Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 10 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 10 september 2026 ( * )

” Överklagande – Institutionell rätt – Fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten – Förordning (EU) 2017/1939 – Artikel 16 – Utnämning av europeiska åklagare – Utnämning av en av de kandidater som nominerats av Republiken Grekland – Bestämmelser om hur utnämning av europeiska åklagare ska gå till – Talan om ogiltigförklaring – En grund för talan avser att nomineringsförslaget från den berörda medlemsstaten varit rättsstridigt – Tribunalen saknar behörighet ”

I mål C‑507/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 18 juli 2024,

YS, företrädd av A. Pappas, D.-A. Pappa och S. Pappas, dikigoroi,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Balta, E. Rebasti och A. Ştefănuc, samtliga i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, företrädd av T. Adamopoulos, J. Baquero Cruz och F. Blanc, samtliga i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen, R. Frendo och A. Kornezov (referent),

generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 5 mars 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 YS har yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens beslut av den 8 maj 2024, YS/rådet och kommissionen (T‑411/23, EU:T:2024:310) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen YS talan, där han hade yrkat dels att tribunalen skulle ogiltigförklara rådets beslut (EU) 2023/1335 av den 27 juni 2023 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 166, 2023, s. 116) (nedan kallat det omtvistade beslutet), dels att tribunalen skulle fastställa att Europeiska kommissionen rättsstridigt underlåtit att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning (EU) 2017/1939

2 I artikel 14 (”Utnämning och avsättning av den europeiska chefsåklagaren”) i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1) (nedan kallad Eppo-förordningen) föreskrivs följande i punkt 3:

”Urvalet ska utgå från en öppen infordran av intresseanmälningar som ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning , på grundval av vilken en urvalskommitté [(nedan kallad urvalskommittén)] ska upprätta och lämna in en slutlista över kvalificerade kandidater till Europaparlamentet och [Europeiska unionens råd]. Urvalskommittén ska bestå av tolv personer som valts ut bland före detta ledamöter av Europeiska unionens domstol och revisionsrätten, tidigare nationella ledamöter av Eurojust, ledamöter av nationella högsta domstolar, åklagare på hög nivå och jurister med erkänd kompetens. En av de utvalda personerna ska föreslås av Europaparlamentet. Rådet ska fastställa reglerna för urvalskommitténs arbetssätt och anta ett beslut där dess ledamöter utses på förslag av kommissionen.”

3 I artikel 16 (”Utnämning och avsättning av europeiska åklagare”) i Eppo-förordningen föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat ska nominera tre kandidater till posten som europeisk åklagare bland kandidater

a) som är aktiva medarbetare i åklagarväsendet eller rättsväsendet i den berörda medlemsstaten,

b) vilkas oberoende inte kan ifrågasättas, och

c) som har nödvändiga kvalifikationer för utnämning till höga åklagarämbeten eller juridiska ämbeten i sina respektive medlemsstater och som har relevant praktisk erfarenhet av de nationella rättssystemen, ekonomiska utredningar och av internationellt straffrättsligt samarbete.

2. Efter att ha erhållit ett motiverat yttrande från den urvalskommitté som avses i artikel 14.3 ska rådet välja ut och utnämna en av kandidaterna till posten som europeisk åklagare för medlemsstaten i fråga. Om urvalskommittén konstaterar att en kandidat inte uppfyller de villkor som krävs för att utföra en europeisk åklagares uppgifter ska dess yttrande vara bindande för rådet.

…”

Genomförandebeslut (EU) 2018/1696

4 Rådet antog den 13 juli 2018 genomförandebeslut (EU) 2018/1696 om arbetssättet för den urvalskommitté som anges i artikel 14.3 i förordning (EU) 2017/1939 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 282, 2018, s. 8).

