Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 22 oktober 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 22 oktober 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Direktiv 2003/88/EG – Arbetstidens förläggning – Artikel 2 led 1 – Begreppet arbetstid – Artikel 6 b – Begränsning av veckoarbetstiden – Den faktiska arbetsplatsen är en annan arbetsplats än den fasta arbetsplats som föreskrivs i ett anställningsavtal – Restiden till den faktiska arbetsplatsen – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ”

I mål C‑420/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) genom beslut av den 14 maj 2024, som inkom till domstolen den 11 juni 2024, i målet

Sindicatul Drumarilor ”Elie Radu”, i sin medlem BZ:s namn och för dennes räkning,

mot

Compania Naţională de Administrare a Infrastructurii Rutiere SA – Direcția Regională de Drumuri și Poduri Iași,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden S. Gervasoni samt domarna A. Kumin och I. Ziemele (referent),

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Compania Naţională de Administrare a Infrastructurii Rutiere SA – Direcția Regională de Drumuri și Poduri Iași, genom G. Ene, O.M. Laicu, A. Romila och C. Șchiopu, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och M.FL. Stamate, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 led 1 och 6 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) samt av artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Sindicatul Drumarilor ”Elie Radu” (fackföreningen för vägarbetare ”Elie Radu”) (nedan kallad fackföreningen), som agerar i sin medlem BZ:s namn och för dennes räkning, och Compania Naționala de Administrare a Infrastructurii Rutiere SA – Direcția Regională de Drumuri și Poduri Iași (Nationella bolaget för förvaltning av väginfrastruktur AB – Vägverkets regionala avdelning i Iași, Rumänien) (nedan kallat CNAIR). Målet rör hur BZ:s restid till den faktiska arbetsplatsen ska kvalificeras.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Stadgan

3 Artikel 31 i stadgan har rubriken ”Rättvisa arbetsförhållanden”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.”

Direktiv 2003/88

4 I artikel 1 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Ändamål och räckvidd”, föreskrivs följande:

”1. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2. Detta direktiv är tillämpligt på

a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt

b) vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

3. Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i [rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s.1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146)], utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

…”

5 Artikel 2 i direktiv 2003/88 har rubriken ”Definitioner”. I leden 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. arbetstid : all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.

2. viloperiod : varje period som inte är arbetstid.”

6 I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att

a) veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter,

b) den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar.”

Rumänsk rätt

7 I artikel 111 i Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii (lag nr 53/2003 om arbete) av den 24 januari 2003 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 72 av den 5 februari 2003), i den ompublicerade lydelse som är tillämplig i det nationella målet ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 345 av den 18 maj 2011) (nedan kallad arbetslagen) föreskrivs följande:

”Arbetstid utgörs av den tid som arbetstagaren utför arbete, står till arbetsgivarens förfogande och utför sina uppgifter och åligganden i enlighet med bestämmelserna i det individuella anställningsavtalet, tillämpligt kollektivavtal och/eller tillämplig lag.”

8 I artikel 112 i arbetslagen föreskrivs följande:

”(1) Den normala arbetstiden för heltidsanställda är åtta timmar per dag och 40 timmar per vecka.

…”

9 I artikel 120 i arbetslagen föreskrivs följande:

”(1) Arbete som utförs utanför den normala veckoarbetstid som anges i artikel 112, ska betraktas som övertid.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 CNAIR är ett rumänskt företag av nationellt strategiskt intresse som är verksamt inom vägsektorn och som lyder under Ministerul Transporturilor (transportministeriet, Rumänien). CNAIR består av sju underavdelningar, kallade ”Vägverkets regionala avdelningar”, samt ett centrum för studier och forskning.

11 BZ anställdes av CNAIR som chef för avdelningen ”Investeringar, större reparationer och katastrofer”. I BZ:s anställningsavtal föreskrevs en fast anställningsort, nämligen Iași (Rumänien).

