Domstolens dom (tionde avdelningen) den 3 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)

den 3 september 2026 ( * )

” Överklagande – Dumpning – Genomförandeförordning (EU) 2021/1100 – Import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Turkiet – Slutgiltig antidumpningstull – Förordning (EU) 2016/1036 – Jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet – Justeringar – Artikel 2.10 i – Provisioner – Funktioner liknande dem som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis – En enda ekonomisk enhet – Kriterier – Bevismedel – Artikel 2.10 j – Valutaomräkning – Tillämplig växlingskurs – Avtal om säkring av valutarisken ”

I mål C‑498/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 17 juli 2024,

Çolakoğlu Metalurji AŞ , Istanbul (Turkiet),

Çolakoğlu Dış Ticaret AŞ , Istanbul,

företrädda av J. Cornelis och F. Graafsma, advocaten,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen , inledningsvis företrädd av G. Gattinara, G. Luengo och J. Zieliński, därefter av G. Gattinara och J. Zieliński, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (tionde avdelningen)

sammansatt av tillförordnade ordföranden på tionde avdelningen E. Regan samt domarna D. Gratsias och B. Smulders (referent),

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 20 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 I sitt överklagande har Çolakoğlu Metalurji AŞ (nedan kallat CM) och Çolakoğlu Dış Ticaret AŞ (nedan kallat Çotaş) yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 8 maj 2024, Çolakoğlu Metalurji och Çolakoğlu Dış Ticaret/kommissionen (T‑630/21, EU:T:2024:304) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/1100 av den 5 juli 2021 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den provisoriska tull som införts på import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Turkiet (EUT L 238, 2021, s. 32) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i den del denna förordning rör produkter som tillverkas av dessa företag.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

2 Genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) godkände Europeiska unionens råd avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994, samt de avtal som återges i bilagorna 1–3 till detta avtal, däribland avtalet om tillämpning av artikel VI i det Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet).

3 I artikel 2 i antidumpningsavtalet, som har rubriken ”Fastställande av dumpning”, föreskrivs följande:

”…

2.3 I fall då ett exportpris inte finns eller när berörda myndigheter anser att exportpriset är otillförlitligt på grund av särskilda förbindelser eller kompensationsarrangemang mellan exportör och importör eller tredje part, får ett exportpris framräknas på grundval av det pris till vilket de importerade varorna första gången säljs vidare till oberoende köpare eller, om varorna inte säljs vidare till oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på sådana skäliga grunder som myndigheterna bestämmer.

2.4 En rättvis jämförelse skall göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse skall göras i samma handelsled, i allmänhet priset från fabrik, och avse försäljningar så nära varandra i tiden som möjligt. Vederbörlig hänsyn skall efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall tas till olikheter som berör prisernas jämförbarhet, däribland försäljningsvillkor, beskattning, handelsled, kvantiteter, fysiska egenskaper samt alla andra olikheter som bevisligen påverkar prisernas jämförbarhet. … I det fall som nämns i punkt 3 skall hänsyn även tas till kostnader, inbegripet tullar och skatter, som uppstått mellan import och återförsäljning samt till uppkommen vinst. Om prisernas jämförbarhet i sådana fall har påverkats skall myndigheterna fastställa normalvärdet i ett handelsled som motsvarar handelsledet i det konstruerade exportpriset, eller medge sådana justeringar som är motiverade enligt denna punkt. Myndigheterna skall informera berörda parter om vilka uppgifter som krävs för att säkerställa en rättvis jämförelse och myndigheterna skall inte ställa orimliga beviskrav på dessa parter.

2.4.1 När jämförelser enligt punkt 4 kräver valutaomräkning, skall sådan omräkning grundas på den växelkurs som rådde på försäljningsdagen…, på villkor att, när en försäljning, av utländsk valuta på terminsmarknaderna är direkt knuten till berörd exportförsäljning, den kurs som gäller vid terminsförsäljningen används. Förändringar i växelkurserna skall förbises och myndigheterna skall i en undersökning ge exportörer minst 60 dagars frist för att de ska kunna justera sina exportpriser så att de avspeglar varaktiga förändringar av valutakurserna under undersökningsperioden.

…”

Unionsrätt

4 Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21) (nedan kallad grundförordningen) har följande lydelse:

”1 En antidumpningstull får tillämpas på alla dumpade produkter vilkas övergång till fri omsättning inom [Europeiska] unionen vållar skada.

2. En produkt ska anses vara dumpad om exportpriset till unionen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

…”

5 I artikel 2 i grundförordningen, med rubriken ”Fastställande av dumpning”, föreskrivs följande:

”A. Normalvärde

…

B. Exportpris

8. Exportpriset ska vara det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export från exportlandet till unionen.

9. I de fall då det inte finns något exportpris eller då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av förhållandet eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får exportpriset konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en oberoende köpare eller, om produkterna inte säljs vidare till en oberoende köpare eller inte säljs vidare i samma skick som de importerats, på någon annan skälig grund.

I dessa fall ska justeringar göras för alla omkostnader, inbegripet tullar och skatter som har tillkommit mellan importen och återförsäljningen samt förväntad vinst, i syfte att fastställa ett tillförlitligt exportpris vid unionens gräns.

De poster som ska justeras ska inbegripa de som normalt belastar en importör men som betalas av en annan part inom eller utanför unionen som förefaller stå i ekonomisk intressegemenskap med eller ha ingått ett kompensationsarrangemang med importören eller exportören; dessa poster inbegriper sedvanliga transport-, försäkrings-, hanterings-, lastnings- och därmed sammanhängande kostnader, tullar, eventuella antidumpningstullar och andra avgifter som ska betalas i importlandet vid import eller återförsäljning av varorna, samt en skälig marginal som ska täcka försäljnings- och administrationskostnader, andra allmänna kostnader samt vinst.

C. Jämförelse

10. En rättvis jämförelse ska göras mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara ska i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet. Dubblering ska undvikas vid justeringen, särskilt avseende rabatter, avdrag, kvantiteter och handelsled. Om de angivna villkoren är uppfyllda kan justeringar göras för följande faktorer:

…

i) Provisioner

Justering ska göras för olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga.

Begreppet provisioner ska anses inbegripa handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

j) Valutaomräkning

När prisjämförelser kräver valutaomräkning ska sådan omräkning grundas på den växelkurs som gällde på försäljningsdagen, utom i de fall när en försäljning av utländsk valuta på terminsmarknaderna är direkt knuten till exportförsäljningen, då kursen vid terminsförsäljningen i stället ska tillämpas. Normalt ska fakturadatum anses som försäljningsdag, men även dagen för köpekontrakt, köporder eller orderbekräftelse kan användas om de väsentliga försäljningsvillkoren bättre framgår av dessa. Fluktuationer i växelkurserna ska inte beaktas och exportörerna ska ges en frist på 60 dagar så att endast varaktiga förändringar av valutakurserna under undersökningsperioden återspeglas.

…”

Bakgrund till tvisten

6 Bakgrunden till tvisten, som återges i punkterna 2–10 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

7 CM är ett turkiskt bolag som är verksamt inom tillverkning och export av varmvalsade platta produkter. Çotaş är ett till CM närstående turkiskt handels- och exportföretag.

8 Den 14 maj 2020 inledde Europeiska kommissionen en antidumpningsundersökning avseende import till unionen av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Turkiet (nedan kallad den berörda produkten).

9 Undersökningen avsåg perioden mellan den 1 januari och den 31 december 2019 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av de utvecklingstendenser som var relevanta för bedömningen av skada avsåg perioden mellan den 1 januari 2016 och slutet av undersökningsperioden.

10 Den 6 januari 2021 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2021/9 om införande av en provisorisk antidumpningstull på import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Turkiet (EUT L 3, 2021, s. 4) (nedan kallad förordningen om provisorisk antidumpningstull), vilken medförde att klagandenas export av den berörda produkten till unionen ålades en provisorisk antidumpningstull på 7,6 procent.

11 Den 5 juli 2021 antog kommissionen den omtvistade förordningen, vilken medförde att det infördes en slutgiltig antidumpningstull på 7,3 procent på import av den av klagandena tillverkade berörda produkten till unionen.

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

12 Genom ansökan som ingavs till tribunalens kansli den 29 september 2021 väckte CM och Çotaş talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

13 Klagandena anförde fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 2.10 i) i grundförordningen. Klagandena gjorde gällande att justeringen överskred den utbetalade provisionen, att ingen justering skulle göras eftersom ingen vinstmarginal hade uppnåtts och att Çotaş var en intern försäljningsavdelning och inte en agent som arbetade på provisionsbasis. Den andra grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 2.10 b i grundförordningen, till följd av kravet på att importtullar skulle betalas för att en justering skulle göras enligt denna bestämmelse. Den tredje grunden avsåg att kommissionen gjort en uppenbart felaktig bedömning, när den underlåtit att göra en månads- eller kvartalsberäkning av dumpningsmarginalen, vilket medförde ett åsidosättande av artikel 2.10 i grundförordningen. Den fjärde grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 2.10 j i grundförordningen, på grund av att kommissionen nekade att göra en justering för säkring av vinster och förluster.

14 Genom den överklagade domen fastställde tribunalen att talan inte kunde bifallas på någon av dessa fyra grunder och ogillade därmed talan i dess helhet.

Parternas yrkanden i målet vid domstolen

15 Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska,

– i första hand,

– upphäva den överklagade domen,

– ogiltigförklara den omtvistade förordningen, och

– förplikta kommissionen att ersätta klagandenas rättegångskostnader i förevarande mål om överklagande samt kostnaderna för förfarandet vid tribunalen i mål T‑630/21, samt

– i andra hand,

– återförvisa målet till tribunalen, och

– förordna att frågan om rättegångskostnader i de två instanserna ska anstå.

16 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

17 Klagandena har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser en felaktig tillämpning av artikel 2.10 i grundförordningen, eftersom tribunalen fastställde den justering kommissionen gjort med anledning av en provision som CM utbetalat till Çotaş för exporttjänster. Genom den andra grunden, som består av tre delar, har klagandena gjort gällande att tribunalen tillämpade artikel 2.10 i) i grundförordningen felaktigt och missuppfattade bevisningen i målet genom att slå fast att klagandena inte utgör en enda ekonomisk enhet. Genom den tredje grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen dels felaktigt överförde den presumtion som anges i artikel 2.9 i grundförordningen på de provisioner som avses enligt artikel 2.10 i) i denna förordning, dels missuppfattade bevisningen i målet och åsidosatte deras rätt att yttra sig. Den fjärde grunden avser en felaktig tolkning av artikel 2.10 j i grundförordningen, på grund av underlåtenheten att beakta det datum för växelkursen som angavs i ett säkringsavtal. Genom den femte grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av slutsatserna i en panelrapport från WTO. Slutligen har klagandena genom den sjätte grunden gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen, när den fann att det inte hade visats att förändringarna i produktionskostnaden påverkade prisernas jämförbarhet, att fluktuationer i produktionskostnaden endast gällde en produkttyp, och att den ojämlika fördelningen av försäljningen endast omfattade tre produkttyper.