5 I bilagan (”Urvalskommitténs arbetssätt”) till detta genomförandebeslut (nedan kallade reglerna för urvalskommitténs arbetssätt) föreskrivs följande i punkt VI.2 första stycket:

”Urvalskommittén ska efter mottagandet av nomineringarna granska dem mot kraven i artikel 16.1 i [Eppo-förordningen]. Urvalskommittén ska anordna utfrågningar av de nominerade kandidaterna. Utfrågningen ska ske personligen.”

6 I punkt VII.2 i reglerna för urvalskommitténs arbetssätt föreskrivs följande:

”På grundval av sina slutsatser från granskningen och utfrågningen ska urvalskommittén utarbeta ett yttrande om kandidaternas kvalifikationer för att utföra de europeiska åklagarnas uppgifter, och ska uttryckligen ange huruvida en kandidat uppfyller villkoren i artikel 16.1 i [Eppo-förordningen]. Urvalskommittén ska ange skälen till sitt yttrande.

Om nominerade kandidater inte uppfyller villkoren i artikel 16.1 i [Eppo-förordningen] ska urvalskommittén via sitt sekretariat begära att den berörda medlemsstaten nominerar ett motsvarande antal nya kandidater.

Urvalskommittén ska rangordna kandidaterna enligt deras kvalifikationer och erfarenhet. Rangordningen ska ange urvalskommitténs preferensordning och ska inte vara bindande för rådet.”

Det omtvistade beslutet

7 I skälen 3, 6, 7, 11och 13 i det omtvistade beslutet anges följande:

”(3) Mandaten för åtta europeiska åklagare, som utsetts för en period på tre år som inte kan förlängas genom rådets genomförandebeslut (EU) 2020/1117 [av den 27 juli 2020 om utnämning av de europeiska åklagarna vid Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 244, 2020, s. 18)] löper ut den 28 juli 2023. I syfte att säkerställa verksamhetskontinuiteten i Eppos kollegium, som består av den europeiska chefsåklagaren och en europeisk åklagare per deltagande medlemsstat, är det nödvändigt att rådet utnämner åtta europeiska åklagare för de poster som blir lediga den 29 juli 2023.

…

(6) [Republiken] Grekland, [Republiken] Italien, [Republiken] Cypern, [Republiken] Litauen och [Republiken] Österrike utsåg sökande till de lediga tjänsterna från och med den 29 juli 2023.

(7) Urvalskommittén upprättade de motiverade yttrandena och rangordningen för samtliga kandidater som nominerats av dessa medlemsstater och som uppfyllde villkoren i artikel 16.1 i [Eppo-förordningen], och överlämnade dem till rådet, vilket mottog dem den 2 maj 2023.

…

(11) Rådet bedömde kandidaternas respektive meriter, med beaktande av de motiverade yttranden som urvalskommittén lagt fram.

…

(13) Med utgångspunkt i en bedömning av kandidaternas respektive meriter följde rådet den icke-bindande preferensordning som urvalskommittén angett för de kandidater som nominerats av [Republiken] Grekland, [Republiken] Cypern, [Republiken] Litauen och [Republiken] Österrike.”

8 I artikel 1 i det omtvistade beslutet anges de fem kandidater som utnämnts till europeiska åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten för en period på sex år från och med den 29 juli 2023 som inte kan förnyas. Den kandidat som nominerats av Republiken Grekland finns med i denna förteckning.

Grekisk rätt

9 Eppo-förordningen genomförs i grekisk rätt genom Nómos 4786/2021 Efarmogi diataxeon tou Kanonismou (EE) 2017/1939 tou Symvouliou tis 12is Oktovriou 2017 schetika me tin efarmogi enischymenis synergasias gia ti systasi tis Evropaikis Eisangelias, rythmiseis gia ti leitourgia ton dikastirion kai alles diataxeis tou Ypourgeiou Dikaiosynis (lag 4786/2021 om genomförande av bestämmelserna i [Eppo-förordningen], av domstolsväsendets organisation och av andra föreskrifter från justitieministeriet, FEK’A 43), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet (nedan kallad lag 4786/2021). I artikel 4.1 i denna lag föreskrivs följande:

”1. Varje kandidat till tjänsten som europeisk åklagare ska vid tidpunkten för sin ansökan och vid tidpunkten för utnämningen uppfylla följande krav:

a) Kandidaten ska ha behörighet att tjänstgöra som åklagare vid en appellationsdomstol eller åtminstone vid en förstainstansdomstol. En kandidat med behörighet att tjänstgöra som åklagare vid en förstainstansdomstol måste ha fullgjort minst fem tjänstgöringsår.

b) Kandidaten ska ha minst nio tjänstgöringsår kvar inom den nationella åklagarmyndigheten innan han eller hon går i pension …”

Bakgrund till tvisten

10 Bakgrunden till tvisten, som det redogörs för i punkterna 2–12 i det överklagade beslutet, kan sammanfattas som följer.

11 Den 27 september 2022 offentliggjorde de grekiska myndigheterna ett meddelande om att Republiken Grekland sökte tre kandidater att nominera till tjänsten som europeisk åklagare. Den 17 oktober 2022 anmälde sig YS, som tjänstgör som domare vid en appellationsdomstol, som sökande i detta förfarande.

12 Den 20 december 2022 beslutade Anotato Dikastiko Symvoulio Politikis kai Poinikis Dikaiosynis (Högsta rättsliga rådet för civil- och straffrätt, Grekland) (nedan kallat Högsta rättsliga rådet) att inte nominera YS på grund av att han inte är åklagare, utan domare, och därmed inte uppfyller kravet i lag 4786/2021.

13 I samma beslut nominerade Högsta rättsliga rådet, på Republiken Greklands vägnar, tre andra kandidater till tjänsten som europeisk åklagare.

14 Den 22 mars 2023 överklagade YS nämnda beslut vid Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland).

15 Senare samma år upprättade urvalskommittén en förteckning över de kandidater som nominerats av medlemsstaterna, vilken innehöll motiverade yttranden för var och en av kandidaterna och uppgift om hur kommittén rangordnat dem, och överlämnade den till rådet.

16 Genom det omtvistade beslutet utnämnde rådet fem europeiska åklagare vid Europeiska åklagarmyndigheten, vilka valts ut bland de berörda medlemsstaternas föreslagna kandidater, däribland den åklagare som nominerats av Republiken Grekland.

Talan vid tribunalen och det överklagade beslutet

17 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2023 väckte YS talan och yrkade dels, med stöd av artikel 263 FEUF, att tribunalen skulle ogiltigförklara det omtvistade beslutet, dels, med stöd av artikel 265 FEUF, att den skulle fastställa att kommissionen rättsstridigt hade underlåtit att inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Republiken Grekland.

18 Både rådet och kommissionen framställde invändningar om rättegångshinder i målet, genom särskilda handlingar som inkom till tribunalens kansli den 27 respektive den 29 september 2023.

19 Genom det överklagade beslutet avvisade tribunalen YS talan.

20 I punkterna 25–32 i det överklagade beslutet biföll tribunalen kommissionens invändning om rättegångshinder avseende YS yrkande om fastställelse av att kommissionen gjort sig skyldig till rättsstridig passivitet i fråga om Republiken Greklands påstådda fördragsbrott. Tribunalen påpekade särskilt, i punkt 27 i beslutet, att fysiska och juridiska personer enligt fast rättspraxis saknar rätt att väcka passivitetstalan i syfte att få fastställt att kommissionen, genom att inte inleda ett fördragsbrottsförfarande mot en medlemsstat, har underlåtit att vidta åtgärder i strid med EUF-fördraget.

21 I punkterna 33–41 i det överklagade beslutet biföll tribunalen rådets invändning om rättegångshinder. I detta avseende slog tribunalen fast – med hänvisning till den rättspraxis som följer av domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest (C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkterna 45 och 46) – att det inte ankom på den att pröva vad YS anfört om att Högsta rättsrådets beslut att avslå hans ansökan var rättsstridigt, då detta enligt tribunalen var en fråga som det ankom på nationell domstol att pröva, och att YS inte heller hade anfört något som kunde visa att det omtvistade beslutet var rättsstridigt.