12 Mellan den 8 och den 15 juni 2021 reste BZ, på uppdrag av regiondirektören för den underavdelning som kallas Vägverkets regionala avdelning i Iași, vid flera tillfällen för att inspektera byggarbetsplatser på olika sträckor av det nationella vägnätet till Suceava (Rumänien), Botoșani (Rumänien) och Focșani (Rumänien). Dessa städer ligger 145 km, 108 km respektive 204 km från Iași. BZ reste även, vid ett tillfälle, till CNAIR:s huvudkontor i Bukarest (Rumänien). Den staden ligger 421 km från Iași.

13 För att genomföra dessa resor ställde BZ:s arbetsgivare ett fordon till hans förfogande och, för resan till Bukarest, en chaufför. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att BZ under åtta dagar, mellan den 8 och den 15 juni 2021, genomförde resor vilka totalt omfattade mer än 1 500 km och vilka genomfördes under de vägförhållanden som råder i Rumänien. Rumänien hade inte några motorvägar i detta geografiska område, utan endast riksvägar eller länsvägar. Efter var och en av de aktuella resorna återvände BZ samma dag till Iași, med undantag för resan till Bukarest, från vilken han inte återvände förrän dagen därpå. Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att dessa resor bland annat ägde rum utanför normal arbetstid.

14 Efter att ha utfört sina uppgifter i juni 2021 upprättade BZ en ”tidrapport” som han lämnade in till sin arbetsgivare för godkännande. BZ:s arbetsgivare begärde emellertid att han skulle modifiera redovisningen och vägrade att betala ersättning för de 31,5 timmar som motsvarade restiden till de aktuella byggarbetsplatserna, huvudsakligen med motiveringen att BZ inte hade arbetat övertid under sina resor den 8, 10, 12 och 14 juni 2021. Enligt CNAIR kan dessa resor inte anses utgöra en period under vilken BZ utförde sina uppgifter och åligganden, i den mening som avses i artikel 111 i arbetslagen.

15 Till följd av CNAIR:s vägran att betala ersättning för dessa 31,5 timmar väckte BZ, företrädd av fackföreningen, talan vid Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași, Rumänien).

16 Genom dom av den 20 juli 2022 ogillade Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași, Rumänien) talan med motiveringen att den bevisning som hade lagts fram för att styrka att BZ under de aktuella resorna stod till sin arbetsgivares förfogande och utförde sina uppgifter och åligganden var otillräcklig. Enligt den domstolen räcker det inte att, i avsaknad av en reserapport eller färdplan, endast ange avrese- och ankomsttiderna i ett reseförordnande för att styrka att övertidsarbete har utförts. Även om övertidsarbete faktiskt hade utförts, skulle arbetstagarna dessutom enligt det interna förfarande som arbetsgivaren och fackföreningen kommit överens om samt bestämmelserna i arbetslagen vara skyldiga att i förväg begära att sådant övertidsarbete kompenseras genom kompensationsledighet. I enlighet med det förfarandet och de bestämmelserna är det endast när kompensationsledighet inte beviljas inom en viss tidsfrist som de berörda arbetstagarna kan begära ersättning för övertid.

17 Fackföreningen överklagade den domen till Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och begärde att denna domstol skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen så att EU-domstolen kan tolka begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88. Fackföreningen har hävdat att detta begrepp, under omständigheterna i det mål som är anhängigt vid den, ska omfatta den tid som ägnas åt de aktuella resor som BZ genomför.

18 CNAIR motsatte sig både att detta överklagande kan tas upp till prövning och en sådan begäran om förhandsavgörande, med motiveringen att den tid som BZ ägnar åt att ta sig fram och tillbaka till sin faktiska arbetsplats inte ska anses utgöra arbetstid och att övertid inte kan ersättas under sådana resor. Enligt CNAIR ska resorna inte förväxlas med faktisk arbetstid. CNAIR har nämligen gjort gällande att arbetstid enligt artikel 111 i arbetslagen endast motsvarar den tid då en arbetstagare utför sitt arbete. CNAIR anser även att hänvisningen till domen av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (C‑266/14, EU:C:2015:578), inte är relevant, eftersom BZ, till skillnad från den situation som var aktuell i det mål som avgjordes genom den domen, har en fast arbetsplats.