Den första grunden

Parternas argument

18 Klagandena har i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 46, 90 och 109 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 2.10 i grundförordningen, eftersom den godtog att exportpriset kunde justeras på grund av att Çotaş hade erhållit provision för uppgifter som utförts i samband med export av den berörda produkten, vilken hade tillverkats av CM, utan att dessa uppgifter hade någon motsvarighet vid fastställandet av normalvärdet eller att provision hade betalats för den inhemska försäljningen.

19 Enligt klagandena avsåg den provision som CM betalade till Çotaş ersättning för indirekta allmänna och administrativa kostnader, det vill säga huvudsakligen resekostnader, löner, kontorskostnader och avskrivningar. Om det var CM som hade ådragit sig sådana kostnader skulle de emellertid inte ha dragits av från exportpriset, eftersom de inte heller skulle ha dragits av från normalvärdet. Den provision som betalades till Çotaş utgjorde således inte en faktor som påverkade prisernas jämförbarhet och kommissionen har inte visat att så var fallet. Enbart den omständigheten att det åberopas att det föreligger en faktor som anges i artikel 2.10 i grundförordningen, såsom i förevarande fall betalning av en provision, räcker inte för att fastställa att denna faktor påverkar prisernas jämförbarhet. Det ankommer på den part som begär en justering för en av dessa faktorer att visa att den kan påverka prisernas jämförbarhet.

20 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Domstolens bedömning

21 För att avgöra om en produkt har dumpats krävs det enligt artikel 2.10 i grundförordningen att det görs en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara ska i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet.

22 I artikel 2.10 i grundförordningen anges exempel på olika faktorer som kan leda till justeringar när de angivna villkoren är uppfyllda.

23 Bland dessa anges, i led i) i denna bestämmelse, olikheter i provisioner som utbetalas för försäljningarna i fråga. Dessa provisioner inbegriper även handlarens pålägg för produkten eller den likadana produkten, om handlaren fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis.

24 En utbetalning av provision till en agent i samband med export av produkter som omfattas av en antidumpningsundersökning kan således motivera en justering av det exportpris som beaktas vid jämförelsen mellan detta pris och normalvärdet när ett sådant beaktande visar sig vara nödvändigt för att jämförelsen ska bli rättvis.

25 Det framgår dessutom av fast rättspraxis att bevisbördan för att de specifika justeringar som räknas upp i artikel 2.10 a–k i grundförordningen är nödvändiga åvilar den part som önskar göra gällande justeringarna. När en producent således kräver att normalvärdet, i princip, justeras nedåt eller att exportpriserna följaktligen justeras uppåt åligger det denna aktör att ange och visa att villkoren för att göra en sådan justering är uppfyllda. Motsatsvis gäller att det, när unionsinstitutionerna anser att exportpriset ska justeras nedåt med motiveringen att ett försäljningsbolag som står nära en producent fyller liknande funktioner som en agent som arbetar på provisionsbasis, ankommer på dessa institutioner att åtminstone lägga fram samstämmiga indicier på att detta villkor är uppfyllt (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 83 och 84 samt där angiven rättspraxis).

26 I förevarande fall fann tribunalen, i punkterna 41, 42 och 45 i den överklagade domen, mot bakgrund av kommissionens överväganden i den omtvistade förordningen, att det fanns ett avtal mellan CM och Çotaş (nedan kallat avtalet mellan klagandena), enligt vilket Çotaş hade till uppgift att kontrollera remburser, sammanställa och följa upp dokument för tullklareringsändamål och lastning, ta fram nödvändig exportdokumentation efter lastning och genomföra exportrelaterade förfaranden, såsom att säkerställa att kostnaderna för varorna uppbärs. Tribunalen konstaterade vidare att det i avtalet mellan klagandena föreskrevs att det skulle utbetalas en provision på en US-dollar (USD) (cirka 0,85 euro) per ton av produkten som Çotaş sålde för export. Klagandena förklarade dessutom, som svar på en åtgärd för processledning, vid tribunalen att Çotaş behöll den vinst som uppkom för bolaget genom att det uppbar denna provision för sina exportförmedlingstjänster.

27 Mot bakgrund av dessa omständigheter fann tribunalen, i punkterna 46, 90 och 105 i den överklagade domen, dels att de uppgifter som Çotaş utförde väl motsvarade de uppgifter som normalt utförs av en agent som tillhandahåller en tjänst i samband med export av den produkt som producenten har tillverkat och att dessa funktioner inte hade någon motsvarighet vid fastställandet av normalvärdet, dels att kommissionen, i och med att nämnda kommission inte betalades ut i samband med den inhemska försäljningen av den berörda produkten, hade haft fog för att göra en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan normalvärdet och exportpriset.

28 I motsats till vad klagandena har gjort gällande tog tribunalen således inte hänsyn enbart till själva det förhållandet att en provision hade utbetalats när den bedömde huruvida kommissionen hade visat att det var nödvändigt att justera exportpriserna för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan dessa priser och normalvärdet i enlighet med artikel 2.10 i) i grundförordningen. Såsom framgår av punkterna 26 och 27 ovan prövade tribunalen arten av denna kommission i sitt sammanhang.

29 Mot bakgrund av de konstateranden avseende de faktiska omständigheterna som det erinrats om i punkterna 26 och 27 ovan, vilka tribunalen är ensam behörig att pröva, med förbehåll för det fall att tribunalen har missuppfattat dessa omständigheter, var det utan att göra någon felaktig rättstillämpning som tribunalen fann att kommissionen hade haft fog för att göra en justering med stöd av artikel 2.10 i) i grundförordningen för att beakta den provision som betalats till Çotaş. När det gäller klagandenas argument, som det erinrats om i punkt 19 ovan, att den provision som betalades till Çotaş var avsedd att täcka vissa kostnader som inte skulle ha dragits av från normalvärdet, räcker det att påpeka att tribunalen, inom ramen för sin självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, tvärtom ansåg att de funktioner som utfördes av Çotaş och följaktligen de kostnader som Çotaş ådrog sig vid fullgörandet av sina uppgifter inte hade någon motsvarighet vid fastställandet av normalvärdet.

30 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

Den andra grunden

Parternas argument

31 Klagandena har gjort gällande att tribunalen tillämpade artikel 2.10 i) i grundförordningen felaktigt och missuppfattade bevisningen, när den drog slutsatsen att Çotaş var CM:s agent, vilket motiverade att exportpriset justerades med tillämpning av denna bestämmelse. Enligt klagandena utgjorde de en enda ekonomisk enhet inom vilken Çotaş fungerade som en intern avdelning med ansvar för exportförsäljning inom koncernen Çolakoğlu Metalurji.

32 Genom den första delen av klagandenas andra grund har de gjort gällande att tribunalen, i punkterna 40–49 i den överklagade domen, tillämpade ett felaktigt och nytt kriterium för att avgöra om Çotaş var en agent för CM. Närmare bestämt tog tribunalen endast fasta på att det fanns ett avtal mellan klagandena om betalning av en provision, trots att det av domen av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet (C‑468/15 P, EU:C:2016:803), domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), och domen av den 14 juli 2021, Interpipe Niko Tube och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant/kommissionen (T‑716/19, EU:T:2021:457), framgår att tribunalen borde ha beaktat själva innehållet i avtalsbestämmelserna i stället för att bara konstatera att det förelåg ett avtal. Dessutom införde tribunalen, genom att lägga vikt vid att Çotaş behöll den vinst som härrörde från den provision som uppburits med stöd av nämnda avtal, ett nytt kriterium som inte har beaktats i tidigare rättspraxis och som inte är relevant, eftersom en sådan behållen vinst inte visar att det föreligger skilda intressen eller ett beroendeförhållande mellan två bolag. Att beakta denna omständighet strider dessutom mot de riktlinjer för internprissättning som utarbetats av organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).

33 Genom den andra delen av denna grund har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till två fel i punkterna 51–62 i den överklagade domen. För det första gjorde tribunalen en felaktig tolkning av domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), och missuppfattade bevisningen när den i punkt 59 i den överklagade domen fann att klagandena inte hade försökt visa att CM:s roll var begränsad till en medverkan ”på papper”, som endast bestod i att utfärda fakturan. Enligt klagandena fokuserade sig tribunalen felaktigt på frågan huruvida CM:s roll var begränsad till en medverkan ”på papper”, snarare än att pröva de bakomliggande skälen till CM:s deltagande i den aktuella exportförsäljningen. För det andra tillämpade tribunalen ett felaktigt kriterium genom att endast beakta att tillverkaren ägnade sig åt direkt exportförsäljning i stället för att beakta dess omfattning.

34 Genom den tredje delen av nämnda grund har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 66 och 67 i den överklagade domen, felaktigt fann att den omständigheten att CM hade stått för hela den inhemska försäljningen av den berörda produkten utan inblandning av en handlare tydde på att denna tillverkare förfogade över en intern försäljningsavdelning och att Çotaş följaktligen inte kunde anses utgöra en sådan avdelning. Enligt klagandena framgår det inte av domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), och domen av den 21 februari 2024, Sinopec Chongqing SVW Chemical m.fl./kommissionen (T‑762/20, EU:T:2024:113), att den inhemska direktförsäljningen av den berörda produkten är en relevant faktor vid bedömningen av huruvida en tillverkare och en denne närstående handlare utgör en enda ekonomisk enhet vad beträffar exporten av denna produkt. I sitt förslag till avgörande i de förenade målen rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP (C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2011:245, punkt 66) nämnde generaladvokaten Mengozzi möjligheten att en producent i ett tredjeland agerar på sin hemmamarknad via ett bolag som producenten inte kontrollerar ekonomiskt, samtidigt som denne säljer sina produkter till unionen via ett bolag som tillsammans med producenten bildar en enda ekonomisk enhet.

35 Kommissionen har bestritt den andra grundens samtliga delar.

Domstolens bedömning

36 Såsom framgår av punkt 21 ovan ska det enligt artikel 2.10 i grundförordningen göras en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. I led i) i denna bestämmelse anges att en sådan jämförelse kan kräva att detta pris och detta värde justeras på grund av skillnader i de provisioner som betalats för de berörda försäljningarna.

37 En justering enligt artikel 2.10 i) i denna förordning ska emellertid inte göras när en producent som är etablerad i ett tredjeland och dennes närstående distributör med ansvar för export till unionen bildar en enda ekonomisk enhet (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 39).

