Domstolens dom (femte avdelningen) den 3 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 3 september 2026 ( * )

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet vid domstolen

Prövning av huvudöverklagandet

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och principen om god förvaltningssed samt en missuppfattning av de faktiska omständigheterna

Den första delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen

Den första delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra delgrunden

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Prövning av anslutningsöverklagandet

Huruvida anslutningsöverklagandet kan tas upp till prövning

Parternas argument

Domstolens bedömning

Prövning i sak

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och artikel 2.10 k i samma förordning

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.6a i grundförordningen

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Missuppfattning av bevisningen

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig

– Parternas argument

– Domstolens bedömning

Talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

” Överklagande – Dumpning – Genomförandeförordning (EU) 2020/1336 – Import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Kina – Slutgiltig antidumpningstull – Förordning (EU) 2016/1036 – Artikel 2.6a – Konstruktion av normalvärdet på grund av betydande snedvridningar i exportlandet – Artikel 2.10 – Rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet i samma handelsled – Handelsledet ’fritt fabrik’ – Justeringar av exportpriset eller normalvärdet – Kostnader som uppkommit efter handelsledet ’fritt fabrik’ – Ej återbetalningsbar mervärdesskatt – Handlare som fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis – Bevisbörda – Förbud mot att ålägga en orimlig bevisbörda – Artikel 18 – Bristande samarbete – Omöjligt att fastställa normalvärdet – Tillgängliga uppgifter – Val att såsom tillgängliga uppgifter använda de högsta normalvärdena för de andra exporterande tillverkarna som samarbetat vid undersökningen – Europeiska kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning ”

I mål C‑319/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 30 april 2024,

Europeiska kommissionen , inledningsvis företrädd av G. Gattinara, G. Luengo och J. Zieliński, därefter av G. Gattinara, L. Di Masi och J. Zieliński och slutligen av G. Gattinara och J. Zieliński, samtliga i egenskap av ombud,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Sinopec Chongqing SVW Chemical Co. Ltd , Chongqing (Kina),

Sinopec Great Wall Energy & Chemical (Ningxia) Co. Ltd , Lingwu (Kina),

Central-China Company, Sinopec Chemical Commercial Holding Co. Ltd , Wuhan (Kina),

företrädda av J. Cornelis, F. Graafsma och E. Vermulst, advocaten,

sökande i första instans,

Europaparlamentet,

Europeiska unionens råd,

Kuraray Europe GmbH , Hattersheim am Main (Tyskland), företrätt av R. MacLean, avocat, och D. Sevilla Pascual, abogado,

Sekisui Specialty Chemicals Europe SL,

Wegochem Europe BV , Amsterdam (Nederländerna), företrätt av R. Antonini, avvocato, B. Maniatis, E. Monard, avocats, och E. Zachari, dikigoros,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders (referent),

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 oktober 2025,

och efter att den 5 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 I sitt överklagande har Europeiska kommissionen yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 februari 2024, Sinopec Chongqing SVW Chemical m.fl./kommissionen (T‑762/20, EU:T:2024:113) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogiltigförklarade kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1336 av den 25 september 2020 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 315, 2020, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen), såvitt den avser Sinopec Chongqing SVW Chemical Co. Ltd (nedan kallat Sinopec Chongqing), Sinopec Great Wall Energy & Chemical (Ningxia) Co. Ltd (nedan kallat Sinopec Ningxia) och Central-China Company, Sinopec Chemical Commercial Holding Co. Ltd (nedan kallat Sinopec Central-China) (nedan tillsammans kallade företagen i Sinopec-koncernen), i den del kommissionen vid beräkningen av antidumpningstullsatsen på import till Europeiska unionen av polyvinylalkoholer som tillverkas och säljs av dessa företag justerade exportpriset nedåt med stöd av artikel 2.10 e, g, i och k i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2321 av den 12 december 2017 (EUT L 338, 2017, s. 1) (nedan kallad grundförordningen).

2 Genom sitt anslutningsöverklagande har företagen i Sinopec-koncernen yrkat att domstolen delvis ska upphäva den överklagade domen, i den del tribunalen, med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen, fastställde kommissionens justering uppåt av normalvärdet med ett belopp som motsvarade den ej återbetalningsbara mervärdesskatt som var inkluderad i exportpriset.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

3 Genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) godkände Europeiska unionens råd avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994, samt de avtal som återges i bilagorna 1–3 till detta avtal, däribland avtalet om tillämpning av artikel VI i det Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet).

4 I artikel 2 i antidumpningsavtalet, med rubriken ”Fastställande av dumpning”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:

”2.3 I fall då ett exportpris inte finns eller när berörda myndigheter anser att exportpriset är otillförlitligt på grund av särskilda förbindelser eller kompensationsarrangemang mellan exportör och importör eller tredje part, får ett exportpris framräknas på grundval av det pris till vilket de importerade varorna första gången säljs vidare till oberoende köpare eller, om varorna inte säljs vidare till oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på sådana skäliga grunder som myndigheterna bestämmer.

2.4 En rättvis jämförelse skall göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse skall göras i samma handelsled, i allmänhet priset från fabrik, och avse försäljningar så nära varandra i tiden som möjligt. Vederbörlig hänsyn skall efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall tas till olikheter som berör prisernas jämförbarhet, däribland försäljningsvillkor, beskattning, handelsled, kvantiteter, fysiska egenskaper samt alla andra olikheter som bevisligen påverkar prisernas jämförbarhet. … I det fall som nämns i punkt 3 skall hänsyn även tas till kostnader, inbegripet tullar och skatter, som uppstått mellan import och återförsäljning samt till uppkommen vinst. Om prisernas jämförbarhet i sådana fall har påverkats skall myndigheterna fastställa normalvärdet i ett handelsled som motsvarar handelsledet i det konstruerade exportpriset, eller medge sådana justeringar som är motiverade enligt denna punkt. Myndigheterna skall informera berörda parter om vilka uppgifter som krävs för att säkerställa en rättvis jämförelse och myndigheterna skall inte ställa orimliga beviskrav på dessa parter.”

5 Artikel 6 i detta avtal har rubriken ”Bevisning”. I punkt 8 i den artikeln föreskrivs följande:

”I de fall berörd part vägrar tillgång till eller på annat sätt inte lämnar ut nödvändiga uppgifter inom en rimlig tid eller avsevärt hindrar undersökningen, får preliminära och slutliga beslut, positiva eller negativa, grundas på tillgängliga uppgifter. Bestämmelserna i bilaga II skall iakttas vid tillämpningen av denna punkt.”

6 Bilaga II i antidumpningsavtalet har rubriken ”Bästa tillgängliga uppgifter enligt artikel 6.8”. I punkt 7 i denna bilaga anges följande:

”Om myndigheterna måste grunda sina beslut, inklusive beslut om normalvärdet, på uppgifter från andrahandskällor, inbegripet uppgifterna i ansökan om att påbörja en undersökning, skall detta göras med särskild försiktighet. I sådana fall skall myndigheterna, när så är görligt, kontrollera uppgifterna via andra oberoende källor som står till myndigheternas förfogande, t.ex. offentliga prislistor, officiell importstatistik och tulldokument, samt uppgifter som erhållits från andra berörda parter under undersökningens gång. Om en berörd part inte samarbetar och relevanta uppgifter därför undanhålles från myndigheterna skulle det kunna leda till ett resultat som är mindre gynnsamt för parten än om denna hade samarbetat.”

Unionsrätt

7 I artikel 1 i grundförordningen föreskrivs följande:

”1. En antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada.

2. En produkt ska anses vara dumpad om exportpriset till unionen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

…”

8 Artikel 2 i grundförordningen, med rubriken ”Fastställande av dumpning” har följande lydelse:

”A. Normalvärde

…

6a. a) Om det vid tillämpningen av denna eller någon annan relevant bestämmelse i denna förordning fastställs att det inte är lämpligt att använda de inhemska priserna och kostnaderna i exportlandet på grund av att det föreligger betydande snedvridningar i det landet i den mening som avses i led b, ska normalvärdet uteslutande konstrueras på grundval av kostnader för produktion och försäljning som återspeglar icke snedvridna priser eller referensvärden, med förbehåll för följande regler.

De källor som kommissionen får använda är bland annat

– motsvarande kostnader för produktion och försäljning i ett lämpligt representativt land som har en med exportlandet jämförbar ekonomisk utvecklingsnivå, under förutsättning att relevanta kostnadsuppgifter finns lätt tillgängliga; …

…

Det konstruerade normalvärdet ska omfatta ett icke snedvridet och skäligt belopp för att täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.

b) Betydande snedvridningar är sådana snedvridningar som inträffar när rapporterade priser eller kostnader, inbegripet råvarukostnader och energikostnader, inte bestämts av de fria marknadskrafterna på grund av att de påverkats av ett betydande statligt inflytande. …

c) När kommissionen har välgrundade indikationer på en eventuell förekomst av sådana betydande snedvridningar som avses i led b i ett visst land eller i en viss sektor i det landet, och när så är lämpligt för en effektiv tillämpning av denna förordning, ska kommissionen utarbeta, offentliggöra och regelbundet uppdatera en rapport som beskriver de marknadsförhållanden som avses i led b i det landet eller den sektorn. …

…

B. Exportpris

…

C. Jämförelse

10. En rättvis jämförelse ska göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara ska i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Dubblering ska undvikas vid justeringen, särskilt avseende rabatter, avdrag, kvantiteter och handelsled. Om de angivna villkoren är uppfyllda kan justeringar göras för följande faktorer:

…

b) Importavgifter och indirekta skatter

Normalvärdet ska justeras med ett belopp som motsvarar alla importavgifter eller indirekta skatter som tas ut för den likadana produkten, och för material som fysiskt ingår i denna, när produkten är avsedd för förbrukning i exportlandet och beloppet inte tas ut eller återbetalas för den produkt som exporteras till unionen.

…

i) Provisioner

Justering ska göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga.

Begreppet provisioner ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

…

k) Andra faktorer

Justering får också göras för olikheter avseende andra faktorer som inte anges under a till j om det påvisas att de påverkar prisernas jämförbarhet på sätt som krävs enligt denna punkt, särskilt om kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av olikheterna avseende dessa faktorer.”

9 I artikel 18 i samma förordning, med rubriken ”Bristande samarbete” föreskrivs följande:

”1. I sådana fall där någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte lämnar nödvändiga uppgifter inom den föreskrivna tidsfristen enligt denna förordning eller väsentligen hindrar undersökningen får provisoriska eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.

Om det framkommer att någon berörd part har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter ska dessa lämnas utan beaktande och tillgängliga uppgifter får användas.

Berörda parter ska göras uppmärksamma på konsekvenserna av bristande samarbete.

…

5. Om fastställanden, inbegripet de som rör normalvärdet, grundas på bestämmelserna i punkt 1 och de uppgifter som lämnas i klagomålet, ska uppgifterna om det är praktiskt möjligt och med beaktande av tidsfristerna för undersökningen, kontrolleras genom hänvisning till uppgifter från andra oberoende källor som kan finnas tillgängliga, exempelvis offentliggjorda prislistor, officiell importstatistik och uppgifter om tullintäkter, eller uppgifter som andra berörda parter lämnat som ett led i undersökningen.

…

6. Om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls, kan resultatet av undersökningen utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.

…”

Bakgrund till tvisten

10 Vad avser detta överklagande kan bakgrunden till tvisten, som återges i punkterna 2–12 i den överklagade domen, sammanfattas enligt följande.

11 Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia är två kinesiska företag som tillverkar polyvinylalkoholer. Sinopec Central-China är ett kinesiskt företag som är närstående dessa båda företag och exporterar deras produkter till framför allt Europeiska unionen.

12 Den 18 juni 2019 ingav Kuraray Europe GmbH (nedan kallad Kuraray), en tillverkare av polyvinylalkoholer som står för mer än 60 procent av den totala produktionen i unionen, ett klagomål till kommissionen. Till följd av detta offentliggjorde kommissionen ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Kina.

13 Undersökningen angående dumpning och den till följd av dumpningen uppkomna skadan omfattade perioden mellan den 1 juli 2018 och den 30 juni 2019.

14 Efter en skriftväxling med företagen i Sinopec-koncernen och med andra företag som berördes av undersökningen lämnade kommissionen den 3 juli 2020 ut slutliga uppgifter till de förstnämnda företagen i enlighet med artikel 20 i grundförordningen (nedan kallat det slutliga utlämnandet av uppgifter). Efter ytterligare skriftväxling och ett möte med kommissionen den 17 juli 2020 ingav dessa företag, den 20 juli 2020, sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter. Den 24 juli 2020 lämnade kommissionen ut ytterligare slutliga uppgifter till nämnda företag. Den 29 juli 2020 inkom samma företag med synpunkter på dessa ytterligare uppgifter.

15 Genom den omtvistade förordningen införde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Kina och fastställde den slutgiltiga antidumpningstullsats som ska tillämpas på nettopriset fritt unionens gräns, före tull, till 17,3 procent för företagen i Sinopec-koncernen.

16 Med stöd av en rapport angående situationen i Kina, som kommissionen hade offentliggjort enligt artikel 2.6a c i grundförordningen, konstaterade kommissionen, i den omtvistade förordningen, att det i detta tredjeland fanns betydande snedvridningar i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen. Detta föranledde kommissionen att konstruera normalvärdet enligt den metod som föreskrivs i artikel 2.6a a i samma förordning. Kommissionen beräknade sålunda normalvärdet i tre steg. Det första steget bestod i att fastställa icke-snedvridna kostnader för tillverkningen av polyvinylalkoholer. Den använde sig för detta ändamål av de icke-snedvridna enhetskostnader som redovisats av den turkiska tillverkaren Ilkalem Ticaret Ve Sanayi A.S. (nedan kallad Ilkalem), en tillverkare i det representativa land kommissionen hade valt, på de samarbetsvilliga exporterande tillverkarnas faktiska förbrukning av de olika produktionsfaktorerna. I ett andra steg ökade kommissionen de icke-snedvridna tillverkningskostnaderna genom att lägga till produktionsomkostnaderna, för att få fram de icke-snedvridna tillverkningskostnaderna. Slutligen, i ett tredje steg, höjde kommissionen dessa icke-snedvridna tillverkningskostnader med försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader samt vinst, vilka fastställts för den turkiska tillverkaren Ilkalem, med ett belopp som kommissionen ansåg vara icke snedvridet och skäligt.

17 Vad gällde Sinopec Ningxia konstaterade kommissionen att det fanns betydande och allvarliga brister i de uppgifter som hade lämnats om tillverkningskostnaderna. När kommissionen konstruerade normalvärdet i enlighet med artikel 2.6a i grundförordningen för de produkter som tillverkas av Sinopec Ningxia tillämpade den därför artikel 18.1 i grundförordningen och grundade sig därvid på tillgängliga uppgifter. Normalvärdet för de produkter som tillverkas av Sinopec Ningxia beräknades således på grundval av uppgifter som andra exporterande tillverkare hade lämnat, och för varje berörd typ av polyvinylalkoholer använde kommissionen det högsta av de konstruerade normalvärdena för dessa andra exporterande tillverkare.

18 Vid jämförelsen av normalvärdet för de produkter som tillverkas av företagen i Sinopec-koncernen och deras exportpris gjorde kommissionen dessutom justeringar i enlighet med artikel 2.10 b och i) i grundförordningen. För det första höjde den normalvärdet för att beakta skillnaden i indirekta skatter mellan exportförsäljningen från Kina till unionen och normalvärdet, från vilket indirekta skatter såsom mervärdesskatt hade dragits av. För det andra sänkte den exportpriset på grund av att försäljningen i unionen av de polyvinylalkoholer som tillverkades av Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia skedde via Sinopec Central-China, som inte skulle betraktas som en intern försäljningsavdelning, utan snarare som en handlare som fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis. Vidare justerade kommissionen exportpriset nedåt även genom att från exportpriset dra av kostnaderna för försäkring, transport, hantering och lastning samt kreditkostnader och bankavgifter (nedan kallade de omtvistade kostnaderna) i syfte att erhålla den nivå som motsvarade priset fritt fabrik.

