Domstolens dom (andra avdelningen) den 3 september 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 3 september 2026 ( * )
” Överklagande – Statligt stöd – Nationella myndigheter beviljar stöd till en bank – Beslut av kommissionen i vilket åtgärden förklaras utgöra statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden – Beslutets rättsstridighet – Skadeståndstalan – Artikel 340 anda stycket FEUF – Preskriptionstid – Unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter – Tillräckligt klar överträdelse – Orsakssamband ”
I mål C‑145/24 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 26 februari 2024,
BdM Banca SpA, tidigare Banca Popolare di Bari SpA, företrätt av D. Gallo, G. Parisi och A. Zoppini, avvocati,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av I. Barcew, L. Flynn och P.A. Messina, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi (referent),
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 september 2025,
och efter att den 18 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 BdM Banca SpA, tidigare Banca Popolare di Bari SpA, har yrkat att domstolen ska upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 20 december 2023, Banca Popolare di Bari/kommissionen (T‑415/21, EU:T:2023:833) (nedan kallad den överklagade domen). Tribunalen ogillade genom den domen BdM Banca SpA:s talan enligt artiklarna 268 och 340.2 FEUF om ersättning för den skada som banken ansåg sig ha lidit till följd av antagandet av kommissionens beslut (EU) 2016/1208 av den 23 december 2015 om det statliga stöd SA. 39451 (2015/C) (f.d. 2015/NN) som Italien har genomfört till förmån för Banca Tercas (EUT L 203, 2016, s. 1) (nedan kallat Tercas-beslutet).
Tillämpliga bestämmelser
EUF-fördraget
2 I artikel 340 andra stycket FEUF föreskrivs följande:
”Vad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska [Europeiska] unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.”
Stadgan för Europeiska unionens domstol
3 I artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs följande:
”Talan mot unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden ska preskriberas fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskription ska avbrytas genom att talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande dessförinnan gör framställning hos en av unionens behöriga institutioner. I sistnämnda fall ska talan väckas inom den frist av två månader som anges i artikel 263 [FEUF]; bestämmelserna i artikel 265 andra stycket [FEUF] ska tillämpas i förekommande fall.
…”
Bakgrund till tvisten
4 Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt i punkterna 2–18 i den överklagade domen:
”2 Den 30 april 2012 beslutade den italienska ekonomi- och finansministern på förslag av Banca d’Italia (Italiens centralbank), som hade konstaterat oriktigheter inom Banca Tercas (nedan kallad Tercas), att sätta Tercas under särskild förvaltning.
3 I oktober 2013, efter att ha utvärderat de olika alternativen, inledde den särskilda kriskommissarie som utsetts av Italiens centralbank förhandlingar med sökanden, som hade uttryckt intresse för att teckna sig för en kapitalökning i Tercas, förutsatt att Tercas förhandsgranskades och att Fondo interbancario di tutela dei depositi (bankernas gemensamma fond för garanti av insättningar) (FITD) helt täckte bankens ekonomiska underskott.
4 Efter en ansökan från Tercas särskilda kriskommissarie beslutade FITD:s verkställande råd den 28 oktober 2013 att bevilja Tercas stödåtgärder som hade godkänts av Italiens centralbank.
…
6 FITD:s verkställande råd och styrelse beslutade den 30 maj 2014 att ingripa till förmån för Tercas.
7 Den 7 juli 2014 godkände Italiens centralbank FITD:s ingripande till förmån för Tercas. Ingripandet avsåg tre åtgärder: ett bidrag på 265 miljoner euro för att täcka Tercas underskott av kapital, en garanti på 35 miljoner euro för att täcka kreditrisken i samband med vissa av Tercas exponeringar och slutligen en garanti på 30 miljoner euro för att täcka kostnader för beskattningen av den första åtgärden.
8 Tercas särskilda kriskommissarie kallade, i samråd med Italiens centralbank, till en bolagsstämma den 27 juli 2014 för att aktieägarna skulle beredas tillfälle att yttra sig över åtgärderna för att delvis täcka de förluster som hade uppstått under den särskilda förvaltningen och beträffande kapitalökningen som skulle tecknas av sökanden. Kapitalökningen genomfördes samma dag.
9 Den 1 oktober 2014 upphörde den särskilda förvaltningen av Tercas och sökanden utsåg en ny ledning för banken.
10 I december 2014 genomförde sökanden en kapitalökning i form av en nyemission av aktier. Kapitalökningen användes för att stärka sökandens kapitaltäckningskvoter, som hade påverkats av förvärvet av Tercas och dess dotterbolag Banca Caripe SpA …
11 I mars 2015 tecknade sökanden sig för en ny kapitalökning i Tercas för att hantera ytterligare förluster under fjärde kvartalet 2014, täcka omstruktureringsutgifter under 2015 och 2016, samt för att förbättra Tercas kapitaltäckningskvoter.
12 Genom en skrivelse av den 27 februari 2015 underrättade Europeiska kommissionen Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 FEUF med avseende på FITD:s åtgärd till förmån för Tercas.
13 Den 23 december 2015 antog kommissionen [Tercas-beslutet].
14 I detta beslut fann kommissionen att FITD:s åtgärd, som godkändes av Italiens centralbank den 7 juli 2014, till förmån för Tercas, vars samtliga tillgångar från och med den 1 oktober 2014 innehades av sökanden, utgjorde ett statligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden och som Italien skulle återkräva från stödmottagaren.
15 Den 4 februari 2016 genomförde FITD en ’frivillig’ åtgärd till förmån för Tercas och den 14 juli 2016 förvärvade sökanden Tercas.
16 Genom dom av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167), fastställd genom domstolens dom den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, EU:C:2021:154), ogiltigförklarade tribunalen [Tercas-beslutet].
17 Genom skrivelse av den 28 april 2021 begärde sökanden, med stöd av artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol, att kommissionen skulle betala ersättning för den skada som sökanden påstod sig ha lidit till följd av [Tercas-beslutet], och uppskattade den uppkomna skadan till 228 miljoner euro.
