Förslag till avgörande av generaladvokat Andrea Biondi föredraget den 10 september 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANDREA BIONDI

föredraget den 10 september 2026( 1 )

Mål C ‑ 835/24 P

PT

mot

Europeiska kommissionen

” Överklagande – Personalmål – Avgångspension – Överföring till EU‑institutionernas pensionssystem av pensionsrättigheter som förvärvats innan personen tillträdde sin tjänst – Bestämmelsen om existensminimum – Ansökan om återbetalning av det överförda kapitalbeloppet – Obehörig vinst – Begreppet giltig rättslig grund – Likabehandlingsprincipen ”

I. Inledning

1. Genom förevarande överklagande har PT (klaganden) yrkat att domstolen ska upphäva en dom som har meddelats av Europeiska unionens tribunal.( 2 ) I den domen ogillade tribunalen klagandens talan med yrkande om återbetalning av kapitalvärdet för de nationella pensionsrättigheter som hon hade förvärvat innan hon tillträdde sin tjänst och som hon därefter hade överfört till EU-institutionernas pensionssystem (nedan kallat unionens pensionssystem). Till stöd för sin talan åberopade klaganden en enda grund, som avsåg obehörig vinst för unionen. På grundval av samma sakomständigheter ingav klaganden en andra talan som grundade sig på en invändning om rättsstridighet avseende artikel 77 fjärde stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Även den talan ogillades genom dom som har överklagats parallellt i dag.( 3 )

2. Bakgrunden till tvisten är att klaganden – som vid den aktuella tidpunkten var kontraktsanställd vid Europeiska kommissionen – hade överfört sina nationella pensionsrättigheter som hon hade förvärvat. Den nationella pensionskassan utbetalade, på grundval av detta, ett belopp på 201 271,60 euro till unionens pensionssystem år 2013. Efter avdrag för belopp avseende lön för perioder som extraanställd och värdeökning av kapitalbeloppet, samt för den andel som översteg det maximala antalet pensionsgrundande tjänsteår – på motsvarande motsvarade 24 805,75 euro som omedelbart återbetalades till klaganden – innebar nettokapitalbeloppet på 131 237,16 euro ett tillgodoräknande av pensionsgrundande tjänsteår på 12 år, 10 månader och 17 dagar. När klaganden gick i förtidspension företog myndigheten en sådan dubbel beräkning som föreskrivs i artikel 77 i tjänsteföreskrifterna. Den ordinarie beräkningen, som inbegrep antalet tillgodoräknade tjänsteår, resulterade i ett månatligt belopp på 1 635,38 euro. Tillämpningen av bestämmelsen om existensminimum resulterade däremot i ett belopp på 1 662,29 euro. Klaganden tilldelades det sistnämnda beloppet, som var mer fördelaktigt. Detta innebar att antalet tillgodoräknade tjänsteår till följd av överföringen inte fick någon konkret inverkan på pensionsbeloppet.

3. Klagandet hävdade att unionens bibehållande av det överförda kapitalbeloppet utgör obehörig vinst under sådana omständigheter och yrkade återbetalning av det. I den överklagade domen ogillade tribunalen det yrkandet, eftersom den ansåg att pensionen hade beräknats i enlighet med de tillämpliga bestämmelserna och att det således fanns en giltig rättslig grund för vinsten.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Tjänsteföreskrifterna

4. I artikel 77 andra och fjärde stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Den maximala avgångspensionen ska vara 70 % av den sista grundlönen i den sista lönegrad tjänstemannen varit placerad i under minst ett år.

…

Avgångspensionsbeloppet får inte understiga 4 % av existensminimum per tjänsteår.

…”

5. I artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Följande skall gälla för en tjänsteman som tillträder en tjänst i unionen efter att ha

– lämnat sin tjänst i en statlig förvaltning eller en nationell eller internationell organisation, eller

– bedrivit verksamhet som anställd eller egenföretagare:

Tjänstemannen skall när han blir fast anställd, men innan han blir berättigad till avgångspension enligt artikel 77 i tjänsteföreskrifterna, ha rätt att få kapitalvärdet, uppräknat per dagen för överföringen, för de pensionsrättigheter som han förvärvat på grundval av sådan tjänstgöring eller verksamhet, inbetalt till unionen.

I så fall skall … tillsättningsmyndigheten vid den institutionen där tjänstemannen tjänstgör, med hänsyn till hans grundlön och ålder och växelkursen på dagen för begäran om överföringen, genom allmänna genomförandebestämmelser fastställa det antal pensionsgrundande tjänsteår som skall tillgodoräknas honom i unionens pensionssystem för den tidigare tjänstgöringsperioden på grundval av det överförda kapitalbeloppet, efter avdrag för ett belopp som motsvarar värdeökningen mellan dagen för begäran om överföringen och den dag den faktiskt görs.”

6. I artikel 2 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna regleras däremot beräkning av avgångspension på grundval av antalet pensionsgrundande tjänsteår.