38 Vid den rättvisa jämförelse som föreskrivs i artikel 2.10 i nämnda förordning ska hänsyn nämligen tas till det verkliga ekonomiska förhållandet mellan de berörda enheterna. Domstolen har således slagit fast att det inte finns något i denna bestämmelse som hindrar tillämpningen av begreppet ”en enda ekonomisk enhet” vid det slutliga fastställandet av exportpriset i syfte att säkerställa en rättvis jämförelse enligt denna bestämmelse. Om en producent distribuerar sina produkter för export till unionen genom ett rättsligt sett separat bolag, som producenten emellertid kontrollerar ekonomiskt, finns det inget tvingande rättsligt eller ekonomiskt skäl för att dessa två aktörer inte ska kunna utgöra en enda ekonomisk enhet (dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 54).

39 Med andra ord kan fördelningen av produktion och försäljning inom en koncern bestående av rättsligt separata bolag inte påverka det faktum att det är fråga om en enda ekonomisk enhet inom vilken de olika verksamheterna organiseras på detta sätt, vilka i andra fall utövas av en enda, även i rättsligt hänseende, separat enhet. Mot denna bakgrund innebär erkännandet av att det föreligger en enda ekonomisk enhet att det är möjligt att undvika att kostnader, som uppenbarligen ingår i försäljningspriset för en produkt när försäljningen sker genom en försäljningsavdelning som är integrerad i producentens organisation, inte anses ingå i försäljningspriset för det fall försäljningsverksamheten sker i ett rättsligt separat bolag som dock kontrolleras ekonomiskt av producenten. Härav följer att en distributör som tillsammans med en i ett tredjeland etablerad producent bildar en enda ekonomisk enhet inte kan anses utöva funktioner som liknar dem som utövas av en agent som arbetar på provisionsbasis, i den mening som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 40–42 och där angiven rättspraxis).

40 För att avgöra huruvida en producent och dess distributör utgör en enda ekonomisk enhet, vilket utesluter en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen, ska samtliga faktorer som är relevanta för att bedöma det verkliga ekonomiska förhållandet mellan denna producent och denna distributör beaktas. Det ska särskilt kontrolleras om producenten kontrollerar distributören ekonomiskt och har gett denne i uppdrag att utöva de funktioner som vanligtvis utövas av en intern försäljningsavdelning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 1988, Canon m.fl./rådet, 277/85 och 300/85, EU:C:1988:467, punkt 29, dom av den 10 mars 1992, Canon/rådet, C‑171/87, EU:C:1992:106, punkterna 9 och 10, och dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 43).

41 Fastställandet av huruvida det föreligger en enda ekonomisk enhet är således beroende av en helhetsbedömning av de faktorer som gör det möjligt att fastställa det verkliga ekonomiska förhållandet bakom de funktioner som en distributör utövar för en producent. Denna bedömning ska göras från fall till fall, utan att betydelsen av de faktorer som ska beaktas vid denna helhetsbedömning kan fastställas på förhand.

42 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva de olika invändningar som klagandena har anfört inom ramen för de olika delarna av den andra grunden.

43 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i punkterna 37–73 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning, i punkterna 79–86 i den omtvistade förordningen, när den först gjorde en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktorer, såsom avtalet mellan klagandena om betalning av provision, CM:s direkta exportförsäljning, CM:s inhemska direktförsäljning, CM:s innehav av 99,98 procent av aktierna i Çotaş, förhållandet att Çotaş inte gjort några inköp från icke närstående leverantörer samt CM:s och Çotaş inkvartering i en och samma byggnad, och därefter, i ett andra steg, av dessa omständigheter drog slutsatsen att CM och Çotaş inte kunde anses utgöra en enda ekonomisk enhet.

44 Genom den andra grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalen inte kunde grunda sig enbart på att det fanns ett avtal mellan klagandena enligt vilket CM skulle betala en provision till Çotaş.

45 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i punkterna 41–49 i den överklagade domen, fastställde att de indicier som kommissionen hade beaktat för att avgöra huruvida Çotaş kunde anses bedriva verksamhet som en agent som arbetar på provisionsbasis var relevanta. Som sådana indicier tog tribunalen upp, för det första, avtalet mellan klagandena, enligt vilket det skulle betalas en provision på 1 USD för varje ton av produkten som Çotaş sålde för export, för det andra, den omständigheten att Çotaş behöll den vinst som härrörde från denna provision och, för det tredje, de uppgifter som ålagts Çotaş enligt avtalet mellan klagandena, nämligen att kontrollera remburser, sammanställa och följa upp dokument för tullklareringsändamål och lastning, ta fram nödvändig exportdokumentation efter lastning och genomföra exportrelaterade förfaranden, såsom att säkerställa att kostnaderna för varorna uppbärs.

46 I den mån klagandena har gjort gällande att tribunalen endast tog fasta på att det fanns ett avtal mellan klagandena om betalning av provision och underlät att beakta bestämmelserna i detta avtal, vilket den emellertid hade gjort i domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T: 2015:437), och domen av den 14 juli 2021, Interpipe Niko Tube och Interpipe Nizhnedneprovsky Tube Rolling Plant/kommissionen (T‑716/19, EU:T:2021:457), konstaterar domstolen att denna invändning grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

47 I punkt 45 i den överklagade domen konstaterade tribunalen nämligen att det av avtalet mellan klagandena framgick att Çotaş hade i uppdrag att kontrollera remburser, sammanställa och följa upp dokument för tullklareringsändamål och lastning, ta fram nödvändig exportdokumentation efter lastning och genomföra exportrelaterade förfaranden, såsom att säkerställa att kostnaderna för varorna uppbärs. I samma punkt angav tribunalen dessutom att det i detta avtal även föreskrevs att CM bibehöll de huvudsakliga försäljningsrelaterade funktionerna, såsom värvning av kunder och fastställande av nödvändiga avtals- och försäljningsvillkor med dessa kunder, inbegripet produkttyp, pris eller lastningstid.

48 Den omständigheten att tribunalen, i punkt 49 i den överklagade domen, slog fast att själva förekomsten av ett avtal mellan klagandena skulle beaktas såsom ett av de indicier som gjorde det möjligt att anse att Çotaş utövade sådan verksamhet som bedrevs av en agent som arbetade på provisionsbasis, innebär inte att tribunalen därigenom beaktade en irrelevant faktor och därmed avvek från den praxis från domstolen som följer av domen av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet (C‑468/15 P, EU:C:2016:803). Bedömningen av betydelsen av bestämmelserna i ett avtal förutsätter nämligen att avtalet existerar, vilket innebär att såväl förekomsten av detta avtal som innehållet i avtalsbestämmelserna är relevanta faktorer att beakta för att kontrollera, och eventuellt konstatera, att det föreligger en enda ekonomisk enhet.

49 Den invändning som anges i punkt 46 ovan kan således inte godtas.

50 I den mån klagandena har gjort gällande att tribunalen införde ett kriterium som inte har någon grund i tidigare rättspraxis och som strider mot de internationella reglerna om internprissättning när den slog fast att den omständigheten att Çotaş behöll vinsten från den provision detta bolag erhöll enligt avtalet mellan klagandena var ett indicium på att Çotaş bedrev sådan verksamhet som utförs av en agent som arbetar på provisionsbasis, är detta en invändning som inte kan godtas.

51 Det förhållandet att varken domstolen eller tribunalen tidigare har beaktat den omständigheten att ett bolag behåller den vinst som härrör från en uppburen provision som en relevant faktor, innebär nämligen inte att det inte rör sig om ett indicium som tribunalen med giltig verkan kunde beakta vid fastställandet av en handlares ekonomiska oberoende i förhållande till en producent. I förevarande fall gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, som ett indicium på att Çotaş var ekonomiskt oberoende i förhållande till CM och följaktligen, för bedömningen av huruvida dessa företag utgjorde en enda ekonomisk enhet, beaktade den omständigheten att Çotaş behåller den vinst som härrör från de provisioner som det uppbär från CM för sina exportförmedlingstjänster.

52 I motsats till vad klagandena har gjort gällande påverkas relevansen av detta indicium inte av att CM, i egenskap av aktieägare som innehar 99,98 procent av aktierna i Çotaş, kommer att erhålla Çotaş vinst antingen i samband med att Çotaş lämnar utdelning eller i samband med att Çotaş upplöses. Förutom den omständigheten att det inte har visats att Çotaş lämnar utdelning eller att dess vinst, vid en eventuell upplösning, kommer att tillfalla CM, är utbetalning av utdelning eller överföring av medel vid en upplösning nämligen omständigheter som är irrelevanta för att avgöra huruvida en producent låter ett närstående bolag utföra sådana funktioner som utförs av en intern försäljningsavdelning inom producentens organisation.

53 De överväganden som anges i punkt 51 ovan påverkas inte heller av klagandenas argument avseende OECD:s riktlinjer och rekommendationer i fråga om internprissättning. Dessa rekommendationer och riktlinjer avser nämligen beskattningen av vinster som genererats av närstående enheter. Bedömningen av huruvida det är nödvändigt att göra en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen är emellertid inte beroende av OECD:s skatteregler i fråga om internprissättning, vilka är tillämpliga på vinster som genereras av handlaren och dennes producent, utan av det verkliga ekonomiska förhållande som ligger till grund för de funktioner som handlaren och tillverkaren utövar.

54 Slutligen har klagandena gjort gällande att tribunalens bedömning i punkt 46 i den överklagade domen visar på en missuppfattning av den bevisning i form av en revisionsrapport på 47 sidor, som upprättats av bolaget Deloitte och som avser Çotaş verksamhet för år 2019 (nedan kallad revisionsrapporten), som klagandena ingav i första instans och som de har bifogat till sitt överklagande. Tribunalen kunde nämligen, mot bakgrund av denna rapport, inte anse att de uppgifter som Çotaş utförde väl motsvarade de uppgifter som normalt utförs av en agent som tillhandahåller en tjänst i samband med exporten av den produkt som producenten har tillverkat och att dessa funktioner inte hade någon motsvarighet vid fastställandet av normalvärdet. Enligt klagandena framgick det av revisionsrapporten att de belopp som betalades ut till Çotaş avsåg allmänna och administrativa kostnader.

55 I detta hänseende kan det konstateras att det av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol framgår att tribunalen är ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter och därtill hörande bevisning. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör därför inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat dem, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 28 november 2024, Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen, C‑269/23 P och C‑272/23 P, EU:C:2024:984, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

56 Dessutom ska en klagande som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisning, enligt artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler, ange exakt vilken bevisning tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser ledde till denna missuppfattning. Det följer dessutom av fast rättspraxis att det utifrån handlingarna i målet ska vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 20 juni 2024, Euranimi/kommissionen, C‑252/23 P, EU:C:2024:538, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

57 Även om klagandena har bifogat revisionsrapporten till sitt överklagande, har de emellertid inte preciserat vilka avsnitt i denna rapport som tribunalen skulle ha missuppfattat.

