domstol, som har att döma i ett mål som efter överklagande har återförvisats till den av en högre domstol, enligt nationell processrätt är bunden av den högre domstolens rättsliga bedömning, när den med beaktande av den tolkning som begärts av EU-domstolen finner att nämnda bedömning är oförenlig med unionsrätten.

104. Härav följer att i den mån den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av EU-domstolens kommande dom, anser att appellationsdomstolens motivering strider mot oskuldspresumtionen, ska den, inom ramen för sin behörighet att avgöra mål efter återförvisning från appellationsdomstolen, inte anse sig bunden av appellationsdomstolens materiella bedömning som den anser vara behäftad med ett sådant åsidosättande och bortse från den.

105. Jag övertygas inte av den slovakiska regeringens argument i detta avseende att ett eventuellt åsidosättande av oskuldspresumtionen är av ”underordnad” karaktär, eftersom det inte avser en ”integrerad del av den högre domstolens rättsliga bedömning”. Den högre domstolens rättsliga bedömning i detta skede av förfarandet är visserligen inte med nödvändighet bindande inom ramen för det nästkommande förfarandet avseende den tilltalades skuld eller oskuld i sak, och ett åsidosättande av oskuldspresumtionen i detta skede skulle kunna avhjälpas i ett senare skede i förfarandet. Det kan emellertid inte uteslutas att ett initialt åsidosättande av ett krav på en rättvis rättegång, innan talan väcks vid den domstol som prövar målet i sak, allvarligt kan äventyra rättvisan i rättegången. När det gäller åsidosättandet av oskuldspresumtionen, som är ett av kriterierna för en rättvis rättegång, leder appellationsdomstolens preliminära avgörande emellertid till, även om den domare som ska pröva målet i sak inte är bunden av ordalydelsen i det, att den tilltalade ställs eller inte ställs inför brottmålsdomstol, vilket är ett avgörande steg i det straffrättsliga förfarandet. Det kan dessutom inte uteslutas att appellationsdomstolens bedömning i detta inledande skede, även om den strider mot oskuldspresumtionen, kan ha en viss betydelse för den domare som prövar målet i sak, vilken dessutom är hierarkiskt underställd appellationsdomstolen. Bedömningen kan eventuellt även få konsekvenser för bevisbördan.

106. Enligt principen om unionsrättens företräde krävs således, redan i detta inledande skede av det straffrättsliga förfarandet, att den hänskjutande domstolen ska bortse från den bedömning som appellationsdomstolen har gjort och som den förstnämnda anser strida mot oskuldspresumtionen.

107. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka de processuella följderna blir av att appellationsdomstolen konstateras ha åsidosatt oskuldspresumtionen och i synnerhet i frågan huruvida den, mot bakgrund av principerna om unionsrättens företräde och verkan, ska ompröva bevisningen och på nytt undersöka huruvida alla brottsrekvisit är uppfyllda.

108. För att förstå räckvidden av denna fråga, ska det erinras om att appellationsdomstolen, i det inledande skedet av förfarandet, vid två tillfällen upphävde beslutet från domstolen i första instans och återförvisade målet till den för att ”på nytt avgör[a] målet”, varvid det i appellationsdomstolens beslut av den 8 februari 2022 preciserades att domstolen i första instans skulle ”göra en ny bedömning av den bevisning som erhållits och först efter detta göra en individuell bedömning av huruvida samtliga rekvisit för det påtalade brottet var uppfyllda”, varpå den skulle avgöra målet i enlighet med tillämpliga lagbestämmelser. Det kan dessutom noteras att även om den hänskjutande domstolen ansåg att appellationsdomstolens motivering, på grundval av den materiella bedömningen eller åtminstone en del av den, stred mot oskuldspresumtionen, kvarstår det faktum att upphävandet av beslutet om att avskriva målet inte avser den tilltalades skuld i sak, utan är av en rent processuell karaktär.