19 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende konstaterat att det finns skillnader i rättspraxis vad gäller kvalificeringen av den tid under vilken arbetstagare reser till sin faktiska arbetsplats. Enligt en första linje i rättspraxis omfattas denna restid inte av begreppet arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, och den rättspraxis som följer av domen av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (C‑266/14, EU:C:2015:578), är endast tillämplig på arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats eller en arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs.

20 Den hänskjutande domstolen har vidare angett att enligt en andra linje i rättspraxis omfattas sådan restid av det begreppet. Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang bland annat hänvisat till dom av den 9 september 2003, Jaeger (C‑151/02, EU:C:2003:437), dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl. (C‑14/04, EU:C:2005:728), och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (C‑266/14, EU:C:2015:578).

21 Den hänskjutande domstolen har således betonat att nationell rättspraxis avseende frågan huruvida det begreppet omfattar den tid under vilken arbetstagare reser till och från en annan arbetsplats än sin fasta eller vanliga arbetsplats, i syfte att där utföra sitt arbete i enlighet med arbetsgivarens instruktioner är motstridig, eftersom domen av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (C‑266/14, EU:C:2015:578), inte har lett till någon harmonisering av denna rättspraxis. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur den rättspraxis som följer av den domen ska tillämpas i det mål som är anhängigt vid den.

22 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att artikel 31.2 i stadgan och artikel 6 b i direktiv 2003/88 kan vara tillämpliga i förevarande fall.

23 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska artikel 2 led 1 i direktiv [2003/88] tolkas så, att den tid under vilken arbetstagaren, utanför normal arbetstid, reser till en annan plats än arbetstagarens fasta arbetsplats eller den arbetsplats där han eller hon vanligtvis utför sitt arbete, för att där utföra aktiviteter eller uppgifter, i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, och den tid som återresan tar, utgör ’arbetstid’?

2) Ska artikel 31.2 i [stadgan] och artikel 6 b i direktiv 2003/88 tolkas så, att de utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken de timmar som en arbetstagare lägger på att ta sig till en annan plats än arbetstagarens fasta arbetsplats eller den arbetsplats där han eller hon vanligtvis utför sitt arbete för att där utföra aktiviteter eller uppgifter, i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, och de timmar som motsvarar återresan inte ska beaktas för att bedöma huruvida gränsen för den genomsnittliga veckoarbetstiden har uppnåtts vid beräkning av övertid, med hänsyn till att definitionen i nationell rätt endast omfattar ’arbete som utförs utanför normal veckoarbetstid’?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

24 CNAIR har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. CNAIR har gjort gällande att den rumänska lagstiftaren inte formellt har införlivat de bestämmelser i direktiv 2003/88, som begärs tolkade i begäran om förhandsavgörande, det vill säga artiklarna 2 led 1 och 6 b i direktivet, med nationell rätt, vilket innebär att domstolen inte är behörig att pröva begäran ”såvida inte den aktuella texten utgör en unionsrättslig bestämmelse som är direkt tillämplig i medlemsstaternas rättsordningar”.

25 CNAIR anser att nämnda begäran avser aspekter som rör rumänsk rätt, eftersom det nationella målet rör ersättning som ska betalas till en arbetstagare som rest till och från en annan plats än sin fasta arbetsplats utanför normal arbetstid och som inte har begärt att arbetsgivaren ska bevilja honom kompensationsledighet, vilken är den enda åtgärd som regleras på europeisk nivå, medan betalning av ett ”motsvarande penningbelopp inte föreskrivs i [direktiv 2003/88] och således inte kan prövas i sak av domstolen”.