B. Allmänna genomförandebestämmelser

7. I de allmänna genomförandebestämmelserna till artiklarna 11 och 12 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna) regleras villkoren för överföring. I artikel 7.6 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs i synnerhet att antalet pensionsgrundande tjänsteår som ska tillgodoräknas inte under några omständigheter får överstiga det antal år under vilka vederbörande har varit ansluten till de ursprungliga pensionssystemen och att de eventuella överskjutande belopp som uppstår till följd av att antalet tjänsteår maximeras ska betalas tillbaka till den anställde i fråga.

III. Överklagandet

8. Det som står i centrum för förevarande mål om överklagande är begreppet ”giltig rättslig grund” när det är fråga om obehörig vinst för unionen. Huvudfrågan är, närmare bestämt, huruvida förekomsten av bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som på ett korrekt sätt reglerar avgångspension, i sig, utgör en giltig rättslig grund för att unionen har bibehållit det överförda kapitalbeloppet, även när tillämpningen av de bestämmelserna inte har haft någon konkret, positiv inverkan på den anställdes ekonomiska situation.

9. Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, bifalla klagandens yrkanden i första instans – särskilt yrkandet på återbetalning av det överförda kapitalbeloppet – och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

10. Kommissionen har, med stöd av Europeiska unionens råd (intervenient), yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna. Union Syndicale Fédérale/European Public Service Union – Cour de justice (nedan kallad USF/EPSU-CJ), som har intervenerat till stöd för klaganden, ansluter sig till klagandens yrkanden.

11. På domstolens begäran kommer jag, i förevarande förslag till avgörande, att inrikta mig på den andra grunden för överklagande och särskilt på den första, den andra och den fjärde invändningen i den. Genom den första och den andra invändningen har klaganden, med stöd av USF/EPSU-CJ, bestritt punkterna 38–46 i den överklagade domen och kritiserat tribunalen för att felaktigt ha kvalificerat artikel 77 i tjänsteföreskrifterna och artikel 11.2 i bilaga VIII till dem som en ”giltig rättslig grund” för vinst för unionen. Genom den fjärde invändningen, som består av två delar, har klaganden åberopat ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Övriga grunder och invändningar i överklagandet behöver, enligt min mening, inte prövas på nytt, eftersom det är uppenbart att de inte kan tas upp till prövning eller att det inte finns fog för dem, vilket tribunalen redan med rätta har slagit fast.

IV. Inledande synpunkter

12. Innan jag prövar invändningarna vill jag erinra om det sammanhang i vilket förevarande mål ingår. EU-institutionernas pensionssystem är ett system med fastställda förmåner, vilket grundar sig på solidaritetsprincipen. Den pension som uppbärs av en tjänsteman eller en övrig anställd motsvarar inte exakt de avgifter som denne har betalat in. Avgifterna går till en solidaritetsmekanism, och ersättningen bestäms enligt reglerna i tjänsteföreskrifterna, inte på grundval av ett enskilt pensionskonto.

13. I detta sammanhang har tjänstemannen, enligt artikel 11.2 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, en möjlighet – och inte en skyldighet – att till unionens pensionssystem överföra kapitalvärdet för de pensionsrättigheter som tjänstemannen har förvärvat innan denne tillträdde sin tjänst. Det överförda kapitalvärdet omvandlas, i enlighet med på förhand fastställda försäkringstekniska kriterier, till ett antal pensionsgrundande tjänsteår som tas med vid den ordinarie pensionsberäkningen. Möjligheten till överföring syftar till att möjliggöra samordning mellan de nationella systemen och unionens system och se till att tidigare förvärvade rättigheter kan beaktas vid arbetslivets slut.

14. När avgångspensionen beräknas tillämpas för övrigt en dubbel mekanism. För det första görs den ordinarie beräkningen, som grundar sig på antalet pensionsgrundande tjänsteår – inbegripet dem som tillgodoräknats till följd av överföring. För det andra tillämpas bestämmelsen om existensminimum i artikel 77 fjärde stycket i tjänsteföreskrifterna, som garanterar ett minimibelopp som enbart fastställs utifrån det antal år som personen har varit i unionens tjänst. Den pension som faktiskt utbetalas motsvarar det mest fördelaktiga av de båda resultaten.

15. Det är i detta sammanhang som frågan i målet om överklagande har uppstått. När bestämmelsen om existensminimum har företräde, såsom i klagandens fall, påverkas inte det slutliga pensionsbeloppet av de pensionsgrundande tjänsteår som tillgodoräknats till följd av överföring. Frågan är huruvida den omständigheten innebär att det saknas rättslig grund för att unionen bibehåller det överförda kapitalbeloppet – vilket är en fråga som domstolen redan har haft tillfälle att behandla i en liknande situation, i domen KY.( 4 )

V. Den första och den andra invändningen i den andra grunden

A. Klagandens och intervenientens argument

16. Klaganden har, med stöd av USF/EPSU-CJ, i huvudsak gjort gällande att tribunalen felaktigt slog fast att artikel 77 i tjänsteföreskrifterna och artikel 11.2 i bilaga VIII till dem utgör en ”giltig rättslig grund” för vinst för unionen. Klaganden anser att åtskillnad måste göras mellan den åberopade bestämmelsens formella giltighet och dess lämplighet att utgöra rättslig grund för ett bibehållande av kapitalbeloppet i det konkreta fallet. En formellt giltig bestämmelse är inte, enligt klagandens uppfattning, en ”giltig rättslig grund” när tillämpningen av den medför att den överföringsmöjlighet som den anställde har utnyttjat blir verkningslös.