22 För fullständighetens skull gjorde tribunalen därutöver en prövning av frågan huruvida YS hade ett faktiskt och aktuellt intresse av att få det omtvistade beslutet ogiltigförklarat och fann därvid – av i punkterna 42–46 i det överklagade beslutet angivna skäl – att YS inte hade förmått visa att han hade ett sådant intresse. Tribunalen fann således att de yrkanden som framställts med stöd av artikel 263 FEUF skulle avvisas även av dessa skäl.

Parternas yrkanden i målet om överklagande

23 YS har yrkat att domstolen ska

– upphäva det överklagade beslutet,

– ogiltigförklara det omtvistade beslutet, antingen i dess helhet eller åtminstone i den del som rör utnämningen av Republiken Greklands kandidat till europeisk åklagare, och

– besluta att rådet och kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för YS med anledning av målet om överklagande.

24 Rådet har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta YS att ersätta rättegångskostnaderna.

25 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet såsom uppenbart ogrundat, och

– förplikta YS att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

26 Rådet har gjort gällande att överklagandet inte uppfyller sakprövningsförutsättningarna, eftersom YS inte har anfört några argument som särskilt syftar till att visa att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning i det överklagade beslutet, utan endast har upprepat eller omformulerat de argument som han redan anfört i målet vid tribunalen.

27 Domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Enligt fast rättspraxis framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges vilka punkter i det överklagade avgörandet som ifrågasätts och de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om att det ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet avvisas helt eller i den del det avser den aktuella grunden (dom av den 16 april 2026, Mincu Pătrașcu Brâncuși/Europeiska åklagarmyndigheten, C‑328/24 P, EU:C:2026:302, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28 De krav på motivering som följer av dessa bestämmelser kan inte anses uppfyllda om klaganden i sitt överklagande inte har anfört några argument som särskilt syftar till att visa att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning i det överklagade avgörandet. Detsamma gäller om klaganden endast har upprepat eller ordagrant återgett grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt. Ett sådant överklagande utgör i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 16 april 2026, Mincu Pătrașcu Brâncuși/Europeiska åklagarmyndigheten, C‑328/24 P, EU:C:2026:302, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

29 När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 16 april 2026, Mincu Pătrașcu Brâncuși/Europeiska åklagarmyndigheten, C‑328/24 P, EU:C:2026:302, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

30 I förevarande fall har YS i sitt överklagande åberopat två grunder som syftar till att ifrågasätta de skäl som tribunalen lade till grund för sin bedömning av frågan om dess behörighet och av frågan om YS berättigade intresse av att få saken prövad, vilka anges i punkterna 33–41 respektive 42–46 i det överklagade beslutet. YS har därvid på ett klart, specifikt och underbyggt sätt gjort gällande att det av de aktuella skälen i det överklagade beslutet framgår att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning.

31 Av detta följer att överklagandet kan tas upp till prövning.

Prövning i sak

32 YS har åberopat två grunder till stöd för sina yrkanden.

Den första grunden

– Parternas argument

33 Som första grund har YS i huvudsak åberopat att tribunalen, i punkterna 37–41 i det överklagade beslutet, gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att den inte var behörig att pröva lagenligheten av Högsta rättsrådets beslut inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

34 YS har här erinrat om att han i målet vid tribunalen hade gjort gällande att det omtvistade beslutet var rättsstridigt på grund av att det grundade sig på Högsta rättsrådets beslut, vilket enligt honom ska anses utgöra ett förberedande beslut som fattats i strid med artikel 16 i Eppo-förordningen. Att Högsta rättsrådets beslut är rättsstridigt följer av att den lag som beslutet är grundat på, nämligen lag 4786/2021, strider mot artikel 16.1 i Eppo-förordningen, i det att den utesluter domare från att delta i förfarandet för nominering av kandidater till tjänsten som europeisk åklagare.