58 Klagandenas syfte är i själva verket att, under förevändning av ett påstående om missuppfattning av nämnda rapport, få domstolen att göra en ny bedömning av denna bevisning, vilket domstolen inte är behörig att göra i ett mål om överklagande, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 55 ovan. Även om det av sidan 37 i revisionsrapporten framgår att Çotaş stod för resekostnader, personalkostnader, kontorskostnader och avskrivningskostnader, är det inte möjligt att enbart på grundval av förekomsten av sådana kostnader, utan att det görs en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, ifrågasätta tribunalens konstaterande att det av avtalet mellan klagandena framgick att Çotaş tog emot provisioner och utförde funktioner som bestod i att kontrollera remburser, sammanställa och följa upp dokument för tullklareringsändamål och lastning, ta fram nödvändig exportdokumentation efter lastning och genomföra exportrelaterade förfaranden.

59 Klagandenas invändning om missuppfattning av revisionsrapporten kan således inte tas upp till sakprövning. Av samtliga dessa överväganden följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den andra grunden.

60 Genom den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning dels genom att endast beakta den omständigheten att CM bedrev direkt exportförsäljning, utan att beakta dess omfattning, dels genom att anse att klagandena inte hade försökt visa att CM endast medverkade i denna direktförsäljning ”på papper”. Enligt klagandena åsidosatte tribunalen därigenom den rättspraxis som följer av domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), och missuppfattade bevisningen.

61 Tribunalen gjorde i detta hänseende en riktig bedömning när den i punkt 51 i den överklagade domen slog fast att det förhållandet att producenten bedriver direktförsäljning utgör en relevant faktor vid bedömningen av huruvida en denne närstående handlare ska likställas med en agent som arbetar på provisionsbasis. Förekomsten av sådan försäljning av den berörda produkten eller andra produkter är nämligen ett indicium på att en handlare som är närstående till denna producent inte utför sådana funktioner som utförs av en försäljningsavdelning inom producentens organisation. Ju större andelen sådan direktförsäljning är, desto svårare är det dessutom att hävda att denna handlare utövar sådana funktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkt 49).

62 I förevarande fall fann tribunalen, i punkt 62 i den överklagade domen, att CM:s exportförsäljning utgjorde ett indicium bland andra på att företaget självt förfogade över en fullt fungerande intern försäljningsavdelning och att Çotaş därför inte kunde anses fylla denna funktion, utan den funktion som innehas av en agent som arbetar på provisionsbasis. Till stöd för detta konstaterande beaktade tribunalen det faktum att kommissionen hade fastställt att CM, även om detta bolag inte ägnade sig åt direktförsäljning av den berörda produkten till unionen, sett till värdet, hade genomfört 5,49 procent av direktförsäljningen av den berörda produkten till resten av världen, 11 procent av direktförsäljningen av de övriga produkterna till resten av världen och 5,48 procent av direktförsäljningen av de övriga produkterna i unionen. Klagandenas argument att tribunalen endast beaktade att denna försäljning förekom och inte dess omfattning grundar sig således på en felaktig tolkning av den överklagade domen och kan därför inte godtas.

63 Klagandenas argument att tribunalen, i de mål som avgjordes genom domen av den 10 mars 2009, Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP/rådet (T‑249/06, EU:T:2009:62), domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), och domen av den 21 februari 2024, Sinopec Chongqing SVW Chemical m.fl./kommissionen (T‑762/20, EU:T:2024:113), i fall där tillverkarens direktförsäljning uppgick till större procentandelar, inte på något sätt hade uteslutit att en handlare kunde utföra en intern försäljningsavdelnings funktioner, kan dessutom inte ligga till grund för att fastställa att tribunalen i förevarande fall gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, bland annat med beaktande av CM:s direkta exportförsäljning, dra slutsatsen att Çotaş inte kunde anses ha denna funktion. Förutom det förhållandet att domstolen inte är bunden av tribunalens rättsliga kvalificering av de faktiska omständigheterna i dessa mål, ska det, såsom framgår av punkt 41 ovan, erinras om att prövningen av huruvida det föreligger en enda ekonomisk enhet förutsätter att det görs en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktorer. Bland dessa faktorer ingår producentens direktförsäljning. Den omständigheten att CM i förevarande fall har bedrivit direkt exportförsäljning, om än med en liten procentandel av sin totala omsättning, är således ett indicium bland andra som tribunalen med fog kunde beakta när den fann att CM självt förfogade över en fullt fungerande intern försäljningsavdelning.

64 I den mån klagandena har gjort gällande att tribunalen missuppfattade den bevisning som lagts fram för den när den, i punkt 59 i den överklagade domen, fann att klagandena inte hade försökt visa att producentens roll var begränsad till en medverkan ”på papper” som endast bestod i att utfärda en faktura, konstaterar domstolen att klagandena inte har angett vilken bevisning som sålunda skulle ha missuppfattats, varför denna invändning ska avvisas, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 56 ovan.

65 Klagandena har även gjort gällande att tribunalen endast prövade huruvida CM:s roll var begränsad till medverkan ”på papper” i samband med den direkta exportförsäljningen. Genom att förfara på detta sätt åsidosatte tribunalen den rättspraxis som följer av domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437), i vilken den slog fast att det kan finnas olika skäl som motiverar en producents medverkan ”på papper”, vilket innebär att tribunalen i förevarande fall på samma sätt borde ha beaktat de olika underliggande skäl som kunde förklara CM:s deltagande i exportförsäljningen.

66 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i punkterna 56–61 i den överklagade domen, underkände klagandenas argument att den största delen av den direkta exportförsäljning som utfördes av CM inte utgjorde verklig exportförsäljning, eftersom denna försäljning, på grund av rättsliga krav i Turkiet, bland annat sker antingen till kunder i en frizon i Turkiet eller till kunder i Turkiet, vilka därefter exporterar de berörda produkterna till andra tredjeländer.

67 I punkt 58 i den överklagade domen erinrade tribunalen, med hänvisning till sin egen rättspraxis enligt domen av den 25 juni 2015, PT Musim Mas/rådet (T‑26/12, EU:T:2015:437, punkt 68), om att den redan hade slagit fast att ett närstående bolag kunde utföra en intern försäljningsavdelnings funktioner utan att för den skull självt utfärda fakturorna för denna försäljning, vilka utfärdades av producenten själv, vars medverkan således var begränsat till en medverkan ”på papper”.

68 Tribunalen fann emellertid, i punkt 59 i den överklagade domen, att klagandena i förevarande fall inte hade försökt visa att CM:s roll var begränsad till en sådan medverkan ”på papper”. Tribunalen tillade, i punkt 60 i den överklagade domen, att det i avtalet mellan klagandena tvärtom föreskrevs att det var CM:s ansvar att värva kunder och ingå avtal med dem, vilket innebar att CM, enligt själva ordalydelsen i detta avtal, utövade de flesta, eller till och med samtliga, funktioner som normalt utförs av en försäljningsavdelning.

69 Mot bakgrund av dessa konstateranden gjorde sig tribunalen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den underkände det av klagandenas argument som nämns i punkt 66 ovan. Tribunalen bedömde nämligen de verkliga ekonomiska förhållandena bakom CM:s direkta exportförsäljning och fann i huvudsak att kommissionen hade rätt att beakta denna försäljning som ett indicium bland andra på att CM själv förfogade över en fullt fungerande intern försäljningsavdelning för detta ändamål, vilket innebar att denna roll, i motsats till vad klagandena hade gjort gällande, inte hade tilldelats Çotaş.

70 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra delen av den andra grunden.

71 Till stöd för den andra grundens tredje del har klagandena gjort gällande att tribunalen felaktigt fann att det förhållandet att producenten bedriver direktförsäljning på sin hemmamarknad är ett relevant kriterium för att avgöra huruvida en producent och en handlare utgör en enda ekonomisk enhet med ansvar för exportförsäljningen.

72 I punkt 67 i den överklagade domen fann tribunalen att den omständigheten att CM hade genomfört all inhemsk försäljning utan att anlita någon handlare tydde, såsom kommissionen hade gjort gällande, på att CM hade en intern försäljningsavdelning och på att Çotaş följaktligen inte kunde betraktas som en sådan avdelning. Tribunalen drog av detta slutsatsen att det rörde sig om ett relevant indicium som kommissionen kunde, eller till och med skulle, beakta vid tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen.

73 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att en producent har en intern försäljningsavdelning för sin inhemska försäljning är ett indicium på att producenten, för detta ändamål, inte behöver anlita en denna producent närstående handlare för dessa tjänster, med vilken producenten ska anses utgöra en enda ekonomisk enhet. Det kan emellertid inte i övrigt, enbart av den omständigheten att det finns en sådan intern försäljningsavdelning inom producentens företag som kan underlätta för producenten att, med hjälp av denna avdelning, genomföra sin exportförsäljning, dras slutsatsen att en sådan producent faktiskt genomför sin exportförsäljning via sin interna försäljningsavdelning.

74 Den omständigheten att en producent förfogar över en sådan intern försäljningsavdelning för den inhemska försäljningen och det förhållandet att denne själv bedriver direkt exportförsäljning kan emellertid, sammantagna, utgöra ett indicium på att denna producent och en närstående handlare inte utgör en enda ekonomisk enhet när det gäller direkt exportförsäljning.

75 Mot denna bakgrund hade tribunalen fog för att slå fast att den omständigheten att CM har en intern försäljningsavdelning för inhemsk försäljning utgjorde ett relevant indicium vid bedömningen av huruvida denna producent och Çotaş utgjorde en enda ekonomisk enhet vad gäller exportförsäljningen.

76 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden.

Den tredje grunden

Den första delen

– Parternas argument

77 Klagandena har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 94–97 i den överklagade domen, felaktigt fann att kommissionen hade haft fog för att på de provisioner som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen analogt tillämpa presumtionen i artikel 2.9 i grundförordningen, enligt vilken förekomsten av ett förhållande eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part gör exportpriserna otillförlitliga, vilket innebär att institutionerna kan konstruera ett exportpris. Enligt klagandena kan kommissionen, när den avser att göra en justering på grundval av artikel 2.10 i) i grundförordningen, nämligen inte presumera att den provision som den exporterande tillverkaren betalar till den närstående handlaren inte har fastställts på konkurrensmässiga villkor med hänsyn till förhållandet mellan dessa två enheter, utan måste visa detta för att ha rätt att konstruera provisionsbeloppet med beaktande av en skälig vinstmarginal.