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

19 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 22 december 2020 väckte företagen i Sinopec-koncernen talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

20 Wegochem Europe BV (nedan kallad Wegochem) tilläts intervenera till stöd för nämnda företags yrkanden, medan Europaparlamentet, rådet, Kuraray och Sekisui Specialty Chemicals Europe SL tilläts intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

21 Till stöd för sin talan åberopade företagen i Sinopec-koncernen fem grunder. Genom den första grunden gjorde de gällande att tillämpningen av artikel 2.6a i grundförordningen var oförenlig med skyldigheterna enligt WTO:s regelverk. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och en uppenbart oriktig bedömning. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 18.1 och 18.5 i grundförordningen samt artikel 6.8 i antidumpningsavtalet och bilaga II till detta avtal. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av artikel 3.2 och 3.3 i grundförordningen vid fastställandet av prisunderskridandet samt åsidosättande av artikel 3.6 i samma förordning. Genom den femte grunden gjorde de gällande att kommissionen hade åsidosatt rätten till försvar.

22 För prövningen av överklagandet och anslutningsöverklagandet är det endast relevant att redogöra för den andra och den tredje grund som åberopades i första instans.

23 Den andra grunden, som avsåg åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och en uppenbart oriktig bedömning, bestod av tre delar. Den första delgrunden avsåg åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen och en uppenbart oriktig bedömning, den andra avsåg åsidosättande av den inledande delen av artikel 2.10 i grundförordningen och den tredje avsåg åsidosättande av artikel 2.10 b i grundförordningen.

24 I punkterna 60–113 i den överklagade domen biföll tribunalen, med stöd av domstolens praxis avseende artikel 2.10 i) i grundförordningen och särskilt domen av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet (C‑468/15 P, EU:C:2016:803), talan såvitt avsåg den andra grundens första del. Den motiverade detta med att kommissionen, som hade bevisbördan för den justering den gjort enligt denna bestämmelse, inte i den omtvistade förordningen hade styrkt att det förelåg en rad samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China, i egenskap av närstående distributör för de berörda exporterande tillverkarna, fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis eller som hindrade att detta företag tillerkänns ställning som en intern försäljningsavdelning. Tribunalen drog denna slutsats efter det att den undersökt vart och ett av de fem indicier som kommissionen angett i den omtvistade förordningen, vilka enligt kommissionen motiverade att denna justering skulle göras, och efter det att den vid en samlad bedömning hade kommit fram till att det andra och det tredje indiciet inte räckte för att utgöra sådana samstämmiga indicier.

25 I punkterna 124–139 i den överklagade domen biföll tribunalen även talan såvitt avsåg den andra grundens andra del.

26 Tribunalen slog fast att det, när kommissionen hade valt att göra jämförelsen i fråga på nivån fritt fabrik, ankom på denna institution att visa att de justeringar den ansåg skulle göras för att erhålla exportpriset på denna nivå var nödvändiga för att jämförelsen mellan detta pris och normalvärdet skulle vara rättvis.

27 Vidare underströk tribunalen att företagen i Sinopec-koncernen, i sina synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter, hade gjort gällande att de omtvistade kostnaderna ”med all sannolikhet” hade inkluderats i det konstruerade normalvärdet, närmare bestämt i de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som kommissionen hade beaktat för att fastställa detta värde, och att de därför hade bett denna institution om antingen att inte dra av de omtvistade kostnaderna från exportpriset eller att justera normalvärdet nedåt genom att dra av dessa kostnader.

28 Enligt tribunalen ankom det på kommissionen, som mottagit en sådan vederbörligen motiverad begäran om att företa justeringar, dels att informera företagen i Sinopec-koncernen om vilka uppgifter som krävdes för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset, dels att inte ställa orimliga beviskrav på dem.

29 I förevarande fall fann tribunalen att kommissionen hade ställt orimliga beviskrav på dessa företag. Kommissionen hade nämligen medgett att den inte själv innehade en närmare indelning av de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som redovisats av Ilkalem, den turkiska tillverkare som kommissionen hade valt för att konstruera normalvärdet enligt artikel 2.6a i grundförordningen, och att det därför inte kunde uteslutas att de omtvistade kostnaderna var inkluderade i dessa försäljnings- och administrationskostnaderna och andra allmänna kostnader, till exempel såsom ”övriga rörelsekostnader” ( other operating expenses ). Kommissionen kunde därför inte rimligen kräva att nämnda företag – som hade begärt att kommissionen skulle företa justeringar med anledning av de omtvistade kostnaderna för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet – ytterligare skulle styrka sin begäran genom att inge mer precisa uppgifter om ett annat företag än de som kommissionen innehade.

30 Den andra grundens tredje del bestod av två invändningar. För det första invände företagen i Sinopec-koncernen mot att kommissionen med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen hade justerat normalvärdet uppåt, för att återspegla skillnaden mellan nivån på den mervärdesskatt som ska betalas och nivån på återbetalningen av mervärdesskatt vid export. För det andra gjorde de gällande att kommissionen, under alla omständigheter, hade fastställt denna justering på en alltför hög nivå.

31 I punkterna 144–159 i den överklagade domen underkände tribunalen den första invändningen.

32 Tribunalen påpekade först att det var i skälen 387 och 388 i den omtvistade förordningen som kommissionen angav skälen till att den ansåg att det var nödvändigt att göra en justering enligt artikel 2.10 b i grundförordningen. Den drog därefter, mot bakgrund av två handlingar som ingetts av kommissionen till följd av en skriftlig fråga från tribunalen och som båda hade rubriken ”Kontrollrapport”, i punkterna 153–155, slutsatsen att skäl 388 i den omtvistade förordningen skulle förstås så, att kommissionen ansåg att exportpriset för företagen i Sinopec-koncernens produkter inkluderade ett belopp som motsvarade ej återbetalningsbar mervärdesskatt, medan normalvärdet hade konstruerats utan mervärdesskatt, samt att dessa omständigheter motiverade en justering uppåt av normalvärdet för att säkerställa en rättvis jämförelse.

33 Tribunalen slog, i punkterna 157 och 158 i den överklagade domen, fast att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den baserade denna justering på artikel 2.10 b i grundförordningen. Den fann emellertid att detta fel inte motiverade att den omtvistade förordningen ogiltigförklarades, eftersom kommissionen hade kunnat företa en sådan justering med stöd av en annan rättslig grund, nämligen artikel 2.10 k i samma förordning, i och med att villkoren för att tillämpa denna bestämmelse enligt tribunalen var uppfyllda i förevarande fall.

34 Genom den andra invändningen i den andra grundens tredje del gjorde företagen i Sinopec-koncernen gällande att den justering som gjorts i den omtvistade förordningen med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen, även om det antas att det var nödvändigt att göra en justering enligt denna bestämmelse, var alltför stor. I punkterna 162–164 i den överklagade domen underkände tribunalen denna invändning eftersom den saknade stöd i de faktiska omständigheterna.

35 Tribunalen drog slutsatsen att talan skulle bifallas såvitt avsåg den andra grundens båda första delar, medan den tredje delgrunden skulle underkännas.

36 Den tredje grunden som åberopades av företagen i Sinopec-koncernen avsåg åsidosättande av artikel 18.1 och 18.5 i grundförordningen samt av artikel 6.8 i antidumpningsavtalet och bilaga II till avtalet och bestod av två invändningar. Dessa företag preciserade dock att de inte bestred att kommissionen hade rätt att beräkna normalvärdet för Sinopec Ningxia på grundval av tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen.

37 I punkterna 166–174 i den överklagade domen ogillade tribunalen den första invändningen, vilken för övrigt saknar relevans i samband med bedömningen av de grunder som åberopats i överklagandet och anslutningsöverklagandet.

38 I punkterna 175–221 i den överklagade domen biföll tribunalen däremot talan såvitt avsåg denna grunds andra invändning, genom vilken företagen i Sinopec-koncernen invände mot att kommissionen, i den omtvistade förordningen, hade beräknat normalvärdet för varje produkttyp som tillverkades av Sinopec Ningxia genom att utgå från det högsta normalvärde för samma produkttyp som den hade beräknat för de andra exporterande tillverkarna.

39 I punkt 187 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att användningen av tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 6.8 i antidumpningsavtalet, vilken bestämmelse motsvarar artikel 18 i grundförordningen, enligt olika panelrapporter från WTO, inte syftade till att bestraffa parter som inte tillhandahåller de uppgifter som den behöriga myndigheten har begärt av dem.

40 Tribunalen fann först, i punkterna 194–201 i den överklagade domen, att kommissionen hade haft rätt att bortse från, såsom irrelevanta för att fastställa nämnda tillgängliga uppgifter, uppgifterna avseende Sinopec Chongqing, men att den för detta ändamål kunde använda sig av uppgifterna avseende de andra exporterande tillverkarna.

41 Tribunalen slog därefter, i punkt 214 i den överklagade domen, fast att det av artikel 18 i grundförordningen följde att unionslagstiftaren inte hade avsett att fastställa en legal presumtion som gjorde det möjligt att direkt av den omständigheten att de berörda parterna inte hade samarbetat dra slutsatsen att normalvärdet per produkttyp inte var lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna, och som följaktligen befriade unionsinstitutionerna från varje krav på bevisning.

42 Enligt tribunalen hade kommissionen emellertid i förevarande fall, i skäl 333 i den omtvistade förordningen, tillämpat en presumtion, enligt vilken normalvärdet per produkttyp för Sinopec Ningxia inte var lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra exporterande tillverkarna.

43 I punkt 220 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tillämpa en sådan presumtion. Om man skulle följa kommissionens resonemang skulle företagen i Sinopec-koncernen nämligen, för att motbevisa nämnda presumtion, ha tillhandahållit kommissionen de uppgifter vilkas avsaknad är just den faktor som föranledde kommissionen att använda sig av tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 18.

44 Tribunalen drog slutsatsen att talan skulle bifallas såvitt avsåg den tredje grundens andra invändning, medan den första invändningen i denna grund skulle underkännas.

45 Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen den omtvistade förordningen såvitt den avsåg företagen i Sinopec-koncernen ”i den del … kommissionen vid beräkningen av antidumpningstullsatsen på import till … unionen av [vissa] polyvinylalkoholer som tillverkas och säljs av dessa företag justerade exportpriset nedåt i enlighet med artikel 2.10 e, g, i och k i [grundförordningen]” och ogillade talan i övrigt.

Parternas yrkanden i målet vid domstolen

46 Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

– upphäva den överklagade domen, och

– förplikta företagen i Sinopec-koncernen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

47 Kuraray har framställt samma yrkanden som kommissionen.

48 Företagen i Sinopec-koncernen har yrkat att domstolen ska,

– i första hand, ogilla överklagandet,

– i andra hand, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

49 Wegochem har framställt samma yrkanden som företagen i Sinopec-koncernen.

50 Företagen i Sinopec-koncernen har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska,

– i första hand,

– upphäva den överklagade domen, i den del den fastställde justeringen av normalvärdet med avseende på den ej återbetalningsbara mervärdesskatten,

– ogiltigförklara den omtvistade förordningen, i den del som avser justeringen av normalvärdet med avseende på den ej återbetalningsbara mervärdesskatten, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i samband med detta överklagande,

– i andra hand,

– återförvisa målet till tribunalen, och

– förordna att frågan om rättegångskostnader i de två instanserna ska anstå.

51 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

– ogilla anslutningsöverklagandet, och

– förplikta företagen i Sinopec-koncernen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

52 Kuraray har framställt samma yrkanden som kommissionen.

Prövning av huvudöverklagandet

53 Kommissionen har, med stöd av Kuraray, åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen. Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och principen om god förvaltningssed samt en missuppfattning av de faktiska omständigheterna. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen och tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen.

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 18 i grundförordningen

Parternas argument

54 Genom den första grunden har kommissionen, med stöd av Kuraray, gjort gällande att tribunalen, i punkterna 211–221 i den överklagade domen, åsidosatte artikel 18 i grundförordningen, i och med att den fann att kommissionen inte hade iakttagit denna bestämmelse när den, såsom ”tillgängliga uppgifter” i den mening som avses i denna bestämmelse, använde de högsta normalvärdena för de andra exporterande tillverkarna för varje produkttyp för vilken Sinopec Ningxia inte hade lämnat de uppgifter som var nödvändiga för att beräkna deras normalvärde.

55 Kommissionen har särskilt invänt mot att tribunalen slog fast att kommissionen, i skälen 329 och 333 i den omtvistade förordningen, dels tillämpade en ”presumtion” för att normalvärdet för varje produkttyp som tillverkades av Sinopec Ningxia inte var lägre än det högsta normalvärdet för varje motsvarande produkttyp som tillverkades av de andra exporterande tillverkarna, dels grundade detta antagande enbart på att Sinopec Ningxia inte samarbetade.

56 Kommissionen har gjort gällande att den inte grundade sig på en sådan presumtion, utan att den drog en slutsats, enligt vilken normalvärdet för varje produkttyp som tillverkas av Sinopec Ningxia måste motsvara åtminstone det högsta normalvärdet för varje motsvarande produkttyp som tillverkades av de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna. Kommissionen hade fog för att dra denna slutsats med hänsyn till att Sinopec Ningxia upprepade gånger hade underlåtit att lämna de uppgifter om företagets produktionskostnader som var nödvändiga för att beräkna normalvärdet för dess produkter.

57 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen missuppfattade innebörden av det resonemang som låg till grund för skäl 333 i den omtvistade förordningen genom att slå fast att kommissionen tillämpade en presumtion. Kommissionen har inte någonstans i sina inlagor i första instans hänvisat till en sådan presumtion.

58 Kommissionen anser inte att den helt enkelt genom att dra en slutsats ”bestraffade” Sinopec Ningxia, utan den använde endast de uppgifter om de andra exporterande tillverkarna som fanns i ärendehandlingarna.

59 Kommissionen har dessutom hävdat att den inte såg till att ersättningsuppgifterna var de som var de mest ofördelaktiga för Sinopec Ningxia bland de olika möjliga alternativen. Det är endast Sinopec Ningxia som kan veta om de normalvärden som kommissionen använde i stället för de uppgifter som saknades ledde till ett resultat som var mindre gynnsamt för detta företag än vad det hade kunnat förvänta sig om det hade samarbetat och lämnat de uppgifter som var nödvändiga för att kunna beräkna normalvärdena för företagets olika produkttyper som omfattades av undersökningen.

60 Kommissionen har gjort gällande att den, inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på området, har rätt att ersätta de uppgifter som saknas med rimliga uppgifter. Detta är vad kommissionen har gjort i förevarande fall.

61 Wegochem har gjort gällande att den första grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom den snarare syftar till att ifrågasätta tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna än avser rättsfrågor. Kommissionens syfte är särskilt att ifrågasätta de konstateranden avseende de faktiska omständigheter som föranledde tribunalen att dra slutsatsen att kommissionen hade tillämpat den presumtion som avses i punkt 55 ovan. Syftet är även särskilt att ifrågasätta tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna, enligt vilka kommissionen hade bestraffat Sinopec Ningxia för att detta företag inte hade samarbetat genom att som ”tillgängliga uppgifter”, i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen, välja de högsta normalvärdena för de andra exporterande tillverkarna för varje produkttyp för vilken Sinopec Ningxia inte hade lämnat de uppgifter som var nödvändiga för att beräkna deras normalvärde. I sak har företagen i Sinopec-koncernen, med stöd av Wegochem, gjort gällande att det saknas fog för kommissionens argument.

62 Nämnda företag har gjort gällande att kommissionen inte har lagt fram någon bevisning eller framfört något resonemang till stöd för den systematiska användningen av det högsta fastställda normalvärdet per produkttyp. Tribunalen hade således fog för att dra slutsatsen att kommissionen hade tillämpat en presumtion som innebar att normalvärdet per produkttyp för Sinopec Ningxia inte var lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra exporterande tillverkarna.

63 Företagen i Sinopec-koncernen har dessutom åberopat flera rapporter från WTO:s tvistlösningsorgan av vilka det framgår dels att de undersökande myndigheterna, när de fastställer de tillgängliga uppgifterna i den mening som avses i artikel 6.8 i antidumpningsavtalet, inte har rätt att dra orimliga eller partiska slutsatser för att bestraffa en icke-samarbetsvillig part, dels att dessa myndigheter, även om de kan dra rimliga slutsatser, ändå är skyldiga att grunda detta fastställande på ytterligare bevisning, eftersom slutsatserna inte i sig kan ligga till grund för ett fastställande. I förevarande mål följde kommissionen emellertid inte dessa principer som följer av WTO-rätten.