35 YS har anfört att det enbart är tribunalen som är behörig att pröva lagenligheten av det omtvistade beslutet. Utnämningen av europeiska åklagare sker nämligen enligt ett komplext administrativt förfarande som bland annat omfattar ett förberedande förslag från den berörda medlemsstaten och avslutas med att rådet antar det slutliga utnämningsbeslutet. Den slutliga beslutsbefogenheten tillkommer enbart rådet och denna institution är därvid inte bunden av nationella myndigheters förberedande beslut eller förslag. Enligt YS ankommer det således på tribunalen att, med stöd av sin exklusiva behörighet, pröva lagenligheten av det omtvistade beslutet med stöd av artikel 263 FEUF.

36 I synnerhet anser YS att tribunalen inte tillämpade de slutsatser som följer av domen av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest (C‑219/17, EU:C:2018:1023), på ett korrekt sätt och har i detta avseende anfört följande. Om ett förslag från en nationell myndighet i en medlemsstat om nominering av kandidater till Europeiska åklagarmyndigheten är uppenbart rättsstridigt, har rådet befogenhet att lämna förslaget utan avseende, särskilt om det grundar sig på rättsstridiga urvalskriterier. Det ligger således inom rådets utrymme för skönsmässig bedömning att tillbakavisa ett sådant förslag, vilket innebär att den berörda medlemsstaten då måste lägga fram ett nytt förslag med andra kandidater. Ett rättsstridigt nationellt förslag till kandidater är följaktligen inte bindande för rådet.

37 Det anförda vinner enligt YS stöd av de omfattande befogenheter som urvalskommittén har, då det ligger inom kommitténs utrymme för skönsmässig bedömning att bedöma de nationella myndigheternas förslag. Urvalskommittén måste nämligen försäkra sig om att samtliga tre kandidater som rådet har att välja mellan uppfyller villkoren för att tjänstgöra som europeisk åklagare. Om en eller flera av de kandidater som en medlemsstat har föreslagit inte uppfyller dessa villkor, ska kommittén begära att den berörda medlemsstaten nominerar ett motsvarande antal nya kandidater. Vidare ska urvalskommittén ”enbart såsom rådgivande organ” göra en jämförelse av de tre nominerade kandidaternas kvalifikationer. YS har här framhållit att den rangordning som urvalskommittén upprättat anger en preferensordning, vilken dock inte är bindande för rådet. Det är således uppenbart att urvalskommittén och rådet inte är bundna av medlemsstaternas nomineringsförslag.

38 YS har gjort gällande att eftersom rådet har befogenhet att kontrollera huruvida medlemsstaternas nominerade kandidater uppfyller de föreskrivna kraven, så måste detta innebära att rådet även har befogenhet att kontrollera att det nationella förfarandet för nominering av kandidater till Europeiska åklagarmyndigheten har gått rätt till.

39 Rådet och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.

– Domstolens bedömning

40 Europeiska unionens domstol har enligt artikel 263 FEUF har exklusiv behörighet att granska lagenligheten av rättsakter som antagits av unionsinstitutionerna, däribland rådet.

41 Den omständigheten att nationella myndigheter eventuellt är inblandade i ett förfarande som leder fram till att en unionsinstitution antar en rättsakt medför inte att den aktuella rättsakten ska anses utgöra något annat än en unionsrättsakt i fall där de nationella myndigheternas beslut utgör ett led i ett förfarande där den slutliga beslutsbefogenheten tillkommer enbart den berörda unionsinstitutionen och där denna inte är bunden av nationella myndigheters förberedande beslut eller förslag (dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

42 I sådana fall avser unionsrätten nämligen inte att avgränsa två befogenhetsområden med olika syften från varandra, det ena nationellt och det andra unionsrättsligt, utan tillerkänner tvärtom en unionsinstitution exklusiv beslutsbefogenhet. Mot bakgrund av att det enligt artikel 263 FEUF endast är unionsdomstolen som har behörighet att granska lagenligheten av unionens rättsakter, ankommer det då på denna domstol att pröva om den aktuella unionsinstitutionens slutliga beslut är lagenligt och att – för att tillgodose de berörda personernas rätt till ett effektivt domstolsskydd – pröva om de eventuella bristerna i de nationella myndigheternas förberedande beslut eller förslag är av sådan art att de kan påverka giltigheten av unionsinstitutionens slutliga beslut (dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 44).