109. Jag vill även erinra om att det, inom ramen för den funktionsfördelning mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som ligger till grund för artikel 267 FEUF, inte ankommer på EU-domstolen att tolka bestämmelser i nationell rätt, att avgöra huruvida en nationell åtgärd är förenlig med unionsrätten eller ange vilken regel eller vilket rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt och som en hänskjutande domstol ska tillämpa. Det ankommer på den sistnämnda att tolka nationell rätt inom ramen för sin processuella autonomi, med iakttagande av likvärdighetsprincipen, enligt vilken de nationella reglerna inte får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som regleras av nationell rätt, och effektivitetsprincipen, enligt vilken de nationella processuella reglerna inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. Med hänsyn härtill anser jag att följande preciseringar behöver göras, för att kunna ge den hänskjutande domstolen vissa användbara anvisningar.

110. Även om principerna om unionsrättens företräde och verkan innebär att det ska bortses från sådana bedömningar från appellationsdomstolen som strider mot oskuldspresumtionen, anser jag inte att det är nödvändigt att även bortse från de processuella verkningarna av appellationsdomstolens beslut. Jag gör nämligen åtskillnad mellan, å ena sidan, ett åsidosättande av unionsrätten som hänför sig till de organisatoriska kraven på den aktuella domstolen, vilket kan leda till att ett avgörande som har meddelats av ett organ som inte är en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag, i den mening som avses i unionsrätten, förklaras utgöra en nullitet och, å andra sidan, ett ”tillfälligt” åsidosättande, det vill säga i ett visst fall, av en garanti för en rättvis rättegång, vars omfattning begränsas till den bedömning som appellationsdomstolen har gjort i det fallet. Jag anser med andra ord att effektiviteten i oskuldspresumtionen inte utgör hinder för att appellationsdomstolens upphävande av beslutet om att avskriva målet ger processuella verkningar och att den hänskjutande domstolen, efter att ha bortsett från appellationsdomstolens bedömning som den anser strida mot oskuldspresumtionen, antar ett nytt beslut om huruvida målet ska avskrivas, eventuellt efter att ha undersökt uppgifterna i målet på nytt, i enlighet med appellationsdomstolens beslut.

111. Jag vill tillägga att för det fall den hänskjutande domstolen antar ett nytt och vederbörligen motiverat beslut i detta skede, får den möjlighet att motivera varför den bortser från den materiella bedömning som den anser strida mot oskuldspresumtionen, så att rättvisan i förfarandet garanteras för alla berörda parter. Slutligen skulle ett sådant beslut även kunna utgöra en rättslig grund för den tilltalade att eventuellt göra gällande en rätt till ersättning på grund av åsidosättandet av oskuldspresumtionen.

112. Jag anser därför att principerna om oskuldspresumtionens företräde och verkan, i detta inledande skede av det straffrättsliga förfarandet, inte utgör hinder för att den hänskjutande domstolen, samtidigt som den bortser från appellationsdomstolens bedömning som den anser strida mot oskuldspresumtionen, rättar sig efter appellationsdomstolens beslut i den del den hänskjutande domstolen åläggs att på nytt avgöra målet.

113. Jag anser följaktligen att svaret till den hänskjutande domstolen blir att artikel 4.2 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 3 i det direktivet och artikel 48.1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att den hänskjutande domstolen dels bortser från appellationsdomstolens bedömning som den anser strida mot oskuldspresumtionen, dels avgör målet på nytt i enlighet med sin nationella processrätt, såsom denna rätt begränsas av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