26 Det ska erinras om att EU-domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF visserligen inte är behörig att tolka nationell rätt. Denna uppgift ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen (dom av den 26 oktober 2023, EDP – Energias de Portugal m.fl., C‑331/21, EU:C:2023:812, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

27 Det ska även erinras om att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

28 En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan således bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

29 För att EU-domstolen ska kunna ge en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs det enligt artikel 94 c i domstolens rättegångsregler bland annat att begäran om förhandsavgörande ska innehålla en redogörelse för de skäl som lett den hänskjutande domstolen till att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser samt för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den tid som en arbetstagare ägnar sig åt att, även utanför sin normala arbetstid, resa till och från en annan av arbetsgivaren etablerad arbetsplats än arbetstagarens fasta eller vanliga arbetsplats, för att där utföra aktiviteter eller uppgifter i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, ska anses utgöra ”arbetstid” i den mening som avses i denna bestämmelse. Det framgår av handlingarna i målet att den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av nämnda bestämmelse för att fastställa hur många övertidstimmar som i förekommande fall ska ersättas inom ramen för det mål som den har att pröva. För att avgöra målet är det enligt den hänskjutande domstolen nödvändigt att fastställa huruvida den tid som ägnas åt sådana resor ska räknas som ”arbetstid”, såsom detta begrepp definieras i den bestämmelsen.

31 Den hänskjutande domstolen har således förklarat varför utgången i målet beror på huruvida den tid som ägnas åt dessa resor ska kvalificeras som ”arbetstid” i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88. Nämnda domstol har preciserat att även om frågan om en arbetstagares lön omfattas av nationell rätt, är det för att lösa tvisten nödvändigt att först fastställa hur den tid som ägnas åt sådana resor ska kvalificeras i rättsligt hänseende.

32 Eftersom den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande har redogjort för det faktiska och rättsliga sammanhang i vilket den första frågan ingår och eftersom det nationella målet varken framstår som hypotetiskt eller fiktivt, ska det anses att denna fråga är relevant.

33 Härav följer att frågan kan tas upp till prövning.

34 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 31.2 i stadgan och artikel 6 b i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en arbetstagares restid till och från en annan arbetsplats än dennes fasta eller vanliga arbetsplats inte beaktas för att fastställa den genomsnittliga veckoarbetstiden vid beräkning av övertid.

35 Vad gäller denna fråga uppfyller beslutet om hänskjutande inte de krav som anges i punkterna 28 och 29 ovan.

36 Nämnda beslut innehåller nämligen inte någon redogörelse för de skäl som lett den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av artikel 6 b i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan eller för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

37 Även om den hänskjutande domstolen har angett att den önskar få klarhet i hur artikel 6 b i direktiv 2003/88 ska tillämpas i en situation där det i rumänsk rätt inte föreskrivs någon lösning i de fall då en arbetstagare reser till och från en annan arbetsplats än dennes fasta eller vanliga arbetsplats, har den hänskjutande domstolen inte angett på vilket sätt begreppet genomsnittlig arbetstid, såsom det föreskrivs i denna bestämmelse, skulle vara relevant för att avgöra det nationella målet.

38 Dessutom har den hänskjutande domstolen inte preciserat vilket samband den har funnit mellan artikel 31.2 i stadgan och lösningen av tvisten, särskilt vad gäller inverkan av kvalificeringen av den tid som BZ ägnar åt resor till och från en annan arbetsplats än sin fasta eller vanliga arbetsplats på BZ:s genomsnittliga veckoarbetstid och beräkningen av dennes övertid.

39 Härav följer att den andra frågan inte uppfyller kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna och att den följaktligen inte kan tas upp till prövning.

Den första frågan

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den tid som en arbetstagare ägnar sig åt att, även utanför sin normala arbetstid, resa till och från en annan av arbetsgivaren etablerad arbetsplats än arbetstagarens fasta eller vanliga arbetsplats, för att där utföra aktiviteter eller uppgifter i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, ska anses utgöra ”arbetstid” i den mening som avses i denna bestämmelse.

41 Vad gäller ordalydelsen i artikel 2.1 i direktiv 2003/88, ska det erinras om att begreppet arbetstid i denna bestämmelse definieras som ”all tid … då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter”. I artikel 2 led 2 i direktivet definieras begreppet viloperiod omvänt som ”varje period som inte är arbetstid” (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 20).