Domstolens bedömning

64 Vad gäller frågan huruvida den första grunden för överklagandet kan tas upp till prövning, ska det påpekas att denna grund, i motsats till vad Wegochem har gjort gällande, inte syftar till att ifrågasätta överväganden avseende de faktiska omständigheterna, utan ger upphov till en rättsfråga. Den avser nämligen tolkningen av artikel 18 i grundförordningen och, i synnerhet, gränserna för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av ”tillgängliga uppgifter”, i den mening som avses i denna bestämmelse, när en exporterande tillverkare inte samarbetar, så att det blir omöjligt för kommissionen att beräkna ett normalvärde för de produkter denne tillverkar på grundval av denna tillverkares egna produktionskostnader.

65 Den första grunden för överklagandet kan således tas upp till prövning.

66 Vad gäller prövningen av denna grund i sak erinrar domstolen inledningsvis om att det enligt grundförordningen ankommer på kommissionen att i egenskap av undersökande myndighet fastställa förekomsten av dumpning och skada samt ett orsakssamband mellan den dumpade importen och skadan. Dessa omständigheter ska fastställas objektivt till följd av en tillförlitlig undersökning. Det finns emellertid inte någon bestämmelse i denna förordning som ger kommissionen befogenhet att tvinga berörda parter att delta i undersökningen eller att lämna upplysningar (dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

67 Kommissionens befogenhet omfattar således inte att ålägga böter vid bristande samarbete inom ramen för en antidumpningsundersökning, till skillnad från dess befogenhet på konkurrensrättens område.

68 Kommissionen ska således, när den undersöker förekomsten av dumpning och skada, i första hand sträva efter att inhämta relevanta uppgifter på grundval av ett frivilligt samarbete från de berörda parternas sida (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 48).

69 Det är endast när en berörd part inte samarbetar i antidumpningsundersökningen, genom att vägra tillgång till nödvändiga uppgifter eller genom att inte tillhandahålla dem inom den föreskrivna tidsfristen eller genom att väsentligen hindra undersökningen, som kommissionen, med tillämpning av artikel 18.1 i grundförordningen, kan dra slutsatser på grundval av tillgängliga uppgifter, i den mening som avses i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

70 Det ska tilläggas att det i artikel 18.6 i grundförordningen föreskrivs att om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls ”kan resultatet av undersökningen utfalla mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat”.

71 Eftersom artikel 18 i grundförordningen innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i artikel 6.8 i antidumpningsavtalet och i bilaga II till detta avtal, ska nämnda artikel 18 i möjligaste mån tolkas i överensstämmelse med nämnda bestämmelser i detta avtal, i och med att internationella avtal som ingåtts av unionen har företräde framför unionens sekundärrätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Yieh United Steel/kommissionen, C‑79/20 P, EU:C:2022:305, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

72 Unionsdomstolen ska dessutom, vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i grundförordningen, i möjligaste mån beakta den tolkning som WTO:s tvistlösningsorgan har gjort av motsvarande bestämmelser i antidumpningsavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

73 Det framgår i detta hänseende av punkt 7.36 i WTO:s panelrapport av den 21 januari 2021 i ärendet United States – Anti-dumping and countervailing duties on certain products and the use of facts available (WT/DS539/R), avseende tolkningen av artikel 6.8 i antidumpningsavtalet, att ordalydelsen i denna bestämmelse, ”tolkad mot bakgrund av sitt sammanhang och sitt föremål och syfte, kräver att de undersökande myndigheterna – på ett opartiskt och objektivt sätt – väljer tillgängliga uppgifter som utgör rimliga ersättningsuppgifter för den ’nödvändiga’ information som saknas, med beaktande av de särskilda faktauppgifterna och omständigheterna i det aktuella fallet. Därvid måste de utredande myndigheterna ta hänsyn till alla faktauppgifter som de faktiskt har tillgång till. [Artikel 6.8] kräver inte att de utredande myndigheterna, när de väljer ersättningsuppgifter, ska välja de uppgifter som är mest gynnsamma för den part som inte samarbetar. De utredande myndigheterna får beakta de processuella omständigheter under vilka upplysningar saknas, men [nämnda artikel 6.8] medger inte att ersättningsuppgifter väljs ut i syfte att bestraffa berörda parter.”

74 Slutligen följer det av fast rättspraxis att unionsinstitutionerna, på området för unionens handelspolitik och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska och politiska situationer som de ska bedöma (dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

75 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande avser detta stora utrymme för skönsmässig bedömning även kommissionens val – med tillämpning av artikel 18.1 i grundförordningen – av ”tillgängliga uppgifter” när en aktör inte samarbetar och det är nödvändigt att använda rimliga ersättningsuppgifter för de uppgifter som saknas.

76 Enligt fast rättspraxis ska domstolsprövningen av en sådan bedömning följaktligen begränsas till en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för bedömningen är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart felaktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

77 Med detta sagt, så ankommer det på tribunalen att pröva inte bara huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

78 I förevarande fall framgår det av skälen 327–333 i den omtvistade förordningen, till vilka det hänvisas i punkt 10 i den överklagade domen, att de uppgifter som lämnats av Sinopec Ningxia innehöll betydande och allvarliga brister vad beträffar redovisningen av företagets egna tillverkningskostnader. Det är vidare utrett att kommissionen vid flera tillfällen anmodade denna aktör att inkomma med de uppgifter som saknades. Det var under dessa omständigheter, vilka för övrigt inte har bestritts vid tribunalen av företagen i Sinopec-koncernen, som kommissionen, för att konstruera normalvärdet för de produkter som tillverkas av Sinopec Ningxia enligt artikel 2.6a i grundförordningen, beslutade att som ”tillgängliga uppgifter”, i den mening som avses i artikel 18 i denna förordning, använda de högsta normalvärden som fastställts för de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkarna för var och en av de produkttyper eller produktkategorier som berördes av undersökningen.

79 Det framgår särskilt av skäl 333 i den omtvistade förordningen att kommissionen ansåg att detta tillvägagångssätt inte hade någon bestraffande verkan, men att det ”[e]ftersom kommissionen inte kunde kontrollera och därför inte använda de uppgifter som Sinopec Ningxia hade lämnat in för att konstruera företagets normalvärde, [inte heller fanns] någon bevisning som [styrkte] att Sinopec Ningxias normalvärde per produkttyp skulle vara lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra samarbetsvilliga tillverkare som använder liknande råvaror”.

80 Det ska i detta hänseende erinras om att tribunalen, i punkt 221 i den överklagade domen, godtog ett argument som företagen i Sinopec-koncernen hade anfört till stöd för sin tredje grund, nämligen att kommissionen genom detta tillvägagångssätt hade bestraffat deras bristande samarbete. Tribunalen fann att kommissionen på detta sätt hade tillämpat en icke motbevisbar presumtion, eftersom dessa företag, för att motbevisa denna presumtion, hade varit tvungna att tillhandahålla kommissionen de uppgifter vilkas avsaknad var just vad som hade föranlett kommissionen att använda sig av ”tillgängliga uppgifter” i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen.

81 Det ska inledningsvis konstateras, såsom även generaladvokaten har angett i punkt 38 i sitt förslag till avgörande och såsom tribunalen fann i punkt 214 i den överklagade domen, att unionsinstitutionerna – med hänsyn till att det enligt artikel 18 i grundförordningen är möjligt att fastställa slutsatser på grundval av tillgängliga uppgifter, i den mening som avses i nämnda artikel 18, och att behandla parter som inte samarbetar eller som endast delvis samarbetar mindre gynnsamt än om de hade samarbetat – har rätt att med stöd av ett direkt bevis för omständigheter som de har kunnat fastställa utifrån uppgifter som stått till deras förfogande härleda ett indirekt bevis för omständigheter som de inte kan kontrollera på grund av att parterna inte har samarbetat. Varje annan lösning skulle kunna äventyra unionens handelspolitiska skyddsåtgärders effektivitet så fort någon vägrar att samarbeta med unionens institutioner inom ramen för en antidumpningsundersökning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, Simon, Evers & Co., C‑21/13, EU:C:2014:2154, punkt 37).

82 I förevarande fall hade kommissionen, såsom konstaterades i punkterna 192–211 i den överklagade domen, i avsaknad av uppgifter som var nödvändiga för att beräkna normalvärdet för Sinopec Ningxia, rätt att använda uppgifterna avseende de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkare som använde liknande råvaror såsom ”tillgängliga uppgifter” i den mening som avses i artikel 18 i grundförordningen.

83 När kommissionen, i skäl 333 i den omtvistade förordningen, påpekade att det inte fanns någon möjlighet att kontrollera och använda de uppgifter som var nödvändiga för att beräkna Sinopec Ningxias normalvärde, och därefter drog slutsatsen att ”det inte [fanns] någon bevisning som [styrkte]” att detta normalvärde var lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra samarbetsvilliga exporterande tillverkare som använder liknande råvaror, tillämpade den följaktligen inte en icke motbevisbar presumtion, utan drog endast konsekvenserna av denna berörda parts bristande samarbetsvilja genom att stödja sig på de mest relevanta ”tillgängliga uppgifter” som den kunde använda för att fastställa normalvärdet för Sinopec Ningxia.

84 Att dessa överväganden inte kan anses utgöra en icke motbevisbar presumtion följer nämligen av att de berörda parterna hade möjlighet att inom ramen för det administrativa förfarandet bestrida den materiella riktigheten av kommissionens slutsatser genom att grunda sig på en analys av andra ”tillgängliga uppgifter” än de som kommissionen hade använt, för att visa att det fanns skäl att anta att det normala värdet för Sinopec Ningxias produkter var lägre än det värde som kommissionen hade fastställt. Såsom anges i punkt 176 i den överklagade domen var det för övrigt just vad de gjorde vid tribunalen genom att hävda att det normalvärde som fastställts för Sinopec Ningxias produkter var 50 procent högre än det som fastställts för Sinopec Chongqing. Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig bedömning när den, i punkt 220 i den överklagade domen, fann att företagen i Sinopec-koncernen, för att motbevisa den presumtion som kommissionen påstods tillämpa, nödvändigtvis borde ha lämnat uppgifter om normalvärdet för Sinopec Ningxia, vars underlåtenhet att lämna dessa uppgifter just utlöste tillämpningen av artikel 18 i grundförordningen.

85 Vidare framgår det av WTO:s panelrapport, vars innehåll det erinrats om i punkt 73 ovan, att de myndigheter som ansvarar för en antidumpningsundersökning, för det fall en berörd part inte samarbetar, har rätt att beakta under vilka processuella omständigheter information saknas, förutsatt att de valda uppgifterna inte syftar till att bestraffa den berörda parten. I förevarande fall är, i motsats till vad tribunalen tycks antyda i punkterna 219 och 220 i den överklagade domen, den omständigheten att kommissionen grundade sig på Sinopec Ningxias bristande samarbete för att, i avsaknad av bevisning om motsatsen, dra slutsatsen att detta företags normalvärde per produkttyp sannolikt inte var lägre än det högsta normalvärdet per produkttyp för de andra exporterande tillverkare som samarbetat och använt liknande material, inte i sig tillräckligt för att visa på en avsikt att bestraffa nämnda företag för dess bristande samarbete. En sådan omständighet är än mindre tillräcklig för att konstatera att det föreligger en felaktig rättstillämpning.

86 Av detta följer således att kommissionen, i enlighet med vad som krävs enligt artikel 18.1 i grundförordningen, tolkad mot bakgrund av artikel 6.8 i antidumpningsavtalet, valde tillgängliga uppgifter som, enligt den formulering av WTO:s panel som det erinrats om i punkt 73 ovan, utgjorde ”rimliga ersättningsuppgifter för den nödvändiga information som saknas, med beaktande av de särskilda faktauppgifterna och omständigheterna i det aktuella fallet.”.

87 När kommissionen gjorde detta val överskred den således inte gränserna för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den, såsom det erinrats om i punkterna 74 och75 ovan, förfogar över i detta hänseende, och den bestraffade inte heller Sinopec Ningxia för företagets bristande samarbete.

88 När det gäller det argument som framförts av företagen i Sinopec-koncernen, nämligen att kommissionen hade kunnat välja lägre normalvärden som ”tillgängliga uppgifter”, till exempel ett normalvärde beräknat på grundval av ett genomsnitt av de normalvärden som fastställts för de kinesiska exporterande tillverkare som samarbetade i undersökningen, erinrar tribunalen om att det av artikel 18.6 i grundförordningen, vilken i sak motsvarar lydelsen i punkt 7 i bilaga II till antidumpningsavtalet, framgår att det förhållandet att en berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar, så att relevanta uppgifter därigenom undanhålls, kan leda till en mindre gynnsam situation för nämnda part än om den hade samarbetat.

89 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande skulle en situation där kommissionen som regel var tvungen att som ”tillgängliga uppgifter” använda lägre normalvärden än de högsta normalvärden som fastställts för varje produkttyp som tillverkats av exporterande tillverkare som samarbetat i undersökningen, till exempel ett genomsnitt av de normalvärden som fastställts för dessa tillverkare, kunna uppmuntra de exporterande tillverkare som vet eller tror att deras tillverkningskostnader är högre än andra exporterande tillverkares kostnader att inte samarbeta i undersökningen eller att endast samarbeta selektivt, vilket uppenbarligen skulle påverka antidumpningsundersökningarnas effektivitet.

90 Såsom det erinrats om i punkt 73 ovan tolkade WTO:s tvistlösningsorgan artikel 6.8 i antidumpningsavtalet, vilken motsvarar artikel 18.1 i grundförordningen, så, att den inte kräver att de undersökande myndigheterna, när de väljer ”tillgängliga uppgifter”, väljer ut de uppgifter som är ”mest gynnsamma” för den part som inte samarbetar.

91 Det kan för övrigt inte heller hävdas att kommissionen, genom att välja de högsta normalvärdena som ”tillgängliga uppgifter”, nödvändigtvis valde de för Sinopec Ningxia mest ogynnsamma normalvärdena.

92 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande hade kommissionen nämligen i princip, med tillämpning av artikel 18.5 i grundförordningen, kunnat välja till exempel de uppgifter som lämnats i klagomålet eller officiell importstatistik som ”tillgängliga uppgifter”, vilket eventuellt skulle ha kunnat leda till att det fastställdes ett högre normalvärde för de av Sinopec Ningxia tillverkade produkterna än det högsta normalvärdet för en av de exporterande tillverkare som samarbetat i undersökningen.

93 Eftersom det inte på förhand kan uteslutas att Sinopec Ningxias tillverkningskostnader var högre än tillverkningskostnaderna för de exporterande tillverkare som samarbetade i undersökningen, skulle kommissionens val att använda de högsta normalvärdena som ”tillgängliga uppgifter” för denna exporterande tillverkare dessutom i ett sådant fall kunna medföra ett mer gynnsamt resultat för Sinopec Ningxia än vad som skulle ha varit fallet om företagets egna tillverkningskostnader hade använts.

94 Slutligen kan det av artikel 18.6 i grundförordningen utläsas att kommissionen, när den väljer ”tillgängliga uppgifter”, kan beakta den omständigheten att den berörda aktören kan dra fördel av sin bristande samarbetsvilja.

95 Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen i den omtvistade förordningen, på grund av Sinopec Ningxias bristande samarbete, hade tillämpat en icke motbevisbar presumtion om att normalvärdet för varje produkttyp som tillverkades av detta företag inte var lägre än det högsta normalvärdet för varje motsvarande produkttyp som tillverkades av exporterande tillverkare som hade samarbetat i undersökningen. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den på denna grund godtog de argument som företagen i Sinopec-koncernen hade framfört om att kommissionen på detta sätt hade bestraffat dem på grund av deras bristande samarbete. Tribunalen åsidosatte därmed artikel 18.1 i grundförordningen.

96 Mot denna bakgrund finner domstolen att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och principen om god förvaltningssed samt en missuppfattning av de faktiska omständigheterna

97 Genom den andra grunden, som består av två delar, har kommissionen ifrågasatt punkterna 124–139 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast att kommissionens justering av exportpriset, som bestod i att dra av de omtvistade kostnaderna från detta pris, och kommissionens vägran att på samma sätt justera normalvärdet för att få bort dessa kostnader från normalvärdet, stred mot bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen och mot principen om god förvaltningssed, och därför biföll talan såvitt avsåg den andra delen av den andra grunden som företagen i Sinopec-koncernen hade åberopat i första instans.