18 Kommissionen avslog denna begäran den 11 maj 2021.”
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
5 Klaganden väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 juli 2021, med stöd av artiklarna 268 och 340.2 FEUF talan om ersättning för den skada som den ansåg sig ha lidit till följd av Tercas-beslutet.
6 Klaganden yrkade att tribunalen skulle
– förplikta unionen, företrädd av kommissionen, att betala skadestånd till klaganden med ett belopp på 280 miljoner euro, eller, i andra hand, ett belopp på 203 miljoner euro, för den ekonomiska skada som klaganden ansåg sig ha lidit, samt ett lämpligt belopp som ersättning för den ideella skada som klaganden ansåg sig ha lidit till följd av antagandet av Tercas-beslutet, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
7 Tribunalen avvisade i den överklagade domen klagandens talan till viss del och ogillade den i övrigt.
8 Vad gäller frågan huruvida talan kunde tas upp till prövning fann tribunalen sammanfattningsvis att talan var preskriberad och därför inte kunde tas upp till prövning i den del den avsåg ersättning för den påstådda skadan avseende minskningen av antalet anställda och fakturorna beträffande kostnaderna för rättsligt bistånd, med undantag för de kostnader som hade samband med inledandet av de rättsliga förfarandena avseende Tercas-beslutet vid tribunalen och domstolen.
9 Vad närmare bestämt gäller den eventuella skadan till följd av minskningen av antalet anställda, slog tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen fast att denna skada var en följd av den incitamentsplan för personalavgångar som hade upprättats den 30 december 2015. Enligt tribunalen var det således just vid denna tidpunkt som den påstådda skadan uppkom, varför den femåriga preskriptionstiden för ersättning för nämnda skada hade löpt ut när klaganden framställde sin begäran om ersättning till kommissionen.
10 Vad gäller de övriga påstådda skadorna ogillade tribunalen talan med motiveringen att villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, nämligen dels att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda, dels att det ska finnas ett orsakssamband mellan det kritiserade agerandet och den åberopade skadan, inte var uppfyllda.
11 För det första, vad gäller villkoret att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse konstaterade tribunalen, i punkt 120 i den överklagade domen, att kommissionen hade att tillämpa begreppet statligt stöd i artikel 107.1 FEUF i ett särskilt komplicerat rättsligt och faktiskt sammanhang, i vilket stödåtgärderna hade beviljats av ett privaträttsligt organ, och att den därvid hade att bedöma huruvida det förelåg omständigheter och faktorer som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att åtgärden kunde tillskrivas staten, det faktiska och rättsliga sammanhanget för de nationella åtgärder som avsågs i Tercas-beslutet, statens företrädares inblandning i de olika faserna i ingripandet samt FITD:s offentliga uppdrag.
12 I punkt 121 i den överklagade domen påpekade tribunalen att den omständigheten att kommissionen, under komplicerade rättsliga och faktiska omständigheter, i Tercas-beslutet inte hade visat att de italienska offentliga myndigheterna var delaktiga i antagandet av den aktuella åtgärden och följaktligen inte heller att denna åtgärd kunde tillskrivas staten i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, inte var tillräcklig för att det skulle anses föreligga ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. Tribunalen fann i punkt 122 i den överklagade domen att det fel som kommissionen hade gjort sig skyldig till i förevarande fall inte innebar att kommissionen hade avvikit från ett normalt, försiktigt och aktsamt handlande av en institution som har till uppgift att övervaka tillämpningen av konkurrensreglerna, i den mening som avses i domstolens praxis.
13 För det andra, vad gäller villkoret att det ska föreligga ett orsakssamband mellan det handlande som läggs kommissionen till last och den åberopade skadan, slog tribunalen i punkterna 160 och 161 i den överklagade domen i huvudsak fast att klaganden inte hade visat att det förelåg ett sådant orsakssamband. Tribunalen fann särskilt att det av en helhetsbedömning av den relevanta bevisningen framgick att även om Tercas-beslutet hade kunnat spela en viss roll i processen för att förlora förtroendet hos klagandens kunder, berodde denna förlust även på andra faktorer, varför detta beslut inte kunde anses vara den avgörande och direkta orsaken till den påstådda skadan.
Parternas yrkanden i målet om överklagande
14 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– slutligt avgöra målet i sak i enlighet med artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol,
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för ny prövning, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen och domstolen.
15 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
16 Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 46 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol, eftersom tribunalen slog fast att talan inte kunde tas upp till prövning i den del den avsåg skador avseende minskningen av antalet anställda. Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 340 andra stycket FEUF, eftersom tribunalen inte slog fast att kommissionens rättsstridiga handlande utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 340 andra stycket FEUF samt artiklarna 91 e och 96 i tribunalens rättegångsregler, eftersom tribunalen bedömde att det inte fanns något orsakssamband mellan kommissionens rättsstridiga handlande och den skada som klaganden ansåg sig ha lidit.
17 Kommissionen har inledningsvis gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning i någon del. Kommissionens argument i detta avseende har emellertid endast anförts inom ramen för dess yttrande över de tre grunder som åberopats till stöd för överklagandet. De specifika avvisningsskäl som kommissionen har åberopat ska således prövas i samband med bedömningen av de grunder som de hänför sig till.
Den första grunden
Parternas argument
18 Klaganden har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 46 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol när den fann att talan inte kunde tas upp till prövning i den del den avsåg skada avseende en minskning av antalet anställda.
