Förslag till avgörande av generaladvokat Richard de la Tour – Förenade målen C‑758/24 och C‑759/24 Alace och Canpelli

I. Inledning

1. Begreppet säkert ursprungsland innebär att medlemsstaterna får upprätta en särskild ordning för att pröva ansökningar om internationellt skydd, genom vilken de kan påskynda förfarandet och genomföra detta vid gränsen eller i transitzoner av det skälet att sökande som kommer från ett sådant land presumeras åtnjuta tillräckligt skydd där mot risken för förföljelse och allvarliga kränkningar av deras grundläggande rättigheter. Principen om och tillämpningsvillkoren för detta begrepp anges i artiklarna 36 och 37 samt i bilaga I till direktiv 2013/32/EU.

2. Införandet av begreppet säkert ursprungsland i unionsrätten har gett upphov till flera frågor, däribland om legitimiteten och objektiviteten i den bedömning som medlemsstaterna gör i detta sammanhang. Redan år 1992, när det begreppet infördes i den internationella flyktingrätten, tog Guy Serle Goodwin-Gill upp följande frågor i ett väsentligt inlägg: ”Who then is to say that countries are safe? And by whose standards? Secret men in secret rooms reading secret memos? No”.

3. I de här aktuella målen uppkommer just frågan om omfattningen av medlemsstaternas behörighet och befogenheter när det gäller att fastställa säkra ursprungsländer, och målen sällar sig till domen av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky. Tolkningsfrågorna från Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom, Italien) ställs här i det särskilda sammanhanget där de personer som har ansökt om internationellt skydd båda är medborgare i ett tredjeland som har fastställts som ett säkert ursprungsland av den italienska lagstiftaren, nämligen Bangladesh. Personerna fördes därför till den särskilda förvarsanläggningen i Gjadër (Albanien) där deras respektive ansökan prövades inom ramen för ett påskyndat gränsförfarande och därefter avvisades såsom uppenbart ogrundad.

4. Tolkningsfrågorna 1–3 avser tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland och syftar till att få klarhet i de skyldigheter som medlemsstaterna har i detta sammanhang när det gäller att säkerställa ett effektivt rättsmedel inför domstol, i den mening som avses i artikel 46 i direktiv 2013/32 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den hänskjutande domstolen har nämligen bett EU-domstolen att klargöra i vilken mån en medlemsstat i lag kan fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland, utan att sökanden som kommer från ifrågavarande land och utan att den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av ett avslagsbeslut som har meddelats med avseende på sökanden kan bestrida respektive kontrollera lagenligheten av detta fastställande inom ramen för en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av ansökan om internationellt skydd, på grund av att de informationskällor som det fastställandet grundar sig på inte har offentliggjorts.

5. Den fjärde tolkningsfrågan avser däremot själva begreppet säkert ursprungsland och har ställts för att få klarhet i ordalydelsen i bilaga I till direktiv 2013/32. Eftersom det framgår av tillgängliga informationskällor om de allmänna förhållandena i Bangladesh att vissa kategorier av personer som lever i det landet riskerar att utsättas för förföljelse eller allvarlig skada, vill den hänskjutande domstolen nämligen få klarhet i huruvida en medlemsstat kan fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland om en del av dess befolkning sannolikt inte kan åtnjuta ett tillräckligt skydd i det landet.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

6. Skälen 18, 40 och 42 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

(”(18) Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

…

(40) En nyckelfråga när det gäller att bedöma hur välgrundad en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemsstaterna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon inte lägger fram motbevis.

…

(42) Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland med avseende på tillämpningen av detta direktiv garanterar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktioner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för honom eller henne.”

7. I artikel 31 i det direktivet, med rubriken ”Prövningsförfarande”, föreskrivs följande i punkt 8 b:

”Medlemsstaterna får även föreskriva att ett prövningsförfarande i enlighet med de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II ska påskyndas och/eller genomföras vid gränsen eller i transitzoner i enlighet med artikel 43 om

…

b) sökanden kommer från ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv …”

8. Artikel 36 i nämnda direktiv, med rubriken ”Begreppet säkert tredjeland”, har följande lydelse:

”1. Om det fastställs att ett tredjeland är ett säkert ursprungsland enligt detta direktiv kan landet, efter en enskild prövning av ansökan, betraktas som ett säkert ursprungsland för en enskild sökande endast om

a) han eller hon är medborgare i det landet eller

b) han eller hon är en statslös person som tidigare hade sitt hemvist i det landet,

och han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter och i fråga om hans eller hennes rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU[].

2. Medlemsstaterna ska i den nationella lagstiftningen fastställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland.”

9. Artikel 37 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Nationellt fastställande av tredjeländer som säkra ursprungsländer”, har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av ansökningar om internationellt skydd.

2. Medlemsstaterna ska regelbundet se över situationen i tredjeländer som fastställts som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.

3. Bedömningen av huruvida ett land är ett säkert ursprungsland i enlighet med denna artikel ska grunda sig på ett urval av informationskällor, särskilt information från andra medlemsstater, [Europeiska unionens asylbyrå, EUAA], UNHCR, Europarådet och andra berörda internationella organisationer.

4. Medlemsstaterna ska underrätta [Europeiska] kommissionen om de länder som betraktas som säkra ursprungsländer i enlighet med denna artikel.”

10. I artikel 46 i det direktivet, vilken avser ”[r]ätten till ett effektivt rättsmedel”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut …

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,

iii) som fattas vid gränsen eller i en medlemsstats transitzoner enligt artikel 43.1,

…

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

…”

11. Bilaga I till direktiv 2013/32, med rubriken ”Fastställande av säkra ursprungsländer enligt artikel 37.1”, har följande lydelse:

”Ett land ska betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv [2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

Vid denna bedömning ska man bland annat beakta i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna[] och/eller i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter[] och/eller [konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning], särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i [Europakonventionen],

c) hur landet iakttar principen om ’non-refoulement’ i enlighet med [konventionen angående flyktingars rättsliga ställning],

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.”

B. Italiensk rätt

1. Lagstiftningsdekret nr 25/2008

12. I artikel 2-bis punkterna 1–4 i decreto legislativo n. 25 – Attuazione della direttiva 2005/85/CE recante norme minime per le procedure applicate negli Stati membri ai fini del riconoscimento e della revoca dello status di rifugiato (lagstiftningsdekret nr 25 – Genomförande av direktiv 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13)) av den 28 januari 2008, i dess lydelse enligt decreto‑legge n. 158 – Disposizioni urgenti in materia di procedure per il riconoscimento della protezione internazionale (lagdekret nr 158 – Brådskande åtgärder inom området för beviljande av internationellt skydd) av den 23 oktober 2024, föreskrivs följande:

”1. I enlighet med de kvalifikationskrav som har fastställts i unionslagstiftningen och uppgifter som har hämtats från informationskällor som har tillhandahållits av behöriga internationella organisationer betraktas följande länder som säkra ursprungsländer: Albanien, Algeriet, Bangladesh, Bosnien och Hercegovina, Kap Verde, Elfenbenskusten, Egypten, Gambia, Georgien, Ghana, Kosovo, Nordmakedonien, Marocko, Montenegro, Peru, Senegal, Serbien, Sri Lanka och Tunisien.

2. Ett tredjeland får betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av dess rättsordning, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse … samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Ett ursprungsland kan fastställas som säkert med undantag för kategorier av personer.

3. Vid bedömningen enligt punkt 2 ska det bland annat beaktas i vilken utsträckning skydd mot förföljelse eller misshandel ges genom att undersöka

a) landets berörda lagar och förordningar och på vilket sätt de tillämpas,

b) hur landet iakttar de rättigheter och friheter som är fastställda i [Europakonventionen], i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter … och i [konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning], särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i [Europakonventionen],

c) hur landet iakttar den princip som avses i artikel 33 i [konventionen angående flyktingars rättsliga ställning],

d) om landet tillhandahåller ett system med effektiva rättsmedel mot överträdelser av dessa rättigheter och friheter.

4. Bedömningen för att fastställa huruvida ett tredjeland är ett säkert ursprungsland grundar sig på uppgifterna från Commissione nazionale per il diritto di asilo [Nationella asylkommissionen, Italien], vilken även förlitar sig på den information som har utarbetats av [dokumentationscentret] … och andra källor, däribland informationen från andra [medlemsstater], [EUAA], UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer.