17. USF/EPSU-CJ har dessutom påpekat i detta hänseende att unionslagstiftaren inte har föreskrivit någon hierarkisk ordning mellan den ordinarie beräkningen och bestämmelsen om existensminimum och inte heller något samspel mellan tillämpningen av den bestämmelsen och överföringsmekanismen. Denna avsaknad av reglering innebär i sig ”’en avsaknad av rättslig grund’ som enligt rättspraxis krävs” för att det ska vara fråga om obehörig vinst.

18. Kommissionen, med stöd av rådet, har bestritt dessa argument och har i synnerhet åberopat domen KY, som avser en liknande faktisk situation.

B. Bedömning

19. Nedanstående bedömning är indelad i fyra delar. Jag kommer först att erinra om de villkor som uppställs i rättspraxis vad gäller obehörig vinst, för att avgränsa tvisten till det första av dem. Jag kommer därefter att undersöka begreppet ”giltig rättslig grund”, för att visa att den dikotomi mellan den rättsliga grundens giltighet och lämplighet som klaganden har föreslagit inte kan godtas. Jag kommer sedan att kontrollera, mot bakgrund av domen KY, att antalet tillgodoräknade tjänsteår har beaktats vid pensionsberäkningen, om än utan någon inverkan på det slutliga pensionsbeloppet. Slutligen kommer jag att visa att någon annan slutsats inte kan dras av något av de tre prejudikat som klaganden har åberopat, nämligen Kristensen( 5 ), Barroso Truta( 6 ) och ABLV Bank( 7 ). Det kommer därav att följa att punkt 46 i den överklagade domen ska fastställas.

20. Det följer av fast rättspraxis att för att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst för unionen ska kunna godtas krävs, för det första, att unionen har gjort vinst utan en giltig rättslig grund( 8 ) och, för det andra, att klaganden har gjort en förlust som hänger samman med den vinsten.( 9 )

21. En sådan talan kräver däremot inte att det ska styrkas att svarandens agerande har varit rättsstridigt eller culpöst.( 10 )

22. Förevarande tvist rör det första av de två kumulativa villkoren, det vill säga avsaknaden av en giltig rättslig grund för unionens vinst. Räckvidden av det begreppet är inte oproblematisk, utan kräver en analys i flera steg.

23. Den skillnad som klaganden och USF/EPSU-CJ har gjort gällande – mellan den åberopade bestämmelsens formella giltighet och dess konkreta lämplighet för att motivera ett bibehållande av det överförda kapitalbeloppet – saknar, som sådan, stöd i domstolens praxis. Den innehåller dock ett krav som i sig är korrekt: Den rättsliga grunden för vinsten ska kontrolleras mot bakgrund av den ekonomiska fördel som det faktiskt tvistas om, och inte enbart härledas från ett abstrakt krav i den bestämmelse som är tillämplig på området.( 11 ) I så motto avser begreppet ”giltig rättslig grund” inte enbart den åberopade bestämmelsens abstrakta giltighet, utan den juridiska rättighet som innebär att unionen får bibehålla den omtvistade ekonomiska fördelen. Det är just en sådan kontroll som i förevarande fall ledde till att invändningen ogillades, vilket jag kommer att förklara.

24. Redan i domen Masdar förklarade domstolen att en vinst inte kan kvalificeras som ”utan grund” när vinsten motiveras av förpliktelser – särskilt avtalsförpliktelser – som är bindande för parterna.( 12 ) På samma sätt kan vinsten inte kvalificeras som ”utan grund” när vinsten är motiverad enligt tillämplig lagstiftning, tillämpad på korrekt sätt och vars ändamålsenliga funktion är att främja bibehållandet av den omtvistade ekonomiska fördelen.