43 Det ska dock samtidigt påpekas, i likhet med vad tribunalen gjort i punkt 37 i det överklagade beslutet, att det finns fall där unionsdomstolens exklusiva lagenlighetsprövningsbehörighet inte omfattar ett beslut från en nationell myndighet som ingår som ett led i en beslutsprocess på unionsnivå. Det rör sig närmare bestämt om fall där det framgår av befogenhetsfördelningen på det aktuella området mellan de nationella myndigheterna och unionens institutioner att den nationella myndighetens beslut utgör ett nödvändigt led i ett förfarande för antagande av en unionsrättsakt där unionens institutioner endast har ett begränsat – eller obefintligt – utrymme för skönsmässig bedömning, och där ett sådant nationellt beslut således är bindande för den berörda unionsinstitutionen. Det sagda innebär att det ankommer på de nationella domstolarna, i förekommande fall efter att ha inhämtat ett förhandsavgörande från EU-domstolen, att pröva frågor om eventuella brister i nationella beslut av nu nämnt slag. Vid en sådan prövning är den berörda nationella domstolen skyldig att tillämpa samma kriterier som vid prövning av andra typer av slutliga beslut från samma nationella myndighet som kan påverka tredje man. Den är även skyldig, i enlighet med principen om ett effektivt domstolsskydd, att ta upp en talan mot ett sådant beslut till prövning, även om de nationella processuella reglerna skulle utgöra hinder för detta (dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest, C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

44 Vad gäller det nu omtvistade beslutet – det vill säga det som YS yrkat att tribunalen skulle ogiltigförklara på grund av att han ansåg att det grundar sig på ett rättsstridigt förberedande beslut från de nationella myndigheterna – kan konstateras att det antogs med stöd av bland annat artikel 16 i Eppo-förordningen.

45 Enligt punkt 1 i den artikeln ska varje deltagande medlemsstat nominera tre kandidater till tjänsten som europeisk åklagare bland kandidater som uppfyller de villkor som anges i leden a–c i denna bestämmelse.

46 Enligt punkt 2 i samma artikel ska urvalskommittén kontrollera att nominerade kandidater uppfyller nämnda villkor och avge ett motiverat yttrande.

47 Av punkt VI.2 första stycket i reglerna för urvalskommitténs arbetssätt framgår nämligen att när kommittén har mottagit en medlemsstats tre nomineringar, så ska den granska dem mot bakgrund av kraven i artikel 16.1 i Eppo-förordningen och genomföra utfrågningar med de nominerade kandidaterna.

48 I punkt VII.2 första stycket i nämnda regler anges att urvalskommittén ska lägga slutsatserna från granskningen och utfrågningarna till grund för ett yttrande om kandidaternas kvalifikationer för att utföra en europeisk åklagares uppgifter och att den för varje kandidat uttryckligen ska ange huruvida han eller hon uppfyller villkoren i artikel 16.1 i Eppo-förordningen.

49 Av artikel 16.2 i förordningen framgår att urvalskommitténs bedömning att en eller flera kandidater inte uppfyller de villkor som krävs för att utföra en europeisk åklagares uppgifter är bindande för rådet. När urvalskommittén har gjort en sådan bedömning, ska den, enligt punkt VII.2 andra stycket i reglerna för dess arbetssätt, begära att den berörda medlemsstaten nominerar ett motsvarande antal nya kandidater.

50 Av punkt VII.2 tredje stycket i nämnda regler framgår vidare att urvalskommittén ska rangordna de kandidater som uppfyller kraven för att utföra en europeisk åklagares uppgifter utifrån deras kvalifikationer och erfarenhet. Kommittén ska i denna rangordning ange sin preferensordning, vilken dock inte är bindande för rådet.