19 Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkterna 61 och 68 i den överklagade domen fann att skadeståndstalan avseende en eventuell skada kopplad till minskningen av antalet anställda var preskriberad på grund av att denna skada var av omedelbar karaktär. Klaganden har särskilt kritiserat tribunalens bedömning att den skada som orsakats av denna minskning var en följd av den incitamentsplan som upprättades den 30 december 2015 och att skadan uppkom just vid denna tidpunkt. Klaganden träffade visserligen den 30 december 2015 en överenskommelse med de fackliga organisationerna om denna incitamentsplan. Det måste i sammanhanget emellertid beaktas att kostnaden för detta avtal faktiskt uppkom under de nästföljande åren, allteftersom utbetalningar gjordes med anledning av det successiva genomförandet av incitamentsplanen, och därför till stor del uppkom efter den 28 april 2016. Den påstådda skadan uppkom således inte omedelbart, utan inträffade allteftersom klagandens personalstyrka konkret minskades, vilket innebär att denna skada är av fortlöpande karaktär.
20 Kommissionen har gjort gällande att den första grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom klaganden genom denna grund vill förmå domstolen att göra en ny bedömning av bevisningen och de faktiska omständigheterna, dock utan att göra gällande att denna bevisning eller dessa omständigheter uppenbart har missuppfattats. Enligt kommissionen kan överklagandet under alla omständigheter inte vinna bifall på denna grund.
Domstolens bedömning
21 För det första, vad gäller frågan huruvida den första grunden kan tas upp till prövning, konstaterar domstolen att klaganden genom denna grund i huvudsak har bestritt tribunalens rättsliga kvalificering av de faktiska omständigheterna, med anledning av att tribunalen inte kvalificerade den påstådda skadan som ”fortlöpande” utan som ”omedelbar”. Av domstolens praxis framgår emellertid att tribunalens rättsliga kvalificering av en omständighet eller rättsakt är en rättsfråga som kan prövas inom ramen för ett mål om överklagande (dom av den 12 maj 2022, Klein/kommissionen, C‑430/20 P, EU:C:2022:377, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
22 Den första grunden kan följaktligen tas upp till prövning.
23 För det andra, vad gäller frågan huruvida det finns fog för denna grund, erinrar domstolen om att enligt artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som till följd av artikel 53 första stycket i samma stadga är tillämplig på förfarandet vid tribunalen, preskriberas talan mot unionen om skadeståndsansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden fem år efter den händelse som föranleder skadeståndstalan.
24 Enligt domstolens praxis börjar preskriptionstiden löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda, särskilt när den skada som ska ersättas har uppkommit (dom av den 8 november 2012, Evropaïki Dynamiki/kommissionen, C‑469/11 P, EU:C:2012:705, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
25 I punkt 61 i den överklagade domen fann tribunalen att den eventuella skadan avseende minskningen av antalet anställda var en följd av incitamentsplanen, vilken hade införts den 30 december 2015, varför det var just denna dag som den påstådda skadan skulle anses ha uppkommit. Detta innebar enligt tribunalen att den femåriga preskriptionstiden hade löpt ut när klaganden gav in sin begäran om ersättning till kommissionen. Även om tribunalen inte uttryckligen uttalat denna skadas beskaffenhet, framgår det av denna punkt i den överklagade domen att den ansåg att skadan var av omedelbar karaktär, eftersom den hänvisade till en viss tidpunkt då skadan skulle anses ha uppkommit.
26 I den mån klaganden, i motsats till vad som följer av punkt 61 i den överklagade domen, har gjort gällande att de skador som följer av minskningen av antalet anställda var av fortlöpande karaktär, eftersom de var en följd av successiva utbetalningar som hade koppling till personalavgångar, ska det påpekas att enligt domstolens praxis anses en skada vara av fortlöpande karaktär på grund av att skadans storlek ökar i förhållande till det antal dagar som förflyter (dom av den 28 februari 2013, Inalca och Cremonini/kommissionen, C‑460/09 P, EU:C:2013:111, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
27 Även om det i förevarande fall, såsom generaladvokaten har anfört i punkt 14 i sitt förslag till avgörande, är riktigt att klaganden vid tidpunkten för antagandet av incitamentsplanen inte kunde beräkna det exakta beloppet för skadan, som kunde variera beroende på om denna plan var framgångsrik eller misslyckades, kunde den emellertid vid denna tidpunkt uppskatta det maximala beloppet för den påstådda skadan och avsätta nödvändiga medel för att hantera utfallet av planen. Såsom klaganden har gjort gällande vid domstolen har klaganden för övrigt i förväg avsatt ett belopp för att täcka denna kostnad och bokfört beloppet i sin balansräkning av den 31 december 2015.
28 Från och med den 30 december 2015, då incitamentsplanen upprättades, var det högsta belopp som denna plan kunde ge upphov till känt och det kunde inte öka med tiden, vilket utesluter att den aktuella skadan kan kvalificeras som ”fortlöpande”.
29 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den påstådda skadan, avseende minskningen av antalet anställda, hade uppkommit just vid den tidpunkt då incitamentsplanen upprättades och att skadeståndstalan avseende denna skada redan hade preskriberats när klaganden framställde sin begäran om ersättning till kommissionen.
30 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden
Parternas argument
31 Klaganden har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 340 andra stycket FEUF genom att slå fast att kommissionens rättsstridiga agerande, bestående i att den antog Tercas-beslutet, inte utgjorde en ”tillräckligt klar överträdelse” av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda.
32 Klaganden har i detta sammanhang för det första gjort gällande att tribunalen underlåtit att beakta sin dom av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167), vilken efter överklagande fastställdes av domstolen genom dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, EU:C:2021:154). I den förstnämnda domen slog tribunalen nämligen tydligt fast att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av grundläggande rättsliga och faktiska omständigheter, vilket domstolen utan förbehåll bekräftade i den sistnämnda domen. Enligt klaganden är de tydliga påståendena i fråga, som inte kan prövas på nytt inom ramen för ett överklagande, tillräckliga för att visa att det föreligger en sådan tillräckligt klar överträdelse.