25. Klagandens ståndpunkt, i synnerhet den föreslagna dikotomin mellan giltighet och lämplighet, skulle i praktiken innebära att förekomsten av en ”giltig rättslig grund” inte förutsätter att det finns en giltig lagstiftningsmässig grund för vinsten, utan att tillämpningen av den grunden faktiskt får ändamålsenlig verkan i den anställdes fall. Samma bestämmelse skulle utgöra en ”giltig rättslig grund” för de anställda vars pension beräknas enligt de ordinarie reglerna och skulle upphöra att vara det för dem för vilka existensminimum tillämpas. En sådan flexibel tolkning av begreppet rättslig grund strider mot kravet på rättssäkerhet. Den rättsliga grundens giltighet skulle nämligen inte längre kunna fastställas på förhand, mot bakgrund av den tillämpliga lagstiftningen, utan endast i efterhand, på grundval av det ekonomiska utfallet av beräkningen i det enskilda fallet: Samma bestämmelse skulle vara giltig eller ogiltig för bibehållandet av kapitalbeloppet beroende på vad utfallet blir av jämförelsen mellan de båda beräkningarna för respektive anställd. Vare sig myndigheten eller den anställde skulle på förhand kunna känna till den rättsliga grunden för transaktionen. Framför allt skulle begreppet rättslig grund förlora sin funktion, som är att skilja talan om återbetalning från prövningen av lagenligheten. För det fall det godtas att en bestämmelse som tillämpas på giltigt sätt upphör att utgöra rättslig grund när den berörda personen inte är nöjd med resultaten, skulle detta vara liktydigt med att på nytt, under täckmanteln av obehörig vinst, angripa den bestämmelsen, vilket ska ske med andra rättsmedel.

26. Även om den föreslagna dikotomin därför inte kan godtas på det konceptuella planet, är det emellertid oklart huruvida den ändå inte, på det materiella planet, pekar på en verklig brist i systemet. Klagandens ståndpunkt grundar sig slutligen på ett underförstått antagande, nämligen att det kapitalbelopp som överförs till unionens pensionssystem ”ska” omvandlas till en motsvarande höjning av pensionen, vilket innebär att det inte skulle vara motiverat att bibehålla kapitalbeloppet i avsaknad av en sådan höjning. Det är just detta antagande som domstolen uttryckligen avvisade i domen KY.( 13 )

27. Det är värt att erinra om det klargörande som domstolen gjorde i detta hänseende. Möjligheten att överföra nationella pensionsrättigheter, vilken föreskrivs i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, ger den berörda tjänstemannen en garanti för att de rättigheterna kommer att beaktas vid beräkningen av dennes pension från unionen, men ger inte vederbörande någon garanti för att detta medför en höjning av dennes pension som helt och hållet motsvarar det överförda kapitalbeloppet.( 14 )

28. Det argument som USF/EPSU-CJ har framfört när det gäller den påstådda avsaknaden av en hierarkisk ordning mellan den ordinarie beräkningen och tillämpningen av bestämmelsen om existensminimum behöver undersökas separat. Det följer av domen KY att avgångspensionen beräknas, enligt artikel 77 första stycket i tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 2 i bilaga VIII till dem, på grundval av antalet pensionsgrundande tjänsteår som tjänstemannen har förvärvat. Bestämmelsen om existensminimum i artikel 77 fjärde stycket tillämpas endast i andra hand, det vill säga om tillämpningen av den ordinarie beräkningen ger tjänstemannen ett lägre belopp än vad denne skulle ha fått enligt bestämmelsen om existensminimum.( 15 )

29. Denna subsidiära karaktär innebär inte att existensminimum ställs i bakgrunden, och är inte heller enbart en fråga om terminologi. Den ger uttryck för ett strukturellt faktum, nämligen att ingen av de båda beräkningsmetoderna tillämpas utan den andra. Det är endast genom att företa den dubbla beräkning som föreskrivs i artikel 77 i tjänsteföreskrifterna som det går att kontrollera huruvida det pensionsbelopp som följer av den första beräkningen når upp till eller överstiger det som följer av bestämmelsen om existensminimum.( 16 )

30. I förevarande fall har en sådan dubbel beräkning gjorts. Både artikel 77 i tjänsteföreskrifterna och artikel 11.2 i bilaga VIII till dem tillämpades, och antalet tillgodoräknade pensionsgrundande tjänsteår ”beaktades”, i den mening som avses i domen KY, vid den ordinarie beräkningen. Den metoden, såsom den framgår av punkt 69 i domen KY, kräver inte att de pensionsgrundande tjänsteåren ska inverka på det slutliga belopp som faktiskt tilldelas. Den kräver endast att dessa faktiskt tas med vid den ordinarie beräkningen av pensionen, vilken utgör den första delen av jämförelsen med bestämmelsen om existensminimum. Den omständigheten att resultatet av den beräkningen inte har haft företräde framför existensminimum innebär således inte att det inte har beaktats, utan är en följd av tillämpningen av den skyddsklausul som själva existensminimum innebär.