78 Klagandena har i detta hänseende påpekat att artikel 2.9 i grundförordningen uteslutande avser den situation där två parter är närstående, medan artikel 2.10 i) i denna förordning avser provisioner som kan betalas ut till såväl närstående agenter som icke närstående agenter och följaktligen inte innehåller någon presumtion om att transaktioner mellan närstående bolag i princip inte är tillförlitliga. Dessutom, till skillnad från de justeringar som syftar till att fastställa det exportpris som skulle gälla under normala handelsvillkor, syftar de justeringar som görs med stöd av artikel 2.10 i nämnda förordning till att korrigera det exportpris eller normalvärde som redan beräknats med tillämpning av de regler som fastställs i artikel 2.1–2.9 i samma förordning. Slutligen har domstolen redan slagit fast att artikel 2.10 i) i grundförordningen inte innehåller någon som helst hänvisning till en sådan presumtion, eftersom nämnda bestämmelse, som avser jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset, inte tar sikte på förhållandet mellan exportören och distributören, utan på de funktioner som distributören utövar (dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 87 och 88). Klagandena har följaktligen hävdat att kommissionen, om den anser att det provisionsbelopp som en tillverkare betalar till ett närstående handelsföretag inte återspeglar en rimlig ersättning, inte kan presumera detta, utan måste bevisa det.

79 Enligt klagandena saknade tribunalen således fog för att, i punkterna 98–102 i den överklagade domen, slå fast att klagandena hade fått tillräcklig information om arten av och storleken på den ytterligare justeringen och, i punkterna 103–106 i den överklagade domen, att kommissionen i vederbörlig ordning hade motiverat varför den ansåg att det provisionsbelopp som överenskommits i avtalet mellan klagandena inte utgjorde en rimlig ersättning. Klagandena anser särskilt att deras rätt att yttra sig har åsidosatts, eftersom de inte har haft möjlighet att motbevisa presumtionen enligt vilken provisionsbeloppet inte återspeglade en rimlig ersättning, trots att kommissionen enbart grundade sig på denna presumtion och inte styrkte på vilket sätt de koncerninterna relationerna nödvändigtvis hade påverkat fastställandet av detta belopp.

80 Klagandena har även gjort gällande att det – även om presumtionen i artikel 2.9 i grundförordningen skulle kunna överföras på artikel 2.10 i) i denna förordning – framgår av punkt 7.148 i WTO:s panelrapport av den 14 november 2017 i ärendet United States – Anti-dumping measures on certain oil country tubular goods from Korea (WT/DS 488/R) att den myndighet som ansvarar för undersökningen inte kan konstruera exportpriset så snart den konstaterat att det finns ett förhållande mellan parterna, utan den måste beakta den bevisning som den förfogar över och som tyder på att exportpriset kan användas trots att det finns ett förhållande mellan parterna. I förevarande fall förfogade kommissionen över bevis för att det faktiska provisionsbeloppet utgjorde en rimlig ersättning.

81 Kommissionen har bestritt klagandenas argument.

– Domstolens bedömning

82 För det första, vad gäller klagandenas påstående att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen hade fog för att tillämpa presumtionen i artikel 2.9 i grundförordningen analogt på de provisioner som avses i artikel 2.10 i) i grundförordningen, kan det noteras att det i den förstnämnda bestämmelsen föreskrivs en möjlighet att konstruera exportpriset när exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av att det finns ett förhållande eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part.

83 Förekomsten av ett förhållande mellan exportören och importören ger således kommissionen möjlighet att presumera att exportpriset inte är tillförlitligt och att konstruera detta pris för att uppfylla kravet i artikel 2.8 i nämnda förordning, enligt vilket exportpriset ska vara det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export till unionen.

84 Domstolen har dessutom redan slagit fast att det, i samband med tillämpningen av artikel 2.10 i) i grundförordningen, inte finns någon presumtion för att två närstående företag inte agerar på ett självständigt sätt och att de är knutna till varandra genom ett kompensationsarrangemang, vilket innebär att det ankommer på unionsinstitutionerna, för att kunna göra en justering enligt denna bestämmelse, att visa att de båda enheterna styrs på ett självständigt sätt. I detta hänseende kan dessa institutioner inte stödja sig på presumtionen i artikel 2.9 i denna förordning. Medan sistnämnda bestämmelse rör beräkningen av exportpriset och förutsätter att förhållandet mellan exportören och distributören kan snedvrida priset, inriktar sig artikel 2.10 i) i denna förordning, som rör jämförelsen mellan normalvärdet och exportpriset, inte på förhållandet mellan exportören och distributören utan på de funktioner som utövas av den sistnämnda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet, C‑468/15 P, EU:C:2016:803, punkterna 86–88).

85 I motsats till vad klagandena har gjort gällande går det emellertid inte att av denna praxis från domstolen – när det har fastställts att det ska göras en justering enligt artikel 2.10 i) i grundförordningen, eftersom den till tillverkaren närstående handlaren har agerat som en agent som arbetar på provisionsbasis – dra slutsatsen att kopplingen mellan denna agent och tillverkaren ger anledning att anta att det provisionsbelopp som agenten har erhållit inte är tillförlitligt och därmed att det provisionsbelopp som ska dras av från exportpriset kan konstrueras.

86 Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 94 i den överklagade domen slog fast att frågan huruvida den närstående handlaren ska eller inte ska betraktas som en intern försäljningsavdelning och följaktligen huruvida artikel 2.10 i) i grundförordningen är eller inte är tillämplig skiljer sig från frågan om beräkningen av själva justeringen när det väl har fastställts att denna bestämmelse är tillämplig. I domen av den 26 oktober 2016, PT Musim Mas/rådet (C‑468/15 P, EU:C:2016:803), uttalade sig domstolen endast om den första frågan. Tribunalen gjorde således även en riktig bedömning när den fann att domstolen inte hade ifrågasatt den omständigheten att kommissionen kunde beakta förhållandet mellan producenten och den närstående handlaren när den fastställde ett lämpligt justeringsbelopp, såsom när en justering görs enligt artikel 2.9 i grundförordningen.

87 Såsom tribunalen med rätta fann i punkt 95 i den överklagade domen får den princip som uttrycks i artikel 2.9 i grundförordningen – enligt vilken exportpriset, i de fall då exportpriset förefaller otillförlitligt på grund av att det finns ett förhållande eller ett kompensationsarrangemang mellan exportören och importören eller en tredje part, får konstrueras på grundval av det pris till vilket de importerade produkterna första gången säljs vidare till en oberoende köpare – även tillämpas i samband med beräkningen av det provisionsbelopp som ska dras av från exportpriset. I annat fall skulle artikel 2.10 i) i grundförordningen förlora sin ändamålsenliga verkan.

88 Detta övervägande påverkas inte av klagandenas argument att provisioner kan utbetalas såväl till närstående agenter som till agenter som inte är närstående till producenten. Presumtionen att det provisionsbelopp som den berörda agenten har erhållit inte är tillförlitligt – vilket innebär att det provisionsbelopp som med tillämpning av artikel 10.2 i) i grundförordningen ska dras av från exportpriset får konstrueras – gäller nämligen endast under förutsättning att kommissionen fastställer att agenten är närstående tillverkaren, i analogi med artikel 2.9 i denna förordning, det vill säga på grund av att det finns ett förhållande eller ett kompensationsarrangemang mellan dessa båda enheter.

89 Tillämpningen av denna presumtion påverkas inte heller av den omständigheten att WTO:s panel, i den rapport som anges i punkt 80 ovan, fann att artikel 2.3 i antidumpningsavtalet, med hänsyn till ordalydelsen i denna bestämmelse, ”inte ger den undersökande myndigheten rätt att konstruera exportpriset varje gång det finns en förhållande mellan parterna” och att ”den undersökande myndigheten inte helt enkelt kan bortse från den bevisning som den förfogar över och som tyder på att det är möjligt att utgå från exportpriset, trots att det finns ett förhållande mellan parterna, och därefter konstruera exportpriset utan att pröva denna bevisning”, eftersom ”den undersökande myndigheten är skyldig att korrekt fastställa de faktiska omständigheterna och bedöma dem på ett opartiskt och objektivt sätt, vilket inbegriper att pröva den bevisning som är relevant för de frågor myndigheten har att pröva”.

90 Det är riktigt att artikel 2.3 i antidumpningsavtalet motsvarar artikel 2.9 i grundförordningen och att den omständigheten att de internationella avtal som unionen har ingått har företräde framför unionens sekundärrätt innebär att sekundärrätten så långt som möjligt ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal (dom av den 12 maj 2022, kommissionen/Hansol Paper, C‑260/20 P, EU:C:2022:370, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

91 Den presumtion som fastställs i artikel 2.9 i grundförordningen är emellertid en presumtion som kan motbevisas. Om den berörda producenten under antidumpningsförfarandet inger bevisning till kommissionen som visar att exportpriset, trots förhållandet mellan parterna, är det pris som faktiskt betalas eller ska betalas för produkten när den säljs på export, finns det följaktligen ingen anledning för kommissionen att konstruera detta pris. Förekomsten av en sådan presumtion strider således inte mot artikel 2.3 i antidumpningsavtalet, såsom den tolkats av WTO:s panel i den rapport som avses i punkt 80 ovan.

92 För det andra har klagandena gjort gällande att deras rätt att yttra sig har åsidosatts, eftersom det för första gången i den omtvistade förordningen hänvisades till en analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen vid beräkningen av exportpriset i samband med en tillämpning av artikel 2.10 i) i denna förordning.

93 Domstolen erinrar om parterna i en antidumpningsundersökning, enligt principen om iakttagande av rätten till försvar, under det administrativa förfarandet måste ha getts tillfälle att yttra sig över de påstådda omständigheternas riktighet och relevans och över den bevisning som kommissionen åberopat till stöd för sitt påstående om förekomsten av dumpning och den därav vållade skadan (dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 211 och där angiven rättspraxis).

94 I förevarande fall är det, såsom framgår av punkt 102 i den överklagade domen, utrett att det i punkt 84 i den omtvistade förordningen för första gången anges att kommissionen, när den gjorde justeringen, analogt tillämpade artikel 2.9 i grundförordningen och att denna justering anpassades såväl för att ta hänsyn till de funktioner som den närstående handlaren hade åtagit sig att utföra mot ersättning, i enlighet med avtalet mellan klagandena, som för att återspegla en lämplig ersättning på marknadsmässiga villkor för den tjänst som tillhandahölls.