4-. bis. Förteckningen över säkra ursprungsländer uppdateras regelbundet genom en föreskrift med ställning som lag och meddelas [kommissionen]. Inför uppdateringen av förteckningen i punkt 1, och i den mån det är förenligt med de tyngre vägande behoven av säkerhet och kontinuitet i de internationella förbindelserna och med hänsyn tagen till uppgifterna i punkt 4, utarbetar Consiglio dei Ministri [Ministerrådet, Italien] senast den 15 januari varje år en rapport över situationen i de länder som är upptagna i den gällande förteckningen och de länder som Consiglio dei Ministri har för avsikt att inkludera. Regeringen översänder rapporten till de behöriga parlamentsutskotten.”

13. I artikel 9.2-bis i lagstiftningsdekret nr 25/2008 föreskrivs följande:

”Beslutet att avvisa en ansökan från en person … motiveras enbart med att sökanden inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte ska anses som ett säkert ursprungsland med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter.”

14. I artikel 28-ter.1 b i det lagstiftningsdekretet föreskrivs följande:

”Ansökan betraktas som uppenbart ogrundad … i ett av följande fall:

…

b) Sökanden kommer från ett land som är fastställt som säkert ursprungsland i den mening som avses i artikel 2-bis.”

2. Det interministeriella dekretet

15. Artikel 1.2 i decreto – Aggiornamento della lista dei Paesi di origine sicuri prevista dall’articolo 2-bis del decreto legislativo 28 gennaio 2008, n. 25 (dekret om uppdatering av den förteckning över säkra ursprungsländer som fastställs i artikel 2-bis i lagstiftningsdekret [nr 25/2008]) av den 7 maj 2024 har följande lydelse:

”Inom ramen för prövningen av en ansökan om internationellt skydd ska sökandens särskilda omständigheter bedömas mot bakgrund av den information från faktabladet om ursprungslandet som framgår av den utredning som avses i inledningen.”

III. Bakgrund till de nationella målen och tolkningsfrågorna

16. Klagandena i de nationella målen är medborgare i Bangladesh. Efter att ha räddats till sjöss av de italienska myndigheterna fördes de, i enlighet med artikel 3.2 och 3.3 i det samförståndsavtal som det hänvisas till i fotnot 6 i förevarande förslag till avgörande, till förvarsanläggningen i Gjadër där de båda ingav var sin ansökan om internationellt skydd den 16 oktober 2024.

17. Ansökningarna prövades, i enlighet med relevanta nationella bestämmelser, inom ramen för ett påskyndat gränsförfarande av Commissione Territoriale per il riconoscimento della Protezione Internazionale di Roma – sezione procedure alla frontiera II (den territoriella kommissionen för beviljande av internationellt skydd i Rom, andra avdelningen för gränsförfaranden, Italien) (nedan kallad Commissione Territoriale i Rom). Genom beslut av den 17 oktober 2024 avslog Commissione Territoriale i Rom deras ansökningar med motiveringen att de var uppenbart ogrundade, eftersom klagandena inte hade lyckats motbevisa presumtionen om att deras ursprungsland var säkert.

18. Den 25 oktober 2024 ingav klagandena var sitt överklagande av de besluten till Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom), som beslutade att vilandeförklara målen och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

”1) Utgör unionsrätten, och särskilt artiklarna 36–38 i direktiv [2013/32], även jämförda med skälen 42, 46 och 48 i direktivet och tolkade mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] (samt artiklarna 6 och 13 i [Europakonventionen]), hinder för att den nationella lagstiftaren, som har befogenhet att tillåta att det upprättas förteckningar över säkra ursprungsländer och att reglera de kriterier och informationskällor som ska användas i detta syfte, även direkt genom en rättslig föreskrift med ställning som lag fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland?

2) Utgör unionsrätten, och särskilt artiklarna 36–38 i samma direktiv, även jämförda med skälen 42, 46 och 48 i direktivet och tolkade mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] (samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen), under alla omständigheter hinder för att den nationella lagstiftaren fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland utan att göra de källor som har använts för att motivera detta fastställande tillgängliga och kontrollerbara, vilket hindrar dels asylsökanden från att angripa dem, dels en domstol att pröva dessa källors ursprung, auktoritet, tillförlitlighet, relevans, aktualitet, fullständighet och innehåll i allmänhet och att mot denna bakgrund dra slutsatsen huruvida de materiella kriterierna för ett sådant fastställande, vilka anges i bilaga I till [det] direktivet, är uppfyllda?

3) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 36–38 i samma direktiv, även jämförda med skälen 42, 46 och 48 i direktivet och tolkade mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] (samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen), tolkas så, att inom ramen för ett påskyndat gränsförfarande [för personer som kommer] från ett land som har fastställts som säkert ursprungsland kan en domstol under alla omständigheter använda sig av information om ursprungslandet, som domstolen självständigt inhämtar från de källor som anges i artikel 37.3 i direktivet, för att kunna avgöra huruvida de materiella kriterierna för ett sådant fastställande, vilka anges i bilaga I till [samma direktiv], är uppfyllda?

4) Utgör unionsrätten, och särskilt artiklarna 36–38 i samma direktiv samt bilaga I till direktivet, även jämförda med skälen 42, 46 och 48 i direktivet och tolkade mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] (samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen), hinder för att ett tredjeland fastställs som ’säkert ursprungsland’ för det fall det i detta land finns kategorier av personer för vilka landet inte uppfyller de materiella kriterierna för ett sådant fastställande, vilka anges i bilaga I till [det] direktivet?”

19. EU-domstolens ordförande beslutade den 21 november 2024 att förena målen C‑758/24 och C‑759/24 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

20. Den hänskjutande domstolen ansökte om att EU-domstolen skulle tillämpa förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler. EU-domstolen beslutade att avslå denna framställan genom beslut av den 19 november 2024.

21. Den hänskjutande domstolen hemställde även i andra hand om att förevarande mål ska handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i rättegångsreglerna. EU-domstolens ordförande biföll denna ansökan genom beslut av den 21 november 2024.

22. Skriftliga och/eller muntliga yttranden har inkommit från LC (i mål C‑758/24) och CP (i mål C‑759/24) samt från regeringarna i Italien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Frankrike, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike, Polen, Slovakien, Finland och Sverige samt kommissionen. Vid förhandlingen den 25 februari 2025 bereddes de tillfälle att besvara muntliga frågor som ställdes av EU-domstolen.

IV. Bedömning

A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

23. Den italienska regeringen har i sitt yttrande gjort gällande att den första, den andra och den fjärde tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning.

24. Regeringen har för det första gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte har preciserat vilken unionsrättslig bestämmelse som reglerar metoderna för att fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer och som utgör hinder för att sådana fastställs genom en lagstiftningsakt.

25. Jag konstaterar emellertid att den hänskjutande domstolen, i punkterna 17–28 i sin begäran, på ett uttömmande sätt har redogjort för de relevanta bestämmelserna i internationell rätt, i unionsrätten och i den italienska lagstiftningen. I skälen i lagdekret nr 158/2024, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, hänvisas det för övrigt uttryckligen till såväl direktiv 2013/32 som förordning 2024/1348 och domen CV, vilket innebär att den rättsliga ramen tydligt har angetts.

26. Den italienska regeringen har för det andra hävdat att den begärda tolkningen av sättet för att fastställa att ett land är ett säkert ursprungsland saknar relevans för avgörandet av de nationella målen, eftersom den inte har någon konkret inverkan på klagandenas särskilda situation och på utgången av deras överklaganden. Regeringen har i detta hänseende påpekat att Bangladesh redan hade fastställts som säkert ursprungsland genom det interministeriella dekretet. Genom lagdekret nr 158/2024 har endast de länder uteslutits från förteckningen över säkra ursprungsländer för vilka territoriella undantag förelåg i enlighet med domen CV, och de ändringar som har införts genom denna vad gäller förfarandet för att anta förteckningen över säkra ursprungsländer har inte någon inverkan på förfarandet för att bedöma och se över säkerhetsförhållandena i vart och ett av de länder som är upptagna i den förteckningen.

27. Det är emellertid inte ur denna synvinkel som tolkningsfrågorna har ställts. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har de ändringar som har införts genom lagdekret nr 158/2024 på ett tydligt sätt påverkat möjligheterna till och villkoren för domstolsprövning av ett sådant fastställande. Det faktum att ett lagdekret använts har nämligen lett till att den italienska lagstiftaren fastställer tredjeländer som säkra ursprungsländer genom en lagstiftningsakt, utan att lagstiftaren klargör vare sig bedömningsmetoden och de bedömningskriterier som faktiskt används eller de källor varifrån den har hämtat de relevanta uppgifterna om de allmänna förhållandena i de berörda länderna.