Den första delgrunden

– Parternas argument

98 Genom den andra grundens första del har kommissionen gjort gällande att tribunalen, i punkterna 126 och 127 i den överklagade domen, åsidosatte bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen, när den fann att kommissionen var skyldig att visa att de justeringar som gjorts för att återställa exportpriset till ett pris fritt fabrik var nödvändiga för att jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet skulle vara rättvis.

99 Kommissionen har anfört att man bör skilja mellan, å ena sidan, kommissionens allmänna skyldighet att göra en rättvis jämförelse mellan exportpriserna och normalvärdet, i samma handelsled och avseende försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt, vilket är den skyldighet som avses i den första meningen och den första delen av den andra meningen i denna inledning, och, å andra sidan, skyldigheten att ta vederbörlig hänsyn till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet och som motiverar justeringar, vilket är den skyldighet som avses i den andra delen av den andra meningen och i den tredje meningen i denna inledning.

100 Dessa två skyldigheter omfattas av olika regler om bevisbörda och beviskrav. Medan skyldigheten att beakta andra olikheter som motiverar justeringar omfattas av regeln att den som begär en justering ska visa att justeringen är nödvändig för att säkerställa prisernas jämförbarhet, utgör skyldigheten att göra en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet i samma handelsled en ovillkorlig skyldighet för kommissionen som föregår tillämpningen av eventuella justeringar.

101 När kommissionen återställer exportpriset till priset i det handelsled den har beslutat att använda för jämförelsen, i förevarande fall handelsledet fritt fabrik, det vill säga det så kallade avräkningsförfarandet ( netting back) , är den enda bevisbörda som åligger kommissionen att visa att de aktuella kostnaderna ingår i exportpriset eller normalvärdet och att de inte ingår i priset i det handelsled i vilket jämförelsen görs.

102 I punkterna 126 och 127 i den överklagade domen åsidosatte tribunalen dessa bevisbörderegler, genom att ålägga kommissionen att visa att de justeringar som syftade till att fastställa exportpriset på nivån fritt fabrik var ”nödvändiga för att jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet skulle vara rättvis”.

103 Wegochem har gjort gällande att den andra grundens första del är verkningslös, eftersom det av uttrycket ”i alla händelser” i punkt 128 i den överklagade domen följer att tribunalen inte biföll talan såvitt avsåg den andra grundens andra del på grundval av de skäl som angavs i punkterna 126 och 127 i den överklagade domen, utan på grundval av punkterna 128–135 i samma dom. Företagen i Sinopec-koncernen har, med stöd av Wegochem, gjort gällande att denna första delgrund saknar fog.

104 Enligt dessa företag framgår det såväl av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet som av artikel 2.10 i grundförordningen att den bevisbörda som åvilar den som önskar åberopa en justering innefattar ett krav på att visa att den faktor som ligger till grund för begäran om justering kan påverka normalvärdet eller exportpriset och därmed deras jämförbarhet. Detta krav gäller inte bara för de så kallade ”specifika” justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i grundförordningen, utan även för justeringar som syftar till att säkerställa att jämförelsen mellan dessa två priser görs i samma handelsled.

105 Kommissionen gjorde dessutom ett grundläggande fel genom att, för övrigt utan att detta var styrkt, påstå att det normalvärde som den hade beräknat hade fastställts i handelsledet fritt fabrik. Kommissionen har nämligen ingen bevisning som visar att det normalvärde som den beräknade i enlighet med artikel 2.6a i grundförordningen avsåg priset fritt fabrik.

– Domstolens bedömning

106 Det ska först och främst, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 88 i sitt förslag till avgörande, konstateras att tribunalen, i punkt 139 i den överklagade domen, biföll talan såvitt avsåg den andra grundens andra del i första instans med stöd av två olika skäl. Den första delen av den andra grunden för överklagandet avser det första av dessa skäl, som utvecklades i punkterna 124–127 i den överklagade domen, enligt vilket det inte ankom på företagen i Sinopec-koncernen att närmare motivera sin begäran om justering, utan på kommissionen att visa att de justeringar som den hade gjort var motiverade. Genom ett andra skäl, som framgår av punkterna 128–135 i den överklagade domen, fann tribunalen att bevisbördan för att justeringen var relevant, även om den hade åvilat dessa företag, hade varit orimlig.

107 I motsats till vad Wegochem har hävdat är den första delen av kommissionens andra grund följaktligen inte verkningslös och ska prövas.

108 Vad vidare gäller frågan huruvida det finns fog för denna första delgrund ska det påpekas att det av den omtvistade förordningen framgår att kommissionen, efter det att den – framför allt på grundval av landrapporten för Kina, som kommissionen hade offentliggjort i enlighet med artikel 2.6a c i grundförordningen – hade konstaterat att det fanns betydande snedvridningar i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen, konstruerade normalvärdet enligt den metod som föreskrivs i artikel 2.6a a i samma förordning.

109 I detta syfte ökade kommissionen tillverkningskostnaderna för en exporterande tillverkare etablerad ”i ett lämpligt representativt land”, beräknade på grundval av ”relevanta” och ”lätt tillgängliga” uppgifter, i detta fall tillverkningskostnaderna för den turkiska exporterande tillverkaren Ilkalem, med ett ”icke snedvridet och skäligt” belopp för de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som rapporterats av denna sistnämnda exporterande tillverkaren samt för vinst.

110 Vad gäller bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen ska det påpekas att det, av punkterna 5.205 och 5.207 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan av den 18 januari 2016 i ärendet European Communities – Definitive anti-dumping measures on certain iron or steel fasteners from China (WT/DS397/AB/RW), avseende räckvidden av bestämmelserna i inledningen av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet, framgår att skyldigheten att göra en rättvis jämförelse enligt denna bestämmelse gäller i alla antidumpningsundersökningar, oberoende av vilken metod som används för att fastställa normalvärdet, även när normalvärdet fastställs på grundval av ett alternativt tredjeland.

111 Denna skyldighet att göra en rättvis jämförelse är således även tillämplig när normalvärdet, såsom i förevarande fall, har konstruerats enligt den metod som föreskrivs i artikel 2.6a i grundförordningen.

112 Det framgår av bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen att kommissionen i antidumpningsundersökningar har en grundläggande skyldighet, vilken anges i den första meningen i denna inledning, nämligen att göra en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. I fortsättningen av inledningen anges hur denna skyldighet ska fullgöras. I den andra och tredje meningen av denna inledning anges således att denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet och att det, om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara, i varje särskilt fall ska tas hänsyn i form av justeringar till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet.

113 I inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen ska det således göras åtskillnad mellan två typer av justeringar som ska göras efter varandra. En första typ av justering består i att, efter det att det fastställts i vilket handelsled normalvärdet och exportpriset ska jämföras, det vill säga i regel handelsledet ”fritt fabrik”, återställa exportpriserna och/eller normalvärdet till detta handelsled, det vill säga det så kallade avräkningsförfarandet som nämnts i punkt 101 ovan. En andra typ av justering gör det möjligt att beakta ”andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet” och som logiskt sett sker efter nämnda transaktion.

114 De tre första meningarna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen har i huvudsak samma innebörd som de tre första meningarna i artikel 2.4 i antidumpningsavtalet. I den sistnämnda bestämmelsen görs samma åtskillnad mellan de två typer av justeringar som avses i föregående punkt.

115 I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 72 ovan ska WTO:s tvistlösningsorgans tolkning av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet följaktligen beaktas vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen.

116 Denna åtskillnad mellan dessa två typer av justeringar påverkar emellertid inte i sig fördelningen av bevisbördan eller beviskraven när kommissionen eller de berörda parterna begär justeringar.

117 För varje justering som avses i artikel 2.10 i grundförordningen gäller nämligen samma princip, vilken slagits fast i domstolens praxis, det vill säga principen att det ankommer på den part som begär en justering enligt denna bestämmelse, i avsikt att säkerställa jämförbarheten mellan normalvärdet och exportpriset i syfte att fastställa dumpningsmarginalen, att visa att begäran är motiverad, genom att styrka att den faktor enligt artikel 2.10 i grundförordningen som åberopas till stöd för begäran kan påverka priserna och därmed deras jämförbarhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 82 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 april 2022, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑666/19 P, EU:C:2022:323, punkt 151).

118 Denna princip följer för övrigt uttryckligen av ordalydelsen i den tredje meningen i inledningen av såväl artikel 2.10 i grundförordningen som artikel 2.4 i antidumpningsavtalet, eftersom det enligt dessa bestämmelser krävs att den som begär en justering visar att olikheterna i fråga påverkar prisernas jämförbarhet.

119 I förevarande fall ankom det i enlighet med denna princip på kommissionen att visa att den justering som den avsåg att göra, det vill säga att dra av de omtvistade kostnaderna från exportpriset för att återställa detta pris till det pris som motsvarar handelsledet ”fritt fabrik”, var motiverad, eftersom dessa kostnader inte tillhörde nämnda handelsled utan ett senare handelsled.

120 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 97 i sitt förslag till avgörande var kommissionen, efter att ha bevisat detta, inte skyldig att dessutom visa att de omtvistade kostnaderna utgjorde faktorer som påverkade priserna och prisernas jämförbarhet. En jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset kan nämligen inte i något fall vara rättvis om jämförelsen görs av dessa priser i olika handelsled. Eftersom det var klart fastställt att de omtvistade kostnaderna ingick i exportpriset medan de inte ingick som delar i ett pris som motsvarade det valda handelsledet, det vill säga ledet ”fritt fabrik”, påverkade dessa kostnader nödvändigtvis prisernas jämförbarhet och skulle dras av från exportpriset.

121 Det ankom således inte på kommissionen att, innan den gjorde en justering nedåt av exportpriset genom att dra av de omtvistade kostnaderna från detta pris, dessutom visa att även normalvärdet skulle justeras nedåt genom att dra av dessa kostnader, förutsatt att de även påverkade fastställandet av normalvärdet.

122 Företagen i Sinopec-koncernen bestred den justering som kommissionen avsåg att göra, just av skälet att de ansåg att de omtvistade kostnaderna även kunde ha inkluderats i det konstruerade normalvärdet. De betvivlade att detta värde hade beräknats i ledet ”fritt fabrik”, vilket innebar att dessa kostnader borde ha dragits av från normalvärdet.

123 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 94 i sitt förslag till avgörande ankom det emellertid på dessa företag, eftersom de begärde att normalvärdet för deras produkter skulle justeras nedåt genom att dra av de omtvistade kostnaderna inom ramen för det avräkningsförfarande som avses i punkt 101 ovan, att i enlighet med den princip om bevisbördan som slagits fast i domstolens praxis, vilken det erinrats om i punkt 117 ovan, visa att deras begäran om en sådan justering var motiverad. Detta krävde att de visade att de omtvistade kostnaderna eller vissa av dessa kostnader var inkluderade i normalvärdet och att detta normalvärde, i motsats till vad kommissionen hävdade i skäl 341 i den omtvistade förordningen, således inte hade konstruerats i ledet ”fritt fabrik”.

124 I detta sammanhang ska det påpekas att en justering av exportpriset inte automatiskt medför en justering av normalvärdet. En sådan justering måste vederbörligen motiveras, på grundval av fakta och bevis, av den part som begär den (WTO:s panelrapport av den 2 oktober 2025 i ärendet European Union – Countervailing and anti-dumping duties on stainless steel cold-rolled flat products from Indonesia, WT/DS616/R, punkt 7.596).

125 Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 126 och 127 i den överklagade domen slog fast att det ankom på kommissionen, som hade valt att göra jämförelsen i handelsledet ”fritt fabrik”, att visa att de justeringar av exportpriset som den avsåg att göra, vilka bestod i att dra av de omtvistade kostnaderna så att detta pris skulle återställas till priset i nämnda handelsled, var nödvändiga för att jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet skulle vara rättvis.

126 Av detta följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

Den andra delgrunden

– Parternas argument

127 Genom den andra grundens andra del har kommissionen gjort gällande dels att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 128 i den överklagade domen fann att företagen i Sinopec-koncernen hade styrkt att det var nödvändigt att justera normalvärdet till följd av den justering kommissionen gjort, vilken bestod i att de omtvistade kostnaderna drogs av från exportpriset, dels att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 129–139 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade ålagt dessa företag en orimlig bevisbörda genom att begära att de skulle styrka sina påståenden avseende de begärda justeringarna.

128 Vad gäller punkterna 132 och 133 i den överklagade domen har kommissionen i första hand gjort gällande att det rör sig om argument som Wegochem utvecklade för första gången vid tribunalen. Lagenligheten av ett förvaltningsbeslut ska emellertid bedömas mot bakgrund av de uppgifter som det unionsorgan som fattade beslutet kunde ha tillgång till vid den tidpunkt då beslutet fattades. Även om det skulle antas att tribunalen kunde grunda sig på dessa argument anser kommissionen att de under alla omständigheter saknar fog.

129 Vad gäller kommissionens skyldighet enligt artikel 2.4 sista meningen i antidumpningsavtalet att inte ålägga parterna en orimlig bevisbörda, har kommissionen gjort gällande att det, i och med att den hade lämnat alla uppgifter som den förfogade över avseende den justering som den avsåg att göra och dessa företag trots detta inte hade styrkt sin begäran, var dessa företag som inte hade fullgjort sin bevisbörda. Kommissionen kan således inte anses ha ålagt en orimlig bevisbörda.

130 Kommissionen har anfört att domstolen, i punkt 152 i domen av den 28 april 2022, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen (C‑666/19 P, EU:C:2022:323), redan har slagit fast att det företag som är föremål för antidumpningsundersökningen inte med framgång kan kritisera kommissionen för att inte ha agerat i enlighet med principen om god förvaltningssed och för att ha åsidosatt företagets rätt till försvar genom att ålägga det en orimlig bevisbörda, när kommissionen har lämnat uppgifter om unionstillverkaren till detta företag och detta företag har kunnat kommentera dessa uppgifter.

131 Företagen i Sinopec-koncernen har, med stöd av Wegochem, bestritt denna andra delgrund. De har gjort gällande att tribunalen inte missuppfattade deras synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter vad gäller deras begäran om justering av normalvärdet genom avdrag av de omtvistade kostnader som redan hade dragits av från exportpriset. De har invänt mot att kommissionen, vid konstruktionen av normalvärdet, valde att använda sig av uppgifter om ett turkiskt företags försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, trots att det inte utifrån dessa uppgifter var möjligt att fastställa huruvida dessa kostnader innefattade de omtvistade kostnaderna.

– Domstolens bedömning

132 För det första har kommissionen gjort gällande att tribunalen, i punkt 128 i den överklagade domen missuppfattade de synpunkter som företagen i Sinopec-koncernen lämnat på det slutliga utlämnandet av uppgifter, när den fann att dessa företag hade gjort gällande att det exportpris som kommissionen hade använt inte inkluderade de omtvistade kostnaderna, medan normalvärdet hade konstruerats genom att inkludera försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, vilka ”med all sannolikhet” inbegrep de omtvistade kostnaderna, vilket innebar att jämförelsen inte kunde vara rättvis. I dessa synpunkter gjorde nämnda företag nämligen endast gällande att normalvärdet ”troligen” hade fastställts på grundval av ett leveransvärde och följaktligen inte i ledet ”fritt fabrik”, eftersom det innefattade samtliga försäljningskostnader som rapporterats av den turkiska tillverkaren Ilkalem, vilken kommissionen hade valt för att konstruera normalvärdet.

133 Det ska i detta hänseende påpekas att det av fast rättspraxis framgår att en klagande som gör gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ska ange exakt vilka omständigheter eller bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 28 april 2022, Yieh United Steel/kommissionen, C‑79/20 P, EU:C:2022:305, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

134 Det ska vidare påpekas att kommissionen i den omtvistade förordningen, efter det att den konstaterat att det förelåg ”betydande snedvridningar” i Kina i den mening som avses i artikel 2.6a b i grundförordningen, konstruerade normalvärdet med hjälp av den metod som föreskrivs i artikel 2.6a a i grundförordningen. I förevarande fall ökade kommissionen, såsom framgår av punkt 109 ovan, tillverkningskostnaderna för en exporterande tillverkare etablerad ”i ett lämpligt representativt land”, beräknade på grundval av ”relevanta och lätt tillgängliga” uppgifter, det vill säga de tillverkningskostnader som Ilkalem hade rapporterat, med ett ”icke snedvridet och skäligt” belopp för försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, motsvarande den sistnämnda exporterande tillverkarens försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, samt ett belopp motsvarande vinst.