95 Såsom framgår av punkt 101 i den överklagade domen angav kommissionen emellertid följande i punkt 55 i förordningen om provisorisk antidumpningstull: ”För att fastställa ett exportpris från fabrik för den exporterande tillverkaren justerades exportpriset … i enlighet med artikel 2.10 i) i grundförordningen. Kommissionen drog därför av försäljnings- och administrationskostnader och andra allmänna kostnader från exportpriset för den närstående handlare som inte ansågs utgöra en enda ekonomisk enhet tillsammans med den exporterande tillverkaren, samt vinst motsvarande vinsten för en icke-närstående importör i unionen, vilken fastställdes på grundval av uppgifter i ärendehandlingarna för denna undersökning samt resultaten från en tidigare undersökning av import av liknande produkter som den undersökta produkten.”

96 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 102 i den överklagade domen, slog fast att klagandena redan i förordningen om provisorisk antidumpningstull hade informerats om att justeringen av exportpriset motiverades av att de var närstående parter. Genom förordningen om provisorisk antidumpningstull informerades klagandena även om hur kommissionen avsåg att justera exportpriset, genom att det preciserades att kommissionen inte skulle beakta den närstående handlarens vinst utan konstruera exportpriset på grundval av andra uppgifter.

97 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan klagandena inte med framgång göra gällande att de inte har haft möjlighet att bevisa att provisionsbeloppet återspeglade en rimlig ersättning. Preciseringen i den omtvistade förordningen, att justeringen var resultatet av en analog tillämpning av artikel 2.9 i grundförordningen, innebar inte heller att klagandena fråntogs denna möjlighet. Såsom anges i punkt 102 i den överklagade domen, utan att detta har bestritts av klagandena i deras överklagande, ändrade kommissionens resonemang i den omtvistade förordningen inte arten av eller storleken på den justering som gjorts.

98 Följaktligen kan klagandenas invändning avseende ett åsidosättande av rätten att yttra sig inte godtas.

Den andra delen

– Parternas argument

99 För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 112, 115, 123 och 125 i den överklagade domen, missuppfattade den bevisning som lagts fram för dess bedömning när den fann att Çotaş tillhandahöll tullklarerings- och lastningstjänster. Çotaş tillhandahåller i själva verket inte sådana tjänster, utan följer upp dessa transaktioner och ådrar sig inte några kostnader som har ett direkt samband med dessa transaktioner. Att följa upp de handlingar som företes för tullklarering och lastning utan att ådra sig de direkta kostnaderna för dessa är emellertid inte detsamma som att tillhandahålla tullklarerings- och lastningstjänster. I revisionsrapporten anges tydligt att Çotaş kostnader avser resor, löner, kontor och avskrivningar, vilka inte motsvarar kostnader som har samband med tillhandahållandet av tullklarerings- och lastningstjänster.

100 Tribunalen och kommissionen likställde felaktigt verksamheter som är accessoriska eller stödjande med primära försäljningsfunktioner, vilket undergräver den nyanserade analys som krävs för att fastställa den exakta omfattningen av Çotaş verksamhet och den motsvarande rimliga vinstnivån. Importörer som inte är närstående utför många fler uppgifter än Çotaş. Såsom framgår av tidigare antidumpningsförordningar består de funktioner som normalt utförs av en importör, utöver de funktioner som utförs av Çotaş, i att ta emot beställningar från icke närstående kunder, förhandla om försäljningsavtal med oberoende köpare, ta hand om importförfaranden, transportera produkterna till oberoende kunder och lagra produkterna inom unionen. Çotaş utför inte någon av dessa uppgifter.

101 För det andra anser klagandena att tribunalen missuppfattade bevisningen i målet när den slog fast, i punkterna 103–110 i den överklagade domen, att kommissionen i vederbörlig ordning hade angett skälen till att den ansåg att provisionsbeloppet inte motsvarade en rimlig ersättning och, i punkterna 116–131 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade gjort någon uppenbart oriktig bedömning vid beräkningen av justeringen. Det framgår särskilt av revisionsrapporten att vinstmarginal på tjänsterna var cirka 8 procent och att rörelseresultatet inte skulle beräknas utifrån värdet av återförsäljningen, utan utifrån provisionsintäkterna och kostnaderna för de tillhandahållna tjänsterna. I detta hänseende har klagandena gjort gällande att det av punkt 7.129 i WTO:s panelrapport av den 16 december 2016 i ärendet European Union – Anti-dumping measures on imports of certain fatty alcohols from Indonesia (WT/DS 442/R) framgår att ”[n]är det sker en överföring av medel mellan två närstående enheter, har den undersökande myndigheten fog för att pröva om kostnadernas verkliga värde skiljer sig från det angivna värdet. En sådan prövning skulle … bidra till att fastställa ett lämpligt belopp för den justering som ska göras.”

102 Kommissionen har bestritt dessa argument.

– Domstolens bedömning

103 Såsom angetts i punkterna 55 och 56 ovan är tribunalen ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma dessa faktiska omständigheter och därtill hörande bevisning. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör därför inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat dem, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. En klagande som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen ska dessutom ange exakt vilken bevisning tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser ledde till denna missuppfattning. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav.

104 För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade revisionsrapporten när den, i punkt 124 i den överklagade domen, på grundval av övervägandena i punkterna 112, 115 och 123 i den domen, slog fast att Çotaş tillhandahöll sådana tjänster som tullklarering och lastning, eftersom det framgick av revisionsrapporten att Çotaş kostnader var kostnader för resor, löner, kontor och avskrivningar som inte har något direkt samband med tullklarerings- och lastningstjänster.

105 Det ska i detta hänseende konstateras att klagandena har underlåtit att precisera vilken del av revisionsrapporten som tribunalen anses ha missuppfattat och av vilken det på ett uppenbart sätt skulle framgå att Çotaş inte tillhandahåller tullklarerings- och lastningstjänster eller inte ådrar sig kostnader som har ett direkt samband med dessa transaktioner. Invändningen om en påstådd missuppfattning av denna rapport kan således inte tas upp till sakprövning.

106 För det andra, vad gäller klagandenas påstående att tribunalen missuppfattade revisionsrapporten i den mån den, i punkt 125 i den överklagade domen, fann att Çotaş vinst från de provisioner som bolaget hade erhållit uppgick till 8,2 procent, som en procentandel av inkomsten, och 8,9 procent, som en procentandel av kostnaderna, med anledning av dess verksamhet i samband med CM:s exportförsäljning, konstaterar domstolen att klagandena inte har visat att tribunalen missuppfattade denna rapport och att de i själva verket syftar till att få domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket den inte är behörig att göra. Klagandena har nämligen inte med tillräcklig precision angett vilka avsnitt i nämnda rapport som tribunalen uppenbart skulle ha felbedömt.

107 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens andra del. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.

Den fjärde grunden

Parternas argument

108 Klagandena har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 199, 200 och 204–207 i den överklagade domen, åsidosatte artikel 2.10 j i grundförordningen genom att snarare beakta de valutor som omfattades av säkringsavtalet än den dag som fastställts för växelkursen i detta avtal.

109 Enligt klagandena är dagen för växelkursen det centrala i denna bestämmelse, oberoende av de valutor vars växelkurs fastställs i säkringsavtalet. Detta framgår av hänvisningen till ”försäljningsdagen” i var och en av meningarna i nämnda bestämmelse. En sådan hänvisning till detta datum i stället för till de valutor som omfattas av säkringsavtalet är dessutom logisk ur ekonomisk synvinkel, med hänsyn till att växelkurserna mellan de olika valutorna är sammanlänkade.

110 Klagandena anser att om man godtog tolkningen att säkringsåtgärder endast kan beaktas när transaktionen avser den på fakturan angivna valutan och den omräknade valuta som kommissionen tillämpat, skulle det vara alltför lätt för kommissionen att kringgå den skyldighet som anges i den första meningen i artikel 2.10 j i grundförordningen. Kommissionen skulle nämligen kunna omräkna transaktionerna till euro eller till andra valutor för att inte behöva ta hänsyn till någon säkringstransaktion mellan euro och turkiska lira. Tolkningen av denna bestämmelse borde emellertid inte göra det möjligt för kommissionen att frånta den dess ändamålsenliga verkan.

111 Kommissionen anser att den fjärde grunden är verkningslös, eftersom klagandena inte har bestritt punkt 196 i den överklagade domen. Under alla omständigheter saknar den fjärde grunden fog.

Domstolens bedömning

112 För det första har kommissionen felaktigt hävdat att den fjärde grunden är verkningslös, eftersom klagandena inte har bestritt punkt 196 i den överklagade domen. I denna punkt redogörs nämligen endast för innehållet i skäl 98 i den omtvistade förordningen, utan att tribunalen gör någon bedömning av huruvida det är välgrundat, vilket innebär att den omständigheten att nämnda punkt inte har bestritts inte räcker för att denna grund ska vara verkningslös.

113 För det andra, vad gäller frågan huruvida denna grund är välgrundad, ska det påpekas att tribunalen, i punkterna 199, 200 och 204–207 i den överklagade domen, godtog kommissionens tillvägagångssätt i den omtvistade förordningen, enligt vilket de säkringsavtal som klagandena ingått inte var relevanta för de valutaomräkningar kommissionen genomförde för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet enligt artikel 2.10 i grundförordningen.

114 Tribunalen påpekade närmare bestämt dels att klagandenas exportförsäljning, eftersom den hade skett i euro, borde ha omräknats till turkiska lira för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan exportförsäljningen och den inhemska försäljningen, dels att kommissionen hade omräknat värdet av exportförsäljningen direkt till turkiska lira, utan någon mellanliggande omräkning till US-dollar. Tribunalen påpekade dessutom att det visserligen i de aktuella säkringsavtalen föreskrevs en säkring i US-dollar genom en överenskommelse om en omräkningskurs mellan euro och US-dollar, men fann att denna omräkning var fristående från kommissionens omräkning, det vill säga från euro till turkiska lira. Tribunalen underkände därför klagandenas argument att kommissionen var skyldig att använda den omräkningskurs som föreskrevs i säkringsavtalen.

115 Klagandena anser att denna bedömning grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 2.10 j i grundförordningen, eftersom denna tolkning snarare avser de valutor som omfattas av säkringsavtalet än den dag som fastställts för växelkursen i detta avtal, vilket emellertid är det som avses i denna bestämmelse, och strider mot bestämmelsens ändamålsenliga verkan.

116 Domstolen erinrar inledningsvis om att det enligt artikel 2.10 i grundförordningen ska göras en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. Denna jämförelse ska göras i samma handelsled och avse försäljningar som ligger så nära varandra i tiden som möjligt och med hänsyn tagen till andra olikheter som påverkar prisernas jämförbarhet. Om normalvärdet och det fastställda exportpriset inte är direkt jämförbara ska i varje särskilt fall hänsyn i form av justeringar tas till olikheter i de faktorer som påstås och konstateras påverka priserna och därmed prisernas jämförbarhet.

