Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 5 november 2026
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 5 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter – Direktiv 2002/58/EG – Artikel 5.3 – Begreppet terminalutrustning – Direktiv 2014/32/EU – Artikel 2.1 – Förordning (EU) nr 2016/679 – Direktiv (EU) 2019/944 – Artikel 22 – Energi – Elleverans – Mätinstrument – Smarta mätare – En slutkunds önskemål om att en sådan mätare inte installeras – Säkerhetsnivå vad beträffar de uppgifter som överförs av smarta mätare ”
I mål C-468/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i Sankt Pölten, Österrike) genom beslut av den 19 juni 2024, som inkom till domstolen den 3 juli 2024, i målet
SR
mot
Netz Niederösterreich GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna R. Frendo, N. Jääskinen (referent), M. Condinanzi och A. Kornezov,
generaladvokat: A. Biondi,
justitiesekreterare: handläggaren F. Cathagne,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 september 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– SR, genom G. Forsthuber, Rechtsanwalt,
– Netz Niederösterreich GmbH, genom J. Guterzenka och A. Skribe, Rechtsanwälte,
– Österrikes regering, genom J. Schmoll och P. Selim, båda i egenskap av ombud,
– Finlands regering, genom A. Laine och M. Pere, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom O. Beynet, H. Kranenborg och T. Scharf, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 11 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG av den 10 maj 1999 (EGT L 141, 1999, s. 20) (nedan kallat direktiv 85/374), av artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/58), av artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument (EUT L 96, 2014, s. 149), av artiklarna 5.1 f, 13 och 32.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1, och rättelse i EUT L 127, 2018, s. 2) (nedan kallad dataskyddsförordningen), av artiklarna 20 första stycket b och c, 21.1 a, 22 och 23.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), samt femte stycket i ingressen och artiklarna 7, 8.1, 8.2 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan SR, en fysisk person, och Netz Niederösterreich GmbH, som är systemansvarigt för elnät i Land Niederösterreich (delstaten Niederösterreich), angående att SR motsatte sig att Netz Niederösterreich avlägsnade ett mekaniskt mätinstrument för el som installerats i SR:s hem och som tillhörde henne, för att byta ut det mot ett smart mätinstrument för el (nedan kallad en smart mätare).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 85/374
3 I artikel 1 i direktiv 85/374 föreskrivs följande:
”Tillverkaren skall vara ansvarig för skador som orsakas av en defekt i hans produkt.”
4 I artikel 6.1 i samma direktiv föreskrivs följande:
”En produkt har en säkerhetsbrist när den inte ger den säkerhet som en person har rätt att vänta sig med hänsyn till alla omständigheter ...”
Direktiv 2002/58
5 Skälen 2, 6 och 7 i direktiv 2002/58 har följande lydelse:
”(2) I detta direktiv eftersträvas respekt för de grundläggande rättigheterna och iakttagande av de principer som erkänns i synnerhet i [stadgan]. I synnerhet eftersträvas i detta direktiv att säkerställa full respekt för rättigheterna i artiklarna 7 och 8 i den stadgan.
…
(6) Internet bryter upp traditionella marknadsstrukturer genom att tillhandahålla en gemensam, global infrastruktur för leverans av en mängd olika elektroniska kommunikationstjänster. Allmänt tillgängliga kommunikationstjänster via Internet öppnar nya möjligheter för användarna, men för även med sig nya risker för deras personuppgifter och integritet.
(7) När det gäller allmänna kommunikationsnät bör särskilda rättsliga och tekniska bestämmelser antas för att skydda fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter samt juridiska personers berättigade intressen, särskilt med hänsyn till den ökade kapaciteten för automatisk lagring och behandling av uppgifter om abonnenter och användare.”
6 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:
”Om inte annat anges skall definitionerna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG [av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31)] och [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33)] gälla i detta direktiv.
Dessutom skall följande definitioner gälla:
a) användare : en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för privat eller affärsmässigt bruk utan att nödvändigtvis ha abonnerat på denna tjänst.
…
d) kommunikation : all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Detta inbegriper inte information som överförs som del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät utom i den mån informationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.
…”
7 I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska tillämpas på behandling av personuppgifter i samband med att allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls i allmänna kommunikationsnät inom [Europeiska] gemenskapen, inbegripet allmänna kommunikationsnät som stöder datainsamling och identifieringsutrustning.”
8 I artikel 5.3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska se till att lagring av information eller tillgång till information som redan är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast är tillåten på villkor att abonnenten eller användaren i fråga har gett sitt samtycke efter att ha fått tillgång till tydlig och fullständig information, i enlighet med direktiv [95/46], bland annat om ändamålen med behandlingen av uppgifterna. Detta får inte förhindra någon teknisk lagring eller åtkomst som endast sker för att utföra överföringen av en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät eller det som är absolut nödvändigt för att leverantören ska kunna tillhandahålla en av informationssamhällets tjänster som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.”
Direktiv 2008/63/EG
9 I artikel 1 i kommissionens direktiv 2008/63/EG av den 20 juni 2008 om konkurrens på marknaderna för teleterminalutrustning (EUT L 162, 2008, s. 20) föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. terminalutrustning :
a) utrustning direkt eller indirekt ansluten till en nätanslutningspunkt i ett allmänt tillgängligt telenät för att sända, bearbeta eller ta emot information; i ettdera fallet (direkt eller indirekt) kan anslutningen göras med tråd, optisk fiber eller elektromagnetiskt; en anslutning är indirekt om utrustningen är placerad mellan terminalutrustningen och nätanslutningspunkten,
b) jordstationsutrustning.
…”
Direktiv 2009/72/EG
10 I artikel 3.11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55) föreskrivs följande:
”För att främja energieffektiviteten ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheten starkt rekommendera att elföretagen optimerar elförbrukningen, till exempel genom att tillhandahålla energiförvaltning, utveckla innovativa former för prissättning eller införa system med smarta mätare eller intelligenta nät, om det är lämpligt.”
11 Detta direktiv upphävdes och ersattes av direktiv 2019/944 med verkan från och med den 1 januari 2021.
Direktiv 2014/32
12 I skäl 62 i direktiv 2014/32 anges följande:
”Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att se till att mätinstrument på marknaden uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå avseende allmänna intressen som omfattas av detta direktiv samtidigt som man säkerställer att den inre marknaden fungerar, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan [Europeiska] unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.”
13 Artikel 1 i detta direktiv har följande lydelse:
”Genom detta direktiv fastställs de krav som mätinstrument måste uppfylla för att få tillhandahållas på marknaden och/eller tas i bruk för de mätfunktioner som avses i artikel 3.1.”
14 Artikel 2 i nämnda direktiv har rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 2.1 föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska tillämpas på de mätinstrument som anges i de instrumentspecifika bilagorna III–XII (nedan kallade instrumentspecifika bilagor ) rörande vattenmätare (MI-001), gasmätare och volymomvandlare (MI-002), aktiva elenergimätare (MI-003), värmeenergimätare (MI-004), ...”
15 I bilaga I till samma direktiv föreskrivs följande:
”GRUNDLÄGGANDE KRAV
Mätinstrument ska ha hög metrologisk tillförlitlighet, så att de som berörs av dem kan ha förtroende för mätresultatet. Mätinstrumentens konstruktion och tillverkning ska ligga på en hög kvalitetsnivå i fråga om mätteknik och mätresultatens säkerhet.
De grundläggande krav som ska uppfyllas av mätinstrumenten redovisas nedan. De kompletteras med särskilda krav i bilagorna III–XII. Där finns mer detaljerade uppgifter rörande vissa delar av de allmänna kraven.
…”
Dataskyddsförordningen
16 Genom dataskyddsförordningen upphävdes direktiv 95/46 med verkan från och med den 25 maj 2018. I den förordningen anges att hänvisningar i andra rättsakter till det direktivet ska anses som hänvisningar till förordningen.
17 Artikel 5 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:
…
f) De ska behandlas på ett sätt som säkerställer lämplig säkerhet för personuppgifterna, inbegripet skydd mot obehörig eller otillåten behandling och mot förlust, förstöring eller skada genom olyckshändelse, med användning av lämpliga tekniska eller organisatoriska åtgärder ( integritet och konfidentialitet ).”
18 Artikel 6 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:
a) Den registrerade har lämnat sitt samtycke till att dennes personuppgifter behandlas för ett eller flera specifika ändamål.
b) Behandlingen är nödvändig för att fullgöra ett avtal i vilket den registrerade är part eller för att vidta åtgärder på begäran av den registrerade innan ett sådant avtal ingås.
c) Behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige.
…
e) Behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.
…”
19 Kapitel III med rubriken ”Den registrerades rättigheter” i dataskyddsförordningen innehåller artiklarna 12–23.
20 I artikel 13 med rubriken ”Information som ska tillhandahållas om personuppgifterna samlas in från den registrerade” i dataskyddsförordningen föreskrivs följande:
”1. Om personuppgifter som rör en registrerad person samlas in från den registrerade, ska den personuppgiftsansvarige, när personuppgifterna erhålls, till den registrerade lämna information om följande:
…
2. Utöver den information som avses i punkt 1 ska den personuppgiftsansvarige vid insamlingen av personuppgifterna lämna den registrerade följande ytterligare information, vilken krävs för att säkerställa rättvis och öppen behandling:
…
3. Om den personuppgiftsansvarige avser att ytterligare behandla personuppgifterna för ett annat syfte än det för vilket de insamlades, ska den personuppgiftsansvarige före denna ytterligare behandling ge den registrerade information om detta andra syfte samt ytterligare relevant information enligt punkt 2.
4. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte tillämpas om och i den mån den registrerade redan förfogar över informationen.”
21 Artikel 32 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Säkerhet i samband med behandlingen”, och där föreskrivs följande:
”1. Med beaktande av den senaste utvecklingen, genomförandekostnaderna och behandlingens art, omfattning, sammanhang och ändamål samt riskerna, av varierande sannolikhetsgrad och allvar, för fysiska personers rättigheter och friheter ska den personuppgiftsansvarige och personuppgiftsbiträdet vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa en säkerhetsnivå som är lämplig i förhållande till risken ...