28. Den italienska regeringen har för det tredje hävdat att den fjärde frågan är abstrakt och hypotetisk, eftersom den hänskjutande domstolen inte har gjort någon utredning för att fastställa att Bangladesh inte är ett säkert ursprungsland för vissa kategorier av personer och eftersom sökandena tillhör en av dessa kategorier.

29. Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland får emellertid betydande följder vad gäller handläggningen av ansökningar om internationellt skydd från sökande som kommer från det landet. Den frågan är därför varken abstrakt eller hypotetisk i samband med att lagenligheten av sådant fastställande prövas.

30. Enligt min mening finns det således inget hinder för att uppta tolkningsfrågorna till sakprövning.

B. Prövning i sak

31. Den hänskjutande domstolen har, i respektive tolkningsfråga hänvisat till artiklarna 36–38 i direktiv 2013/32. I artiklarna 36 och 37 i det direktivet fastställs principen om och närmare föreskrifter för genomförandet av begreppet säkert ursprungsland, medan det i artikel 38 i det direktivet däremot anges tillämpningsvillkoren för ett annat juridiskt begrepp, nämligen begreppet säkert tredjeland. Med tanke på att de nationella målen inte avser ett ”säkert tredjeland” och eftersom det begreppet regleras av andra bestämmelser, kommer jag endast att pröva frågorna mot bakgrund av bestämmelserna i artiklarna 36 och 37 i nämnda direktiv.

1. Den första tolkningsfrågan, avseende beskaffenheten av den norm genom vilken fastställs tredjeländer som säkra ursprungsländer

32. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 36 och 37 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat fastställer att tredjeländer är säkra ursprungsländer genom en lagstiftningsakt.

33. Denna fråga har uppstått på grund av att de italienska myndigheterna, fram till antagandet av lagdekret nr 158/2024, fastställde tredjeländer som säkra ursprungsländer i två steg. I ett första steg angavs den rättsliga ramen för fastställandet (den metod samt de kriterier, informationskällor och bedömningsuppgifter som skulle användas) i lagen, medan den behöriga administrativa myndigheten, i ett andra steg, fastställde säkra ursprungsländer på grundval av faktablad om de länderna genom ett interministeriellt dekret.

34. Detta system ändrades emellertid genom lagdekret nr 158/2024 genom att det nu ankom på den italienska lagstiftaren att fastställa säkra ursprungsländer. I artikel 2-bis i lagstiftningsdekret nr 25/2008 fastställs således ett visst antal tredjeländer, däribland Bangladesh, som säkra ursprungsländer. Detta ingripande från lagstiftarens sida tycks ha medfört en betydande förändring av den processordning som gäller enligt nationell rätt. Valet att inte längre fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer genom myndighetsbeslut utan genom en lagstiftningsakt, innebär nämligen, till följd av den sistnämnda normens beskaffenhet, en inskränkning av den lagenlighetsprövning som domstolar kan göra, vilket därmed begränsar sökandens utövande av sin rätt till försvar. Klaganden i mål C‑759/24 har i detta hänseende påpekat att den nationella domstolen därför ska göra en kontroll av grundlagsförenligheten inom ramen för ett förfarande som är accessoriskt till målet rörande huvudsaken.

35. Denna första fråga rörande den nationella normens beskaffenhet ger inte i sig upphov till några särskilda svårigheter.

36. Det anges nämligen inte i någon bestämmelse i direktiv 2013/32 vilken eller vilka myndigheter i medlemsstaterna som ska ansvara för att fastställa säkra ursprungsländer på nationell nivå, oavsett om det finns en nationell förteckning eller inte, eller vilket instrument som är relevant för detta ändamål. I artikel 37.1 i det direktivet anges endast att ”[m]edlemsstaterna får behålla eller införa lagstiftning som, i enlighet med bilaga I, gör det möjligt att på nationell nivå fastställa säkra ursprungsländer i samband med prövning av ansökningar om internationellt skydd”. Uttrycket ”lagstiftning” (”legislation” i den engelska språkversionen eller ”normativa” i den italienska språkversionen) ska förstås i dess vidaste bemärkelse och innefattar lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter.

37. Medlemsstaterna har följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning att välja instrument och processuella regler för fastställandende av tredjeländer som säkra ursprungsländer i deras nationella rätt. Det finns inget som hindrar att ett sådant fastställande görs i en föreskrift med ställning som lag, eftersom detta val i själva verket omfattas av deras institutionella och processuella autonomi.

38. Det följer emellertid av artikel 288 tredje stycket FEUF att denna valfrihet inte inverkar på medlemsstaternas skyldighet att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa unionsrättens företräde och säkerställa att direktivet får full verkan i överensstämmelse med det syfte som det eftersträvar och de skyldigheter som anges däri.. Härav följer att den rättsakt varigenom en medlemsstat fastställer tredjeländer som säkra ursprungsländer inte får ha någon inverkan på dess skyldigheter att iaktta de grundläggande principerna och garantierna i kapitel II i direktiv 2013/32 och att iaktta den rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol som personer som ansöker om internationellt skydd har enligt artikel 46 i det direktivet.

39. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att svaret blir att artiklarna 36 och 37 i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en praxis enligt vilken en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland genom en lagstiftningsakt, under förutsättning att denna praxis garanterar unionsrättens företräde och säkerställer att det direktivet får full verkan, i enlighet med de skyldigheter som anges i och de mål som eftersträvas med direktivet.

40. Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan.

2. Den andra och den tredje tolkningsfrågan, avseende offentliggörande av informationskällor för ändamålet att en domstol ska pröva av den rättsakt i vilken ett tredjeland fastställs som säkert ursprungsland

41. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 36, 37 och 46.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en praxis enligt vilken en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland genom en lagstiftningsakt, utan att en sökande som kommer från landet i fråga och den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av det avslagsbeslut som har meddelats vederbörande kan bestrida respektive kontrollera lagenligheten av detta fastställande mot bakgrund av de kriterier som anges i bilaga I till det direktivet, på grund av att de informationskällor som fastställandet grundar sig på inte har offentliggjorts.

42. Dessutom vill den hänskjutande domstolen, genom sin tredje fråga, få klarhet i huruvida den nationella domstolen, under sådana omständigheter, kan kontrollera lagenligheten av ett sådant fastställande mot bakgrund av de kriterier som anges i den bilagan på grundval av informationskällor som domstolen själv hämtat in från källor som anges i artikel 37.3 i nämnda direktiv.

43. Det framgår av beslutet om hänskjutande att dessa frågor har uppkommit på grund av att det, i princip, finns en motsättning mellan den information som finns att tillgå om de allmänna förhållandena i Bangladesh och den presumtion som fastställs i artikel 2-bis i lagstiftningsdekret nr 25/2008 om att det landet är ett säkert ursprungsland. Till skillnad från vad som var fallet i det tidigare systemet, anges det inte i den rättsakt varigenom tredjeländer fastställs som säkra ursprungsländer de specifika informationskällor på grundval av vilka den italienska lagstiftaren har bedömt säkerheten i det berörda landet och i synnerhet dess förmåga att garantera befolkningen ett tillräckligt skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada. Den hänskjutande domstolen har följaktligen anfört att, utan tillgång till sådan information, kan varken sökanden eller den domstol vid vilken sökanden har väckt talan, bestrida respektive kontrollera lagenligheten av en sådan presumtion att säkerhet råder i landet genom att kontrollera källornas ursprung, auktoritet, tillförlitlighet, relevans, aktualitet och fullständighet.

44. Dessa frågor avser således inte den kontroll som den behöriga domstolen ska göra av genomförandet av artikel 36.1 i direktiv 2013/32, enligt vilken presumtionen att det aktuella landet är säkert ska genombrytas i ett enskilt fall, när det efter en subjektiv och utförlig bedömning av en ansökan framgår att landet i fråga inte är säkert på grund av sökandens individuella situation. De bestämmelserna avser endast det fallet att sökanden bestrider själva fastställandet av sitt ursprungsland som säkert ursprungsland.

45. Det följer av skälen 25 och 50 samt av artikel 46.1 i direktiv 2013/32 att personer som ansöker om internationellt skydd och som kommer från ett tredjeland som fastställts som ett säkert ursprungsland och vilkas ansökningar är föremål för ett påskyndat prövningsförfarande ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som fattats rörande dem vid gränsen eller i transitzoner. I artikel 46.3 i det direktivet fastställs omfattningen av den rättigheten genom att det anges att medlemsstaterna ska se till att den domstol vid vilken beslutet om den berörda ansökan om internationellt skydd har bestritts ska göra en ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95]”.

46. Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att de egenskaper som det rättsmedel som föreskrivs i artikel 46 i direktiv 2013/32 måste ha ska fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas.

47. Det är med tillämpning av dessa principer som EU-domstolen, i domen av den 28 juli 2011, Samba Diouf, ansåg att de skäl som har föranlett en förvaltningsmyndighet att pröva en ansökan om internationellt skydd enligt ett påskyndat förfarande skulle kunna bli föremål för domstolsprövning. Det är även med tillämpning av dessa principer som EU-domstolen mer nyligen, i sin dom i målet CV, slog fast att rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 kräver att den behöriga rättsliga myndigheten, inom ramen för den fulla omprövning och prövning av det aktuella behovet som unionslagstiftaren har ålagt den att göra och på grundval av vad som framgår av handlingarna i målet och de uppgifter som kommit till dess kännedom under förfarandet vid den domstolen, lyfter frågan om ett åsidosättande av de materiella kriterierna för ett fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland, vilka anges i bilaga I till det direktivet, även om ett sådant åsidosättande inte uttryckligen har åberopats till stöd för överklagandet. Enligt EU‑domstolen ankommer det följaktligen på medlemsstaterna att utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att handläggningen av de överklaganden som avses innefattar en prövning, från den behöriga rättsliga myndighetens sida, av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter, vilka gör det möjligt för den myndigheten att göra en aktuell prövning av det enskilda fallet, däribland lagenligheten av fastställandet av ett tredjeland som säkert ursprungsland.

48. Härav följer att enbart den omständigheten att ett tredjeland fastställs som säkert ursprungsland genom en lagstiftningsakt inte får medföra att denna undantas från nämnda lagenlighetskontroll, eftersom artikel 46.3 i direktiv 2013/32 annars skulle förlora all sin ändamålsenliga verkan. I den mån det i denna lagstiftningsakt, genom ett sådant fastställande, fastställs vilka ansökningar om internationellt skydd som kan prövas genom påskyndade förfaranden och/eller att de förfarandena ska genomföras vid gränsen eller i transitzoner, i enlighet med artikel 31.8 b i det direktivet, genomför denna lagstiftningsakt unionsrätten och ska, oberoende av hur den benämns eller vilken form den har enligt nationell rätt, säkerställa att de materiella och processuella garantier som tillerkänns personer som ansöker om internationellt skydd i unionsrätten iakttas.

49. Jag anser följaktligen, trots de synpunkter som flera medlemsstater har framfört på denna punkt i sina yttranden, att den nationella lagstiftaren måste garantera ett tillräckligt och lämpligt offentliggörande av de uppgifter och informationskällor på grundval av vilka lagstiftaren har kunnat sluta sig till att länderna i fråga är säkra, i den mening som avses i artikel 37.1 i direktiv 2013/32, för det fall det fastställandet angrips vid behörig administrativ eller rättslig myndighet.

50. Det krävs förvisso varken i artikel 37.3 i direktiv 2013/32 eller i någon annan bestämmelse i det direktivet att medlemsstaten ska offentliggöra de informationskällor på vilka den har grundat sin presumtion om att det berörda landet är säkert.

51. Både systematiken i direktiv 2013/32 och syftena med detta talar emellertid för att dessa informationskällor ska offentliggöras. Ett offentliggörande bidrar till att en prövning genomförs på ett lämpligt och uttömmande sätt och till att en sökande från ett tredjeland som fastställs som säkert ursprungsland faktiskt kan åtnjuta de garantier och grundläggande principer som unionslagstiftaren har tillerkänt denne, i enlighet med de mål som anges i skälen 18 och 20 i det direktivet.

52. För det första ökar tillförlitligheten och auktoriteten hos presumtionen att ett ursprungsland är säkert om informationskällorna offentliggörs, vilket på så sätt bidrar till att förfarandena för prövning av ansökningar om internationellt skydd blir snabbare och effektivare. En rättslig presumtion, såsom den som anges i artikel 2-bis i lagstiftningsdekret nr 25/2008, definieras i regel som den slutsats som lagen eller en domstol drar av en känd omständighet för att fastställa en okänd omständighet, som det tas för troligt att den föreligger på grundval av den förstnämnda. Det finns således inte någon objektiv visshet om att sökandena åtnjuter ett tillräckligt skydd i deras ursprungsland. Presumtionens visshet är beroende av visshetsgraden av de faktiska omständigheter som ligger till grund för presumtionen och dessa omständigheters auktoritet, tillförlitlighet, relevans, aktualitet och fullständighet samt riktigheten i de slutsatser som den nationella lagstiftaren har dragit av dem.

53. För det andra har unionslagstiftaren, genom att kräva att en enskild prövning ska göras av en ansökan som inges av en medborgare i ett tredjeland som fastställs som säkert ursprungsland, inte haft för avsikt att reducera den behöriga administrativa myndigheten till en ren registreringsmyndighet. Oavsett om den norm genom vilken tredjeländer fastställs som säkra ursprungsländer är en lag, förordning eller en myndighetsföreskrift, ansvarar den myndigheten fortfarande för en ”korrekt prövning” av ansökan, och det är värt att notera att myndigheten för detta ändamål ska förses med de ”resurser som krävs”, inbegripet personal med vederbörlig utbildning i att använda information om ursprungsländer eller rättsutlåtanden (artikel 4.1 och 4.3 i direktiv 2013/32). De omständigheter som visar att ursprungslandet besitter eller, tvärtom, saknar förmåga att tillförsäkra skydd mot förföljelse eller allvarliga kränkningar av de grundläggande rättigheterna är således avgörande vid den allmänna bedömning som leder till att det berörda landet anses vara säkert och, på motsvarande sätt, vid den enskilda bedömningen av klagandens situation som, i förekommande fall, leder till att den presumtionen kullkastas. De omständigheter som är nödvändiga för bedömningen är desamma och grundar sig på informationskällornas betydelse och relevans.

54. För att presumtionen att ett ursprungsland är säkert ska kunna motbevisas måste den behöriga administrativa myndigheten således kunna bedöma huruvida sökandens uppgifter är sammanhängande och rimliga (artikel 4.5 c i direktiv 2011/95) och allvaret i de skäl som sökanden lagt fram för att motbevisa denna presumtion (artikel 36.1 i direktiv 2013/32) mot bakgrund av dessa informationskällor.

55. Nämnda presumtions motbevisbarhet kräver på samma sätt att sökanden kan få kännedom om skälen till att ursprungslandet presumeras vara säkert, så att denne mer effektivt kan vederlägga den presumtionen genom att göra åtskillnad mellan sin individuella situation och de allmänna förhållanden som presumtionen grundar sig på. Generellt sett invänder sällan en sökande mot att internationellt skydd beviljas med stöd informationskällor. Om sökandens ansökan om internationellt skydd avslås förhåller det sig emellertid annorlunda. Det är därför som samtliga presumtioner om att ett tredjeland är säkert ska grunda sig på ett förfarande som garanterar insyn i samband med insamling och behandling av uppgifterna om de allmänna förhållandena i landet, vilka utgör den information som den nationella lagstiftaren har grundat sig på för att besluta att det aktuella landet kan fastställas som säkert ursprungsland. Såsom framgår av artikel 37.3 i direktiv 2013/32, och trots att förteckningen däri inte är uttömmande, finns det i det sammanhanget varken utrymme för eller behov av information som kan kvalificeras som känslig eller konfidentiell.

56. Offentliggörandet av dessa informationskällor skulle, i detta sammanhang, kunna anses omfattas av den samarbetsskyldighet som medlemsstaten har enligt artikel 4.1 in fine i direktiv 2011/95.

57. För det tredje anser jag ett tillräckligt och lämpligt offentliggörande av de informationskällor som ligger till grund för presumtionen att ett ursprungsland är säkert inte kan skiljas från den rätt till ett effektivt rättsmedel som enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 tillkommer en sökande från ett tredjeland som fastställs som säkert ursprungsland och med avseende på vilken påskyndade förfaranden tillämpas.

58. För att det ska vara fråga om en effektiv domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan måste sökanden ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund beslutet om avslag på dennes ansökan om internationellt skydd. I den mån de skälen är identiska med dem som ligger till grund för presumtionen om att sökandens ursprungsland är säkert, innebär ett offentliggörande av dessa källor att sökanden kan tillvarata sina rättigheter och, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra huruvida det finns anledning att överklaga till den behöriga rättsliga myndigheten.

