Domstolens dom (tredje avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Överklagande – Stöd som Konungariket Nederländerna beviljat ett flygbolag i samband med covid-19-pandemin – Tillfällig ram för statliga stödåtgärder – Statlig lånegaranti och ett statligt förlagslån – Europeiska kommissionens beslut att inte göra några invändningar eftersom åtgärderna utgör stöd som är förenliga med den inre marknaden – Fastställande av stödmottagaren när en koncern berörs – Omfattningen av domstolsprövningen vad avser kommissionens bedömning ”
I de förenade målen C‑266/24 P, C‑269/24 P och C‑289/24 P,
angående tre överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 16 april 2024 (C‑266/24 P och C‑269/24) respektive den 24 april 2024 (C‑289/24 P),
Europeiska kommissionen, företrädd av J. Carpi Badía, M. Farley och L. Flynn, samtliga i egenskap av ombud (C‑266/24 P),
Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV, Amstelveen (Nederländerna), företrätt av J. de Kok, E. de Krom, P.J.F. Huizing, K. Schillemans och J.I.J. van Pelt, advocaten (C‑269/24 P),
Société Air France SA, Tremblay-en-France (Frankrike),
Air France-KLM SA, Paris (Frankrike),
företrädda av A. Álvarez Vidal, abogada, samt J. Derenne och D. Vallindas, avocats (C‑289/24 P),
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Ryanair DAC, Swords (Irland), inledningsvis företrätt av F.-C. Laprévote och E. Vahida, avocats, D. Pérez de Lamo och S. Rating, abogados, därefter av C. Cozzani, F.-C. Laprévote och E. Vahida, avocats, samt av S. Rating, abogado, och slutligen av A. Carpi, avvocato, L. Geiger, Rechtsanwältin, F.-C. Laprévote och E. Vahida, avocats, samt S. Rating, abogado,
sökande i första instans,
Republiken Frankrike, inledningsvis företrädd av B. Fodda och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud, därefter av T. Lechevallier och C. Thomas, båda i egenskap av ombud,
Konungariket Nederländerna, inledningsvis företrätt av M.K. Bulterman, J. Langer och C.S. Schillemans, samtliga i egenskap av ombud, därefter av M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,
Société Air France SA, Tremblay-en-France,
Air France-KLM SA, Paris,
företrädda av A. Álvarez Vidal, abogada, samt J. Derenne och D. Vallindas, avocats (C‑266/24 P och C‑269/24 P),
Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV, Amstelveen, företrätt av J. de Kok, E. de Krom, P.J.F. Huizing och J.I.J. van Pelt, advocaten (C‑266/24 P och C‑289/24 P),
intervenienter i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna N. Fenger, S. Rodin (referent), O. Spineanu-Matei och N. Piçarra,
generaladvokat: A. Biondi,
justitiesekreterare: handläggaren M. Longar,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 oktober 2025,
och efter att den 26 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Genom sina respektive överklaganden har Europeiska kommissionen (mål C‑266/24 P), Koninklijke Luchtvaart Maatschappij NV (nedan kallat KLM) (mål C‑269/24 P) samt Société Air France SA (nedan kallat Air France) och Air France-KLM SA (nedan kallat holdingbolaget Air France-KLM) (mål C‑289/24 P) yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 februari 2024, Ryanair/kommissionen (KLM II; covid-19) (T‑146/22, EU:T:2024:68) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogiltigförklarade kommissionens beslut C(2021) 5437 final av den 16 juli 2021 om statligt stöd SA.57116 (2020/N) – Nederländerna – Covid-19: Statlig lånegaranti och statligt lån till KLM (nedan kallat det omtvistade beslutet).
Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet
2 Bakgrunden till tvisten, såsom den framgår av den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.
3 KLM ingår i koncernen Air France-KLM, i vilken holdingbolaget Air France-KLM är moderbolaget. Av det omtvistade beslutet framgår att, bland annat, Air France, Air France-KLM International Mobility, med säte i Schweiz, Blueteam V, BigBlank, Air France-KLM Finance och Transavia Company också ingår i denna koncern. De fyra sistnämnda bolagen har sina säten i Frankrike.
4 Av nämnda beslut framgår även att Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna innehar 14,3 procent respektive 14 procent av aktiekapitalet i holdingbolaget Air France-KLM. Detta holdingbolag innehar i sin tur 100 procent av aktierna i Air France och, direkt och indirekt, 93,84 procent av aktiekapitalet i KLM. Nämnda holdingbolag innehar dessutom 99,70 procent av de ekonomiska rättigheterna, det vill säga rätt till utdelningar, och 49 procent av rösträtterna i KLM. Samma holdingbolag innehar 100 procent av aktierna i de övriga dotterbolagen.
5 Det omtvistade beslutet antogs mot bakgrund av en rad andra statliga stödåtgärder som syftade till att stödja luftfartssektorn till följd av covid-19-pandemin och, i detta fall, de bolag som ingår i koncernen Air France-KLM.
6 Genom beslut C(2020) 2983 final av den 4 maj 2020, om statligt stöd SA.57082 (2020/N) – Frankrike – covid-19: tillfällig ram (artikel 107.3 b FEUF) – Garanti och aktieägarlån till Air France, i dess senaste ändrade lydelse enligt beslut C(2020) 9384 final av den 26 juli 2021 (nedan kallat Air France-beslutet), godkände kommissionen särskilt ett individuellt stöd som Republiken Frankrike hade beviljat Air France i form av dels en statlig garanti på 90 procent för ett lån på fyra miljarder euro som hade beviljats av ett bankkonsortium, dels ett aktieägarlån på högst tre miljarder euro. I Air France-beslutet bedömde kommissionen att det var Air France, inklusive de dotterbolag som kontrolleras av Air France, som var mottagare av den stödåtgärd som var föremål för detta beslut. Däremot ansågs varken holdingbolaget Air France-KLM eller dess andra dotterbolag, inklusive KLM och de bolag som det kontrollerar, vara mottagare av denna åtgärd.
7 Den 26 juni 2020 anmälde Konungariket Nederländerna, i enlighet med artikel 108.3 FEUF, en statlig stödåtgärd till förmån för KLM till kommissionen. Stödåtgärden bestod dels av en statlig garanti för ett lån som ett bankkonsortium skulle bevilja KLM, dels av ett statligt lån. Det sammanlagda stödbeloppet uppgick till 3,4 miljarder euro (nedan kallad den aktuella åtgärden).
8 Denna åtgärd, som grundade sig på artikel 107.3 b FEUF och kommissionens meddelande av den 19 mars 2020, med rubriken ”Tillfällig ram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin under det pågående utbrottet av covid-19” (EUT C I 91, 2020, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens meddelande av den 29 juni 2020 (EUT C 218, 2020, s. 3) (nedan kallad den tillfälliga ramen), syftade till att tillfälligt förse KLM med de likvida medel som flygbolaget behövde för att hantera de negativa effekterna av covid-19-pandemin. Konungariket Nederländerna bedömde att KLM hade så stor betydelse för landets ekonomi och flygförbindelser att den allvarliga störningen i landets ekonomi till följd av pandemin skulle ha förvärrats om KLM hade gått i konkurs.
