Domstolens dom (stora avdelningen) den 8 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 8 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Direktiven 77/187/EEG och 2001/23/EG – Övergång av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Artiklarna 1.1 och 3.1 – Skyldighet att begära förhandsavgörande i enlighet med artikel 267 tredje stycket FEUF – En medlemsstats ansvar för skada som enskilda lidit till följd av överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaten – Överträdelser som kan tillskrivas en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning – Beaktande av EU-domstolens praxis som förelåg vid tidpunkten för nämnda nationella domstols meddelande av det avgörande som påstås ha orsakat sådan skada ”

I mål C‑293/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) genom beslut av den 13 mars 2024, som inkom till domstolen den 23 april 2024, i målet

João Filipe Ferreira da Silva e Brito m.fl.

mot

Estado português

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe, L. Arastey Sahún, J. Passer och F. Schalin samt domarna S. Rodin, E. Regan, D. Gratsias, M. Gavalec (referent), Z. Csehi, S. Gervasoni, N. Fenger och R. Frendo,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– João Filipe Ferreira da Silva e Brito m.fl., genom J.L. da Cruz Vilaça, I. Domingues Alves, M. Martins Pereira och T. Santos Silva, advogados,

– Portugals regering, genom P. Barros da Costa, J. Castello-Branco, C. Freire, S. Leite och A. Pimenta, samtliga i egenskap av ombud,

– Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

– Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Afonso, S. Delaude och P. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 30 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, 1977, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91), artikel 1.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16) samt artikel 267 tredje stycket FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, João Filipe Ferreira da Silva e Brito och andra tidigare anställda vid flygbolaget Air Atlantis S.A. (nedan kallat AIA) och, å andra sidan, Estado português (portugisiska staten). I målet har de framställt yrkande om ersättning för den skada som de anser sig ha lidit till följd av att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) har åsidosatt unionsrätten i sin dom av den 25 februari 2009 (nedan kallad domen av den 25 februari 2009).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

3 I artikel 267 FEUF anges följande:

”Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående

a) tolkningen av fördragen,

b) giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer.

När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

…”

Direktiv 77/187

4 I andra skälet i direktiv 77/187 angavs att ”[d]et är nödvändigt att utarbeta bestämmelser till skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas”.

5 I artikel 1 i det direktivet föreskrevs följande i punkt 1:

”Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.”

6 I artikel 3.1 första stycket i direktivet föreskrevs följande:

”Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 skall till följd av sådan överlåtelse övergå på förvärvaren.”

7 I artikel 4.1 första stycket i samma direktiv föreskrevs följande:

”Överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet skall i sig inte utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.”

Direktiv 2001/23

8 Genom direktiv 2001/23 kodifierades, med verkan från och med den 11 april 2001, direktiv 77/187, i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, 1998, s. 88).

9 Skälen 3 och 8 i direktiv 2001/23 har följande lydelse:

”(3) Det är nödvändigt att utarbeta bestämmelser till skydd för arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas.

…

(8) Det var av rättssäkerhets- och förutsebarhetsskäl nödvändigt att klargöra det rättsliga begreppet överlåtelse mot bakgrund av [EU]-domstolens rättspraxis. Det klargörandet ändrade inte tillämpningsområdet för direktiv 77/187/EEG, såsom detta tolkats av domstolen.”

10 I artikel 1.1 a och b i detta direktiv föreskrivs följande:

”a) Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

b) Med förbehåll för vad som sägs under a och i nedan följande bestämmelser i denna artikel, skall med överlåtelse enligt detta direktiv förstås överlåtelse av en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.”

11 Artikel 3.1 första stycket i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen skall till följd av en sådan överlåtelse övergå på förvärvaren.”

12 I artikel 4.1 första stycket i samma direktiv föreskrivs följande:

”En överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet skall inte i sig utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som görs av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl, och som innefattar förändringar i arbetsstyrkan.”

Portugisisk rätt

13 I artikel 23.3 i Regime jurídico da cessação do contrato individual de trabalho (lag om upphörande av individuella anställningsavtal), som godkändes genom Decreto-Lei n. 64-A/89 (lagdekret nr 64-A/89) av den 27 februari 1989 ( Diário da República , serie I, nr 48, 2 o Suplemento, av den 27 februari 1989) (nedan kallad LCCT), föreskrevs följande:

”Om arbetstagaren mottar den ersättning som avses i denna artikel ska det anses utgöra ett godkännande av uppsägningen.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

14 Klagandena i det nationella målet var tidigare anställda vid flygbolaget AIA. De sades upp kollektivt med verkan från och med den 30 april 1993 på grund av att bolaget upplöstes.

15 Från och med den 1 maj 1993 ombesörjde Transportes Aéreos Portugueses S.A. (nedan kallat TAP) en del av de charterflygningar som AIA, i vilket det var huvudaktieägare, hade åtagit sig att utföra under Internationella lufttransportförbundets (IATA) sommarsäsong 1993, det vill säga under perioden 1 maj–31 oktober 1993. För att utföra dessa flygningar använde TAP, som dittills inte hade varit verksamt på charterflygmarknaden, i huvudsak fyra av de åtta flygplan som AIA använt sig av samt kontorsutrustning och en del av detta företags flygplansserviser. TAP använde även vid enstaka tillfällen sina egna flygplan och sina egna besättningar.

16 Enligt beslutet om hänskjutande syftade TAP:s beslut att ombesörja dessa flygningar, åtminstone delvis, till att undvika betalning av de höga viten som överenskommits för det fall avtalen mellan AIA och researrangörerna inte fullgjordes. Eftersom TAP var tvunget att betala leasingavgift för de fyra flygplan som leasades av AIA, ingick TAP ett avtal med de berörda leasinggivarna om att använda dessa flygplan.

17 Klagandena i det nationella målet har hävdat att de accepterade avgångsvederlaget på grund av att det enligt deras uppfattning var oundvikligt att AIA upplöstes med hänsyn till liberaliseringen av den internationella flygtrafiken och den allmänna kris som orsakats av det första Gulfkriget. Vid tidpunkten för uppsägningen hade de emellertid inte kännedom om att TAP, efter det att deras anställningsavtal hade sagts upp, skulle ta över en del av AIA:s utrustning och driva vidare dess charterflygverksamhet.

18 Från denna synvinkel valde TAP att, efter det att AIA upplösts, på sin egen affärsavdelning återinsätta två anställda som det dittills hade utstationerat till AIA:s affärsavdelning och anförtro dem uppgifter på området för charterflygningar för IATA:s sommarsäsong 1993.

19 Under IATA:s sommarsäsong 1994 genomförde TAP dessutom charterflygningar som det aldrig tidigare hade genomfört och som motsvarade de rutter som AIA traditionellt hade varit verksamt på.

20 Under åren 1993 och 1994 väckte klagandena i det nationella målet talan vid Tribunal do Trabalho de Lisboa (Arbetsdomstolen i Lissabon, Portugal) bland annat i syfte att bestrida den kollektiva uppsägningen och yrka om anställning hos TAP. De hävdade att TAP:s verkliga avsikt var att överta AIA:s verksamhet på charterflygmarknaden till låg kostnad, vilket är kännetecknade för en övergång av verksamhet.

21 Genom dom av den 6 februari 2007 förpliktade nämnda domstol TAP att anställa klagandena och betala skadestånd till dem.

22 Genom dom av den 16 januari 2008 ändrade Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal) denna dom och fann att upplösningen av AIA bland annat berodde på dess dåliga lönsamhet och att likvidationsförfarandet hade lett till en spridning av företagets tillgångar, vilket innebar att det inte längre fanns någon verksamhet som kunde överföras.