31. I motsats till vad USF/EPSU-CJ har hävdat, föreligger det inte någon ”underlåtenhet” från lagstiftarens sida när det gäller förhållandet mellan överföring och existensminimum. Regeln är tydlig: De båda beräkningarna ska göras, det fördelaktigaste resultatet ska ha företräde och ingen bestämmelse föreskriver att det överförda kapitalbeloppet ska återbetalas när det kapitalbeloppet inte omvandlas till en faktisk höjning av pensionen. Ett sådant upplägg, som långt ifrån utgör en systembrist, är i linje med den solidariska logik som unionens pensionssystem bygger på och innebär inte i sig att en avsaknad av giltig rättslig grund kan identifieras med avseende på talan om återbetalning.( 17 )

32. Unionens pensionssystem har för övrigt inte utformats så, att den pension som uppbärs exakt ska motsvara inbetalningarna. När kapitalvärdet för de nationella pensionsrättigheterna har överförts, slås det samman med de direkta bidragen till unionens pensionssystem, varvid tjänstemannen eller den anställde upphör att vara ”innehavare” av det beloppet.( 18 )

33. Slutligen behöver jag uppehålla mig vid det argument som USF/EPSU-CJ har framfört, nämligen att överföringen ”förutsätts vara neutral” – en formulering som intervenienten har härlett till ett internt meddelande från kommissionen år 2015 – i den meningen att överföringen vare sig kan medföra förlust eller ekonomisk vinst för de inblandade parterna. Även om det meddelandet faktiskt skulle innehålla ovannämnda formulering, vilar det argumentet, enligt min mening, på en utvidgning av begreppet neutralitet som går utöver vad som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. Neutralitet, i fråga om överföring av pensionsrättigheter, har en precis innebörd. Det betecknar det försäkringstekniska värdet av omräkningen, i den meningen att det inbetalda kapitalbeloppet omvandlas till ett antal pensionsgrundande tjänsteår vars värde, som beräknas enligt på förhand fastställda försäkringstekniska kriterier – den berörda personens ålder samt demografiska och ekonomiska parametrar som har fastställts i de allmänna genomförandebestämmelserna – motsvarar kapitalbeloppet. Överföringen får med andra ord vare sig leda till en systematisk vinst eller till en systematisk förlust för någon av parterna vid den tidpunkt då den görs, och det är endast vid omräkningen som det talas om att mekanismen ska vara neutral. Den garanterar däremot inte att slutresultatet av beräkningen motsvarar det överförda kapitalbeloppet. En sådan garanti avviker från artikel 11.2 i tjänsteföreskrifterna och bilaga VIII till dem och har, såsom jag redan har erinrat om, uttryckligen uteslutits genom domen KY.

1. Skillnaden jämfört med domen Kristensen m.fl./rådet

34. Klaganden och USF/EPSU-CJ har åberopat domen Kristensen m.fl./rådet.( 19 ) Jag anser att det målet inte kan tillämpas i förevarande mål, av ett skäl som bör anges med en gång. Målet Kristensen rörde ett överskjutande kapitalvärde som hade uppstått vid tidpunkten för överföringen , på grund av att antalet tjänsteår hade maximerats – ett överskott som återbetalas av systemet i dag och som klaganden faktiskt har fått återbetalat – medan förevarande mål rör den omständigheten att pensionsgrundande tjänsteår som hade tillgodoräknats på giltigt sätt inte fick någon verkan vid tidpunkten för beräkningen . Det är domstolen själv som har gjort denna åtskillnad, vilket jag kommer att redogöra för. I det målet innebar de allmänna genomförandebestämmelser som rådet hade antagit att antalet pensionsgrundande tjänsteår begränsades till det antal år under vilka den berörda personen hade varit ansluten till de sociala trygghetssystemen före anställningen i unionen, och tribunalen slog fast att detta var lagenligt. När en sådan begränsning tillämpas förblir den andel av det överförda kapitalbeloppet som överstiger det antal tjänsteår som kan tillgodoräknas ”tekniskt sett” outnyttjad. Det är det överskjutande belopp som föreskrivs i artikel 7.6 i de i dag tillämpliga allmänna genomförandebestämmelserna som ska utbetalas till den anställde och som klaganden i själva verket redan har erhållit till ett belopp på 24 805,75 euro. Det rör sig under alla omständigheter om en aspekt som avser tidpunkten för överföringen och fastställandet av de pensionsgrundande tjänsteåren.

35. Skillnaden mellan detta fall och en situation där de pensionsgrundande tjänsteår som tillgodoräknats på giltigt sätt inte får någon inverkan, efter tillämpning av existensminimum, har nyligen bekräftats av domstolen i domen Bopuis,( 20 ) där domstolen slog fast att den tidigare domen Kristensen rör ”en annan fråga” än den som är aktuell när de överförda pensionsrättigheterna faktiskt beaktas vid beräkningen av pensionen. Det är just detta som är fallet med klaganden, vars situation, som långt ifrån överensstämmer med situationen i målet Kristensen, utan istället motsvarar den situation som domstolen redan har tagit ställning till och avslagit i domen KY.