…
2. Vid bedömningen av lämplig säkerhetsnivå ska särskild hänsyn tas till de risker som behandling medför, i synnerhet från oavsiktlig eller olaglig förstöring, förlust eller ändring eller till obehörigt röjande av eller obehörig åtkomst till de personuppgifter som överförts, lagrats eller på annat sätt behandlats.
…”
Direktiv (EU) 2018/1972
22 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 2018, s. 36) har direktiv 2002/21 upphävts och ersatts med verkan från den 21 december 2020. I artikel 2 i direktiv 2018/1972 med rubriken ”Definitioner” i direktivet föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
1. elektroniskt kommunikationsnät : system för överföring, oberoende av om det bygger på en permanent infrastruktur eller en centralt administrerad kapacitet eller inte, och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser, inbegripet nätelement som inte är aktiva, som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet internet) och mobilnät, elnätssystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, nät för radio- och tv-utsändning samt kabel-tv-nät, oberoende av vilken typ av information som överförs,
…
4. elektronisk kommunikationstjänst : en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning via elektroniska kommunikationsnät och som omfattar, med undantag av tjänster i form av tillhandahållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av redaktionellt ansvar över sådant innehåll, följande typer av tjänster:
a) internetanslutningstjänst enligt definitionen i artikel 2.2 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 310, 2015, s. 1)],
b) interpersonell kommunikationstjänst, och
c) tjänster som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler, såsom överföringstjänster som används för tillhandahållande av maskin till maskin-tjänster och för utsändningstjänster,
…
8. allmänt elektroniskt kommunikationsnät : elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som stöder informationsöverföring mellan nätanslutningspunkter,
…
13. användare : en fysisk eller juridisk person som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
14. slutanvändare : en användare som inte tillhandahåller allmänna elektroniska kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
15. konsument : varje fysisk person som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke,
…
41. terminalutrustning : terminalutrustning enligt definitionen i artikel 1.1 i ... direktiv [2008/63],
…”
Direktiv 2019/944
23 Skälen 10, 37, 49 och 52–55 i direktiv 2019/944 har följande lydelse:
”(10) Konsumenterna spelar en avgörande roll för att uppnå den flexibilitet som krävs för att anpassa elsystemet till intermittent och distribuerad produktion av förnybar el. … Eftersom konsumenterna inte får information om sin energiförbrukning i realtid eller nära realtid har de emellertid inte kunnat delta aktivt på energimarknaden och i energiomställningen. Genom att konsumenterna får större möjlighet att delta på energimarknaden, och får verktyg att göra detta, är avsikten att unionsmedborgare ska kunna dra nytta av den inre marknaden för el och att unionens mål för förnybar energi uppnås.
…
(37) Alla konsumenter bör kunna dra nytta av att delta direkt på marknaden, särskilt genom att anpassa sin förbrukning som svar på marknadssignaler och i gengäld få lägre elpriser eller andra ekonomiska incitament. … De bör därför kunna dra fördel av att smarta mätarsystem införs fullt ut och, om ett införande fullt ut bedömts olönsamt, kunna välja att ha ett smart mätarsystem och ett elavtal med dynamiska priser. Detta bör göra det möjligt för dem att anpassa sin förbrukning till prissignaler i realtid som speglar värdet av och kostnaden för el eller transport under olika tidsperioder, samtidigt som medlemsstaterna bör säkerställa att konsumenternas exponering för prisrisker i grossistledet är rimlig. Konsumenterna bör informeras om fördelarna och de potentiella prisriskerna med avtal med dynamiska elpriser. …
…
(49) Det är viktigt att regelbundet tillhandahålla korrekt faktureringsinformation, baserad på faktisk elförbrukning, som tas fram genom smarta mätare, för att hjälpa kunderna att kontrollera sin elförbrukning och sina kostnader. Kunder, och i synnerhet hushållskunder, bör dock ha tillgång till flexibla arrangemang för själva betalningen av sina fakturor. Det kunde exempelvis vara möjligt för kunderna att få löpande faktureringsinformation, men betala bara en gång i kvartalet, eller det kunde finnas produkter för vilka kunden betalar ett fast månadsbelopp, oberoende av den faktiska förbrukningen.
…
(52) För att engagera konsumenterna krävs lämpliga incitament och tekniska lösningar, t.ex. smarta mätarsystem. Smarta mätarsystem ökar konsumenternas inflytande, eftersom de därigenom kan få korrekt information i nära realtid om sin förbrukning eller produktion, och kan hantera sin konsumtion bättre, delta i och dra fördel av program för efterfrågeflexibilitet och andra tjänster, och sänka sina elfakturor. Smarta mätarsystem gör det också möjligt för systemansvariga för distributionssystem att få en bättre överblick över sina nät och därmed minska sina drifts- och underhållskostnader, och att föra dessa besparingar vidare till konsumenterna i form av lägre distributionstariffer.
(53) Beslut på nationell nivå om införandet av smarta mätarsystem bör kunna baseras på en ekonomisk bedömning. Den ekonomiska bedömningen bör ta hänsyn till de långsiktiga fördelarna av införandet av smarta mätarsystem för konsumenterna och hela värdekedjan, såsom bättre nätförvaltning, exaktare planering och identifiering av nätförluster. Om det vid en sådan bedömning skulle framgå att det endast är kostnadseffektivt med sådana mätare för konsumenter med en viss elförbrukning bör medlemsstaterna ha möjlighet att ta hänsyn till den slutsatsen när de går vidare med införandet av smarta mätarsystem. Den bedömningen bör dock regelbundet omprövas för att hantera större förändringar av de bakomliggande antagandena, eller minst vart fjärde år, mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen.
(54) Medlemsstater som inte systematiskt inför smarta mätarsystem bör tillåta konsumenterna att få fördelarna av en installation av en smart mätare, på begäran och på rättvisa och rimliga villkor, och bör förse dem med all relevant information. De konsumenter som inte har smarta mätare bör ha rätt till mätare som uppfyller minimikraven för att de ska kunna få den faktureringsinformation som anges i detta direktiv.
(55) För att underlätta konsumenternas aktiva deltagande på elmarknaderna bör de smarta mätarsystem som införs av medlemsstaterna vara driftskompatibla, och bör ge de uppgifter som krävs för konsumenternas energistyrsystem. I detta avseende bör medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till relevanta tillgängliga standarder, inbegripet standarder som möjliggör driftskompatibilitet för datamodellen och applikationsnivå, till bästa praxis samt till vikten av att utveckla informationsutbyte, till framtida och innovativa energitjänster, till införandet smarta nät och till en inre marknad för el. Dessutom bör de nationella smarta mätarsystem som införts inte utgöra ett hinder för byte av leverantör, och bör vara utrustade med ändamålsenliga funktioner som gör det möjligt för konsumenterna att ha tillgång till sina förbrukningsuppgifter i nära realtid, att anpassa sin energiförbrukning och, i den mån den stödjande infrastrukturen tillåter det, att erbjuda sin flexibilitet till nätet och till elföretag och att belönas för detta, och att sänka sina elfakturor.”
24 Artikel 2 med rubriken ”Definitioner” i samma direktiv har följande lydelse:
”I detta direktiv avses med
…
22. traditionell mätare : en analog eller elektronisk mätare som inte både kan sända och ta emot uppgifter.
23. smarta mätarsystem : ett elektroniskt system som kan mäta el som tillförs nätet eller elförbrukningen, tillhandahålla mer information än en traditionell mätare och som kan sända och ta emot uppgifter för informations-, övervaknings- och kontrolländamål genom någon form av elektronisk kommunikation.
…”
25 I artikel 19 med rubriken ”Smarta mätarsystem” i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. För att främja energieffektiviteten och öka slutförbrukarnas inflytande ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheten starkt rekommendera att elföretagen och andra marknadsaktörer optimerar elförbrukningen, bland annat genom att tillhandahålla energiförvaltningstjänster, utveckla innovativa former för prissättning och införa smarta mätarsystem som är driftskompatibla, i synnerhet med konsumenternas energistyrningssystem och med smarta nät i enlighet med tillämpliga unionsregler om dataskydd.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att det på deras territorier införs smarta mätarsystem som hjälper kunderna att aktivt medverka på elmarknaden. Detta införande kan bli föremål för en kostnads–nyttoanalys som ska genomföras i enlighet med principerna i bilaga II.
3. Medlemsstater som inför smarta mätarsystem på sina territorier ska anta och offentliggöra funktionella och tekniska minimikrav för de smarta mätarsystemen i enlighet med artikel 20 och bilaga II. …
…
5. När bedömningen av införandet av smarta mätarsystem utfaller negativt till följd av den kostnads–nyttoanalys som avses i punkt 2, ska medlemsstaterna se till att denna bedömning, åtminstone vart fjärde år eller oftare, revideras till följd av betydande förändringar av de bakomliggande antagandena samt till följd av den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen. …
…”
26 I artikel 20 med rubriken ”Funktioner hos smarta mätarsystem” i samma direktiv föreskrivs följande:
”Om bedömningen av införandet av smarta mätarsystem utfaller positivt som ett resultat av den kostnads–nyttoanalys som avses i artikel 19.2, eller om smarta mätarsystem har införts systematiskt efter den 4 juli 2019, ska medlemsstaterna införa smarta mätarsystem i enlighet med europeiska standarder, bilaga III och följande krav:
a) Smarta mätarsystem ska korrekt mäta den faktiska elförbrukningen och ska kunna ge slutkunderna information om den faktiska användningstiden. Validerade uppgifter om historisk förbrukning ska göras lätt tillgängliga på ett säkert sätt och visualiseras för slutkunderna på begäran och utan extra kostnad. Icke-validerade uppgifter om förbrukning i nära realtid ska också göras lättillgängliga på ett säkert sätt för slutkunderna utan extra kostnad genom ett standardiserat gränssnitt eller genom fjärråtkomst, för att stödja automatiska program för energieffektivitet, efterfrågestyrning och andra tjänster.
b) Säkerheten hos systemen med smarta mätare och för datakommunikationen ska överensstämma med relevanta unionsregler om säkerhet, med vederbörligt beaktande av bästa tillgängliga teknik för att säkerställa högsta möjliga nivå av it-skydd, samtidigt som kostnaderna och proportionalitetsprincipen beaktas.
c) Integritet och skydd för slutkundernas uppgifter ska överensstämma med relevanta unionsregler om data- och integritetsskydd.
