Domstolens dom (femte avdelningen) den 29 januari 2026
I mål C‑562/24 [Munik], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper, Slovenien) genom beslut av den 5 juni 2024, som inkom till domstolen den 20 augusti 2024, i ett förfarande som anhängiggjorts av
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Sloveniens regering, genom J. Morela, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom U. Babovič och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.2 d i rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59) och artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Begäran har framställts i ett förfarande om erkännande och verkställighet i Slovenien av ett beslut om förverkande som utfärdats mot S.H. d.o.o. av en italiensk domstol med avseende på fastigheter som tillhör detta bolag.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Rambeslut 2006/783
3. Skälen 1, 8 och 9 i rambeslut 2006/783 har följande lydelse:
(”(1) Europeiska rådet i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 betonade att principen om ömsesidigt erkännande bör utgöra hörnstenen i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området inom unionen.
…
(8) Syftet med detta rambeslut är att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förverkande av egendom, så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstats domstol som är behörig i brottmål. Detta rambeslut hänger samman med rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott [EUT L 68, 2005, s. 49]. Syftet med det rambeslutet är att säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för förverkande av vinning av brott, bland annat när det gäller bevisbördan i fråga om ursprung för tillgångar vilka innehas av en person som är dömd för ett brott som har samband med organiserad brottslighet.
(9) Samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och omedelbar verkställighet av rättsliga avgöranden förutsätter förtroende för att de beslut som skall erkännas och verkställas alltid kommer att fattas i enlighet med principerna om laglighet, subsidiaritet och proportionalitet. Det förutsätter också att de rättigheter som beviljas parterna eller berörda tredje parter i god tro kommer att bibehållas. I detta sammanhang bör lämplig hänsyn tas till att förhindra att orättmätiga anspråk från juridiska eller fysiska personer tillgodoses.”
4. Artikel 1 i rambeslut 2006/783, som har rubriken ”Syfte”, föreskriver följande:
”1. Syftet med detta rambeslut är att fastställa de regler enligt vilka en medlemsstat skall erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat.
2. Detta rambeslut innebär ingen ändring av skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsprinciperna enligt artikel 6 [FEU], och inga skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende skall påverkas.”
5. I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) utfärdande stat: den medlemsstat där en domstol har utfärdat ett beslut om förverkande i samband med ett straffrättsligt förfarande.
b) verkställande stat: den medlemsstat till vilken ett beslut om förverkande har överförts för verkställighet.
c) beslut om förverkande: sådant slutligt straff eller sådan slutlig åtgärd som beslutas av domstol efter rättegång på grund av en eller flera brottsliga handlingar som innebär slutligt berövande av egendom.
d) egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som enligt beslut av domstolen i den utfärdande staten …
i) utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt eller delvis uppgår till värdet av denna vinning,
ii) utgör hjälpmedel för ett sådant brott,
e) vinning: varje ekonomisk fördel av brott. Den kan bestå av alla former av egendom.
f) hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera brott.
…”
6. I artikel 7 i rambeslutet, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet”, föreskrivs följande i punkt 1:
”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande som har översänts i enlighet med artiklarna 4 och 5 och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte de behöriga myndigheterna beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 8 eller något av de skäl till uppskov av verkställigheten som anges i artikel 10.”
7. I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken ”Skäl för att vägra erkännande eller verkställighet”, anges följande i punkterna 2 och 4:
”2. Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande staten, så som den definieras i den statens lagstiftning, får dessutom vägra att erkänna och verkställa beslutet om förverkande, om det fastställs att
…
d) de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande, inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rättsmedel i enlighet med artikel 9,
…
4. De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall särskilt överväga att på lämpligt sätt samråda med de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten innan de beslutar att inte erkänna och verkställa ett beslut om förverkande enligt punkt 2 …. Samråd är obligatoriskt då beslutet sannolikt kommer att grunda sig på
…
punkt 2 d och det inte ges någon information enligt artikel 9.3,
…”
8. Artikel 9 i rambeslut 2006/783, med rubriken ”Rättsmedel i den verkställande staten mot erkännande och verkställighet”, lyder som följer:
”1. Varje medlemsstat skall införa nödvändiga bestämmelser för att se till att alla berörda parter, inbegripet tredje part i god tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande i enlighet med artikel 7 i syfte att bevara hans eller hennes rättigheter. Talan skall väckas vid en domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens nationella lagstiftning. Talan får ha suspensiv effekt enligt lagen i den verkställande staten.