135 Mot bakgrund av den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 133 ovan, konstaterar domstolen att tribunalen, genom att i punkt 128 i den överklagade domen sammanfatta synpunkterna från företagen i Sinopec-koncernen på det slutliga utlämnandet av uppgifter på så sätt att dessa företag hade gjort gällande att normalvärdet hade konstruerats genom att inkludera försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, vilka ”med all sannolikhet” inbegrep de omtvistade kostnaderna – och även om denna sammanfattning förefaller kunna förbättras – inte uppenbart missuppfattade dessa synpunkter, enligt vilka dessa företag hävdade att normalvärdet ”troligen” hade fastställts på leveransstadiet.

136 För det andra, vad gäller invändningen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 129–139 i den överklagade domen, fann att kommissionen hade ålagt företagen i Sinopec-koncernen en orimlig bevisbörda genom att kräva att de skulle styrka sina påståenden om de begärda justeringarna, ska det inledningsvis understrykas, såsom det har erinrats om i punkt 117 ovan, att det ankommer på den part som begär en justering med avseende på en av de faktorer som avses i artikel 2.10 i grundförordningen att visa att denna faktor kan påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet.

137 När en tillverkare således kräver att normalvärdet ska justeras (i princip nedåt) eller att exportpriserna ska justeras (logiskt sett uppåt) åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för beviljande av en sådan justering är uppfyllda. Motsatsvis ankommer det på kommissionen, när denna institution anser att exportpriset ska justeras nedåt, att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att denna justering är motiverad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 61).

138 Eftersom ordalydelsen i artikel 2.4 i antidumpningsavtalet uttryckligen hänvisar till olikheter som ”bevisligen” påverkar prisernas jämförbarhet, följer det av denna bestämmelse att exportörerna har en skyldighet att på lämpligt sätt motivera de justeringar de begär ska göras för en påstådd olikhet som påverkar prisernas jämförbarhet och att lägga fram bevisning till stöd för dessa begärda justeringar. Om en exportör som begär en justering enbart tillkännager detta, utan att lägga fram någon underbyggd begäran om detta, är detta krav uppenbart inte uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, WTO:s panelrapport av den 2 oktober 2025 i ärendet European Union – Countervailing and anti-dumping duties on stainless steel cold-rolled flat products from Indonesia , WT/DS616/R, punkterna 7.606 och 7.607).

139 I förevarande fall kan det konstateras att det visserligen framgår av punkterna 131–133 i den överklagade domen att Wegochem inför tribunalen utvecklade ett antal argument till stöd för den begäran om justering av normalvärdet som företagen i Sinopec-koncernen hade framställt med avseende på de omtvistade kostnaderna, men att faktum kvarstår att dessa argument inte framfördes av de sistnämnda företagen, inte ens en ansats därtill, under det administrativa förfarandet vid kommissionen.

140 Enligt fast rättspraxis ska dock lagenligheten av ett beslut av kommissionen bedömas mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

141 Frågan huruvida företagen i Sinopec-koncernen i vederbörlig ordning styrkte sin begäran om att normalvärdet skulle justeras, genom att de omtvistade kostnaderna drogs av från normalvärdet, ska följaktligen prövas uteslutande mot bakgrund av deras synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter avseende denna begäran, såsom dessa sammanfattats i punkt 128 i den överklagade domen, utan beaktande av de argument som Wegochem senare utvecklade i detta avseende vid tribunalen.

142 Det framgår emellertid av nämnda punkt 128 i den överklagade domen att det är uppenbart att denna fråga ska besvaras nekande.

143 Av denna punkt framgår nämligen att tribunalen konstaterade att företagen i Sinopec-koncernen, under det administrativa förfarandet, till stöd för deras begäran om justering på så sätt att de omtvistade kostnaderna inte drogs av från exportkostnaderna eller att de drogs av från normalvärdet, endast påstod att ”det exportpris som kommissionen hade använt inte inkluderade de omtvistade kostnaderna, medan normalvärdet hade konstruerats genom att inkludera försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, vilka med all sannolikhet inbegrep de omtvistade kostnaderna, vilket innebar att jämförelsen inte kunde vara rättvis”.

144 Eftersom en sådan begäran om justering inte kan anses grunda sig på en tillräcklig motivering och på vederbörligen framlagd bevisning, finner domstolen att kommissionen inte åsidosatte artikel 2.10 i grundförordningen när den avslog denna begäran i skäl 314 i den omtvistade förordningen, vilket återges i punkt 130 i den överklagade domen, med motiveringen att den hade konstaterat att det inte fanns något som tydde på att de omtvistade kostnaderna ingick i de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som rapporterats av Ilkalem.

145 Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 128 i den överklagade domen, slog fast att det enbart av det påstående som företagen i Sinopec-koncernen framförde, och som avses i denna punkt 128, följde att de således vederbörligen hade motiverat sin begäran om att kommissionen skulle göra justeringar för att säkerställa att jämförelsen mellan exportpriset och normalvärdet var rättvis.

146 Det ska härefter prövas huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 134 och 135 i den överklagade domen, slog fast att det av skäl 314 i den omtvistade förordningen framgick att kommissionen hade ålagt företagen i Sinopec-koncernen en orimlig bevisbörda, eftersom denna institution – med beaktande av att den inte själv hade tillgång till en mer exakt indelning av Ilkalems försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader – inte rimligen kunde kräva att dessa företag skulle styrka sin begäran ytterligare genom att lägga fram mer exakta uppgifter om tredje man än de uppgifter som kommissionen själv förfogade över.

147 Det ska konstateras att det i artikel 2.10 i grundförordningen, i motsats till artikel 2.4 i antidumpningsavtalet, inte preciseras att ”[m]yndigheterna skall informera berörda parter om vilka uppgifter som krävs för att säkerställa en rättvis jämförelse och [att] myndigheterna [inte ska] ställa orimliga beviskrav på dessa parter”.

148 Såsom tribunalen med rätta erinrade om i punkt 129 i den överklagade domen ingår de krav som följer av sistnämnda bestämmelse i antidumpningsavtalet, i den del de avser parternas rätt att i ett administrativt förfarande erhålla de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna delta i förfarandet med full kännedom om saken och tyngden av den bevisbörda som de måste bära, emellertid i de allmänna unionsrättsliga principerna och framför allt i principen om god förvaltningssed, som även fastställts i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

149 Det är riktigt att ett konstruerat normalvärde som kommissionen beräknat genom att tillämpa den metod som föreskrivs i artikel 2.6a a i grundförordningen, såsom den gjorde i den omtvistade förordningen, omfattar bland annat ett icke snedvridet och skäligt belopp avseende försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som rapporterats av en exporterande tillverkare som är etablerad i ett lämpligt representativt land.

150 Av detta följer, när normalvärdet har konstruerats på detta sätt, att en exporterande tillverkare som är föremål för en antidumpningsundersökning och som under undersökningens gång avser att begära en justering nedåt av normalvärdet för att beakta vissa kostnader, såsom de omtvistade kostnaderna, med motiveringen att dessa kostnader ingår i de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som utgör en del av normalvärdet, för att underbygga sin begäran är helt beroende av de uppgifter som företaget i det berörda tredjelandet har lämnat i detta avseende, och som kommissionen har vidarebefordrat till den exporterande tillverkaren, varvid det står klart att kommissionen i princip inte heller har tillgång till dessa uppgifter.

151 I ett sådant sammanhang kan det inte krävas att den som begär en justering ska lägga fram övertygande bevis för att justeringen är välgrundad utan att det innebär att denne därmed åläggs att förete bevisning som är omöjlig att lägga fram eller, åtminstone, att denne åläggs en orimlig bevisbörda. I detta särskilda sammanhang ska således principerna om bevisbördan i fråga om justeringar anpassas på så sätt att den som begär justeringen är skyldig att åtminstone lägga fram ett prima facie -bevis för att det finns fog för att göra den begärda justeringen. Om den som begär en justering under undersökningens gång och i god tid lägger fram sådan prima facie -bevisning, ankommer det på kommissionen att fortsätta undersökningen i en anda av dialog och samarbete med den som begär justeringen och att göra varje rimlig ansträngning för att, så långt det är möjligt och med beaktande av de bindande tidsfrister som föreskrivs i grundförordningen för att avsluta undersökningen, lämna de uppgifter som denne behöver för att utan onödigt dröjsmål kunna styrka sin begäran.

152 De argument som Wegochem anförde vid tribunalen, vilka nämns i punkterna 132 och 133 i den överklagade domen, skulle således ha kunnat beaktas såsom ett sådant prima facie -bevis för att de omtvistade kostnaderna inkluderades i de försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader som Ilkalem hade rapporterat, om dessa argument hade framförts av företagen i Sinopec-koncernen under undersökningens gång och inte, som i förevarande fall, för första gången vid tribunalen av nämnda intervenient.

153 Eftersom företagen i Sinopec-koncernen inte lade fram någon sådan prima facie -bevisning under kommissionens undersökning och i god tid, kan det inte anses att kommissionen inte agerade i enlighet med principen om god förvaltningssed och åsidosatte rätten till försvar genom att ålägga dessa företag en orimlig bevisbörda.

154 Mot bakgrund av dessa överväganden ska överklagandet bifallas även såvitt avser den andra grundens andra del, vilket innebär att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra grunden i dess helhet.

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen

155 Genom den tredje grunden, som består av två delar, har kommissionen ifrågasatt punkterna 65–113 i den överklagade domen, i den del tribunalen där felaktigt slog fast att kommissionen hade åsidosatt artikel 2.10 i) i grundförordningen och att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den, i den omtvistade förordningen, slog fast att Sinopec Central-China hade utfört liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis och följaktligen justerade exportpriset nedåt i enlighet med denna bestämmelse.

Den första delgrunden

– Parternas argument

156 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen, åsidosatte artikel 2.10 i) i grundförordningen, eftersom tribunalen – i stället för att pröva huruvida kommissionen med giltig verkan kunde göra en justering enligt denna bestämmelse på grundval av samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China hade agerat på samma villkor som en handlare som arbetade på provisionsbasis – kontrollerade huruvida kommissionen hade lagt fram samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China inte kunde anses agera i egenskap av intern försäljningsavdelning.

157 Genom detta förfaringssätt åsidosatte tribunalen principen om bevisbördan avseende den justering som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen, såsom den följer av domstolens praxis.

158 Såsom framgår av skälen 372 och 373 i den omtvistade förordningen fullgjorde kommissionen emellertid i förevarande fall i vederbörlig ordning den bevisbörda som ålåg den enligt denna princip, vilket innebär att det ankom på företagen i Sinopec-koncernen att visa att denna justering inte var motiverad.

159 Företagen i Sinopec-koncernen har inledningsvis gjort gällande att den tredje grundens första del inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen i sitt överklagande inte med precision har angett vilka punkter i den överklagade domen som den bestrider inom ramen för denna delgrund.

160 I sak har de bland annat gjort gällande att de slutsatser som tribunalen drog i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen uppenbart är förenliga med såväl domstolens fasta praxis avseende den bevisbörda som gäller när en justering begärs enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen som med ordalydelsen i denna bestämmelse.

– Domstolens bedömning

161 Domstolen ogillar inledningsvis det avvisningsyrkande som företagen i Sinopec-koncernen har framställt, vilket grundar sig på att kommissionen i sitt överklagande inte med precision har angett vilka punkter i den överklagade domen som den avser att bestrida inom ramen för den tredje grundens första del.

162 Denna delgrund riktar sig nämligen mot punkterna 69 och 70 i den överklagade domen. I dessa punkter underkände tribunalen kommissionens argument om att det finns en ”allmän regel” enligt vilken en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen i princip ska göras så snart ett företag har bildat ett närstående handelsföretag som ska ta hand om dess exportförsäljning, varvid denna allmänna regel innebär att bevisbördan kastas om.

163 I sak kan det konstateras att nämnda allmänna regel saknar stöd i domstolens praxis, vilken tribunalen för övrigt med rätta erinrade om i punkterna 65–67 i den överklagade domen och med stöd av vilken den drog slutsatserna i punkterna 68–70 i den domen.

164 Domstolen har i denna praxis slagit fast att det, när kommissionen anser att exportpriset ska justeras nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en tillverkare fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer på denna institution att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att detta villkor är uppfyllt (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

165 Av detta följer att det, för det fall kommissionen har lagt fram samstämmiga indicier som pekar på att en distributör som står en tillverkare nära utövar funktioner som liknar dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer på denna distributör eller denna tillverkare att styrka att en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen inte är berättigad, exempelvis genom att visa att de bildar en enda ekonomisk enhet. Dessa ekonomiska aktörer kan för detta ändamål bland annat styrka att de inte agerar självständigt och att de är knutna till varandra genom ett kompensationsarrangemang (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 85).

166 Mot denna bakgrund gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann, i punkt 68 i den överklagade domen, att kommissionen, för att kunna göra den justering som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen, måste lägga fram samstämmiga indicier som visar att justeringen var motiverad och, i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen, att kommissionen således inte kunde åberopa en allmän regel enligt vilken en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen i princip ska göras så snart ett företag har bildat ett närstående handelsföretag som ska ta hand om dess exportförsäljning.

167 I den mån kommissionen tycks klandra tribunalen för att ha begränsat sig till att pröva huruvida kommissionen hade lagt fram samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China inte var en intern försäljningsavdelning och således underlät att pröva huruvida detta bolag utövade funktioner som liknar dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis, kan detta argument inte godtas, eftersom tribunalen, såsom framgår av punkterna 88, 111 och 112 i den överklagade domen, gjorde denna prövning.

168 Överklagandet kan således inte vinna bifall på den första delen av den tredje grunden.

Den andra delgrunden

169 Genom den tredje grundens andra del har kommissionen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i flera avseenden vid prövningen, i punkterna 80–113 i den överklagade domen, av de fem faktorer som räknas upp i punkt 80 i den överklagade domen och som kommissionen hade hänvisat till i den omtvistade förordningen såsom samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China inte kunde anses ha agerat i egenskap av en intern försäljningsavdelning och som därmed motiverade en justering nedåt av exportpriset enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen.

– Parternas argument

170 Genom den andra delgrunden har kommissionen först gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den gjorde en separat bedömning av var och en av dessa fem faktorer utifrån deras individuella innebörd och inte i egenskap av faktorer som återspeglar det verkliga ekonomiska förhållandet mellan den berörda tillverkaren och den närstående distributören. Tribunalen beaktade således inte samtliga relevanta faktorer och gjorde således inte någon helhetsbedömning av dessa faktorer, vilket dock krävs enligt rättspraxis.

171 Kommissionen invänder vidare mot tribunalens bedömning av var och en av dessa faktorer.

172 När det gäller den första faktorn, det vill säga den omständigheten att Sinopec Central-China letade upp kunder och etablerade kontakter med dem, har kommissionen gjort gällande att detta, i motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 82–84 i den överklagade domen, är en relevant faktor för att visa att artikel 2.10 i) i grundförordningen är tillämplig.

173 När det gäller den andra faktorn, det vill säga den omständigheten att tillverkaren Sinopec Chongqing hade bedrivit direkt exportförsäljning, anser kommissionen att tribunalen, när den prövade denna faktor genom att undersöka omfattningen av direktförsäljningsvolymerna, inte tillämpade det lämpliga kriteriet för att bedöma denna bevisfaktor och således underlät att beakta dels att den aktuella direktförsäljningen var ”verklig försäljning”, såsom anges i skäl 368 i den omtvistade förordningen, dels att fakturorna avseende denna försäljning utfärdades av Sinopec Chongqing.

174 När det gäller den tredje faktorn, det vill säga den omständigheten att tillverkarna Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia bedrev direktförsäljning i Kina, har kommissionen först påpekat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den medgav att denna omständighet kunde visa att dessa bolag hade den struktur som krävdes för att sälja sina produkter utan att använda sig av tjänster som erbjöds av Sinopec Central-China eller andra, eventuellt icke närstående, bolag. Den har härefter gjort gällande att tribunalen däremot gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den därefter på ett motsägelsefullt sätt slog fast att denna faktor saknade relevans, med motiveringen – vilken enligt kommissionen inte är styrkt och rent spekulativ – att en exporterande tillverkare kan använda sig av olika bolag, närstående eller icke närstående, eller av olika interna försäljningsavdelningar vad gäller exportförsäljningen respektive försäljningen på den inhemska marknaden.