…
f) Slutkunderna ska få lämplig rådgivning och information före, eller i samband med, installationen av smarta mätare, särskilt avseende mätarnas fulla potential i fråga om hantering av mätaravläsning och övervakning av energianvändningen och avseende insamling och behandling av personuppgifter i enlighet med tillämpliga unionsregler om dataskydd.
…”
27 Artikel 21 i direktiv 2019/944 har rubriken ”Rätt till smarta mätare”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:
”1. Om bedömningen av införandet av smarta mätarsystem har utfallit negativt som ett resultat av den kostnads–nyttoanalys som avses i artikel 19.2 och smarta mätarsystem inte har införts systematiskt ska medlemsstaterna säkerställa att alla slutkunder har rätt att på begäran, samtidigt som de står för de dithörande kostnaderna, och enligt rättvisa, rimliga och kostnadseffektiva villkor, till installation eller, i förekommande fall, uppgradering av en smart mätare som
a) när det är tekniskt möjligt, är försedd med de funktioner som avses i artikel 20 eller med en minimiuppsättning av funktioner som ska fastställas och offentliggöras av medlemsstaterna på nationell nivå i enlighet med bilaga II,
…
2. När en kund begärt en smart mätare i enlighet med punkt 1 ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, den utsedda behöriga myndigheten
…
b) säkerställa att mätaren installeras inom rimlig tid, senast fyra månader efter kundens begäran,
…”
28 I artikel 22 med rubriken ”Traditionella mätare” i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. I fall där slutkunderna inte har smarta mätare ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunderna förses med individuella mätare av traditionell typ som korrekt mäter deras faktiska förbrukning.
2. Medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunderna lätt kan läsa sina traditionella mätare, antingen direkt eller indirekt via ett webbgränssnitt eller via något annat lämpligt gränssnitt.”
29 I artikel 23 med rubriken ”Hantering av uppgifter” i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Vid fastställandet av regler om hantering och utbyte av uppgifter ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, de utsedda behöriga myndigheterna ange reglerna för berättigade parters tillgång till uppgifter om slutkunden i enlighet med denna artikel och tillämpligt unionsregelverk. Vid tillämpningen av detta direktiv ska uppgifter anses inbegripa mät- och förbrukningsuppgifter samt de uppgifter som krävs för att en kund ska kunna byta leverantör, för efterfrågeflexibilitet och andra tjänster.
2. Medlemsstaterna ska organisera hanteringen av uppgifter för att säkerställa effektiv och säker tillgång till och effektivt och säkert utbyte av uppgifter samt dataskydd och datasäkerhet.
…
3. Reglerna om tillgång till uppgifter och uppgiftslagring med avseende på tillämpningen av detta direktiv ska vara förenliga med relevant unionsrätt.
Behandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv ska ske i enlighet med [dataskyddsförordningen].
4. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, den utsedda behöriga myndigheten ska godkänna och certifiera, eller i tillämpliga fall övervaka, de parter som ansvarar för uppgiftshantering för att säkerställa att de uppfyller kraven i detta direktiv.
…
5. Inga extra kostnader får åläggas slutkunderna för tillgången till deras uppgifter eller för en begäran om att deras uppgifter ska göras tillgängliga.
Medlemsstaterna ska ansvara för fastställandet av relevanta avgifter för de behöriga parternas tillgång till uppgifter.
Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat så föreskrivit, de utsedda behöriga myndigheterna, ska säkerställa att eventuella avgifter som påförs av reglerade enheter som tillhandahåller datatjänster är skäliga och vederbörligen motiverade.”
30 I bilaga II i samma direktiv, under rubriken ”Smarta mätarsystem”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska säkerställa att det införs smarta mätarsystem på deras territorier och att dessa mätarsystem kan göras till föremål för en ekonomisk bedömning av alla långsiktiga kostnader och all nytta de för med sig för marknaden och den enskilda konsumenten på lång sikt eller av vilken typ av smarta mätare som är ekonomiskt rimlig och kostnadseffektiv och vilken tidsfrist som är rimlig för distribution av dem.
2. En sådan bedömning ska beakta metoden för den kostnads–nyttoanalys och de funktionella minimikrav för smarta mätarsystem som föreskrivs i kommissionens rekommendation 2012/148/EU [av den 9 mars 2012 om förberedelser för uppsättning av smarta mätsystem (EUT L 73, 2012, s. 9)], liksom bästa tillgängliga teknik för att säkerställa högsta möjliga it-säkerhet och dataskydd.
3. Med utgångspunkt i denna bedömning ska medlemsstaterna eller, om en medlemsstat har föreskrivit detta, den utnämnda tillsynsmyndigheten, ta fram en tidsplan med ett mål på upp till tio år för införandet av smarta mätarsystem. Om införandet av smarta mätarsystem tillstyrks ska minst 80 % av slutkunderna ha ett smart mätarsystem antingen inom sju år från dagen för tillstyrkandet eller senast 2024 för de medlemsstater som har påbörjat ett systematiskt införande av smarta mätarsystem innan den 4 juli 2019.”
Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/1162
31 I skäl 16 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/1162 av den 6 juni 2023 om krav på driftskompatibilitet och icke-diskriminerande och transparenta förfaranden för tillgång till mät- och förbrukningsuppgifter (EUT L 154, 2023, s. 10) anges följande:
”Inom ramen för de förfaranden som beskrivs i den referensmodell för mät- och förbrukningsuppgifter som införs genom denna förordning och dess bilaga tar berättigade parter emot och behandlar uppgifter. All behandling av personuppgifter enligt denna genomförandeakt, såsom identifieringsnummer för mätare eller anslutningspunkter, som utbyts med hjälp av de förfaranden som anges i denna genomförandeakt måste vara förenlig med [dataskyddsförordningen], inbegripet men inte begränsat till kraven på behandling och lagring enligt artiklarna 5.1 och 6.1 i [dataskyddsförordningen]. Med tanke på att smarta mätare betraktas som terminalutrustning gäller dessutom [direktiv 2002/58]. Relevanta berättigade parter bör därför fullgöra sina skyldigheter enligt det direktivet, inbegripet artikel 5.3.”
Österrikisk rätt
32 I 7 § 1 led 31 i Bundesgesetz, mit dem die Organisation auf dem Gebiet der Elektrizitätswirtschaft neu geregelt wird – Elektrizitätswirtschafts- und -organisationsgesetz 2010 (federal lag om inrättande av nya bestämmelser om elhushållning och elnätsdrift), av den 23 december 2010 (BGBl I 110/2020), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ElWOG), föreskrivs följande:
”1. I denna federala lag avses med
…
31. smart mätinstrument: en teknisk anordning som i nära realtid mäter den faktiska energiförbrukningen och användningsperioden och som är försedd med fjärravläsbar, dubbelriktad uppgiftsöverföring”
33 I 83 § ElWOG föreskrivs följande:
”Smarta mätinstrument
1. [Bundesministerin für Klimaschutz, Umwelt, Energie, Mobilität, Innovation und Technologie (förbundsministern för klimatskydd, miljö, energi, mobilitet, innovation och teknik)] får, efter att ha gjort en kostnads-nyttoanalys, besluta att låta införa smarta mätinstrument. Detta sker genom förordning efter samråd med [Regulierungsbehörde (tillsynsmyndigheten, Österrike) (nedan kallad E-Control)] och företrädare för konsumentskydd. Om en sådan förordning antas är de systemansvariga skyldiga att utrusta slutanvändare vars förbrukning inte mäts med hjälp av en belastningsprofilmätare med smarta mätinstrument, att rapportera om införandet av dessa instrument, inbegripet om kostnadssituationen, nätverkssituationen, dataskydd och datasäkerhet samt utvecklingen av slutanvändarnas förbrukning, och att så snart som möjligt informera slutanvändarna om installationen av ett smart mätinstrument och de därmed sammanhängande allmänna villkoren. Inom ramen för de installationskrav för smarta mätinstrument som fastställs i förordningen ska den systemansvarige ta hänsyn till en slutanvändares önskan att inte ta emot något smart mätinstrument. [E-Control] ska ansvara för att informera slutanvändarna om de allmänna aspekterna av införandet av smarta mätinstrument och för att utarbeta en årlig rapport om införandet av smarta mätinstrument, bland annat om kostnadssituationen, nätsituationen, dataskyddet och datasäkerheten, utvecklingen på europeisk nivå om den är känd samt utvecklingen av slutanvändarnas förbrukning.
2. [E-Control] ska genom förordning fastställa de krav som dessa smarta mätinstrument ska uppfylla ... I förordningen ska åtminstone anges vilka funktioner som smarta mätinstrument minst måste ha för att fylla de funktioner som anges i punkterna 3–5 i denna paragraf och i 84 och 84a §§ i denna lag. Smarta mätare ska under alla omständigheter vara utrustade på ett sätt som gör det möjligt att mäta och lagra mätarställningar med intervall på femton minuter, att lagra värdena i den smarta mätaren under 60 kalenderdagar, att fjärravläsa de uppmätta värdena i apparaten med hjälp av ett dubbelriktat kommunikationsgränssnitt samt att på distans ta installationen ur drift och koppla ur den och att möjliggöra för slutanvändaren att få tillgång till uppgifterna via ett enkelriktat kommunikationsgränssnitt. [E-Control] ska i största möjliga utsträckning involvera konsumentskyddsföreträdare samt [Österreichische Datenschutzbehörde (den österrikiska dataskyddsmyndigheten)] och [Datenschutzrat (dataskyddsrådet, Österrike)]. Såväl driften av smarta mätinstrument som dessa instruments kommunikation, även med externa apparater, måste vara säker enligt den senaste tekniken, så att obehöriga inte kan få tillgång till andra uppgifter än den aktuella mätarställningen. Driften av smarta mätinstrument ska ske i enlighet med lagbestämmelser om mätning, kalibrering och dataskydd samt i enlighet med den senaste tekniken.