9 I beslut C(2020) 4871 final om statligt stöd SA.56812 (2020/N) – Nederländerna – Covid-19: Statlig garanti och statligt lån till KLM, av den 13 juli 2020, fann kommissionen att den aktuella åtgärden dels utgjorde ”statligt stöd” i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, dels var förenlig med den inre marknaden.
10 I detta beslut konstaterade kommissionen att KLM var den enda mottagaren av den aktuella åtgärden, med undantag av de andra bolagen i koncernen Air France-KLM.
11 Den 5 april 2021 antog kommissionen beslut C(2021) 2488 final om statligt stöd SA.59913 – Frankrike – covid-19 – Rekapitalisering av [Air France] och holdingbolaget Air France-KLM (nedan kallat beslutet Air France-KLM och Air France), i vilket kommissionen slog fast att ett individuellt stöd som Republiken Frankrike hade beviljat i form av en rekapitalisering av Air France och holdingbolaget Air France-KLM till ett värde av totalt 4 miljarder euro var förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b FEUF och med den tillfälliga ramen. Detta stöd omfattade dels ett bidrag från Republiken Frankrike till en planerad kapitalökning till ett värde på högst en miljard euro, dels omvandling av det aktieägarlån på tre miljarder euro som avses i punkt 6 ovan till ett hybridinstrument som kan likställas med ett innehav av eget kapital. Enligt beslutet Air France-KLM och Air France var mottagarna av dessa åtgärden Air France och dess dotterbolag samt holdingbolaget Air France-KLM och de dotterbolag som nämnda holdingbolag kontrollerar, med undantag av KLM och dess dotterbolag.
12 Genom dom av den 19 maj 2021, Ryanair/kommissionen (KLM; covid-19) (T‑643/20, EU:T:2021:286), ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut C(2020) 4871 final av den 13 juli 2020, med hänvisning till att det var bristfälligt motiverat vad gäller fastställandet av mottagaren av den aktuella åtgärden. Tribunalen beslutade dessutom att verkningarna av ogiltigförklaringen av nämnda beslut skulle skjutas upp till dess att kommissionen hade antagit ett nytt beslut i enlighet med artikel 108 FEUF.
13 Kommissionen antog det omtvistade beslutet den 16 juli 2021. Efter att ha konstaterat att den aktuella stödåtgärden utgjorde statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och ha bedömt stödets förenlighet med den inre marknaden mot bakgrund av den tillfälliga ramen, beslutade kommissionen att åtgärden var förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b FEUF och framställde därför inte några invändningar.
14 I beslutet fastställde kommissionen särskilt att KLM och dess dotterbolag var de enda mottagarna av stödet, med undantag av de andra bolagen i koncernen Air France-KLM.
Talan vid tribunalen och den överklagade domen
15 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 mars 2022 väckte Ryanair DAC talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
16 Till stöd för sin talan åberopade flygbolaget fem grunder. Den första grunden avsåg felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning i den del det fastställdes att holdingbolaget Air France-KLM och Air France inte ingick bland kretsen av mottagare av den aktuella åtgärden. Den andra grunden avsåg åsidosättande av bestämmelserna i EUF-fördraget och de allmänna rättsprinciperna om icke-diskriminering, frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet. Den tredje grunden avsåg felaktig tillämpning av artikel 107.3 b FEUF. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av Ryanairs processuella rättigheter och den femte grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
17 Först prövade tribunalen, i punkterna 15–47 i den överklagade domen, Republiken Frankrikes invändning om rättegångshinder avseende Ryanairs bristande talerätt. Tribunalen fann att Ryanair hade styrkt att den aktuella åtgärden på ett påtagligt sätt kunde påverka dess konkurrensställning på den relevanta marknaden och äventyra dess rätt att inte utsättas för en snedvridning av konkurrensen genom detta stöd. Tribunalen fann, på denna grund, att talan kunde tas upp till sakprövning.
18 Därefter uttalade sig tribunalen, i punkterna 49–164 i den överklagade domen, om den första grunden, enligt vilken kommissionen felaktigt hade undantagit holdingbolaget Air France-KLM och Air France från kretsen av mottagare av den aktuella åtgärden.
19 I detta avseende noterade tribunalen särskilt, i punkterna 63–77 i den överklagade domen, att de äganderättsliga och organisatoriska banden inom koncernen Air France-KLM gav vid handen att holdingbolaget Air France-KLM i praktiken utövade kontroll över Air France och KLM, genom att direkt eller indirekt blanda sig i förvaltningen av de sistnämnda bolagen och på så sätt delta i deras ekonomiska verksamhet.
20 Tribunalen fann även, i punkterna 78–97 i den överklagade domen, att viktiga eller strategiska beslut om finansiering, investeringar och flotta samordnades, eller till och med godkändes, av holdingbolaget Air France-KLM samt att utövandet av gemensam verksamhet bekräftade att det förelåg en viss grad av integration mellan detta holdingbolag, Air France och KLM samt ett funktionellt samarbete dem emellan. Detta fick tribunalen att tvivla på kommissionens slutsats att Air France och KLM var funktionellt oberoende.
21 I punkterna 98–107 i den överklagade domen fann tribunalen att de ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, bland annat till följd av att holdingbolaget agerande till förmån för sina dotterbolag och att det förekom viss integration och visst ekonomiskt samarbete mellan dessa enheter, bidrog till att visa att nämnda enheter utgjorde en enda ekonomisk enhet.
22 Vad gäller de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats, underströk tribunalen, i punkterna 108–139 i den överklagade domen, att holdingbolaget Air France-KLM var avtalsslutande part i det ramavtal som fastställde de allmänna villkoren för beviljandet av denna åtgärd och att flera villkor för beviljande uttryckligen var föremål för holdingbolagets godkännande eller var föremål för ett åtagande från holdingbolagets sida. I detta sammanhang fann tribunalen att de avtalsmekanismer som nämndes i det omtvistade beslutet inte gjorde det möjligt att konstatera att de enda mottagarna av nämnda åtgärd var KLM och dess dotterbolag, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och Air France, samt de dotterbolag som dessa kontrollerade.
23 Tribunalen påpekade dessutom, i punkterna 140–146 i den överklagade domen, att kommissionen borde ha granskat det omtvistade beslutet mot bakgrund av den stödåtgärd som var föremål för beslutet Air France-KLM och Air France.
24 Slutligen underkände tribunalen, i punkterna 147–158 i den överklagade domen, kommissionens argument att den stödåtgärd som var föremål för det omtvistade beslutet på sin höjd hade sekundära ekonomiska effekter för holdingbolaget Air-France KLM och dess övriga dotterbolag. Tribunalen fann särskilt att de förutsebara effekterna av den aktuella åtgärden, ur ett förhandsperspektiv, tydde på att denna finansieringslösning kunde gynna koncernen Air France-KLM i dess helhet, genom att förbättra dess övergripande finansiella ställning. Detta visade att det åtminstone förelåg en indirekt fördel till förmån för en identifierbar grupp av företag, i den mening som avses i punkt 116 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 [FEUF] (EUT C 262, 2016, s. 1) (nedan kallat tillkännagivandet om begreppet statligt stöd), och inte bara sekundära ekonomiska effekter.