23 Nämnda domstol fann även att överföringen till TAP av vissa av AIA:s tillgångar inte kunde kvalificeras som en övergång av en del av en verksamhet. Enligt samma domstol förvärvade TAP endast enstaka delar som var en följd av avvecklingen av AIA och som inte utgjorde en egen organisation som karaktäriserar en ekonomisk enhet som ensam kan verka på marknaden. Ingen av dessa omständigheter är för övrigt avgörande eller väsentlig för att stödja TAP:s charterflygverksamhet. För övrigt använde TAP under IATA:s sommarsäsong 1993 sina egna flygplan för att genomföra vissa flygningar som AIA hade åtagit sig att genomföra. Även AIA:s gamla flygplan användes för att utföra reguljära flygningar i TAP:s regi fram till dess att de återlämnades till leasinggivarna.

24 Även om TAP vid första anblicken föreföll fortsätta att bedriva den verksamhet som bedrevs av AIA, underkände Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) denna tolkning. För det första skulle TAP ha tvingats betala stora viten om det inte hade fullgjort de avtal som ingåtts av AIA. För det andra hade TAP möjlighet att självt säkerställa att de avtal som ingåtts av AIA fullgjordes. För det tredje kan det inte anses styrkt att det skett en övergång av verksamheten, eftersom TAP använde sig av sitt eget företag när det trädde in på marknaden för charterflygningar. För det fjärde försökte TAP, genom att under år 1994 genomföra charterflygningar, att skaffa sig en marknadsandel som frigjordes genom att AIA upplöstes, vilket inte kan anses känneteckna en överföring av kunder från AIA till TAP, särskilt som en sådan kundkrets är mycket volatil på charterflygmarknaden. För det femte var den verksamhet som AIA bedrev knuten till ett icke överförbart tillstånd att utföra flygningar, vilket gjorde det omöjligt att överlåta verksamheten.

25 Genom dom av den 25 februari 2009 ogillade Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) klagandenas överklagande av den dom som Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) meddelade den 16 januari 2008, med motiveringen dels att det inte hade skett någon övergång av en verksamhet i den mening som avses i direktiv 77/187, dels att det inte var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

26 För det första anslöt sig denna domstol till det resonemang som förts av Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon), med undantag för den betydelse som tillmättes den omständigheten att AIA bedrev verksamhet som omfattades av ett icke överförbart tillstånd. Eftersom TAP självt innehade ett tillstånd att bedriva reguljära och icke-reguljära flygningar hindrade nämligen den omständigheten att det tillstånd som AIA innehade för att bedriva charterflygningar inte kunde överföras inte TAP från att bedriva sådan verksamhet.

27 Enligt den hänskjutande domstolen kvarstod det emellertid, efter avvecklingen av AIA:s tillgångar, inom TAP inte ”någon ekonomisk enhet som på ett självständigt sätt var direkt avsedd för fortsatt verksamhet med charterflygningar som tidigare genomfördes av AIA”.

28 I egenskap av AIA:s största fordringsägare låg det dessutom i TAP:s intresse att fullgöra de avtal som AIA hade ingått för att inte behöva betala de stora viten som föreskrevs i dessa avtal vid inställda flygningar. På samma sätt syftade det avtal som ingicks med AIA:s avvecklingskommitté och leasegivare om överföring av fyra flygplan som leasats av AIA till att mildra de förluster som uppkommit till följd av upplösningen av AIA, eftersom TAP var underleasetagare för ett av dessa flygplan och borgensman för leasingavtalet för de tre övriga flygplanen. Dessa flygplan användes dessutom utan åtskillnad för reguljära och icke-reguljära flygningar, innan de återlämnades till leasegivarna när avtalen löpte ut, mellan åren 1998 och 2000. Dessa omständigheter visar således inte på någon avsikt att överta AIA:s charterverksamhet och räcker inte för att med framgång göra gällande att denna verksamhet har utvecklats självständigt inom TAP.

29 Den hänskjutande domstolen bekräftade i sin dom av den 25 februari 2009 att TAP, när det gäller de flygningar som genomfördes under år 1994, endast hade försökt att vinna en marknadsandel som fanns tillgänglig genom avvecklingen av AIA, vilket enligt EU-domstolens praxis inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det hade skett en övergång av en ekonomisk enhet mellan dessa två bolag.

30 Den omständigheten att TAP övertagit flygplansserviser och kontorsutrustning från AIA är för övrigt inte relevant, inte bara på grund av att den har beaktats vid avvecklingen, utan även på grund av att det inte har visats att nämnda servis och kontorsmaterial har använts inom ramen för charterverksamheten. Det är således inte möjligt att med framgång göra gällande att de ingår i en samlad grupp av tillgångar och personer som särskilt ägnar sig åt icke-reguljära flygningar.

31 Efter det att AIA upplösts återanställde TAP slutligen endast två anställda som det dittills hade utstationerat till AIA:s affärsavdelning och gav dem motsvarande arbetsuppgifter inom TAP.

32 För det andra fann Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) i sin dom av den 25 februari 2009 att det – med hänsyn till innehållet i direktiven 77/187 och 2001/23, EU-domstolens tolkning av dessa direktiv och omständigheterna i det nationella målet – inte var nödvändigt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Enligt den domstolen är den skyldighet att begära förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 267 tredje stycket FEUF ”inte absolut” och kan inte vara tvingande enbart av det skälet att parterna i det nationella målet yrkar att förhandsavgörande ska begäras från EU-domstolen. I annat fall skulle förfarandet för förhandsavgörande ”omvandlas till ett rättsmedel som står till deras förfogande”. EU-domstolen har för övrigt ”själv har slagit fast att ’den korrekta tolkningen av gemenskapsrätten kan vara så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel om hur frågan skall avgöras’”.

33 Den hänskjutande domstolen har tillagt att ”[m]ot bakgrund av innehållet i [direktiven 77/187 och 2001/23], EU-domstolens tolkning av dem och omständigheterna i målet, vilka prövats inom ramen för förevarande mål, förelåg inga relevanta tvivel beträffande tolkningen som föranledde en begäran om förhandsavgörande, eftersom det saknar betydelse att de frågor som ställts i förevarande mål inte är strikt identiska med de situationer som är föremål för hänskjutande till EU-domstolen”. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att ”EU-domstolen har utvecklat en omfattande och fast praxis avseende frågan om tolkningen av gemenskapsbestämmelserna om ’övergång av en verksamhet’” och att ”[direktiv 2001/23] redan avspeglar konsolideringen, enligt denna praxis, av de begrepp som den innehåller och som hädanefter framstår som tydliga i rättspraxis (på gemenskapsnivå och till och med på nationell nivå), vilket i förevarande fall gör det möjligt att underlåta att inge en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.”

34 Klagandena i det nationella målet ansåg att domen av den 25 februari 2009 grundade sig på en uppenbart felaktig tolkning av begreppet ”[övergång] av en verksamhet”, i den mening som avses i direktiv 2001/23, och att den hänskjutande domstolen hade åsidosatt skyldigheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. De väckte därför talan vid Varas Cíveis de Lisboa (tvistemålsdomstol i Lissabon, Portugal) och yrkade att portugisiska staten skulle ådra sig skadeståndsansvar för den skada de lidit till följd av denna dom.

35 Mot denna bakgrund beslutade nämnda domstol att vilandeförklara målet och inge en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.

36 I domen av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl. (C‑160/14, EU:C:2015:565) (nedan kallad domen Ferreira da Silva e Brito I), slog EU-domstolen, som svar på denna begäran om förhandsavgörande, bland annat fast att omständigheterna i det nationella målet gjorde det möjligt att fastställa en ”[övergång] av en verksamhet” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23. Vidare fann den att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen), i enlighet med artikel 267 tredje stycket FEUF, var skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkningen av begreppet ”[övergång] av en verksamhet”, under omständigheter som präglades av motstridiga avgöranden från lägre domstolsinstanser vad gäller tolkningen av nämnda begrepp och av återkommande tolkningssvårigheter vad gäller det begreppet i de olika medlemsstaterna, vilket innebär att ett stort antal nationella domstolar har sett sig tvungna att vända sig till EU-domstolen.