42 Domstolen har vidare slagit fast att det enligt direktiv 2003/88 inte finns något mellanting mellan arbetstid och vilotid och att dessa båda kategorier av tid således är ömsesidigt uteslutande (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

43 Det framgår därvid av domstolens praxis att begreppen arbetstid och viloperiod i direktivets mening utgör unionsrättsliga begrepp som ska definieras utifrån objektiva egenskaper, med utgångspunkt i systematiken i och syftet med direktiv 2003/88, vilket är att fastställa minimiregler för att förbättra arbetstagares livs- och arbetsvillkor. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet får full verkan och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i alla medlemsstater (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

44 Av rättspraxis framgår även att artikel 2 i direktiv 2003/88 inte ingår bland de bestämmelser i direktivet som det får göras undantag från (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

45 För att besvara den första frågan ska domstolen pröva huruvida de tre rekvisiten i begreppet arbetstid, såsom de angetts i punkt 41 ovan, är uppfyllda vad gäller en arbetstagares restid till och från en annan arbetsplats än dennes fasta arbetsplats, med beaktande av att den omständigheten att dessa resor sker utanför arbetstagarens normala arbetstid saknar betydelse för kvalificeringen som arbetstid.

46 Vad gäller det första rekvisitet i detta begrepp, enligt vilket arbetstagaren ska utföra aktiviteter eller uppgifter, har domstolen redan slagit fast att arbetstagare ska anses utföra aktiviteter eller uppgifter under de resor som de är skyldiga att göra – på en av arbetsgivaren angiven tidpunkt och med ett fordon som tillhör denne – för att ta sig fram och tillbaka mellan en viss av arbetsgivaren angiven plats och den plats där arbetstagarna utför sitt arbete enligt anställningsavtalet (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 38).

47 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det av handlingarna i målet att BZ, i förevarande fall, under sina resor måste följa arbetsgivarens instruktioner. Arbetsgivaren fastställer vilka uppgifter som ska utföras av personalen. Arbetsgivaren har rätt att efter eget gottfinnande bestämma eller ändra destinationen och villkoren för en av dess anställdas resor i tjänsten, även när den anställdas anställningsavtal föreskriver en fast arbetsplats eller en arbetsplats där arbetet vanligtvis utförs. Det framgår nämligen av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att BZ:s resor till de vägarbetsplatser som BZ har till uppgift att kontrollera och villkoren för dessa resor bestäms av arbetsgivaren. Arbetsgivaren upprättar reseförordnanden och kontrollera färdplanerna. Särskilt det transportmedel som BZ använder för dessa resor, vilka börjar och slutar på den ort där denne vanligtvis utför sitt arbete, det vill säga Iasi, fastställs således av arbetsgivaren.

48 BZ måste därför med nödvändighet resa för att utföra det arbete som ska utföras enligt det anställningsavtal som ingåtts med arbetsgivaren och resorna kan endast ske på det sätt arbetsgivaren har bestämt.

49 Härav följer att resor av nyss nämnt slag är direkt knutna till BZ:s uppgifter och således ingår som en naturlig del av dennes yrkesverksamhet.

50 BZ ska följaktligen anses utföra sina uppgifter under restiden till och från en annan arbetsplats än sin fasta eller vanliga arbetsplats (se, analogt, dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 28).

51 Det andra rekvisitet i begreppet arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, är att arbetstagaren ska stå till arbetsgivarens förfogande under denna tid. Domstolen har här uttalat att den avgörande faktorn är att arbetstagaren är skyldig att vara fysiskt närvarande på en av arbetsgivaren anvisad plats och att där stå till arbetsgivarens förfogande för att vid behov omedelbart kunna tillhandahålla lämpliga tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

52 För att en arbetstagare ska anses stå till sin arbetsgivares förfogande krävs det att arbetstagaren befinner sig i en situation där han eller hon har en rättslig skyldighet att följa arbetsgivarens instruktioner och utöva sin verksamhet för arbetsgivarens räkning (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Av rättspraxis framgår dock att möjligheten för arbetstagarna att förfoga över sin tid utan större inskränkningar och ägna sig åt sina egna intressen är en omständighet som kan visa att den aktuella tiden inte utgör arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88 (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