25 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 159 i den överklagade domen, att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att KLM och dess dotterbolag, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och dess andra dotterbolag, inklusive Air France och dess dotterbolag, var mottagare av den aktuella åtgärden. Tribunalen biföll således talan såvitt avsåg den första grunden och ogiltigförklarade, följaktligen, det omtvistade beslutet, utan att pröva de övriga grunderna.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
26 Genom sina respektive överklaganden har kommissionen (mål C‑266/24 P), KLM (mål C‑269/24 P) samt Air France och holdingbolaget Air France-KLM (mål C‑289/24 P) yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen, och
– pröva talan i första instans och förplikta Ryanair att ersätta rättegångskostnaderna, eller
– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen och förordna att frågan om rättegångskostnader ska anstå.
27 Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen.
28 Konungariket Nederländerna har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen, och
– förplikta Ryanair att ersätta rättegångskostnaderna.
29 Ryanair har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta kommissionen, KLM, Air France och holdingbolaget Air France-KLM att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Genom beslut av domstolens ordförande av den 17 maj 2024 förenades de tre målen (C‑266/24 P, C‑269/24 P och C‑289/24 P), i enlighet med artikel 54 i domstolens rättegångsregler, vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet och domen.
Prövning av överklagandet
31 Till stöd för sina respektive överklaganden i de förenade målen har kommissionen, KLM samt Air France och holdingbolaget Air France-KLM åberopat två gemensamma grunder. Enligt den första grunden gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa ett felaktigt kriterium vid bedömningen av vem som är mottagare av statligt stöd inom en koncern. Enligt den andra grunden gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ersatte kommissionens bedömning av vem som var mottagare av den aktuella åtgärden med sin egen bedömning, utan att visa att kommissionens bedömning i detta avseende i det omtvistade beslutet var uppenbart oriktig.
32 Till stöd för sina överklaganden i målen C‑269/24 P och C‑289/24 P har KLM och Air France samt holdingbolaget Air France-KLM dessutom åberopat en tredje grund, enligt vilken tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tolka begreppen ”indirekta fördelar” och ”sekundära ekonomiska effekter” felaktigt.
Den första överklagandegrunden
Parternas argument
33 Genom den första överklagandegrunden i vart och ett av de förenade målen, vilken avser punkterna 54–159 i den överklagade domen, har klagandena klandrat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa ett felaktigt kriterium vid bedömningen av vem som är stödmottagare inom en koncern. Detta ledde enligt klagandena till att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att holdingbolaget Air France-KLM och dess dotterbolag, däribland Air France och dess dotterbolag, inte kunde undantas från kretsen av mottagare av den aktuella åtgärden.
34 Klagandena har närmare bestämt gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde stödmottagaren enbart utifrån kriteriet ekonomisk enhet. Detta rättsliga kriterium är alltför restriktivt och tvingande och tar inte hänsyn till mekanismer för att överföra stödet till en separat juridisk enhet inom en ekonomisk enhet, såsom klausuler om användning. Om detta kriterium var tillämpligt i fråga om statligt stöd skulle det i praktiken bli omöjligt att genomföra en sådan överföring av stödet när det rör sig om en enda ekonomisk enhet. Enligt domstolens praxis och kommissionens politik på området ska detta emellertid vara möjligt. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den fann att klarläggandet att en enda ekonomisk enhet förelåg gjorde det möjligt att automatiskt fastställa vem som var mottagare av stödet och således bortsåg från att den aktuella åtgärden i förevarande fall var särskilt utformad för att endast gynna en enda enhet, nämligen KLM, med uttryckligt undantagande av de andra enheterna i koncernen Air France-KLM.
35 Klagandena har betonat att, i motsats till tribunalens tolkning, är den avgörande frågan vid identifieringen av stödmottagaren vilka enheter som faktiskt åtnjuter eller skulle kunna komma i åtnjutande av stödet, såsom domstolen slagit fast bland annat i domen av den 3 juli 2003, Belgien/kommissionen (C‑457/00, EU:C:2003:387, punkterna 55–60) (nedan kallad domen Verlipack). Genom att inte beakta de principer som följer av denna rättspraxis ställde tribunalen, i punkterna 54–61 i den överklagade domen, upp en felaktig eller åtminstone ofullständig rättslig ram, utan att förklara detta på ett tillfredsställande sätt. I punkterna 135–138 i den överklagade domen gjorde tribunalen dessutom felaktigt åtskillnad mellan omständigheterna i förevarande mål och de omständigheter som gav upphov till denna rättspraxis och förnekade således felaktigt dess relevans.
36 Enligt klagandena hänvisade tribunalen dessutom, i punkterna 55–58 i den överklagade domen, felaktigt till punkt 11 i tillkännagivandet om begreppet statligt stöd och till domen av den 16 december 2010, AceaElectrabel Produzione/kommissionen (C‑480/09 P, EU:C:2010:787), som den bedömde var analogt tillämplig. Även om sådana faktorer som funktionella, ekonomiska och organisatoriska band är relevanta för att avgöra huruvida flera enheter ingår i ett och samma företag, varierar deras tyngd och betydelse beroende på om man försöker identifiera en ”ekonomisk enhet” eller den som i egenskap av sådan enhet mottar stöd, varvid mottagaren måste komma i faktiskt åtnjutande av stödet.
37 Klagandena har i detta sammanhang gjort gällande att tribunalens tillämpning av ett felaktigt kriterium för att fastställa kretsen av mottagare av den aktuella åtgärden innebar att dess bedömning i punkterna 63–139 i den överklagade domen – i förhållande till kontrollrättigheterna, de ekonomiska, äganderättsliga, organisatoriska och funktionella banden inom koncernen Air France-KLM, samt vad gäller detta bolag, mot bakgrund av dessa faktorer, den påverkan som de exakta villkoren för beviljandet av den aktuella åtgärden har på dess faktiska användning – i sin helhet var rättsstridig.
38 Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna stöder i huvudsak de argument som klagandena har framfört inom ramen för den första grunden och anser att överklagandet ska bifallas på denna grund.
39 Ryanair har gjort gällande att den första överklagandegrunden i vart och ett av de förenade målen delvis ska avvisas och att den under alla omständigheter är ogrundad.
Domstolens bedömning
40 Till att börja med konstaterar domstolen, innan den prövar huruvida tribunalen, i punkterna 54–159 i den överklagade domen, tillämpade ett felaktigt kriterium för att fastställa mottagaren av den aktuella åtgärden inom koncernen Air France-KLM, att Ryanairs invändning om rättegångshinder avseende hela eller åtminstone en stor del av den första överklagandegrunden ska underkännas, då den syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.
41 Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna (dom av den 25 juni 2020, CSUE/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 103 och där angiven rättspraxis).
42 Av detta följer att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, utgör en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 25 juni 2020, CSUE/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 104 och där angiven rättspraxis).
43 Eftersom klagandena genom sin första grund i huvudsak försöker visa att tribunalen tillämpade ett felaktigt rättsligt kriterium för att fastställa vem som var mottagare av den aktuella åtgärden, syftar denna grund emellertid inte till att ifrågasätta tribunalens fastställande och bedömning av de faktiska omständigheterna, utan tar upp en rättsfråga som domstolen kan pröva inom ramen för ett överklagande, i enlighet med denna rättspraxis. Denna grund kan således tas upp till sakprövning.