59. En effektiv domstolsprövning kräver dessutom, såsom EU‑domstolen har slagit fast, att den behöriga rättsliga myndigheten företar en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna kring ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett eventuellt åsidosättande av de materiella kriterierna för ett sådant fastställande, vilka anges i bilaga I till direktiv 2013/32. Detta krav förutsätter emellertid att den myndigheten har tillgång till de informationskällor som den nationella lagstiftaren har använt för detta ändamål.

60. Genom att garantera att dessa informationskällor offentliggörs förser lagstiftaren i en medlemsstat, för det fjärde, alla behöriga nationella myndigheter i de andra medlemsstaterna med en gemensam och enhetlig referensram, som inte gör det möjligt att utesluta men åtminstone begränsa de situationer där myndigheterna gör olika bedömningar beträffande sökande från ett och samma ursprungsland.

61. Det är nämligen fastslaget att kriterierna i bilaga I till direktiv 2013/32 är allmänt och abstrakt hållna och att de omständigheter som visar ett lands förmåga eller tvärtom oförmåga att säkerställa ett tillräckligt skydd för sin befolkning bedöms mycket olika från en medlemsstat till en annan och från en nationell myndighet till en annan. Såsom Guy Serle Goodwin-Gill har påpekat ”råder det inte någon brist på information … Men vi måste vara realistiska och inse att det finns ett problem med kontrollerade uppgifter, nämligen att de begränsar alternativen och går i båda riktningarna. På samma sätt som de kan antyda att det inte finns någon risk, bekräftar de motsatsen i andra fall.

62. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag, trots att bestämmelser saknas, att den systematik som ligger till grund för begreppet säkert ursprungsland och de mål som unionslagstiftaren eftersträvar i detta sammanhang innebär att medlemsstaterna måste ge tillgång till de informationskällor på grundval av vilka de presumerar att de berörda länderna är säkra, särskilt som de källor som avses i artikel 37.3 i direktiv 2013/32 är offentliga källor. Sådan tillgång kan ges på de sätt och enligt de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt, till exempel genom att sådan information tas med i den rättsakt varigenom tredjeländer fastställs som säkra ursprungsländer eller bifogas denna eller genom att informationen lämnas ut i ett senare skede, på begäran av sökanden eller den behöriga administrativa eller rättsliga myndigheten.

63. För att det ska vara fråga om en effektiv domstolsprövning måste den behöriga rättsliga myndigheten som har all den nödvändiga sakkunskapen på området, för det fall dessa källor inte offentliggörs, grunda sin bedömning på de informationskällor som den anser är mest relevanta för att bedöma lagenligheten av fastställandet av ett ursprungsland som säkert. Till skillnad från ett ordinarie förfarande genomförs ett påskyndat gränsförfarande med avseende på en sökande från ett tredjeland som fastställs som säkert ursprungsland mot bakgrund av en förteckning som har upprättats på förhand. Den rättsliga myndigheten kan inte hindras från att uppdatera sin information om de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet, eftersom bedömningen av säkerheten i ett land kan förändras och för det fall den inte har setts över med jämna mellanrum.

64. Mot bakgrund av alla dessa överväganden föreslår jag att EU‑domstolen slår fast att artiklarna 36, 37 och 46.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en praxis enligt vilken en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland genom lagstiftningsakt, under förutsättning att den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd som har ingetts av en sökande som kommer från ett sådant land, i enlighet med det krav på en full omprövning och prövning av det aktuella behovet som uppställs i artikel 46.3, har tillgång till de informationskällor på grundval av vilka den nationella lagstiftaren har slutit sig till att landet i fråga är säkert.

65. Om sådana informationskällor inte är offentliggjorda, kan den behöriga rättsliga myndigheten kontrollera lagenligheten av ett sådant fastställande mot bakgrund av kriterierna i bilaga I till nämnda direktiv på grundval av de informationskällor som den själv har inhämtat bland dem som anges i artikel 37.3 i det direktivet.

3. Den fjärde tolkningsfrågan, avseende möjligheten att fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland trots att vissa kategorier av personer inte åtnjuter tillräckligt skydd där

66. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att, i huvudsak, få klarhet i huruvida artiklarna 36 och 37.1 i direktiv 2013/32 och bilaga I till detta ska tolkas så, att de utgör hinder för att en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland vid prövning av ansökningar om internationellt skydd, trots att vissa kategorier av personer inte kan åtnjuta ett tillräckligt skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada i det landet.

67. Två svar kan ges på denna fråga, vilka vart och ett följer av en, enligt min mening, försvarbar tolkning.

68. Det första svaret grundar sig på en strikt och något idealistisk tolkning av den grundläggande definitionen av begreppet säkert ursprungsland i bilaga I till direktiv 2013/32 och innebär att en sådan möjlighet är utesluten. Enligt den hänskjutande domstolen är denna lösning i linje med domen i målet CV. För det fall EU-domstolen väljer denna lösning skulle en medlemsstat således endast kunna fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland under förutsättning att den visar att den rättsliga och politiska situationen i det landet är kännetecknande för ett demokratiskt system inom ramen för vilket medborgare och statslösa personer som är bosatta där åtnjuter ett tillräckligt skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada, oberoende av var de befinner sig på det landets territorium och oberoende av deras ras, nationalitet, politiska eller religiösa åskådning eller deras tillhörighet till en viss samhällsgrupp.

69. En sådan lösning skulle innebära en garanti för att var och en som kommer från ett sådant land, i princip, inte har något verkligt behov av internationellt skydd och skulle göra det möjligt att säkerställa en enhetlig behandling av alla ansökningar som inges av medborgare i det landet. Jag anser emellertid att den lösningen, i en situation som kännetecknas av ett starkt migrationstryck, innebär att begreppet säkert ursprungsland fråntas en del av sin ändamålsenliga verkan. Den skulle nämligen innebära den nackdelen att länder som, genom sina institutioner, garanterar rättsstatsprincipen och respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna, men som fortfarande kommer till korta när det gäller fullgörandet av sitt ansvar med avseende på en eller flera begränsade och identifierbara kategorier av personer, inte upptas på de nationella förteckningarna över säkra ursprungsländer. Medlemsstaterna skulle följaktligen vara skyldiga att behandla alla ansökningar som inges av medborgare i de länderna enligt det ordinarie förfarandet, trots att det stora flertalet av dessa sökande inte har något verkligt behov av internationellt skydd. Detta skulle leda till att de nationella behöriga myndigheterna överbelastades och att prövningsförfarandena tog längre tid, vilket skulle vara till skada för de sökande som har ett verkligt behov av internationellt skydd.

70. Jag föreslår därför att EU-domstolen i stället ska välja den andra lösningen. Den innebär att medlemsstaterna ska anses ha ett utrymme för skönsmässig bedömning att fastställa ett tredjeland som säkert ursprungsland, trots att de har identifierat en eller flera begränsade, men tydligt identifierbara kategorier av personer som befinner sig i riskzonen i det landet, och samtidigt, som en logisk följd av detta, uttryckligen utesluta dessa personer från den säkerhetspresumtionen som är förknippad med att det aktuella tredjelandet fastställts som säkert ursprungsland.

71. Jag uppfattar det som om den lösningen står i strid med vad EU‑domstolen slog fast i domen CV. I den domen fann EU-domstolen att det inte är medlemsstaterna utan unionslagstiftaren som har ett utrymme för skönsmässig bedömning, och att medlemsstaterna inte får undanta vissa delar av ett tredjelands territorium. Dessutom ska jag villigt erkänna att det, som en märklig paradox, skulle kunna bli betydligt mer komplicerat att tillämpa begreppet säkert ursprungsland.

72. Denna lösning stöds emellertid inte bara av ordalydelsen i direktiv 2013/32, utan även av systematiken i och syftet med det system i vilket det begreppet ingår. För det fall asylsystemet i en medlemsstat är utsatt för ett starkt migrationstryck och en hög andel ansökningar som är uppenbart ogrundade och som har ingetts av medborgare från vissa länder, skulle detta nämligen vara en avvägd, eftersom den gör det möjligt att jämka målet att ansökningarna ska prövas skyndsamt med behovet av att garantera att alla ansökningar prövas på ett adekvat sätt och i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2013/32. Det skulle dessutom vara en pragmatisk lösning som tar hänsyn till det nuvarande trycket på de nationella asylsystemen och till den utveckling som har skett av unionslagstiftningen i och med ikraftträdandet av förordning 2024/1348 den 11 juni 2024.

73. Jag har för avsikt att återkomma till var och en av dessa punkter.

74. För det första strider inte en sådan lösning, om den är förenad med tillräckliga begränsningar och garantier, mot definitionen av begreppet säkert ursprungsland.