3. Standardinställningen för displayen på det smarta mätinstrumentet ska vara sådan att endast den aktuella mätarställningen kan avläsas. För kontroll av övriga i mätaren lagrade avräkningsrelevanta värden ska på kundens begäran det smarta mätinstrumentets display låsas upp så att det blir möjligt att verifiera dessa värden på själva displayen på det smarta mätinstrumentet. …”
34 84a § 1 ElWOG har följande lydelse:
”Den systemansvariges avläsning och användning av slutanvändarens kvartsvärden får ske endast med slutanvändarens uttryckliga samtycke eller för att uppfylla skyldigheter enligt ett leveransavtal som är baserat på kvartsvärden, vilket valts av kunden. Utöver detta får systemansvariga avläsa dessa uppgifter i den smarta mätaren i motiverade enskilda lokala fall även utan slutanvändarens samtycke, om detta är absolut nödvändigt i syfte att upprätthålla en säker och effektiv nätdrift. Berörda uppgifter ska omedelbart raderas så snart de inte längre behövs för att uppfylla sitt syfte. De systemansvariga är skyldiga att årligen rapportera till [E-Control] om de situationer där sådana avläsningar av uppgifter har ägt rum. … Slutanvändaren ska vid sådan avläsning av kvartsvärdena utan samtycke snabbt informeras härom.”
35 1 § i Verordnung des Bundesministers für Wirtschaft, Familie und Jugend, mit der die Einführung intelligenter Messgeräte festgelegt wird (Intelligente Messgeräte-Einführungsverordnung – IME-VO) (förordning av förbundsministern för ekonomi-, familje- och ungdomsfrågor om införande av smarta mätinstrument) (BGBl II, nr 138/2012), i dess lydelse av den 13 januari 2022 (BGBl. II, nr 9/2022) (nedan kallad förordningen om införande av smarta mätinstrument) föreskrivs följande:
”(1) Hos varje systemansvarig i den mening som avses i 7 § 1 led 51 [ElWOG] ska
…
2. inom ramen för vad som är tekniskt möjligt senast vid utgången av år 2024 minst 95 procent av de mätpunkter som är anslutna till dennes nät vara smarta mätinstrument (7 § 1 led 31 [ElWOG]) enligt föreskrifterna i [Verordnung der E-Control, mit der die Anforderungen an intelligente Messgeräte bestimmt werden (Intelligente Messgeräte-Anforderungs VO 2011 – IMA-VO 2011) (2011 års förordning från E-Control om fastställande av krav för smarta mätinstrument)], varvid en trådbunden överföring kan övervägas.
(1a) Systemansvariga som i slutet av år 2022 inte har utrustat minst 40 procent av de mätpunkter som är anslutna till deras nät med smarta mätinstrument i enlighet med kraven i 2011 års förordning från E-Control om fastställande av krav för smarta mätinstrument ska, som en del av sin rapporteringsskyldighet enligt 2 § 1 i denna förordning, lämna ett motiverat yttrande till E-Control om varför det mål för införande som föreskrivs i denna bestämmelse inte har uppnåtts och hur uppfyllandet av det mål för införande som avses i punkt 1 led 2 i denna artikel kommer att säkerställas. Inom ramen för den rapport som avses i 2 § 3 i denna förordning är E-Control skyldigt att offentliggöra en förteckning över de systemansvariga som inte har uppnått det mål om införande av smarta mätinstrument som avses i denna bestämmelse.
…
(4) De systemansvariga ska skyndsamt informera slutanvändarna om installationen av ett smart mätinstrument samt om de därmed sammanhängande allmänna villkoren. Tillsynsmyndigheten får föreskriva minimiinnehåll för denna information.
(5) Utan hinder av planeringen av det projekt för gradvis införande av smarta mätinstrument som avses i punkt 1 i denna artikel ska den systemansvarige vara skyldig att utrusta de slutanvändare som så önskar med ett smart mätinstrument. Om inte annat föreskrivs ska installation ske så snart som möjligt och senast inom två månader. Om det i särskilda tekniskt motiverade fall inte är möjligt att iaktta denna tidsfrist, ska den systemansvarige ange skälen till detta för slutanvändaren och E-Control på ett sätt som fastställs av E-Control och ange ett datum för installationen. Tidsperioden mellan den tidpunkt då kunden framför sitt önskemål och installationsdagen får inte överstiga fem månader.
(6) Om en slutanvändare motsätter sig mätning med ett smart mätinstrument ska den systemansvarige tillgodose detta önskemål. Den systemansvarige ska i sådant fall konfigurera de smarta mätinstrument som ska installeras eller som redan har installerats så att inga månads-, dags- eller kvartsvärden lagras och överförs och så att avstängningsfunktionen och kapacitetsbegränsningsfunktionen avaktiveras. Respektive konfiguration av funktionerna måste vara synlig på mätaren för slutanvändaren. Det ska vara möjligt att avläsa och överföra den mätarställning som är nödvändig för avräkning eller förbrukningsbegränsningar och, om mätinstrumentet tekniskt sett kan utföra detta, ska detta också vara möjligt i fråga om den högsta genomsnittliga belastningen per kvart (kapacitet) under ett kalenderår. …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
36 Enligt ett avtal om elnätsanvändning som ingåtts med Netz Niederösterreich erhåller SR el av en tredje part. I detta sammanhang tillhandahåller Netz Niederösterreich SR en traditionell mätare som är installerad i SR:s bostad. Kalibreringen av denna mätare löpte ut den 31 december 2023. Netz Niederösterreich har, med åberopande av den österrikiska lagstiftningen, för avsikt att avlägsna denna mätare och installera en smart mätare. SR har vägrat att ge sitt samtycke till att den traditionella mätaren byts ut mot en smart mätare.
37 Den 9 oktober 2023 väckte Netz Niederösterreich talan vid Bezirksgericht Tulln (Distriktsdomstolen i Tulln, Österrike) och yrkade, med stöd av bland annat 7 § och 83 § 1 ElWOG samt 1 § 6 i förordningen om införande av smarta mätinstrument, att SR skulle förpliktas att godta att den traditionella mätaren avlägsnas för att den ska bytas ut mot en smart mätare och att tillåta Netz Niederösterreich eller tredje man som bemyndigats av bolaget att få tillgång till mätplatsen. Bezirksgericht Tulln (Distriktsdomstolen i Tulln) biföll talan.
38 SR överklagade den domen till den hänskjutande domstolen, Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i Sankt Pölten, Österrike). Den hänskjutande domstolen har inledningsvis angett att smarta mätare kan användas i olika konfigurationer. I den så kallade opt-in-konfigurationen överför dessa mätare slutkundernas elförbrukningsvärden per kvart och per dag. I den så kallade opt-out-konfigurationen sker däremot ingen kontinuerlig registrering av dessa uppgifter. I en sådan konfiguration skulle den enda skillnaden i förhållande till de traditionella mätare som dittills använts vara att läsningen av uppgifterna, som sker en gång per år, sker på distans, vilket innebär att det inte är nödvändigt att läsa av mätarna på plats. Aktiveringen av denna konfiguration bör alltid vara synlig på mätarens display.
39 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att SR i sitt överklagande har gjort gällande dels att installationen av smarta mätare medför en risk för elektromagnetiska föroreningar, dels att den strider mot bestämmelserna i dataskyddsförordningen. Vad gäller sistnämnda anmärkning har SR bland annat gjort gällande att smarta mätare inte säkerställer en säker överföring av uppgifter. Enligt SR överförs uppgifterna delvis på ett icke krypterat sätt. Dessutom skulle det vara möjligt att läsa och registrera uppgifter från närliggande smarta mätare, eller till och med från alla smarta mätare som finns i samma transformatornät. Smarta mätare har heller inte, i sitt standardutförande, en ”opt-out”-konfiguration och det ankommer på kunden själv att begära en sådan konfiguration av den systemansvarige, utan att kunden för den skull har möjlighet att därefter kontrollera huruvida tillgång till dennes uppgifter ändå har ägt rum.
40 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det följer av unionslagstiftningen, och i synnerhet av artikel 20 i direktiv 2019/944, att en hög skyddsnivå ska gälla för säkerheten hos smarta mätarsystem för el och för överföring av uppgifter. Det föreligger dessutom en skyldighet att ge råd till och informera slutkunden om installationen av smarta mätare, bland annat vad gäller insamling och behandling av personuppgifter. Den hänskjutande domstolen har angett att införlivandet av direktiv 2019/944 i Österrike skedde genom ElWOG och förordningen om införande av smarta mätinstrument. Dataskyddsaspekterna återfinns bland annat i 83 § ElWOG. I 83 § 1 ElWOG och 1 § 6 i förordningen om införande av smarta mätinstrument föreskrivs dessutom att den systemansvarige ska beakta slutkundens önskan att inte ta emot smarta mätare. Enligt sistnämnda bestämmelse ska, för det fall en sådan slutkund motsätter sig att en smart mätare installeras, det installerade mätinstrumentet eller det mätinstrument som ska installeras konfigureras på ett sådant sätt att det inte finns något värde per månad, per dag eller per kvart som lagras eller överförs genom mätinstrumentet, och att mätinstrumentets avstängningsfunktion och kapacitetsbegränsningsfunktion avaktiveras.