Förslag till avgörande

114. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts av Mestský súd Bratislava I (Stadsdomstolen i Bratislava I, Slovakien) på följande sätt: 1) Rätten till iakttagande av oskuldspresumtionen som föreskrivs i artiklarna 3 och 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, jämförda med artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en brottmålsdomstol, som prövar ett överklagande av ett preliminärt avgörande av processuell karaktär, tar ställning till bevisning som talar till nackdel för den tilltalade genom att göra en faktisk och rättslig bedömning av huruvida rekvisiten för det aktuella brottet är uppfyllda, trots att den inte är skyldig att göra detta enligt nationell rätt och bevisupptagningen inte har genomförts fullt ut i det inledande skedet av förfarandet, under förutsättning att den inte framställer den tilltalade som skyldig, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. 2) Artikel 4.2 i direktiv 2016/343, jämförd med artikel 3 i det direktivet och artikel 48.1 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att den hänskjutande domstolen dels bortser från appellationsdomstolens bedömning som den anser strida mot oskuldspresumtionen, dels avgör målet på nytt i enlighet med sin nationella processrätt, såsom denna rätt begränsas av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Badinter, R., ”La présomption d’innocence, histoire et modernite”, i Catala, P., Le droit privé français à la fin du XXe siècle – études offertes à Pierre Catala, Litec, Paris, 2001, s. 134.

4 Se Vigouroux, C., ”Présomption d’innocence”, i La conscience des droits. Mélanges en l’honneur de Jean-Paul Costa, Dalloz, Paris, 2011, s. 657 och följande sidor, särskilt s. 665.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1). Jag vill erinra om att det direktivet är resultatet av ett förfarande i flera steg, vilket grundar sig på artikel 82 FEUF om straffrättsligt samarbete i unionen. I den artikeln föreskrivs principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, vilken sedan Europeiska rådets möte i Tammerfors 15–16 oktober 1999 allmänt anses utgöra hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet i unionen. Europeiska kommissionens grönbok av den 26 april 2006 om oskuldspresumtion (KOM(2006)174 slutlig av den 24 juni 2006) och därefter rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1), som har blivit en integrerad del av Europeiska rådets Stockholmsprogram om området med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd) (EUT C 115, 2010, s. 1), resulterade, i november 2013, i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (COM(2013)821 final) och därefter i direktiv 2016/343, som antogs den 9 mars 2016 (se Daminova, N., ”The CJEU Faced with ’Presumption of Innocence’ Directive 2016/343: Reshaping the ECHR Standards?”, i European Yearbook of Human Rights, Intersentia, 2022, s. 137‑175). Det direktivet grundar sig på den befogenhet som unionen har enligt artikel 82.2 b FEUF att fastställa minimiregler för personers rättigheter i straffrättsliga förfaranden och är ett av de sex direktiv som unionen har antagit för att fastställa gemensamma miniminormer som garanterar rätten till en opartisk domstol samt misstänktas och tilltalades rättigheter, för genomförandet av Stockholmsprogrammet (se Catteau, F., ”Les droits procéduraux des personnes poursuivies et des victimes de criminalité devant la Cour de justice de l’Union. Vers un droit européen de la procédure pénale?”, Cahiers de droit européen, 2020/2–3, s. 485–547).

6 Se dom av den 8 april 2025, Europeiska åklagarmyndigheten (Rättslig prövning av processuella beslut) ( C‑292/23, EU:C:2025:255, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

7 Se dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 48).

8 Detta konstaterande påverkar inte möjligheten, som den slovakiska regeringen för övrigt har erinrat om i sitt skriftliga yttrande, att den tilltalade kan göra gällande att domarna vid en avdelning i högre instans har agerat partiskt om de finner denne skyldig innan vederbörande har dömts genom en lagakraftvunnen dom, för det fall brottmålet återförvisas till dem.

9 Se dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura ( C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkterna 32 och 33) (nedan kallad domen Spetsializirana prokuratura).

10 Se domen Spetsializirana prokuratura (punkterna 35 och 37) där det anges att ett ”rättsligt avgörande som enbart avser en eventuell fortsatt häktning av en tilltalad syftar … endast till att avgöra huruvida denna person – med beaktande av samtliga relevanta omständigheter – ska försättas på fri fot, utan att fastställa huruvida personen i fråga har gjort sig skyldig till det brott som vederbörande står åtalad för. … Ett sådant avgörande kan således inte kvalificeras som ett rättsligt avgörande som avser huruvida den tilltalade är skyldig i den mening som avses i detta direktiv.”