75. Enligt bilaga I första stycket i direktiv 2013/32 ska ”[e]tt land … betraktas som ett säkert ursprungsland om det på grundval av den rättsliga situationen, tillämpningen av lagstiftningen inom ett demokratiskt system och de allmänna politiska förhållandena framgår att det allmänt och genomgående inte förekommer någon förföljelse enligt artikel 9 i direktiv [2011/95], samt ingen tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och inget hot på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt”.

76. Jag drar inte några slutsatser av användningen av adverben ”uniformément” (”enhetligt”) och ”jamais” (”aldrig”) i den franska versionen av bilaga I till direktiv 2013/32. Det framgår nämligen av en jämförelse av olika språkversioner av den bilagan att de adverben inte har motsvarande betydelse i de andra språkversionerna av denna. Jag anser följaktligen inte att punkterna 68 och 69 i domen CV, som den hänskjutande domstolen uttryckligen har hänvisat till, kan tillämpas analogt.

77. Enligt de andra språkversionerna av bilaga I till direktiv 2013/32 kan ett tredjeland fastställas som säkert ursprungsland under förutsättning att det kan visas att det allmänt och ”konstant” eller allmänt och ”varaktigt” (eller ”ständigt”, ”regelbundet”, ”systematiskt”, ”på ett bestående sätt” eller ”konsekvent”) ”inte förekommer någon förföljelse”. Dessa andra språkversioner förefaller ligga närmare unionslagstiftarens vilja att stabiliteten i tredjelandet ska beaktas vid fastställandet av huruvida detta land är ett säkert ursprungsland, och stabilitet är för övrigt också ett kriterium som enligt direktiv 2011/95 måste vara uppfyllt för att bestämmelserna om upphörande av internationellt skydd ska kunna tillämpas. Vidare kan en föränderlig situation inte vara något som kan presumeras föreligga, och medlemsstaterna kan därför inte presumera att ett land har kapacitet garantera ett tillräckligt skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada om det av auktoriserade informationskällor framgår att landet endast har kapaciteten att göra detta sporadiskt.

78. Jag kommer följaktligen att inrikta min analys på innebörden av adjektivet ”allmän”, som är gemensamt för samtliga språkversioner av bilaga I till direktiv 2013/32.

79. Ur semantisk synvinkel anser jag att begreppen ”allmän”, ”i allmänhet” eller ”generellt sett” hänför sig till en händelse, ett faktum eller någon annan omständighet som inträffar i de flesta fall eller som är tillämplig på ett mycket stort antal personer utan att det tas någon hänsyn till enskilda fall. Adjektivet har således en abstrakt aspekt. Enligt min mening följer det, ur terminologisk synvinkel, av detta att det får fastställas att ett tredjeland är ett säkert ursprungsland om det, mot bakgrund av de olika kriterier som anges i bilaga I till direktiv 2013/32, är fastställt att landet inte skyddar var och en av sina medborgare men majoriteten av dem från risken för förföljelse eller allvarlig skada, varvid det kan finnas särskilda situationer där det landet inte garanterar ett tillräckligt skydd mot sådan skada. I skäl 42 i det direktivet preciseras således att ett fastställande som säkert ursprungsland inte – med hänsyn till arten av bedömningen – garanterar medborgare i nämnda land någon ”absolut” säkerhet, eftersom det vid bedömningen endast kan tas hänsyn till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet. Unionslagstiftaren har följaktligen tydligt medgett att begreppet säkert ursprungsland och den säkerhetspresumtion som följer därav bygger på en generalisering.

80. För det andra vittnar den systematik som begreppet säkert ursprungsland grundar sig på om denna dikotomi mellan generalisering och undantag. Det finns i själva verket två aspekter av detta juridiska begrepp: för det första en objektiv och allmän aspekt som tar sig uttryck i att tredjeländer, i en föreskrift med allmän giltighet, fastställs som säkra ursprungsländer som uppfyller de krav och kriterier som anges i artikel 37 samt i bilaga I till direktiv 2013/32 och, för det andra, en subjektiv och detaljerad aspekt som återspeglas i att det görs en individuell bedömning av ansökan, varefter den behöriga nationella myndigheten kan vara skyldig att frångå presumtionen om att det berörda landet är säkert i enlighet med artikel 36.1 i det direktivet.

81. Även om unionslagstiftaren kräver att de behöriga nationella myndigheterna (i efterhand) ska frångå presumtionen om att ett land är säkert varje gång de fastställer, efter en individuell bedömning av ansökan, att personen i fråga, på grund av sin individuella situation, kan riskera förföljelse eller allvarlig skada i sitt ursprungsland, ser jag emellertid inte att det finns något övertygande skäl till varför en medlemsstat, efter att ha bedömt de allmänna förhållandena i det landet, inte skulle kunna besluta att (på förhand) utesluta den eller de kategorier av personer som medlemsstaten redan har bedömt löpa en sådan risk i det landet från att omfattas av den presumtionen.

82. Ett sådant sätt att tillämpa begreppet säkert ursprungsland innebär nämligen, om det grundar sig på en strikt prövning av de kriterier som anges i bilaga I till direktiv 2013/32, att medlemsstater kan uppnå målen med det direktivet, i synnerhet de medlemsstater som är utsatta för ett högt migrationstryck och som tar emot många uppenbart ogrundade ansökningar.

83. Jag vill härvidlag erinra om att enligt skälen 18 och 20 i det direktivet måste det vara möjligt för medlemsstaterna att kunna påskynda prövningen när det är sannolikt att en ansökan om internationellt skydd är ogrundad, samtidigt som de säkerställer en ”adekvat och fullständig prövning”. Så snart en medlemsstat har fastställt att ett land garanterar stabila och tillräckliga säkerhetsförhållanden för den stora majoriteten av sin befolkning, i enlighet med kriterierna i bilaga I till direktiv 2013/32, och har identifierat den eller de kategorier av personer som kan vara utsatta för risk i det landet, söker den medlemsstaten att förena målet att snabbt pröva ansökningar om internationellt skydd som kan vara uppenbart ogrundade på grund av den berörda personens ursprungsland med målet att säkerställa en adekvat och fullständig prövning av ansökningar som lämnas in av de kategorier av personer som inte omfattas av tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland, varvid sådana ansökningar ska prövas i enlighet med det ordinarie förfarande som föreskrivs i artikel 31.1–31.7 i det direktivet.

84. I linje med Londonresolutionen bevarar denna lösning effektiviteten och skyndsamheten i prövningen av samtliga ansökningar om internationellt skydd genom att minska det tryck som finns på vissa nationella asylsystem och genom att göra det att inrikta resurserna på sökande med ett verkligt behov av internationellt skydd. Såsom den grekiska regeringen har påpekat i sitt yttrande innebär det faktum att vissa kategorier av personer inte omfattas av detta begrepp att skyddet för sökande som kommer från ett säkert ursprungsland förstärks snarare än försvagas. Den nederländska regeringen har dessutom påpekat att en sådan föreskrift medför att de sistnämnda befrias från skyldigheten att motbevisa presumtionen om att deras ursprungsland är säkert.

85. För det tredje kan detta sätt att tillämpa begreppet säkert ursprungsland, enligt min mening, antas med stöd av artikel 36.2 i direktiv 2013/32. Genom att föreskriva att ”[m]edlemsstaterna … i den nationella lagstiftningen [ska] fastställa närmare regler och föreskrifter för tillämpningen av [det begreppet]”, har unionslagstiftaren tillerkänt medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning som de enligt min mening kan använda för att uppnå legitima mål. De kan vilja säkerställa en högre skyddsnivå för de grundläggande rättigheterna med avseende på vissa kategorier av personer. I tider av ett stort inflöde av sökande kan de även vilja fördela medlen och resurserna i sina respektive nationella asylsystem på ett optimalt sätt, för att avlasta de behöriga nationella myndigheterna från ansökningar som är uppenbart ogrundade.

86. Jag vill emellertid påpeka att när en medlemsstat antar en närmare regel eller föreskrift för tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland i sin nationella rätt, tillämpar den medlemsstaten unionsrätten, vilket innebär att dess utrymme för skönsmässig bedömning regleras av den rätten.

87. Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har får således inte användas av dem på ett sätt som undergräver de övergripande syftena med direktiv 2013/32, framför allt inte det syfte som begreppet säkert ursprungsland utgår ifrån, eller det begreppets ändamålsenliga verkan.