175 När det gäller den fjärde faktorn, det vill säga den omständigheten att Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia hade kostnader för sin försäljning på den kinesiska inhemska marknaden och, när det gäller Sinopec Chongqing, för dess direkta exportförsäljning till Förenta staterna, har kommissionen hävdat att den hade visat att den andra och den tredje faktorn avseende denna försäljning var relevanta, varför detsamma borde gälla den fjärde faktorn.

176 När det slutligen gäller den femte faktorn, det vill säga den omständigheten att Sinopec Central-China även saluförde produkter som köpts från andra tillverkare än Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia, har kommissionen gjort gällande att tribunalen felaktigt avvek från domstolens praxis, i den mån den fokuserade på en enda omständighet, nämligen omfattningen av försäljningen av produkter som härrörde från inköp från andra tillverkare, för att utesluta dess relevans. Omfattningen av denna försäljning är emellertid endast ett av de talrika övriga bevis som åberopats av kommissionen för att visa att Sinopec Central-China fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

177 Wegochem har inledningsvis gjort gällande att det är uppenbart att denna delgrund inte kan tas upp till prövning, eftersom kommissionen genom denna delgrund har invänt mot tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att göra gällande, och än mindre visa, att det skett en missuppfattning av bevisningen i den mening som avses i domstolens praxis.

178 Företagen i Sinopec-koncernen har, med stöd av Wegochem, bestritt de argument som kommissionen har anfört, även vad gäller var och en av de fem faktorer som avses i punkt 80 i den överklagade domen.

– Domstolens bedömning

179 Av domstolens praxis framgår att frågan huruvida tribunalen tillämpade korrekt rättsregel när den bedömde bevisningen är en rättsfråga, vilken som sådan kan åberopas i ett mål om överklagande (dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

180 Vidare utgör det också en rättsfråga huruvida de faktorer som kommissionen beaktat för att avgöra om en handlare fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, i den mening som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen, är relevanta för tillämpningen av denna bestämmelse och, om så är fallet, vilket bevisvärde dessa faktorer har.

181 Med förbehåll för att vissa av kommissionens argument eventuellt inte kan tas upp till prövning, kan den tredje grundens andra del, i motsats till vad Wegochem har gjort gällande, tas upp till prövning i sin helhet.

182 I sak kan det, vad gäller denna andra delgrund, noteras att det i artikel 2.10 i) i grundförordningen föreskrivs att en justering ska göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga. I det andra stycket i denna bestämmelse preciseras att begreppet ”provisioner” ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

183 I förevarande fall gjorde kommissionen, i den omtvistade förordningen, en justering med stöd av artikel 2.10 i andra stycket i grundförordningen.

184 Såsom generaladvokaten har erinrat om i punkt 162 i sitt förslag till avgörande var syftet med att infoga andra stycket i artikel 2.10 i) i grundförordningen att, i enlighet med institutionernas fasta praxis, specificera att sådana justeringar även bör göras när de berörda parterna inte agerar i egenskap av uppdragsgivare och agent, men når samma ekonomiska resultat genom att agera som säljare och köpare

185 Enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen ska justeringar således göras inte bara för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga, utan också för handlarnas pålägg för produkten, om de fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

186 Det framgår av domstolens praxis avseende denna bestämmelse att kommissionen, med hänsyn till kravet på en bedömning som beaktar det verkliga ekonomiska förhållandet mellan tillverkaren och den närstående distributören, måste beakta samtliga relevanta faktorer som gör det möjligt att fastställa huruvida distributören utövar samma funktioner som en integrerad försäljningsavdelning hos denna tillverkare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 43).

187 Det är, såsom kommissionen har gjort gällande, riktigt att denna rättspraxis uttryckligen kräver att det ska göras en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktorer för att bedöma huruvida en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen är motiverad, och det måste konstateras att tribunalen i den överklagade domen gjorde en sådan helhetsbedömning.

188 Efter det att tribunalen, i punkterna 82–111 i den överklagade domen, hade prövat var och en av de fem faktorer som kommissionen hade lagt fram i den omtvistade förordningen i syfte att visa att en sådan justering var motiverad, gjorde tribunalen nämligen, i punkt 112 i den överklagade domen, en helhetsbedömning av dessa fem faktorer. Den drog därvid slutsatsen att den andra och den tredje faktorn, vilka enligt tribunalen var de enda relevanta, inte räckte för att utgöra en rad samstämmiga indicier som visade att Sinopec Central-China fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis eller som hindrade att detta bolag tillerkändes ställning som en intern försäljningsavdelning.

189 När det gäller kommissionens olika invändningar mot tribunalens bedömning av var och en av de fem faktorer som anges i punkt 80 i den överklagade domen, ska det inledningsvis, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 188 i sitt förslag till avgörande, konstateras att tribunalens helhetsbedömning av dessa fem omständigheter nödvändigtvis skulle vara felaktig om det efter prövningen av dessa invändningar skulle konstateras att tribunalen felaktigt bortsåg från den första, den fjärde och/eller den femte faktorn på grund av att den ansåg att de saknade relevans.

190 När det gäller den första faktorn, det vill säga den omständigheten att Sinopec Central-China letade upp kunder och etablerade kontakter med dem, konstaterar domstolen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att denna faktor inte var relevant för att visa att en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen var motiverad enbart av det skälet, som anförts av företagen i Sinopec-koncernen, att uppsökandet av kunder och etableringen av kontakter med dessa var verksamheter som kunde utövas såväl av en oberoende handlare som av en intern försäljningsavdelning.

191 Även om denna faktor, såsom generaladvokaten likaledes har påpekat i punkterna 192–194 i sitt förslag till avgörande, visserligen inte är avgörande för att visa att den närstående distributören fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, rör det sig ändå uppenbart om en relevant faktor som, i förekommande fall, kan ha en viss betydelse för att styrka detta.

192 Detta stöds av den gängse tolkningen av begreppet handelsagent. Detta begrepp är till exempel definierat i artikel 1.2 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150), där en handelsagent anges vara en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning.

193 Det följer av denna definition att uppsökandet av kunder och etableringen av kontakter med dessa utgör en karaktäristisk funktion för en handelsagent som arbetar på provisionsbasis.

194 Dessutom har tribunalen, i domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437, punkterna 79 och 80), redan med rätta slagit fast att en verksamhet som består i att saluföra produkter, säkerställa kontakter med befintliga och potentiella kunder, begära in och ta emot beställningar, förhandla om försäljning, utfärda fakturor, organisera transporter och försäkringar för kunderna, ombesörja service efter försäljningen och stå risken för att kunderna inte uppfyller sina förpliktelser, utgör funktioner som kan likställas med dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis.

195 Den andra faktorn som avses i punkt 80 i den överklagade domen avser den omständigheten att tillverkaren Sinopec Chongqing genomförde direkt exportförsäljning till Förenta staterna.

196 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att en tillverkare som är etablerad i ett tredjeland fakturerar en del av sin exportförsäljning direkt är en relevant faktor som kommissionen kan beakta och att ju större andelen sådan direktförsäljning är, desto svårare är det att hävda att den närstående distributören utför samma funktioner som en intern försäljningsavdelning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 49).

197 Av detta följer att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, tillämpade rätt kriterium för att bedöma denna bevisning, när den undersökte omfattningen av de aktuella direktförsäljningsvolymerna.

198 Det ska dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 196 i sitt förslag till avgörande, konstateras att kommissionen inte har åberopat någon specifik felaktig rättstillämpning som tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till vid sin bedömning av denna faktor i punkterna 85–94 i den överklagade domen, utan i själva verket försöker få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, när den gör gällande att tribunalen underlät att koppla uppskattningen av denna direkta exportförsäljning till en analys av denna försäljnings relevans för det ekonomiska förhållandet mellan Sinopec Chongqing och Sinopec Central-China.

199 Domstolen är emellertid inte behörig att göra en sådan ny bedömning av de faktiska omständigheterna inom ramen för ett överklagande, såvida det inte görs gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheter eller den bevisning som lagts fram för den, såsom framgår av den fasta rättspraxis som anges i punkt 133 ovan.

200 I förevarande fall har kommissionen varken åberopat eller visat att det föreligger en sådan missuppfattning.

201 Av detta följer att kommissionens invändningar mot tribunalens bedömning av den andra av de fem faktorer som avses i punkt 80 i den överklagade domen inte kan tas upp till prövning.

202 Den tredje av dessa faktorer avser den omständigheten att Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia bedrev direktförsäljning i Kina. Tribunalen konstaterade, i punkterna 97–99 i den överklagade domen, att denna försäljning kunde visa att dessa bolag förfogade över den ”struktur som krävdes för att sälja sina produkter utan att använda sig av tjänster som erbjöds av Sinopec Central-China eller andra eventuellt icke-närstående bolag”, men att det, såsom företagen i Sinopec-koncernen hade gjort gällande, inte kunde uteslutas att en exporterande tillverkare beslutar att använda sig av olika bolag (närstående eller icke närstående sådana) eller olika interna försäljningsavdelningar för sin exportförsäljning och sin försäljning på den inhemska marknaden. Tribunalen fann därför att den tredje faktorn inte kunde anses utgöra ett indicium som kunde hindra att Sinopec Central-China tillerkändes status som intern försäljningsavdelning.

203 I motsats till vad kommissionen har gjort gällande är denna bedömning varken motsägelsefull eller bristfälligt motiverad.

204 Det förhållandet att en exporterande tillverkare inom sin organisation förfogar över interna försäljningsstrukturer som ansvarar för försäljningen på den inhemska marknaden utgör nämligen inte nödvändigtvis ett indicium för att dessa strukturer är inblandade i exportförsäljningen.

205 Denna bedömning påverkas inte heller av kommissionens argument att tribunalen gjorde en bedömning som var isolerad från sammanhanget kring Sinopec Central-Chinas försäljning och att den, om den hade beaktat detta sammanhang, med nödvändighet skulle ha dragit slutsatsen att även om de båda berörda exporterande tillverkarna hade försäljningsavdelningar som också kunde ta hand om exportmarknaderna, så agerade Sinopec Central-China, som även hade en egen försäljning på hemmamarknaden, som en självständig kommersiell enhet och inte som en intern försäljningsavdelning.

206 Förutom att denna sistnämnda slutsats framstår som spekulativ och inte styrkt, kräver den, under alla omständigheter, att det görs en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte omfattas av domstolens behörighet inom ramen för ett överklagande, såvida inte en missuppfattning har gjorts gällande och visats, vilket inte är fallet i förevarande mål.

207 När det gäller den fjärde faktorn som nämns i punkt 80 i den överklagade domen, vilken avser att Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia bar försäljningskostnader för sin försäljning på den kinesiska inhemska marknaden och, när det gäller Sinopec Chongqing, för dess direkta exportförsäljning till Förenta staterna, har kommissionen gjort gällande att den har visat att den andra och den tredje faktorn avseende denna försäljning var relevanta, varför detsamma gäller den fjärde faktorn.

208 Detta argument kan inte godtas. Det följer nämligen av övervägandena ovan att kommissionen utan framgång har invänt mot de skäl i den överklagade domen i vilka tribunalen fann att den andra och den tredje faktorn inte var relevanta för att visa att Sinopec Central-China fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis och att de inte heller utgjorde indicier som hindrade att Sinopec Central-China kunde tillerkännas ställning som en intern försäljningsavdelning.

209 När det gäller den femte faktorn, som avsåg att Sinopec Central-China även handlade med produkter som tillverkats av andra tillverkare än Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia, fann tribunalen i punkt 111 i den överklagade domen att denna faktor ”inte är relevant för att visa att Sinopec Central-China fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis”.

210 Tribunalen grundade denna slutsats först och främst på övervägandet i punkt 108 i den överklagade domen, enligt vilket kommissionen – eftersom den hade medgett att den inte hade bedömt hur stor andel av Sinopec Central-Chinas totala omsättning som härrörde från försäljning av produkter, oavsett typ, som detta bolag hade köpt från andra bolag än Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia – inte med framgång kunde göra gällande den femte faktorn som ett relevant indicium för att tillverkaren och den närstående distributören inte utgjorde en enda ekonomisk enhet.

211 Såsom generaladvokaten med rätta har påpekat i punkt 204 i sitt förslag till avgörande innehåller detta övervägande en felaktig rättstillämpning.

212 Domstolen har nämligen slagit fast att det vid bedömningen av om en tillverkare och dennes närstående distributör utgör en enda ekonomisk enhet är avgörande att beakta det verkliga ekonomiska förhållandet mellan denna tillverkare och denna distributör. Med hänsyn till kravet på en bedömning som avspeglar detta verkliga ekonomiska förhållande, är kommissionen skyldig att beakta samtliga relevanta faktorer som gör det möjligt att fastställa huruvida distributören utövar samma funktioner som en integrerad försäljningsavdelning hos denna tillverkare (se, analogt, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 42 och 43).

213 Eftersom kommissionen, enligt denna rättspraxis, är skyldig att beakta ”samtliga relevanta faktorer” vid prövningen av huruvida den närstående distributören, mot bakgrund av det verkliga ekonomiska förhållandet mellan tillverkaren och den närstående distributören, utövar de funktioner som utförs av en försäljningsavdelning som är integrerad i tillverkarens organisation, utgjorde Sinopec Central-Chinas försäljning av de produkter som berördes av undersökningen, det vill säga polyvinylalkoholer, vilka tillverkats av andra tillverkare än Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia, i motsats till vad tribunalen slog fast, en relevant faktor som kommissionen hade rätt att beakta vid denna bedömning.

214 Tribunalens beslut i punkt 111 i den överklagade domen, enligt vilket den femte faktorn saknade relevans, grundar sig emellertid även på andra skäl, som skiljer sig från dem som anges i punkt 108 i den överklagade domen. Dessa skäl finns i punkterna 109 och 110 i samma dom.

215 I punkt 109 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att Sinopec Central-Chinas omsättning avseende dess försäljning av polyvinylalkoholer härrörde från de polyvinylalkoholer detta bolag nästan uteslutande hade köpt av Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia, medan endast 2 procent av dessa inköp hade skett från andra tillverkare. I punkt 110 i den överklagade domen fann tribunalen vidare att relevansen av den omständigheten att volymen av Sinopec Central-Chinas inköp av polyvinylalkoholer från andra tillverkare hade motsvarat 10 procent av den totala volym polyvinylalkoholer som Sinopec Central-China hade exporterat till unionen under undersökningsperioden, mellan den 1 juli 2018 och den 30 juni 2019, påverkades av den omständigheten att de polyvinylalkoholer som Sinopec Central-China hade köpt från andra tillverkare inte hade exporterats till unionen, utan hade sålts till ett närstående bolag i Kina.

216 Såsom det har erinrats om i punkterna 212 och 213 ovan är kommissionen skyldig att beakta ”samtliga relevanta faktorer” för att, med hänsyn till det verkliga ekonomiska förhållandet mellan tillverkaren och den närstående distributören, avgöra huruvida den närstående distributören utövar de funktioner som utförs av en försäljningsavdelning som är integrerad i tillverkarens organisation.

217 Andelen av den närstående distributörens försäljning avseende produkter som härrör från icke närstående tillverkare är för övrigt en potentiellt viktig faktor som kommissionen har rätt att beakta när den avgör huruvida denna distributör och den närstående tillverkaren utgör en enda ekonomisk enhet. Ju större andelen sådan försäljning av produkter som härrör från icke närstående tillverkare är, desto svårare är det dessutom att hävda att den närstående distributören utövar samma funktioner som en intern försäljningsavdelning inom den närstående tillverkarens organisation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 48 och 49).

218 Följaktligen gjorde sig tribunalen skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 111 och 112 i den överklagade domen, fann att det av punkterna 109 och 110 i den domen följde att den femte faktorn inte var relevant för att visa att Sinopec Central-China fyllde liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

219 Även om bevisvärdet av denna omständighet visserligen skulle kunna visa sig vara begränsat, till exempel på grund av Sinopec Central-Chinas relativt låga försäljningsvolym av polyvinylalkoholer som köpts av andra tillverkare, är en sådan omständighet i princip en relevant och potentiellt viktig faktor för att avgöra huruvida den närstående distributören utövar samma funktioner som en intern försäljningsavdelning inom tillverkarens organisation eller, tvärtom, fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

220 Av detta följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den andra delen av den tredje grunden.

221 Överklagandet ska således bifallas såvitt avser de två första grunderna och den tredje grundens andra del.