11 Jag vill härvidlag erinra om att det preciseras i artikel 52.3 i stadgan att, i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Såsom framgår av förklaringarna avseende artikel 48 i stadgan, vilka enligt artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska beaktas vid tolkningen av densamma, motsvarar artikel 48 i stadgan artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen. EU-domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av artikel 48.1 i stadgan garanterar en skyddsnivå som tar hänsyn till skyddsnivån enligt artikel 6.2 i Europakonventionen, såsom den tolkats av Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 101).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 42). För en tillämpning beträffande formuleringar i ett pressmeddelande från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), se dom av den 1 oktober 2025, OC/kommissionen ( T‑384/20 RENV, EU:T:2025:925, punkt 91 och följande punkter).

13 Se Europadomstolen, 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 30).

14 Se Repík, B., ”Réflexions sur la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme concernant la présomption d’innocence”, i Liber amicorum Marc-André Eissen, Bryssel, Bruylant/L.G.D.J., 1995, s. 331–345, särskilt s. 333. Se, även, Dold, B, ”Artikel 6. Recht auf ein faires Verfahren”, i Frowein/Peukert, Europäische MenschenRechtsKonvention, EMRK-Kommentar, N.P. Engel Verlag, Kehl am Rhein, 2024, 4:e utg., s. 323 och 324, nr 67–69.

15 Oskuldspresumtionen betraktas som en rättssäkerhetsgaranti i själva brottmålsprocessen och uppställer villkor om bland annat bevisbördan, faktiska och rättsliga presumtioner, rätten att inte vittna mot sig själv, mediebevakning före rättegång eller den omständigheten att den domstol som prövar målet i sak eller någon annan offentlig myndighet i förväg uttalar sig om den tilltalades skuld (se Europadomstolen, 12 juli 2013, Allen mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2013:0712JUD002542409, § 93), och Europadomstolen, 11 juni 2024, Nealon och Hallam mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2024:0611JUD003248319, § 101)).

16 Med hänsyn till behovet av att säkerställa att den rättighet som garanteras i artikel 6.2 i Europakonventionen är konkret och effektiv, har Europadomstolen i själva verket med tiden utvecklat en ”andra aspekt” av oskuldspresumtionen, vilken träder in när det straffrättsliga förfarandet avslutas, antingen genom en frikännande dom eller genom att det straffrättsliga förfarandet läggs ned. Europadomstolen har tydligt angett att oskuldspresumtionen, efter det att det straffrättsliga förfarandet har lagts ned, kräver att det i alla efterföljande förfaranden, oavsett slag, tas hänsyn till att den berörda personen inte dömdes och även att domslutet i en frikännande dom ska beaktas av alla myndigheter som, direkt eller indirekt, uttalar sig om den berörda personens straffrättsliga ansvar (Europadomstolen, 11 juni 2024, Nealon och Hallam mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2024:0611JUD003248319, §§ 102–109 och där angiven rättspraxis)). Se Beernaert, M.-A., ”La présomption d’innocence et ses prolongements au-delà du procès pénal (obs. sous Cour eur. dr. h., Gde Ch, arrêt Nealon et Hallam c. Royaume-Uni, 11 juin 2024)”, Revue trimestrielle des droits de l’homme, vol. 2, nr 142, 1 april 2025, s. 515–526). Se, även, beträffande denna åtskillnad mellan de båda aspekterna av oskuldspresumtionen, Jebens, S. E., ”The Scope of the Presumption of Innocence in Article 6 § 2 of the Convention – Especially on its Reputation-Related Aspect”, i Droits de l’homme – Regards de Strasbourg, Liber Amicorum Luzius Wildhaber, N.P. Engel, Kehl, 2007, s. 207–227.

17 Detta innefattar även olika former av skriftliga eller muntliga ställningstaganden från offentliga myndigheter (offentliga tjänstemän eller domare) i en viss handling, såsom uttalanden i pressen eller vid intervjuer, inbegripet en domares eller domstols motivering i en rättslig handling i ett inledande skede. Se Dold, B., i det citerade verket, s. 460–462, nr 369–372.