…
3. Om talan väcks vid en domstol i den verkställande staten skall den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas om detta.”
9. Artikel 10 i rambeslutet avser uppskov av verkställigheten, såsom framgår av artikelrubriken.
Bestämmelser om gemensamma minimiregler för beslut om förverkande
– Rambeslut 2005/212
10. Skäl 3 i rambeslut 2005/212 anger följande:
”Det framgår av punkt 50 b i [rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (EGT C 19, 1999, s. 1)] att man senast fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande skall förbättra och vid behov tillnärma nationella bestämmelser som gäller beslag och förverkande av vinning av brott, samtidigt som hänsyn tas till godtroende tredjeparts rättigheter.”
11. Artikel 1 i rambeslutet, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:
”I detta rambeslut avses med:
vinning: varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar; den kan bestå av alla former av egendom enligt definitionen i följande strecksats,
egendom: all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom,
hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller brottsliga gärningar,
…”
– Direktiv 2014/42/EU
12. Följande anges i skälen 24 och 33 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39):
(”(24) Det förekommer ofta och blir allt vanligare att misstänkta och tilltalade personer överför egendom till en införstådd tredje man för att undvika förverkande. I unionens nuvarande rättsliga ram finns inga bindande regler om förverkande av egendom som överförts till tredje man. Det blir därför allt mer nödvändigt att möjliggöra förverkandet av egendom som överförts till eller förvärvats av tredje man. Förvärv som görs av tredje man avser situationer där till exempel egendom direkt eller indirekt, t.ex. genom en mellanhand, har förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad person, även situationer där brottet har begåtts på deras vägnar eller till gagn för dem, och när en tilltalad saknar egendom som kan förverkas. Ett sådant förverkande bör vara möjligt åtminstone i de fall då tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande, på grundval av konkreta uppgifter och omständigheter, inbegripet att överföringen genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet. Bestämmelserna om förverkande hos tredje man bör gälla såväl fysiska som juridiska personer. Under alla omständigheter bör rättigheterna för tredje man som handlar i god tro inte påverkas.
…
(33) Detta direktiv påverkar på ett väsentligt sätt rättigheterna för personer, inte endast för misstänkta eller tilltalade personer utan också för tredje män som själva inte är föremål för åtal. Det är därför nödvändigt att sörja för särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att säkerställa deras grundläggande rättigheter vid genomförandet av detta direktiv. Detta inbegriper rätten att bli hörd för tredje man som påstår sig vara ägare till den berörda egendomen, eller som hävdar annan egendomsrätt (sakrätt i egendom), såsom nyttjanderätt. Den som drabbats av ett beslut att frysa egendom bör underrättas om beslutet så snart som möjligt efter att det verkställts. De behöriga myndigheterna får dock uppskjuta underrättelsen till den berörda personen om sådana beslut om det är nödvändigt p.g.a. utredningen.”
13. I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Förverkande hos tredje man”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkandet av vinning, eller annan egendom, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad, åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande, på grundval av konkreta uppgifter och omständigheter, inbegripet att överföringen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet.
2. Punkt 1 ska inte påverka rättigheterna för tredje man som handlar i god tro.”
Slovensk rätt
14. Artikel 210 i Zakon o sodelovanju v kazenskih zadevah z državami članicami Evropske unije (lagen om straffrättsligt samarbete med Europeiska unionens medlemsstater) (nedan kallad lagen om straffrättsligt samarbete), har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande och verkställighet” och föreskriver följande i punkt 1:
”En nationell domstol får inte verkställa ett beslut om förverkande av hjälpmedel till eller vinning av brott som har antagits av en behörig domstol i en annan medlemsstat, om
…
8. verkställigheten påverkar rättigheterna för tredje part i god tro,
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
15. S.H., ett bolag bildat enligt kroatisk rätt, och två fysiska personer som är medborgare i Italien fälldes slutgiltigt i Italien för deltagande i en kriminell organisation, för grovt bedrägeri och för penningtvätt, efter att de hade lurat andra personer på pengar under förevändning att pengarna skulle investeras på plattformen Forex, när de i själva verket använde pengarna för personliga ändamål, däribland för köp av olika fastigheter i Italien, Slovenien och Kroatien.