117 Bland de faktorer för vilka justeringar får göras återfinns i artikel 2.10 j omräkning av valutor. I denna bestämmelse föreskrivs att när prisjämförelser kräver en sådan omräkning ska denna omräkning grundas på den växelkurs som gällde på försäljningsdagen, utom i de fall när en försäljning av utländsk valuta på terminsmarknaderna är direkt knuten till exportförsäljningen, då kursen vid terminsförsäljningen i stället ska tillämpas. I nämnda bestämmelse preciseras vidare att det normalt är fakturadatumet som ska anses som försäljningsdag, men att även dagen för köpekontrakt, köporder eller orderbekräftelse kan användas om de väsentliga försäljningsvillkoren bättre framgår av dessa. Fluktuationer i växelkurserna ska inte beaktas och exportörerna ska ges en frist på 60 dagar så att endast varaktiga förändringar av valutakurserna under undersökningsperioden återspeglas.

118 När det krävs en valutaomräkning för att göra en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet preciseras i artikel 2.10 j i grundförordningen således hur den växelkurs som är tillämplig på denna omräkning ska fastställas. Denna växelkurs ska motsvara den som gäller på försäljningsdagen, såvida inte denna växelkurs har överenskommits vid en terminsförsäljning som är direkt knuten till den exportförsäljning som ska beaktas vid jämförelsen med normalvärdet. Det framgår nämligen av lydelsen av denna bestämmelse att det, när en försäljning av utländsk valuta på terminsmarknaderna är direkt knuten till exportförsäljningen, är kursen vid terminsförsäljningen som ska tillämpas i stället. I nämnda bestämmelse preciseras dessutom hur försäljningsdagen ska fastställas när den ska beaktas och det anges att växelkursfluktuationer inte ska beaktas.

119 Det ska vidare påpekas att artikel 2.10 j i grundförordningen inte innehåller någon vägledning om till vilken valuta omräkningen ska ske när denna omräkning krävs för att göra en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. Av detta följer att kommissionen, när en valutaomräkning krävs för att kunna göra en sådan jämförelse, har ett utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa till vilken valuta dessa priser ska omräknas. Domstolsprövningen av detta utrymme för bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valutavalet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2024, Hengshi Egypt Fiberglass Fabrics och Jushi Egypt for Fiberglass Industry/kommissionen, C‑269/23 P och C‑272/23 P, EU:C:2024:984, punkt 125 och där angiven rättspraxis).

120 Slutligen, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 198 i den överklagade domen, gör ett säkringsavtal det möjligt att, till tidpunkten för avtalets ingående, låsa den växelkurs som ska tillämpas på en valutatransaktion som kommer att äga rum vid en framtida tidpunkt och på så sätt minska den ekonomiska risk som en avtalspart utsätts för på grund av ogynnsamma växelkursfluktuationer.

121 Genom ett säkringsavtal fastställs således en växelkurs för terminsförsäljningen, i den mening som avses i artikel 2.10 j i grundförordningen.

122 Eftersom denna bestämmelse, såsom framgår av punkterna 118 och 119 ovan, preciserar på vilket sätt den växelkurs som är tillämplig på en valutaomräkning ska fastställas för att jämföra exportpriset och normalvärdet, men inte innehåller någon vägledning om valet av den valuta till vilken denna omräkning ska göras, är kommissionen emellertid inte skyldig att, med tillämpning av nämnda bestämmelse, beakta de valutor som används i detta säkringsavtal för att göra denna jämförelse, och följaktligen inte heller att tillämpa den växelkurs som fastställts i nämnda avtal enbart av det skälet att den är direkt knuten till den berörda exportförsäljningen.

123 För att kommissionen ska vara skyldig att beakta den växelkurs som fastställts i ett säkringsavtal krävs det inte bara att detta avtal är direkt knutet till den berörda exportförsäljningen, utan även att den valuta som anges i nämnda avtal även är den valuta till vilken kommissionen anser att priserna ska omräknas för att möjliggöra en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. Den omständigheten att ett säkringsavtal är direkt knutet till den berörda exportförsäljningen ger emellertid inte någon vägledning i frågan huruvida den valuta vars växelkurs har fastställts i avtalet är den valuta till vilken exportpriserna och normalvärdet ska omräknas för att säkerställa en rättvis jämförelse av dem, i enlighet med artikel 2.10 första meningen i grundförordningen.

124 I motsats till vad klagandena har gjort gällande följer det således inte av den omständigheten att det centrala i artikel 2.10 j i grundförordningen är datumet för växelkursen, oberoende av de valutor vars växelkurs har fastställts i avtalet, att kommissionen, när en exporterande tillverkare har ingått ett säkringsavtal, nödvändigtvis är skyldig att göra en omräkning i enlighet med de valutor som anges i detta avtal för att säkerställa en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet.

125 Klagandena har dessutom felaktigt påstått att den omständigheten att ett säkringsavtal endast ska beaktas av kommissionen på de villkor som anges i punkt 123 ovan skulle innebära att kommissionen kunde kringgå den skyldighet som föreskrivs i artikel 2.10 j första meningen i grundförordningen. Såsom angetts i punkterna 118 och 119 ovan avser denna skyldighet nämligen endast det sätt på vilket den omräkningskurs som ska tillämpas för att göra en rättvis jämförelse ska fastställas och inte valet av de valutor som ska omräknas.

126 Dessutom innebär denna tolkning av artikel 2.10 j i grundförordningen, likaledes i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte att kommissionen kan frånta denna skyldighet all ändamålsenlig verkan. När kommissionen anser att exportförsäljningspriserna ska omräknas till en annan valuta än den som anges i ett säkringsavtal som är direkt knutet till denna försäljning, är kommissionen nämligen i princip skyldig att, med tillämpning av artikel 2.10 j första meningen i denna förordning, använda den växelkurs som gällde på försäljningsdagen.

127 Dessutom, och mer grundläggande, är kommissionen, när den väljer den valuta till vilken den anser det lämpligt att omräkna de aktuella priserna, enligt den principiella skyldighet som följer av artikel 2.10 första meningen i nämnda förordning, skyldig att se till att detta val möjliggör en rättvis jämförelse mellan exportpriset och normalvärdet. Detta val, som omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över på grund av de komplicerade ekonomiska och politiska situationer som den ska pröva, omfattas emellertid av unionsdomstolens prövning, sådan den framgår av punkt 119 ovan.

128 Mot denna bakgrund finner domstolen att tribunalen inte gjorde en felaktig tolkning av artikel 2.10 j i grundförordningen när den – efter att ha konstaterat att de säkringsavtal som ingåtts av klagandena fastställde en växelkurs mellan euro och US-dollar – slog fast att denna växelkurs inte var relevant för kommissionens omräkning av exportförsäljningspriserna från euro till turkiska lira.

129 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

Den femte grunden

Parternas argument

130 Genom den femte grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkt 168 i den överklagade domen, endast delvis citerade punkt 6.123 i WTO:s panelrapport i ärendet United States – Anti-dumping measures on stainless steel plate in coils and stainless steel sheet and strip from Korea (WT/DS 179/R) (nedan kallad panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål) och därigenom gjorde sig skyldig till en felaktig tolkning av denna rapport och en missuppfattning av bevisningen i målet. Det utelämnade citatet avser nämligen just situationen för de klagande som är föremål för den omtvistade förordningen.

131 Kommissionen har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom den syftar till att ifrågasätta tribunalens konstateranden av de faktiska omständigheterna i punkterna 175, 176 och 185 i den överklagade domen. Dessutom har klagandena inte i tillräcklig utsträckning redogjort för på vilket sätt den påstått felaktiga tolkningen av denna punkt i panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål skulle ha påverkat tribunalens avgörande. Slutligen, och under alla omständigheter, anser kommissionen att den femte grunden saknar fog.

Domstolens bedömning

132 Punkt 168 i den överklagade domen, som avses med den femte grunden, ingår bland de skäl som tribunalen angav för att motivera underkännandet av klagandenas tredje grund, genom vilken klagandena, såsom framgår av punkt 163 i den domen, gjorde gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 2.10 i grundförordningen genom att neka att göra en månatlig eller kvartalsvis beräkning av dumpningsmarginalen.

133 Eftersom artikel 2.4 i antidumpningsavtalet och artikel 2.10 i grundförordningen har ett likartat innehåll, och mot bakgrund av den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 90 ovan, enligt vilken de bestämmelser i grundförordningen som motsvarar antidumpningsavtalet i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med detta avtal, hade tribunalen fog för att, vid sin bedömning av klagandenas argument avseende räckvidden av denna bestämmelse i grundförordningen, beakta panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål, i den del den avsåg tolkningen av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet.

134 Av detta följer att klagandena, genom att åberopa att tribunalen, i punkt 168 i den överklagade domen, grundade sig på ett ofullständigt citat av punkt 6.123 i panelrapporten i målet Förenta staterna – Rostfritt stål, har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig tolkning av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet och följaktligen även av artikel 2.10 i grundförordningen och därmed gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

135 Kommissionen har således felaktigt gjort gällande att förevarande grund inte kan tas upp till prövning, eftersom den syftar till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och eftersom den inte innehåller en tillräcklig redogörelse för klagandenas invändningar.

136 Vad gäller klagandenas invändning att tribunalen missuppfattade den bevisning som lagts fram i målet i första instans, i den del denna invändning avser tribunalens bedömning av panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål, ska det påpekas att denna rapport inte lades fram för tribunalen såsom bevisning för en omstridd omständighet, utan till stöd för den tolkning av artikel 2 i antidumpningsavtalet, och följaktligen artikel 2.10 i grundförordningen, som klagandena försvarade. Vid prövningen av klagandenas invändning, som sammanfattats i punkt 134 i förevarande dom, ska det således prövas huruvida tribunalen gjorde en korrekt bedömning av nämnda rapport, utan att begränsa sig till att pröva huruvida tribunalen missuppfattade den.

137 I den mån klagandenas invändning om missuppfattning avser andra omständigheter i målet i första instans, kan den däremot inte tas upp till prövning, i enlighet med den praxis från domstolen som det hänvisas till i punkt 56 ovan, eftersom klagandena varken har preciserat vilka omständigheter som tribunalen anses ha missuppfattat eller vilka bedömningsfel den anses ha gjort sig skyldig till.