18 Se, bland annat, Europadomstolen, 6 december 1988, Barberà, Messegué och Jabardo mot Spanien (CE:ECHR:1988:1206JUD001059083, § 77). Jag vill även ge ett exempel från den äldre rättshistorien. I den välkända Landru‑rättegången, som inleddes den 7 november 1921 vid Cour d’assises de Seine-et-Oise (Domstolen för grövre brott) i Versailles (Frankrike), illustrerade Landrus advokat, Vincent de Moro-Giafferi, denna princip genom att fråga generaladvokaten Godefroy, som var åklagare, ”hur man i dag kan döma en man för mord på tio kvinnor och därefter inte kan meddela familjerna någon fastställelsedom avseende dödsfall eftersom man inte har hittat några kroppar?”. Landrus advokat gick till och med ännu längre, i ett numera välkänt utspel, genom att hävda att ett av brottsoffren, som påstods ha avlidit, hade återfunnits och var redo att träda fram. Hela salen, även jurymedlemmarna, vände då blicken mot dörren … Detta visade, enligt Landrus advokat, att det inte med säkerhet kunde sägas att Landru var skyldig. Det ska tilläggas att generaladvokaten omedelbart genmälde att det bara var Landru som inte hade tittat åt det hållet (se det franska justitieministeriets webbplats om Landru-rättegången på följande adress: https://www.justice.gouv.fr/actualites/actualite/proces-landru).

19 Se Europadomstolen, 10 februari 1995, Allenet de Ribemont mot Frankrike (CE:ECHR:1995:0210JUD001517589, § 35), Revue trimestrielle des droits de l’homme, nr 24, 1995, s. 661–672, anmärkning Spielmann, D. Se, även, Europadomstolen, 12 april 2012, Lagardère mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0412JUD001885107, § 74), och Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, § 41).

20 Se Hirsch, C., ”La présomption d’innocence dans la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme (2006–2013)”, Annales du droit luxembourgeois, Bruylant, Bryssel, vol. 23 (2013), 2015, särskilt s. 160 och följande sidor. Se, även, Europadomstolen, 10 oktober 2000, Daktaras mot Litauen (CE:ECHR:2000:1010JUD004209598, § 41), och Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, §§ 83 och 87) (där det hänvisas till rättspraxis avseende formuleringar som används vid fortsatta frihetsberövanden).

21 Se Europadomstolen, 28 november 2002, Marziano mot Italien (CE:ECHR:2002:1128JUD004531399, §§ 30 och 31), och Europadomstolen, 12 april 2012, Lagardère mot Frankrike (CE:ECHR:2012:0412JUD001885107, § 75).

22 Europadomstolen, 28 november 2002, Marziano mot Italien (CE:ECHR:2002:1128JUD004531399, § 30).

23 Europadomstolen, 28 november 2002, Lavents mot Lettland (CE:ECHR:2002:1128JUD005844200, §§ 126 och 127).

24 Europadomstolen, 15 oktober 2013, Gutsanovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:1015JUD003452910, §§ 202 och 203).

25 Domstolen hade angett att den ”fortfarande [ansåg] att ett brott [hade] begåtts och att den tilltalade [var] inblandad i det”.

26 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 mars 1982, Adolf mot Österrike (CE:ECHR:1982:0326JUD000826978, §§ 36–41), och Europadomstolen, 27 februari 2014, Karaman mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0227JUD001710310, §§ 63–65 och där angiven rättspraxis). Se, även, Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, § 81). I paragraferna 83–90 i den domen undersökte Europadomstolen noggrant formuleringarna i vart och ett av de aktuella besluten mot bakgrund av deras respektive sammanhang. Det om än olyckliga uttrycket ”den begångna gärningen” tolkades till exempel mot bakgrund av det sammanhang i vilket häktningen förlängdes med hänsyn till arten och farligheten av den ”begångna” gärningen, och det angavs dessutom att den tilltalade var ”anklagad för det brottet” och att hans skuld inte var en fråga som skulle avgöras i det skedet, såsom appellationsdomstolen hade påpekat (§ 84). Se, däremot, punkterna 87 och 88 för ett åsidosättande av artikel 6.2 i Europakonventionen avseende ett annat beslut, som inte senare korrigerades i förfarandet.