33 Klaganden har närmare bestämt hävdat att tribunalen inte på ett korrekt sätt tillämpade kriteriet att det ska föreligga en uppenbar och allvarlig överträdelse, såsom det bestämts i domstolens praxis. Enligt detta kriterium är det, när en unionsinstitution endast har ett begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning för att utöva sin verksamhet, tillräckligt att en bestämmelse har åsidosatts för att institutionen i fråga ska anses ha ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
34 Klaganden har gjort gällande att kommissionen i förevarande fall inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning för att bedöma huruvida FITD:s ingripande till förmån för Tercas utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom det rörde sig om att tillämpa ett objektivt rättsligt begrepp. Tribunalen borde följaktligen ha konstaterat och slagit fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av denna bestämmelse.
35 För det andra anser klaganden att även om det antas att kommissionen förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning på grund av ärendets påstådda komplexitet i rättsligt och faktiskt hänseende, så hade tribunalen i förevarande fall, mot bakgrund av de uppenbara och allvarliga överträdelser som konstaterats i de domar från tribunalen och domstolen som avses i punkt 32 ovan, inte kunnat beakta denna komplexitet vid bedömningen av huruvida det förelåg en tillräckligt klar överträdelse i ett mål angående en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Under alla omständigheter borde tribunalen ha uteslutit denna komplexitet, eftersom den uttryckligen avfärdades i dessa domar.
36 Kommissionen har genmält att den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom klaganden dels inte har preciserat vilka punkter i motiveringen i den överklagade domen som ifrågasätts, dels har begränsat sig till att upprepa argument som redan underkänts av tribunalen. Klaganden försöker således endast att få till stånd en omprövning av de faktiska omständigheterna, vilket faller utanför domstolens behörighet i ett mål om överklagande. Bedömningen av det aktuella målets komplexitet utgör dessutom en sakfråga som endast kan bli föremål för domstolens prövning när det har skett en missuppfattning, vilket klaganden emellertid inte har gjort gällande.
37 Kommissionen har i andra hand gjort gällande att det saknas fog för den andra grunden.
Domstolens bedömning
38 Domstolen prövar först huruvida det finns skäl att avvisa den andra grunden med hänsyn till vad kommissionen har anfört om att klaganden inte har preciserat de punkter i den överklagade domen som denne ifrågasätter. Enligt domstolens praxis följer det av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som specifikt åberopas till stöd för detta yrkande (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11, EU:C:2013:625, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
39 I förevarande fall framgår det tydligt av den del av överklagandet som avser den andra grunden och av rubriken till denna del att klaganden genom denna del av överklagandet avser att i sin helhet ifrågasätta det resonemang som tribunalen fört i punkterna 114–125 i den överklagade domen beträffande begreppet tillräckligt klar överträdelse.
40 Vad därefter gäller kommissionens påstående att klaganden inom ramen för den andra grunden endast har upprepat argument som tribunalen redan har underkänt, erinrar domstolen om att ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, förvisso inte uppfyller de krav på motivering som följer av de bestämmelser som nämnts i punkt 38 ovan. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 20 september 2016, Mallis m.fl./kommissionen och ECB, C‑105/15 P–C‑109/15 P, EU:C:2016:702, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
41 När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan emellertid rättsfrågor som prövats av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en part inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 20 september 2016, Mallis m.fl./kommissionen och ECB, C‑105/15 P–C‑109/15 P, EU:C:2016:702, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
42 I förevarande fall har klaganden genom sin andra grund ifrågasatt tribunalens tolkning och tillämpning av begreppet tillräckligt klar överträdelse, vilket enligt den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande.
43 Vad slutligen gäller kommissionens påstående att bedömningen av det aktuella målets komplexitet utgör en sakfråga som domstolen inte är behörig att pröva i ett mål om överklagande, förutom vid missuppfattning, följer det av domstolens praxis att domstolen, när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är behörig att pröva tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra. Domstolens kontrollbefogenhet omfattar bland annat frågan huruvida tribunalen har tillämpat korrekta rättsliga kriterier vid sin bedömning av de faktiska omständigheterna (dom av den 25 januari 2022, kommissionen/ European Food m.fl., C‑638/19 P, EU:C:2022:50, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
44 I förevarande fall har klaganden, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, just ifrågasatt de rättsliga kriterier som tribunalen tillämpade, bland annat kriteriet avseende målets komplexitet i faktiskt och rättsligt hänseende, vilket tribunalen härledde ur den rättspraxis som anges i punkterna 106, 110 och 113 i den överklagade domen, för att konstatera att det föreligger en ”tillräckligt klar överträdelse”. Detta utgör en rättsfråga som kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande.
45 Den andra grunden kan således tas till prövning.
46 Vad gäller frågan huruvida det finns fog för den andra grunden erinrar domstolen först om att det av domstolens praxis följer att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF förutsätter att ett antal villkor är uppfyllda. Det krävs nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan åsidosättandet av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har lidit (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
47 Vad gäller kravet på att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda, vilket är det krav som avses med den nu aktuella grunden, fann tribunalen i den överklagade domen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF genom att i Tercas-beslutet ha gjort en felaktig tillämpning begreppet ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel” i denna bestämmelse.
48 I punkterna 120 och 121 i den överklagade domen konstaterade tribunalen närmare bestämt att den omständigheten att kommissionen i Tercas-beslutet inte hade visat att de italienska myndigheterna var delaktiga i antagandet av den berörda stödåtgärden och följaktligen inte heller hade visat att denna åtgärd kunde tillskrivas staten på det sätt som avses i artikel 107.1 FEUF, med hänsyn till det komplicerade rättsliga och faktiska sammanhanget, där de aktuella statliga stöden beviljats av ett privat rättssubjekt, inte utgjorde ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning.
49 För det första, vad gäller klagandens argument att tribunalen inte på ett korrekt sätt tillämpade kriteriet ”uppenbar och allvarlig överträdelse”, såsom det definierats i domstolens praxis, ska det erinras om att denna rättspraxis innebär att man vid bedömningen av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten ska beakta den typ av situation som det är fråga om. En överträdelse av unionsrätten är således tillräckligt klar när en unionsinstitution vid utövandet av sin normgivningsmakt, för vilken unionsrätten ger institutionen ett utrymme för skönsmässig bedömning, uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för utövandet av denna befogenhet. När denna institution däremot inte ställts inför normativa val och endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan redan den omständigheten att unionsrätten har åsidosatts i sig räcka för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 126 och där angiven rättspraxis).