88. Detta innebär att medlemsstaten, i samband med sin bedömning av de allmänna förhållandena i tredjelandet, måste identifiera den eller de kategorier av personer som befinner sig i riskzonen, så att de uttryckligen kan uteslutas från tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland och den därmed sammanhängande säkerhetspresumtionen. Den behöriga nationella myndighet vid vilken en ansökan om internationellt skydd inges måste nämligen omedelbart kunna identifiera och särskilja de personer som ingår i nämnda kategorier i syfte att inleda det ordinarie prövningsförfarandet enligt artikel 31.1–31.7 i direktiv 2013/32.

89. Icke-formaliserade undantag skulle försvaga skyddet för personer från de berörda länderna som ansöker om internationellt skydd.

90. Detta innebär också att ett sådant sätt att tillämpa begreppet ursprungsland inte påverkar medlemsstaternas skyldighet att se till att kraven i bilaga I till direktiv 2013/32 iakttas och i synnerhet säkerställa att den rättsliga och politiska situationen i det berörda landet är kännetecknande för ett demokratiskt system inom vilket befolkningen i stort åtnjuter ett varaktigt skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada.

91. Det begreppet innebär att medlemsstaterna är skyldiga att enbart tillämpa individuella undantag på ett tämligen begränsat antal personer, med risk för att den säkerhetspresumtion som ligger till grund för att det berörda tredjelandet fastställs som säkert ursprungsland annars kullkastas. Alltför många individuella undantag och alltför många kategorier av personer i riskzonen skulle i själva verket vittna om att ursprungslandet inte är säkert.

92. Begreppet säkert ursprungsland skulle således framstå som fiktion om ett tredjeland fastställdes som ett säkert tredjeland, trots att det fanns flera kategorier av personer som kan riskera förföljelse eller allvarlig skada (till exempel hbtqi-personer, personer som har fallit offer för könsrelaterat våld, inbegripet kvinnlig könsstympning, etniska och religiösa minoriteter, personer som anklagas för politiska brott och personer som har dömts till döden), varav vissa inte omedelbart kan identifieras. Sådana undantag skulle nämligen, på grund av sin art och omfattning, snarare återspegla utbredda och systemiska fel och brister i det berörda tredjelandets skyldigheter gentemot sin befolkning, och ett sådant fastställande skulle vara varken lämpligt eller rimligt med hänsyn till de krav som uppställs i bilaga I till direktiv 2013/32.

93. Det ankommer således på medlemsstaterna att utöva det utrymme för skönsmässig bedömning som de har tillerkänts med strikt iakttagande av proportionalitetsprincipen, så att det fastställande som de gör och den därmed sammanhängande uteslutningen av kategorier av personer i riskzonen, på ett konsekvent och systematiskt sätt, kan säkerställa att de mål som unionslagstiftaren eftersträvar uppnås.

94. För det fjärde och sista anser jag avslutningsvis att en sådan tolkning innebär att det kan tas hänsyn till förordning 2024/1348, som trädde i kraft den 11 juni 2024. I artikel 61.2 i den förordningen föreskrivs nämligen uttryckligen att medlemsstaterna får fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer genom att uppställa undantag för tydligt identifierbara kategorier av personer. Det är visserligen riktigt att den förordningen, i enlighet med artikel 79.2 däri, ska tillämpas först från och med den 12 juni 2026. Förordningen är icke desto mindre redan en del av unionens rättsordning, och jag anser att det vore paradoxalt att kräva av de medlemsstater som i dagsläget har valt att fastställa tredjeländer som säkra ursprungsländer genom att införa undantag för vissa kategorier av personer att de upphäver en sådan tillämpningsföreskrift, samtidigt som de åläggs att vara tillräckligt förberedda för att genomföra den förordningen, i enlighet med övergångsbestämmelserna i artikel 75 i denna.

95. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen slår fast att artiklarna 36 och 37.1 samt bilaga I till direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland för prövning av ansökningar om internationellt skydd och samtidigt identifierar begränsade kategorier av personer som kan riskera förföljelse eller allvarlig skada i det landet, under förutsättning dels att den rättsliga och politiska situationen i det landet är kännetecknande för ett demokratiskt system inom vilket befolkningen i stort åtnjuter ett varaktigt skydd mot en sådan risk, dels att den medlemsstaten uttryckligen undantar dessa kategorier av personer från tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland och den därmed sammanhängande säkerhetspresumtionen.

V. Förslag till avgörande

96. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som ställts av Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom, Italien) på följande sätt: 1) Artiklarna 36 och 37 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en praxis enligt vilken en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland genom en lagstiftningsakt, under förutsättning att denna praxis garanterar unionsrättens företräde och säkerställer att det direktivet får full verkan, i enlighet med de skyldigheter som anges i och de mål som eftersträvas med direktivet. 2) Artiklarna 36 och 37 samt artikel 46.3 i direktiv 2013/32, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en praxis enligt vilken en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland genom en lagstiftningsakt, under förutsättning att den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd som har ingetts av en sökande som kommer från ett sådant land, i enlighet med det krav på en full omprövning och prövning av det aktuella behovet som uppställs i artikel 46.3, har tillgång till de informationskällor på grundval av vilka den nationella lagstiftaren har slutit sig till att landet i fråga är säkert. Om sådana informationskällor inte lämnas ut, får den behöriga rättsliga myndigheten kontrollera lagenligheten av ett sådant fastställande mot bakgrund av kriterierna i bilaga I till nämnda direktiv på grundval av de informationskällor som den självständigt har inhämtat bland dem som anges i artikel 37.3 i det direktivet. 3) Artiklarna 36 och 37.1 samt bilaga I till direktiv 2013/32 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en medlemsstat fastställer ett tredjeland som säkert ursprungsland för prövning av ansökningar om internationellt skydd och samtidigt identifierar begränsade kategorier av personer som kan riskera förföljelse eller allvarlig skada i det landet, under förutsättning dels att den rättsliga och politiska situationen i det landet är kännetecknande för ett demokratiskt system inom vilket befolkningen i stort åtnjuter ett varaktigt skydd mot en sådan risk, dels att den medlemsstaten uttryckligen undantar dessa kategorier av personer från tillämpningen av begreppet säkert ursprungsland och den därmed sammanhängande säkerhetspresumtionen.

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

4 Se, bland annat, det allmänna meddelandet från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) om begreppet land och om flyktingars rättsliga ställning av den 26 juli 1991, och resolution 1471 (2005), Accelerated asylum procedures in Council of Europe member States, som antogs den 5 oktober 2005 av Europarådets parlamentariska församling, punkt 8.2 led 3. Vad gäller doktrinen, se, bland annat, Labayle, H., Le droit d’asile en France: normalisation ou neutralisation, Revue française de droit administratif, Dalloz, Paris, nr 2, 1997, s. 242–280; Martenson, H., och McCarthy, J., In General, No Serious Risk of Persecution: Safe Country of Origin Practices in Nine European States, Journal of Refugee Studies, vol. 11, Oxford University Press, Oxford, nr 3, 1998, s. 304–325; Costello, C., The Asylum Procedures Directive and the Proliferation of Safe Country Practices: Deterrence, Deflection and the Dismantling of International Protection?, European Journal of Migration and Law, vol. 7, Wolters Kluwer, Haag, nr 1, 2005, s. 35–70; Hopkins, M.-J., The Emperor’s New Safe Country Concepts: A UK Perspective on Sacrificing Fairness on the Altar of Efficiency, International Journal of Refugee Law, vol. 21, Oxford University Press, Oxford, nr 2, 2009, s. 218–255; Teitgen-Colly, C., Le concept de pays sûr, i Broyelle, C., och Julien-Laferrière, F., Mélanges François Julien-Laferrière, Bruylant, Bryssel, 2011, s. 525–576; Hunt, M., The Safe Country of Origin Concept in European Asylum Law: Past, Present and Future, International Journal of Refugee Law, vol. 26, Oxford University Press, Oxford, nr 4, 2014, s. 500–535, och Costello, C., Safe Country? Says Who?, International Journal of Refugee Law, vol. 28, Oxford University Press, Oxford, nr 4, 2016, s. 601–622.

5 Fri översättning: ”Vem är det då som kan säga att länder är säkra? Och på vems villkor? Hemliga män i hemliga rum som läser hemliga pm? Svaret är nej.” Se Goodwin-Gill, G.S., Safe Country, Says Who?, International Journal of Refugee Law, vol. 4, Oxford University Press, Oxford, nr 2, 1992, s. 248–250, särskilt s. 249.