27 Se Europadomstolen, 3 oktober 2019, Fleischner mot Tyskland (CE:ECHR:2019:1003JUD006198512, § 65), där Europadomstolen påpekade att nationell rätt ingår i det sammanhanget.

28 Europadomstolen, 10 oktober 2000, Daktaras mot Litauen (CE:ECHR:2000:1010JUD004209598, §§ 44 och 45).

29 I Europadomstolens dom av den 21 september 2006, Pandy mot Belgien (CE:ECHR:2006:0921JUD001358302, §§ 19–43), hade en förundersökningsdomares yttranden spridits i pressen (”Pandy vill utge sig för att vara Dreyfus, men jag likställer honom med andra personer: Landru och läkaren Petiot”). Europadomstolen ansåg att det yttrandet kunde vara oavsiktligt och av underordnad betydelse inom ramen för en komplex utredning som genomfördes friktionsfritt och som den tilltalade själv hade välkomnat. Europadomstolen ansåg emellertid att yttrandet icke desto mindre kunde kritiseras mot bakgrund av principen om oskuldspresumtion, eftersom de innebar att den tilltalade likställdes med kända och dömda seriemördare. Det kunde ”inte godtas för en undersökningsdomare, som enligt belgisk rätt har i uppgift att utreda omständigheter som talar till den tilltalades såväl fördel som nackdel, vilket motiverar en mer ingående prövning” (§ 45).

30 Europadomstolen, 19 juni 2025, Ravier mot Frankrike (CE:ECHR:2025:0619JUD003232422, §§ 40–42).

31 Se dom av den 1 juli 2008, MOTOE ( C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 30), och dom av den 30 maj 2024, Amazon Services Europe ( C‑665/22, EU:C:2024:435, punkt 40).

32 Se 373 § 1 i strafflagen.

33 Se Europadomstolen, 25 mars 1983, Minelli mot Schweiz (CE:ECHR:1983:0325JUD000866079, § 30), och Europadomstolen, 30 mars 2010, Poncelet mot Belgien (CE:ECHR:2010:0330JUD004441807, § 50).

34 Se Europadomstolen, 21 september 2006, Pandy mot Belgien (CE:ECHR:2006:0921JUD001358302, § 43), och Europadomstolen, 21 juni 2007, Kampanellis mot Grekland (CE:ECHR:2007:0621JUD000902905, § 27) (beträffande formuleringarna i ett åtal som hade väckts av en förundersökningsdomare). Se, även, Dold, B., i det citerade verket, s. 459, nr 367.

35 Beslut som meddelas i högre instans innebär att de inte kan överklagas med ordinära rättsmedel. Se Europadomstolen, 15 juni 2021, Vardan Martirosyan mot Armenien (CE:ECHR:2021:0615JUD001361012, § 88). Europadomstolen ansåg sig vara beredd att undersöka möjligheten att ”District Court” enbart kan ha begått ett tekniskt fel i den inkorrekta formuleringen av sitt beslut, men konstaterade att felet aldrig rättades till, eftersom det angripna beslutet inte kunde överklagas.

36 Utöver formuleringar i konditionalis, kan man tänka sig formuleringar som är mer förenliga med oskuldspresumtionen och där det till exempel hänvisas till gärningar som inte betraktas som ”begångna” utan som ”påtalade”.

37 I Europadomstolens dom av den 21 juni 2007, Kampanellis mot Grekland (CE:ECHR:2007:0621JUD000902905, § 28), hade domarna till exempel använt en ifrågasatt mening i ett motiverat beslut som hade meddelats under ett inledande skede av det straffrättsliga förfarandet mot den tilltalade, genom vilket det förordnades att åtal skulle väckas. Europadomstolen ansåg emellertid att användningen av ordet ”assagir” [som till svenska kan översättas med ”lugna ned”, övers. anm.] på ett otvetydigt sätt gav uttryck för idéen att den tilltalade skulle lugna ned sig och inte begå fler brott om han häktades. Europadomstolen ansåg att sådana yttranden, oberoende av var de görs i det omtvistade beslutet, inte kan godtas för domare vid en åtalsavdelning, som enligt grekisk rätt har till uppgift att utreda omständigheter som talar till den tilltalades såväl fördel som nackdel, vilket kräver särskild uppmärksamhet vid valet av de formuleringar som används.