50 I förevarande fall har det i tribunalens dom av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167, punkterna 70 och 87–90) och, efter överklagande, i domstolens dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkterna 63 och 67), slagits fast att Tercas-beslutet var rättsstridigt till följd av två begreppsmässiga fel. Det första av dessa fel avser en förväxling mellan villkoret att ett stöd ska kunna tillskrivas staten och villkoret avseende statliga medel. Det andra felet avser bedömningen av villkoret att ett stöd, trots att det beviljats av ett privat rättssubjekt, ska kunna tillskrivas staten enligt samma test som tillämpas när ett stöd beviljas av ett offentligt företag.
51 Enligt fast rättspraxis är begreppet statligt stöd, såsom det definieras i EUF-fördraget, emellertid ett juridiskt begrepp och ska tolkas på grundval av objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären hos de bedömningar som kommissionen har gjort, göra en fullständig prövning av huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (dom av den 30 november 2016, kommissionen/Frankrike och Orange, C‑486/15 P, EU:C:2016:912, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
52 Kommissionen förfogar följaktligen endast över ett i hög grad begränsat, eller rentav obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning vid kvalificeringen av en åtgärd som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. vilket innebär att redan den omständigheten att denna bestämmelse har åsidosatts i sig kan räcka för att det ska anses föreligga en tillräckligt klar överträdelse.
53 För det andra, vad gäller klagandens argument att tribunalen inte borde ha grundat sig på målets komplexitet i faktiskt och rättsligt hänseende för att utesluta att det förelåg en sådan tillräckligt klar överträdelse, framgår det av domstolens praxis, som tribunalen med rätta erinrat om i punkt 113 i den överklagade domen, att enligt det system som domstolen har utvecklat i fråga om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska det i förekommande fall tas hänsyn till komplexiteten i de situationer som ska regleras (dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric, C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 161 och där angiven rättspraxis), och detta även när den rättsregel som överträtts inte ger den berörda myndigheten något utrymme för skönsmässig bedömning.
54 Det framgår av domstolens praxis att även om det utrymme för skönsmässig bedömning som den överträdda rättsregeln gav unionsmyndigheten är en relevant omständighet som i samtliga fall ska beaktas för att avgöra huruvida denna myndighet har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse, så innebär avsaknaden av ett utrymme för skönsmässig bedömning inte nödvändigtvis att överträdelsen av denna rättsregel är tillräckligt klar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 2024, Dyson m.fl./kommissionen, C‑122/22 P, EU:C:2024:11, punkt 52).
55 Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan nämligen andra faktorer, som rör det sammanhang i vilket den konstaterade överträdelsen har begåtts, beaktas. Ett åsidosättande av en rättsregel som inte ger den berörda institutionen något utrymme för skönsmässig bedömning kan mot bakgrund av dessa omständigheter framstå som inte uppenbart och således tillräckligt klart, bland annat när åsidosättandet beror på en felaktig rättstillämpning som är ursäktlig med hänsyn till svårigheterna att tolka eller tillämpa den rättsakt som innehåller rättsregeln i fråga (dom av den 11 januari 2024, Dyson m.fl./kommissionen, C‑122/22 P, EU:C:2024:11, punkt 53).
56 Sådana tolknings- och tillämpningssvårigheter kan förklara en institutions beteende, när det visar sig att institutionen har agerat på samma sätt som en normalt försiktig och aktsam myndighet skulle ha gjort under liknande omständigheter (dom av den 22 september 2022, IMG/kommissionen, C‑619/20 P och C‑620/20 P, EU:C:2022:722, punkt 192).
57 I förevarande fall konstaterade tribunalen, såsom redan har påpekats i punkt 50 ovan, i sin dom av den 19 mars 2019, Italien m.fl./kommissionen (T‑98/16, T‑196/16 och T‑198/16, EU:T:2019:167), vilken fastställdes genom domstolens dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl. (C‑425/19 P, EU:C:2021:154), att kommissionen, genom att anta Tercas-beslutet, hade gjort sig skyldig till två begreppsmässiga fel avseende tolkningen och tillämpningen av begreppet statligt stöd, vilka rörde de grundläggande kriterierna avseende den aktuella stödåtgärdens statliga ursprung.
58 Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 27 i sitt förslag till avgörande tillämpade kommissionen följaktligen i Tercas-beslutet ett felaktigt test för att kvalificera stödåtgärderna i fråga. I motsats till vad tribunalen fann i punkterna 120 och 121 i den överklagade domen har kommissionen genom dessa begreppsmässiga fel gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF, och detta oberoende av eventuella svårigheter att tillämpa begreppet statligt stöd i denna bestämmelse.
59 Tribunalen har följaktligen gjort en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF. Det finns således fog för den andra grunden.
Den tredje grunden
60 Efter att ha konstaterat att det finns fog för den andra grunden övergår domstolen till att pröva den tredje grunden. Även om domstolen, inom ramen för prövningen av den andra grunden, har konstaterat att Tercas-beslutet innebar en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF, ska det nämligen, med hänsyn till att de tre villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar som nämnts i punkt 46 ovan är kumulativa, prövas huruvida det finns ett orsakssamband mellan denna överträdelse av unionsrätten och den skada som klaganden anser sig ha lidit.
61 Klaganden gjorde vid tribunalen på denna punkt i huvudsak gällande att Tercas-beslutet ledde till att kundernas förtroende för klaganden försämrades på grund av osäkerheten kring dess förmåga att slutföra fusionsprocessen genom absorption av Tercas, vilket ledde till en förlust av insättningar och kunder (utebliven vinst), en försämring av sökandens anseende (ideell skada) och kostnader för åtgärder för att mildra de negativa effekterna av Tercas-beslutet (faktisk skada).