222 Den överklagade domen ska således upphävas i den del den innebär att talan vid tribunalen bifalls såvitt avser den andra invändning som framförts inom ramen för den tredje grunden samt såvitt avser de två första delarna av den andra grunden och i den del den omtvistade förordningen följaktligen ogiltigförklaras i den mån som anges i punkt 1 i domslutet i den domen.

Prövning av anslutningsöverklagandet

223 Företagen i Sinopec-koncernen har genom sitt anslutningsöverklagande invänt mot punkterna 141–159 i den överklagade domen, i vilka tribunalen underkände den första invändningen i den andra grundens tredje del i första instans, genom vilken de anfört att kommissionen rättsstridigt hade justerat normalvärdet uppåt med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen för att beakta den icke återbetalningsbara mervärdesskatt som ingick i exportpriset.

224 Företagen i Sinopec-koncernen har anfört fyra grunder till stöd för sitt anslutningsöverklagande. Den första grunden avser ett åsidosättande av inledningen av artikel 2.10 i grundförordningen och artikel 2.10 k i grundförordningen. Genom den andra grunden har de gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 2.6a i grundförordningen, när den fann att denna bestämmelse syftar till att ”ersätta” den berörda produktens pris på den inhemska marknaden. Genom den tredje grunden har de åberopat att tribunalen missuppfattade bevisningen, när den felaktigt slog fast att kommissionen faktiskt hade visat att det var nödvändigt att göra en justering med anledning av den icke återbetalningsbara mervärdesskatten. Den fjärde grunden avser att den överklagade domen omintetgör motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig.

Huruvida anslutningsöverklagandet kan tas upp till prövning

Parternas argument

225 Kuraray har i huvudsak gjort gällande att anslutningsöverklagandet ska avvisas i sin helhet, eftersom företagen i Sinopec-koncernen, genom sina grunder, inte har bestritt att det var nödvändigt att kommissionen gjorde en justering för att beakta den icke återbetalningsbara mervärdesskatten och på detta sätt säkerställa en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset. I avsaknad av ett sådant bestridande och av bevis för att företagen i Sinopec-koncernen har ett intresse av att deras grunder bifalls, kan anslutningsöverklagandet inte tas upp till sakprövning. Under dessa omständigheter saknar dessa företag nämligen helt berättigat intresse av att få saken prövad.

226 Kommissionen har för sin del gjort gällande att de argument som företagen i Sinopec-koncernen har anfört till stöd för sitt anslutningsöverklagande är verkningslösa, eftersom anslutningsöverklagandet inte riktar sig mot punkterna 160–164 i den överklagade domen, och särskilt mot punkt 160 i den domen. Eftersom dessa punkter inte har bestritts påverkar anslutningsöverklagandet nämligen, även om det bifölls, inte den justering uppåt av normalvärdet som gjordes i den omtvistade förordningen för att säkerställa en rättvis jämförelse i den mening som avses i artikel 2.10 i grundförordningen.

Domstolens bedömning

227 För det första har företagen i Sinopec-koncernen, i sitt anslutningsöverklagande, gjort gällande att kommissionen inte visade att villkoren i artikel 2.10 k i grundförordningen var uppfyllda och att tribunalen inte vederbörligen motiverade varför en justering uppåt av normalvärdet var nödvändig enligt denna bestämmelse. Om domstolen skulle godta denna argumentation, skulle detta klart innebära ett intresse för dessa företag, eftersom det skulle kunna leda till en minskning av deras dumpningsmarginal.

228 I motsats till vad Kuraray har gjort gällande kan anslutningsöverklagandet således tas upp till prövning.

229 För det andra, vad gäller kommissionens argument att de grunder som åberopats till stöd för anslutningsöverklagandet är verkningslösa, eftersom företagen i Sinopec-koncernen inte även hänvisade till punkterna 160–164 i den överklagade domen, konstaterar domstolen att tribunalen, såsom framgår av punkt 160 i den överklagade domen, i dessa punkter bemötte den invändning som dessa företag gjorde gällande i första instans för det fall det skulle slås fast att det var nödvändigt att kommissionen gjorde en justering i enlighet med artikel 2.10 b i grundförordningen.

230 Eftersom företagen i Sinopec-koncernen i sitt anslutningsöverklagande just och endast har kritiserat tribunalens avgörande, såvitt den fann att kommissionen hade styrkt att en sådan justering var nödvändig, innebär inte den omständigheten att punkterna 160–164 i den överklagade domen inte har bestritts att de grunder som åberopats till stöd för deras anslutningsöverklagande är verkningslösa.

Prövning i sak

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen och artikel 2.10 k i samma förordning

– Parternas argument

231 Genom den första grunden för anslutningsöverklagandet, som avser punkterna 157–159 i den överklagade domen, har företagen i Sinopec-koncernen gjort gällande att tribunalen åsidosatte den princip som slagits fast i fast rättspraxis, enligt vilken bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i grundförordningen ska göras åvilar den som önskar göra dessa justeringar gällande. Först ändrade tribunalen nämligen den rättsliga grunden för justeringen för icke återbetalningsbar mervärdesskatt genom att ex officio ersätta artikel 2.10 b i grundförordningen, vilken kommissionen hade angett som rättslig grund i den omtvistade förordningen, med artikel 2.10 k i grundförordningen, och därefter fann den att villkoren för att tillämpa artikel 2.10 k i grundförordningen var uppfyllda i förevarande fall.

232 Tribunalens roll är emellertid begränsad till att pröva om kommissionens akter är lagenliga, och inte att korrigera rättsliga fel som kommissionen har begått.

233 Företagen i Sinopec-koncernen har gjort gällande att berättigandet av deras grund inte påverkas av skälen i punkterna 153–156 i den överklagade domen, vilka avser frågan huruvida kommissionen visade att villkoren i artikel 2.10 b i grundförordningen var uppfyllda och inte den separata frågan huruvida villkoren för en justering enligt artikel 2.10 k i denna förordning var uppfyllda.

234 Följaktligen ska tribunalens slutsatser i punkterna 158 och 159 i den överklagade domen upphävas.

235 Kommissionen har, med stöd av Kuraray, bestritt de argument som företagen i Sinopec-koncernen har utvecklat inom ramen för sin första grund.

236 Det följer av punkt 153 i den överklagade domen, vilken innehåller en sammanfattning av kommissionens konstateranden till följd av dess undersökning avseende det kinesiska systemet med partiell återbetalning av mervärdesskatt på export, samt av slutsatserna i punkterna 155 och 156 i den domen, att kommissionen, enligt tribunalen, obestridligen hade lagt fram bevisning för att olikheter avseende andra faktorer än de som anges i artikel 2.10 a–j i grundförordningen, det vill säga olikheter avseende icke återbetalningsbar mervärdesskatt, påverkade prisernas jämförbarhet. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning, när den i punkt 158 i den överklagade domen drog slutsatsen att en justering enligt artikel 2.10 k i nämnda förordning var motiverad.

– Domstolens bedömning

237 Det ska inledningsvis påpekas att företagen i Sinopec-koncernen inte har bestritt tribunalens slutsats i punkterna 154–156 i den överklagade domen, enligt vilken kommissionen hade styrkt att det var nödvändigt att justera normalvärdet uppåt för att säkerställa en rättvis jämförelse med hänsyn till att exportpriset inkluderade ett belopp som motsvarade icke återbetalningsbar mervärdesskatt, medan normalvärdet hade konstruerats exklusive mervärdesskatt.

238 De har däremot invänt mot att tribunalen, i punkt 157 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade grundat sig på en felaktig rättslig grund när den med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen justerade normalvärdet uppåt med ett belopp motsvarande den icke återbetalningsbara mervärdesskatten, men att detta fel inte hade någon avgörande betydelse för kommissionens bedömning, eftersom denna justering kunde göras med giltig verkan med stöd av artikel 2.10 k i nämnda förordning.

239 Tribunalen gjorde sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den drog den slutsatsen.

240 Tribunalen hade fog för att, i punkt 157 i den överklagade domen, slå fast att artikel 2.10 k i grundförordningen – där det föreskrivs att en justering får göras för olikheter avseende andra faktorer som inte anges i artikel 2.10 a–j i grundförordningen om det påvisas att dessa olikheter påverkar prisernas jämförbarhet på sätt som krävs enligt denna punkt, särskilt om kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av olikheterna avseende dessa faktorer – medförde att kommissionen kunde göra den berörda justeringen i syfte att återställa symmetrin mellan den berörda produktens normalvärde och exportpris och säkerställa en rättvis jämförelse mellan dessa båda värden.

241 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fann att villkoret för att tillämpa artikel 2.10 k i grundförordningen, enligt vilket den som begär justeringen ska visa att de olikheter som avses i denna bestämmelse påverkar prisernas jämförbarhet, var uppfyllt i förevarande fall.

242 Det är visserligen riktigt att tribunalen i punkt 158 i den överklagade domen tycks ha ansett att formuleringen ”särskilt om kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av [dessa olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet]” i artikel 2.10 k i grundförordningen skulle förstås så, att den föreskrev ett ”andra villkor” för tillämpning av denna bestämmelse som också var uppfyllt i förevarande fall.

243 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 233 i sitt förslag till avgörande rör det sig emellertid inte om ett ytterligare villkor, utan om en situation där villkoret att det ska påvisas att den aktuella olikheten påverkar prisernas jämförbarhet är uppfyllt.

244 Såsom framgår av uttrycket ”särskilt” rör det sig nämligen inte om ett villkor som ska vara uppfyllt varje gång en justering övervägs enligt artikel 2.10 k i grundförordningen, utan endast om en situation i vilken en sådan justering kan göras, eftersom det i ett sådant fall måste anses att det har visats att det föreligger olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet.

245 Om artikel 2.10 k i grundförordningen skulle tolkas på ett annat sätt, skulle denna bestämmelse inte vara tillämplig när normalvärdet, såsom i förevarande fall, inte beräknas på grundval av försäljning på hemmamarknaden, utan konstrueras på grundval av tillverkningskostnader. Eftersom denna bestämmelse utgör en restkategori av andra fall – i vilka en justering kan göras – än de som uttryckligen anges i leden a–j i artikel 2.10, skulle detta leda till att ingen justering skulle kunna göras trots att det finns en olikhet som påverkar prisernas jämförbarhet och förhindrar en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet, i strid med det krav som följer av inledningen av artikel 2.10.

246 En annan tolkning skulle för övrigt vara oförenlig med den princip som domstolen redan har erinrat om i punkt 110 ovan, enligt vilken skyldigheten att göra en rättvis jämförelse är tillämplig i alla antidumpningsundersökningar, oberoende av vilken metod som används för att fastställa normalvärdet, även när normalvärdet har konstruerats, såsom i förevarande fall.

247 Av detta följer, i motsats till vad företagen i Sinopec-koncernen har påstått, att det inte av artikel 2.10 k i grundförordningen går att utläsa att den justering som föreskrivs där inte är tillämplig när normalvärdet har konstruerats med tillämpning av artikel 2.6a i denna förordning, eftersom ett sådant konstruerat normalvärde innebär att det faktiska priset på hemmamarknaden inte beaktas.

248 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 235 i sitt förslag till avgörande gäller vidare – i en situation där en justering är nödvändig för att säkerställa en rättvis jämförelse, i den mening som avses i den inledande delen av artikel 2.10 i grundförordningen, och det har fastställts att de konstaterade olikheterna påverkar prisernas jämförbarhet, såsom krävs enligt artikel 2.10 k i denna förordning – att ett sådant fel med avseende på klassificeringen av justeringen som kommissionen gjorde i den omtvistade förordningen, genom att motivera justeringen med stöd av artikel 2.10 b i grundförordningen, är av rent formell karaktär, eftersom det i dessa två bestämmelser föreskrivs ett identiskt tillämpningsvillkor, nämligen att det ska visas att det föreligger en olikhet som påverkar prisernas jämförbarhet. Det fel kommissionen begick och som konstaterades av tribunalen påverkar således inte den omtvistade förordningens giltighet, eftersom felet inte hade något avgörande inflytande på kommissionens beslut att det var nödvändigt att justera normalvärdet uppåt med ett belopp motsvarande den icke återbetalningsbara mervärdesskatten, såsom tribunalen med rätta slog fast i punkt 157 i den överklagade domen.

249 Vad slutligen gäller det påstående som framförts av företagen i Sinopec-koncernen, nämligen att tribunalen inte begränsade sig till att pröva lagenligheten av den omtvistade förordningen, i och med att den korrigerade kommissionens felaktiga rättstillämpning i fråga om klassificeringen av den aktuella justeringen, ska det erinras om att det, enligt domstolens praxis, inte med framgång kan göras gällande att tribunalen har överskridit gränserna för sin prövningsrätt genom att ersätta kommissionens bedömning med sin egen, när den grundar sig på omständigheter som utgör en integrerad del av kommissionens resonemang i den omtvistade rättsakten och när dess bedömning är förenlig med artikeldelen i denna rättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, France Télécom/kommissionen, C‑81/10 P, EU:C:2011:811, punkt 33).

250 Av detta följer att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grund som åberopats av företagen i Sinopec-koncernen.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 2.6a i grundförordningen

– Parternas argument

251 Genom den andra grunden för anslutningsöverklagandet har företagen i Sinopec-koncernen gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 2.6a i grundförordningen när den i punkt 158 i den överklagade domen slog fast att det normalvärde som konstruerats enligt denna bestämmelse ”ersätter den berörda produktens pris på exportlandets inhemska marknad”.

252 Eftersom kommissionen enligt ordalydelsen i denna bestämmelse endast får använda sig av ett konstruerat normalvärde ”[om] det inte är lämpligt att använda de inhemska priserna och kostnaderna i exportlandet på grund av att det föreligger betydande snedvridningar i det landet”, kan denna institution, enligt dessa företag, inte beakta den inhemska försäljningen. Artikel 2.6a i grundförordningen syftar således inte till att fastställa eller ersätta försäljningspriset på hemmamarknaden.

253 Ett av villkoren för att göra en justering enligt artikel 2.10 k i grundförordningen, nämligen att det visas att ”kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden”, är således inte uppfyllt när normalvärdet konstrueras enligt artikel 2.6a i grundförordningen.

254 Kuraray har gjort gällande att den andra grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte har formulerats på ett klart och precist sätt. Kommissionen har, med stöd av Kuraray, bestritt de argument som framförts av företagen i Sinopec-koncernen.

– Domstolens bedömning

255 Vad gäller frågan huruvida den andra grunden kan tas upp till prövning, räcker det att konstatera att denna grund, i motsats till vad Kuraray har påstått, är tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna pröva huruvida den är välgrundad.

256 Den andra grunden kan således tas upp till prövning.

257 I sak kan denna andra grund dock inte vinna framgång.

258 Såsom redan har påpekats i punkterna 242–246 ovan kan formuleringen ”särskilt om kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av olikheterna avseende dessa faktorer” i artikel 2.10 k i grundförordningen inte förstås så, att den uppställer ett ytterligare villkor för tillämpning av denna bestämmelse.

259 Vad vidare gäller den invändning som företagen i Sinopec-koncernen har framfört mot punkt 158 i den överklagade domen, i den del tribunalen där fann att det normalvärde som konstruerats med tillämpning av artikel 2.6a i grundförordningen ”ersätter den berörda produktens pris på exportlandets inhemska marknad”, ska det påpekas att detta övervägande utgör ett stöd för konstaterandet i samma punkt att ”det andra villkoret som föreskrivs i artikel 2.10 k i grundförordningen är uppfyllt i förevarande fall”. Eftersom det inte föreskrivs något ytterligare villkor för tillämpningen i artikel 2.10 k i grundförordningen, saknar den eventuellt felaktiga karaktären av ett sådant övervägande betydelse för tribunalens avgörande i punkt 159 i den överklagade domen. Detta argument är således verkningslöst.

260 Av detta följer att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grund som åberopats av företagen i Sinopec-koncernen.

Den tredje grunden: Missuppfattning av bevisningen

– Parternas argument

261 Genom den tredje grunden för anslutningsöverklagandet har företagen i Sinopec-koncernen gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen när den i punkt 156 i den överklagade domen slog fast att kommissionen hade visat att det var nödvändigt att göra en justering för icke återbetalningsbar mervärdesskatt utan att ha beaktat ett beslut från Unites States Court of International Trade (Förenta staternas federala domstol för internationell handel) som de emellertid hade ingett. I den överklagade domen nämns nämligen inte denna bevisning, som emellertid är väsentlig.