38 Se, analogt, dom av den 8 december 2022, HYA m.fl. (Omöjlighet att förhöra de vittnen som åberopas emot den tilltalade) ( C‑348/21, EU:C:2022:965, punkt 58), avseende förekomsten av motverkande faktorer som kan kompensera för de svårigheter som försvaret orsakas på grund av att vittnet inte har kunnat höras direkt under domstolsförfarandet i brottmålet.

39 När det gäller kvarhållande i häkte, se dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkterna 44 och 48), och domen Spetsializirana prokuratura (punkt 29).

40 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkterna 57–60).

41 Se dom av den 5 september 2019, AH m.fl. (Oskuldspresumtion) ( C‑377/18, EU:C:2019:670, punkt 50).

42 Se beslut av den 28 maj 2020, UL och VM ( C‑709/18, EU:C:2020:411, punkt 35).

43 Jag vill till exempel nämna åtalsavdelningens roll i luxemburgsk rätt. Den har i uppgift att ”kontrollera huruvida det finns indicier på grundval av alla omständigheter som utgör väsentlig information. Den ska därefter bedöma huruvida indicierna ska anses vara tillräckliga (Le Poittevin, Code d’instruction criminelle annoté, artikel 221, nr 27 och 28). … [U]ndersökningsdomstolen har endast till uppgift att avgöra huruvida det finns indicier som ger anledning att tro att den tilltalade har begått gärningarna under de omständigheter som omfattas av strafflagen” (se Thiry, R., Précis d’Instruction Criminelle en Droit Luxembourgeois, vol. II, Lucien de Bourcy, Luxemburg, 1984, s. 204 och 205). Se, även, beträffande indicier på skuld, undersökningsdomstolarnas roll i det belgiska domstolsväsendet (Franchimont, M., Jacobs, A. och Masset, A., Manuel de procédure pénale, Larcier, Bryssel, 2009, 3:e utg., s. 541) och i det franska domstolsväsendet (enligt artikel 184 i den franska straffprocesslagen).

44 Se Europadomstolen, 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz (CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 36), och Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 50).

45 Se kommentaren från Dold, B., i det citerade verket, särskilt s. 323, nr 67. Se, även, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 147 och följande paragrafer), där Europadomstolen erinrade om att ”principen att låta förfarandets övergripande rättvisa stå i centrum för den bedömning som ska göras inte är begränsad till rätten till tillgång till försvarare i artikel 6.3 c, utan ingår i mer omfattande rättspraxis avseende rätten till försvar enligt artikel 6.1 i Europakonventionen”.

46 Se Europadomstolen, 12 maj 2017, Simeonovi mot Bulgarien (CE:ECHR:2017:0512JUD002198004, § 114 och särskilt § 120), där Europadomstolen gav en icke uttömmande förteckning över faktorer som, i förekommande fall, ska beaktas för att bedöma konsekvenserna av de brister i förfarandet som har uppkommit under utredningen av den övergripande rättvisan i brottmålsprocessen. Se, även, Europadomstolen, 9 november 2018, Beuze mot Belgien (CE:ECHR:2018:1109JUD007140910, § 148 och följande paragrafer), där Europadomstolen preciserade att ett sådant tillvägagångssätt dessutom motsvarar EU-domstolens roll, som inte består i att göra hypotetiska uttalanden eller standardisera de olika rättssystemen, utan att fastställa garantier för att de förfaranden som tillämpas i varje enskilt fall uppfyller kraven på en rättvis rättegång, med hänsyn till varje tilltalads omständigheter.