44 Det ska vidare erinras om det resonemang som föranledde tribunalen att, i motsats till vad kommissionen hade fastställt i det omtvistade beslutet, bedöma att det inte bara var KLM och dess dotterbolag, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och Air France, som var mottagare av den aktuella stödåtgärden.
45 När tribunalen prövade den första grunden för talan i första instans, vilken avsåg felaktig rättstillämpning till följd av undantagandet av holdingbolaget Air France-KLM och Air France från kretsen av mottagare av den aktuella åtgärden, erinrade den i punkt 54 i den överklagade domen om att flera separata juridiska enheter kan anses utgöra en enda ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd och att frågan huruvida en sådan ekonomisk enhet föreligger bland annat uppkommer när det är fråga om att identifiera mottagaren av ett stöd.
46 Efter det att tribunalen, i punkterna 55–58 och 61 i den överklagade domen, hade redogjort för de kriterier som framgår av rättspraxis och av tillkännagivandet om begreppet statligt stöd för att fastställa huruvida det föreligger en ekonomisk enhet på området för statligt stöd, drog tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, slutsatsen att det med hänsyn till dessa kriterier och parternas argument var lämpligt att i tur och ordning undersöka de äganderättsliga, organisatoriska, funktionella och ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM och deras respektive dotterbolag, de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats, samt den typ av stödåtgärd som hade beviljats och det sammanhang i vilket den ingick.
47 I punkterna 63–107 i den överklagade domen prövade tribunalen således först och främst de äganderättsliga, organisatoriska, funktionella och ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM samt deras respektive dotterbolag, och drog i punkterna 77, 97 och 107 i nämnda dom slutsatsen att dessa band var omständigheter som tydde på att de separata juridiska enheterna inom koncernen Air France-KLM utgjorde en enda ekonomisk enhet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd.
48 Därefter prövade tribunalen, i punkterna 108–139 i den överklagade domen, de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats och konstaterade, bland annat i punkterna 132 och 139 i den överklagade domen, att de mekanismer som föreskrevs i dessa avtal inte gjorde det möjligt att fastställa att de enda mottagarna av den aktuella åtgärden var KLM och dess dotterbolag, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och Air France och de dotterbolag som de kontrollerade.
49 Slutligen prövade tribunalen, i punkterna 140–146 i nämnda dom, vilken typ av stödåtgärd som hade beviljats och det sammanhang i vilket den ingick, och konstaterade att kommissionen i detta avseende inte hade beaktat beslutet Air France-KLM och Air France. I punkterna 147–158 i samma dom uttalade sig tribunalen även om skillnaden mellan en direkt eller indirekt fördel och rena sekundära ekonomiska effekter.
50 För att avgöra huruvida tribunalen, genom denna motivering, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på det kriterium som ska tillämpas för att identifiera mottagaren av det aktuella stödet, erinrar domstolen om att det, för att en statlig åtgärd ska kunna kvalificeras som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, bland annat är nödvändigt att ett företag, som är mottagare av åtgärden, ges en selektiv fördel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2023, Ryanair/kommissionen, C‑320/21 P, EU:C:2023:712, punkt 101, och dom av den 20 november 2025, Stockholms Hamn, C‑401/24, EU:C:2025:902, punkt 37).
51 I detta avseende följer det av domstolens praxis, såsom klagandena med rätta har påpekat, att ett företag som faktiskt kommer i åtnjutande av stödet ska anses vara ”mottagare” av detsamma (se, för ett liknande resonemang, domen Verlipack, punkt 55, dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen, C‑277/00, EU:C:2004:238, punkt 75, och dom av den 29 juli 2024, Koiviston Auto Helsinki/kommissionen, C‑697/22 P, EU:C:2024:641, punkt 79).
52 Ryanair har gjort gällande att detta kriterium endast är tillämpligt på beslut om återkrav av ett stöd som redan har utbetalats. Det ska emellertid noteras att detta kriterium även är tillämpligt när kommissionen fastställer huruvida en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden inom ramen för ett förfarande enligt artikel 108 FEUF och således, som regel, innan det berörda stödet faktiskt utbetalas. Under alla omständigheter kan ett stöd, vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, endast bedömas mot bakgrund av de verkningar som det har, inklusive när det är fråga om att identifiera mottagaren av denna åtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity, C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990, punkt 68).
53 Vad gäller begreppet företag, såsom det används i detta sammanhang, ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis på konkurrensrättens område, inklusive på området för statligt stöd, att detta begrepp omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras (dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., C‑222/04, EU:C:2006:8, punkt 107 och där angiven rättspraxis).
54 Domstolen har preciserat att nämnda begrepp, i detta sammanhang, ska förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 41).
55 Det följer således av domstolens praxis att när det är fråga om flera rättsligt oberoende enheter, såsom medlemmarna i en koncern, kan dessa enheter, om det faller sig så, betraktas som en ekonomisk enhet och därmed anses utgöra ett enda företag vid tillämpningen av konkurrensreglerna och, i synnerhet, bestämmelserna om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 1984, Intermills/kommissionen, 323/82, EU:C:1984:345, punkt 11, dom av den 16 december 2010, AceaElectrabel Produzione/kommissionen, C‑480/09 P, EU:C:2010:787, punkt 47, och dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkterna 42 och 48).
56 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 54 i den överklagade domen angav att frågan huruvida flera olika juridiska enheter utgör en ekonomisk enhet bland annat uppkommer när det är fråga om att identifiera mottagaren av ett sådant stöd.
57 I motsats till vad klagandena har hävdat finns det inte heller något som tyder på att den prövning som tribunalen gjorde i punkterna 63–159 i den överklagade domen syftade till att identifiera en annan enhet inom koncernen Air France-KLM som stödmottagare än den som faktiskt gynnades av den aktuella åtgärden. Tvärtom hade denna prövning just till syfte att kontrollera huruvida även andra enheter i koncernen, utöver KLM och dess dotterbolag, det vill säga den enhet som i det omtvistade beslutet hade angetts som mottagare av den aktuella åtgärden, kunde gynnas av denna åtgärd.
58 Det ska i detta hänseende påpekas att bland de omständigheter som, i punkt 62 i den överklagade domen, anges ska prövas för att identifiera mottagaren av den aktuella åtgärden, ingår inte bara omständigheter avseende strukturen och de interna banden inom koncernen Air France-KLM, utan även ”de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden beviljades, samt den typ av stödåtgärd som beviljats och det sammanhang i vilket den ingår”.
59 Det följer av domstolens praxis att, såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 55 i den överklagade domen, de omständigheter som ska beaktas för att fastställa kretsen av mottagare av en stödåtgärd inom en koncern inkluderar band mellan enheter som ingår i denna koncern, såsom band till följd av att en enhet har ett kontrollerande aktieinnehav i en annan enhet, samt andra funktionella, ekonomiska och organisatoriska band mellan dessa enheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 1984, Intermills/kommissionen, 323/82, EU:C:1984:345, punkterna 11 och 12, dom av den 10 januari 2006, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl., C‑222/04, EU:C:2006:8, punkterna 114–118, och dom av den 16 december 2010, AceaElectrabel Produzione/kommissionen, C‑480/09 P, EU:C:2010:787, punkterna 47–55).