16. Den 15 oktober 2018 inleddes ett konkursförfarande mot S.H. vid Trgovački sud v Pazinu (Marknadsdomstolen i Pazin, Kroatien).
17. Den 18 oktober 2018 och den 12 februari 2019 registrerade M.A. d.o.o, under ett verkställighetsförfarande mot S.H. som genomfördes i Republiken Slovenien, två tvångsinteckningar i en fastighet tillhörande S.H. belägen i Plavje (Slovenien); fastigheten intecknades som säkerhet för två fordringar på 42861,00 euro respektive 5335,12 euro, jämte ränta och tillhörande kostnader, till följd av verkställighetsbeslut som hade antagits av Okrajno sodišče v Ljubljani (Distriktsdomstolen i Ljubljana, Slovenien) den 4 juni respektive den 24 september 2018.
18. Genom dom av den 9 mars 2019 (nedan kallat beslutet om förverkande), som vann laga kraft den 18 april 2019, förordnade giudice per le indagini preliminari del Tribunale di Pordenone (undersökningsdomaren vid domstolen i Pordenone, Italien) om förverkande av fast egendom som utgjorde vinning av de brott som S.H hade dömts för – däribland av en fastighet belägen i Koper (Slovenien) och nämnda fastighet i Plavje – genom inskrivning av Republiken Slovenien som ägare av fastigheterna och, om detta skulle visa sig inte vara möjligt, genom förverkande av alla tillgångar och pengar eller all annan vinning av brott tillhörande de dömda personerna, upp till värdet av vinningen av brottet. I beslutet förordnades det även om kvarstad på den egendom som var belägen i Slovenien.
19. Beslutet om förverkande översändes till de behöriga slovenska myndigheterna för att erkännas och verkställas. I enlighet med detta beslut och medan det straffrättsliga förfarandet pågick i Italien inskrevs i Republiken Sloveniens fastighetsregister, och till förmån för denna medlemsstat, ett beslut om frysning förenat med förbud mot att avyttra fastigheterna och mot att belasta dessa med nya inteckningar.
20. Genom beslut av den 5 april 2019 inleddes, på begäran av M.A., ett konkursförfarande mot S.H. i Republiken Slovenien vid Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper, Slovenien) med yrkande om att vissa tillgångar skulle ingå i konkursboet. M.A. hade nämligen bedömt att den fasta egendom som hade antecknats i fastighetsregistret som egendom tillhörande S.H. borde ingå i konkursboet. M.A. uppgav under detta förfarande att bolaget hade förmånsrätt. Republiken Slovenien gjorde däremot inte sin fordran gällande. Nämnda domstol hade i det aktuella förfarandet godkänt försäljningen av fastigheterna, men försäljningen avbröts med avseende på båda fastigheterna.
21. Genom dom av den 3 juli 2019, meddelad av giudice per le indagini preliminari del Tribunale di Pordenone (undersökningsdomaren vid domstolen i Pordenone), förverkades dessa fastigheter.
22. Den 9 december 2020 avslutades konkursförfarandet mot S.H. vid Trgovački sud v Pazinu (Marknadsdomstolen i Pazin) slutgiltigt. S.H. ströks från det kroatiska handelsregistret den 8 februari 2021.
23. Genom beslut av den 30 november 2022 förordnade undersökningsdomaren i Koper om erkännande och verkställighet av beslutet om förverkande, varför Republiken Slovenien skrevs in i fastighetsregistret som ägare av fastigheterna i Koper och Plavje.
24. Såväl likvidatorn för S.H. som M.A. överklagade detta beslut till Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper). Likvidatorn gjorde gällande att beslutet påverkade äganderätten och andra sakrätter liksom tredje parts rättigheter, eftersom Republiken Slovenien borde ha anmält sitt anspråk eller sin förmånsrätt inom ramen för konkursförfarandet. M.A. ansåg sig vara tredje part i god tro, eftersom det hade registrerat panträtt i en av de aktuella fastigheterna, varför det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som anges i artikel 210.1 moment 8 i lagen om straffrättsligt samarbete var tillämpligt på beslutet om förverkande.