47 Jag vill erinra om att frågan om uteslutning av domare i högre instans, såsom det avses i den fjärde frågans tredje del, är hypotetisk och således inte kan tas upp till sakprövning, enligt min mening (se punkt 32 i förevarande förslag till avgörande).

48 Se, analogt, beträffande villkor för att anta ett beslut om häktning, dom av den 19 september 2018, Milev ( C‑310/18 PPU, EU:C:2018:732, punkt 47), och beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 59).

49 Se dom av den 5 september 2024, M.S. m.fl. (Minderårigas processuella rättigheter) ( C‑603/22, EU:C:2024:685, punkt 170).

50 Kommissionen har för sin del hänvisat till en formell underrättelse som har skickats inom ramen för ett överträdelseförfarande avseende införlivandet med slovakisk rätt av artikel 4.2 i direktiv 2016/343 (överträdelseförfarande INFR(2024)2210), som fortfarande var under behandling vid tidpunkten för förhandlingen.

51 Se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 94), avseende bland annat tidpunkten för försvarets tillgång till handlingarna i målet, och dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet) ( C‑282/20, EU:C:2021:874, punkterna 28 och 32), avseende oklarheter och ofullständiga uppgifter i stämningsansökan som ledde till ett åsidosättande av den tilltalade personens rätt att tillhandahållas utförlig information om åtalet.

52 Den slovakiska regeringen har nämnt 194 § 5 i straffprocesslagen, där det föreskrivs att det rättsliga utlåtande som en domstol i högre instans lämnar för det fall avgörandet i första instans upphävs är bindande för domstolen i lägre instans, såvida inte det rättsliga utlåtandet inte har förlorat hela eller delar av dess faktiska grund till följd av en ändring av de faktiska omständigheterna, i synnerhet efter det att domstolen i lägre instans har gjort en ny bevisupptagning.

53 Se dom av den 5 oktober 2010, Elchinov ( C‑173/09, EU:C:2010:581, punkterna 30–32), och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 75).

54 Såsom har påpekats av Kuty, F., Justice pénale et procès équitable, Larcier, Bryssel, 2023, 1:a utg., s. 1711: ”undersökningsdomarens åsidosättande av oskuldspresumtionen utgör inte ett fel som inte kan avhjälpas. … varje åtgärd som vidtas av en undersökningsdomare och som är behäftad med ett åsidosättande av oskuldspresumtionen medför inte i sig … att det är omöjligt att få till stånd en rättvis rättegång vid den dömande domstolen”.

55 Se, beträffande rätten att biträdas av en advokat från och med det att förfarandet inleds, Europadomstolen, 24 november 1993, Imbrioscia mot Schweiz (CE:ECHR:1993:1124JUD001397288, § 36), och Europadomstolen, 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 54). Även om det straffrättsliga systemet fungerar ”som en maskin för att dela in skuldfrågan i olika skikt, ska det undvikas att ’skuldskiktet’ är alltför tjockt när förhandlingen inleds” (se Roets, D., La présomption d’innocence, Dalloz, Paris, 2023, 2:a utg., s. 59 och 60).

56 Se dom av den 21 oktober 2021, ZX (Rättelse av åtalsbeslutet) ( C‑282/20, EU:C:2021:874, punkt 35). Det ska erinras om att enligt skäl 44 i direktiv 2016/343 innebär effektivitetsprincipen att medlemsstaterna ska införa ”lämpliga och effektiva rättsmedel i händelse av ett åsidosättande av en rättighet som gäller för enskilda enligt unionsrätten. Ett effektivt rättsmedel vid ett åsidosättande av någon av de rättigheter som föreskrivs i detta direktiv bör så långt det är möjligt ha till effekt att misstänkta eller tilltalade får samma ställning som den de skulle ha haft om åsidosättandet inte hade inträffat, i syfte att skydda rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvar.”

57 I avsaknad av relevanta uppgifter i begäran om förhandsavgörande för att kunna uttala sig om likvärdighetsprincipen, anse jag att det saknas anledning att ta ställning till den.

58 Se dom av den 4 september 2025, AW ”T” ( C‑225/22, EU:C:2025:649, punkt 68).