53 I förevarande fall framgår det, såsom redan har angetts i punkt 48 ovan, av begäran om förhandsavgörande att BZ, under de aktuella resorna, är skyldig att följa arbetsgivarens instruktioner. BZ får inte ändra datum eller destination för dessa resor. Han måste således respektera de beslut som arbetsgivaren fattar, även när denne ställer ett fordon som körs av en chaufför till hans förfogande. Det framgår dessutom av skälen till begäran om förhandsavgörande att BZ under dessa resor inte har möjlighet att fritt förfoga över sin tid och ägna tiden åt sina egna intressen, vilket innebär att han står till arbetsgivarens förfogande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

54 Det ska i detta hänseende erinras om att det enligt direktiv 2003/88, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 42 ovan, inte finns något mellanting mellan arbetstid och vilotid.

55 Domstolen har dessutom redan slagit fast att arbetets intensitet eller den berörda arbetstagarens produktivitet inte ingår bland kriterierna för begreppet arbetstid, i den mening som avses i direktiv 2003/88 (dom av den 30 oktober 2025, Ramavić, C‑373/24, EU:C:2025:842, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

56 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, ska BZ anses stå till arbetsgivarens förfogande under de aktuella resorna, vilket innebär att detta rekvisit i begreppet arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 således är uppfyllt.

57 Det tredje rekvisitet i begreppet arbetstid är att arbetstagaren ska befinna sig på arbetsplatsen under den aktuella perioden. Vad gäller detta rekvisit har domstolen redan slagit fast att om en arbetstagare som inte har någon fast arbetsplats utför sina uppgifter under resan till eller från den plats där en kund befinner sig, ska arbetstagaren också anses befinna sig på arbetsplatsen under denna resa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 43).

58 Domstolen har i detta avseende preciserat att med hänsyn till att resor utgör en ofrånkomlig del av ställningen som arbetstagare utan fast eller huvudsaklig arbetsplats, så kan sådana arbetstagares arbetsplats inte begränsas till de platser där de rent fysiskt utför sitt arbete hos arbetsgivarens kunder (dom av den 9 oktober 2025, STAS-IV, C‑110/24, EU:C:2025:768, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

59 Enligt den hänskjutande domstolen föreskrivs i BZ:s anställningsavtal en fast arbetsplats. Det framgår emellertid av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att BZ regelbundet anförtros uppdrag och att utförandet av kontroller eller möten utanför den fasta arbetsplatsen utgör en integrerad del av BZ:s vanliga uppgifter. Det framgår även av dessa uppgifter att BZ:s resor utgör en oskiljaktig del av fullgörandet av dennes uppgifter, såsom de definieras i BZ:s anställningsavtal.

60 Mot bakgrund av de uppgifter som har ingetts till domstolen finns det vidare inget som tyder på att en arbetstagare som BZ skulle kunna ägna sig åt sina egna intressen under restiden, då han måste uppehålla sig utanför sin sociala miljö och familjemiljö, samt har ett begränsat utrymme att förfoga över den tid då hans tjänster inte tas i anspråk (se, analogt, dom av den 30 oktober 2025, Ramavić, C‑373/24, EU:C:2025:842, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

61 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, verkar det följaktligen som att även detta rekvisit i begreppet arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, är uppfyllt.

62 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att den tid som en arbetstagare ägnar sig åt att, även utanför sin normala arbetstid, resa till och från en annan av arbetsgivaren etablerad arbetsplats än arbetstagarens fasta eller vanliga arbetsplats, för att där utföra aktiviteter eller uppgifter i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, ska anses utgöra ”arbetstid” i den mening som avses i denna bestämmelse.

Rättegångskostnader

63 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden

ska tolkas så,

att den tid som en arbetstagare ägnar sig åt att, även utanför sin normala arbetstid, resa till och från en annan av arbetsgivaren etablerad arbetsplats än arbetstagarens fasta eller vanliga arbetsplats, för att där utföra aktiviteter eller uppgifter i enlighet med arbetsgivarens instruktioner, ska anses utgöra ”arbetstid” i den mening som avses i denna bestämmelse.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: rumänska.