262 Kuraray har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom det inte är möjligt att med säkerhet fastställa vilken punkt i den överklagade domen som avses och eftersom den inte är tillräckligt klar och precis. Kommissionen har, med stöd av Kuraray, bestridit nämnda grund.

– Domstolens bedömning

263 Domstolen konstaterar, i motsats till vad Kuraray har hävdat, att den tredje grunden kan tas upp till prövning, eftersom den avser punkt 156 i den överklagade domen och är tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna pröva den i sak.

264 Oavsett detta kan anslutningsöverklagandet inte vinna bifall på denna grund.

265 Såsom det har erinrats om i punkt 133 ovan följer det nämligen av fast rättspraxis att en klagande som gör gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, ska ange exakt vilka omständigheter eller bevis som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav.

266 Det är emellertid uppenbart att den tredje grund som företagen i Sinopec-koncernen har åberopat, vars innehåll återges i punkt 261 ovan, inte uppfyller de krav som uppställs i denna rättspraxis.

267 Dessutom följer det av fast rättspraxis att motiveringsskyldigheten inte kräver att tribunalen ska utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt, och att motiveringen kan vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 7 juni 2018, Equipolymers m.fl./rådet, C‑363/17 P, EU:C:2018:402, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

268 Av detta följer att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten och rätten att yttra sig

– Parternas argument

269 Genom den fjärde grunden för anslutningsöverklagandet har företagen i Sinopec-koncernen bestritt punkterna 150–156 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast att skäl 388 i den omtvistade förordningen inte var bristfälligt motiverat och att det skulle förstås så, att det för att säkerställa en rättvis jämförelse krävdes en justering uppåt av normalvärdet, med hänsyn till att exportpriset inkluderade ett icke återbetalningsbart mervärdesskattebelopp, medan normalvärdet hade konstruerats exklusive mervärdesskatt.

270 Dessa företag har gjort gällande att tribunalen åsidosatte deras rätt att yttra sig, eftersom de, till följd av att tribunalen ändrade den rättsliga grunden för justeringen, inte fick möjlighet att framföra argument till kommissionen om varför villkoren för att tillämpa artikel 2.10 k i grundförordningen inte var uppfyllda i förevarande fall och det kan inte uteslutas att kommissionen skulle ha avstått från att göra den aktuella justeringen om dessa företag hade kunnat framföra sina argument i detta hänseende.

271 Nämnda företag har vidare gjort gällande att de omedelbart och uttryckligen begärde att kommissionen skulle förklara för dem varför den ansåg att det var nödvändigt att göra en justering för icke återbetalningsbar mervärdesskatt, och att den motiveringsskyldighet som denna institution skulle iaktta i den omtvistade förordningen därför inte med giltig verkan kan anses ha uppfyllts i efterhand av tribunalen i den överklagade domen.

272 Kommissionen har, med stöd av Kuraray, bestritt dessa argument.

– Domstolens bedömning

273 För det första, vad gäller invändningen om åsidosättande av rätten att yttra sig, har företagen i Sinopec-koncernen i huvudsak gjort gällande att de inte fick möjlighet att lägga fram sina argument för kommissionen vad gäller skälen till att de ansåg att villkoren för tillämpning av artikel 2.10 k i grundförordningen inte var uppfyllda i förevarande fall.

274 Denna första invändning kan inte godtas.

275 Det är nämligen utrett att företagen i Sinopec-koncernen vid tribunalen faktiskt kunde utveckla sina argument, genom vilka de gjorde gällande att det tillämpningsvillkor som avser att det ska påvisas en olikhet som påverkar prisernas jämförbarhet inte var uppfyllt. Detta villkor är gemensamt för leden b och k i artikel 2.10 i grundförordningen, och det är för övrigt generellt tillämpligt för alla de specifika justeringar som räknas upp i leden a–k i artikel 2.10, såsom framgår av den andra meningen i bestämmelserna i inledningen av artikel 2.10.

276 Dessa företag har således, såsom framgår av punkterna 153–155 i den överklagade domen, kunnat bestrida behovet av att justera normalvärdet uppåt med ett belopp motsvarande den icke återbetalningsbara mervärdesskatt som belastar exportpriset, vilket det är fråga om i skäl 388 i den omtvistade förordningen.

277 I den mån företagen i Sinopec-koncernen har hävdat att deras rätt att yttra sig inte iakttogs vad specifikt gäller det ytterligare tillämpningsvillkor som påstås följa av formuleringen ”särskilt om kunder permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av [dessa olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet]” i artikel 2.10 k i grundförordningen, är det riktigt att domstolen i sin praxis har understrukit att de berörda företagen under alla omständigheter ska ha getts tillfälle att under det administrativa förfarandet på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på den bevisning som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående om att det har förekommit dumpning och att detta har orsakat skada (dom av den 27 juni 1991, Al-Jubail Fertilizer/rådet, C‑49/88, EU:C:1991:276, punkt 17).

278 Såsom framgår av punkterna 262–265 ovan föreskriver denna del av meningen emellertid inte något ytterligare villkor som ska vara uppfyllt för att kunna begära en justering enligt denna bestämmelse.

279 När kommissionen, såsom i förevarande fall – efter att ha visat att det förelåg olikheter som påverkade prisjämförbarheten, vilka inte omfattades av artikel 2.10 a–j i grundförordningen, i förevarande fall en olikhet som orsakats av den icke återbetalningsbara mervärdesskatt som ingick i exportpriserna – kunde anse att det fanns anledning att justera normalvärdet enligt artikel 2.10 k i denna förordning, kan en sådan slutsats inte i något fall påverkas av det skälet att köparna i praktiken permanent betalar olika priser på hemmamarknaden på grund av dessa olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet.

280 Under dessa omständigheter kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 257 i sitt förslag till avgörande, företagen i Sinopec-koncernen inte vinna framgång med sin invändning att de inte hade kunnat göra gällande sina argument för att visa att denna omständighet inte var styrkt i förevarande fall.

281 För det andra, vad gäller företagen i Sinopec-koncernens invändning avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, konstaterar domstolen att tribunalen i förevarande fall klargjorde innebörden av skäl 388 i den omtvistade förordningen, efter det att kommissionen hade ingett vissa bilagor från sin administrativa akt innehållande kontrollrapporter som skickats till dessa företag och med beaktande av de preciseringar som kommissionen hade lämnat, såsom framgår av punkterna 153–155 i den överklagade domen.

282 Innehållet i skäl 388 i den omtvistade förordningen var visserligen inte lätt att förstå, vilket tribunalen för övrigt påpekade i punkt 149 i den överklagade domen. Tribunalens beaktande av bilagorna och kommissionens förklaringar för att klargöra dess innebörd omfattas emellertid av tribunalens oinskränkta behörighet att bedöma skälen i den omtvistade förordningen, särskilt mot bakgrund av det sammanhang i vilket dessa skäl ingår. Det kan inte under några omständigheter anses att tribunalen på detta sätt, i efterhand, ersatte kommissionens motivering i den omtvistade förordningen med sin egen.

283 Under dessa omständigheter kunde tribunalen, utan att den kan anses ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet, slå fast att skäl 388 i den omtvistade förordningen innehöll en tillräcklig motivering för att de berörda parterna skulle kunna förstå de skäl som föranlett kommissionen att justera normalvärdet för den icke återbetalningsbara mervärdesskatt som ingick i exportpriset.

284 I detta hänseende grundade sig tribunalen för övrigt med rätta, i punkt 152 i den överklagade domen, på domstolens praxis, av vilken det följer att en förordning om fastställande av antidumpningstull ska innehålla det väsentliga i kommissionens resonemang, men att den inte måste innehålla en specifik motivering av vart och ett av de många argument som anförts av de berörda parterna. Tribunalen kan således begära kompletterande förklaringar av kommissionen och beakta dessa vid sin prövning, förutsatt att de grundar sig på bevisning som ingår i ärendehandlingarna vid kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, kommissionen/Hubei Xinyegang Special Tube, C‑891/19 P, EU:C:2022:38, punkterna 92, 93, 95 och 96 samt där angiven rättspraxis).

285 Av detta följer att anslutningsöverklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden. Anslutningsöverklagandet ska således ogillas i sin helhet.

Talan vid tribunalen

286 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

287 Eftersom talan vid tribunalen i förevarande fall baserade sig på grunder som varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande vid tribunalen och vars prövning inte kräver någon ytterligare åtgärd för processledning eller bevisupptagning, anser domstolen att målet är färdigt för avgörande och att det ska avgöras slutligt (se, analogt, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

288 Med hänsyn till att den överklagade domen upphävs i den del talan bifalls såvitt avser den andra invändning som framförts inom ramen för den tredje grunden samt såvitt avser de två första delarna av den andra grunden och den omtvistade förordningen följaktligen ogiltigförklaras i den mån som anges i punkt 1 i domslutet i den domen, ska talan endast prövas såvitt avser denna invändning och dessa delgrunder.

289 Domstolen prövar först den andra invändning som företagen i Sinopec-koncernen framförde inom ramen för den tredje grunden för talan vid tribunalen, genom vilken dessa företag gjorde gällande att artikel 18 i grundförordningen hade åsidosatts, eftersom kommissionen i den omtvistade förordningen hade valt att såsom ”tillgängliga uppgifter”, i den mening som avses i denna bestämmelse, använda de högsta normalvärdena för samma produkttyp, för de exporterande tillverkare som samarbetade i undersökningen. Det framgår i detta hänseende av punkterna 78–83 ovan att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning i skälen 329 och 333 i den omtvistade förordningen när den gjorde detta val. Talan kan därför inte vinna bifall såvitt avser denna invändning.

290 Domstolen prövar härefter den första och den andra delen av den andra grunden för talan vid tribunalen. Vad gäller den andra delgrunden konstaterar domstolen att det av punkterna 132–150 ovan framgår att kommissionen inte åsidosatte det krav på en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet som föreskrivs i den inledande delen av artikel 2.10 i grundförordningen genom att dra av de omtvistade kostnaderna från exportpriset, i syfte att återställa detta pris till nivån ”fritt fabrik”, utan att dra av sådana kostnader från normalvärdet, trots att sådana kostnader, enligt företagen i Sinopec-koncernen, ”med all sannolikhet” utgjorde en del av den turkiska exporterande tillverkaren Ilkalems försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader, som kommissionen hade använt för att konstruera normalvärdet och därmed dumpningsmarginalen för företagen i Sinopec-koncernen.

291 Vad gäller den första delen av den andra grunden för talan vid tribunalen, avseende åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen, är det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 268 i sitt förslag till avgörande, nödvändigt att vid prövningen av denna delgrund bedöma huruvida de fem faktorer som anges i punkt 80 i den överklagade domen, betraktade tillsammans och med hänsyn till deras respektive bevisvärde, utgör en rad samstämmiga indicier som kan bevisa att Sinopec Central-China fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

292 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 269–273 i sitt förslag till avgörande har ingen av dessa fem faktorer ett sådant bevisvärde att det i sig utgör ett avgörande bevis för att de funktioner som utförs av Sinopec Central-China är funktioner som liknar de som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis, så att villkoren för att tillämpa artikel 2.10 i) i grundförordningen skulle vara uppfyllda.

293 Vid den helhetsbedömning som krävs vid prövningen av huruvida denna bestämmelse är tillämplig ska det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 270 och 273 i sitt förslag till avgörande, även beaktas att det i förevarande fall är utrett att den andra och den femte faktorn, även om de är relevanta för denna bedömning, endast har ett begränsat bevisvärde.

294 Domstolen noterar nämligen, såsom framgår av punkterna 88–93 och 103–110 i den överklagade domen, dels att volymen av den direkta exportförsäljningen endast avser ett begränsat antal försäljningar till Förenta staterna, vilka kan förklaras av att denna direktförsäljning inte omfattas av antidumpningsåtgärder som tillämpas på Sinopec Central-China i detta tredjeland, dels att det sistnämnda företagets försäljningsvolym när det gäller produkter som köpts från andra tillverkare än Sinopec Chongqing och Sinopec Ningxia också är begränsad och att hela denna försäljning var riktad till ett närstående bolag med säte i Kina.

295 På samma sätt har även den tredje faktorn, avseende Sinopec Chongqings och Sinopec Ningxias direktförsäljning i Kina, ett begränsat bevisvärde, eftersom en exporterande tillverkare kan använda sig av olika bolag (närstående eller icke närstående sådana) eller olika interna försäljningsavdelningar för sin exportförsäljning respektive sin försäljning på den inhemska marknaden.

296 Mot bakgrund av dessa omständigheter finner domstolen att de fem faktorer som avses i punkt 80 i den överklagade domen, med hänsyn till deras respektive bevisvärde, betraktade tillsammans, inte utgör en rad samstämmiga indicier som i tillräcklig utsträckning visar att de funktioner som utförs av Sinopec Central-China liknar de som utförs av en handlare som arbetar på provisionsbasis. Det ska därför konstateras att villkoren för att tillämpa artikel 2.10 i) i grundförordningen inte är uppfyllda i förevarande fall.

297 Talan vid tribunalen ska följaktligen bifallas såvitt avser den första delen av den andra grunden för talan, avseende åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen.

298 Den omtvistade förordningen ska därför ogiltigförklaras såvitt avser företagen i Sinopec-koncernen, i den del som kommissionen, vid beräkningen av antidumpningstullsatsen på import till unionen av de polyvinylalkoholer som tillverkas och säljs av nämnda företag, justerade exportpriset nedåt med stöd av artikel 2.10 i) i grundförordningen.

Rättegångskostnader

299 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt.

300 Artikel 138 i rättegångsreglerna ska enligt artikel 184.1 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 138.3 ska vardera parten bära sina rättegångskostnader om de ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en part – förutom att bära sina egna rättegångskostnader – ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

301 Kommissionen har yrkat att företagen i Sinopec-koncernen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom företagen i Sinopec-koncernen har tappat målet såväl vad beträffar huvudöverklagandet som anslutningsöverklagandet, samt i stor utsträckning vad beträffar målet vid tribunalen, ska de förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta dels kommissionens samtliga rättegångskostnader i samband med huvudöverklagandet och anslutningsöverklagandet, dels 80 procent av kommissionens rättegångskostnader i första instans. Kommissionen ska bära 20 procent av sina rättegångskostnader i första instans.

302 Enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna får en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.

303 Wegochem och Kuraray ska följaktligen bära sina rättegångskostnader i båda instanserna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 februari 2024, Sinopec Chongqing SVW Chemical m.fl./kommissionen (T ‑ 762/20, EU:T:2024:113), upphävs i den del talan bifalls såvitt avser den andra invändningen i den tredje grunden samt den första och den andra delen av den andra grunden för talan och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/1336 av den 25 september 2020 om införande av slutgiltiga antidumpningstullar beträffande import av vissa polyvinylalkoholer med ursprung i Folkrepubliken Kina ogiltigförklaras i den utsträckning som anges i punkt 1 domslutet.

2) Genomförandeförordning 2020/1336 ogiltigförklaras såvitt den avser Sinopec Chongqing SVW Chemical Co. Ltd, Sinopec Great Wall Energy & Chemical (Ningxia) Co. Ltd och Central-China Company, Sinopec Chemical Commercial Holding Co. Ltd, i den del som Europeiska kommissionen, vid beräkningen av antidumpningstullsatsen på import till Europeiska unionen av de polyvinylalkoholer som tillverkas och säljs av nämnda företag, justerade exportpriset nedåt med stöd av artikel 2.10 i) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2321 av den 12 december 2017.

3) Överklagandet ogillas i övrigt.

4) Det anslutningsöverklagande som getts in av Sinopec Chongqing SVW Chemical Co. Ltd, Sinopec Great Wall Energy & Chemical (Ningxia) Co. Ltd och Central-China Company, Sinopec Chemical Commercial Holding Co. Ltd ogillas.

5) Sinopec Chongqing SVW Chemical Co. Ltd, Sinopec Great Wall Energy & Chemical (Ningxia) Co. Ltd och Central-China Company, Sinopec Chemical Commercial Holding Co. Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens samtliga rättegångskostnader i samband med överklagandet och anslutningsöverklagandet samt 80 procent av kommissionens kostnader i första instans.

6) Europeiska kommissionen ska bära 20 procent av sina rättegångskostnader i första instans.

7) Wegochem Europe BV och Kuraray Europe GmbH ska bära sina rättegångskostnader i båda instanserna.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.