62 Den tredje grunden består av fyra delar.
Den första delgrunden
– Parternas argument
63 Genom den tredje grundens första del har klaganden, vad gäller skadan till följd av det minskade antalet kunder, för det första gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 340 andra stycket FEUF genom att i punkt 137 i den överklagade domen slå fast att det inte förelåg något orsakssamband, på grund av att klaganden inte hade gjort någon åtskillnad mellan sina egna och Tercas kunder. Enligt klaganden saknar är underlåtenheten att göra denna åtskillnad inte relevant i förevarande fall, eftersom det till följd av fusionen mellan Tercas och klaganden inte var möjligt att göra någon åtskillnad mellan kunderna till den ena och den andra banken. Under alla omständigheter ledde Tercas-beslutet till att klagandens kunder förlorade förtroendet för klaganden på grund av att det uppstod en stor osäkerhet kring klagandens förmåga att slutföra den komplexa processen att integrera Tercas och, mer allmänt, att uppnå sina strategiska mål i en situation med ekonomisk balans och kapitalbalans.
64 För det andra har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av artikel 340 andra stycket FEUF i punkterna 139 och 141 i den överklagade domen, eftersom den fann att FITD:s frivilliga ingripande till förmån för Tercas var en omständighet som kunde undanröja orsakssambandet mellan klagandens förlust av kunder och antagandet av Tercas-beslutet. Enligt klaganden gav Tercas-beslutet upphov till en osäker situation, och utlöste därigenom en så kallad ”bankrusning”, vilket i förevarande fall ledde till förluster av kunder och insättningar. Klaganden har tillagt att FITD:s efterföljande frivilliga ingripande inte har gjort det möjligt att avhjälpa denna förtroendeförlust.
65 Kommissionen har genmält att det är uppenbart att den tredje grundens första del inte kan tas upp till prövning och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.
– Domstolens bedömning
66 I mål som rör unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar utgör frågan huruvida det finns ett orsakssamband mellan den skadevållande händelsen och själva skadan, vilket krävs för att sådant ansvar ska uppkomma för unionen, en rättsfråga, som följaktligen kan prövas av domstolen (dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Schneider Electric, C‑440/07 P, EU:C:2009:459, punkt 192).
67 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande omfattas tribunalens bedömning av orsakssambandet utifrån de faktiska omständigheterna emellertid inte av domstolens behörighet i ett mål om överklagande, förutom då de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2017, Agriconsulting Europe/kommissionen, C‑198/16 P, EU:C:2017:784, punkt 22).
68 Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen att klaganden, genom den tredje grundens första del, har ifrågasatt bedömningar av faktiska omständigheter i den överklagade domen som rör de argument som klaganden anfört för att visa att Tercas-beslutet ledde till att dess kunder förlorade förtroendet för klaganden och följaktligen till förluster av kunder och insättningar. Vid ifrågasättandet av tribunalens bedömningar har klaganden emellertid varken påstått eller a fortiori visat att de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats på något sätt.
69 Vad mer specifikt gäller klagandens argument att tribunalen, för att utesluta att det finns ett orsakssamband mellan kommissionens agerande och kundförlusten, i punkt 137 i den överklagade domen slog fast att klaganden inte hade gjort någon åtskillnad mellan sina egna kunder och Tercas kunder, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, att tribunalen, i motsats till vad klaganden har hävdat, inte begränsat sig till att konstatera att klaganden inte hade gjort någon åtskillnad mellan sina egna och Tercas kunder. Tribunalen ansåg nämligen att klaganden inte heller hade anfört några specifika argument till stöd för att Tercas förlust av kunder och direkta insättningar berodde på Tercas-beslutet.
70 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del, eftersom den till viss del inte kan tas upp till prövning och det i övrigt saknas fog för den.
Den andra delgrunden
– Parternas argument
71 Genom den tredje grundens andra del har klaganden kritiserat tribunalen för att felaktigt, i punkterna 150 och 151 i den överklagade domen, ha hänvisat till domen av den 30 juni 2021, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen (T‑635/19, EU:T:2021:394), utan att ta hänsyn till skillnaderna mellan det mål som gav upphov till den domen och förevarande mål. Klaganden har i detta sammanhang anfört att kommissionen i det förstnämnda målet begränsade sig till att undersöka huruvida de nationella myndigheternas ingripande var förenligt med reglerna om statligt stöd. Den antog därvid inte något beslut, utan utövade endast otillåtna påtryckningar på de italienska myndigheterna. Kommissionens ställningstaganden avsåg således inte en konkret åtgärd, till skillnad från i förevarande mål, i vilket kommissionen antog Tercas-beslutet, som är bindande för de berörda parterna.
72 Kommissionen har gjort gällande att denna del av den tredje grunden, förutom att den inte kan tas upp till prövning, dessutom uppenbart saknar fog, eftersom den innebär en missuppfattning av innehållet i den överklagade domen. Denna delgrund är enligt kommissionen under alla omständigheter verkningslös.
– Domstolens bedömning
73 Tribunalen hänvisade i den överklagade domen till sin dom av den 30 juni 2021, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen (T‑635/19, EU:T:2021:394), när den tog ställning till argument som klaganden anfört i första instans. I punkterna 150–152 i den överklagade domen underkände tribunalen således, efter att ha analyserat den nämnda domen av den 30 juni 2021, klagandens argument att den domen bekräftade att det i förevarande fall förelåg ett direkt orsakssamband, och slog fast att domen inte utgjorde tillräcklig grund för att anse att det förelåg ett sådant samband. I motsats till vad klaganden har hävdat slog tribunalen dessutom uttryckligen, i punkt 152 i den överklagade domen, fast att det mål som var föremål för nämnda dom av den 30 juni 2021 skilde sig från förevarande mål.