41 I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att det ankommer på den att avgöra huruvida dessa nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen söker i detta avseende för det första klarhet i huruvida det föreligger en överträdelse av dataskyddsförordningen när samtycke till behandling av uppgifter anges på förhand i apparaten, mot bakgrund av domen av den 1 oktober 2019, Planet49 (C-673/17, EU:C:2019:801), då information om energiförbrukningen i ett hushåll sannolikt är personuppgifter och då slutkunden inte kan påverka behandlingen av sina uppgifter förrän i efterhand. Enligt den österrikiska lagstiftningen är nämligen den enda möjlighet som erbjuds en slutkund som inte vill använda en smart mätare att konfigurera den nya mätare som installerats vid den aktuella mätpunkten i ett ”opt-out”-läge. I den domen slog EU-domstolen emellertid fast att ett samtycke från en webbplatsanvändare till lagring av information eller tillgång till information som redan är lagrad i webbplatsanvändarens terminalutrustning inte är giltigt när det sker genom en på förhand ikryssad ruta på den aktuella webbplatsen som denna användare måste avmarkera för att vägra samtycke.
42 Dessutom tillåter 84a § 1 ElWOG den systemansvarige att få fjärråtkomst i vissa enskilda fall, dock utan att ange vid vilken tidpunkt och på vilket sätt slutkunden ska informeras om detta.
43 För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att det i direktiv 2014/32, som fastställer de krav som mätinstrument måste uppfylla för att få släppas ut på marknaden, inte föreskrivs något särskilt krav på skydd av konsumenternas personuppgifter. Den hänskjutande domstolen har vidare framhållit att även om det i artikel 20 första stycket b i direktiv 2019/944 föreskrivs att högsta möjliga skyddsnivå ska tillämpas i fråga om it-skydd, föreskrivs det inte i direktivet någon konkret åtgärd i detta avseende.
44 I artikel 5.3 i direktiv 2002/58 görs ingen åtskillnad beroende på om uppgifterna är personuppgifter eller inte, utan det föreskrivs att användning av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information i en abonnents eller användares terminalutrustning eller för att få tillgång till denna information endast är tillåten under förutsättning att denne dels har fått klar och fullständig information om bland annat ändamålen med behandlingen av informationen, dels har samtyckt till detta. Den hänskjutande domstolen söker således klarhet i huruvida ett elnät genom vilket uppgifter överförs, för de ändamål som avses i artikel 20 första stycket b och c, artikel 21.1 a och artikel 23.3 i direktiv 2019/944, motsvarar begreppet ”elektroniskt kommunikationsnät”, i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2002/58.
45 För det tredje har den hänskjutande domstolen preciserat att den, även om den första frågan besvaras nekande, ska pröva huruvida de smarta mätare som föreskrivs i den nationella lagstiftningen säkerställer att kraven i de direktiv som nämns i frågorna 3–6 och kraven i stadgan iakttas i fråga om dataskydd. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att de nationella bestämmelserna inte innehåller några konkreta föreskrifter för att garantera datasäkerhet. Dessutom kan slutkunden, förutom att agera för att erhålla en opt-out-konfiguration, inte kontrollera om denna konfiguration faktiskt alltid iakttas, eftersom fjärråtkomst måste vara möjlig i vissa ”motiverade enskilda fall”, i enlighet med 84a § 1 ElWOG. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida direktiv 2019/944 ska tolkas mot bakgrund av de övriga direktiv och bestämmelser som nämns i frågorna 3–6.
46 Det är mot denna bakgrund som Landesgericht St. Pölten (Regionala domstolen i St. Pölten, Österrike) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 22 i [direktiv 2019/944], jämförd med bilaga II till samma direktiv, tolkas så, att en systemansvarig måste beakta en slutanvändares önskemål att inte motta något smart mätinstrument, och i sådant fall är skyldig att tillhandahålla slutanvändaren en traditionell mätare i stället för ett smart mätarsystem?
2) Ska artikel 2.1 i [direktiv 2014/2014], i vilket ett ’mätinstrument’ i den mening som avses i de specifika bilagorna III–XII definieras mer ingående [(aktiva elenergimätare (MI-003)], jämförd med artiklarna 20 [första stycket] b och c samt 23.3 i [direktiv 2019/944], tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell lagstiftning (7 § 1 led 31 i [ElWOG]), där det inte ställs några konkreta krav på mätarens datasäkerhet?
3) Ska vid tolkningen av artiklarna 20 [första stycket] b och c, 21.1 a och 23.3 i [direktiv 2019/944] även artikel 6.1 i [direktiv 85/374] beaktas?
4) Ska artikel 5.3 i [direktiv 2002/58] tolkas så, att begreppet elektroniskt kommunikationsnät är tillämpligt även på ett elnät över vilket uppgifter (förbrukningsuppgifter, metadata, personlig identitet) överförs i enlighet med vad som anges i artiklarna 20 [första stycket] b och c, 21.1 a och 23.3 i [direktiv 2019/944]?
5) Ska artiklarna 5.1 f, 13 och 32.2 i [dataskyddsförordningen] samt artiklarna 7, 8.1 och 8.2 i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse (1 § 6 i förordningen om införande av smarta mätinstrument), enligt vilken konfigurationen av avläsningsintervallet måste vara synlig för slutanvändaren, varvid detta krav inte gäller om den systemansvarige har fastställt att det föreligger ett ’motiverat enskilt fall’ (84a § 1 ElWOG) och avläst slutanvändarens uppgifter före det fastställda intervallet?
6) Ska med hänsyn till artikel 52.3 i stadgan, femte stycket i ingressen till denna samt kommentarerna till artikel 7 i densamma rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna [nedan kallad Europadomstolen] avseende artikel 8 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] beaktas vid tolkningen av artiklarna 20 [första stycket] b och c, 21.1 a och 23.3 i [direktiv 2019/944]?”
Prövning av begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet
47 SR begärde, genom handlingar som inkom till domstolens kansli den 15 december 2025, att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler.
48 Till stöd för sin begäran gjorde SR bland annat gällande att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande, såsom särskilt framgår av punkt 40 i förslaget till avgörande, grundade sin bedömning på antagandet att 84a § ElWOG inte är tillämplig vid en så kallad opt-out-konfiguration av en smart mätare, då förbrukningsvärdena inte registreras. Detta antagande avseende den tekniska karaktären hos det så kallade opt-out-mätsystemet har emellertid inte avhandlats mellan parterna och utgör således en ny omständighet som för övrigt är felaktig.
49 Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen visserligen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan de parter eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
50 Det ska emellertid i detta hänseende påpekas att innehållet i generaladvokatens förslag till avgörande inte i sig kan utgöra en sådan ny omständighet. Det skulle göra det möjligt för parterna att, genom att åberopa en sådan omständighet, bemöta förslaget till avgörande. Generaladvokatens förslag till avgörande kan emellertid inte avhandlas av parterna. Såsom EU-domstolen har slagit fast framgår det av artikel 252 FEUF att generaladvokatens roll består i att vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram motiverade yttranden i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver att ett sådant förslag läggs fram och att syftet med detta är att biträda domstolen vid fullgörandet av dess uppgift att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen. Enligt artikel 20 fjärde stycket i stadgan och artikel 82.3 i rättegångsreglerna ska det muntliga förfarandet avslutas genom generaladvokatens förslag till avgörande. Förslaget till avgörande föredras efter förhandlingen med parterna och utgör inledningen till domstolens överläggning. Det rör sig således inte om ett yttrande riktat till domarna eller till parterna från en myndighet utanför domstolen, utan om en enskild, motiverad och offentligt formulerad ståndpunkt från en av institutionens medlemmar (se dom av den 8 maj 2025, Beevers Kaas, C-581/23, EU:C:2025:323, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
51 Domstolen konstaterar i förevarande fall, efter att ha hört generaladvokaten, att de omständigheter som SR anfört inte omfattar någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på det avgörande som domstolen ska meddela i förevarande mål och att målet inte ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. SR har i själva verket ifrågasatt att vissa avsnitt i generaladvokatens förslag till avgörande är välgrundade, vilket inte med framgång kan motivera att den muntliga delen av förfarandet återupptas. Slutligen förfogar domstolen över alla nödvändiga uppgifter efter det skriftliga och det muntliga förfarandet och den har således tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet för att kunna avgöra detta.
52 Mot bakgrund av det ovanstående bedömer domstolen att det saknas skäl att återuppta den muntliga delen av förfarandet.
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning
53 Netz Niederösterreich har i huvudsak gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom Netz Niederösterreich, genom sin talan vid de österrikiska nationella domstolarna, nöjde sig med att begära att SR skulle förpliktas att godta att det mätinstrument för el som hade installerats i SR:s bostad avlägsnades. Bolaget har understrukit att om SR inte vill att ett nytt mätinstrument för el ska installeras i dennes bostad, kan SR själv ansvara för sin elförsörjning. Netz Niederösterreich är då inte längre ansvarigt för att mäta förbrukningsuppgifter. Netz Niederösterreich har följaktligen gjort gällande att det nationella målet endast avser avlägsnandet av den traditionella mätare som SR har i sin bostad och att det i avsaknad av installation av en smart mätare inte finns någon fråga om skydd av personuppgifter som är relevant i förevarande fall. De tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har hänskjutit är således rent hypotetiska.
54 Domstolen konstaterar att Netz Niederösterreich genom dessa argument har bestritt det faktiska antagande som ligger till grund för den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande. I beslutet om hänskjutande har den hänskjutande domstolen nämligen uttryckligen angett att Netz Niederösterreich avser att avlägsna SR:s traditionella mätare och installera en smart mätare i SR:s bostad. Den hänskjutande domstolen har även angett att SR vägrar att ge sitt samtycke till att denna traditionella mätare ersätts med en smart mätare. Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att SR motsätter sig att hennes mätare byts ut, bland annat av de skäl som är föremål för de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen.