2. Skillnaden jämfört med domen Barroso Truta m.fl./Europeiska unionens råd

36. Hänvisningen till domen Barroso Truta m.fl./Europeiska unionens domstol,( 21 ) som klaganden har upprepat i överklagandet, är inte heller relevant enligt min mening. Den domen avsåg en talan om ersättning för den skada som hade orsakats av en påstådd brist på information, och inte en talan om obehörig vinst. Tribunalen ogillade huvudkäromålet eftersom det inte förelåg någon verklig och säker skada vid den tidpunkt då domen meddelades. Den anmärkning som har gjorts i punkt 106 i den domen, enligt vilken vägran att återföra det kapitalbelopp som inte har beaktats vid beräkningen skulle kunna leda till obehörig vinst, har formulerats på ett accessoriskt sätt och i mycket försiktiga ordalag.( 22 )

37. Det ska för övrigt betonas att i domen Barroso Truta slog tribunalen fast att det överförda kapitalet ”[i] själva verket … inte [har] försvunnit”, utan har omvandlats till ytterligare tjänsteår som i princip ska beaktas vid beräkningen av klagandenas pensionsrättigheter, och att de överförda rättigheterna följaktligen inte kan anses innefatta en ren förlust.( 23 ) Detta klargörande medför två konsekvenser: Den första är att om det överförda kapitalet inte går förlorat, utan omvandlas till tjänsteår som i princip ska beaktas, handlar det i punkt 106 nämnda antagandet om ett tillägnande utan motprestation om ett gränsfall, och inte om systemets funktion. Detta klargörande således inte upphöjas till en allmän princip, som gäller i samtliga fall där tillgodoräknandet inte ger någon ekonomisk verkan. Den andra är att de rättsmedel som angavs där avsåg bestridandet av beräkningsmetoderna, och inte det återkravsförfarande som är i fråga här. En allmän princip av det slag som klaganden eftersträvar skulle för övrigt vara oförenlig med den dom som senare meddelades i målet KY. En huvudregel av den innebörd som klaganden har förespråkat – enligt vilken behållandet av det kapital där tillgodoräknandet inte ger någon ekonomisk verkan i samtliga fall utgör obehörig vinst – skulle dessutom vara oförenlig med den senare meddelade domen KY.

3. Hänvisningen till domen ABLV Bank/SRB

38. Klaganden har slutligen åberopat domen ABLV Bank/SRB, enligt vilken det inte kunde uteslutas att det var fråga om en vinst ”enbart på grund av att det styrkts att inbetalningen var korrekt när den ursprungligen gjordes, utan att tribunalen behövde ta ställning till huruvida det fanns en rättslig grund för att behålla de aktuella beloppen”.( 24 ) Jag anser inte att den hänvisningen är relevant. Domen ABLV Bank avser resolutionsförfarandet för kreditinstitut och ingår i ett helt annat rättsligt sammanhang än unionsinstitutionernas pensionssystem. Framför allt kullkastar den princip som anges i den domen inte kriterierna i domen KY, som avser just den fråga som behandlas här. I förevarande fall fanns det inte bara en rättslig grund för att bibehålla det överförda kapitalbeloppet vid tidpunkten för överföringen – när kapitalbeloppet omvandlades till personsgrundande tjänsteår med tillämpning av artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna – utan denna fortsatte att tillämpas vid beräkningen, eftersom de tillgodoräknade pensionsgrundande tjänsteåren beaktades vid den dubbla beräkning som föreskrivs i artikel 77 i tjänsteföreskrifterna, även om de inte hade företräde framför existensminimum.

39. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 46 i den överklagade domen, slog fast att klagandens pension hade beräknats i enlighet med tillämpliga bestämmelser, vilket innebar att det första villkoret för obehörig vinst inte var uppfyllt.

40. Det är uppenbart att i de fall där bestämmelsen om existensminimum har företräde framför den ordinarie beräkningen kan utfallet av mekanismen i tjänsteföreskrifterna framstå som otillfredsställande ur en anställds synvinkel om det visar sig att dennes överförda pensionsrättigheter inte får någon ekonomisk verkan. Av de skäl som har angetts ovan innebär det utfallet emellertid inte att det saknas en giltig rättslig grund i den mening som avses i rättspraxis i målen Masdar och KY, utan varje bedömning av huruvida korrigeringar bör göras hänför sig till lagstiftningsmässiga val som ligger utanför domstolarnas behörighet.

41. Jag föreslår därför att domstolen ska ogilla den första och den andra invändningen i den andra grunden.

VI. Den andra grundens fjärde invändning

A. Klagandens argument

42. Genom den fjärde invändningen, som består av två olika delar, har klaganden hävdat att principen om likabehandling har åsidosatts. Klaganden har, för det första, gjort gällande att hon inte har behandlats på samma sätt som tjänstemän och övriga anställda som, trots att de omfattas av existensminimum, inte har överfört sina pensionsrättigheter till unionens pensionssystem och därmed fortfarande är innehavare av sina nationella rättigheter. Klaganden har, för det andra, gjort gällande att domstolens tillsättningsmyndighet inte har behandlat henne på samma sätt som klagandena i målet Barroso Truta, varav vissa ska ha erhållit återbetalning av det överförda kapitalbeloppet.