37 I sin dom, som meddelades efter avkunnandet av domen Ferreira da Silva e Brito I, ogillade Varas Cíveis de Lisboa (tvistemålsdomstol i Lissabon) klagandenas talan med motiveringen att de inte hade visat att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) uppenbart hade åsidosatt unionsrätten. Efter att deras överklagande till Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) ogillats genom dom av den 16 mars 2023, överklagade de, medelst extraordinärt revisionsbesvär, till Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen), som är den domstol som begärt förhandsavgörande från EU-domstolen i förevarande mål.

38 Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) har i sin dom av den 16 mars 2023 kritiserat domen Ferreira da Silva e Brito I, bland annat på grund av att EU-domstolen där bedömde begreppet ”[övergång] av en verksamhet” mot bakgrund av avgöranden som meddelats efter den 25 februari 2009. Den hänskjutande domstolen har därför ombett EU-domstolen att klargöra huruvida denna bedömning kunde grundas enbart på rättspraxis från tiden före den 25 februari 2009. Den hänskjutande domstolen har även ombett EU-domstolen att konkret bedöma huruvida avkunnandet av domen av den 25 februari 2009 i förevarande fall kan kvalificeras som en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten. För det fall EU-domstolen skulle finna att de omständigheter som är aktuella i det nationella målet utgjorde en ”[övergång] av en verksamhet” i den mening som avses i direktiven 77/187 och 2001/23, uppkommer slutligen frågan huruvida artikel 23.3 LCCT, i vilken det föreskrevs att arbetstagarens mottagande av den ersättning som avses i denna artikel innebar ett godkännande av uppsägningen, var förenlig med den unionsrätt som var i kraft vid den tidpunkten och i synnerhet med artikel 3.1 och artikel 4.1 i direktiv 77/187.

39 Mot denna bakgrund beslutade Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen:

”1. Borde, mot bakgrund av de styrkta faktiska omständigheter som anförts ovan och EU-domstolens praxis såsom den förelåg den 25 februari 2009, [direktiv 77/187] och [direktiv 2001/23], och särskilt artikel 1.1 i det direktivet, som klargjorde begreppet ’övergång’, vid tidpunkten den 25 februari 2009 ha tolkats på så sätt att begreppet ’[övergång] av en verksamhet’ omfattade en situation där ett företag som är verksamt på charterflygmarknaden upplösts genom beslut av dess majoritetsägare, som i sin tur var ett företag som var verksamt i flygbranschen och som, i samband med likvidationen, genomförde de handlingar som beskrivs mer i detalj i de styrkta faktiska omständigheter som beskrivits ovan?

2. Om den första frågan besvaras jakande, och med beaktande av de styrkta faktiska omständigheter som beskrivits ovan och av EU-domstolens praxis såsom den förelåg den 25 februari 2009, utgör då det avgörande som samma dag meddelades av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, då den domstolen där, i sista instans och mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hade tillgång till, fann att ovannämnda direktiv, särskilt artikel 1.1 i direktiv 2001/23, skulle tolkas på så sätt att begreppet ’[övergång] av en verksamhet’ inte omfattade den situation som beskrivs i föregående fråga?

3. Utgör, med beaktande av de styrkta faktiska omständigheter som beskrivits ovan och av EU-domstolens praxis såsom den förelåg den 25 februari 2009, det avgörande som samma dag meddelades av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, då den domstolen där, i sista instans och mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den hade tillgång till, fann att artikel 234 EG (nu artikel 267 FEUF) skulle tolkas så, att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen), mot bakgrund av de faktiska omständigheter som redovisats i den första tolkningsfrågan och den omständigheten att de lägre nationella domstolsinstanserna som prövat målet hade meddelat motstridiga avgöranden, inte var skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen om den korrekta tolkningen av begreppet ’[övergång] av en verksamhet’ i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23?

4. Om den första frågan besvaras jakande, och om de båda föregående frågorna eller en av dem besvaras jakande, och slutsatsen är att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, ska då – i ett fall som det förevarande, där det är utrett att arbetstagarna godtog ersättning för kollektiv uppsägning i övertygelse om att det var oundvikligt att [AIA], deras arbetsgivare, skulle upphöra med sin verksamhet, och de inte kände till att motparten TAP, efter det att deras anställningsavtal hade upphört, skulle bedriva åtminstone en del av den charterflygverksamhet som [AIA] dittills hade bedrivit och att en del av [AIA:s] utrustning, inklusive flygplanen, skulle överföras till TAP – artikel 3.1 i direktiv 77/187 tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell bestämmelse som den i artikel 23.3 i lagen om upphörande av individuella anställningsavtal, som godkändes genom [LCCT], som sedermera har upphävts men som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, enligt vilken ’arbetstagarens mottagande av den ersättning som avses i denna artikel ska anses utgöra ett godtagande av uppsägningen’?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande anmärkningar

40 Den hänskjutande domstolen har i sina tolkningsfrågor hänvisat dels till direktiv 77/187, dels till direktiv 2001/23, genom vilket direktiv 77/187, i dess lydelse enligt direktiv 98/50, kodifierades. Eftersom den kollektiva uppsägningen av klagandena i det nationella målet fick verkan den 30 april 1993, är det första av dessa direktiv det som ska tillämpas. De relevanta bestämmelserna i dessa direktiv har emellertid i stort sett samma lydelse, vilket innebär att svaren på dessa frågor inte kan variera beroende på om de avser det ena eller det andra av dessa direktiv.

Den f örsta , den andra och den tredje fråg an

41 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida en medlemsstat kan ådra sig skadeståndsansvar på grund av att en av dess domstolar, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 1.1 i direktiv 77/187 eller artikel 1.1 i direktiv 2001/23, såsom den tolkning som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) gjorde i sin dom av den 25 februari 2009, på grund av att felaktiga tolkningar av tillämplig bestämmelse sammanföll med ett åsidosättande av skyldigheten för nämnda domstol att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF.

42 EU-domstolen framhåller inledningsvis att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten utgör en väsentlig del av systemet i de fördrag som unionen grundar sig på (dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 35). Den principen gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilken myndighet som är orsak till överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkterna 31 och 32, och dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 43).

43 Nämnda princip är således även tillämplig när den aktuella överträdelsen följer av ett avgörande från en nationell domstol som dömer i sista instans. EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att den dömande makten fyller en väsentlig funktion för att skydda de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsbestämmelserna och att en domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken enskilda kan göra gällande de rättigheter som de åtnjuter enligt nämnda bestämmelser. EU-domstolen har därav dragit slutsatsen att den fulla verkan av unionsbestämmelserna skulle äventyras och skyddet för dessa rättigheter försvagas om det var uteslutet att enskilda under vissa förutsättningar skulle kunna få skadestånd för skador som de vållats genom en överträdelse av unionsrätten som beror på ett avgörande meddelat av en nationell domstol som dömer i sista instans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 32–36 och 59, dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 31, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 20).

44 EU-domstolen har, när det gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att sådant skadeståndsansvar ska uppkomma, vid upprepade tillfällen slagit fast att enskilda som lidit skada har rätt till skadestånd när tre villkor är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsbestämmelse som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de enskilda har lidit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51, dom av den 22 december 2022, Ministre de la Transition écologique och Premier ministre (Statens ansvar för luftförorening), C‑61/21, EU:C:2022:1015, punkt 44, och dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex, C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkt 68).

45 Dessa tre villkor är nödvändiga och tillräckliga för att en medlemsstat ska ådra sig skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 66, och dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 57).