74 Tribunalens resonemang kring domen av den 30 juni 2021, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen (T‑635/19, EU:T:2021:394), utgör således inte grunden för tribunalens avgörande. Tribunalen grundade sig på den i målet framlagda bevisningen och inte på nämnda dom när den fann att det inte förelåg något orsakssamband i det aktuella fallet.
75 Det framgår emellertid av domstolens praxis att en grund som riktar sig mot domskäl i en överklagad dom som saknar betydelse för domslutet i den överklagade domen är verkningslös och att en sådan grund därför inte kan leda till bifall för talan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1993, parlamentet/Frederiksen, C‑35/92 P, EU:C:1993:104, punkt 31, och dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen, C‑549/21 P, EU:C:2023:340, punkt 80).
76 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del, vilken är verkningslös.
Den tredje delgrunden
– Parternas argument
77 Genom den tredje grundens tredje del har klaganden kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 340 andra stycket FEUF, genom att slå fast att andra faktorer, utöver Tercas-beslutet, hade bidragit till den skada som klaganden gjorde gällande och således utesluta att det fanns ett orsakssamband mellan denna skada och kommissionens agerande, vilket bestod i antagandet av detta beslut.
78 Klaganden har gjort gällande att de omständigheter som anges i punkterna 144–149 i den överklagade domen kan bryta detta orsakssamband.
79 Klaganden har för det första gjort gällande att de förluster som redovisades i dess balansräkning av den 31 december 2015 uppkom i ett sammanhang där Tercas-beslutet redan kraftigt hade skadat klagandens anseende. Under alla omständigheter beaktade klaganden, på grundval av sina rådgivares tekniska rapporter, denna faktors inverkan vid beräkningen av den åberopade skadan, eftersom den ansåg att endast 50 procent av förlusterna av kunder och insättningar som konstaterats mellan juni och december 2016 var direkt hänförlig till Tercas-beslutet.
80 För det andra är, enligt klaganden, den omständigheten att dess ledning blev föremål för administrativa sanktioner inte relevant i förevarande fall, eftersom dessa sanktioner påfördes först under perioden september–november 2018, det vill säga långt efter det att den åberopade skadan uppkom. Vad gäller den omständigheten att klagandens ledning var inblandad i straffrättsliga förfaranden, har kommissionen själv medgett att dessa utredningar inleddes efter det att denna skada hade uppkommit, under åren 2017, 2020 och 2021.
81 För det tredje har klaganden i huvudsak gjort gällande att Tercas tidigare fallissemang inte kan ha utgjort en avgörande orsak till den åberopade skadan, eftersom denna omständighet var känd sedan flera månader innan Tercas-beslutet antogs och just var skälet till att Tercas process för integration med klaganden sedan år 2014 inte bara hade föregåtts av FITD:s fullständiga täckning av Tercas finansiella underskott, utan även av ytterligare ingripanden för att konsolidera Tercas och klagandens eget kapital.
82 För det fjärde har klaganden hävdat att det är uppenbart att de kostnader som uppkommit till följd av åtgärderna för att mildra de negativa effekterna av Tercas-beslutet är direkt hänförliga till Tercas-beslutet, eftersom klaganden just har burit dessa kostnader för att i möjligaste mån minska de negativa effekterna av detta beslut.
83 Klaganden har vidare anfört att förekomsten av andra händelser som kan ha bidragit till de åberopade skadorna under alla omständigheter inte kan bryta orsakssambandet mellan kommissionens agerande, som bestod i antagandet av Tercas-beslutet, och dessa skador. Förekomsten av andra faktorer som bidragit till att skada uppkommit kan nämligen endast påverka beräkningen av ersättningen, med följden att domstolen sätter ned ersättningen, i enlighet med rätt och billighet ( ex aequo et bono ).
84 Kommissionen har genmält att det är uppenbart att den tredje grundens tredje del inte kan tas upp till prövning och att den under alla omständigheter saknar fog.
– Domstolens bedömning
85 För det första, vad gäller klagandens argument att de omständigheter som anges i punkterna 144–149 i den överklagade domen inte kan bryta orsakssambandet mellan Tercas-beslutet och den skada som lidits, ska det påpekas att enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 67 ovan omfattas tribunalens faktiska bedömning av orsakssambandet inte av domstolens behörighet i ett mål om överklagande, utom då de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats.
86 Eftersom klaganden varken har påstått eller a fortiori visat att det skett en sådan missuppfattning, kan dessa argument uppenbart inte tas upp till prövning.
87 För det andra, vad gäller klagandens argument att förekomsten av andra faktorer som bidragit till att skada uppkommit inte kan bryta orsakssambandet mellan Tercas-beslutet och den skada som klaganden anser sig ha lidit, utan endast kan påverka beräkningen av ersättningen, konstaterar domstolen att ett sådant argument avser en rättsfråga som kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande.
88 Genom detta argument vill klaganden nämligen att domstolen ska pröva huruvida tribunalen har tillämpat korrekta kriterier för att fastställa huruvida det finns ett orsakssamband mellan den skadevållande händelsen och skadan när skadan kan ha orsakats av andra bidragande faktorer och närmare bestämt huruvida, såsom klaganden har gjort gällande, den omständigheten att det finns potentiella samverkande orsaker endast kan ha betydelse för beräkningen av skadan eller om den i förekommande fall kan påverka själva existensen av ett sådant orsakssamband.
89 Det framgår av domstolens praxis att kravet på orsakssamband avser förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsinstitutionernas handlande och skadan – ett samband som det ankommer på klaganden att styrka – varvid det påtalade handlandet är ska vara den avgörande orsaken till skadan (dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen, C‑549/21 P, EU:C:2023:340, punkt 114 och där angiven rättspraxis).
90 Skadan ska närmare bestämt vara en tillräckligt direkt följd av det rättsstridiga handlandet (dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen, C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkt 135).
91 Även när institutionerna har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, kan orsakssambandet därför vara alltför svagt på grund av att andra faktorer, såsom det ansvar som åvilar tredje man eller, i förekommande fall, sökandena (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 59).