B. Bedömning

43. Jag kommer att undersöka dessa båda delar i den ordning som de har tagits upp. När det gäller den första delen kommer jag att visa att tribunalens slutsats att pensionsrättigheterna inte har någon ekonomisk verkan är förenlig med rättspraxis och att de situationer som har nämnts som jämförelse inte är jämförbara. Vad den andra delen beträffar finns det tre självständiga och samverkande skäl som talar för ett underkännande: Frågan om räckvidden av beslutet från domstolens kommitté för prövning av klagomål när det gäller den överklagade domen hör hemma i det parallella målet C‑836/24, argumentet är verkningslöst i förevarande mål, och i synnerhet är de åtgärder som vidtas av en institution inte bindande för de andra institutionerna.

1. Den första delen

44. Genom den första delen har klaganden hävdat att hon har behandlats på samma sätt som tjänstemän och övriga anställda som, trots att de omfattas av existensminimum, inte har överfört sina pensionsrättigheter till unionens pensionssystem. Enligt klaganden befinner dessa sig i en jämförbar men mer fördelaktig situation, eftersom de erhåller samma pension och dessutom fortfarande är innehavare av de nationella pensionsrättigheterna.

45. I punkt 50 i den överklagade domen slog tribunalen fast att det argumentet var verkningslöst och erinrade om – i analogi med domen KY( 25 ) – att även om det skulle slås fast att principen om likabehandling har åsidosatts, påverkar detta inte prövningen av huruvida de båda villkoren för att väcka talan om obehörig vinst är uppfyllda.

46. Jag anser att den lösningen är korrekt. Klaganden har invänt att argumentet har framförts på ett annat sätt i förevarande fall. Klaganden har inte gjort gällande en enskild rättsstridighet, utan själva avsaknaden av en giltig rättslig grund, vilken är nära knuten till den påstådda skillnaden i behandling. Invändningen kan emellertid inte godtas. Såsom jag har förklarat i föregående avsnitt är det första villkoret för obehörig vinst i alla händelser inte uppfyllt. Alla argument som kan styrka att obehörig vinst föreligger, inbegripet ett som grundar sig på likabehandling, förblir verkningslösa i detta sammanhang.

47. Jag vill tillägga att de situationer som klaganden har tagit upp som jämförelse i alla händelser inte är jämförbara. Enligt fast rättspraxis ska frågan huruvida situationer är lika bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för och syftet med den rättsakt som medför skillnaden.( 26 )

48. När klaganden utnyttjade den möjlighet som ges i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, godtog hon emellertid den risk som överföringen är förenad med.( 27 ) De som har utnyttjat den möjligheten innehar fortfarande de nationella pensionsrättigheterna, på de villkor som uppställs i det nationella systemet. Den skillnad i behandling som klaganden har gjort gällande återspeglar således inte en skillnad i tillämpningen av lagen på jämförbara situationer, utan den annorlunda rättsliga konsekvensen av ett val som var och en själv bär ansvaret för. Jag föreslår därför att domstolen ska ogilla den fjärde invändningens första del.

2. Den andra delen

49. Genom den andra delen har klaganden gjort gällande att hon inte har behandlats på samma sätt av domstolens tillsättningsmyndighet som klagandena i målet Barroso Truta varav vissa, efter den domen, erhöll återbetalning av det kapitalbelopp som hade överförts till unionens pensionssystem och som inte hade beaktats vid beräkningen av deras pensionsrättigheter. I detta avseende har klaganden, som en bilaga till överklagandet, företett ett beslut av kommittén för prövning av klagomål vid Europeiska unionens domstol.( 28 ) Genom det beslutet ogiltigförklarade kommittén tillsättningsmyndighetens avslag på en ansökan om återbetalning som hade ingetts av en annan tidigare klagande i det målet, på grundval av principen om likabehandling i förhållande till två andra före detta klagande som redan hade erhållit återbetalning.

50. Denna del är nära kopplad till den tredje grund som har åberopats av klaganden i det parallella målet om överklagande C‑836/24. I detta separata mål – i vilket jag kommer att föredra ett separat förslag till avgörande – åberopades beslutet av den 29 januari 2024, och i det målet görs i synnerhet en särskild prövning av frågan huruvida tribunalen var skyldig att ingående pröva analogin med målet Barroso Truta. Den frågan, som kommer att behandlas i sin helhet i förslaget till avgörande i mål C‑836/24 P, ska således inte behandlas i förevarande förslag till avgörande.

51. Om jag begränsar mig till föremålet för förevarande mål – obehörig vinst – anser jag att det argumentet under alla omständigheter är verkningslöst. Även om det antas att det faktiskt har förelegat en skillnad i behandling jämfört med klagandena i målet Barroso Truta, kan den omständigheten, med tillämpning av rättspraxis från domen KY i tillämpliga delar, inte påverka prövningen av villkoren för obehörig vinst, vilka inte är uppfyllda såsom jag har förklarat.