46 Unionsrätten utgör följaktligen hinder för att det i nationell rätt uppställs ytterligare eller strängare villkor än de som nämns i punkt 44 ovan. Unionsrätten utesluter emellertid inte att statens skadeståndsansvar för överträdelser därav kan göras gällande under mindre restriktiva förutsättningar på grundval av den nationella rätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame, C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 66, dom av den 13 mars 2007, Test Claimants in the Thin Cap Group Litigation, C‑524/04, EU:C:2007:161, punkt 115, och dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkterna 65 och 66).

47 Vad närmare bestämt gäller en medlemsstats ansvar för skador som vållats enskilda på grund av att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, har åsidosatt unionsrätten, följer det av EU-domstolens praxis att detta ansvar regleras av de tre villkor som nämns i punkt 44 i förevarande dom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 52, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 23).

48 I förevarande fall är det första villkoret för att en medlemsstat ska ådra sig skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten uppfyllt, eftersom det är uppenbart att artikel 1.1 i direktiv 77/187 och artikel 1.1 i direktiv 2001/23 har till syfte att ge arbetstagare rättigheter.

49 Syftet med dessa direktiv är nämligen att skydda arbetstagarna. Enligt andra skälet i direktiv 77/187 och skäl 3 i direktiv 2001/23 samt enligt själva rubriken till dessa direktiv är deras syfte att skydda arbetstagarna vid byte av arbetsgivare, särskilt för att säkerställa att deras rättigheter skyddas, vilket EU-domstolen vid upprepade tillfällen har understrukit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 1992, Redmond Stichting, C‑29/91, EU:C:1992:220, punkt 11, dom av den 12 november 1992, Watson Rask och Christensen, C‑209/91, EU:C:1992:436, punkt 26, dom av den 14 april 1994, Schmidt, C‑392/92, EU:C:1994:134, punkt 15, och dom av den 15 december 2005, Güney-Görres och Demir, C‑232/04 och C‑233/04, EU:C:2005:778, punkt 40).

50 Artikel 3.1 första stycket och artikel 4.1 första stycket i dessa direktiv har således till syfte att i arbetstagarnas intresse säkerställa att deras rättigheter skyddas vid byte av arbetsgivare genom att de ges möjlighet att fortsätta sin anställning hos förvärvaren på samma villkor som de som avtalats med överlåtaren. Syftet med dessa bestämmelser är att i möjligaste mån säkerställa att anställningsförhållandet med förvärvaren upprätthålls utan ändringar, bland annat genom att ålägga förvärvaren att bibehålla anställningsvillkoren i löpande kollektivavtal och genom att skydda arbetstagarna mot uppsägningar som enbart beror på övergången (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1985, Wendelboe m.fl., 19/83, EU:C:1985:54, punkt 15, dom av den 11 juli 1985, Foreningen af Arbejdsledere i Danmark, 105/84, EU:C:1985:331, punkt 15, dom av den 25 juli 1991, d’Urso m.fl., C‑362/89, EU:C:1991:326, punkt 9, och dom av den 27 november 2008, Juuri, C‑396/07, EU:C:2008:656, punkt 28).

51 När det gäller det andra villkoret för att en medlemsstat ska ådra sig skadeståndsansvar för en överträdelse av unionsrätten, det vill säga kravet på en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten, ska hänsyn tas till den rättskipande verksamhetens särdrag och de legitima kraven på rättssäkerhet. Statens skadeståndsansvar för en överträdelse av unionsrätten genom ett avgörande meddelat av en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, kan således endast aktualiseras i det undantagsfall då den nationella domstolen uppenbart har åsidosatt tillämpliga bestämmelser (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 53).

52 Vid bedömningen av huruvida detta villkor är uppfyllt ska den nationella domstol som har att pröva en skadeståndstalan beakta samtliga omständigheter som kännetecknar den situation som den ska pröva, bland annat den överträdda bestämmelsens grad av klarhet och precision, omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som i den överträdda bestämmelsen lämnas åt nationella myndigheter eller unionsmyndigheter, överträdelsens eller den vållade skadans avsiktliga eller oavsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av en eventuell rättsvillfarelse, den omständigheten att en av en unionsinstitution intagen ståndpunkt har kunnat bidra till underlåtelse att anta, antagandet eller bibehållandet av nationella bestämmelser eller nationell praxis som strider mot unionsrätten och det förhållandet att den aktuella domstolen har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 54 och 55, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkterna 25 och 26).

53 Det ska emellertid preciseras att samtliga de kriterier som nämns i föregående punkt inte nödvändigtvis måste vara uppfyllda för att en medlemsstat ska kunna hållas ansvarig.

54 Det ska dessutom framhållas att eftersom en ”tillräckligt klar överträdelse” av unionsrätten, inom ramen för tvister om medlemsstaternas ansvar för överträdelse av unionsrätten, ska bedömas utifrån tidpunkten för antagandet av det aktuella rättsstridiga avgörandet (se, analogt, dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkterna 39 och 55), är relevant rättspraxis den som förelåg vid den tidpunkt då den nationella domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, antog det omtvistade avgörandet.

55 När en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, underlåter att fullgöra sin skyldighet att begära förhandsavgörande, är denna omständighet av olika betydelse beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

56 Även om åsidosättandet av denna skyldighet kan bidra till att fastställa att en överträdelse av unionsrätten som har begåtts av en sådan domstol är uppenbar, är åsidosättandet inte i sig tillräckligt för att konstatera att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter och följaktligen för att en medlemsstat ska ådra sig skadeståndsansvar.

57 Denna skyldighet utgör ett led i det samarbete mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna som inrättats genom en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, i syfte att säkerställa dels unionsrättens koherens, fulla verkan och specifika karaktär samt autonomin hos unionens rättsordning, vars iakttagande EU-domstolen ska säkerställa, dels en korrekt tillämpning och enhetlig tolkning av unionsrätten. Detta samarbete syftar särskilt till att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en nationell rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrättens bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 1965, Schwarze, 16/65, EU:C:1965:117, s. 1094, dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-La Roche, 107/76, EU:C:1977:89, punkt 5, dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkterna 33 och 35, och dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkterna 19 och 21 samt där angiven rättspraxis). Samarbetet medför således ett gemensamt ansvar för de nationella domstolarna, bland annat för dem mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, och för EU-domstolen för att säkerställa en enhetlig och konsekvent tolkning av unionsrätten.

58 Det ska även erinras om att det system för direkt samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF inte är ett rättsmedel som är tillgängligt för parterna i ett mål som är anhängigt vid en nationell domstol. Blott den omständigheten att en part i en tvist i ett nationellt mål har tagit upp en fråga om unionsrättens tolkning innebär således inte att den berörda domstolen är skyldig att anse att en sådan fråga har uppkommit i den mening som avses i artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).

59 Av detta följer att för att en medlemsstat ska anses ha gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten som förskyller skadeståndsansvar för medlemsstaten, måste åsidosättandet av skyldigheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF åtföljas av ett åsidosättande av en annan unionsrättslig bestämmelse som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt.

60 I förevarande fall innebar domen av den 25 februari 2009, såsom framgår av punkterna 1 och 2 i domslutet i domen Ferreira da Silva e Brito I, ett åsidosättande av såväl artikel 1.1 i direktiv 2001/23 som skyldigheten att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida den tolkning av unionsrätten som den hänskjutande domstolen gjorde i sistnämnda dom kan anses utgöra en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

61 EU-domstolen erinrar härvidlag om att en överträdelse av unionsrätten under alla omständigheter är tillräckligt klar då det aktuella avgörandet uppenbart står i strid med EU-domstolens praxis på området (dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 56, och dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 26).

62 De nationella domstolarna ska emellertid i princip tillämpa de kriterier som gör det möjligt att fastställa medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda genom överträdelser av unionsrätten, i enlighet med de riktlinjer som EU-domstolen har angett för denna tillämpning (dom av den 1 juni 1999, Konle, C‑302/97, EU:C:1999:271, punkt 59, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 100; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Tomášová, C‑168/15, EU:C:2016:602, punkt 21, och dom av den 10 december 2020, Euromin Holdings (Cyprus), C‑735/19, EU:C:2020:1014, punkt 70).