60 Tribunalen erinrade vidare, i punkt 55 i den överklagade domen, om att det vid fastställandet av mottagaren av den aktuella åtgärden även var nödvändigt att beakta de avtal på grundval av vilka denna åtgärd hade beviljats (se, för ett liknande resonemang, domen Verlipack, punkterna 56 och 57), vilket tribunalen gjorde i punkterna 108–139 i den domen. I motsats till vad klagandena har gjort gällande medgav tribunalen således fullt ut, i punkt 134 i den överklagade domen, att sådana avtalsmekanismer, beroende på deras konkreta innehåll och de relevanta omständigheterna i varje enskilt fall, kan göra det möjligt att identifiera mottagaren av en stödåtgärd.
61 Eftersom avtalsvillkor kan medföra att endast ett av bolagen som ingår i en koncern anses vara den faktiska mottagaren av en stödåtgärd (se, för ett liknande resonemang, domen Verlipack, punkterna 55–60) kunde tribunalen, inom ramen för sin bedömning av avtalen på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats, pröva huruvida så var fallet i förevarande mål utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller begreppet ”mottagare” av en stödåtgärd.
62 Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att tribunalen, i punkterna 136–138 i den överklagade domen, slog fast att de särskilda omständigheter som låg till grund för de mål som gett upphov till de domar som kommissionen nämnde inte var jämförbara, bland annat med avseende på avtalsvillkor och de relevanta banden mellan de berörda enheterna, med omständigheterna i förevarande mål. Härigenom förnekade tribunalen nämligen inte att sådana villkor är relevanta för identifieringen av mottagaren av en stödåtgärd, utan gjorde en bedömning av de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats.
63 Av det ovan anförda följer att tribunalen, i den mån den grundade sig på begreppet ”ekonomisk enhet” för att fastställa vem som var mottagare av den aktuella åtgärden, inte tillämpade ett felaktigt kriterium eller felaktiga bestämmelser.
64 I den mån klagandena har gjort gällande att tribunalen fäste alltför stor vikt vid vissa av de faktorer som den hänvisade till för att identifiera mottagaren av den aktuella åtgärden, räcker det att konstatera att klagandena inte på ett konkret sätt har preciserat hur ett sådant fel kommer till uttryck i den överklagade domen.
65 Klagandena har i detta sammanhang gjort gällande att tillämpningen av ett felaktigt kriterium för att fastställa vem som var mottagare av den aktuella åtgärden innebar att tribunalens bedömning i punkterna 63–139 i den överklagade domen, med hänsyn till dessa faktorer, i sin helhet var rättsstridig. Klagandena kritiserar, i detta avseende, flera delar av denna bedömning. Domstolen konstaterar emellertid att detta argument inte kan godtas. Det framgår nämligen av punkterna ovan att nämnda bedömning inte grundar sig på ett felaktigt rättsligt kriterium och att argumentet i själva verket inte avser det rättsliga kriterium som använts, utan den detaljerade bedömning som tribunalen gjorde på grundval av detta kriterium, såsom den är föremål för den andra överklagandegrunden.
66 Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas på den första överklagandegrunden i något av de förenade målen.
Den andra överklagandegrunden
Parternas argument
67 Genom den andra överklagandegrunden i vart och ett av de förenade målen har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och överskred gränserna för sin domstolsprövning när den, i punkterna 59–159 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att mottagarna av den aktuella åtgärden var KLM och dess dotterbolag, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och dess andra dotterbolag, inklusive Air France och dess dotterbolag.
68 Klagandena har närmare bestämt kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ersätta kommissionens bedömning av vem som var mottagare av den aktuella åtgärden med sin egen bedömning, utan att ha visat att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende. Tribunalen överskred därigenom gränserna för sin domstolsprövning.
69 Klagandena har i detta avseende gjort gällande att tribunalen visserligen, bland annat i punkt 59 i den överklagade domen, med rätta erinrade om domstolens praxis enligt vilken kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den identifierar mottagaren av ett stöd inom en koncern. Tribunalen gjorde emellertid likväl en egen bedömning i detta avseende när den, i punkterna 63–146 i den överklagade domen, prövade de äganderättsliga och organisatoriska, funktionella och ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats samt typen av stödåtgärd och det sammanhang i vilket den hade beviljats. Denna prövning gjordes dessutom huvudsakligen med beaktande av samma omständigheter och faktorer som kommissionen hade grundat sig på i det omtvistade beslutet.
70 Tribunalen fastställde inte, såsom krävs enligt denna rättspraxis, att detta beslut grundade sig på en uppenbart oriktig bedömning som medförde att kommissionens bedömning var osannolik, till följd av materiellt oriktiga eller otillförlitliga faktiska omständigheter eller att samtliga relevanta uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av en komplicerad situation inte hade beaktats. Istället drog tribunalen sina egna slutsatser vilka i allt väsentligt överensstämde med kommissionens eller, under alla omständigheter, inte räckte för att ifrågasätta dem, vid flera tillfällen genom att tribunalen tolkade eller värderade uppgifter som kommissionen hade beaktat en aning annorlunda och genom att, till viss del, beakta ogrundade eller spekulativa påståenden. I samband med sin analys fann tribunalen således inte att kommissionen hade gjort sig skyldig till något uppenbart fel, varken vid prövningen av de enskilda omständigheterna eller vid avvägningen och helhetsbedömningen av dessa. Det var således felaktigt och utan motivering som tribunalen konstaterade att det omtvistade beslutet var behäftat med ett sådant fel eftersom KLM i beslutet identifierades som den enda mottagaren av den aktuella åtgärden.
71 Vad, för det första, mer specifikt gäller tribunalens bedömning i punkterna 63–77 i den överklagade domen av de äganderättsliga och organisatoriska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, har klagandena gjort gällande att denna bedömning och den slutsats som tribunalen drog av den, nämligen att dessa band var en första omständighet som talade för att dessa enheter utgjorde en enda ekonomisk enhet, i huvudsak motsvarar innehållet i skäl 112 i det omtvistade beslutet, där det bland annat hänvisas till ”vissa band” i detta avseende. Tribunalen har i detta sammanhang inte konstaterat att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning.
72 Vad, för det andra, gäller de funktionella banden har klagandena på samma sätt noterat att tribunalen, i punkterna 78–97 i den överklagade domen, i likhet med kommissionen, konstaterade att det förelåg viss samordning och integration mellan bolagen i koncernen Air France-KLM. Med avseende på Transavia har klagandena uppgett att de affärsförbindelser som tribunalen tog upp i punkt 82 i denna dom också stämmer överens med de omständigheter som beaktades av kommissionen. Enligt klagandena har tribunalen inte vid något tillfälle förklarat varför holdingbolaget Air France-KLM:s veto- och godkännanderätt, vilka för övrigt beaktades av kommissionen, inte är begränsade med hänsyn till villkoren för beviljandet av stödet. Den kontrollbefogenhet som holdingbolaget har går inte utöver de klassiska befogenheter som varje moderbolag som kontrollerar sitt dotterbolag har. Tribunalen gjorde i synnerhet en felaktig bedömning när den, i punkterna 95 och 96 i den överklagade domen, fann att kommissionens slutsats att Air France och KLM var relativt oberoende kunde ifrågasättas. Även om kommissionen aldrig kom fram till att var och en av dessa enheter var helt oberoende, var båda relativt oberoende. Tribunalens konstateranden i detta sammanhang räckte under alla omständigheter inte för att visa att denna institution hade gjort en uppenbart oriktig bedömning.