51 Vad som ska ske när rådet har erhållit ett sådant motiverat yttrande från urvalskommittén regleras i artikel 16.2 i Eppo-förordningen. Då ska rådet välja ut och utnämna en av kandidaterna till tjänsten som europeisk åklagare för den berörda medlemsstaten.

52 Av de ovan redovisade bestämmelserna framgår att antagandet av rådets beslut om utnämning av europeiska åklagare sker efter ett komplext administrativt förfarande där unionen och medlemsstaterna har delade befogenheter.

53 Det första skedet i detta förfarande består i att de berörda medlemsstaterna nominerar tre kandidater till tjänsten som europeisk åklagare. Det är enbart medlemsstaterna som har befogenhet att föreslå kandidater och deras förslag är bindande för rådet, i den meningen att varken rådet eller, än mindre, urvalskommittén har någon som helst befogenhet eller något som helst utrymme för skönsmässig bedömning som ger dem möjlighet att välja ut och, i förekommande fall, utnämna andra kandidater än dem som föreslagits av medlemsstaterna. De har inte heller rätt att yttra sig över de skäl som föranlett en medlemsstat att avslå vissa kandidaters ansökningar i detta första skede, vilket uteslutande äger rum på nationell nivå.

54 I det första skedet i förfarandet har således varken urvalskommittén eller rådet befogenhet att ersätta de nationella myndigheternas bedömning med sin egen.

55 Detta innebär, såsom tribunalen i allt väsentligt påpekat i punkterna 38 och 39 i det överklagade beslutet, att rådets utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 16.2 i Eppo-förordningen är begränsat till att granska den berörda medlemsstatens nomineringar mot bakgrund av de krav som ställs för att utföra en europeisk åklagares uppgifter. En behörig nationell myndighets beslut om nominering till Europeiska åklagarmyndigheten är följaktligen bindande för rådet och styr innehållet i det beslut det ska anta, i den meningen att beslutet inte får avse andra kandidater än dem som anges i det nationella nomineringsbeslutet.

56 Den nu angivna bedömningen påverkas inte av vad YS anfört om att urvalskommittén, i det andra skedet av förfarandet för utnämning av europeiska åklagare, har en egen befogenhet att granska en medlemsstats nomineringar och då kan komma att anse att en eller flera av de föreslagna kandidaterna inte uppfyller de angivna kraven med följd att den berörda medlemsstaten då måste nominera ett motsvarande antal nya kandidater.

57 Urvalskommitténs bedömningar kan nämligen endast avse de kandidater som föreslagits av medlemsstaterna och får inte i något fall avse andra kandidater eller, än mindre, skälen till att medlemsstaterna inte har föreslagit andra kandidater. Även om en eller flera kandidater som nominerats av en medlemsstat skulle underkännas av urvalskommittén på grund av att de inte uppfyller kraven i artikel 16.1 i Eppo-förordningen, ankommer det uteslutande på den berörda medlemsstaten att föreslå nya kandidater. Av detta följer att urvalskommittén i samtliga fall förblir bunden av de nationella myndigheternas nomineringsbeslut, i den meningen att det motiverade yttrande som kommittén ska lämna inte får avse andra nomineringar än dem som den berörda medlemsstaten har lämnat in.

58 Vad gäller det andra skedet i förfarandet för utnämning av europeiska åklagare kan visserligen både urvalskommittén och rådet sägas ha ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid utvärderingen av de kandidater som en medlemsstat nominerat till tjänsten som europeisk åklagare och vid jämförelsen av deras kvalifikationer. Urvalskommittén har ju ett sådant utrymme när den ska rangordna kandidaterna utifrån deras kvalifikationer och erfarenhet samt ange en preferensordning och för rådets del innebär detta utrymme att kommitténs preferensordning inte är bindande för det.