138 Efter dessa klargöranden ska det, vad gäller frågan huruvida det finns fog för denna grund, påpekas att tribunalen – efter det att den i punkt 167 i den överklagade domen hade konstaterat att artikel 2.4 i antidumpningsavtalet innehåller en bestämmelse som delvis liknar bestämmelsen i artikel 2.10 i grundförordningen – i punkt 168 i den överklagade domen återgav följande avsnitt ur panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål, avseende tolkningen av nämnda artikel 2.4:

”Förenta staterna har i själva verket gjort gällande att föreskriften i artikel 2.4 avseende försäljningar ’så nära varandra i tiden som möjligt’ innebär att korta perioder är att föredra vid beräkningen av de genomsnittliga värdena. Vi anser dock att Förenta staternas argument är för långtgående … Vi utesluter inte att det kan finnas faktiska omständigheter under vilka det kan vara lämpligt att använda flera perioder vid beräkningen av de genomsnittliga värdena för att säkerställa att jämförbarheten inte påverkas av skillnader i försäljningsdatum inom de perioder då de genomsnittliga värdena beräknas på den inhemska och den externa marknaden …”

139 Det avsnitt av denna rapport som klagandena har påstått att tribunalen bortsåg från har följande lydelse:

”Vi noterar att när förändringar i normalvärdet, exportpriset eller det konstruerade exportpriset under den period som undersökningen omfattar åtföljs av skillnader inom denna period vad gäller de relativa vikterna av försäljningsvolymen på hemmamarknaden i förhållande till exportmarknaden, kan användningen av viktade genomsnittliga värden för hela den period som omfattas av undersökningen tyda på förekomsten av en dumpningsmarginal som inte återspeglar situationen vid något tillfälle under denna period.”

140 Denna mening, som återfinns i nämnda rapport direkt efter det avsnitt som återges i punkt 138 ovan, innehåller emellertid endast ett exempel på när de faktiska omständigheterna kan vara sådana att det skulle kunna vara lämpligt att använda flera perioder för beräkningen av de genomsnittliga värdena för att säkerställa att jämförbarheten inte påverkas av skillnader i försäljningsdatum inom de perioder då de genomsnittliga värdena beräknas på den inhemska och den externa marknaden.

141 Det förhållandet att tribunalen utelämnade nämnda mening ger därför inte anledning att anse att den gjorde sig skyldig till en felaktig tolkning av panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål och att den följaktligen baserade sig på en felaktig tolkning av artikel 2.4 i antidumpningsavtalet och artikel 2.10 i grundförordningen, när den prövade klagandenas tredje grund för överklagandet, avseende ett åsidosättande av den sistnämnda bestämmelsen.

142 Såsom framgår av punkterna 182–186 i den överklagade domen beaktade tribunalen nämligen det förhållandet att de omständigheter som nämndes i avsnittet i panelrapporten i ärendet Förenta staterna – Rostfritt stål, som återges i punkt 137 ovan, skulle kunna motivera en månatlig eller kvartalsvis beräkning av dumpningsmarginalen. Efter att ha prövat de argument som klagandena hade anfört för att visa att en sådan beräkning var lämplig i förevarande fall, underkände tribunalen emellertid dessa argument, inom ramen för sin självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna.

143 Av dessa skäl följer att den femte grunden till viss del ska avvisas och i övrigt inte kan leda till bifall till överklagandet.

Den sjätte grunden

Parternas argument

144 Till stöd för den sjätte grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkterna 175, 176 och 185 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen i målet, när den fann att det inte av handlingarna i målet framgick att förändringarna i produktionskostnaden hade påverkat prisernas jämförbarhet, och även att fluktuationerna i produktionskostnaden endast avsåg en produkttyp samt att den ojämna fördelningen endast omfattade ett kvartal och endast tre av de tjugotre produkterna.

145 För det första har klagandena påpekat att tribunalen, i punkt 181 i den överklagade domen, med rätta angav att de genomsnittliga kvartalspriserna avvek med 19 procent från de årliga genomsnittliga priserna på hemmamarknaden och med 15 procent på exportmarknaden, det vill säga att det förekom fluktuationer i storleksordningen 14,5 procent av produktionskostnaden. Av detta följer att slutsatsen att klagandena inte hade visat att förändringarna i produktionskostnaden hade påverkat prisernas jämförbarhet grundar sig på en missuppfattning av bevisningen.

146 För det andra missuppfattade tribunalen bevisningen när den fann att fluktuationerna i produktionskostnaden endast avsåg en produkttyp och att den ojämna fördelningen endast omfattade tre av tjugotre produkttyper. De detaljerade fluktuationerna i produktionskostnaden avsåg tre produkttyper (eller produktkontrollnummer (PCN)), vilket tydligt framgick av bilagorna A.1 och A.8 som klagandena hade ingett i målet i första instans. Denna information lämnades dessutom för de tre produkttyper som säljs mest inom unionen. Klagandena ingav även en bilaga A.7 i första instans, i vilken det, för dessa tre produkttyper, preciseras hur den inhemska försäljningen och försäljningen inom unionen fördelas per kvartal och i vilken det anges att de motsvarade nästan 80 procent av försäljningen inom unionen.

147 Klagandena anser vidare att tribunalen, med hänsyn till deras invändningar i den femte och den sjätte grunden, saknade fog för att i punkterna 186, 190 och 191 i den överklagade domen slå fast att kommissionen inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den beslutade att inte avvika från metoden att beräkna den årliga marginalen och således inte hade åsidosatt artikel 2.10 i grundförordningen. Att tribunalen gjorde en felaktig bedömning stöds av punkt 7.99 i WTO:s panelrapport av den 27 juli 2023 i ärendet Dominican Republic – Anti-dumping measures on corrugated steel bars (WT/DS 605/R). Betydelsen av kvartalsvisa uppgifter, i förhållande till de årliga uppgifterna, illustreras även av den omständigheten att United State Securities and Exchange Commission kräver att börsnoterade bolag offentliggör kvartalsrapporter.

148 Kommissionen anser att den sjätte grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom klagandena inte har visat att de faktiska omständigheterna har missuppfattats.

Domstolens bedömning

149 Såsom framgår av punkt 103 ovan ska en klagande som har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen ange exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav.

150 För det första har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen när den i punkt 175 i den överklagade domen fann att klagandena inte hade visat att förändringarna i produktionskostnaden hade påverkat prisjämförbarheten, eftersom den, i punkt 181 i den överklagade domen, fastställde såsom styrkt att de genomsnittliga kvartalspriserna avvek med 19 procent från de årliga genomsnittliga priserna på hemmamarknaden och med 15 procent på exportmarknaden, och att kommissionen inte hade bestritt klagandenas argument i deras ansökan i första instans, att variationerna i produktionskostnaden återspeglades i försäljningspriserna både på hemmamarknaden och inom unionen.

151 Genom denna invändning har klagandena emellertid bestritt tribunalens bedömning utan att precisera vilken bevisning tribunalen skulle ha missuppfattat i detta sammanhang. I avsaknad av en sådan precisering kan det, såsom framgår av punkt 149 ovan, inte anses att klagandena har styrkt att det föreligger en missuppfattning. Detta argument kan därför inte tas upp till sakprövning.

152 För det andra har klagandena hävdat att tribunalen, i punkt 176 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen när den fann att fluktuationerna i produktionskostnaden endast avsåg en produkttyp. Enligt klagandena framgick det nämligen av de handlingar som de ingav i målet i första instans, och närmare bestämt av sidorna 40–42 i bilaga A.1 och sidan 25 i bilaga A.8, att de detaljerade fluktuationerna i produktionskostnaden avsåg tre produkttyper.

153 Det ska i detta hänseende påpekas att de sidor i bilaga A.1 till ansökan i första instans, som klagandena har hänvisat till, visserligen innehåller uppgifter om fluktuationer i produktionskostnaden för produkter med tre olika produktkontrollnummer. När klagandena åberopade dessa sidor i bilaga A.1 hänvisade de emellertid själva, såväl på sidan 25 i bilaga A.8 till sin ansökan i första instans som i punkt 94 i denna ansökan, till en fluktuation som ”kan uppgå till 14,5 procent” av produktionskostnaden för ”den berörda produkten”. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte klandras för att ha missuppfattat klagandenas inlagor och den bevisning som klagandena ingett när den i punkt 176 i den överklagade domen slog fast att ”[klagandena] i det första exemplet har … gjort gällande att fluktuationen i produktionskostnaden uppgår till 14,5 procent för en enda produkttyp”.

154 För det tredje har klagandena gjort gällande att tribunalen, i punkt 185 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen när den fann att den ojämna fördelningen av försäljningen under undersökningsperioden endast omfattade tre av tjugotre produkttyper. Klagandena ingav en bilaga C.2 i målet i första instans, vilken också utgör bilaga A.7 till deras överklagande, i vilken det anges hur den inhemska försäljningen och försäljningen inom unionen fördelas per kvartal för tre produkttyper som, såsom klagandena förklarade i sin replik i första instans och såsom kommissionen godtog i punkt 90 i sin svarsskrivelse, motsvarar närmare 80 procent av försäljningen i unionen. Enligt klagandena skulle tribunalen, om den inte hade missuppfattat bevisningen i målet, inte ha kunnat anse att denna ojämna fördelning endast omfattade tre av de tjugotre produkttyperna, vilket skulle innebära en omfattning på endast 13 procent av försäljningsvolymen under undersökningsperioden, medan den faktiska omfattningen var närmare 80 procent.

155 I detta avseende räcker det att konstatera att klagandena inte har åberopat något bedömningsfel som på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet och som tribunalen skulle ha begått vid sin bedömning av bilaga C.2, vilken ingavs i målet i första instans. Det ska för övrigt påpekas att nämnda bilaga inte nämns i punkt 185 i den överklagade domen och att den inte innehåller någon uppgift om vilken procentandel av försäljningen inom unionen som de tre aktuella produkttyperna står för. Av detta följer att klagandena, under förevändning av ett påstående om missuppfattning av nämnda bilaga, syftar till att få domstolen att göra en ny bedömning av bevisningen, vilket domstolen inte är behörig att göra i ett mål om överklagande, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 55 ovan. Invändningen om missuppfattning av bilaga C.2, vilken ingavs i målet i första instans, kan således inte tas upp till prövning.

156 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

157 Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte och den sjätte grunden, kan klagandena inte heller vinna framgång med sin invändning, vilken förutsätter att det finns fog för dessa grunder, enligt vilken tribunalen inte hade fog för att, i punkterna 186, 190 och 191 i den överklagade domen, fastställa att kommissionen inte hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den beslutade att inte avvika från metoden att beräkna den årliga marginalen och således inte hade åsidosatt artikel 2.10 i grundförordningen.

158 Av samtliga dessa överväganden följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

159 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

160 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Çolakoğlu Metalurji AŞ och Çolakoğlu Dış Ticaret AŞ ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.