52. Jag vill tillägga att enligt rättspraxis utgör de åtgärder som har vidtagits av en unionsinstitution till förmån för en viss grupp av personer, om det inte finns någon som helst rättslig skyldighet som följer av tjänsteföreskrifterna, åtgärder som inte kan åberopas mot en annan institution till stöd för en grund som avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen.( 29 ) Det beslut som kommittén för prövning av klagomål vid Europeiska unionens domstol meddelade den 29 januari 2024 och som klaganden har hänvisat till är av just detta slag. Det beslutet bekräftar visserligen att återbetalningar har gjorts efter domen i målet Barroso Truta. Klaganden hade dock inför kommittén åberopat fler grunder, däribland obehörig vinst och åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Kommittén biföll – med beaktande av punkterna 104–106 i domen Barroso Truta – klagomålet såvitt det avsåg åsidosättande av likabehandlingsprincipen i förhållande till de båda andra tidigare klagandena i det målet, vilka redan hade fått återbetalning. Detta låg emellertid inte till grund för kommitténs egna beslut att göra en fristående bedömning av frågan om obehörig vinst och skapade inte heller något allmän rättslig grund för återbetalning. Mot bakgrund av rättspraxis kan argumentet därför inte under några omständigheter väga tyngre än de skäl som hittills har anförts. Jag föreslår därför att domstolen ska ogilla den fjärde invändningens andra del.

VII. Förslag till avgörande

53. Mot bakgrund av det ovan anförda, och med förbehåll för bedömningarna av de andra grunderna och invändningarna i överklagandet, föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den första, den andra och den fjärde invändningen i den andra grunden.

1 Originalspråk: italienska.

2 Dom av den 25 september 2024, PT/kommissionen (T‑788/22, EU:T:2024:655) (nedan kallad den överklagade domen).

3 Vad gäller det parallella målet om en invändning om rättsstridighet avseende artikel 77 fjärde stycket i tjänsteföreskrifterna, se dom av den 25 september 2024, PT/kommissionen (T‑367/22, EU:T:2024:654), vilken är föremål för mål om överklagande C‑836/24 P.

4 Dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377) (nedan kallad domen KY).

5 Dom av den 10 november 1999, Kristensen m.fl./rådet (T‑103/98, T‑104/98, T‑107/98, T‑113/98 och T‑118/98, EU:T:1999:289) (nedan kallad domen Kristensen).

6 Dom av den 18 september 2018, Barroso Truta m.fl./Europeiska unionens domstol (T‑702/16 P, EU:T:2018:557) (nedan kallad domen Barroso Truta).

7 Dom av den 29 september 2022, ABLV Bank/SRB (C‑202/21 P, EU:C:2022:734, punkt 100) (nedan kallad domen ABLV Bank).

8 Se dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen (C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkterna 44 och 47) (nedan kallad domen Masdar).

9 Dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkt 41).

10 Dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen (C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 45). Se, även, dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkt 42).

11 För doktrinen angående det centrala i att kontrollera den rättsliga grunden i en talan om obehörig vinst, se G. Portonera, ”Unjust Enrichment and European Law: Present State and Future Directions” i GPR , 2023.

12 Dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen (C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 46).

13 Dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkterna 63 och 64).

14 Ibidem, punkt 69.

15 Dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkt 65).

16 Ibidem, punkt 71.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2022, WP m.fl./kommissionen (T‑604/21, EU:T:2022:686, punkt 55).

18 Dom av den 6 september 2023, OR och OS/kommissionen (T‑171/22, EU:T:2023:520, punkt 47).

19 Dom av den 10 november 1999, Kristensen m.fl./rådet (T‑103/98, T‑104/98, T‑107/98, T‑113/98 och T‑118/98, EU:T:1999:289).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, Bopuis (C‑776/24, EU:C:2025:1010, punkt 54).

21 Dom av den 18 september 2018, Barroso Truta m.fl./Europeiska unionens domstol (T‑702/16 P, EU:T:2018:557).

22 Dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkt 81). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2022, WP m.fl./kommissionen (T‑604/21, EU:T:2022:686, punkt 56).

23 Dom av den 18 september 2018, Barroso Truta m.fl./Europeiska unionens domstol (T‑702/16 P, EU:T:2018:557, punkt 103).

24 Dom av den 29 september 2022, ABLV Bank/SRB(C‑202/21 P, EU:C:2022:734, punkt 100).

25 Se, analogt, dom av den 4 maj 2023, KY/Europeiska unionens domstol (C‑100/22 P, EU:C:2023:377, punkterna 43 och 45).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2022, kommissionen/VW m.fl. (C‑116/21 P–C‑118/21 P, C‑138/21 P och C‑139/21 P, EU:C:2022:557, punkterna 95 och 96).

27 Se dom av den 13 oktober 2015, kommissionen/Verile och Gjergji (T‑104/14 P, EU:T:2015:776, punkt 83).

28 Beslut av kommittén för prövning av klagomål vid Europeiska unionens domstol av den 29 januari 2024 (R-12/23, bilaga A.3 till överklagandet).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2024, PT/kommissionen (T‑367/22, EU:T:2024:654, punkt 57 och där angiven rättspraxis).