59 Här ska dock erinras om det som anförts ovan i punkt 53, nämligen att nämnda bedömningsutrymme enbart avser de tre kandidater som den berörda medlemsstaten har nominerat. Urvalskommittén och rådet förfogar däremot inte över något som helst utrymme under det första skedet i förfarandet för utnämning av europeiska åklagare.

60 YS kan således inte anses ha fog för sitt påstående att den omständigheten att rådet har befogenhet att kontrollera huruvida medlemsstaternas föreslagna kandidater uppfyller de föreskrivna kraven innebär att denna institution även har befogenhet att kontrollera att det nationella förfarandet för nominering av kandidater till anställningarna som europeiska åklagare har gått rätt till.

61 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att tribunalen gjorde en korrekt tillämpning av ovan i punkterna 41–43 angiven rättspraxis i det överklagade beslutet och att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 40 i beslutet, slog fast att det inte ankom på den att pröva vad YS anfört om att Högsta rättsrådets beslut att avslå hans ansökan var rättsstridigt, då detta är en fråga som det ankommer på nationell domstol att pröva på de villkor som det erinrats om i punkt 43 ovan.

62 Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.

Den andra grunden

– Parternas argument

63 Som andra grund för sitt överklagande har YS åberopat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning, i punkterna 42–46 i det överklagade beslutet, när den fann att han inte hade ett berättigat intresse av att få saken prövad. YS har här erinrat om att han har väckt talan vid Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen) och yrkat att den ska ogiltigförklara Högsta rättsrådets beslut att avslå hans ansökan i nomineringsförfarandet, och att han därför anser sig ha ett faktiskt och aktuellt intresse av att få saken prövad så länge målet vid den grekiska domstolen inte är avgjort. YS har vidare gjort gällande följande. Om hans yrkande om upphävande av det överklagade beslutet bifölls, vilket enligt honom borde ske på grundval av den första grunden, skulle detta med nödvändighet medföra att punkterna 42–46 i detta upphävdes och i sin tur innebära att tribunalen är behörig att ompröva det omtvistade beslutet. Om sedan det omtvistade beslutet ogiltigförklarades, skulle de grekiska myndigheterna bli tvungna att återuppta det nationella nomineringsförfarandet och på nytt pröva hans ansökan i det förfarandet. YS talerätt och hans berättigade intresse av att få saken prövad består således i möjligheten att delta i detta återupptagna nomineringsförfarande. Därutöver har YS anfört att tribunalens tolkning i punkterna 42–46 i det överklagade beslutet innebär att han fråntas sin rätt till ett effektivt domstolsskydd.

64 Rådet och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas på den andra grunden.

– Domstolens bedömning

65 Enligt fast rättspraxis gäller i ett mål om överklagande att ett yrkande om att en dom från tribunalen ska upphävas inte kan bifallas på grunder som avser överflödiga domskäl i den överklagade domen, eftersom sådana grunder är verkningslösa (beslut av den 18 december 2025, Maud Tea & Seed/kommissionen, C‑272/25 P, EU:C:2025:1025, punkt 38).

66 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av punkt 42 i det överklagade beslutet framgår att det var för fullständighetens skull som tribunalen konstaterade – av i punkterna 42–46 angivna skäl – att YS inte hade visat att han hade ett faktiskt och aktuellt intresse av att få det omtvistade beslutet ogiltigförklarat. Det står därmed klart att den andra grunden avser överflödiga skäl i det överklagade beslutet.

67 Vid sådana förhållanden gör domstolen följande bedömning. YS yrkande om upphävande av det överklagande beslutet har befunnits inte kunna bifallas på den av honom åberopade första grunden, vilken avser avgörande skäl i detta beslut. Den andra grund som YS åberopat till stöd för sitt yrkande avser överflödiga skäl i beslutet och kan därmed, eftersom den är verkningslös, inte heller medföra bifall till yrkandet om upphävande.

68 Mot bakgrund av det ovan anförda ska YS överklagande ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

69 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

70 Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

71 Rådet och kommissionen har yrkat att YS ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom YS har tappat målet, ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) YS ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: grekiska.