63 För att ge den nationella domstolen ett användbart svar får EU-domstolen, i en anda av samarbete med de nationella domstolarna, tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter som den anser vara nödvändiga (se dom av den 21 mars 1985, Celestri & C., 172/84, EU:C:1985:137, punkt 12, dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 30, och dom av den 19 mars 2026, Oblastní nemocnice Kolín, C‑513/24, EU:C:2026:214, punkt 26).

64 Tre omständigheter som kännetecknade domen av den 25 februari 2009 som meddelades av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) är avgörande för att fastställa huruvida den domen utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

Felaktig tolkning av unionsrätten mot bakgrund av EU-domstolens praxis som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) skulle beakta när den meddelade domen av den 25 februari 2009

65 För det första ska det erinras om att EU-domstolen i punkt 1 i domslutet i domen Ferreira da Silva e Brito I slog fast att ”artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att begreppet ’[övergång] av en verksamhet’ omfattar en situation där ett företag som är verksamt på charterflygmarknaden avvecklas av dess majoritetsägare, som i sin tur är ett lufttrafikföretag, och där detta lufttrafikföretag därefter träder i det avvecklade företagets ställe genom att överta avtalen om hyra av flygplan och de gällande avtalen om charterflygningar, bedriver den verksamhet som det avvecklade företaget tidigare bedrev, återanställer vissa av de arbetstagare som tidigare varit anställda vid det företaget genom att tilldela dem samma arbetsuppgifter som de utförde tidigare och överta mindre utrustning från det avvecklade företaget”.

66 Det är riktigt att EU-domstolen, för att komma fram till denna tolkning, i punkterna 24, 25 och 27 i domen Ferreira da Silva e Brito I hänvisade till två domar som meddelats efter domen av den 25 februari 2009, nämligen dom av den 29 juli 2010, UGT‑FSP (C‑151/09, EU:C:2010:452), och dom av den 6 mars 2014, Amatori m.fl. (C‑458/12, EU:C:2014:124). Dessutom hänvisade EU-domstolen i punkterna 33 och 34 i domen Ferreira da Silva e Brito I till domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85). Med hänsyn till att den domen ligger så nära i tiden jämfört med domen av den 25 februari 2009 är det emellertid inte säkert att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) hade möjlighet att ta del av den domen innan den meddelade sin dom.

67 Det är därför nödvändigt att redogöra för EU-domstolens praxis före domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85), för att avgöra huruvida den tolkning av artikel 1.1 i direktiv 2001/23 som gjordes i domen Ferreira da Silva e Brito I utan svårighet redan kunde utläsas av nämnda praxis.

68 Det framgår i detta avseende att EU-domstolen, vid den tidpunkt då domen av den 25 februari 2009 meddelades, redan i sin praxis hade utvecklat en bedömningsmetod som var gemensam för olika fall av övergång av företag eller verksamhet. Redan från och med domen av den 18 mars 1986, Spijkers (24/85, EU:C:1986:127), har EU-domstolen nämligen klargjort vilka faktiska omständigheter som måste känneteckna den aktuella transaktionen för att den ska kunna kvalificeras som en ”[övergång] av ett företag, en verksamhet”. Dessa faktiska omständigheter systematiserades därefter, särskilt i dom av den 19 maj 1992, Redmond Stichting (C‑29/91, EU:C:1992:220), och dom av den 11 mars 1997, Süzen (C‑13/95, EU:C:1997:141).

69 Det framgick således redan av rättspraxis att för att det ska kunna fastställas att den berörda ekonomiska enheten bibehåller sin identitet efter det att den person som är ansvarig för driften av företaget eller driftsstället har bytts ut, ska denna enhet vara stadigvarande organiserad och verksamheten inte vara begränsad till att utföra ett visst arbete. Begreppet enhet avser följaktligen en sådan organisation av personer och tillgångar som kan bedriva en ekonomisk verksamhet genom vilken ett särskilt syfte eftersträvas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 1995, Rygaard, C‑48/94, EU:C:1995:290, punkt 20, och dom av den 11 mars 1997, Süzen, C‑13/95, EU:C:1997:141, punkt 13).

70 Det avgörande kriteriet för att fastställa om det föreligger en övergång enligt direktiv 77/187 och direktiv 2001/23 är om enheten i fråga behåller sin identitet, vilket är fallet i synnerhet när driften faktiskt fortsätter eller återupptas (dom av den 18 mars 1986, Spijkers, 24/85, EU:C:1986:127, punkt 11, dom av den 19 maj 1992, Redmond Stichting, C‑29/91, EU:C:1992:220, punkt 23, och dom av den 11 mars 1997, Süzen, C‑13/95, EU:C:1997:141, punkt 10).

71 Eftersom det däremot framgår av själva ordalydelsen i artikel 1 i direktiv 77/187 och artikel 1 i direktiv 2001/23 att tillämpningsområdet för dessa direktiv omfattar samtliga fall då det inom ramen för ett avtalsförhållande sker ett byte av den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för driften av företaget eller verksamheten och som därigenom åtar sig arbetsgivarens skyldigheter gentemot företagets anställda, är det av föga betydelse huruvida äganderätten till de materiella tillgångarna övergår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1987, Ny Mølle Kro, 287/86, EU:C:1987:573, punkt 12, dom av den 12 november 1992, Watson Rask och Christensen, C‑209/91, EU:C:1992:436, punkt 15, dom av den 20 november 2003, Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 41, och dom av den 15 december 2005, Güney-Görres och Demir, C‑232/04 och C‑233/04, EU:C:2005:778, punkt 37).

72 För att avgöra om villkoren för att det ska kunna konstateras att den berörda enhetens identitet bibehålls är uppfyllda, måste hänsyn tas till samtliga omständigheter som kännetecknar den aktuella transaktionen. Till dessa omständigheter hör särskilt vilket slags företag eller vilken verksamhet som det är fråga om, huruvida några materiella tillgångar – såsom fastigheter eller lös egendom – har övertagits, värdet på de immateriella tillgångarna vid tidpunkten för övergången, huruvida huvuddelen av personalstyrkan har övertagits av den nye arbetsgivaren, huruvida kundkretsen har övertagits samt hur lika de verksamheter är som har bedrivits före och efter övergången och hur länge ett eventuellt avbrott i verksamheten har varat. Alla dessa omständigheter är emellertid endast delaspekter av den helhetsbedömning som ska göras och kan därför inte bedömas var för sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1986, Spijkers, 24/85, EU:C:1986:127, punkt 13, dom av den 19 maj 1992, Redmond Stichting, C‑29/91, EU:C:1992:220, punkt 24, och dom av den 11 mars 1997, Süzen, C‑13/95, EU:C:1997:141, punkt 14).

73 Det framgick dessutom redan av den rättspraxis som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) rimligen kunde förväntas känna till när den meddelade domen av den 25 februari 2009 att man vid denna bedömning bland annat ska ta hänsyn till vilken typ av företag eller verksamhet det rör sig om. Den vikt som ska tillmätas de olika kriterierna för bedömningen av om det har förekommit en ”[övergång] av ett företag, en verksamhet” i den mening som avses i direktiven 77/187 och 2001/23 varierar nämligen med nödvändighet med hänsyn till den verksamhet som bedrivs och även till de produktions- eller driftsmetoder som används i ifrågavarande företag, verksamhet eller del av verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 1997, Süzen, C‑13/95, EU:C:1997:141, punkt 18, dom av den 10 december 1998, Hidalgo m.fl., C‑173/96 och C‑247/96, EU:C:1998:595, punkt 31, dom av den 2 december 1999, Allen m.fl., C‑234/98, EU:C:1999:594, punkt 28, och dom av den 15 december 2005, Güney-Görres och Demir, C‑232/04 och C‑233/04, EU:C:2005:778, punkt 35).