25. Genom beslut av den 31 januari 2023 avslog Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper) överklagandena. Nämnda domstol fann bland annat att den omständigheten att M.A. hade registrerat tvångsinteckningar i den fastighet som var belägen i Plavje, och som S.H. äger, innan förbudet mot att avyttra denna egendom och att belasta den med nya inteckningar hade skrivits in i fastighetsregistret till förmån för Republiken Slovenien, inte hade någon inverkan på lagenligheten av beslutet att erkänna och verkställa beslutet om förverkande. Eftersom detta beslut inte påverkade tredje parts rättigheter är det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 210.1 moment 8 i lagen om straffrättsligt samarbete inte tillämpligt.
26. M.A. överklagade detta beslut till Ustavno sodišče (Författningsdomstolen, Slovenien). Genom beslut av den 19 oktober 2023 upphävde nämnda domstol beslutet och återförvisade målet till Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper), som är hänskjutande domstol i detta mål.
27. Härvid framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, enligt Ustavno sodišče (Författningsdomstolen), gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att inteckningsborgenärerna inte är ”tredje part i god tro”, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, utan att ha begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF.
28. Enligt Ustavno sodišče (Författningsdomstolen) har EU-domstolen ännu inte meddelat något avgörande i fråga om de omständigheter under vilka inteckningsborgenärer kan anses vara ”tredje part i god tro” i den mening som avses i denna bestämmelse. Tolkningen av begreppet ”tredje part i god tro” är beroende av de mål som eftersträvas med rambeslutet, såsom att förbättra verkställigheten av förverkandeåtgärder, bland annat för att göra det möjligt för brottsoffer att försättas i samma ställning som innan de utsattes för brott. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet räcker det, för att skydda en inteckningsborgenärs intressen, att denne ges möjlighet att erhålla betalning med förmånsrätt av en fordran med säkerhet i den förverkade egendomen, vilket innebär att det inte är nödvändigt att vägra verkställighet av beslutet om förverkande i dess helhet.
29. Mot denna bakgrund beslutade Okrožno sodišče v Kopru (Regiondomstolen i Koper) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 8.2 d i rambeslut [2006/783] och artikel 17.1 i [stadgan] tolkas så, att även innehavare av tvångsinteckningar som registrerats före erkännandet av ett beslut om förverkande av egendom som härrör från brott, vilket har utfärdats av en domstol i en annan medlemsstat, eller före frysningen av egendom i syfte att verkställa beslutet ska betraktas som tredje parter vars rättigheter måste beaktas vid förfarandet för verkställighet av beslutet?”
Prövning av tolkningsfrågan
30. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med artikel 17.1 i stadgan, ska tolkas så, att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande som utfärdats i en annan medlemsstat med avseende på fast egendom som utgör ”vinning” av ett brott, enligt definitionen i artikel 2 e i rambeslutet, av det skälet att en inteckningsborgenärs rättigheter, på grund av att vederbörande är ”tredje part i god tro”, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslutet, gör det omöjligt att verkställa beslutet, i fall borgenären har registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom i den verkställande medlemsstaten innan förfarandet för erkännande och verkställighet av beslutet inleddes i nämnda medlemsstat.
31. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att fastställa innebörden av begreppet ”tredje part i god tro” i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783.
32. EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det av fast rättspraxis följer att man vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara ska beakta lydelsen, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 19 juni 2025, Lietuvos bankas, C‑671/23, EU:C:2025:457, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
33. Vad för det första gäller lydelsen av artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 får enligt denna lydelse den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande om ”de rättigheter som innehas av berörda parter, inklusive tredje part i god tro, enligt den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa beslutet om förverkande, inklusive när detta är en konsekvens av tillämpningen av rättsmedel i enlighet med artikel 9” i rambeslutet.
34. Enligt lydelsen i punkt 1 i nämnda artikel 9 ska medlemsstaterna införa nödvändiga bestämmelser för att se till att ”alla berörda parter, inbegripet tredje part i god tro, har tillgång till rättsmedel mot erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande … i syfte att bevara hans eller hennes rättigheter”.
35. Det framgår således av lydelsen i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med lydelsen i artikel 9.1 i rambeslutet, att även om dessa bestämmelser inte preciserar vare sig begreppet ”berörd part” eller begreppet ”tredje part i god tro”, som inbegrips i begreppet ”berörd part”, motsvarar – såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande – de personer vars rättigheter kan hindra erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande, i den mening som avses i den förstnämnda av dessa bestämmelser, de personer som ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att bestrida ett sådant beslut, i enlighet med den andra av dessa bestämmelser.