92 Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, att den omständigheten att det finns potentiella samverkande orsaker inte endast har betydelse för beräkningen av skadan, utan kan påverka själva förekomsten av ett orsakssamband mellan omständigheter som kan tillskrivas en institution och skadan.
93 Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen därför att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den – för att fastställa att det förelåg ett direkt orsakssamband mellan Tercas-beslutet och de påstådda skadorna – i bland annat punkterna 132, 134 och 143 i den överklagade domen fann att klaganden ska styrka, inte att detta beslut har kunnat bidra till uppkomsten av dessa skador, utan att beslutet var den avgörande orsaken till dessa skador.
94 Härav följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den beaktade förekomsten av andra faktorer som kan ha bidragit till att orsaka de påstådda skadorna, när den bedömde orsakssambandet mellan Tercas-beslutet och dessa skador.
95 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del, eftersom den till viss del inte kan tas upp till prövning och det i övrigt saknas fog för den.
Den fjärde delgrunden
– Parternas argument
96 Genom den tredje grundens fjärde del har klaganden kritiserat tribunalen för att den bedömde att två tekniska rapporter som klaganden gett in och som upprättats av en konsultbyrå respektive en universitetsprofessor inte var tillförlitliga på grund av att de uteslutande grundar sig på handlingar och bokföringsuppgifter som klaganden själv har tillhandahållit. Klaganden har vidare hävdat att om tribunalen hade ansett att de handlingar som klaganden hade gett in var otillräckliga på grund av att de endast grundades på uppgifter från klaganden, skulle den, med stöd av artiklarna 91 e och 96 i sina rättegångsregler, ha kunnat utse en sakkunnig för att göra nödvändiga bedömningar på grundval av uppgifter som lämnats av båda parterna.
97 Kommissionen anser att denna delgrund inte kan tas upp till prövning och att det under alla omständigheter är uppenbart att det saknas fog för den i den del klaganden kritiserar att tribunalen inte har utsett någon sakkunnig.
– Domstolens bedömning
98 För det första, vad gäller klagandens argument beträffande tribunalens bedömning att de tekniska rapporter som klaganden gett in inte var tillförlitliga, ska det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, preciseras att tribunalen inte endast ifrågasatte tillförlitligheten av rapporterna som sådana. Efter att ha analyserat dem i punkterna 156 och 158 i den överklagade domen konstaterade tribunalen nämligen, i punkt 159 i domen, att nämnda rapporter inte i sig var tillräckliga för att styrka att de påstådda skadorna var en direkt följd av kommissionens handlande.
99 Domstolen erinrar om att tribunalen ensam är behörig att avgöra huruvida de uppgifter som den förfogar över i ett mål behöver kompletteras. Bedömningen av bevisvärdet av handlingar som getts in i ett mål omfattas av tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning i ett mål om överklagande förutom då den bevisning som lagts fram vid tribunalen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de av tribunalen fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga (dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkt 163).
100 Genom det argument som nämnts i punkt 98 ovan har klaganden endast ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att visa eller ens åberopa att de faktiska omständigheterna eller bevisningen missuppfattats. Det är därför uppenbart att detta argument inte kan tas upp till prövning.
101 Det saknas dessutom fog för klagandens argument att tribunalen hade kunnat utse en sakkunnig för att göra nödvändiga bedömningar på grundval av uppgifter som lämnats av båda parterna. Tribunalen är nämligen, enligt den rättspraxis som den hänvisat till i punkt 99 ovan, ensam behörig att avgöra huruvida det är nödvändigt att komplettera de uppgifter som den förfogar över i ett vid den anhängigt mål.
102 Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den tredje grundens fjärde del, eftersom det är uppenbart att denna till viss del inte kan tas upp till prövning och det i övrigt saknas fog för den.
103 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall på den tredje grunden.
104 Mot bakgrund av vad som anförts ska den överklagade domen upphävas i den del tribunalen ogillade talan med motiveringen att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF. Överklagandet ogillas i övrigt.
Prövning av talan vid tribunalen
105 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande, eller själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
106 Eftersom målet är färdigt för avgörande, ska det prövas huruvida unionen har ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, utifrån de villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar som det erinrats om i punkt 46 ovan.
107 Det framgår av punkterna 59–103 ovan att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 161 i den överklagade domen slog fast att klaganden inte hade visat att det förelåg ett orsakssamband mellan kommissionens påstått rättsstridiga handlande och de påstådda skadorna.
108 Eftersom förekomsten av ett sådant orsakssamband utgör ett av de kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska uppkomma för unionen enligt artikel 340 andra stycket FEUF, kan något sådant ansvar inte ha uppkommit för unionen i förevarande fall.
109 Talan ska följaktligen ogillas.
Rättegångskostnader
110 När överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna.
111 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Enligt artikel 138.3 första meningen i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.
112 Med hänsyn till att den överklagade domen i förevarande fall delvis upphävs, men talan om skadestånd ogillas, ska klaganden och kommissionen förpliktas att var och en bära sina rättegångskostnader i såväl målet vid tribunalen som i målet om överklagande.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Europeiska unionens tribunals dom av den 20 december 2023, Banca Popolare di Bari/kommissionen (T ‑ 415/21, EU:T:2023:833), upphävs i den del det däri fastställs att BdM Banca SpA inte har visat att Europeiska kommissionen har begått en tillräckligt klar överträdelse av artikel 107.1 FEUF.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) BdM Banca SpA:s talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som banken anser sig ha lidit till följd av antagandet av kommissionens beslut (EU) 2016/1208 av den 23 december 2015 om det statliga stöd SA.39451 (2015/C) (f.d. 2015/NN) som Italien har genomfört till förmån för Banca Tercas ogillas.
4) BdM Banca SpA och Europeiska kommissionen ska var och en bära sina rättegångskostnader såväl i målet i första instans som i målet om överklagande.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.