74 Inom de sektorer där verksamheten huvudsakligen grundar sig på arbetskraft och där ett kollektiv av arbetstagare som varaktigt förenas i en gemensam verksamhet kan utgöra en ekonomisk enhet, ska tyngdpunkten läggas vid övertagandet av personalstyrkan. En sådan enhet kan följaktligen behålla sin identitet efter det att den har övertagits när den nye arbetsgivaren inte begränsar sig till att fortsätta verksamheten i fråga utan även övertar en huvuddel – i förhållande till antal och kompetens – av personalstyrkan som hans föregångare särskilt hade avdelat för denna uppgift. I sådant fall förvärvar den nye arbetsgivaren en samlad organisation av tillgångar som gör det möjligt för honom att varaktigt fortsätta det överlåtande företagets verksamhet eller viss del av denna verksamhet (dom av den 11 mars 1997, Süzen, C‑13/95, EU:C:1997:141, punkt 21, dom av den 10 december 1998, Hidalgo m.fl., C‑173/96 och C‑247/96, EU:C:1998:595, punkt 32, och av den 2 december 1999, Allen m.fl., C‑234/98, EU:C:1999:594, punkt 29).

75 Inom en sektor där materiella tillgångar i hög grad bidrar till utövandet av verksamheten, såsom reguljär kollektivtrafik med buss, måste den omständigheten att sådana tillgångar, vilka är absolut nödvändiga för att enheten ska kunna fungera väl, inte i betydande utsträckning har övergått från den tidigare till den nya innehavaren av kontraktet leda till att denna enhet inte anses ha bevarat sin identitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2001, Liikenne, C‑172/99, EU:C:2001:59, punkt 42).

76 Flera år före avkunnandet av domen av den 25 februari 2009 preciserade EU-domstolen i detta avseende att när verksamheten inte huvudsakligen baserar sig på arbetskraft, eftersom den kräver omfattande utrustning, kan övertagandet av de materiella tillgångar som är nödvändiga för att bedriva verksamheten visa sig vara avgörande för att det ska vara fråga om en övergång av en ekonomisk enhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2003, Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 36) och även om detta övertagande inte åtföljs av en övergång av äganderätten till dessa materiella tillgångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 1999, Allen m.fl., C‑234/98, EU:C:1999:594, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

77 E contrario räcker det inte, vad gäller sådan verksamhetssektor, att den nya entreprenören inte övertar en huvuddel – i förhållande till antal och kompetens – av den personalstyrka som hans föregångare särskilt hade avdelat för denna uppgift, för att det ska kunna uteslutas att det föreligger en övergång av en enhet som behåller sin identitet i den mening som avses i direktiven 77/187 och 2001/23. Ett motsatt resonemang skulle strida mot det huvudsakliga syftet med dessa direktiv, som är att skydda de anställningsavtal som gäller överlåtarens personal, även mot förvärvarens vilja (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2003, Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 37).

78 Det följer således av punkterna 68–77 i förevarande dom att EU-domstolen, långt innan domen av den 25 februari 2009 meddelades, hade utvecklat en metod för att bedöma begreppet ”[övergång] av ett företag, en verksamhet” som innebar att det skulle göras en åtskillnad beroende på om verksamheten inom den berörda sektorn huvudsakligen baserades på arbetskraft eller, tvärtom, på omfattande utrustning.

79 Denna dom innehåller emellertid inte någon uttrycklig hänvisning till denna metod eller några omständigheter som gör det möjligt att slå fast att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) underförstått har tillämpat metoden i nämnda dom. Eftersom det är uppenbart att den sektor för civil luftfart som är i fråga i det nationella målet hör till de sektorer som inte huvudsakligen baserar sig på arbetskraft, eftersom de kräver omfattande utrustning, utgör detta ett åsidosättande av den praxis från EU-domstolen som det särskilt erinrats om i punkterna 75–77 ovan.

80 Nämnda metod ändrades inte heller genom domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85), domen av den 29 juli 2010, UGT‑FSP (C‑151/09, EU:C:2010:452), och domen av den 6 mars 2014, Amatori m.fl. (C‑458/12, EU:C:2014:124), till vilka EU-domstolen hänvisade i domen Ferreira da Silva e Brito I.

81 Först angav EU-domstolen, i punkt 24 i domen Ferreira da Silva e Brito I, att den ”fastställt att direktiv 77/187 som kodifierats genom direktiv 2001/23 var tillämpligt i samtliga fall när det som ett led i ett avtalsförhållande sker ett byte av den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för driften av företaget, vilken ådrar sig en arbetsgivares skyldigheter gentemot företagets anställda (se dom [av den 7 mars 1996,] Merckx och Neuhuys, C‑171/94 och C‑172/94, EU:C:1996:87, punkt 28, dom [av den 10 december 1998,] Hernández Vidal m.fl., C‑127/96, C‑229/96 och C‑74/97, EU:C:1998:594, punkt 23, och dom [av den 6 mars 2014,] Amatori m.fl., C‑458/12, EU:C:2014:124, punkt 29 och där angiven rättspraxis)”. I punkt 29 i domen av den 6 mars 2014, Amatori m.fl. (C‑458/12, EU:C:2014:124), återges ordagrant punkt 28 i domen av den 7 mars 1996, Merckx och Neuhuys (C‑171/94 och C‑172/94, EU:C:1996:87).

82 EU-domstolen har härigenom, i punkt 24 i domen Ferreira da Silva e Brito I, endast fastställt en relativt gammal formulering som har sitt ursprung i domen av den 17 december 1987, Ny Mølle Kro (287/86, EU:C:1987:573, punkt 12), och som den upprepat flera gånger därefter, bland annat i dom av den 15 juni 1988, Bork International m.fl. (101/87, EU:C:1988:308, punkt 13), och dom av den 19 maj 1992, Redmond Stichting (C‑29/91, EU:C:1992:220, punkt 11).

83 I punkt 25 i domen Ferreira da Silva e Brito I hänvisas dessutom bland annat till punkt 30 i domen av den 6 mars 2014, Amatori m.fl. (C‑458/12, EU:C:2014:124), för att ange att det avgörande kriteriet för att fastställa om det föreligger en övergång enligt direktiv 2001/23 är om enheten i fråga behåller sin identitet, vilket är fallet i synnerhet när driften faktiskt fortsätter eller återupptas. Denna punkt 30 bygger emellertid i stor utsträckning på punkterna 11 och 12 i domen av den 18 mars 1986, Spijkers (24/85, EU:C:1986:127), vilka även nämns i punkt 25 i domen Ferreira da Silva e Brito I.

84 Slutligen upprepas i punkt 28 i domen av den 29 juli 2010, UGT‑FSP (C‑151/09, EU:C:2010:452), till vilken det hänvisas i punkt 27 i domen Ferreira da Silva e Brito I, fast rättspraxis enligt vilken, såsom påpekats i punkt 73 ovan, den betydelse som ska tillmätas de olika kriterierna för att det ska föreligga en övergång i den mening som avses i direktiven 77/187 och 2001/23 med nödvändighet varierar beroende på vilken verksamhet som bedrivs.

85 Därefter angav EU-domstolen visserligen, i punkterna 33 och 34 i domen Ferreira da Silva e Brito I, att det följer av punkterna 46–48 i domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85), som meddelades endast några dagar före domen av den 25 februari 2009, att ”det inte är bibehållandet av den specifika organisation som arbetsgivaren har beslutat beträffande de olika övertagna produktionsfaktorerna utan av det funktionella samband av ömsesidigt beroende och komplementaritet som föreligger mellan dessa produktionsfaktorer som är den relevanta omständigheten för att avgöra om den övertagna enheten har bevarat sin identitet” och att ”om det funktionella sambandet mellan de olika övertagna produktionsfaktorerna bevaras kan förvärvaren således använda dem även om de, efter övergången, integreras i en ny och annorlunda organisationsstruktur, för att fortsätta en identisk eller motsvarande ekonomisk verksamhet”.