55 Av fast rättspraxis följer att det genom artikel 267 FEUF införs ett förfarande för direkt samarbete mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna. I detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det endast den nationella domstolen som är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i målet. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken, som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är endast behörig att tolka eller pröva giltigheten av en unionsrättsakt på grundval av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 1978, Oehlschläger, 104/77, EU:C:1978:69, punkt 4, och dom av den 11 december 2025, Locatrans, C-485/24, EU:C:2025:955, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
56 Den omständigheten att Netz Niederösterreich anser att begäran om förhandsavgörande grundar sig på ett felaktigt faktiskt antagande kan således inte i sig göra det möjligt att avvisa begäran (se, analogt, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C-62/14, EU:C:2015:400, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
57 Mot bakgrund av det ovan anförda saknas det anledning att avvisa begäran om förhandsavgörande i dess helhet av det skäl som Netz Niederösterreich har åberopat och som angetts i punkt 53 i förevarande dom. Detta påverkar inte prövningen av huruvida var och en av frågorna kan tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
58 Netz Niederösterreich har gjort gällande att den första frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte har lämnat tillräckliga förklaringar för att det ska vara möjligt att förstå sambandet mellan den nationella lagstiftning som den hänvisar till och de unionsrättsliga bestämmelser som den begär tolkning av.
59 Det ska härvidlag erinras om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C-758/24 och C-759/24, EU:C:2025:591, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
60 Det följer dessutom av fast rättspraxis, som numera återspeglas i artikel 94 i rättegångsreglerna, att behovet av att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen kräver att varje begäran om förhandsavgörande, i enlighet med punkt a i denna artikel, innehåller ”[s]aken och en sammanfattning av de relevanta omständigheterna, såsom dessa har utretts av den hänskjutande domstolen eller, i vart fall, en redogörelse för de faktauppgifter som ligger till grund för frågorna”, enligt punkt b i denna artikel ”[l]ydelsen av de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga och, i förekommande fall, relevant nationell rättspraxis” och, enligt punkt c i samma artikel, ”[e]n redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2026, Imagens Médicas Integradas m.fl., C-258/23–C-260/23, EU:C:2026:585, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
61 Dessutom ska de uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2026, Imagens Médicas Integradas m.fl., C-258/23–C-260/23, EU:C:2026:585, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
62 I förevarande fall uppfyller begäran om förhandsavgörande dessa krav vad gäller den första frågan. I begäran om förhandsavgörande återges nämligen innehållet i de bestämmelser som kan vara tillämpliga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolens beskrivning av omständigheterna i målet gör det dessutom möjligt att förstå skälen till valet av de unionsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av inom ramen för den första frågan och det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.
63 Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2019/944, däribland dess artikel 22, har ett samband med saken i det nationella målet, eftersom denna tolkning kan påverka utgången i målet. Det följer dessutom av yttrandena från parterna i det nationella målet, den österrikiska och den finska regeringen samt Europeiska kommissionen att dessa har kunnat ta ställning till den första frågan på ett fullständigt och ändamålsenligt sätt.
64 Mot denna bakgrund kan den första frågan tas upp till prövning.
Prövning i sak
65 Inledningsvis erinrar EU-domstolen om att det framgår av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till bestämmelser i unionsrätten som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sina frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C-671/18, EU:C:2019:1054, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
66 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 22 i direktiv 2019/944, jämförd med bilaga II till det direktivet, ska tolkas så, att en systemansvarig ska beakta en slutkunds önskan att inte ta emot en smart mätare och, i ett sådant fall, ställa en traditionell mätare till kundens förfogande.
67 Bilaga II till direktiv 2019/944 nämns emellertid inte i artikel 22 i direktivet, medan det i artikel 19 i direktivet, med rubriken ”Smarta mätarsystem”, däremot uttryckligen hänvisas till denna bilaga. I artikel 22.1 i direktiv 2019/944 föreskrivs dessutom att slutkunder som inte har ”smarta mätare” ska ha ”mätare av traditionell typ”, och villkoren för utövandet av rätten till en sådan smart mätare anges i artikel 21 i direktivet.
68 Den hänskjutande domstolens första fråga innebär följaktligen att EU-domstolen, förutom artikel 22 i och bilaga II till direktiv 2019/944, ska tolka artiklarna 19 och 21 i samma direktiv.
69 I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen således anses ha ställt den första frågan i huvudsak för att få klarhet i huruvida artiklarna 19, 21 och 22 i direktiv 2019/944, jämförda med bilaga II till det direktivet, ska tolkas så, att en systemansvarig ska anpassa sig efter en slutkunds önskan att inte ta emot en smart mätare och, i ett sådant fall, ställa en traditionell mätare till kundens förfogande.
70 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 8 maj 2025, Pielatak, C-410/23, EU:C:2025:325, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
71 Vad för det första gäller lydelsen av de bestämmelser som avses i den första frågan ska det inledningsvis påpekas att enligt artikel 19.2 i direktiv 2019/944 ska medlemsstaterna säkerställa att det på deras territorier införs ”smarta mätarsystem”. Detta begrepp har i artikel 2 led 23 i det direktivet definierats som ett ”elektroniskt system som kan mäta el som tillförs nätet eller elförbrukningen, tillhandahålla mer information än en traditionell mätare och som kan sända och ta emot uppgifter för informations-, övervaknings- och kontrolländamål genom någon form av elektronisk kommunikation”. Begreppet traditionell mätare i artikel 2 led 22 i samma direktiv avser däremot ”en analog eller elektronisk mätare som inte både kan sända och ta emot uppgifter”.
72 I artikel 19.2 i samma direktiv preciseras emellertid att detta införande kan bli föremål för en kostnads–nyttoanalys som ska genomföras i enlighet med principerna i bilaga II. I punkt 3 i nämnda bilaga anges att ”[m]ed utgångspunkt i denna bedömning ska medlemsstaterna ... ta fram en tidsplan med ett mål på upp till tio år för införandet av smarta mätarsystem.” I samma punkt 3 anges vidare att om införandet av smarta mätarsystem tillstyrks ”ska minst 80 % av slutkunderna ha ett smart mätarsystem” inom en viss tid.
73 Om bedömningen av införandet av smarta mätarsystem har utfallit negativt och smarta mätarsystem inte har införts systematiskt, föreskrivs det vidare i artikel 21.1 och 21.2 b i direktiv 2019/944 i huvudsak att alla slutkunder har rätt att på begäran, på vissa villkor, låta installera en smart mätare inom rimlig tid.
74 I artikel 22.1 i nämnda direktiv anges slutligen att i fall där slutkunderna inte har smarta mätare ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunderna förses med individuella mätare av traditionell typ som korrekt mäter deras faktiska förbrukning.
75 Det framgår således av ordalydelsen i de bestämmelser i direktiv 2019/944 som nämns i punkterna 69 och 71–74 ovan att införandet av smarta mätarsystem uppmuntras starkt och att en slutkund har rätt till en traditionell mätare som uppfyller vissa minimikrav om ingen smart mätare har tillhandahållits honom eller henne. Av den ordalydelsen framgår däremot inte att en slutkund i samtliga fall har rätt till en traditionell mätare eller att motsätta sig installationen av en smart mätare.
76 För det andra ger det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår och de mål som eftersträvas med direktiv 2019/944 stöd för denna tolkning. Det föreskrivs nämligen, i artikel 19.5 i direktiv 2019/944, att när bedömningen av införandet av smarta mätarsystem utfaller negativt till följd av den kostnads–nyttoanalys som avses i artikel 19.2, ska medlemsstaterna se till att denna bedömning, åtminstone vart fjärde år eller oftare, revideras till följd av betydande förändringar av de bakomliggande antagandena samt till följd av den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen. Detta bekräftar att införandet av smarta mätarsystem uppmuntras starkt i alla medlemsstater, även i de medlemsstater som har valt att göra införandet av smarta mätarsystem beroende av en sådan kostnads-nyttoanalys.
77 Vidare har, i skälen 37, 49 och 52–55 i direktiv 2019/944, införandet av smarta mätarsystem ett flertal gånger bedömts positivt av unionslagstiftaren. I dessa skäl anges unionslagstiftarens avsikt att främja och påskynda installationen av smarta mätarsystem hos slutkunderna. Det framgår närmare bestämt av skälen 37 och 54 i direktiv 2019/944 att det endast är för det fall medlemsstaterna inte systematiskt kan införa smarta mätarsystem för el och konsumenten på egen begäran inte kan få ett sådant system installerat, som det godtas att konsumenten kan behålla en traditionell mätare.
78 Det framgår således att själva syftet med införandet av smarta mätarsystem för el just är att uppfylla målet att främja och påskynda att slutkunderna utrustas med smarta mätarsystem, för att göra det möjligt för konsumenterna att vara aktiva deltagare på energimarknaden och i energiomställningen, genom att ge dem möjlighet att kontrollera sin förbrukning i realtid eller i nära realtid och kostnaden för denna, såsom framgår av skälen 10 och 49 i direktiv 2019/944. Detta konstaterande är även förenligt med artikel 194 FEUF, som utgör den rättsliga grunden för detta direktiv. Ett av de mål som anges i punkt 1 c i den artikeln är att främja energieffektivitet och energibesparingar.
79 Det framgår följaktligen av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2019/944, deras sammanhang och de mål som eftersträvas med direktivet att unionslagstiftaren starkt uppmuntrar införandet av smarta mätarsystem och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa formerna för införandet. I direktivet föreskrivs däremot inte att en systemansvarig ska anpassa sig efter en slutkunds önskan att inte ta emot någon smart mätare eller att den systemansvarige är skyldig att göra det möjligt för denna kund att erhålla en traditionell mätare, det vill säga en analog eller elektronisk mätare som inte har kapacitet att sända och ta emot data, såsom instrument för att mäta elförbrukningen vilket ställs till dennes förfogande.
80 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 19, 21 och 22 i direktiv 2019/944, jämförda med bilaga II till det direktivet, ska tolkas så, att en systemansvarig inte måste anpassa sig efter en slutkunds önskan att inte ta emot en smart mätare och, i ett sådant fall, ställa en traditionell mätare till kundens förfogande.