6 C‑406/22, nedan kallad domen CV, EU:C:2024:841.

7 Beslut som fattats för genomförandet av Protocollo tra il Governo della Repubblica italiana e il Consiglio dei ministri della Repubblica di Albania per il rafforzamento della collaborazione in materia migratoria nonché norme di coordinamento con l’ordinamento interno (avtalet mellan Republiken Italiens regering och Republiken Albaniens ministerråd för att stärka samarbetet på migrationsområdet samt bestämmelser om samordning med den nationella rättsordningen), vilket undertecknades i Rom den 6 november 2023 och ratificerades genom legge n. 14 (lag nr 14) av den 21 februari 2024 (GURI nr 44 av den 22 februari 2024, s. 1).

8 Nedan kallad stadgan.

9 Med ordet ”befolkning” avser jag inte bara medborgarna i det berörda tredjelandet, utan även statslösa personer som har sin hemvist i det landet, och detta i enlighet med artikel 36.1 i direktiv 2013/32.

10 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

11 EUAA har ersatt Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo).

12 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

13 Konventionen antogs den 16 december 1966 av FN:s generalförsamling och trädde i kraft den 23 mars 1976.

14 Antagen i New York av FN:s generalförsamling den 10 december 1984, Förenta nationernas fördragssamling, vol. 1465, s. 85, nr 24841 (1987).

15 Undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), trädde i kraft den 22 april 1954 och kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967.

16 GURI nr 40 av den 16 februari 2008, s. 11.

17 GURI nr 249 av den 23 oktober 2024, s. 1, nedan kallat lagstiftningsdekret nr 25/2008.

18 Nedan kallat lagdekret nr 158/2024. Detta lagdekret antogs bland annat med hänvisning till punkt 2 i domslutet i domen CV. Det antogs dels med hänsyn till ”det extraordinära behovet av och det angelägna i att fastställa säkra ursprungsländer, med beaktande av [den domen] och utesluta de länder som inte uppfyller villkoren för att fastställas som sådana vad gäller vissa delar av deras territorium”, dels med hänsyn till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348), särskilt artikel 61.2 i denna, ”som, även om den ska tillämpas från och med den 12 juni 2026, innebär ett fastställande av medlemsstaternas gemensamma ståndpunkt”.

19 GURI nr 105 av den 7 maj 2024, s. 23, nedan kallat det interministeriella dekretet.

20 Den grekiska regeringen har även gjort gällande att den tredje frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den skulle vara hypotetisk för det fall den hänskjutande domstolen, genom sin fråga, har för avsikt att ifrågasätta upptagandet av tredjelandet på den nationella förteckningen över säkra ursprungsländer i allmänhet och inte med avseende på sökandens särskilda omständigheter.

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 mars 2022, Lombard Lízing ( C‑472/20, EU:C:2022:242, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

22 Se domen CV (punkt 86 och där angiven rättspraxis).

23 C‑69/10, EU:C:2011:524.

24 Se punkt 58 i den domen.

25 Se punkt 3 i domslutet i den domen.

26 Se domen CV (punkt 87 och där angiven rättspraxis).

27 Se Cornu, G., Vocabulaire juridique, PUF, Paris, 15:e utg., 2024.

28 Enligt artikel 4.3 a i direktiv 2011/95 ska den behöriga myndigheten beakta ”[a]lla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i [det landet] samt det sätt på vilket dessa tillämpas” (vilket, i huvudsak, motsvarar de omständigheter som redan har beaktats vid fastställandet av ett tredjeland som säkert ursprungsland).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, Secretary of State for the Home Department ( C‑255/19, EU:C:2021:36, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

30 Se, för ett motsvarande synsätt, Goodwin-Gill, G. S., ”Safe Country, Says Who?” a.a.

31 Se, analogt, dom av den 23 oktober 2014, Unitrading ( C‑437/13, EU:C:2014:2318, punkt 20 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 april 2021, Banco de Portugal m.fl. ( C‑504/19, EU:C:2021:335, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

32 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

33 I sin dom nr 375474 av den 10 oktober 2014 ogiltigförklarade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) upptagningen av Republiken Kosovo på den nationella förteckningen över säkra ursprungsländer, medan den fastställde upptagningen vad Republiken Albanien beträffar (se, bland annat, punkterna 14 och 16 i den domen). Några dagar senare, den 23 oktober 2014, meddelade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) däremot det motsatta i sin dom nr 228/902, när den godkände ett kungligt dekret om upptagande av Republiken Kosovo på förteckningen över säkra ursprungsländer, men ogiltigförklarade det dekretet vad gäller Republiken Albanien, med motiveringen, i huvudsak, att förhållandena i det sistnämnda landet inte var tillräckligt säkra.

34 I det citerade verket.

35 Goodwin-Gill, G. S., ”Safe Country, Says Who?” a.a.

36 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 21 november 2019, Ilias och Ahmed mot Ungern (CE:ECHR:2019:1121JUD004728715), där Europadomstolen fann att de behöriga myndigheterna är skyldiga att inhämta all relevant information som är allmänt tillgänglig för att göra sin bedömning (§ 141).

37 Se punkt 81 i den domen.

38 Se domen CV (punkterna 78 och 79 och där angiven rättspraxis), och dom av den 4 oktober 2024, Elliniko Symvoulio gia tous Prosfyges och Ypostirixi Prosfygon sto Aigaio ( C‑134/23, EU:C:2024:838, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

39 Adverbet ”uniformément” antyder att ett tredjeland endast kan fastställas som säkert ursprungsland om det garanterar ett skydd mot risken för förföljelse eller allvarlig skada som är enhetligt på dess territorium och/eller med avseende på dess medborgare eller invånare, och adverbet ”jamais” innebär att det dessutom är fråga om ett absolut skydd.

40 I den danska versionen (”til stadighed”), den tyska versionen (”durchgängig”), den italienska versionen (”costantemente”), den lettiska versionen (”konsekventi”), den maltesiska versionen (”konsistentement”), den rumänska versionen (”consecvent”) och den svenska versionen (”genomgående”).

41 I den grekiska versionen (”mónima”), den kroatiska versionen (”trajno”) och den nederländska versionen (”duurzame”).

42 I den finska versionen (”jatkuvasti”).

43 I den slovenska versionen (”redno”).

44 I den spanska versionen (”sistemática”), den tjeckiska versionen (”soustavně”), den engelska versionen (”consistenlty”), den litauiska versionen (”sistemingai”), den polska versionen (”konsekwentnie”), den portugisiska versionen (”sistemático”) och den slovakiska versionen (”sústavne”).

45 I den estniska versionen (”järjekindlat”).

46 I den ungerska versionen (”következetesen”).

47 Se rådets slutsatser av den 30 november 1992 rörande länder där det generellt sett inte finns någon allvarlig risk för förföljelse (nedan kallad Londonresolutionen (punkt 4 D)).

48 Se artiklarna 11.2 och 16.2 i direktiv 2011/95.

49 I Dictionnaire de l’Académie française definieras de adverbiella uttrycken ”d’une manière ou de manière générale”, ”d’une façon ou de façon générale”, ”en général” eller ”en règle générale” med ”globalement, abstraction faite des cas particuliers, le plus souvent” (ungefär: ”allmänt sett”, ”generellt sett”, ”i allmänhet” eller ”som en allmän regel” som ”i sin helhet, med undantag för särskilda fall, oftast”).

50 Se dom CV (punkt 78 och där angiven rättspraxis).

51 Se punkt 2 i den resolutionen.

52 I den franska versionen av artikel 36.2 i direktiv 2013/32 används ordet ”notion”, medan ordet ”concept” används i alla övriga språkversioner, med undantag för den ungerska versionen där ordet ”principe” (”princip”) används.

53 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterföreing – Syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

54 Se dom av den 7 november 2024, Corván och Bacigán ( C‑289/23 och C‑305/23, EU:C:2024:934, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Vissa medlemsstater skulle till exempel kunna anse att de länder som ingår i kommissionens utvidgningspaket (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Georgien, Moldavien, Ukraina och Turkiet) är säkra länder men skulle, inom ramen för deras utrymme för skönsmässig bedömning och i syfte att skydda enskildas grundläggande rättigheter (och därigenom ge en ytterligare skyddsnivå), från början kunna föreskriva att det begreppet inte ska tillämpas på begränsade och mycket specifika kategorier av personer, till exempel genom att utesluta hbtqi‑personer från säkerhetspresumtionen såsom i Georgiens fall.

55 Se artikel 79.1 i den förordningen.

56 I den artikeln, som ska jämföras med skäl 80 i nämnda förordning, föreskrivs att ”[e]tt tredjeland får fastställas som ett säkert ursprungsland både på unionsnivå och nationell nivå med undantag för specifika delar av dess territorium eller tydligt identifierbara kategorier av personer”.