36. Det framgår av domstolens praxis att till dessa personer hör, utöver de personer som har befunnits skyldiga till ett brott, även tredje parter vars egendom påverkas eller berörs av ett beslut om förverkande (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv, C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 61, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 76, och dom av den 12 maj 2022, RR och JG (Frysning av egendom tillhörande tredje man), C‑505/20, EU:C:2022:376, punkt 34).
37. Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 ingår, har detta rambeslut, såsom framgår av skäl 8 däri, ett nära samband med de gemensamma minimiregler för beslut om förverkande som anges i rambeslut 2005/212 och i direktiv 2014/42, vilket har ersatt det sistnämnda rambeslutet delvis. Genom att säkerställa att alla medlemsstater har effektiva regler för förverkande av vinning av brott stärker dessa gemensamma regler det ömsesidiga förtroende som krävs för erkännande och verkställighet av beslut om förverkande.
38. Artikel 6.1 i direktiv 2014/42, som rör förverkande hos tredje man, ålägger medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkandet av ”vinning”, eller annan ”egendom”, såsom begreppen definieras i artikel 2 leden 1 och 2 i direktivet, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad, ”åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande”. Enligt artikel 6.2 ska punkt 1 i artikeln inte påverka ”rättigheterna för tredje man som handlar i god tro”.
39. Såsom understryks i skäl 24 i direktivet är det nämligen vanligt att gärningsmän försöker utnyttja en tredje part för att förhindra att deras egendom förverkas. Såsom anges i skäl 33 i samma direktiv kan innehav av sakrätt i egendom, vilket inbegriper hypotekarisk panträtt, användas för detta syfte.
40. Det framgår således av dessa bestämmelser i direktiv 2014/42 att förverkande av sådan vinning av ett brott som har överförts till tredje part eller som har förvärvats av en sådan tredje part endast kan förhindras om det visas att denna tredje part inte hade kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att den misstänkte eller tilltalade skulle undvika förverkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 69).
41. Av det ovan anförda följer att en inteckningsborgenär kan anses vara en ”berörd part” som har ställning som ”tredje part i god tro”, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, vars rättigheter kan påverkas av ett beslut om förverkande av fast egendom som utgör vinning av ett brott, när borgenären har registrerat en tvångsinteckning i egendomen före antagandet av detta beslut, och följaktligen innan förfarandet för erkännande av beslutet inleddes, förutsatt att det visas att denna tredje part inte kände till eller inte kunde känna till att inteckningens syfte för den misstänkte eller tilltalade var att undvika förverkande genom överföring av en sakrätt i denna fasta egendom till nämnda tredje part.
42. Denna tolkning är helt förenlig med de mål som eftersträvas med rambeslutet.
43. Såsom framgår av artikel 1.1 i rambeslutet, jämförd med skälen 1 och 8 däri, syftar rambeslutet, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande – vilken utgör hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna – och för att underlätta detta samarbete, till att fastställa de regler enligt vilka en medlemsstat ska erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om förverkande som har utfärdats av en domstol som är behörig i brottmål i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 16, och dom av en 19 mars 2020, ”Agro In 2001”, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 55).
44. Enligt EU-domstolens praxis har såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
45. Enligt artikel 7 i rambeslut 2006/783 är de behöriga rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten skyldiga att utan ytterligare formaliteter erkänna ett beslut om förverkande som har översänts i enlighet med bestämmelserna i detta rambeslut och skyndsamt vidta alla åtgärder som krävs för att verkställa det (dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 18).
46. Det är således endast med hänvisning till de skäl som uttryckligen anges i nämnda rambeslut, däribland det skäl som anges i artikel 8.2 d, som dessa myndigheter, i förekommande fall, har rätt att vägra att erkänna eller verkställa beslutet om förverkande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 19).
47. Principen om ömsesidigt erkännande ska nämligen, såsom framgår av artikel 1.2 i rambeslutet, förenas med iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, såsom dessa stadfästs i bland annat stadgan.
48. Såsom framgår av EU-domstolens praxis påverkar förverkande av egendom enskildas rättigheter på ett väsentligt sätt, eftersom det leder till ett definitivt berövande av äganderätten till denna, det vill säga av en grundläggande rättighet som stadfästs i artikel 17 i stadgan, vari det i punkt 1 i nämnda artikel bland annat föreskrivs att var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv, C‑393/19, EU:C:2021:8, punkterna 52 och 55).