73 Vad, för det tredje, gäller de ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, KLM och Air France, vilka prövades i punkterna 98–107 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att kommissionen hade beaktat de omständigheter som visade att viss samordning förelåg mellan dessa olika enheter och att kommissionen, i motsats till vad tribunalen angav i punkt 104 i den överklagade domen, aldrig hade ansett att de olika berörda enheterna var helt oberoende, utan endast att de i praktiken åtnjöt betydande ekonomiskt oberoende. Detta framgick bland annat av den omständigheten att affärstransaktionerna mellan dessa enheter genomfördes på normala marknadsvillkor. I synnerhet drog tribunalen, bland annat i punkt 102 i den överklagade domen, orimliga och felaktiga slutsatser av Transavias ställning inom koncernen Air France-KLM, bland annat på grund av att de delade varumärke och webbplats och att ett stort antal flygplan beställdes gemensamt. Det är i själva verket normalt att det förekommer viss integration och ett visst samarbete mellan dotterbolagen i samma koncern. Sådan verksamhet följer endast denna logik. De antaganden som tribunalen gjorde i punkterna 100, 105 och 106 i samma dom, enligt vilka Air France och holdingbolaget Air France-KLM indirekt skulle kunna dra fördel av den aktuella åtgärden, är dessutom delvis ogrundade och spekulativa och avser i själva verket sekundära ekonomiska effekter.
74 Vad, för det fjärde, gäller prövningen av de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats, vilken tribunalen genomförde i punkterna 108–139 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen felaktigt fann att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att dessa avtal innehöll tillräckliga garantier för att KLM var det enda företag som gynnades av denna åtgärd.
75 I den mån tribunalen i detta avseende bland annat grundade sig på den omständigheten att holdingbolaget Air France-KLM var part i avtalet, att finansieringen även var underkastad dess godkännande och att det sistnämnda bolaget hade gjort en rad åtaganden avseende KLM, har klagandena understrukit att ingen av dessa omständigheter kunde visa att koncernen Air France-KLM i själva verket utgjorde en ekonomisk enhet och att den aktuella åtgärden även gynnade Air France eller detta holdingbolag. Tvärtom visar en helhetsbedömning av de avtal som låg till grund för den aktuella åtgärden att de innehöll ett fullständigt system av garantier för att endast KLM skulle gynnas av åtgärden, vilka både KLM och holdingbolaget enligt avtal var skyldiga att rätta sig efter.
76 Den omständigheten att ett holdingbolag i allmänhet åtnjuter de godkännanderättigheter som är karakteristiska för en aktieägare med kontrollbefogenhet innebär inte att holdingbolaget enbart av denna anledning kan anses vara mottagare av ett stöd som beviljats en enhet över vilken holdingbolaget utövar sådan kontroll. I förevarande fall var holdingbolaget Air France-KLM endast part i de avtal som låg till grund för den aktuella åtgärden i egenskap av huvudaktieägare i KLM, för att säkerställa att KLM uppfyllde sina skyldigheter.
77 Klagandena anser dessutom att tribunalen, vid bedömningen av de aktuella avtalsvillkoren i punkterna 122–126 i den överklagade domen, felaktigt och ogrundat fann att dessa villkor medförde att holdingbolaget Air France-KLM och Air France indirekt gynnades av den aktuella åtgärden. Härigenom betecknade tribunalen återigen felaktigt dessa effekter som ”indirekta fördelar”, trots att det i själva verket rörde sig om sekundära ekonomiska effekter.
78 Vad, för det femte, gäller bedömningen, i punkterna 140–146 i den överklagade domen, av typen av stödåtgärd och dess sammanhang, har klagandena hävdat att tribunalen felaktigt kritiserade kommissionen för att inte ha beaktat de kumulativa effekterna av beslutet Air France, beslutet Air France-KLM och Air France samt det omtvistade beslutet. De har till att börja med påpekat att tribunalen, i punkt 141 i den överklagade domen, medgav att kommissionen i det omtvistade beslutet hade undersökt huruvida det förstnämnda beslutet var relevant för dess bedömning, för att dra slutsatsen att så inte var fallet, eftersom Air France var den enda mottagaren av det stöd som avses i det beslutet, men däremot inte var mottagare av den aktuella åtgärden. Vidare anser klagandena att tribunalen agerade felaktigt och överskred gränserna för sin domstolsprövning när den fann att det förelåg ett tidsmässigt, strukturellt och ekonomiskt samband mellan det omtvistade beslutet och beslutet Air France-KLM och Air France. Det omtvistade beslutet antogs nämligen ursprungligen den 13 juli 2020 och ska således anses föregå beslutet Air France-KLM och Air France.
79 Ryanair har bestritt klagandenas resonemang och gjort gällande att den andra överklagandegrunden i de förenade målen inte kan tas upp till sakprövning och att den under alla omständigheter är ogrundad. Ryanair har i huvudsak yrkat att domstolen ska fastställa de domskäl i den överklagade domen som avses i denna grund, bland annat eftersom tribunalen inte har överskridit gränserna för den domstolsprövning som det ankommer på den att göra.
Domstolens bedömning
80 Det ska med ens noteras att det av den fasta rättspraxis som tribunalen hänvisar till i punkterna 59 och 60 i den överklagade domen framgår att kommissionen, vid sin bedömning av huruvida stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF, inklusive vid fastställandet av vem som är mottagare av en sådan åtgärd, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i vilket ingår att göra komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2010, AceaElectrabel Produzione/kommissionen, C‑480/09 P, EU:C:2010:787, punkt 63, och dom av den 23 april 2026, Deutsche Lufthansa/Ryanair och Condor Flugdienst, C‑457/23 P, EU:C:2026:331, punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis).
81 Ett uppenbart fel vid utövandet av denna befogenhet kan visas med hjälp av uppgifter som gör den bedömning av de faktiska omständigheterna som kommissionen gjort i sitt beslut osannolik. Grunden ska däremot inte godtas om den ifrågasatta bedömningen, trots de omständigheter som klagandena har åberopat, inte framstår som behäftad med ett sådant uppenbart fel (dom av den 23 april 2026, Deutsche Lufthansa/Ryanair och Condor Flugdienst, C‑457/23 P, EU:C:2026:331, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
82 Unionsdomstolen ska emellertid inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de utgör belägg för de slutsatser som dragits därav (dom av den 23 april 2026, Deutsche Lufthansa/Ryanair och Condor Flugdienst, C‑457/23 P, EU:C:2026:331, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
83 Mer allmänt får tribunalen inte ersätta den motivering som upphovsmannen till den angripna rättsakten har lämnat med sin egen motivering (dom av den 28 september 2023, Ryanair/kommissionen, C‑320/21 P, EU:C:2023:712, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
84 Vad gäller frågan huruvida den andra överklagandegrunden kan tas upp till sakprövning, ska inledningsvis Ryanairs invändning om rättegångshinder avseende hela denna grund underkännas, eftersom den syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna.