86 I punkt 44 i domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85), angav EU-domstolen emellertid, med hänvisning till tidigare domar, att även om den tidigare hade slagit fast att den faktor som rör arbetsorganisationen bidrog till att definiera en ekonomisk enhets identitet, hade den även slagit fast att en förändring av den överlåtna enhetens organisationsstruktur inte kunde utgöra hinder för tillämpningen av direktiv 2001/23.

87 Det var emellertid i strid med den extensiva tolkning av begreppet ”[övergång] av ett företag, en verksamhet” som följer av rättspraxis före domen av den 12 februari 2009, Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2009:85), som den hänskjutande domstolen, i domen av den 25 februari 2009, fann att det var nödvändigt att kontrollera huruvida AIA:s charterverksamhet hade utvecklats självständigt inom TAP för att bedöma huruvida överlåtelsen av den enhet som överlåtits till sistnämnda flygbolag skulle anses utgöra en ”[övergång] av ett företag, en verksamhet” i den mening som avses i direktiv 77/187.

88 Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) har nämligen uppställt ett krav som saknar stöd i dessa direktiv, som avviker från den metod som anges i relevant praxis från EU-domstolen och som rimligen kunde förväntas beaktas när den hänskjutande domstolen meddelade domen av den 25 februari 2009, genom att göra fastställandet av en sådan övergång beroende av villkoret, som EU-domstolen aldrig har slagit fast i sin praxis, att den övertagna enheten ska behålla sin organisatoriska självständighet inom den enhet som absorberar den.

89 Det ska för övrigt understrykas att den hänskjutande domstolen, i domen av den 25 februari 2009, fann att ”TAP:s beteende [var] ekonomiskt konsekvent”, eftersom det bestod i ”att föreslå en upplösning av AIA på grund av att dess ekonomiska verksamhet inte var lönsam och, inom ramen för avvecklingen, att överta ansvaret för de flygningar som AIA tidigare hade åtagit sig att genomföra för att undvika höga viten”.

90 Genom att göra detta för att motivera sin tolkning av begreppet ”[övergång] av ett företag, en verksamhet” har den hänskjutande domstolen tillämpat ett subjektivt synsätt på en sådan transaktion och därvid systematiskt hänfört den till avvecklingen av AIA och TAP:s syfte att minska förlusterna till följd av denna avveckling. Det framgår emellertid tydligt av EU-domstolens praxis, som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) rimligen kunde förväntas beakta när den meddelade domen av den 25 februari 2009, att detta begrepp grundar sig på objektiva kriterier. Såsom har påpekats i punkt 69 ovan är det avgörande kriteriet för att fastställa om det föreligger en övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet i den mening som avses i direktiv 77/187 och direktiv 2001/23 huruvida enheten i fråga behåller sin identitet, vilket bland annat följer av att driften faktiskt fortsätter eller återupptas.

91 Av detta följer att den hänskjutande domstolen borde ha bortsett från såväl sammanhanget för AIA:s avveckling som TAP:s syfte att minska förlusterna till följd av denna avveckling och ha beaktat det stora antal objektiva indicier som visade att TAP faktiskt fortsatte med den charterflygverksamhet som fram till dess bedrivits av AIA. Det viktigaste indiciet i det avseendet är att TAP under en icke obetydlig tidsperiod – från år 1993 till dess att flygplanen återlämnades vid utgången av leasingavtalen mellan åren 1998 och 2000 – bedrev verksamhet med fyra av de åtta flygplan som AIA leasade.

92 Mot bakgrund av den rättspraxis som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) borde ha beaktat, förefaller de felaktiga tolkningar av unionsrätten som den domstolen gjorde sig skyldig till i domen av den 25 februari 2009 (se punkterna 79, 87, 88 och 90 ovan) sammantagna utgöra en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

Åsidosättande av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) av sin skyldighet att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF

93 För det andra utgör även den hänskjutande domstolens åsidosättande av skyldigheten att begära förhandsavgörande, i strid med artikel 267 tredje stycket FEUF, ett indicium i detta avseende. Såsom framgår av punkt 2 i domslutet i domen Ferreira da Silva e Brito I åsidosatte Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) denna skyldighet i sin dom av den 25 februari 2009.

94 I sin dom av den 25 februari 2009 förklarade den hänskjutande domstolen, såsom påpekats i punkt 33 ovan, att det saknades anledning för den att begära ett förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen angav att ”[m]ot bakgrund av innehållet i [direktiven 77/187 och 2001/23], EU-domstolens tolkning av dem och omständigheterna i [det nationella] målet …, förelåg inga relevanta tvivel beträffande tolkningen som föranledde en begäran om förhandsavgörande, eftersom det saknar betydelse att de frågor som ställts i förevarande mål inte är strikt identiska med de situationer som är föremål för hänskjutande till EU-domstolen”. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att ”domstolen har utvecklat en omfattande och fast praxis avseende frågan om tolkningen av gemenskapsbestämmelserna om ’övergång av en verksamhet’” och att ”[direktiv 2001/23] redan avspeglar konsolideringen, enligt denna praxis, av de begrepp som den innehåller och som hädanefter framstår som tydliga i rättspraxis (på gemenskapsnivå och till och med på nationell nivå), vilket i förevarande fall gör det möjligt att underlåta att inge en begäran om förhandsavgörande till domstolen”.

95 Med hänvisning först till EU-domstolens tolkning av direktiven 77/187 och 2001/23, vidare till den omständigheten att ”det saknar betydelse att de frågor som ställts i förevarande mål inte är strikt identiska med de situationer som är föremål för hänskjutande till EU-domstolen”, och slutligen till att EU-domstolen ”har utvecklat en omfattande och fast praxis avseende frågan om tolkningen av gemenskapsbestämmelserna om ’övergång av en verksamhet’”, har den hänskjutande domstolen uppenbarligen ansett att den i förevarande fall är befriad från sin skyldighet att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF, eftersom svaret på den uppkomna frågan följer av EU-domstolens fasta praxis som avgör den aktuella rättsfrågan, även om de omtvistade frågorna inte är helt identiska.

96 När det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt mot en nationell domstols avgöranden och en fråga om tolkningen av unionsrätten eller om giltigheten av en sekundärrättsakt uppkommer vid den, är den domstolen emellertid i princip skyldig att föra frågan vidare till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkt 11, dom av den 4 november 1997, Parfums Christian Dior, C‑337/95, EU:C:1997:517, punkt 26, dom av den 18 juli 2013, Consiglio Nazionale dei Geologi, C‑136/12, EU:C:2013:489, punkt 25, och dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkt 20).

97 En sådan nationell domstol kan följaktligen endast befrias från denna skyldighet om den befinner sig i någon av de tre situationer som EU-domstolen angav i domen av den 6 oktober 1982, Cilfit (283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), det vill säga om den uppkomna rättsfrågan saknar relevans, om den ifrågavarande unionsrättsliga bestämmelsen redan har blivit föremål för en tolkning från EU-domstolens sida eller om den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel.

98 Såsom det har erinrats om i punkt 57 ovan ska de nationella domstolarna, i än högre grad de mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, och EU-domstolen, inom ramen för det samarbete mellan domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF, vilket innebär ett gemensamt ansvar, och med iakttagande av sina respektive behörigheter, direkt och ömsesidigt bidra till utarbetandet av ett avgörande i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionsrätten i samtliga medlemsstater.

99 Detta ansvar – i kombination med den principiella skyldigheten för domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel – att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, innebär att en nationell domstol, när den anser att svaret på den unionsrättsliga fråga som uppkommit vid den följer av EU-domstolens praxis, endast förfogar över ett begränsat utrymme för skönsmässig bedömning som består i att antingen följa den tolkning som EU-domstolen tidigare har gjort eller att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att begära ytterligare preciseringar eller föreslå en ändring i rättspraxis.