Den andra frågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
81 Den österrikiska regeringen har gjort gällande att den andra frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom beslutet om hänskjutande endast innehåller kortfattade förklaringar till varför den hänskjutande domstolen anser att ett svar på den andra frågan är nödvändigt för att avgöra det nationella målet. Samma regering anser dessutom att begäran om förhandsavgörande inte heller innehåller någon fullständig och begriplig redogörelse för de nationella bestämmelser som är tillämpliga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har inte heller förklarat i vilket avseende den vill få klarhet i sambandet mellan artikel 2.1 i direktiv 2014/32 och det mål som är anhängigt vid den eller de skäl som fått den att undra över tolkningen av denna bestämmelse.
82 Domstolen konstaterar att begäran om förhandsavgörande innehåller en beskrivning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet som uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka det erinrats om i punkt 60 ovan, och innehåller en tillräcklig redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som avses i den andra tolkningsfrågan.
83 I begäran om förhandsavgörande återges nämligen innehållet i de bestämmelser som kan vara tillämpliga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolens beskrivning av omständigheterna i det nationella målet är tillräcklig och gör det möjligt att förstå skälen till valet av de unionsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av inom ramen för den andra frågan och det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet. Det följer dessutom av yttrandena från parterna i det nationella målet, den österrikiska regeringen samt kommissionen att dessa har kunnat ta ställning till nämnda fråga på ett fullständigt och ändamålsenligt sätt.
84 Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 59–61 ovan kan den andra frågan således tas upp till prövning.
Prövning i sak
85 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 i direktiv 2014/32, jämförd med artikel 20 första stycket b och c samt artikel 23.3 i direktiv 2019/944, ska tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som definierar begreppet ”smart mätinstrument” utan att denna definition innehåller något specifikt krav med avseende på säkerheten för de uppgifter som överförs genom ett sådant instrument.
86 Det ska i detta hänseende för det första påpekas att enligt artikel 1 i direktiv 2014/32 ”fastställs [genom detta direktiv] de krav som mätinstrument måste uppfylla för att få tillhandahållas på marknaden och/eller tas i bruk”. I artikel 2.1 i direktivet fastställs direktivets tillämpningsområde. I denna bestämmelse föreskrivs att detta direktiv bland annat ska tillämpas på ”aktiva elenergimätare”. I skäl 62 i samma direktiv preciseras i detta avseende att målet med direktivet är att ”se till att mätinstrument på marknaden uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå avseende allmänna intressen som omfattas av detta direktiv samtidigt som man säkerställer att den inre marknaden fungerar”. De allmänna krav som sådana mätinstrument måste uppfylla anges i bilaga I till samma direktiv. Vissa av dessa krav rör datasäkerhet. Enligt denna bilaga ingår således mätresultatens säkerhet bland de grundläggande krav som anges i nämnda bilaga.
87 För det andra ska det påpekas att artikel 7.1 led 31 ElWOG, som definierar begreppet ”smart mätinstrument” i den mening som avses i denna lag, i huvudsak motsvarar artikel 2 led 23 i direktiv 2019/944; artikel 2 i det direktivet definierar de huvudsakliga termer och begrepp som används i direktivet. Det framgår av artikel 2 led 23 att ”smarta mätarsystem” är ”ett elektroniskt system som kan mäta el som tillförs nätet eller elförbrukningen, tillhandahålla mer information än en traditionell mätare och som kan sända och ta emot uppgifter för informations-, övervaknings- och kontrolländamål genom någon form av elektronisk kommunikation”. Denna bestämmelse innehåller således inte i sig några särskilda krav på säkerhet för eller skydd av personuppgifter.
88 För det tredje ska det understrykas att det i artikel 20 i direktiv 2019/944, med rubriken ”Funktioner hos smarta mätarsystem”, i första stycket b föreskrivs att säkerheten hos systemen med smarta mätare och för datakommunikationen ska överensstämma med relevanta unionsregler om säkerhet, och i första stycket c att ”integritet och skydd för slutkundernas uppgifter ska överensstämma med relevanta unionsregler om data- och integritetsskydd”. I artikel 23 i direktivet, med rubriken ”Hantering av uppgifter”, föreskrivs dessutom i punkt 3 att ”[r]eglerna om tillgång till uppgifter och uppgiftslagring med avseende på tillämpningen av detta direktiv ska vara förenliga med relevant unionsrätt” och att ”[b]ehandling av personuppgifter inom ramen för detta direktiv ska ske i enlighet med [dataskyddsförordningen]”.
89 Det följer av dessa omständigheter att det visserligen förhåller sig så att såväl direktiv 2014/32 som direktiv 2019/944 innehåller krav på datasäkerhet och skydd av personuppgifter, och detta, vad gäller direktiv 2019/944, genom en hänvisning till den skyddsram som fastställs i dataskyddsförordningen. Sådana krav måste med nödvändighet iakttas genom den nationella lagstiftning som reglerar användningen av smarta mätarsystem för el. Eftersom dessa krav däremot inte nämns i definitionen av begreppet ”smarta mätarsystem” i artikel 2 led 23 i direktiv 2019/944, måste en nationell bestämmelse som syftar till att införliva artikel 2 led 23 inte heller själv nämna dem, förutsatt att andra bestämmelser i denna nationella lagstiftning genomför dessa krav.
90 Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2.1 i direktiv 2014/32, jämförd med artikel 20 första stycket b och c samt artikel 23.3 i direktiv 2019/944, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som definierar begreppet ”smart mätinstrument” utan att denna definition innehåller något specifikt krav med avseende på säkerheten för de uppgifter som överförs genom ett sådant instrument, förutsatt att andra nationella bestämmelser som reglerar användningen av smarta mätarsystem för el genomför de krav på datasäkerhet och skydd av personuppgifter som fastställs i dessa direktiv.
Den tredje frågan
91 Netz Niederösterreich och den österrikiska regeringen har gjort gällande att den tredje frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte har angett skälen till varför ett svar på denna fråga är nödvändigt för att avgöra det nationella målet och inte har redogjort för de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på denna fråga.
92 Det ska härvidlag framhållas att den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 85/374 ska beaktas vid tolkningen av artiklarna 20 första stycket b och c, 21.1 a och 23.3 i direktiv 2019/944.
93 Såsom anges i artikel 1 i direktiv 85/374 inrättas genom direktivet ett system för tillverkarens ansvar för skador som orsakas av en defekt i hans produkt. Närmare bestämt fastställs i artikel 6.1 i direktivet, vars tolkning den hänskjutande domstolen i huvudsak har begärt, på vilka villkor en produkt ska anses ha en säkerhetsbrist.
94 I förevarande fall rör det nationella målet emellertid inte en tillverkares ansvar. Vidare har den hänskjutande domstolen inte nämnt något problem i samband med en eventuell defekt, vare sig med avseende på den traditionella mätare som SR har i sin bostad eller med avseende på den smarta mätare som är avsedd att ersätta denna mätare. Eftersom det inte finns något samband mellan den begärda tolkningen av unionsrätten och de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, framstår det följaktligen inte som nödvändigt att den tredje frågan besvaras för att det nationella målet ska kunna avgöras.
95 Härav följer att den hänskjutande domstolens tredje fråga inte kan tas upp till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 59 och 60 ovan.
Den fjärde frågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
96 Netz Niederösterreich och den österrikiska regeringen har gjort gällande att den fjärde frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte har angett varför ett svar på denna fråga är nödvändigt för att avgöra det nationella målet.
97 Domstolen framhåller att begäran om förhandsavgörande innehåller en beskrivning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet som uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka det erinrats om i punkt 60 ovan, och innehåller en tillräcklig redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av artikel 5.3 i direktiv 2002/58 som avses i den fjärde tolkningsfrågan. Den hänskjutande domstolen har nämligen redogjort för skälen till att den anser att det är oklart huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med denna bestämmelse.
98 Under dessa omständigheter kan den fjärde frågan tas upp till prövning, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 59 och 60 ovan.
Prövning i sak
99 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.3 i direktiv 2002/58 ska tolkas så, att de villkor för lagring av information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en terminalutrustning som tillhör en användare eller en abonnent av ett elektroniskt kommunikationsnät som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpliga på ett elnät genom vilket personuppgifter kan överföras.
100 Domstolen erinrar inledningsvis om att syftet med direktiv 2002/58, såsom framgår av bland annat skälen 6 och 7 i direktivet, är att skydda användarna av elektroniska kommunikationstjänster mot de faror för deras personuppgifter och deras privatliv som följer av ny teknik och särskilt den ökade kapaciteten för automatiserad lagring och behandling av uppgifter. Direktivet syftar särskilt, såsom anges i dess skäl 2, till att säkerställa full respekt för de rättigheter som anges i artiklarna 7 och 8 i stadgan. Det framgår av motiveringen till förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (COM(2000) 385 final), som ligger till grund för direktiv 2002/58, att unionslagstiftaren avsåg att ”garantera en fortsatt hög skyddsnivå för personuppgifter och privatliv för alla elektroniska kommunikationstjänster, oavsett vilken teknik som används” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C-511/18, C-512/18 och C-520/18, EU:C:2020:791, punkt 106).
101 I detta syfte fastställs i artikel 5.1 i direktiv 2002/58 principen om konfidentialitet för såväl elektronisk kommunikation som därmed förbundna trafikuppgifter. Detta innebär bland annat ett principiellt förbud för andra personer än användarna att, utan användarnas samtycke, lagra sådan kommunikation och sådana uppgifter (dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C-511/18, C-512/18 och C-520/18, EU:C:2020:791, punkt 107).
102 I artikel 5.3 i direktiv 2002/58 anges att lagring av information eller tillgång till information som redan är lagrad i en användares terminalutrustning endast är tillåten på villkor att användaren i fråga har gett sitt samtycke efter att ha fått tillgång till tydlig och fullständig information, i enlighet med direktiv 95/46, om ändamålen med behandlingen av uppgifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2019, Planet49, C-673/17, EU:C:2019:801, punkt 46). I denna bestämmelse preciseras emellertid att ovanstående överväganden inte utgör hinder för teknisk lagring eller åtkomst som endast sker för att utföra eller underlätta överföringen av en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät.