49. För att uppnå en rimlig avvägning mellan dels principen om ömsesidigt erkännande, dels iakttagandet av denna grundläggande rättighet, syftar artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783 till att säkerställa skyddet av rättigheterna för berörda tredje parter i god tro, i likhet med vad som för övrigt framgår av skäl 3 i rambeslut 2005/212 och skäl 33 i direktiv 2014/42 och av de gemensamma minimiregler för beslut om förverkande som föreskrivs i dessa unionsrättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, Okrazhna prokuratura – Varna, C‑845/19 och C‑863/19, EU:C:2021:864, punkt 77).
50. Av detta följer att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, med stöd av artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande utfärdat i en annan medlemsstat, med avseende på fast egendom som utgör vinning av ett brott, om verkställigheten påverkar rättigheterna för en inteckningsborgenär som hade registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom innan förfarandet för erkännande av detta beslut inleddes i denna medlemsstat, under förutsättning att denna borgenär har ställning som tredje part och kan anses vara ”i god tro”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
51. I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att i slutändan ta ställning till sistnämnda spörsmål. Nämnda domstol ska därvid kontrollera omständigheterna kring utfärdandet, i den verkställande medlemsstaten, av de exekutionstitlar som ligger till grund för M.A:s fordran med panträtt och som följer av de två domstolsavgöranden som nämns i punkt 17 ovan.
52. EU-domstolen är nämligen inte behörig att tillämpa unionsbestämmelser på ett visst fall, utan endast att uttala sig om tolkningen av dessa. Enligt fast rättspraxis kan EU-domstolen emellertid, inom ramen för det samarbete mellan domstolar som har inrättats genom artikel 267 FEUF, med utgångspunkt i handlingarna i målet tillhandahålla den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den kan behöva för att bedöma verkningarna av en viss unionsbestämmelse (dom av den 18 maj 2021, Asociația ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 201 och där angiven rättspraxis).
53. Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att de tvångsinteckningar som är aktuella i det nationella målet registrerades av M.A. inte bara innan förfarandet för erkännande av beslutet om förverkande inleddes i den verkställande medlemsstaten, utan även innan detta beslut fattades i den utfärdande medlemsstaten, skulle kunna utgöra en omständighet som kan visa att det inte förekommit något bedrägligt beteende och följaktligen att nämnda borgenär var i god tro.
54. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen, i förekommande fall i samråd med de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten i enlighet med artikel 8.4 i rambeslut 2006/783, att pröva samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bland annat den omständigheten att dessa tvångsinteckningar registrerades i den verkställande medlemsstaten efter det att ett konkursförfarande hade inletts mot gäldenären i den medlemsstat där gäldenären är etablerad, och detta trots att det inte är uteslutet att det förfarande som ledde till antagandet av nämnda beslut om förverkande redan pågick i den utfärdande medlemsstaten. Sådana omständigheter skulle nämligen kunna visa att det förekommit ett bedrägligt beteende och följaktligen att borgenären inte var i god tro.
55. Mot denna bakgrund ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 d i rambeslut 2006/783, jämförd med artikel 17.1 i stadgan, ska tolkas så, att den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får vägra att erkänna eller verkställa ett beslut om förverkande som utfärdats i en annan medlemsstat med avseende på fast egendom som utgör ”vinning” av ett brott, enligt definitionen i artikel 2 e i rambeslutet, av det skälet att en inteckningsborgenärs rättigheter, på grund av att vederbörande är ”tredje part i god tro”, i den mening som avses i artikel 8.2 d i rambeslutet, gör det omöjligt att verkställa beslutet, i fall borgenären har registrerat en tvångsinteckning i denna fasta egendom i den verkställande medlemsstaten innan förfarandet för erkännande och verkställighet av beslutet inleddes i nämnda medlemsstat, varvid det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida nämnda borgenär kan anses vara ”i god tro”, i den mening som avses i denna bestämmelse, med beaktande av samtliga omständigheter i samband med utfärdandet i den verkställande medlemsstaten av den exekutionstitel som ligger till grund för fordran med panträtt.
Rättegångskostnader
56. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: slovenska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.