100 En nationell domstol får nämligen inte, utan att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, göra avsteg från en tolkning som EU-domstolen tidigare har gjort av en unionsrättslig bestämmelse som är tillämplig i det mål som är anhängigt vid den nationella domstolen; om den hade haft rätt att göra det, skulle det nämligen innebära ett ifrågasättande av såväl den omständigheten att förhandsavgöranden är bindande för de nationella domstolarna vad gäller tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som de avser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 1977, Benedetti, 52/76, EU:C:1977:16, punkt 26, dom av den 11 juni 1987, X, 14/86, EU:C:1987:275, punkt 12, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 74), som den logik i domstolssamarbetet som är en del av förfarandet för förhandsavgörande.

101 Under sådana omständigheter som dem i det nationella målet – där Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen), när den tolkade begreppet ”[övergång] av ett företag, en verksamhet”, avvek från den metod som används i EU-domstolens relevanta praxis på området – har det avgörande som den nationella domstolen ensidigt antar således en betydande inverkan på bedömningen av huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

Huruvida åsidosättandet av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) av unionsrätten är ursäktligt eller oursäktligt

102 För det tredje och avslutningsvis angav EU-domstolen (se punkt 52 ovan) i punkt 55 i domen av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513), att frågan huruvida en eventuell felaktig rättstillämpning är ursäktlig eller oursäktlig ingår bland de relevanta omständigheter som kännetecknar den situation som är föremål för prövning av en nationell domstol vid vilken en skadeståndstalan har väckts, i syfte att bedöma huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

103 I förevarande fall grundade sig domen av den 25 februari 2009, såsom har påpekats i punkt 88 ovan, på antagandet att det för att det ska anses föreligga en övergång av ett företag eller en verksamhet i den mening som avses i direktiven 77/187 och 2001/23 krävs att den övertagna enheten behåller sin organisatoriska självständighet inom den enhet som absorberats.

104 Det kan emellertid konstateras att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) vid denna tidpunkt inte kunde sakna kännedom om att frågan huruvida ett sådant antagande var förenligt med begreppet ”övergång av ett företag, en verksamhet” i den mening som avses i dessa direktiv just var föremål för ett mål om förhandsavgörande vid EU-domstolen, i vilket förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Klarenberg (C‑466/07, EU:C:2008:614), hade meddelats den 6 november 2008.

105 Det ska i detta hänseende erinras om att när utgången av det mål som är anhängigt vid en nationell domstol är beroende av tolkningen av unionsrätten, vilken är föremål för en samtidig begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen avseende samma aspekter av unionsrätten, följer det av skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU att den nationella domstolen, för att undvika att meddela ett avgörande som i förekommande fall strider mot EU-domstolens avgörande, ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att den dom som meddelats i detta mål om förhandsavgörande beaktas, i vilket ett förslag till avgörande från en generaladvokat vid EU-domstolen fanns tillgängligt flera månader innan denna dom meddelades.

106 Av detta följer att de omständigheter som anges i punkt 104 ovan i förevarande fall borde ha inneburit att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) uppmärksammades på risken för att EU-domstolen skulle underkänna det antagande som det erinrats om i punkt 103 ovan. Dessa omständigheter kan således göra det mindre sannolikt att den felaktiga tolkning av unionsrätten som nämnda domstol gjorde sig skyldig till i nämnda dom kan betraktas som ursäktlig.

Slutsats med avseende på de tre första frågorna

107 Det är med vederbörlig hänsyn till bedömningarna i punkterna 65–106 ovan som det ankommer på den hänskjutande domstolen att, vid en bedömning av samtliga omständigheter som kännetecknar den situation som den ska pröva, i den mening som avses i punkterna 54 och 55 i domen av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513), fastställa huruvida Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) i sin dom av den 25 februari 2009 gjorde sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten.

108 Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det, såsom framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen, finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av artikel 1.1 i direktiv 77/187 och hela eller en del av den skada som klagandena i det nationella målet lidit till följd av det förfarande för kollektiva uppsägningar som de utsatts för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 59, och dom av den 4 oktober 2018, Kantarev, C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 116).

109 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Följande omständigheter bidrar till att visa att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) i sin dom av den 25 februari 2009 har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 1.1 i direktiv 77/187. För det första innehåller den domen en rad felaktiga tolkningar av unionsrätten, bedömda mot bakgrund av den praxis från EU-domstolen som den aktuella nationella domstolen rimligen kunde förväntas beakta när nämnda dom meddelades. För det andra meddelades domen av den 25 februari 2009 i strid med den skyldighet att begära förhandsavgörande som åligger samma domstol enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. För det tredje kunde Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) inte sakna kännedom om att just frågan huruvida den metod som tillämpades i nämnda dom var förenlig med unionsrätten var föremål för en begäran om förhandsavgörande som var anhängig vid EU-domstolen.

Den fjärde frågan

110 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 77/187 och artikel 3.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en arbetstagares mottagande av lagstadgad ersättning till följd av en kollektiv uppsägning ska likställas med att arbetstagaren accepterar uppsägningen, vilket innebär att arbetstagaren förlorar möjligheten att bestrida uppsägningen och göra gällande sina rättigheter enligt dessa direktiv.

111 Det är i detta avseende tillräckligt att konstatera att det skydd som direktiven 77/187 och 2001/23 syftar till att säkerställa för de arbetstagare som berörs av en övergång av ett företag eller en verksamhet utgör tvingande rätt och följaktligen inte utgör dispositiv rätt som parterna i anställningsavtalet kan avtala om. Bestämmelserna i dessa direktiv, särskilt bestämmelserna om skydd för arbetstagare mot uppsägning på grund av övergång, ska således anses vara tvingande på så sätt att det inte är tillåtet att göra avsteg från dem till arbetstagarnas nackdel. Härav följer att de berörda arbetstagarna inte har möjlighet att avstå från sina rättigheter enligt nämnda direktiv och att det inte är tillåtet att, ens med deras samtycke, inskränka dessa rättigheter (dom av den 10 februari 1988, Foreningen af Arbejdsledere i Danmark, 324/86, EU:C:1988:72, punkterna 14 och 15).

112 Den fjärde frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 77/187 och artikel 3.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en arbetstagares mottagande av lagstadgad ersättning till följd av en kollektiv uppsägning ska likställas med att arbetstagaren accepterar uppsägningen, vilket innebär att arbetstagaren förlorar möjligheten att bestrida uppsägningen och göra gällande sina rättigheter enligt dessa direktiv.

Rättegångskostnader

113 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1) Följande omständigheter bidrar till att visa att Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) i sin dom av den 25 februari 2009 har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 1.1 i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter. För det första innehåller den domen en rad felaktiga tolkningar av unionsrätten, bedömda mot bakgrund av den praxis från EU-domstolen som den aktuella nationella domstolen rimligen kunde förväntas beakta när nämnda dom meddelades. För det andra meddelades domen av den 25 februari 2009 i strid med den skyldighet att begära förhandsavgörande som åligger samma domstol enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. För det tredje kunde Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) inte sakna kännedom om att just frågan huruvida den metod som tillämpades i nämnda dom var förenlig med unionsrätten var föremål för en begäran om förhandsavgörande som var anhängig vid EU-domstolen.

2) Artikel 3.1 i direktiv 77/187 och artikel 3.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter

ska tolkas så,

att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att en arbetstagares mottagande av lagstadgad ersättning till följd av en kollektiv uppsägning ska likställas med att arbetstagaren accepterar uppsägningen, vilket innebär att arbetstagaren förlorar möjligheten att bestrida uppsägningen och göra gällande sina rättigheter enligt dessa direktiv.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: portugisiska.