85 Genom nämnda grund har klagandena nämligen kritiserat tribunalen för att inte ha visat att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning vid identifieringen av mottagaren av den aktuella åtgärden. Denna grund aktualiserar, såsom framgår av den praxis från domstolen som det erinras om i punkterna 80–82 ovan, en rättsfråga som således kan prövas av domstolen inom ramen för ett överklagande, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkterna 41 och 42 ovan. Den andra grunden kan således tas upp till sakprövning.
86 Domstolen ska i sak, mot bakgrund av den praxis från domstolen som det erinras om i punkterna 80–83 ovan, fastställa huruvida tribunalen, såsom den har klandrats för inom ramen för den andra grunden, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och överskred gränserna för den prövning som det ankommer på den att göra på området genom att slå fast att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att KLM och dess dotterbolag var de enda mottagarna av den aktuella åtgärden. Det ska särskilt prövas huruvida tribunalen, i punkterna 59–159 i den överklagade domen, faktiskt grundade sig på omständigheter som var för sig eller tillsammans var tillräckliga för att kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna, bland annat i skälen 112–118 i det omtvistade beslutet, skulle vara osannolik.
87 Det ska i detta hänseende erinras om att tribunalen, för att avgöra huruvida kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den identifierade KLM som mottagare av den aktuella åtgärden, i tur och ordning prövade följande: 1) de äganderättsliga och organisatoriska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM och KLM, 2) de funktionella banden mellan dessa båda bolag, 3) de ekonomiska banden mellan dessa båda bolag, 4) de avtal på grundval av vilka denna åtgärd hade beviljats, 5) den typ av stödåtgärd som hade beviljats och det sammanhang i vilket den ingick och 6) kommissionens argument att nämnda åtgärd endast skulle få sekundära ekonomiska effekter för holdingbolaget Air France-KLM och Air France.
88 För det första ska noteras att tribunalen, i vart och ett av de på varandra följande stegen i sin prövning, slog fast att kommissionen hade gjort oriktiga bedömningar i flera avseenden, dock utan att formellt konstatera att något av dessa fel var uppenbart eller, ens underförstått, påstå att något av dessa fel kunde medföra att kommissionens slutsats var osannolik.
89 För det andra konstaterar domstolen att tribunalen, såsom klagandena har gjort gällande, inom ramen för sin bedömning av vem som var mottagare av den aktuella åtgärden inom koncernen Air France-KLM i slutändan, på avgörande punkter i bedömningen, drog ungefär samma slutsatser som kommissionen.
90 När tribunalen i punkterna 95, 100 och 103 i den överklagade domen hänvisade till förekomsten av ”viss integration och funktionellt samarbete”, ”visst ekonomiskt beroende” respektive ”viss integration och ekonomiskt samarbete” inom koncernen Air France-KLM, rör det sig således om konstateranden av de faktiska omständigheterna som i huvudsak motsvarar kommissionens konstateranden i detta avseende, såsom de framgår av skälen 112 och 114 i det omtvistade beslutet. I dessa skäl medgav kommissionen att det fanns ”vissa funktionella, ekonomiska och organisatoriska band” mellan de enheter som ingick i denna koncern men drog likväl slutsatsen att KLM och Air France, trots dessa band, ”i praktiken åtnjöt ett betydande funktionellt, ekonomiskt och organisatoriskt oberoende”.
91 För det tredje ska det understrykas att tribunalen i huvudsak begränsade sig till att göra en ny prövning av samma faktorer och faktiska omständigheter som hade beaktats i det omtvistade beslutet. Tribunalens bedömning av dessa faktorer och omständigheter framställdes som delvis avvikande från kommissionens bedömning, dock utan att tribunalen framförde någon kritik som visade att kommissionens bedömning av nämnda faktorer och omständigheter var uppenbart felaktig.
92 Vad till att börja med gäller tribunalens bedömning av de äganderättsliga och organisatoriska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, vilken återfinns i punkterna 63–77 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen i punkterna 66, 68 och 69 i den överklagade domen nöjde sig med att erinra om vissa strukturella särdrag hos koncernen Air France-KLM. Bland dessa särdrag ingick, såsom framgår av avsnitt 2.5.1 i det omtvistade beslutet, den kontrollbefogenhet som holdingbolaget Air France-KLM hade över KLM tack vare dess vetorätt i förhållande till sina dotterbolag och den godkännanderätt som holdingbolaget hade för finansieringstransaktioner av dotterbolagen vilka översteg 150 miljoner euro.
93 Vad därefter gäller tribunalens analys, i punkterna 78–97 i den överklagade domen, av de funktionella banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, noterar domstolen att tribunalen i punkterna 78–80 i denna dom grundade sig på omständigheter i det omtvistade beslutet som rörde dessa band för att i punkt 81 i nämnda dom dra slutsatsen att det förelåg ”viss integration” mellan dessa tre enheter och, i synnerhet, i artikel 82 i samma dom dra slutsatsen att det förekom ”viss funktionell samordning inom koncernen Air France-KLM”. På samma sätt hänvisade tribunalen, i punkterna 83–95 i den överklagade domen, till olika egenskaper hos koncernen Air France-KLM vilka omnämndes i det omtvistade beslutet för att betona vissa aspekter av de funktionella banden inom koncernen. Det rörde sig bland annat om den roll som holdingbolaget Air France-KLM spelade i finansieringen av nämnda koncern, i dess transaktioner avseende flottan samt på affärsområdet, vilka är aspekter som kommissionen hade beaktat i det omtvistade beslutet för att fastställa att det förekom vissa funktionella band inom denna koncern.
94 Vad därefter gäller de ekonomiska banden mellan holdingbolaget Air France-KLM, Air France och KLM, vilka prövades i punkterna 98–107 i den överklagade domen, ska det påpekas att tribunalen stödde sig på de omständigheter som kommissionen hade anfört i skälen 43–46 i det omtvistade beslutet, avseende de ekonomiska banden mellan, å ena sidan, holdingbolaget och KLM och, å andra sidan, KLM och Air France, för att i punkt 100 i nämnda dom dra slutsatsen att det förelåg ett ”visst ekonomiskt beroende” mellan nämnda holdingbolag och dess dotterbolag. Tribunalen fann dessutom, i punkt 103 i den överklagade domen, att bland annat avtalen om kostnadsdelning mellan Air France och KLM, som det omtvistade beslutet hänvisade till, bekräftade att det förelåg ”viss ekonomisk integration och ekonomiskt samarbete” emellan dessa enheter. Tribunalen konstaterade dessutom, i punkt 104 i den överklagade domen, att de omständigheter som avsåg de finansiella och kommersiella förbindelserna mellan de enheter som utgjorde koncernen Air France-KLM, såsom de framgick av skälen 44–46 i det omtvistade beslutet, inte räckte för att visa att dessa enheter var ekonomiskt oberoende.
95 Såsom klagandena med rätta har påpekat är dessa konstateranden och skäl emellertid inte av sådan art att kommissionens motsvarande bedömningar – särskilt i skälen 113 och 117 i det omtvistade beslutet – på grundval av dem kan ifrågasättas i sådan utsträckning att de framstår som osannolika. Enligt kommissionens bedömningar åtnjöt både Air France och KLM i praktiken ett ”betydande ekonomiskt oberoende”.