103 För att besvara den hänskjutande domstolens fjärde fråga ska det således prövas huruvida ett smart mätarsystem för el som tillhandahålls en slutkund, i den mening som avses i direktiv 2019/944, kan omfattas av begreppet ”en abonnents eller användares terminalutrustning” i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2002/58.
104 Det ska i detta hänseende påpekas att även om begreppet terminalutrustning inte definieras i direktiv 2002/58, framgår det av artikel 2 i direktivet att definitionerna i direktiv 2002/21 ska gälla, om inte annat anges. Sistnämnda direktiv har ersatts av direktiv 2018/1972, i vilket begreppet terminalutrustning definieras i artikel 2 led 41 genom en hänvisning till artikel 1 led 1 i direktiv 2008/63. Enligt sistnämnda bestämmelse avser begreppet terminalutrustning bland annat ”utrustning direkt eller indirekt ansluten till en nätanslutningspunkt i ett allmänt tillgängligt telenät för att sända, bearbeta eller ta emot information”. Dessutom följer det av samma definition att anslutningen, oavsett om den är direkt eller indirekt, kan göras med tråd, optisk fiber eller elektromagnetiskt.
105 Härav följer att ett smart mätarsystem för el som tillhandahålls en slutkund, i den mening som avses i direktiv 2019/944, endast omfattas av begreppet terminalutrustning om det är direkt eller indirekt anslutet till en nätanslutningspunkt i ett ”allmänt tillgängligt telenät”.
106 För att artikel 5.3 i direktiv 2002/58 ska vara tillämplig krävs det även, enligt artikel 3 i direktivet, som avgränsar direktivets tillämpningsområde med avseende på de tjänster som direktivet avser, att de berörda elektroniska kommunikationstjänsterna är ”allmänt tillgängliga ... i allmänna kommunikationsnät”.
107 Begreppen ”allmänt tillgängligt telenät” och ”allmänna kommunikationsnät” i artikel 1 led 1 i direktiv 2008/63 respektive artikel 3 i direktiv 2002/58 definieras emellertid inte i direktiv 2002/58. Definitionen av begreppet ”allmänt elektroniskt kommunikationsnät” i artikel 2 led 8 i direktiv 2018/1972 är dock, såsom framgår av punkt 104 ovan, relevant i förevarande fall. Enligt den bestämmelsen utgörs ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät av ett ”elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som stöder informationsöverföring mellan nätanslutningspunkter”.
108 Ett elnät vilket, såsom det elnät som är aktuellt i det nationella målet, inbegriper en funktion för informationsöverföring, vilken har inrättats av en systemansvarig för elnätet för att kontrollera och driva dess funktioner och göra det möjligt att mäta förbrukningen av den el som distribueras genom nämnda elnät, kan inte omfattas av denna definition. Elnätets huvudsyfte är nämligen att distribuera energi och inte ”helt eller huvudsakligen” att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
109 Det ska även tilläggas att en slutkund som är ansluten till elnätet och vars elförbrukning mäts av en smart mätare inte heller kan anses vara en ”abonnent” eller en ”användare”, i den mening som avses i artikel 5.3 i direktiv 2002/58, som använder eller begär tillgång till en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, och detta även om uppgifterna om dennes elförbrukning överförs till den systemansvarige via den smarta mätaren och detta elnät. Oberoende av huruvida en sådan mätare tillhör slutkunden eller den systemansvarige, utgör en sådan överföring en intern teknisk process hos den systemansvarige, vilken består i att sända och ta emot de signaler som är nödvändiga för att uppnå nätets syfte, vilket är att distribuera el till slutkunderna på villkor som är förenliga med gällande unionslagstiftning, och inte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster.
110 Av detta följer att de villkor för lagring av information eller tillgång till information som lagras i en terminalutrustning tillhörande en användare eller abonnent av ett elektroniskt kommunikationsnät, vilka föreskrivs i artikel 5.3 i direktiv 2002/58, inte kan tillämpas på ett elnät genom vilket personuppgifter kan överföras.
111 Den omständigheten att det i direktiv 2019/944 inte hänvisas till direktiv 2002/58 ger stöd för den tolkningen. I förstnämnda direktiv hänvisas endast till bestämmelserna i dataskyddsförordningen vad gäller behandling av personuppgifter inom ramen för det direktivet.
112 Denna tolkning påverkas inte heller av skäl 16 i genomförandeförordning 2023/1162, där det anges att eftersom smarta mätare betraktas som terminalutrustning är direktiv 2002/58 tillämpligt på all behandling av personuppgifter som omfattas av denna genomförandeförordning.
113 Det ska nämligen erinras om att skälen i en unionsrättslig sekundärrättsakt visserligen kan tjäna som tolkningsdata för en rättsregel, men de kan inte i sig utgöra en sådan regel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, X, C-429/07, EU:C:2009:359, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Dessutom är ingressen till en unionsrättsakt inte juridiskt bindande (dom av den 19 juni 2014, Karen Millen Fashions, C-345/13, EU:C:2014:2013, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
114 Skäl 16 i genomförandeförordning 2023/1162 kan således inte påverka den bokstavliga, kontextuella och teleologiska tolkningen av artikel 5.3 i direktiv 2002/58.
115 Av det anförda följer att den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 5.3 i direktiv 2002/58 ska tolkas så, att de villkor för lagring av information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en terminalutrustning som tillhör en användare eller en abonnent av ett elektroniskt kommunikationsnät, vilka föreskrivs i denna bestämmelse, inte är tillämpliga på ett elnät genom vilket personuppgifter kan överföras.
Den femte frågan
116 Den hänskjutande domstolen har genom den femte frågan sökt klarhet i huruvida artiklarna 5.1 f, 13 och 32.2 i dataskyddsförordningen samt artiklarna 7, 8.1 och 8.2 i stadgan ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken endast avläsningsintervallets konfiguration måste vara synlig för slutkunden genom en smart mätares gränssnitt, varvid detta krav inte gäller om den systemansvarige har fastställt att det föreligger ett ”motiverat enskilt fall” och avläst slutanvändarens uppgifter före det fastställda intervallet.
117 Netz Niederösterreich och den österrikiska regeringen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till prövning. Netz Niederösterreich har anfört att den är hypotetisk och saknar relevans för utgången i det nationella målet, eftersom det i förevarande fall inte har skett någon insamling av uppgifter. Nämnda regering har även hävdat att nämnda fråga inte har något samband med det nationella målet. Denna fråga avser nämligen begreppet ”motiverat enskilt fall”, medan tvisten endast avser installationen av en sådan mätare.
118 Det ska i detta hänseende konstateras att den hänskjutande domstolen har angett att enligt 1 § 6 i förordningen om införande av smarta mätinstrument ska, för det fall kunden motsätter sig installationen av en smart mätare, det smarta mätinstrument som ska installeras eller som redan har installerats konfigureras så att inga månads-, dags- eller kvartsvärden lagras och överförs och så att avstängningsfunktionen och kapacitetsbegränsningsfunktionen avaktiveras. Det framgår emellertid även av begäran om förhandsavgörande att de systemansvariga, enligt 84a § 1 ElWOG, i motiverade enskilda fall får avläsa uppgifter om förbrukning per kvart utan slutanvändarens samtycke, om detta är absolut nödvändigt för att upprätthålla en säker och effektiv nätdrift och berörda uppgifter omedelbart avlägsnas så snart de inte längre behövs för att uppfylla sitt syfte. I sådana fall ska slutanvändaren informeras om detta så snart som möjligt.
119 Det kan emellertid konstateras att det nationella målet inte avser tillgång, i ett ”motiverat enskilt fall”, till förbrukningsuppgifter som överförs av en smart mätare, vilket innebär att den femte frågan är hypotetisk. När det gäller sådan tillgång är den systemansvarige enligt den nationella lagstiftning som det hänvisas till i föregående punkt skyldig att informera slutanvändaren om detta, vilken i förekommande fall skulle kunna bestrida lagenligheten av en sådan tillgång vid nationell domstol.
120 Härav följer att den hänskjutande domstolens femte fråga inte kan tas upp till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 59 ovan.
Den sjätte frågan
121 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida femte stycket i ingressen, artikel 52.3 samt kommentarerna till artikel 7 i stadgan, artiklarna 20 första stycket b och c, 21.1 a och 23.3 i direktiv 2019/944 ska tolkas mot bakgrund av Europadomstolens praxis avseende artikel 8 i Europakonventionen.
122 Netz Niederösterreich och den österrikiska regeringen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till prövning.
123 Det kan i detta hänseende konstateras att den hänskjutande domstolen utan närmare preciseringar på ett abstrakt sätt har nämnt Europadomstolens praxis avseende artikel 8 i Europakonventionen. Den hänskjutande domstolen har inte hänvisat till någon relevant dom och har inte heller angett skälen till att den söker klarhet i huruvida nämnda rättspraxis ska beaktas i det nationella målet.
124 Härav följer att den hänskjutande domstolens sjätte fråga inte kan tas upp till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 60 ovan.
Rättegångskostnader
125 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Artiklarna 19, 21 och 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU, jämförda med bilaga II till direktiv 2019/944,
ska tolkas så,
att en systemansvarig inte måste anpassa sig efter en slutkunds önskan att inte ta emot ett smart mätinstrument för el och, i ett sådant fall, ställa en traditionell mätare till kundens förfogande.
2) Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/32/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av mätinstrument, jämförd med artikel 20 första stycket b och c samt artikel 23.3 i direktiv 2019/944,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell rätt som definierar begreppet ”smart mätinstrument” utan att denna definition innehåller något specifikt krav med avseende på säkerheten för de uppgifter som överförs genom ett sådant instrument, förutsatt att andra nationella bestämmelser som reglerar användningen av smarta mätarsystem för el genomför de krav på datasäkerhet och skydd av personuppgifter som fastställs i dessa direktiv.
3) Artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009,
ska tolkas så,
att de villkor för lagring av information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en terminalutrustning som tillhör en användare eller en abonnent av ett elektroniskt kommunikationsnät, vilka föreskrivs i denna bestämmelse, inte är tillämpliga på ett elnät genom vilket personuppgifter kan överföras.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.