96 Avslutningsvis prövade tribunalen, i punkterna 108–139 i den överklagade domen, de avtal på grundval av vilka den aktuella åtgärden hade beviljats. Tribunalen hänvisade i detta avseende till de avtalsenliga åtaganden som kommissionen hade beaktat i det omtvistade beslutet, utan att uttryckligen ifrågasätta kommissionens bedömning att dessa åtaganden kunde anses motsvara en klausul om medlens användning. Tribunalen betonade endast att holdingbolaget Air France-KLM hade godkänt vissa av dessa åtaganden och att det inte var uteslutet att det indirekt kunde dra fördel av den aktuella åtgärden.
97 Såsom klagandena har gjort gällande kan verkningar av avtalsenliga åtaganden som syftar till att säkerställa att en stödåtgärd kommer ett bolag till godo inte undanröjas eller begränsas av den omständigheten att dessa åtaganden har ingåtts av ett holdingbolag som äger detta bolag. Den omständigheten att sådana åtaganden inte fullständigt undanröjer de sekundära effekterna av en stödåtgärd som med nödvändighet följer av holdingbolagets innehav av nämnda bolag innebär inte i sig att det är uteslutet att dessa åtaganden kan anses utgöra en klausul om medlens användning som är avgörande för identifieringen av den verkliga mottagaren av en stödåtgärd.
98 För det fjärde konstaterar domstolen att tribunalen även grundade sig på vissa faktiska omständigheter som inte framgick av det omtvistade beslutet utan av handlingar som ingavs under förfarandet i första instans. Dessa faktiska omständigheter räcker emellertid inte för att visa att kommissionens bedömning av vem som var mottagaren av den aktuella åtgärden var osannolik.
99 Även om tribunalen, i punkterna 70–77 i den överklagade domen, grundade sig på ett utdrag ur 2019 års ”universella registreringsdokument” för nämnda holdingbolag, vilket Ryanair hade ingett, och därav drog slutsatsen att det fanns vissa gemensamma organ med en samordnande funktion inom koncernen Air France-KLM, kan denna slutsats således i sig inte visa att kommissionen gjorde en bedömning i detta avseende som var så uppenbart oriktig att bedömningen var osannolik.
100 På samma sätt kan de överväganden avseende banden mellan flera bolag med namnet Transavia inom koncernen Air France-KLM, vilka tas upp i punkt 82 i den överklagade domen, inte anses visa att det förelåg omständigheter som innebar att kommissionens bedömning att Air France och KLM åtnjöt funktionellt oberoende var osannolik. Det ska för övrigt konstateras att tribunalen av dessa överväganden endast drog slutsatsen att ett ”visst funktionellt och kommersiellt samarbete förekom … mellan två dotterbolag till Air France och KLM”, medan kommissionen i det omtvistade beslutet själv hade hävdat att det förelåg viss funktionell och kommersiell integration inom koncernen Air France-KLM.
101 Denna bedömning kan i tillämpliga delar överföras på de obligationsemissioner som nämns i punkt 88 i den överklagade domen och den gemensamma beställningen av flygplan för att täcka KLM:s, Transavia Airlines CV:s och Transavia France SAS:s behov, vilken nämns i punkt 102 i den domen för att visa holdingbolaget Air France-KLM:s finansiella roll.
102 Vad vidare gäller tribunalens bedömning, i punkterna 140–146 i nämnda dom, av den typ av stödåtgärd som det var fråga om i förevarande fall och det sammanhang i vilket den ingick, framgår det inte av den överklagade domen att den underlåtenhet som tribunalen gjort gällande, nämligen att kommissionen inte beaktade beslutet Air France-KLM och Air France, påverkade kommissionens bedömning så till den grad att den var osannolik. Tribunalen har nämligen över huvud taget inte förklarat på vilket sätt detta beslut i sig skulle vara relevant för att fastställa huruvida KLM var en ekonomisk enhet som var tillräckligt skild från Air France och holdingbolaget Air France-KLM för att den fördel som följde av beviljandet av den aktuella åtgärden inte skulle gynna de sistnämnda.
103 För det femte gör punkterna 147–158 i den överklagade domen det inte möjligt att fastställa att det omtvistade beslutet är behäftat med en uppenbart oriktig bedömning, eftersom de endast i förklarande syfte underkänner ett argument som kommissionen anfört vid tribunalen, utan att det påverkar beslutet.
104 Mot bakgrund av övervägandena ovan konstaterar domstolen att tribunalen i slutändan, när den i punkt 159 i den överklagade domen slog fast att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att KLM och dess dotterbolag var de enda mottagarna av den aktuella åtgärden, ersatte kommissionens bedömning med sin egen genom att göra en helhetsbedömning som avvek från kommissionens bedömning av den betydelse som var och en av de omständigheter som gjorde det möjligt att fastställa vem som var mottagare av den aktuella åtgärden skulle tillmätas och genom att ge uttryck för en annan uppfattning vad avser graden av integration som gör det möjligt att anse att en koncern utgör en sådan mottagare, utan att visa att kommissionens slutsats var osannolik.
105 Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och att överklagandet följaktligen ska bifallas såvitt avser den andra överklagandegrunden i de förenade målen.
106 Mot bakgrund av övervägandena ovan ska den överklagade domen upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva den tredje grunden i målen C‑269/24 P och C‑289/24 P.
Prövning av talan vid tribunalen
107 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
108 Så är fallet i förevarande fall med den första grunden för talan i första instans, enligt vilken kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning när den fann att endast KLM och dess dotterbolag var mottagare av den aktuella åtgärden, med undantag av holdingbolaget Air France-KLM och Air France.
109 Domstolen konstaterar nämligen att de skäl som tribunalen anförde i punkterna 63–159 i den överklagade domen till stöd för att kommissionen hade gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning omfattar samtliga argument som Ryanair anförde i första instans, inom ramen för denna grund, för att visa att detta fel förelåg.
110 Det följer av övervägandena i punkterna 80–105 ovan att dessa skäl i den överklagade domen inte räcker för att visa att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
111 Vad däremot gäller den andra till den femte grunden, vilka avser ett åsidosättande av bestämmelserna i EUF-fördraget och de allmänna rättsprinciperna om icke-diskriminering, frihet att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet (andra grunden), felaktig tillämpning av artikel 107.3 b FEUF (tredje grunden), åsidosättande av Ryanairs processuella rättigheter (fjärde grunden) och åsidosättande av motiveringsskyldighet (femte grunden), är målet inte färdigt för avgörande.
112 Den andra till den femte grunden, som huvudsakligen rör frågan huruvida det omtvistade beslutet är välgrundat och vilka tribunalen inte har prövat, kräver nämligen komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, beträffande vilka domstolen inte har tillgång till samtliga nödvändiga uppgifter.
113 Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen för prövning av de grunder som anges i punkt 111 ovan, och frågan om rättegångskostnader ska anstå.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Europeiska unionens tribunals dom av den 7 februari 2024, Ryanair/kommissionen (KLM II; covid-19) (T ‑ 146/22, EU:T:2024:68), upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal för avgörande av den andra till den femte grunden för Ryanair DAC:s talan.
3) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: engelska.